Att låta sig definieras

Jonas Gardell är arg för att han presenteras som "riksbög" och att Özz definieras som "kurd" i första hand. Den ilskan kan jag förstå.
Självklart ska ingen människa beskrivas utifrån sitt kön eller sin kulturella bakgrund.

Samtidigt får vi komma ihåg:
Det handlar om tvävägskommunikation.

Om man ständigt framhåller, skämtar om och utgår ifrån bögperspektivet, så är det förstås inte långt till att man blir definierad som bög i första hand och t ex man, kort, svensk, ljushårig eller något annat i andra hand.

Om man ständigt skämtar om att man är kurd, beskriver sig som kurd och kallar sig själv kurd, så kanske andra också gör det.

Hur många skulle få för sig att presentera Darin som "superkurd"?
Eller Lotta Bromé som "riksflata"?
Eller Peter Jöback som "allas vår favoritbög"?
Det har jag aldrig hört.

Skillnaden är kanske att Darin mest har fokuserat på att beskriva sig själv som sångare och att Lotta satsat på att lyfta fram sina färdigheter som programledare. Peter sjöng offentligt i många, många år utan att prata sex. De själva har inte låtit sig definieras av sin härkomst eller sin sexuella preferens.

För visst är vi snabba på att dela in människor i fack.
En komiker är en komiker, en imam är imam, en politiker en politiker.
Vi ser ju sällan människor som komplexa och mångfasetterade varelser, utan vill helst ha en enkel etikett att klämma i pannan på dem. Det blir enklare för oss att sortera våra intryck då.

Det har ju både för och nackdelar:
Fördelen är att vi antagligen får plats med fler människor i våra hjärnor.
Nackdelen är att vi inte riktigt lär känna folk.

Vill vi väldigt gärna ha ett visst epitet, får vi nog jobba på att sälja in det. Använda det själva, pressa på det. Lite samma tänk som att sälja in ett varumärke, helt enkelt.
Och väljer vi att presentera oss själva med ett visst epitet, så får vi nog stå för det. För det är inte så värst lätt att bli av med det. Har vi själva börjat, ser andra i allmänhet det som fritt fram att använda det.

Med porrindustrin som mall

I dom efter dom ser vi unga kvinnor våldtas en gång till.
I Sverige.
2014.

En 27-åring frias trots att kvinnan sa nej upprepade gånger.
"Om tanken inte har slagit honom, att hon inte vill ha sex med honom, då har han inte heller haft något uppsåt att göra det som han gjort. Han ska då också frikännas", menar domaren.

Ett gäng killar ger sig på en tillbakadragen tjej som är redlöst berusad. De turas om att våldta henne medan de hjälper varandra att hålla fast henne.
Samtliga frias.

En 17-årig flicka våldtas av fem jämnåriga killar och frias eftersom det inte kan klargöras att de förstod att hon menade "nej" när hon sa "nej".

Det är helt obegripligt.
Om väktarna av lag och ordning i vårt land vränger lagen så att de här förövarna frias, så är det fel.

Fel i våra lagtexter.
Fel i nyttjandet.
Men framför allt: Fel i våra värderingar.

För det första:
Varför måste tjejen bevisa att hon sa nej?
Varför behöver inte killen i stället bevisa att hon sa ja?
I nuvarande system är tjejen skyldig till motsatsen bevisats.
Fram för en samtyckeslag!

För det andra:
En stilla fråga: Hur många anmäler en våldtäkt, utsätter sig för undersökningar, står ut med att gå upp i rätten och stämplas som lösaktig om de INTE har utsatts för våldtäkt? Skulle de göra det sådär bara på skoj?
Det är så jävla dumt att jag inte ens orkar argumentera.

För det tredje:
När det gäller gruppvåldtäkterna, så måste jag undra: Hur många tjejer är intresserade av att ha sex med fem-sex killar samtidigt? Trots min aktningsvärda ålder har jag aldrig träffat en enda. Inte EN. Som mest kan man tänka sig en trekant. Ifall man känner killarna väl och är sexuellt attraherad av båda. Vilket inte inträffar så ofta. (Det är faktiskt ganska svårt att hitta ens EN kille på en kväll som man är sugen på.)

För det fjärde:
Inte så många tjejer har lust att genomföra fem-sex samlag på en kväll ens med en kille de är tillsammans med. Av den enkla anledning att man spricker invändigt och det gör ont. Även om man är aldrig så sugen och pigg i boet, så finns det (oftast) rent fysiska hinder och man måste vila lite innan man kan köra igen.

För det femte:
Varför reducerar man intelligenta män till hormonstyrda, flåsande kåtbockar? Pratar om dem som om de inte kan tänka, utan styrs helt av sina rusande hormoner. Kåtslag med aggressiva övertoner ses alltså som normaltillstånd för unga män.
Friskt?

Jag tycker att det låter som om hela rättsapparaten har sett för mycket på porrfilm.
Vem skriver manus till porrfilmer?
Ja, inte är det 17-åriga flickor i alla fall...
Och även om de manliga manusförfattarna tycker att det är sexigt med penetrerande i alla möjliga hål och symaskinsknullande i stora grupper i timmavis, så är det inte de flesta tjejers dröm.

Det är som om man har helt glömt bort att porr är en industri.
Som om de har glömt att porraktriser och porraktörer spelar in filmer i sekvenser, med pauser mellan. Och använder massor av glidmedel. För att inte tala om droger.

Vi har kommit så långt ifrån härligt, kärleksfullt, lustfyllt samtyckessex att det är skrämmande. Vad sägs om att i stället utgå ifrån jämbördigt sex, där båda känner lust och längtan och vill utforska varandra? Då man frågar om det är skönt, testar saker och väntar på den andres reaktion, känner sig för, berättar om sina drömmar och frågar hur den andre känner inför det? Borde inte frågorna handla om det i rättsalarna?

– Ville hon verkligen ha sex med dig när både hon och du var så fulla?
– Frågade du om hon ville bli påsatt av dina fyra kompisar?
– Hur kan du vara säker på att hon verkligen ville bli fasthållen?
– Hade ni i förväg kommit överens om att hennes skrik ingick i leken?

Vore inte det rimligt? Egentligen?

Ifall de kåtgubbar som jobbar med att vända lagen mot dessa unga, utnyttjade kvinnor – i stället för att hjälpa och skydda dem – kunda hålla porrfilmsdrömmarna på fritiden, så kanske vi kunde få till en lagändring?

PK-maffian

PK-maffian. Allas favorit-hatobjekt.
Jag måste erkänna: Jag förstår inte riktigt.

PK - politiskt korrekt.
Wikipedia: "...som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten eller där man är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar".

Det tycks mig som att folk älskar att hata dessa politiska opportunister. Men känns det inte som om man i den dagliga debatten töjer väldigt på begreppet? Så fort någon tycker annorlunda än man själv, kan man skylla på att det är PK. Då förringar man motståndarens argument direkt och kommer själv i bättre dager. Och inte nog med det: Om man får mothugg, kan man anse sig själv "förföljd av PK-maffian". Då blir det ju genast väldigt synd om en. Förhoppningsvis tar det bort lite av fokus från argumenten...

Exempelvis verkar det som om företrädare och anhängare av SD, Sverigedemokraterna, skyller alla motsägande åsikter på PK-maffian. Som om grundläggande demokratiska värderingar, som lika rättigheter oavsett kön och hudfärg, skulle vara PK? Jag vet inte... Jag kallar det nog folkvett.

Det verkar som om många tror att vi klär oss i åsikter efter vad andra tycker. Är det så? Jag vet inte det, jag. De flesta jag känner, har nog funderat både en och två gånger innan de har bestämt sig för vad de tycker. Inte 17 läser man på vad som är "politiskt korrekt" och influeras av det? Nej, i dessa dagar tänker jag att folk är mer benägna än någonsin att läsa på fakta och bilda sig åsikter i alla möjliga frågor, som "Rädda isbjörnarna på Antarktis", "Undvik engångsmensskydd", "Rätten till könsneutrala omklädningsrum" och "Nej till GMO".

Om många tycker likadant, är det PK då?
Eller är det bara en debatt med demokratisk majoritet?
Och är det då synd om de som är i minoritet?
I så fall ska vi ju ompröva vårt demokratiska system.

Nej, jag tror att Pk-maffian är en myt, framburen av sura människor med dåliga argument. Människor som tar till begreppet för att förringa sina åsiktsmotståndare då de inte kan försvara sin egen åsikt längre.
Och det låter ju väldigt farligt med "maffia".
Man riktigt ser hur hästhuvudet kommer att dimpa ner i sängen hos den stackare som går emot.

Men allvarligt talat:
Om du inte klarar debatt, så lufta inte dina åsikter offentligt.
Och skyll inte på PK om folk tycker annorlunda.
Ju mer folk tycker, desto bättre är det väl?
Det är det som är demokrati, tänker jag.

Tillnyktrad arbetsnarkoman

Hej! Jag heter Karin. Jag är arbetsnarkoman.

Så skulle min introduktion på 12-stegsmötet låta.
Jo, det är så det är. Jag har alltid fyllt mig själv med att göra, att prestera, att vara bäst. Det ger en skön känsla, åtminstone för stunden, och får mig att glömma bort att jag är oviktig. Därför är det inte så konstigt att jag går upp i mina jobb...

I omkring 10 års tid har jag övat på att bli nykter.
Jag har kommit på att jag måste ha vissa former för att klara mig:
• Måste ha bestämda arbetstider
• Måste ha tydliga krav och ansvarsområden
• Måste ha hjälp av familjen att säga stopp

För så är det: Jag klarar det inte själv.
Jag ser inte när jag går upp i saker för mycket, när jag lägger på mig själv mer arbetsuppgifter, när jag tar större och större ansvar. Det går alldeles av sig själv.

Därför lyssnar jag mycket på min familj. Min make, mina barn.
De säger till när det blir för mycket.
Maken tydligt, barnen förklätt.

När arbetsbördan ökar, ökar också mitt behov av andra bedövningsmedel. Plötsligt är jag sugen på både öl, vin och sprit. Jag som inte dricker alls! Sockersuget ökar också. Och oviljan att gå och lägga sig i vettig tid.

Det allra svåraste med att vara arbetsnarkoman, är att man aldrig kommer ifrån sin drog. Jag kan helt enkelt inte sluta. Inte om jag vill äta. Det innebär att jag måste vara alkoholisten som dricker måttligt, narkomanen som mitt i ruset tackar nej till en andra sil. Och frestelser finns överallt...

Det finns ju så mycket som behöver göras!
Och så få som har upptäckt det.
:)

Arbetsgivare och arbetskamrater vet oftast inget. De vet inte att varje gång de frågar: "Är det någon som kan tänka sig att ta på sig det här utöver sina ordinarie arbetsuppgifter?" så sticker de kniven i mig. Jag sitter och säger NEJ, tänker NEJ, skriver NEJ i luften i tanken, visualiserar neonskyltar som blinkar NEJ NEJ NEJ och så hör jag någon som säger "ja". Va? Vem? JAG? Å typiskt...

En sak skulle jag vilja be dig om.
Om du har en kollega eller en anställd som säger nej, lyssna på det.
I allmänhet är vi skitdåliga på att säga nej.
Både vi arbetsnarkomaner och vanliga människor.
Om vi över huvud taget vågar, så kanske det kommer ut i luddigt format, typ "jag vet inte om jag hinner" .
Hör ett NEJ där.
Eller: "Kanske i slutet av nästa vecka. Eller i februari."
Det betyder också NEJ.

Jag övar. NEJ.
Titta, jag kan ju!
Problemet är bara att det finns ett starkt sug att ta allt i mina armar, fixa allt som är trasigt, reda ut allt som är trassligt så att det fungerar bra sedan. Eller bra – nej, det duger inte. Perfekt och lite bättre.

De säger att första steget att bli av med ett beroende, är att erkänna det. Så långt har jag kommit. Lite strategier har jag också, som att inte jobba heltid och alltid säga "jag ska fundera på det" i stället för "ja".
Men det är fortfarande en bit kvar...

Ytterligare ett problem är att samhället premierar hårt arbetande människor. Alla berömmer den som är duktig, man delar ut bonusar, den som jobbar mest får mest. För oss arbetsnarkomaner är det lite som om folk skulle dela ut fri sprit till alla alkoholister...

Nå, det är bara att jobba på.
Med att bli fri från behovet att jobba, alltså.
Kanske kan jag lägga all energi på det i stället?

Varför vet de inte bättre?

Till min mottagning, där jag jobbar med alternativa behandlingar, kommer allsköns människor. Gemensam har de alla en sak: De söker efter lösningar. Ofta upplever de besvikelse över sjukvården och är lite bittra.

När jag berättar hur de ska stå och gå, ser de mäkta förvånade ut.
"Men, det har ju ingen berättat för mig tidigare. Varför inte?"
Det kan jag inte svara på, brukar jag säga. Min kunskap om kroppen har jag förvärvat av specialister inom vårt sjukvårdssystem. Det är kunskaper från spetsforskning på Karolinska Institutet, så det borde vara mycket lättillgängligt för folk inom systemet. Av erfarenhet vet jag dock att det inte är så många som vet.

En del av okunskapen beror på ointresse.
Alla läkare tycker helt enkelt inte att det är så spännande med knän, axlar, ryggar och höftleder. De har tyvärr inte fått möjligheten att lära sig så mycket om kroppar i rörelse inom sin utbildning, så har de inte specialintresse och tar reda på saker på egen hand, så kommer de inte att kunna. Då blir det lite: "Rulla ner, rulla upp, sträck dig åt sidan. Ta 2 alvedon och vila."

I många fall beror det faktiskt också på föråldrad kunskap.
De sjukgymnaster som utbildades på 80- och 90-talen fick till exempel bitvis väldigt dålig information under sin utbildning. Då trodde man att räta vinklar, raka ryggar och utebliven rotation var modellen. Det visade sig tyvärr sedan att det var fel, och att de råd man hade givit folk under lång tid i stället hade gjort dem stelare och sjukare. Eftersom vidareutbildning inte står på schemat för så värst många sjukgymnaster, gör fortfarande många fel. För att inte tala om ergonomer! De ligger ännu längre efter.

En byggsten är vad som ligger i basen för vår kroppssyn.
Om man har en tro på att kroppen kan vara "fel", att den är något som ska fixas av människor och att alla krämpor beror på dåliga gener, så ger det förstås en viss syn på åtgärderna. I det perspektivet är det rimligt att säga "du får lära dig att leva med smärtan". Om man i stället tänker som jag, att alla kroppar är perfekta och bara signalerar dåligt användande och obalanser genom smärta, så blir det mer rimligt att tänka att allt går att göra bättre och att målet är att bli helt smärtfri.

Dessutom tänker många läkare och sjukgymnaster att "man är byggd sådan". Hängande axlar är hängande axlar, plattfot är plattfot. När jag visar en klient hur hen ska stå, lyfta hålfoten eller öppna upp bröstpartiet så att axlarna hamnar på rätt ställe, blir de alltid lika förvånade! "Såhär har jag ju aldrig stått!" Nej just det, och därför har du ont nu. :) Om man tänker på att kroppens alla celler byts ut på 7 år, så är det ju inte så långt till att tänka att man faktiskt kan omskapa hela sig...

Sedan är det den lilla detaljen med var det börjar.
Jag tänker att strukturerna, skelettet, måste vara rätt innan musklerna kan jobba rätt. Därför är det ingen idé alls att träna styrka för att ändra något strukturell fel, som knäproblem eller ryggont. Det kan till och med förvärra siutationen, eftersom man är sned och står fel så att även träningen ger ojämna muskler. I min tanke är det töjningar och att öppna upp och möjliggöra korrekta rörelser som måste komma först. Och då kommer musklerna som ett brev på posten, utan att man behöver göra så mycket...

Ja, vi tänker olika.
Så när klienterna frågar "varför vet de inte bättre", så svarar jag bara så:
Det är olika skolor, olika världsbilder och olika intressen.
Det är inte konstigare än så!
Och var och en får leta tills man hittar en lösning som passar en själv. :)

Avundsjuka

Vacker är den inte.
Svartgrön, seg och slemmig väller den in och förgiftar våra relationer, vårt agerande, våra ord.
Tankarna böjer sig runt den förhatliga massan, som likt lava ur en vulkan breder ut sig. De klara tankarna böjs, förvrids och avundsjukan fräter fula, svarta hål i alla resonemang.

Avund-sjuk.
Det är en riktigt sjuka.
Man blir nedsatt.
Inte bara i immunförsvaret: Nej, på alla plan.
Vad värre är: Alla blir nedsatta.

När den här sjukan har slunkit in i vårt sammanhang, blir alla påverkade. Allt blir infekterat, ingenting är längre sant och vackert.

Den som är avundsjuk, förgiftar sig själv.
Först genom att smitta tankar, handlingar och ord med svartgrön missunnsamhet, sedan genom den skuld och skam som följer i avundsjukans bakvatten.

Känner du det svartgröna monstret knacka på hjärtat?
Säg STOPP! Andas in ett djupt andetag, blås ut långsamt.
Fyll ditt sinne med ljus, med klart vatten, med harmoni.
Tänk på den glädje som fyller den människa som du kände avundsjuka mot.
Tänk på hur mycket den personen har kämpat, misslyckats, snubblat.
Tänk hur skönt det är när något äntligen går vägen.

Glädjs.
Känn med i glädjen.
Unna den personen allt, i vissheten att allt blir precis som det ska.
Vi behöver inte hålla räkningen, bedöma, väga, mäta. Låt högre instanser sköta det.
Det enda vi behöver göra, är att låta varandra uppleva glädjen.
Oförfalskat, ohämmat, oinskränkt.

Jag hjärtar projekt

Jag älskar projekt.
Det är roligt i alla faser: Idéstadiet, planering, genomförande, uppföljning, avslutning.

Idéstadiet är kreativt och lite galet.
Där kommer de mest vansinniga förslag att surra runt i luften, ofta följda av stora skratt och magkramper. Efter ett tag så landar några av idéerna på bordet, man kommer överens om att det är dessa vägar vi ska köra på och går vidare.

Planeringen är också kreativ, men mer driven.
Här får man gnugga geniknölarna och se HUR I ALLSINDAR man ska kunna få till den där idén. Ibland handlar det om att koka soppa på en spik och trolla med knäna, men ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite mer tid. Så fort planen är klar (eller halvklar, vissa saker får ge sig på vägen) så kör man igång.

Genomförandet är kanske lite mer "just do it".
Då ska det planerade bli verklighet och det är ju trevligt att se att det blir som man hade tänkt sig. Ofta innebär det också hederligt slitgöra av olika slag, vilket alltid är kul – då känns det att man jobbar på riktigt. Bit efter bit faller på plats, man kan bocka av saker på sina listor, det närmar sig.

Och så en dag är det klart.
Det rullar.
Saker och ting kanske behöver putsas och fixas, men det är igång.

Då är det SÅ skönt. Man kan pusta ut och lugnt betrakta det gjorda.
Och förstås: Uppföljning, utvärdering.
Vad gick bra, vad gick sämre, vad lär vi oss av det?
Vad är löst, men inte optimalt, vad kan man förbättra i framtiden?
Vad känner vi, vad tänker vi, hur ser vi på processen?
Hur lever projektet vidare?

När det är nedtecknat, så är projektet avslutat.
Åtminstone för mig.
Sedan återstår nämligen bara det förhatliga förvaltandet.

AAAAAH!
Det går inte, jag kan inte.
I mitt huvud betyder det nämligen bara att fortsätta göra samma sak.
Dag efter dag. Gång på gång.
Så tråkigt!
Nej, det får någon annan göra.

Jag, jag vill kasta mig vidare mot nästa projekt. Kläcka idéer, dra upp riktlinjer, göra budget, fundera ut lösningar, fixa, bära/skära/skriva/gräva/måla, summera, fundera, återkoppla – och säga adjö.

Åh - det är en vacker arbetsgång!
Lite som livet självt.
Det var nog bland annat därför jag älskade att jobba med musikteater...

En lilare matta

Det var en gång en matta. Den såldes via Blocket för en spottstyver, trots att den var av äkta och tättknuten ull. "Lila matta" stod det i annonsen.
En vänlig svärfar åkte och hämtade den.
Den tidigare ägaren förvarade den i ett garage och när jag fick hem den, var jag väldigt nöjd med kvaliteten och storleken, men lite besviken över färgen:

Den var inte lila, utan grå-lila.

Ja ja, man kan inte få allt, tänkte jag.
Så tvättade jag den med naturvänlig mattvättmedel.
I två omgångar sprejade jag den, gnuggade och tryckte och tvättade ur med fuktig handduk tills trasan inte längre blev smutsig.

Den blev minsann lite mindre grå.

Så lade jag den i mitt behandlingsrum.
Där blev den så fin, så fin! Det gjorde alls ingenting att den var grå-lila – det passade ändå ihop med allting. Jag fotograferade mitt rum, och där ser man hur fint den grålila färgen går ihop med mina mycket lila handdukar och den grå väggen.

Det gick en tid, nästan ett år.
Jag gjorde ingenting särskilt med mattan. Då och då dammsög jag den, men någon tvätt blev inte av.

Plötsligt började mina kunder kommentera mattan.
– Åh, har du köpt en ny matta? Så fin, vilken härlig färg!
– Nämen, har du färgat mattan lila? Fint!
– Rummet ser helt förändrat ut med den där lila mattan.

Jag tittade noga. Ja, det var sant: Mattan var väldigt mycket mer lila. Men nej – det måste väl vara inbillning?
Fast sannerligen, visst var den mer åt samma färg som handdukarna nu?
Så var det väl inte förut?
Jag tog fram mina gamla foton.

OJ! Vilken skillnad! Handdukarna hade samma färg som på fotot – men mattan... Den hade verkligen varit grålila tidigare, men var nu definitivt lilare.

Dessutom kändes det som om den mådde bättre nu.
Jag fick för mig att den liksom hade kommit närmre sitt sanna jag och att den därför blev mer lila.

Sedan flyttade jag till Gotland.
Jag la ut mattan i mitt nya behandlingsrum.
Vacker! Fint lila och lycklig.

Efter någon månad djupnade den ytterligare.
Är det möjligt? Återigen har jag foton att titta på...
Minsann! Den har blivit ännu mer lila!

Den är för närvarande i nästan exakt samma färg som handdukarna. Undrar hur det ska bli framöver...
Mattans sanna färg kommer nog att visa sig, ju mer Reiki och goda energier den får.
Underbara matta!