Andlighet

Andlighet.
Ett litet ord som skrämmer många – och lockar en och annan.

Jag har funderat över vad det betyder för mig.

Andlighet för mig är hur man ser på sin plats på jorden.
Hur man tror sig passa in i helheten, i kretsloppet.
Det behöver inte involvera någon sorts Gud – men svara på frågor som:
Varför är jag här?
Hur ska jag förhålla mig till min nästa?
Vad ska jag göra av min tid här?

Jag växte upp i en i det närmaste ateistisk familj.
Möjligen kan det sägas att vi dyrkade naturvetenskapen, men om det kan klassas som en livsåskådning vet jag inte.
Det var för mig en hård uppväxt.

Tanken på att leva i ett universum som blev till av en slump, på en planet som av en slump blev beboelig för svavelbaserade bakterier och som så småningom via slumpvisa mutationer skapade människor, varav jag var en (också av en slump) kändes väldigt sorglig. Och osann, måste jag erkänna.

Det blev så svårt för mig att finna mening med livet.
Ifall det bara är en slump att jag finns, och jag finns i en näst intill ovidkommande bråkdel av universums livstid, vad är det då för mening med någonting? Ska jag gå upp, borsta tänderna, gå till skolan och rensa ogräs för att sedan bara dö och bli jord? Jag tyckte att det kändes bättre att lägga mig ner och dö direkt. Då kunde min kropp åtminstone ge näring åt en vacker blomma och lite gräs som en get kunde äta.

Det blev också väldigt svårt att förstå sig på människor.
Jag tyckte att så mycket var så obegripligt.
Varför fanns det folk som valde att droppa schampo i ögonen på kaniner, bomba Mururoa-öarna med kärnvapen (!) och våldta barn? I mitt hjärta kände jag ju att det var fel, så fel – men om man tänker att vi bara är slumpvisa varelser med extremt kort livslängd, så blir det ju nästan försvarbart. Vad gör det om 100 miljoner år?

Med den livsinställningen blev det olidligt för mig att läsa tidningar. Jag, som hade högsta betyg i ungefär alla ämnen, hade medelbetyg i nutidskunskap. Jag vägrade. TV-nyheterna fick det att vändas i magen på mig och tidningarna gjorde mig så arg att jag nästan sprängdes. Så jag sket i alltihop, för att överleva.

Meningslösheten drabbade mig hårt i tonåren.
Varför skulle jag kämpa och försöka göra bra?
Jag blir ändå bara en hög med celler när jag dör och får inte höra mitt eftermäle.
Jag hade inte dödsångest, jag hade livsångest.
Dör man så är det ju slut, inget mer med det. Det kämpiga är ju livet!
Det hjälpte lite att dricka stora mängder alkohol. Då kunde jag glömma igår och i morgon och bara njuta av ruset i nuet, totalt ansvarslöst. Men duktig som jag är såg jag ju till att vara nykter varje dag och jobba som en slav, och då återvände förstås meningslösheten. Ibland längtade jag så hårt efter att dö, att jag blev besviken när jag överlevde.

Min andlighet fann jag på allvar i 30-årsåldern.
Då hade jag tid att tänka och känna efter, tack vare en utbrändhet. Det bästa då var nämligen att min överaktiva hjärna var överansträngd och därmed tyst. Jag kunde plötsligt förnimma annat – känslor, stämningar, insikter – som jag sedan tog mig tid att fundera över. Sedan dess har jag kommit fram till följande andliga föreställning:

Jag tänker på varje människa som en enhet eller cell, i en stor mänsklighets-kropp.
Varje person är en cell, som är förbunden med och beroende av andra. Det varje cell gör påverkar andra och fyller en funktion – även om vi inte begriper vilken. Och fastän det är långt mellan en levercell och en hudcell på en kind, så är dessa celler förbundna med varandra. Om inte levern renar blodet, kommer inte rätt näringsämnen till huden. Och huden skyddar de inre organen. Så hudcellen vet inte om levercellen (och vice versa), men de hjälper varandra genom vad de gör och vilka de är.

Jag tänker att det vi helst ska ägna oss åt under vår tid på jorden, är att klura ut vad det är vi ska göra för att bäst vara till nytta för den stora mänsklighetskroppen. Vad är just min plats? Och hur skiljer den sig från andras? Vad behöver jag för att fungera som bäst?

Om man är en ögonfranscell kanske kan man ses mest som ett vackert pynt. Ögonfranscellen gör inte mycket, bara sitter där och viftar. Skyddar lite mot skräp kanske. Ögonfranscellen åker upp och ner, får snålskjuts med musklerna kring ögat som blinkar och blinkar och ögonlocket som gör det mesta jobbet för att skydda ögat. Den här cellen får kanske orättvist mycket beröm – "vilka vackra, långa ögonfransar du har" – men det ingår i den cellens liv. Det är antagligen en ganska trevlig tillvaro.

Är man i stället en knäskålscell, behöver man nog stå ut med att bli tillplattad och ta lite stryk. Det är ett tufft jobb, att hålla en knäskål stabil och frisk genom livet. Det gäller att stå ut, att bita ihop, och att reparera slitage när tillfälle bjuds.

Kanske är man en vit blodkropp. Då är uppgiften att rensa bort de som angriper mänsklighetskroppen. Rädslor, girighet, dumhet – allt som motarbetar vår utveckling måste bort. Som sjukdomar – inre aliens som virus och bakterier. En vit blodkropp kämpar mot angripare, även om det till sist dödar den.

Det gäller också att fundera över vad man behöver för att göra jobbet.

En hornhinnecell medverkar till den viktiga funktionen seendet.
Men hur ska den göra jobbet bäst? En sådan cell måste hålla sig transparent. I hornhinnecellens uppgift ligger ett hårt jobb i att inte synas. Ändå är den så viktig, så viktig – för om den inte finns, kan synen bli påverkad och ögat till och med skadat. Hornhinnecellen lever dessvärre kortare än de flesta andra celler – den behöver ombildas tre gånger per dygn.

Jag tänker också att det är viktigt att förstå att ingen är förmer än någon annan.
Ögonfranscellen ska inte fördömas för att den glassar med och får beröm.
Knäskålscellen är kanske inte så flärdfull, men den gör definitivt sitt jobb.
Den vita blodkroppen kanske kan kallas manisk eller envis, men utan den blir det kaos.
Och hornhinnecellen är vackert självuppoffrande för allas vårt bästa.

Vi är de vi är.
Och vi är viktiga.
Alla är viktiga.
Även om vi inte förstår hur och när och varför.

Jag är också totalt övertygad om att vi återföds.
Antagligen till en helt annan cell-tillvaro, med helt andra uppgifter.
Troligtvis i samma mänsklighetskropp, på samma planet.
Varför skulle vi inte göra det? Allt annat går ju i kretslopp!
"Ingenting försvinner, allt finns kvaaaar" sjöng de i barnprogrammet Tippen.
Stämmer. Så varför skulle inte själen återvinnas?

En andlighet ger svar på de stora frågorna och förhoppningsvis ett stöd, en trygghet och en mening. Den här tanken ger mig allt jag behöver. Jag gör det jag gör, så bra jag kan, är så vänlig jag orkar mot så många som möjligt och försöker bära min egen börda och hjälpa några andra med deras. Och även om jag inte begriper så mycket av de där kluriga frågorna som varifrån kommer vi och varifrån kommer universum och hur uppstod DNA, så gör det ingenting. Jag känner mig meningsfull. Jag har lite livsångest emellanåt – mest då jag undrar om jag verkligen fyller min plats på jorden på ett vettigt sätt – men i det stora hela njuter jag av vardagen. Jag dricker inte längre alkohol, för att mitt liv är tillräckligt bra utan. Jag längtar inte till döden, för den kommer när det är dags.

Meningsfullhet.
En del tycker att det är trams.
De tycker att andlighet är för de intellektuellt mindre bemedlade, de som inte kan tänka logiskt. Det tycker inte jag. Jag har faktiskt stor förmåga till logiskt tänkande, men det är en nivå av de fyra som människan behöver existera på. Vi existerar fysiskt, emotionellt (ja, känslor är ett helt eget plan), psykiskt (där kommer tänkandet) och andligt.

Det ena motsätter inte det andra.
Men var och en blir salig på sitt sätt, så folk får tänka som de vill.
Däremot tycker jag att det är småsint och ointelligent att göra ner andras livsåskådningar.
När jag möter sådana människor, försöker jag förlåta dem. Det kan inte vara lätt att vara en liten, liten hjärncell mitt uppe i en grå, degig massa innanför ett tjockt skallben. Inte konstigt att de inte har så bra helhetsgrepp.