En kattmänniska jagar inte i flock

Det har skrivits mycket om det här ämnet, jag vet.
Hela böcker, faktiskt.

Lite som "Män är från Mars, kvinnor från Venus".

Jag har inte läst något. Därför kan du som är specialist i ämnet lugnt hoppa över hela inlägget. (Jag kommer säkert inte med några nyheter.)

Här är mina reflektioner:
1 Kattmänniskor gör klokt i att gifta sig med kattmänniskor.
2 Kattmänniskor bör inte tvingas att samarbeta nära med hundmänniskor.
3 Kattmänniskor har dåligt tålamod med smuts.
4 Kattmänniskor skrattar inte åt Stefan och Krister.
5 Kattmänniskor jagar inte i flock.

Den stora skillnaden är att kattmänniskor inte är flockdjur. Visst, vi kan umgås i grupp, men vi är alltid individer i första hand. Det viktiga är aldrig att smälta in, att bli accepterad och omtyckt eller att få beröm.

Kattmänniskor vet att de kan (annars ser de till att lära sig - eller fejka bra) och kan aldrig förstå varför hundmänniskor prioriterar gruppen framför allt samt varför saker med bajs är roliga.

När det kommer till att jaga, har vi helt olika beteenden. Hundar springer i flock, katter jagar ensamma. För människor gäller detsamma shopping, städning, organiserande och genomförande av projekt och kalenderplanering.

Jag säger inte att kattmänniskor är bättre. (Jo, det gör jag nog egentligen, men det är bara en subjektiv åsikt från en extrem kattmänniska, så den är knappt något värd.) Jag säger bara att vi är olika, väldigt olika. Och precis som katter och hundar, kan vi lära oss att stå ut med varandra. Kanske till och med acceptera varandra.

Men förstår, det gör vi aldrig.