Irevik

Fantastiska plats!

En havsvik med anor från vikingatiden, efter landhöjningen en dalgång ner mot havet. Havet dominerar hela platsen. Vilt, vågigt, stormigt, vindigt och oändligt. Sandstranden är magisk, lång och böjd med alldeles vit och mjuk sand. Längre bort finns en bit kalkstensstrand, där kalkstenar, slipade av havet ligger i drivor. De går att knacka sönder och inuti kan man finna vackra skatter, överraskande mineraler och fossiler.

Dalgången är omgiven av klintar, nakna bergväggar som stupar rakt ner mot den forna viken. Uppe på en av dessa klintar kan man se hur ung dalen är. Den är nu bevuxen med tallskog, gotländska martallar som står så tätt, så tätt, att man knappt kan förnimma alla små sommarstugor.

Uppe på klintarna finns fortfarande tecken på vikingaliv. Fornborgar, grottor, vildvuxna rosor, förvildade bär från deras odlingar - det är lätt att förlora sig i tankar.

I bergväggarna finner man mindre grottor i kalkstenen, som havets vågor har urholkat under många år. De är nu roliga lekplatser, spännande växtställen och där finns också små stalaktiter och stalagmiter att beskåda.

Stranden, den stillsamma och vilda, når man endast till fots. Ovanför sanden och strandrågen växer enstaka vilda martallar och vidsträckta strandängar och naturen är fridlyst. Det är ett av de få ställen på ön som verkligen respekteras av alla - antagligen för att det är tillräckligt långt från Visby och lite otillgängligt för turistbussarna.

Det händer inte så mycket i Irevik.

En liten restaurang, ett litet vandrarhem - i övrigt bara sommarstugor som hukar under martallarna. Det är fortfarande ett familjärt ställe, ett sådant där man hälsar på alla man möter och folk pratar med gående över sina staket.

Det händer mycket i min själ i Irevik. Jag landar, ser saker för deras rätta värde och finner lugnet. Det är ett magiskt ställe för mig, nyupptäckt och hemtamt samtidigt.

När jag blir stor ska jag bo i Irevik.