tisdag 30 november 2010

Utarmande tänk

I åratal har jordbruket runt om i världen varit inriktat på en sak: Att få så stora skördar som möjligt.

Kvantitet.

För att det ska hända, har man skapat konstgödsel, som låter grödorna växa fortare och bli större. Man besprutar dem också för att inte maskar och skadeinsekter ska "stjäla" någonting. Dessutom har man genmodifierat alla grödor, så att de ska ha speciella egenskaper som gör att de ger extra mycket skörd.

Det är bara några smärre problem med detta kvantitetstänk.
Konstgödslet anrikar cellulosa och binder vatten. Det gör att skörden innehåller mindre vitaminer och mineraler per tugga. Att man lägger gödslet ovanpå jorden gör också att rötterna blir ytligare. De fina mineraler som finns längre ner i jorden går vi miste om helt. Att skörden växer fortare betyder också att den går miste om en massa vitaminer som behöver längre tid på sig att utvecklas.

Besprutningen utarmar också grödorna på vitaminer och mineraler. Frukterna och grönsakerna måste nämligen skydda sig från gifterna, de också! Givetvis påverkar gift inte bara skadeinsekterna.

Genmodifieringen gör att våra kroppar inte känner igen maten. Det är nya sammansättningar i våra urgamla kroppar. Det matchar inte. Dessutom är dessa människoskapade grödor sterila - deras frön går inte att odla på. Bin och fjärilar som ska befrukta grödorna väjer undan, vill inte göra sitt jobb. De känner inte igen sig, förstår inte vad de genmodifierade grödorna är för något.

Vi odlar också för hårt, för mycket, för länge på samma jordar.
Det är ett utarmande sätt att bedriva odling!
Vi tröttar ut vår stackars jord.

Och för vad?
I Sverige har vi så mycket spannmål att det säljs som bränsle för pelletsbrännare och vedkaminer. Vi bränner årligen tusentals ton överbliven mat, som blir dålig och måste slängas för att ingen köper den. Vi har köttberg som också bara slängs i containrar och eldas upp.
Och så ser det ut i halva världen!

Andra halvan har knappt till mat för dagen.
Det är sjukt - men det är ett annat ämne.

Vi tänker alltså kvantitet i stället för kvalitet när vi odlar mat.
Och när vi får upp kvantiteten, blir det för mycket så att vi måste elda upp det.

Men snälla nån - det är ju heltokigt!

Kortsiktigt tänkande är utarmande. Det som blir till vinst idag blir till stort hål i Moder naturs plånbok i morgon.

Nej, fram för KRAV-odlade grödor, eller biodynamiskt odlat - eller ekologiskt. Bra saker, mer näringsinnehåll, mindre miljöpåverkan, mindre spill.

Gör som jag: Stötta det ekologiska jordbruket! Köp ekologiskt och ställ KRAV!

Ett manligt samhälle?

Man brukar prata om att vi har byggt ett manligt samhälle. Det är helt enkelt lättare att ta sig fram som man.

De så kallade manliga egenskaperna värderas högre. Män har högre löner, heltidsjobb, bättre livsvillkor och närmre till befordran. De äger mer saker och fler fordon än kvinnor, får lättare som de vill och deras tankesätt stämmer bättre överens med de samhällsstrukturer som finns.

Jag köper det.
Kvinna är det andra könet.

Men då måste jag ställa mig frågan:
Varför mår män så dåligt?

Om de är det regerande könet, borde de ju må prima. Om samhället byggts upp utifrån tankar och idéer som passar dem, borde de känna sig priviligierade.

Men det gör de inte.
Nej - män mår riktigt dåligt.

De slåss, de hatar, de är brottsliga. De bedrar, de krigar, de mördar.
Nästan alla våldsbrott begås av män, och de har övervägande majoritet i all annan brottslighet. Krig drivs av män mot män.

I detta mansdominerade samhälle är det män som revolterar mest.

Beror de på att de är trygga nog att agera ut? Och vi kvinnor håller klaffen och kämpar på, som ett undertryckt mellanbarn?

Varför mår så många män så dåligt?

måndag 29 november 2010

Älskar Bolibompa!

Det är så BRA!
Vuxna och halvvuxna människor som tänker som barn.
Fina, lugna och oskrikiga program med bra innehåll.

Det är så fantastiskt skönt när barnen tittar på Bolibompa.
Man behöver inte oroa sig - det blir bra.
Inga konstigheter, inga dubbla budskap, ingen ångest, inget olämpligt.

Programledarna pratar lugnt och barnvänligt, har konstiga hyss för sig och passar på alla sätt in i barnens vardag. De blir nästan som en extra vän! Barnen tror att TV är interaktivt, för programledarna frågar dem saker, inbjuder till eftertanke och rörelse och får dem att leva upp i TV-soffan. Fantastiskt!

De tecknade inslagen är snälla.
Där exploderar inte något, det handlar väldigt sällan om smink och berömmelse. I stället får man se svensk skog med myror, stygga prinsessor och röda talande hundar.

Och tempot...
Så skönt att någonting i barnens värld går långsamt!
Hela samhället stressar på och TV-programmen likaså.
Men inte Bolibompa...

Jag är så tacksam.
Tack till SVT!
Varsågod för att jag betalar min TV-avgift.
Tack för Bolibompa!

Karrärplan - skandalläkare

Jag småpratade med en vän som funderade på framtiden.

Det är svårt att veta vad man ska bli när man blir stor, sa vi. Och det är svårt att veta när man ÄR stor.

Vissa yrken kommer också med så trevliga privilegier.

Som det här med att vara läkare. Man får lite patent på världen och sanningen, för det man gör är rätt. (Till skillnad från t ex flummig alternativmedicin.)

Tyvärr är det ju en väldigt lång utbildning till det yrket. Och jag tycker kanske att det är väldigt mycket väsen för inte så mycket utdelning, om jag ska vara helt ärlig. Men det ger ju en trevlig lön. Och man får en titel! Kanske kändes det dock som lite sent påtänkt att börja plugga till läkare nu.

Min vän hade en bra lösning på problemet:
– Vi kan bli skandalläkare.
– Skandalläkare?
– Ja, såna som de skriver om i tidningarna. Som praktiserar medicin fastän de saknar legitimation. Som jobbar som hyrläkare långt upp i Norge och tjänar grova pengar, tills det visar sig att de inte har någon utbildning.

Det absurda låg i hennes stillsamma tonläge. Jag tänkte på vad som skulle hända om mina barn kom hem en dag och sa: "Mamma jag har bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor. Jag ska bli skandalläkare." Det vore något att bita i, det.

Vem är det som gör sånt? Som plötsligt bestämmer sig för att de förtjänar en läkarlegitimation och är tillräckligt kvalificerade att ta människors liv i sina händer?

Jag tänker också: Varför ska alltid jag vara så skötsam?
Tror att jag ska klampa in på Arbetsförmedlingen i nästa vecka och säga:
- Nu vet jag vad jag vill bli. Jag vill bli omskolad. Och min karriärplan är att bli Skandalläkare.

Då tar det nog hus i helsike. :)

söndag 28 november 2010

Ljuset inuti oss

– Pratar du med Gud, mamma? frågade min dotter en dag i bilen.

Jag fick tänka efter en stund.
– Nej, det gör jag inte. Inte direkt. Jag tror faktiskt att Gud kanske inte är EN person. Min tanke är att det finns gudomligt i var och en av oss, ett ljus, en energi, livsgnistan. Det är det som gör att vi lever och har en själ. Du vet, det ljusa inom oss som blir större när vi är glada och kärleksfulla mot andra.

Dottern nickade stilla.

– Somliga personer, som Jesus och Mohammed och Shiva och Buddha, fick väldigt mycket ljus i sig. En hel eld! De fick mer av Guds-ljuset och hade därför mer sanning i sig. Därför ville de prata om och sprida budskapet om Gud.

– Jag tror nog att det ljuset är Gud. Men det är svårt att prata med ett ljus! Så jag pratar i stället med de som jag vet har stort ljus i sig, till exempel Jesus. De kan ge tydligare svar, för de har varit i en människokropp. Därför förstår de bättre vad jag säger och tänker.

Dottern såg fundersamt ut genom fönstret.
– Men mamma, varför kan du prata med dem?

Nu fick jag tänka efter igen.
– Det vet jag inte. Jag bara gör. Kanske är det så att alla kan, om de bara försöker. Eller så är det för att jag gillar att prata med såna som har dött, du vet, andar. Även Buddha och Jesus är ju en sorts andar, eftersom de har haft en kropp.

- - -

Jag funderade vidare.

Det kanske är så att alla svar vi söker finns att hämta hem. I vår själ, vårt kollektiva medvetna, i vårt ljus. Men precis som på internet, måste vi veta vilka frågor vi ska ställa och hur vi ska göra - vilka knappar vi ska trycka på.

Som en enorm vind, där allt möjligt matnyttigt finns lagrat i oändliga staplar. Om några börjar trampa upp stigar där, finner flera samma svar ungefär samtidigt. Det handlar inte om stöld eller kopiering, det är bara så att ljuset har fallit på en sak så att flera har uppfattat det samtidigt. Så händer det ofta inom forskningen! Det går att bevisa att flera olika team oberoende av varandra har kommit fram till ungefär samma banbrytande resultat samtidigt! Då brukar Nobelpriset gå till den som har kommit längst eller beskrivit sin forskning bäst. Men ensamma är de sällan...

Jag tror också att ljuset inom oss är som en liten eld. Den behöver minsann också näras! Då och då måste vi peta in lite bränsle för att elden inte ska slockna. Om det handlar om att gå i kyrkan, meditera, gå i skogen, plantera blommor eller läsa livsstilsböcker tror jag spelar mindre roll. Men vi behöver verkligen våga andas stillhet, föda vår livsgnista och fundera över stora frågor! I vårt sekulariserade samhälle har den biten nästan försvunnit.

Hungern efter andlighet (i vid bemärkelse) blir allt större. Jag tycker att det är härligt att det finns så många yttringar!
För jag tror fullt och fast att i grunden är de samma sak: Ett sätt att närma sig ljuset.

Gig-Sverige

Finns det ett artist-Sverige?
I det fantastiska, långa, musikintresserade Sverige finns det SÅ många bra sångare och musiker - artister som verkligen är värda att titta på.

Men vilka forum finns det för artister att spela i?
Klubbscenen förstås. Men det är ju bara en viss typ av musik som gör sig där. Och det är väl mest kul om man är en viss typ av artist också, att fulla människor skriker dina låtar och häller öl på varandra.
Festivalerna. Det tror jag är himla roligt! Förutom att det ibland blir lite samma sak som klubbspelningarna... Beror väl på vilken festival förstås. Det kan ju också vara ett fantastiskt (dag)möte med fansen. Kul att se varandra i dagsljus, liksom.
Sedan är det förstås Allsång på Skansen. Det är ju grymt roligt att det lite "ohippa" programmet har dragit så mycket ung publik och så stora artister!
Morgon-TV i TV4. Det är ju förfärligt egentligen, för rösten är ju inte vaken. De flesta artister är ju dessutom vana vid kvällsjobb, så att giga kl 06 är väl inte drömmen egentligen...

Det känns lite som om man måste vara jättestor som artist innan man får giga. Och hur ska man kunna bli det om man aldrig får spela?

Jag älskar musik. Däremot gillar jag inte varken festivaler eller klubbgig. Ibland kan jag känna att det är svårt att hitta bra sammanhang att lyssna på musik. Mest handlar det väl om att vi aldrig har barnvakt, så vi måste ta med oss dem överallt. Därför är kvällsspelningar inte aktuella. Eller så får jag gå ensam medan Maken är hemma. Det är ju halvkul. Oftast blir det dock han som får åka iväg och lyssna, eftersom han liksom har mutat in musikområdet... :)

Jag vill se fler scener där man kan släpa med sig sina barn. Där det inte är för hög volym, inte är för trångt och bökigt, där det är hyfsat städat och trevligt. Och inte för sent på kvällen.

Det låter ju som om jag är pensionär!!!!
Roligt.
Men faktiskt: Jag vill också att mina barn ska få uppleva musik annat än på Spotify.

lördag 27 november 2010

Julkrubba

I vår församling finns det en liten grupp som är intensivt kyrkoaktiv. Övriga dyker upp ibland - vid jul och påsk - och ytterligare några går aldrig till kyrkans aktiviteter.

Det är väl som det är på de flesta ställen, inbillar jag mig.

Saken är den att jag gillar själva kyrkan. Det är en skön stämning i kyrkor, de andas tradition och minnen, i vissa fall också kärlek och närhet. Jag gillar också Jesus. Han var en skön snubbe, en äkta hippie, en tänkare av stora mått. Däremot är jag inte förtjust varken i religion, religiös fanatism eller prästerskapet. Dessutom tror jag inte att Bibeln är Guds ord. (Jo, delar, men kraftigt förvanskade av människor, framför allt män.)

Men jag tänker att jag kan sätta mig över dessa saker för att hålla fast vid traditionerna och låta mina barn få en öppen uppväxt. Ibland går vi i kyrkan, ibland tillber vi egna gudar och änglar, ibland pratar vi om taoism, ibland läser vi Buddha och Konfucius. Jag vill att de ska få provsmaka olika saker, innan de själva väljer. (Och nej, de är inte heller döpta.)

Dessutom betalar jag kyrkoskatt jag också. En förskräcklig massa pengar.

Varje gång jag försöker delta i något som kyrkan anordnar, överskuggas hela arrangemanget av en stark känsla av utanförskap. Jag kan inte reglerna! Jag vet inte när det är kollekt eller inte, att man ska ta med sig psalmboken när man går in, att ljusen kostar 10 kr och hur det hela går till. Då känner jag mig osäker.

I år, vid julkrubban, var det samma sak. Jag bidrog med en mängd aloe vera-plantor (lämplig växt för en julkrubba, tyckte jag). Dottern och jag knatade ner till kyrkan. Alltihop började med en liten sångstund. Då sjöng vi två sånger som jag faktiskt hade hört - och som stod i psalmboken. Det var kul. Dock inte för Dottern, som inte kan läsa och inte hade sjungit dessa på kyrkans barntimmar.

Sedan gick vi fram till altarringen. Där skulle det knäböjas och bes bön. Gud som haver - den kunde jag. Faktiskt Dottern också, visade det sig. Därefter spårade det dock ur. Alla barn fick gå fram och tända varsitt ljus och placera i "jordgloben" i stål. När alla ljus var tända, började plötsligt alla runt omkring oss att sjunga. En sång som vi (Dottern och jag) aldrig hade hört. Hejon fejon vad de sjöng! Jag vägrade dock känna mig utestängd, så jag skrålade på utan text. La LA la LA la LA LALA! Tänkte på den där filmen där prästen säger: "Det spelar ingen roll hur man sjunger bara det kommer ur hjärtat." Folk såg lite rädda ut, men sa förstås ingenting.

Samma sak senare, vid fikat i församlingshemmet. Alla sjöng någon sorts tacksång innan ungarna fick hugga in på bullarna. Ok... Jag höll Dottern i handen och tittade på henne och log. Nähä - det gör jag inte! Jag tackar inte Gud för fikat, där går gränsen. Jag kan tacka hönorna för äggen i sockerkakan, bonden för mjölet och de underbetalda arbetarna på sockerbetsfälten i Uruguay, det passar mig bättre. Dottern såg lite obekväm ut, men blev lugnad av att jag knep ihop munnen och nickade åt henne - så hade vi i alla fall en egen pakt.

Och så blir jag lite öm i hjärtat. Förstår inte de där kyrkliga människorna att de exkluderar folk genom att göra så här? Kan de inte försöka närma sig vanlig folk lite lite grann, så att man vågar delta i deras aktiviteter?

Suck.
Men i år kändes det i alla fall bra.
Jag höll inte tyst, jag skämtade på som jag brukar - även i kyrkan, jag lät mig inte nedtryckas. Det var skönt.

I år var jag en ärlig människa i kyrkan. På mitt sätt.
Det kändes bra.

Åsiktsfrihet och fruktsallad

Jag är uppvuxen i ett socialdemokratiskt samhälle. Där jag bodde var nog omkring 80% av befolkningen sossar. Så även min far och min mor, ska tilläggas.

Det stod tidigt väldigt klart att det var den "rätta" åsiktslinjen.
Allt annat var helt enkelt fel.

Redan som trettonåring vände jag mig emot det här. Varför kunde vi inte diskutera saker, lyfta fram olika åsikter, väga för och emot och lyssna på varandra? Utan att nödvändigtvis behöva ändra åsikt, vill säga.

Nej. Det går inte. När det gäller socialdemokrater är min uppfattning att alla typer av andra åsikter upplevs som trots och dumheter. En dominerande och regerande ordning, i kombination med jantelagen, skapade väl det. "Du ska inte tro att du har en egen åsikt."

Det kanske blir så när man så länge regerar debatten. När ett land under ett halvt decennium är helt präglat av samma anda. Och inget ont om den socialdemokratiska politiken - den var ju folkvald. Jag menar: Så måste det ju vara i en demokrati. Även om jag inte håller med om så mycket, får jag ju acceptera att många tycker att det är rätt.

Jag har alltid vetat att jag var annorlunda i det avseendet. Därför har jag blivit väldigt bra på att hålla fast vid mina idéer och argumentera för dem. Min tro är att sossarna inte har behövt lära sig det. De tyckte ju redan "rätt"! Kanske är det därför de blir så arga i debatter, att de helt enkelt upprörs över att andra hittar argument för sina åsikter? :)

Under min uppväxt levde jag inte i åsiktsfrihet.
Det må ha varit en grundlagsstiftad rättighet, men det var inte verklighet.

Tidigt lärde jag mig att det finns accepterade åsikter och sådana man ska hålla tyst om. Fortfarande för 10 år sedan var det dödsdömt att uttrycka vissa tankar. I skolan blev man utstött eller mobbad, på jobbet en särling som aldrig blev befordrad (och som facket inte stöttade), i det sociala livet en udda fågel. Det var helt enkelt klokare att hålla tyst.

Men för omkring fem år sedan hände något. Det började luckras upp, det strama kopplet som media och politikerna hade skapat åt oss fick lite slack.

Plötsligt öppnades debatten upp.
Det var fantastiskt. Som svampar ur jorden, poppade de upp, de som var som jag. De som tyckte olika.

Och plötsligt hörde jag till.
Jag förstod hur det måste kännas för folk som levt i förtryck att få uttrycka sig.

Men jag tycker faktiskt att många sossar lever kvar i det där: Att de har rätt, och vi andra är tröga. Det är som om de tycker att olika åsikter är ett hot mot staten. Jag tror ju tvärtom: Man bör samla på sig så många olika som möjligt för att det ska bli bra.

Jag tror att politik är som fruktsallad: Det blir fruktansvärt tråkigt med bara en sort.

Och i en väl fungerande demokrati finns det både traditionella frukter och exotiska frukter. Kanske till och med något litet torkat russin. Var och en smakar de kanske lite trist - eller till och med märkligt - men tillsammans blir det en symfoni av smaker.

På så vis har vi glädje av varandra - fastän vi tycker olika!

fredag 26 november 2010

Att se sin framgång

Det är så svårt, så svårt, att själv se hur långt man har kommit.

Jag tycker ofta att jag kämpar så hårt för att förändras, utvecklas och förbättras till ett hållbarare leverne. Det känns som om det tar sån förfärligt TID, att det går så långsamt.

Jag känner mig helt enkelt TRÖG.
Hur kan det ta sån tid för polletterna att trilla ner?

Men en god vän gav mig en insikt. Jag berättade om mitt tidigare liv - som faktiskt bara ligger 7-8 år tillbaka i tiden. Hon sa: "Jag kan inte tänka mig det om dig. Du är ju så... klok och sund. Det känns omöjligt att du var sådan förr."

Hm... Ja, det är klart. Jag har ju förändrats rätt mycket, om man ser så många år tillbaka i tiden. Det är tänkvärt.

Problemet är att det är så lätt att marginalisera sina framgångar. I förväg ser det omöjligt ut, det man har föresatt sig. Det är som ett Getsemane, ett berg, omöjligt att bestiga. Så biter man ihop och börjar klättra. Sedan står man där, på toppen, och tänker: Tja, det gick ju det med. Och sedan börjar man gå framåt igen.

Så fungerar i alla fall jag. Jag sätter mig aldrig ner, där uppe på bergets topp, och dinglar med benen. Jag skulle behöva göra det, titta ner och fundera över mödorna som har tagit mig hela vägen dit upp. Då skulle jag nog vara gladare över att ha lyckats, och förstå bättre varför jag är trött.

Ett exempel var min målsättning att lära mig att älska mig själv. Jag hade så stora svårigheter med att meditera över den strofen: "Jag älskar mig själv."
Efter veckor av fruktlösa försök, satte jag det som halvårsmål: Jag skulle lära mig det innan jag fyller fyrtio i april. Två veckor senare gick det. Men då kändes det ju så lätt, så då var det ju inget märkvärdigt längre... Tack och lov hade jag skrivit min vånda här på bloggen, så jag kunde gå tillbaka till det och se vilken utveckling det ändå var.

Hm.
Jag tror jag har en ny målsättning:
Att lära mig att uppskatta min egen framgång.
Det blir något att bita i! Kanske innan jag fyller fyrtio? :D

torsdag 25 november 2010

Mål och målsättningar

För mig är det skillnad.

En målsättning är något man jagar, ett mål något man siktar på att uppnå.

Jag brukar uppnå mina mål. Det är liksom meningen. Annars är det ju ingen mening med att ha mål!

Målsättningar sätts ofta i yrkeslivet, i företag och organisationer. Då sätter man dem ofta för högt, så att man aldrig når dem. Det är med flit; enligt management-teorin att "hungriga vargar jagar bäst".

Där tror man att det är bra att alltid jaga och att känna sig jagad. Det är viktigt att aldrig känna att man kommer fram, för då blir man slö och vilar en stund. Det är dyrt, då händer för lite, tänker ekonomerna.

Jag tror att man biter sig själv i svansen där. Det är ju oerhört otillfredsställande att aldrig nå fram!

En gång diskuterade jag detta med en ekonom. Det var i budgetsammanhang. Jag sa: Men det här är ju orimligt! Vi klarade inte detta budgetmål föregående år, och vi kommer definitivt inte klara det i år." Svaret blev: "Nej, det är klart. Hur skulle det se ut om vi klarade våra budgetmål? Du måste förstå: Det här är bara en budget."

VA?
Jag är bara en sketen gymnasieekonom och egen företagare, men hur tänker man då?
En budget ska väl vara realistisk? Vad fyller den annars för funktion? Hitta på lite siffror kan väl vem som helst göra - det behöver man inte civilekonomer till.

Nej, jag tror att det vore bättre att sätta upp handfasta mål, även i företagslivet. Vill man utforma målsättningar först och därefter ta ner dem på jordnivå som mål, så må väl det vara hänt. Men det är absolut nödvändigt att känna att man klarar av saker! Att ständigt jaga är farligt för både kropp och själ.

Politiker

Förr i världen var de idealister, världsförbättrare, revolutionärer.
Vad har hänt?

Jag ska direkt erkänna att jag inte kan uttala mig om politiker överallt. Min erfarenhet är begränsad till den kommun där jag bor samt det jag ser på TV. Sedan är jag också uppvuxen med en oerhört politiskt engagerad far och vet hur mycket han försakade för att förbättra vår hemkommun.

Jag funderar, jag...
Har det blivit annorlunda?

Några år har jag suttit med som åskådare (på avbytarbänken) i lokalpolitiken. Ärligt talat: Det är ofta en sandlåda. De vettiga tar för lite plats och dumheten tillåts regera. Det är pakter, det är falskspel, det är okunskap. Somliga politiker - som till och med får betalt för sina uppdrag - kan inte ens följa en konversation eller föra en stringent diskussion. Jag är inte alls imponerad.

Somliga av de förtroendevalda som sitter på halvtids- och heltidsuppdrag skulle ALDRIG få ens ett mellanchefsjobb i något företag. Det känns ibland som om det är de latas väg till lite makt... De som liksom inte kan lyckas inom företagslivet, inte har tillräckligt med driv för att starta eget, de satsar på politiken. Där gäller mer lång och trogen tjänst samt att vara där. Och ibland att vara från rätt del av kommunen. Elakt? Ja, kanske.

Min upplevelse är att det finns många engagerade och idealistiska fritidspolitiker. De kan vara både pålästa, drivna och intelligenta. Tyvärr verkar det inte riktigt belönas när det gäller de betalda uppdragen...

Jag önskar att varje parti hade någon form av genomtänkt rekryteringsprocess. Kanske det skulle vara lag på att partierna använde en rekryteringsfirma inför tillsättandet av de betalda posterna? Då skulle i alla fall någon kompetent människa välja ut de som var bäst lämpade (inom partiet) att klara uppdraget.

Jag vet inte.
Demokrati är ju en fin idé, men det går faktiskt käpprätt åt pipsvängen när de "folkvalda" är inkompetenta.

onsdag 24 november 2010

Husmorslärdomar 2

1 Det är lätt att komma ihåg krukväxterna lite för sent.
Jamen - de bara står där. Inte skriker de som hungriga katter eller barn, inte plingar de på dörren som brevbäraren. De piper inte som äggkokaren eller spisen eller telefonen. DET ÄR DÖDSDÖMT!
Det är klart att man glömmer dem. Plötsligt noterar ögat att de ser lite krassliga ut, de där fönsterträden. Bruna fula blad singlar ner från dem, vissa har bytt färg på bladen, somliga är bara pinnar. Suck. Då skulle man ha vattnat för ett tag sedan.
Minnesnotering: Vattna krukväxter lite tidigare än du kommer ihåg.

2 Fläckar som barn gör på kläder är utomjordiska.
Det är därför det finns så många käcka reklaminslag på TV om tvättmedel/fläckmedel som gör underverk. Vi behöver det! Men tyvärr är det bara en dröm. De fläckar som barn lyckas få till går inte bort. Varken med fläckborttagningsmedel, husmoderstips eller bensin. Jag har också provat våld (mot tyget ifråga). Hjälper inte heller.
Minnesnotering: Inse att kläder inte slits till döds. De fläckas till oigenkännlighet.
Minnesnotering 2: Undersök ifall ungarna har en hemlig vätska på rummet, som de droppar på kläder de vill bli av med.

3 Barn glömmer att lägga kläder i tvättkorgen.
"Ungar, nu är det dags att städa rummen!" En stund senare överfaller tvättkorgen mig när jag går förbi. Hur går det till?
Jo, inne i barnens rum finns det klädgömmor med gamla, använda kläder. Strumpor i legolådan. Trosor bland dockkläderna. Kalsonger under madrassen. Skjortor på krokar som hängt där sedan hedenhös. Tröjor och linnen nerpulade i skrivbordslådorna.
Alla dessa dyker upp vid en eventuell städning.
Minnesnotering: Töm tvättkorgen INNAN du ber ungarna städa sina rum.

När ekonomerna regerade världen

De som tycker att marknadskrafterna är ondskefulla och företagare är vinstdrivna egoister, har inte förstått vilka det är som styr idag.

Det är nämligen inte alls entreprenörerna.
En entreprenör är en människa som har en idé och är envis/dumdristig/naiv nog att gå genom eld och vatten för att genomföra den. Ofta innebär det en massa gratisarbete, att belåna hus och hem, många dörrar i ansiktet, hopp och förtvivlan varannan dag och många års slit utan vettig lön.

Så länge ett företag drivs av en entreprenör, finns det bara en tanke i företaget: Att utvecklas och få ut produkten till konsumenten.

Om det går hyfsat bra, kommer dock helt andra krafter i gungning.
Enter: The Economists.

När det blir pengar över flockas de som gamar. När du är liten, vill de ha dig som kund till en bokföringsfirma. Är du stor nog, kanske du anställer en egen ekonom. I vilket fall som helst kostar det oerhörda pengar.

Och vad gör ekonomer?
Jo, det ska jag säga: Flyttar siffror från en kolumn till en annan.
That's it!
Jag är själv gymnasieekonom, så jag vet. :)

Om man går och läser ekonomi på högskola, lär man sig att flytta siffror i andra sammanhang - nationalekonomi (stora siffror) eller kanske logistik (transportsiffror) eller revision (avvägda siffror) eller management (siffror som betyder arbetskraft) - men det är fortfarande siffror.

Ingenting är på riktigt.
En ekonom GÖR ingenting. Han producerar inget, möter inga kunder, säljer inte, vårdar inte, förvaltar inte. Han är en parasit.

Så så - inte bli arga nu!
Jag menar parasit i ordets trevligaste bemärkelse.
Det finns väldigt vackra parasiter. Orkidéer till exempel.

Men det är faktiskt sant. Ser man krasst på det, så kan varje företag klara sig utmärkt utan ekonomer, men aldrig utan t ex produktion eller arbetsledning.

Och det är alltid ekonomer som kommer med de dåliga idéerna.
När företagsfilialer läggs ner, eller rivaliserande avdelningar slås ihop under en (frånvarande) chef, då är det ekonomerna som har varit i farten.
Och de gör det i all välmening! För i deras kolumner blev det bättre siffror när de gjorde så. Att det inte fungerar i verkligheten har de inget grepp om.

Ekonomer har alldeles för stor makt i vårt samhälle.
Det är som om vi tror att de är Gud. Allvetande och maktfullkomliga.
Jag tror att det vore sunt om vi icke-ekonomer (vi som gör själva jobbet) bara tvärvägrade. Vi kunde göra plakat... "Vi vägrar debet och kredit!" eller varför inte "Dra in pengar till din egen lön, snåljåp!"

Då skulle livet bli lite lättare för alla, tror jag.
Vi skulle slippa de dåliga sidorna av marknadskrafterna - girighet och listighet - och mer energi kunde gå till att göra det vi vill göra. Blå himmel och rosa moln, med andra ord.

Och när vi sitter där på verandan i solnedgången, berättar vi sagor för våra barnbarn. Inte om dinosaurierna - nej, om EKONOMERNA. De låter väldigt läskiga för barnbarnen, men vi försäkrar dem om att ekonomerna är utdöda sedan länge. Barnbarnen kryper närmre med sina chokladmuggar i händerna, och lyssnar på favoritsagan som vi berättar ur minnet:

"Det var en gång, när ekonomerna regerade världen..."

tisdag 23 november 2010

Ordning och reda?

Jag är - som jag tidigare har sagt - en tudelad person. En halva är hippie, kreativ, naturlig, impulsiv, intuitiv och oordningssam. En halva är militär, gillar regler, struktur, ordning och tidsperfektion.

I mogen ålder har jag insett att de kan jobba i skift.

Först kan hippien få en rolig idé. Eller flera. Eller hitta på många olika scenarior. Sedan kan militären gå in och styra upp formen, skapa strukturer och rutiner. Därefter kan de samverka.

Jag är som mest kreativ om det finns klara ramar. Då kan jag flippa ut, utan att oroa mig för att det sticker iväg FÖR mycket. Exempelvis är det lättare att skriva en bok om ett givet ämne än att bara sätta sig framför datorn och tänka: "Skriv fritt!"

Därför gillar jag ordning och reda. Om saker och ting går på lösa boliner, känner jag mig obekväm. Det är som att köra en bil som sladdar - man känner det i ryggmärgen innan man förstår vad som är fel.

För hundra år sedan (ungefär), när vi skrev C-uppsats, gjorde jag mig lite impopulär genom att vid upprepade tillfällen hejda kreativiteten med: "Hörni, det är något som inte stämmer här..."

De andra två, Fixaren och Ordkonstnären, tittade med desperation på mig. Vad nu?
"Vet inte - än. Det saknas något, vi missar något, det finns luckor i resonemanget och strukturen."
Och så fick vi börja om. Flera gånger, faktiskt. Så när jag började se obekväm ut, vred mig på stolen och bläddrade i papperna, då föll de andras axlar ihop och de sa: "Vi kanske ska ta en fika?"

Men den blev klar. Och den blev bra.
Och så är det.
Om bara militären får dra lite raka streck, ordna fakta i kolumner och fixa tabeller, då kan hippien ha fritt utlopp för det där extra.

Ordning och reda - och kreativitet!

Själens resa

Det är jobbigare än man tror.
Man blir trött.

När själen är på resa kostar det på. Det går åt massor av energi. Man blir hungrig, man behöver sova mer, man behöver kosttillskott. Det är en ansträngning i stil med en fysisk ansträngning!

För själen vilar inte. Den jobbar på, dygnet runt, tror jag.
Och när man har beställt utveckling, är det utveckling man får.
Som ett brev på posten - och kanske man inser lite halvvägs att man har beställt mer än man kan betala för, men då är det så dags.

En sak kan dock lugna mig:
Det blir precis som det ska.
Jag tror att min vånda kommer att ge mig (eller någon annan) stor belöning framledes.

Men när det pågår är det kämpigt.
Och det känns lite löjligt att vara superhungrig och ha ett ökat sömnbehov och få muskelspänningar för att SJÄLEN jobbar. Men så är det.

Det är mycket vi inte förstår. Än.

måndag 22 november 2010

Föräldrastress

Innan jag hade barn, samtalade jag lite med en bekant. Hon hade just fått sitt andra barn och såg för tillfället något sliten ut. Jag frågade förstås hur hon mådde, och hon kvittrade att hon mådde bra, men var "lite trött".

Inte helt nöjd med svaret frågade jag igen.
Då började det läcka ut.

Hon hade ju inte sovit en hel natt på fem år, sedan hon fick det första barnet. Det var tusen saker att tänka på hela tiden, så hon trodde hela tiden att hon hade glömt något. Dessutom var det väldigt svårt att kombinera heltidsjobb med att ta väl hand om sina barn, så hon kände sig ständigt otillräcklig.

Jag stirrade på henne.
Om jag sov dåligt EN natt, kände jag mig hängig dagen därpå.
Jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte få sova ordentligt i över 1500 nätter i rad.

Men tro mig: Den lärdomen har jag nu berikats med.
Det är tydligen en av de hemliga fröjderna med föräldraskapet.

Jag tror att det var ungefär ett år sedan som jag för första gången sov en hel natt på åtta år. Kan fortfarande minnas känslan: Det var UNDERBART!

Och det där med att alltid vara på helspänn, för att man kanske har glömt något eller inte tänkt på allt eller inte packat väskan tillräckligt bra eller inte köpt hem rätt saker och mat eller för att man inte har KOLL - den har varit en ständig följeslagare lika länge.

Att jobba samtidigt som man ska ge sina barn en god uppväxt, ta hand om sitt hus och sin trädgård och vara en social varelse, det är en ständig strid. Ibland känns det som Mission Impossible. Jag försöker intala mig själv att barnen behöver social stimulans (dagis och fritids) men jag ser ju hur mycket gladare de är när jag har hemmatid med dem. Samtidigt kan vi inte leva på en inkomst, så det är bara att bita ihop.

En ständig stress.
Så kan jag nog beskriva föräldraskapet, åtminstone upp till ca åtta års ålder.
Sedan går de i skolan och klarar sig bitvis hyfsat bra själva. De kan ta lite ansvar, har lärt sig en del om konfliktlösning och livet puttrar på lite stabilare.
Senare kommer väl andra orosmoment, kan jag tänka, men för mig har det i alla fall lättat betydligt på senaste året. Nu har jag bara en liten att oroa mig för - och hon börjar bli stor.

Men jag tänker ogärna tillbaka på de där åren, när allting var nattsvart. Då jag ständigt var illamående av trötthet, hade en elvisp i magen, huvudvärk, spysmak i munnen och knappt kunde öppna ögonen riktigt. Då det kändes precis omöjligt att överleva en vecka till - ännu mindre 60 år! Då jag hade behövt gråta mig till sömns varje kväll, om jag inte hade varit så fruktansvärt trött så jag inte orkade.

Jag får ångest.
Sur svett sipprar ut genom varje por.
Hjärnan liksom stängs av, ett tjutande växer fram i hjärnan och stänger ute alla andra ljud tills allt är detta oljud, jag får tunnelseende. Jag måste mota tillbaka alla tankar på den där tiden, svälja djupt några gånger och trycka händerna mot öronen tills ljudet lägger sig och synen återgår.
Syns inte, finns inte. Det är över nu.

Jag tror att det kallas posttraumatisk föräldraskapsstress.

Maten är nästa beroende

Jag har länge vetat att jag har en beroendeproblematik. Även om jag aldrig har testat droger och varit ganska måttlig med alkohol, så har jag missbrukat jobb och andra saker.

Länge har jag trott att det är så det är.
Jag är en sådan som jagar kicken.
Nu har jag dock insett att det är fel.

Härom dagen insåg jag att jag har ett missbrukarförhållande till mat. Inte för att jag tröstäter eller överäter - men jag hänger upp mitt liv på mat. Jag ser fram emot frukost, längtar efter fika eller fruktstund, tänker på lunchen långt innan den ska ätas, planerar kvällsmaten...

Ofta kan jag känna att en god middag piggar upp även den tristaste dag.
Ett gott fika förgyller en kompisstund.

Men mat är bränsle. Ingenting annat.

När jag jobbar, föreläser eller kör workshop eller behandlar, tänker jag på mat precis så. Jag tänker: "I den pausen ska jag se till att stoppa i mig något, så att jag orkar köra vidare." Det är aldrig viktigt vad jag ska äta eller hur. Jag skulle mycket väl kunna äta kikärtor kalla ur burken som lunch.

Då är inte mat i fokus - för att jag har ett så roligt jobb!
Jag är så uppe i det jag gör, är så entusiastisk, att det fyller mig helt. Maten är föda för att jag ska kunna göra det jag gör.

Slutsats: När jag tänker på mat har jag inte tillräckligt roligt.

Det betyder ju att det är mitt liv det är fel på.

Jag är inte nöjd nog med det jag är och gör, det fyller mig inte. Eller så finns det moment som jag gör fast jag avskyr det, personer jag måste träffa och umgås med fastän jag inte trivs hundra med dem.

Det måste ju vara bättre att leva det liv man verkligen blir uppfylld av, att ha varje dag sådär entusiasmerande och lycklig att maten verkligen bara är bränsle.

Jag har gjort mig av med arbetsberoendet, med kaffeberoendet, med festberoendet, med sockerberoendet. Nästa beroende som ska bort är mat.
Sedan är jag nog FRI!
Hoppas jag... :)

söndag 21 november 2010

Städdag

Jag har - efter tio år som hushållsslav - avsagt mig huvudansvaret för vårt hem.
Tyvärr har ingen annan riktigt axlat manteln, så för närvarande är det ständigt ett smärre kaos.

Härom dagen bestämde min man och jag att vi skulle ha städdag. Alla skulle hjälpa till, vi skulle ta det lugnt och pyssla oss fram i trevligt sällskap.

Dagen kom och vi skred till verket. Eller nästan...
Barnen försvann upp på sina rum för att städa. Och det gjorde de. I nästan femton minuter. Snart hördes i stället ljud från leksaker (som dykt upp i städningen), musik (skivor som man inte sett på länge) och glada pip från lek.

Må så vara, tänkte jag. Inte förstöra städglädjen - låt dem hållas.

Maken hade återigen försvunnit in i studion. Det var en kris. Som vanligt. Men han kom ut efter någon timme. Jag föreslog då att vi skulle bära ner en stor gungstol till vardagsrummet (från övervåningen).

"– Jag ska bara byta lamporna i vardagsrummet", sa Maken.
Ok, tänkte jag. Låt honom göra på sitt sätt.

Under tiden vattnade jag blommor, aktiverade Dottern och tömde torktumlaren. När jag tittar till maken står han och byter glödlampor i köket. Stön och stånk, besvärligt värre. Jag tänker: Låt honom hållas. Det är bra att det blir gjort. Så städar jag lite i trappan, flyttar på en blomma, plockar i hallen.

När jag går in i köket, står Maken kvar. Nu har han dock övergått till att tvätta taket. Flugbajs, muttrar han. Ja, det är ju bra att han tar det. Jag får vänta lite till.

Så pysslar jag vidare, i väntan på gungstol.
Plötsligt hörs musik från studion.
Vänta nu lite...

Jag går dit och vad hittar jag?
En Make som sitter och flärpar vid datorn igen!
– Men hallå, vad hände nu? frågar jag lite förvånad.
– Eh, jag skulle bara hämta min sugpropp som man byter glödlampor med. Den ska vara här någonstans...
– I datorn? (Jag är inte imponerad.)
– He he he...

Så kommer han då ut. Jag talar om för honom att jag har väntat länge på att få bära gungstol och att jag verkligen vill göra det NU. Ok, säger han. Jag går ut ur rummet. När jag kommer in igen, står han på en pall och skurar taket.

Jag bryter ihop. Hängande på en dörrpost skrattar jag så jag sjunker ihop på golvet. Han ser lite ertappad och sårad ut, men förstår också det roliga.

Om jag fick ner gungstolen?
Jodå.
Det tog bara en timme längre än jag trodde.

Gå i ide

Ända sedan jag var en liten unge har jag haft svårt för november. Det är alltid lika pestigt!

Hösten är ok i övrigt. Jag är inte en höstfantast, blir alltid lika ledsen när sommaren försvinner, men det är ändå ok på ett vemodigt sätt. Höstvindarna gillar jag! Och höstlövens olika färger. Det är också en bra tid att städa och rensa ut, tända ljus och dricka te.

Och vintern är fin. Vit snö, mysig julbelysning, pulkabackar, vinterpromenader i strålande sol, djurspår i snön... Det är trevligt, åtminstone ett tag.

Men november.
November! Vad är det för fel på dig?
Månaden som Gud glömde...

Det är kallt, men inte snö. Och om det kommer snö, är den bara tillfällig. Då blir det raskt modd, som fryser på och sedan glashalt. Bilarna har isrutor - som kräver våldsskrapning i 30 minuter varje morgon - och man måste sanda eller salta uppfarten. Det blåser fortfarande, isvindar, det är mörkt, folk har inte satt upp sina julbelysningar, det finns inga helgdagar, det är långt till jul. Pengarna tenderar att ta slut fortare den här månaden.

Det hade kunnat vara en bra månad att jobba, men det är det inte heller så värst. Folk är nämligen deppiga, har svårt att satsa framåt och är mer inställda på fikapauserna.

Nä. November gillar jag inte.
Varje år tänker jag: "Gaska upp dig nu, Karin, i år ska vi minsann njuta av november! I år händer det bra saker!"
Och varje år runt den 15:e kapitulerar jag.
Nästa år ska jag göra en av två saker:
1 Resa till ett varmare land i minst halva november.
2 Gå i ide.

Det får vara någon måtta på eländet.

Eurovision Song Contest

Det är mycket märkligt nu för tiden. Svenska Melodifestivalen lever sitt liv här hemma, i stilla ro. Och i det stora sammanhanget har vi inte en jalle.

Balkan-tongångarna regerar.
Halvnakna kvinnor som slår på trummor eller smöriga ballader som är - enligt våra mått mätt - helt over the top.

Varje år tänker jag: "Men NU måste väl ändå de där länderna ha kommit ikapp och slutat göra låtarna som var poppis 1993? Och sluta skicka de där artisterna som inte har bestämt sig för om de är porrskådisar/dramaqueens eller sångare?"
Och varje år har jag fel.

Det är tydligen så här det ska vara i den tävlingen i all överskådlig framtid.

Jag känner mig så svensk.
Det är härligt att vara svensk på många sätt. Den lite stela, högtravande, "rädda-världen-med-en-käck-dänga-attityden" finns ju bara här i stort sett. Vi som vet hur det SKA vara - experterna på schlager - men vi är ju inte så många...
Så någon bra placering lär det inte bli.

Till och med i Junior Eurovision Song Contest vinner Armenien!

Det är bara att gilla läget: Svettiga trumlåtar och smetiga ballader är här för att stanna.

lördag 20 november 2010

Socialdemokrati utan demokrati

Det är så konstigt att höra på när socialdemokrater debatterar. Trots att sossarna numera står långt från rysk socialism, lever lite av de odemokratiska tendenserna kvar.

I socialdemokratiska arbetarpartiet är det inte ok att tycka olika. Det finns nästan ingenting som gör sossar så upprörda som när man säger: Jag håller inte med.

Det är också strängt förbjudet att vara företagare. Företagare är förtryckare som tjänar pengar på de stackars arbetarna, och ska därför förgöras.

En annan sak som inte är ok är att vara bra eller ha det bra. Det är mycket bättre om alla är medelmåttiga och har det lika dåligt.

För mig lever för mycket av feodalsystemet kvar i den här politiken. Dessutom luktar det avundsjuka lång väg. Att hjälpa de som är behöver hjälp betyder väl inte att man måste trycka till dem som klarar sig själva? Men så upplever jag socialdemokratisk politik.

- - -

Att vara egen företagare under socialdemokratisk regering var ett rent helvete. Det var som om alla myndigheter förutsatte att jag blev företagare för att luras och ljuga - inte för att jag hade en god idé eller var driven. Alla regler var till för att göra det så krångligt som möjligt, granskningar utgick ifrån att det var något fuffens på gång. Myndigheterna hade inget ansvar för den information de gav ifrån sig, allt ansvar låg på den enskilde företagaren. "Javisst, skattemyndigheten gav dig felaktiga uppgifter angående momssatserna, men det är ditt ansvar att göra rätt ändå." Inte roligt. Det gick inte att vinna.


Jag tycker också att det - som regel - är totalt lönlöst att diskutera politik med socialdemokrater. De blir så arga när jag inte håller med! Jag kan absolut acceptera att någon har en annan åsikt, men jag vill inte bli kallad osolidarisk eller ond för att jag har en annan livsinställning! För mig är socialdemokratin lite för gruppinriktad - med allt vad det innebär i normalisering och grupptryck - för att jag ska må bra. Däremot respekterar jag dem som har andra erfarenheter - och alltså tycker annorlunda än jag. Min ovilja till grupptänket beror kanske på att jag själv inte känner att jag passar in så ofta i grupper, vad vet jag. Jag väljer därför att tro på individens kapacitet, där det handlar om egen vilja och insats mer än gruppens gemensamma framsteg. Inte för att jag ogillar grupper, men för att min upplevelse är att varje individ måste ta ett eget ansvar och gå framåt själv för att gruppen som helhet ska röra sig. Min erfarenhet säger att alltför många gömmer sig i mitten av klumpen och går inte så mycket som ett myrsteg. De låter andra jobba för dem i stället.

Och i min bok är det mycket värre än att starta ett företag. Ett företag som kanske anställer några som inte har tillräckligt driv för att själva starta eget. Som skapar en form för dessa att tjäna ihop till sitt levebröd. Hur kan det vara ondskefullt som princip?

Jag tror mycket på tesen "universum belönar de aktiva".
Eller "själv är bäste dräng".
Kavla upp ärmarna och ta tag i det som behöver göras, så kommer det att gå väl för dig.

- - -

För mig innebär demokrati att makten utgår ifrån folket. Jag gillar inte när strukturer, organisationer, myndigheter, regelverk och andra hårda strukturer blir styrande och den lilla människan blir klämd i kvarnarna. En man - en röst, brukar man säga. Men då måste även min röst få höras! Och varje röst måste också ha armar och huvud, dvs hugga i och dra sitt lass.

Kanske har jag fel. Det är mycket möjligt.
Men det kan du också ha. Eller han därborta. Eller hon som är så smart.
Men det är liksom det som är demokrati.

Vill man ha ett styrelseskick där alla tycker likadant och gör perfekt, får man nog se sig om efter en hederlig diktatur.

fredag 19 november 2010

Husmorslärdomar

Dagens husmoderslärdomar:

1 När man bakar rulltårta gäller inte "mer av allt som är gott".
Vid all annan form av bakning fungerar den annars. Mer av allt som är gott, så blir du en perfekt bagare. Är mjöl gott? Nej. Ta så lite som möjligt. Är smör gott? Ja, ta mer. Är bakpulver eller jäst gott? Nej, ta lite. Förstår?
Men rulltårta passar inte in. Är vaniljkräm och mosade bär gott? JA! Men när man tog lite mer av det blev det... Gröt. Inte bra alls.
Minnesnotering: Rulltårta = Less is more.

2 Orkidéer blommar om i tvättstugan.
Lömsk blomma, det där. Jättefina när de blommar. Inte så kul när blommorna har trillat av. Om de står ljust och fint i huset, blir det aldrig mer än två blad. Ställer man dem däremot i tvättstugan och struntar i dem, blommar de om. Beror kanske på att luftfuktigheten är större, samt att man är mer benägen att skvätta på lite vatten ibland när den står precis vid kranen, vad vet jag.
Minnesnotering: Försök mindre, så blir det mer.

3 Det finns alltid minst en katt i varje hus som måste gå på lådan precis när man rensar den.
Det är som förgjort. Om de så har kissat precis för 10 minuter sedan, blir de nödiga när man rensar bajslådan. Det är väl krafsandet i sanden som väcker behovet hos dem. Sedan finner man sig väntandes på en katt som måste gå runt i lådan och lukta på alla klumpar som har kommit upp på ytan, innan han/hon kan hitta ett bra (och rensat) hörn samt göra sina behov.
Minnesnotering: Rensa när alla katter är ute.

En misslyckad pool?

Ute på landet, där vi bor, såg jag en dag något märkligt längs vägen. Det var någon som hade grävt upp jord, ett stort hål som för en rejäl pool. Tyvärr hade han nått berggrunden väldigt snabbt, så där var nu bara ett gapande hål i naturen, med lite vattenpölar i.

Stackarn! tänkte jag.
Hade han planerat att bygga en pool där? Och så träffade han på berggrund alldeles för fort! Eller var planen att bygga en lada? Och så står där vatten i pölar.
Så bökigt.

Jag tyckte synd om den här mannen i flera veckor.
Det hände ingenting mer. Hålet gapade sårigt i naturen, vattnet stod kvar - till och med samlades det mer. Det såg rätt skräpigt ut, men jag förstod att han inte orkade återställa det (säkert besviken och trött).

Så fick jag höra att han blev utnämnd till årets bygdebo!
Oj, tänkte jag, vad har han lyckats med?
Motiveringen till utnämningen var att han hade anlagt en så fin damm, till glädje för alla bygdebor!

Aha. Hålet i marken var en anlagd damm.
Och minsann, hade inte någon ställt ut två solstolar i ena änden av hålet!

För mig ser det fortfarande ut som ett sårigt hål.
Det är inga växter anlagda runt, det finns ingen fontän eller något vattenspel, det är helt omysigt. Allt som finns är söndergrävd jord och en vattenansamling.

En damm?
Ok, säger du det så...

Det är sådana gånger jag känner mig som en hermelin bland katterna.

torsdag 18 november 2010

Min man å jag

Min make är min själsfrände, min bästa vän, min älskade.
Ändå är vi heeelt olika i så mycket...

Jag är evig optimist. "Det vill gärna bli bra", tänker jag. Min naturliga inställning är att det ordnar sig, att allt blir till det bästa.
Min dyre make är obotlig pessimist. Han tror att folk helst bara gör gott för sig själva, att problem är vardag och att Murphy's law existerar.

Min man är noggrann. Den sorten som tänker noga innan han gör och som bara gör perfekt. Jag är den sorten som gör innan jag tänker och slarvar ihop det av vad jag har hemma.

Jag älskar mat som är lite kantig, med spets och med många smaker som kompletterar varandra. Maken älskar runda smaker, där allt flyter ihop lite grann.

Min bästa pizza är tonfisk, lök och gröna oliver. Makens favorit är sådant som oxkött, ananas och BEARNAISESÅS!

Behöver jag säga något mer?

Men det bästa med detta är att vi kompletterar varandra.
När jag är hastig är han eftertänksam.
När han är långsam, puttar jag honom framför mig.
När jag är virrig, är han samlad.

Yin och yang.
Balans.

Skönt.

Valfrihet - valtvång?

Jag älskar verkligen den nya världen, där internet ger all valmöjlighet en flicka kan önska. Det är ju helt fantastiskt! Via nätet hittar jag ekologisk mat som levereras hem till mig (eller till jobbet), vackra saker från hela världen, naturliga tvålar från Indien... Det är ren lycka.

Det finns dock en baksida.
Man måste välja.

Varje dag är det nya val. Man ska välja bank, välja pensionssparande, välja hemsideshotell, välja inloggningsuppgifter, välja telebolag, välja klädleverantör, välja välja välja.
Det tar aldrig slut.

Och varje val bör vara väl underbyggt.
Det handlar om att leta fakta, jämföra saker med varandra.
Inte bara pris, utan också pålitlighet, leveranstid, fraktkostnader, policy...

Ibland känns det som om friheten att välja mer är ett tvång.
Vissa dagar vill jag bara blunda och peka - ta en i högen utan att tänka.
Så går det faktiskt till ibland. Jag tänker: "Äsch, jag tar den här, orkar inte leta längre." Och det brukar bli bra nog.

Den totala valfriheten är härlig på många sätt, men ställer stora krav på oss. Det är lite jobbigare, vi måste veta lite mer, vi måste vara noggranna, vi måste lägga tid på att leta och välja. Jag tror att vi befinner oss på ena sidan av valfrihetspendeln, där allt är vårt ansvar.
På motsatta sidan av pendeln skulle man kunna tänka sig ett kommunist-Ryssland, där staten bestämmer vilken sorts limpa (en sort) samt hur många exemplar som ska finnas i affären. Det känns inte så hett.

För jag har mycket hellre stor valfrihet med stort ansvar än liten valfrihet och lite ansvar.

onsdag 17 november 2010

Felfria barn

Föräldrar som tror att deras barn är felfria - vad är det för fel på dem?

Har det NÅGONSIN funnits en människa som är felfri?

Och det är väl självklart att människor - stora som små - beter sig olika i olika sammanhang. Visst kan en ängel hemma vara en total vilding borta! Och tvärtom. Det tycker jag säger sig självt. Mobbarna i skolan lär inte uppföra sig på det viset hemma. Snarare är det väl tvärtom: De barn som blir nedtryckta hemma trycker ner borta.

Det kanske är där det klämmer.
Någonstans i bakhuvudet vet föräldrarna det.
Så kritik mot deras barn är i förlängningen kritik av dem själva?

Jag vet inte.
Det är bara så obegripligt att föräldrar inte tar fröknar och andra vuxna på allvar. Jag menar, det brukar ju dröja ett tag innan någon klagar. Så om någon gör det är det väl läge att lyssna! Troligen har det pågått ett tag, upprepats flera gånger och är inte en slump. Speciellt med tanke på hur konflikträdda människor i allmänhet är.

Det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn mår bra.
Det är också föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte påverkar andra negativt.

Som jag har förklarat för mina barn: Är man vit i själen, så sprider man vitt ljus omkring sig och gör andra vita och glada inuti. Samma sak gäller om man är svart. Det härliga är att det vita är mer smittsamt!

Men tror jag att mina barn är felfria?
Nej - absolut inte!
Och jag vill höra minsta lilla incident.
Det handlar ju om att jag har ansvaret för deras uppförande, så jag vill ha chansen att korrigera något som har blivit fel.

Det kan ju handla om att jag inte har förklarat så bra för mina barn.
Eller att jag har missat att prata om något helt och hållet.
Då är det ju jättebra att någon säger till!

Eller?

Kräksjuka

Vi har aldrig varit magsjuka.
Peppar, peppar.
Jag undrar vad det beror på?

Maken, jag och våra två barn blir ofta förkylda, men magåkommor har vi än så länge aldrig råkat på. Jag minns att jag blev magsjuk en gång som 10-åring efter en vattenmelonsorbet, men det är ungefär allt.

Kan det bero på att jag har lite bacillskräck hela året runt?
Jag har lärt mina barn att man tvättar händerna ordentligt efter toalettbesök, efter utevistelse, före mat. (Det räcker inte att spola av dem i kallt vatten och torka resten på handduken.) Dessutom håller jag deras naglar korta. (Under en millimeterlång nagel ryms typ 5 miljoner bakterier.) Något annat tror jag inte att jag gör.

Själv har jag ju lite problem med barn på besök, när de har långa naglar med svart sorgkant på, men jag försöker ta det vackert och lotsa besökarna i riktning mot toaletten innan mat. Barnen, däremot, har inga problem med att umgås med sina lortiga vänner, så jag gissar att det är så det ser ut på skolorna.

På dagis är de ju noggranna med handhygienen. Där SKA alla barn tvätta händerna - det är en aktivitet. De står fint på led och väntar på sin tur. Ett utmärkt initiativ, tycker bacillskräckslagna jag.

Hur som helst har vi klarat oss från kräksjuka. Bortsett från en feberkräkning för 6 år sedan och en förstoppningsincident, har vi klarat oss från allehanda uppstötningar. Det är skönt! För det är ju inte så roligt, det där. Och som vårdande förälder ska man försöka se ut som att det inte är äckligt och att det är ok. För mig kräver det en skådespelarprestation i Oscars-klass.

Jag tycker verkligen att det är superäckligt. Inte bara andras - mitt också! Saker som har kommit ner i magen ska inte komma upp, halvt sönderfrätta av syra. Det är inte naturligt.

Kanske är det med änglarnas goda minne som jag och familjen slipper uppleva det. Jag hoppas och tror att vi kommer att klara oss framledes också.

Så den där vinterkräksjukan som alla stressar om oroar inte mig så värst.

tisdag 16 november 2010

Systembolaget

Ha ha - vilken rolig idé det är!

Vi hade ett problem i Sverige: Folk drack för mycket alkohol.
Lösningen var att ta spriten ur alla vanliga butiker och göra speciella spritbutiker med hårdare krav.

Det är ju hysteriskt kul!

Man kanske skulle ha frågat sig hur det kom sig att folk söp. Kanske behövde vi få bättre levnadsvillkor, mer öppenhet, större flöden? Nej, vi valde i stället förbudsvägen. Ok, må så vara - men Systembolaget?

Det är ju fantastiskt kul med en butik vars uppgift är att sälja sprit, men så lite som möjligt. Snacka om tudelat! Att vara försäljningschef där är väl det mest tveeggade man kan vara. Om försäljningen går bra, blir denne då lite glad och väldigt oroad? Jag tycker det är så roligt.

Den reklam som går just nu på TV om nämnda bolag, är ju precis detta. "Vi skulle kunnat sälja mycket mer, men vi väljer att göra det så svårt som möjligt för er kunder", är väl sammanfattningen på den. Det är ju jätteroligt!

Och nu, fastän Systembolaget gör vad de kan för att sälja så lite som möjligt, dricker folk som aldrig förr. Nu är det inte hembränt längre, utan viiiin. Bag in box, flaskor, tetra - rött och vitt och rosé. Vanligt folk dricker plötsligt vin varje dag. Jag tror att det främst är vår föräldrageneration som har sugit tag i det där med att rött vin är bra för hjärtat och lite annat. Att det sedan bara handlar om 1 dl rött vin (max) varje dag, har de däremot lyssnat lite lagom på...

Jag tror inte att man kan förbjuda och lagstifta bort beroenden. Givetvis blir det några som klarar sig bättre, när det blir besvärligare att köpa, det är sant. Men grundproblemet ligger kvar. Och om man sedan missbrukar alkohol, träning, relationer, rökning, mat eller narkotika, kan ju spela kvitta.

Det är beroendementaliteten som vi borde jobba med.
Och varför vi har ett så stort behov av att fly.
Då kanske det är våra vardagsliv vi borde ändra på i stället...

Bortskämda barn

Efter att helt ha stått emot mediatrycket för den nya serien "bortskämda barn", så zappade jag förbi härom dagen. Det blev en blixtvisit, men tillräckligt för att min nioåring sa: "Nu fattar jag varför ni tjatar så mycket! Sån vill jag INTE bli!"

Barnen i all ära - men föräldrarna då?
De var ju betydligt värre!

Efter några kommentarer hade jag bestämt mig: De har fått precis de barn de förtjänar! Vilken jävla daltande! (Ursäkta språket.)
"Ja men han är ju inte van vid att göra det, så jag tycker att det är bra att han bara försöker."
"Hon är ju inte så förtjust i smuts, så jag är förvånad över att hon ens lyfte på toalettringen."

När sedan en flicka röstades ut, sa mamman:
"Åh lilla gumsan! Mammas lilla flicka! Det ska bli så skönt att få hem dig och ta hand om dig." (Typ.)

Nä - jag tycker programidén ska göras om. Det är föräldrarna som behöver åka på läger. En rejäl dos av "lev ditt eget liv" samt "älska dig själv även om ingen behöver dig" är vad de skulle ha.

Samt en örfil.
För de barn de har uppfostrat, vill i alla fall inte jag vara samhällsmedborgare tillsammans med.

måndag 15 november 2010

Läkare i tidningen

I lokaltidningen såg jag några läkare utgjuta sig om den alternativa medicinens intåg på friskvårdsmarknaden. Läkarna tyckte att ungdomarna idag behöver lära sig fundera logiskt och kräva fakta. (Med undertexten att de då inte skulle bli "vilseförda" av konstiga tekniker och teorier.)

Det håller jag helt med om! Det är väl utmärkt om vi kan bli lite mer analytiska. Men det måste ske på fler plan än det fysiska!

En mänsklig varelse behöver vårda sin hälsa på minst fyra plan: Fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt. Det fysiska planet innebär allt som har med vår kropp att göra. Psykiskt är det mentala, dvs det som har med tankar och beteenden att göra. Så långt är det väl inga nyheter. Det emotionella planet handlar förstås om våra känslor, något som västerländsk sjukvård aldrig talar om. Andlig hälsa behöver inte innebära en tro, men en livsåskådning eller uppfattning om de stora tingen: Allt mellan liv och död.

Vår västerländska sjukvård möter oss på det första, det fysiska. Det är allt som finns. Om det finns en uppfattning om det andra, dvs det psykiska, är det snarare att man ska medicinera via den fysiska kroppen och sluta inbilla sig saker.

Emotionell och andlig hälsa är däremot helt bortglömda.
Ändå vet vi t ex att folk som funderar över livets mening utan att bli tillfredsställda riskerar att hamna i depression. Vi vet att människor som inte hanterar ilska och rädsla på ett sunt sätt får fysiska symptom som ont i kroppen och magkatarr.

Om nu de här läkarna tycker att det är viktigt att vara analytisk och granska fakta, tycker jag att de själva ska lyfta nästippen en decimeter över journalerna och se på verkligheten. Att bara behandla människors fysiska kroppar är dumt. Visserligen får man förr eller senare fysiska symptom när man inte tar de andra symptomen på allvar, men då har det ju gått för långt redan.

Så jag efterfrågar mer analys och studier av empirin.
Varför mår folk som mediterar så mycket bättre än andra? Är det för att de sitter och tar det lugnt och låter den fysiska kroppen vila? Nej.
Är yoga bara bra för kroppen? Nej.
Handlar det bara om att medicinera bort depressioner? Nej.
Vi måste möta problemen på rätt nivå, bli hela även emotionellt och andligt.

Allt handlar inte om kropp och tanke.

Jag såg Fredrik lindström på TV härom dagen. Han sa det så bra. En sammanfattning:
"Vi tror att vi är förnuftiga, men det är nog den största lögnen. Vi är egentligen mest emotionella. Vi är aningen mer förnuftiga än andra djur, som taxar och kameler, men det handlar mer om att de är så otroligt oförnuftiga."

Fantastiskt bra. Precis så är det!
Fast jag tror att vi är ganska lika delar kropp, tanke, känslor och själ. Att vi upplevs som emotionella varelser kanske beror på att vi helt glömmer bort den biten, att den är undertryckt och ihopklämd. Och den andliga biten får man knappt prata om alls i sekulariserade Sverige.

Det är dags för ett nytt tänk.
Ett som börjar med att vi analyserar verkligheten och människors upplevelser.
Inte bara utgår ifrån det vi kan mäta och väga, för då hamnar vi direkt på det fysiska planet.

Vakna upp och se den mänskliga varelsen som flerdimensionell!

Återfödelse, livsläxor och buddism

En buddist äter inte kött, av respekt för allt liv. De dödar inte andra varelser för att äta, eftersom de tänker att de själva eller någon de älskar kan bli ett köttdjur nästa gång. En rentrogen buddist sopar marken framför sig för att inte råka trampa på och döda en myra.

Jag tror på återfödelse.
Men jag tror också på livsläxor.
Varje liv, varje återfödelse innebär nya situationer och nya lärdomar.

Jag föds till ett visst liv av en anledning: Att jag kommer att kunna lära mig precis det jag ska få med mig i det livet. Innan vi återföds väljer vi (med hjälp av våra livsguider) i vilken familj det ska bli, för att vi ska lära oss det vi behöver just nu i vår själs utveckling.

I varje reinkarnation ska vi uppleva de saker som är förknippade med det livet, tänker jag. Om man återföds som myra, innebär det också att man lever ett riskabelt liv, där ihjältrampning är en av farorna. Att sopa bort myrorna från vägen, är därför på sätt och vis att beröva myrsjälarna från den upplevelse som de har valt, tror jag.

Därför har jag inga problem med att äta kött.
Vi människor är blandätare, dvs klarar både kött, fisk och grönt. Det är en av anledningarna till att vi har överlevt, trots en något bräcklig kropp.
Men jag ser till att alltid tacka för djurets offer. Och jag överäter inte. Jag frossar inte heller, men äter det jag behöver för att leva.

För mig är det inget problem.
Och även om jag hyser stor respekt för den buddistiska tanken (och buddister) så tror jag annorlunda.

söndag 14 november 2010

Feline thinking

Katter är så roliga. De tänker så bra.

Den nya lilla kattungen är rätt typig.
Dessutom är hon i trotsåldern.
"Jag vill också vara lång!", tänker hon och klättrar längs byxbenet upp på axeln via ryggen. Där hänger hon och tittar på vad som händer. I hennes sinne är hon också en människa, bara lite kortare. Och möjligen en smula mer luden.

"Jag VILL vara på bordet!" Får tillsägelse, blir nedlyft. Hoppar upp igen. "Kanske det är ändrat?" Tillsägelse, varning. Hoppar upp igen, lite plattare i formen den här gången. "Håller jag bara ner ryggen, kan jag smyga längs duken utan att synas." Åker in i tvättstugan.
Helt tyst.
Efter 2 minuter: Vilda jamanden. "Hallåååå! Vad hände nu? Varför får inte jag vara med där ute?"
Utsläppt. En minut senare, upp på bordet. "Men NU kanske jag får?"

Eller den gamle matfriande katten, som varje frukost måste få slicka Makens filskål. Om det dröjer lite för länge, eller Maken skrapar lite för noga, växer kissens ögon. Alldeles runda blir de och man ser paniken i dem. "Hallå? Blir det inget kvar till mig? Har ni glömt vems stund det här är?"

Den lurviga är specialist på att öppna stängda dörrar. Spelar ingen roll om de går ut eller in, han får upp dem. När vi var bortresta var det låst och han fick inte upp dörren. (Var väl omhändertagen av grannarna, kunde gå in i garaget och källaren.) Då tappade han självförtroendet. I över fyra månader försökte han inte ens öppna dörrar. Han låg hopkrupen framför dem och glodde på dem. "Vad som har hänt vet jag inte, men plötsligt fungerar de inte. De där händiga sväng-sakerna har liksom pajat - eller så har jag tappat stinget. Jag vet inte vad jag gör för fel."

De är så fina, våra vänner katterna.
Så personliga, så självständiga, så mysiga.
Och allihop är en smula galna - passar vår familj precis!

Entreprenörkunskap i skolan?

I lokaltidningen har det varit en liten debatt om Ung företagsamhet och huruvida entreprenörskunskap är ett viktigt ämne eller ej.

Jag, som varit entreprenör i hela mitt liv, tänker lite annorlunda.
Vill man verkligen ha entreprenörer, så handlar det ju inte om att läsa ett ämne. Det handlar om en livsinställning.

Min far och mor lärde mig tidigt att det man vill ha, ska man kämpa för. Jag fick månadspeng under förutsättning att jag gjorde vissa sysslor. Ville jag ha mer pengar, fick jag jobba. Exempelvis drog jag upp maskrosor för 10 öre styck, (vilket jag senare omförhandlade till 25 öre styck). Och jädrar så många hundralappar det blev på en sommar!

När jag utvecklade en vurm för att virka, föreslog mamma snabbt att jag skulle fixa julklappar åt alla släktingar. Då det var ordnat, virkade jag lotterivinster.
Jag sydde dockkläder åt min syster, som jag sålde till henne mot att hon lekte roligare lekar med mig (dockor sög ju).
På sommarlovet efter femman (tror jag det var), blev jag redaktör för en tidning. Jag satte min lillasyster och hennes två vänner i arbete och sålde tidningen för fyra kronor.
När klassen ville åka på resa, fick vi baka bröd och stå och sälja vid affären. Vi samlade också tomglas, gjorde och sålde julkort samt ordnade discon. Våra föräldrar sköt inte till en enda krona.

Och det är det jag menar. Barn och ungdomar idag får så mycket gratis, och det föder bara lättja. Nu menar jag inte att låta bitter - tvärtom, för det var hur kul som helst att kämpa ihop pengar - utan bara konstaterande. Om man har större utgifter än inkomster, blir man kreativ. Då utvecklar man antingen ett sinne för affärer eller blir tjuv.

Att vara entreprenör handlar väldigt mycket om att vara problemlösare.

Som tonåring fick jag ha hand om barnbidraget/studiebidraget. Då ingick att jag skulle betala alla mina kläder samt danskläder. Eftersom det var lite fattigt, kom jag och mina kompisar snabbt på hur vi kunde få tåskorna att räcka lite längre: Vi lackade dem med golvlack invändigt då de var nya. Visst blev de förfärligt hårda (och tårna blödde antagligen lite mer), men de höll i ett helt år!

Entreprenör är något man är, inte något man gör.
Så tror jag.
Det handlar om att fixa det man vill ha på egen hand.

När jag inte fick något jobb som nyutexaminerad informatör, ville jag inte gå arbetslös och dra. Jag startade i stället ett eget företag (inom dans, märkligt nog), som jag levde av i 10 år och blev en dansskola som många minns med glädje. Då grundskolorna i närområdet inte var bra, drev jag och några andra föräldrar igång en fristående skola (som idag nästan har nått sin fulla kapacitet - 10 år tidigare än vi trodde). Nu, när jag vill vidare i livet, startar jag två nya företag i förhoppningen att få jobba med allt jag gillar.

Min naturliga lösning på de flesta problem är att fixa det själv, på gott och ont.
Det tror jag inte att man lär sig i skolan, hur många timmar man än lägger på att studera ämnet entreprenörsskap.

Däremot tror jag att entreprenöriell grundinställning är en god idé att försöka införliva i alla ämnen. Mindre rädsla - mer kreativitet!

lördag 13 november 2010

Jurist - javisst!

Om jag hade bott i USA hade jag varit advokat.
(Nu kan jag inte ens skillnaden mellan advokat och jurist, eftersom jag inte alls har gått den vägen, så jag blandar glatt begreppen.)

Vad jag vill är alltså att bli åklagare. Eller kanske försvarsadvokat. Men bara om mina klienter verkligen är oskyldiga. (!) Så det får väl bli åklagare, då.

Tänk så roligt det vore! I USA handlar det mer om att övertygande kunna sälja in en point, än att ha rätt eller vara påläst. Det kan jag känna passar mig utmärkt. Där spelar personlighet, vältalighet, retorik, självförtroende och sådant in. Utmärkt - vilken show man kunde köra!

I Sverige är det inte lika roligt, tror jag.
Här verkar det mer styrt av paragrafer och regler, vilket i och för sig är bra för rättssäkerheten, men tråkigare för advokaterna.

Jag kan aldrig få nog av domstolsfilmer och -TV-serier. Det är magiskt. Jag älskar när det pendlar mellan hopp och förtvivlan - och sedan vinner de goda. Det är bra. Och jag begriper väl att det inte är lika välregisserat i verkliga livet. Advokaterna är säkert inte alls lika snygga heller.

Och det är kanske därför jag inte har flyttat dit och givit yrket en chans... Men jag är så himla svennig, så jag trivs nog bäst här. Jag får nöja mig med att sitta framför TV:n, helt uppslukad av domstolsdramat framför mig, och dregla lite sexigt.

"Det är något visst med att vara jurist."

Foto

Jag har kameraskräck. Så fort det finns en kamera i närheten, blir jag stel och konstig. Det är svårt att bara stå, ännu svårare att se normal ut. Det är som om alla kroppsdelar plötsligt får ett helt nytt liv och vill göra egna saker.

Munnen och näsan sitter inte på samma våglängd längre. Det skiljer 3 cm i sidled. Och hakan skjuter ut, hamnar på sned, får extremt underbett eller hänger som en död sill. Ögonen spärras upp, plirar, töms på liv.

Jag tror att jag drabbas av extrem koordinationsdyslexi.
Saker och ting hänger inte alls ihop.
Det känns som om varje nerv bara når en liten liten del av kroppen och att hjärnan inte klarar kopplingarna mellan signalerna.

Att bli normal på foto har jag därför slagit ur hågen för länge sedan. Jag får vara glad om jag ser något sånär mänsklig ut.

En fotograf har jag stött på som fick mig att se vacker ut. Jag vet fortfarande inte hur hon bar sig åt. Fantastiskt märkligt var det att se på bild efter bild där jag såg ut som jag. Eller som jag inbillar mig att jag ser ut när det inte är någon kamera i närheten.

Jag känner fler som är som jag. Det är märkligt att se hur ofotogeniska människor kan vara. De är hur vackra som helst i verkliga livet, men på bild blir det platt, fel, obalanserat och onaturligt.

Tidigare idag gick jag ut på trappen och plåtade mig själv. Det blir ungefär lika bra som om någon annan tar bilderna. Jag måste ju ha några bilder till annonser och annan reklam, så det är bara att bita ihop. Alltså klär jag mig rimligt och går ut på trappan där väggen är vit och så plåtar jag. Bild efter bild tills jag har provat alla miner och olika vinklar. Det brukar bli 40 dåliga bilder och 2 som går att fixa.

Döm om min förvåning när säkert 30 bilder var bra och 5 bara lite sämre! Konstigt...

Jag tycker ändå att det är ganska obehagligt att se mig själv på bild. Det är som att höra sin egen röst på inspelningar. Jag känner på samma sätt: Det är inte jag. Det ser inte ut som jag, det låter inte som jag.

Ändå tycker andra det.
Då blir jag lite ledsen och förskräckt.
Är det detta de hör och ser? Varför lyssnar de och hur orkar de titta på mig? Jag får akut ångest.

Men så tänker jag: Tillit.
Jag måste lita på mina medmänniskor.
Om de står ut med att höra min röst dagarna i ända, om de står ut med min åsyn varje dag - vem är då jag att ifrågasätta det?

fredag 12 november 2010

Carolaröst

Varför pratar Carola som hon gör?
Denna fantastiska kvinna; stark, egen, udda, självsäker, begåvad. Beundransvärd på så många sätt - kanske mest ändå för att hon fortsätter att vara sig själv trots all kritik - och så öppnar hon munnen.

Är det i sång, så kommer en stark och otyglad röst ut, som kan blåsa hål på vindrutor och få håret att fladdra på publiken.

Men ska hon tala, så kommer en mesig liten ljus röst ut. Alla ljud skapas dessutom långt, långt, fram nästan framme vid tänderna.

Den passar inte ihop med henne.
Jag tycker faktiskt att den är ruskigt malplacerad.

Och jag tänker: Skulle någon logoped kunna förbarma sig? Lära ut hur man bottnar i sin talröst, använder bröströsten och öppnar svalget?

Vackra, galna, roliga Carola behöver en ny talröst!
En som passar en kvinna av hennes dignitet.

Föräldramöte på dagis

Jag inser varje gång jag går på ett föräldramöte att jag är annorlunda.

Mitt motiv för att vara där, är att lyssna, fråga, diskutera och få information om mitt barns vardag.

Det verkar inte riktigt vara allas tanke...

Senaste mötet började vi med att titta på filmat material från en vecka på dagis. Barn som åt frukost. Barn som åt mat. Barn som dukade av mat. Barn som lekte. Barn som lyssnade på saga. Barn som var ute. Oklippt, bara liksom... filmat.

Det var för att vi skulle se hur det går till på dagis.

Jaha, tänkte jag. Det kanske är bra på något sätt. Inte så kul, inte upplysande alls (jag vet redan hur det går till och vad de gör, min dotter berättar), men kanske bra för någon annan.

Så hör jag hur folk runt omkring skrattar. Upprepade gånger. Åt vad? Barn som dukar av t ex. Lägger glaset i fel disklåda. Ha ha ha! Eller bär en trappa och lyckas ställa den rätt. Ha ha ha! Dansar lite typigt. Ha ha ha!

Jag tittade mig omkring och kände mig egen.
Lite tråkig och hård. Men jag KAN inte skratta åt helt vardagliga saker på film.

Jag skrattar däremot gärna med barn när det händer roliga saker. Det ligger dock inte för mig att skratta åt helt vanliga saker med kommentaren: "Åh, så söta!"

Vad som är extra roligt, är att på måndag, när jag ser de skrattande föräldrarna igen i hallen, så skrattar de inte så värst. När de är med sina barn, gnäller och skäller de, tjatar och gnatar, låter irriterade och ser svettiga ut. Jag och min Dotter kommer in, hjälps åt att ta av och hänga upp, lyssnar lite förskräckta på tonen mellan föräldrar och barn, går upp på avdelningen och superkramas.

När jag sedan går genom hallen mot utgången, är de andra fortfarande kvar och bråkar om någon socka eller vante. Tänk, nu tycker de inte alls att barnen är söta!

Är det så att de tycker bättre om barn på lite avstånd?
Eller är de arga för att barnen inte passar in i deras bild av hur barn ska vara?

Kanske tror de bara att de förväntas skratta åt film på föräldramöten.
Eller så skrattar de åt att de äntligen får vara ifred och att sambon får göra grovjobbet...

torsdag 11 november 2010

Idol - dags att sluta?

Jag hör till dem som troget har följt Idol, ända sedan starten. I början älskade jag hela programmet. Senare blev det mer en industri, men fortfarande var det sevärt.

Nu är jag dock mer skeptisk.

Allt är ju fejk. Eller snarare: Det är så mycket som är uppgjort på förhand, så det känns som ett enda pengaviggande promotionprogram för några utvalda artister.

Jag har svårt att förstå varför publiken ska ringa och rösta hela tiden. Och betala! Det blir lite för fina pengar till TV4...

Och juryn sitter där och säger "kloka" saker till deltagarna. De styr och ställer med allas känslor, kommenterar på olika sätt för att rikta de röstandes sympatier. Det är lite för planerat för att bli charmigt.

Så mycket trolleritrick och magi, där vi blir dragna vid näsan hela tiden.

Nej, jag tycker inte att det är sympatiskt. Och vad värre är: Det börjar bli ointressant. Jag är inte engagerad längre. Tittar hellre på animal planet. Känns som om tiden har gått ifrån Idol-konceptet. Och idén har blivit förfelad. Det som från början var en uppoppad talangjakt har blivit en multimiljondollarbusiness.

Idol känns lite prostituerat, utstuderat och smutsigt.
Som en femårig amerikansk talangjaktsflicka, med lösögonfransar och blått glittersmink.

Jag ger det två säsonger till. Max. Sedan är det över.

Stress - den verkliga boven

Stress.
Något som vi alltmer accepterar i vår vardag, trots att vi alla vet att det är dåligt för oss. Men hur farligt är det egentligen att stressa?

Stressystemet är till för att få oss beredda på strid.
Fight and flight reaction, kallas det också.
Det handlar om att slåss eller fly. I båda fallen gäller det att vara på topp, köra gasen i botten under en kort period.

Långvarig stress skadar våra system på olika sätt. Vi får ett eller flera sympton: Problem med magen, huvudvärk, smärta, halsbränna, minnessvårigheter, sömnproblem och så småningom kanske hjärt- och kärlsjukdomar.

Men jag tänker att stress kanske orsakar ännu mer problem.

Stress påverkar oss ofta att ta dåliga beslut. Hur många trafikolyckor beror i grunden på stress? Hur många förflugna, sårande ord kastas ut för att man var stressad och inte hann tänka efter? Kanske också en del misshandel beror på stress. Jag vet själv hur hela kroppen är på spänn under stress och kan absolut tänka mig att en vild diskussion lätt kan gå över i fysisk aktivitet - slag - när vår "fight and flight-reaction" slås på.

När man är stressad tänker man sämre. Man gör fel, gör för mycket, missar tider. Kanske skriker på sina barn så att de mår dåligt - till och med ärrar dem inuti. Vi lagar sämre mat, för att vi inte hinner göra riktig mat, och äter den för fort. Därmed får vi mycket mindre näring i oss. Det i sin tur gör oss tröttare, mer stressade, överviktiga, allergiska, smärtbenägna... Stress sliter på våra kroppar.

Jag undrar om inte stress är vår största bov idag.
Om vi skulle sluta stressa IDAG, tror jag att saker och ting skulle börja hända snabbt.

Fler skulle anställas för att göra de jobb vi hastar ihop idag, eftersom allt inte skulle bli gjort annars. Det skulle också innebära bättre kvalitet på det utförda arbetet. Vi skulle förstås bli friskare och gladare, sprida mer ljus och glädje omkring oss, behandla varandra trevligare och kosta mindre i sjukvården. Våra barn skulle må bättre, klara skolan bättre och ha bättre förutsättningar. Kanske det också skulle innebära färre dåliga beslut, färre olyckor och våld.

Låter det som om jag stretchar detta?
Kanske.
Eller inte alls.

Ju mer jag tänker på det, desto mer framstår stress som en riktigt elak bov.

Det får nog bli en bok om det.

onsdag 10 november 2010

I don't do lagom

Det finns de som knåpar på. De jobbar i en lugn och fin takt, med lagom många pauser så att de aldrig blir stressade eller trötta.

De äter alltid samma saker, lagom mycket, och går aldrig upp eller ner i vikt. Samma människor städar lite varje dag, viker lite tvätt och skickar ett brev i veckan. Varje fredag dricker de en grogg i soffan och på helgerna blir det ett glas vin till maten, vare sig det behövs eller inte. De reser en vecka av de fyra semesterveckorna, lite lagom långt från Sverige och upplever lagom mycket.

Jag hör inte till dem.
För mig är det antingen eller, svart eller vitt.

En dag kan jag jobba som en galning, nästa ligger jag på soffan.
Städar jag så städar jag tills allt är perfekt och glänser - eller tills jag stupar. Jag och min familj åker på fyra veckors husbilssemester, tills ungarna har glömt bort hur vårt hus ser ut. Vissa dagar skriver jag tio inlägg (och sparar), andra får jag inte ur mig något.

Det är aldrig lagom.
Ibland önskar jag att jag kunde göra lite lagom, vara lagom bara en gång.
Mest för att känna hur det känns.

Jag kan absolut förstå periodare. Och manodepressiva.
De är mina homeys.
Eller - jag har aldrig varit varken eller, men jag förstår precis.

Det är lite tröttsamt att vara så på/av.
Fast lite roligt också, om man bara omfamnar det.
Och accepterar att huset ser ut som fasiken den mesta tiden för att det bara är superfint en liten stund ibland. Och om man tycker att det är ok att vara helt utan trosor en dag tills man har tvättat. Egentligen är det rätt roligt! Det finns så mycket som är samma i livet ändå.

Lite panik versus apati piggar upp.
Så på AA-mötet för hypermänniskor får jag väl säga:
Hej! Jag heter Karin.
I don't do lagom.

Varför är grönt dyrt?

Att handla väl för miljön har blivit en klassfråga. Det handlar om att ha ekonomisk kapacitet för att ha råd att köpa de gröna produkterna. Det är sjukt!

Det är dyrare med KRAV-odlad mat.

Att köpa miljöbil innebär att man måste köpa nytt (eftersom reglerna ändras hela tiden, så äldre miljöbilar inte är miljöklassade längre). Det är dyrt.

Att jobba mindre, så att man kan odla egna grönsaker eller plocka bär och svamp, kan man göra om man har det bättre ställt. Alla de som jobbar 100% och knappt får ihop till räkningarna har svårare att hinna med.

Att åka kommunalt är nästan bara möjligt i tätbefolkade områden, där bostäder är mycket dyrare.

Det är tokigt.
Egentligen borde det vara subventionerat att vara grön!

Tänk om det var billigare att köpa KRAV-mat! Då skulle fler göra det, fler bönder skulle ställa om sin produktion, alla skulle må bättre. På sikt skulle vi nog ha en mindre belastad sjukvård.

Tänk om alla som skrotade en gammal bil (äldre än t ex 1995) och köpte en miljöbil skulle få bra speciallån, utan ränta. Eller 100.000 kr i rabatt, subventionerat av staten och bilindustrin. Då skulle det hända grejer!

Eller om det offentliga skulle subventionera de företag som lät sina anställda jobba hemifrån minst 50% av sin tid. Då skulle vi spara in på resor och utsläpp.

Varför finns det ingen riktig plan för hur vi ska rädda vår värld?

tisdag 9 november 2010

Eva Dahlgren - rättvis tur

Jag hörde en intervju med Eva Dahlgren på radio. Hon är sedan 80-talet en av mina absoluta favoriter på alla sätt, men den här gången kände jag att hon var lite förvirrad på en punkt.

Tydligen tror hon att det alltid händer något dåligt eller tokigt efter att det har hänt något bra. Hon ställde sig frågan om man vågar vara glad när det går bra, eftersom det snart kommer att balanseras upp av lite elände.

Nej men Eva!
Så är det ju inte!

Framgång drar till sig framgång.
Glädje attraherar glädje.
Kärlek skapar mer kärlek.

Bra saker ger positiva känslor. När vi får kroppen full av positiva känslor, mår vi bättre. Det märks i hela organismen: Hormonerna flödar friare och i balans, matsmältningen blir bättre, vi är lugnare och trevligare. Det gör också att andra behandlar oss bättre! Därmed för det med sig ännu mer flow – det går helt enkelt bättre för den som mår bra.

Därför är det JÄTTEVIKTIGT att njuta så mycket som möjligt, helst så ofta som möjligt! Var glad när det är bra, när saker går din väg - för då drar du till dig fler härliga människor och bra händelser.

Tur och tur, förresten... Jag säger som Ingemar Stenmark, när han fick frågan varför han har sådan tur i backen:
– Ja, är det inte konstigt att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.

Kanske är det så med allting. Universum belönar de aktiva... Kanske ska vi lägga lite energi på att vara glada, jobba på det, så att vi får ännu mer positiva saker i våra liv?

Att gå och vänta på bakslaget banar bara väg för dumheter.
När tanken är tänkt har det nästan hänt... Tankens makt är stor!

Så tänk positivt, gläd dig och le mycket!
Då kommer ditt liv att bli fantastiskt...

Idiotiska belöningssystem

Varför har vi en så sugig företagskultur i Sverige?

På så många arbetsplatser visar man uppskattning via lönekuvertet. Det är uselt. För det enda sättet att få högre lön är att få fler arbetsuppgifter eller klättra i organisationen.

Men alla är inte byxade för att klättra!
De är kanske helt fantastiska på att göra det de gjorde från början, men de kanske inte passar som mellanchefer.

Men eftersom ledningen sällan kan belöna folk för det de gör, eller låta folk växa i det de gör och utvecklas där, måste de befordra folk som de gillar. Då når människor väldigt snabbt sin inkompetensnivå, dvs de befordras tills de inte klarar av sitt jobb längre. Och då är de fast där. För flytta folk nedåt går ju inte i Sverige. Där sitter de med lite för mycket ansvar, lite för hög lön - och kan således inte byta jobb, eftersom de i så fall skulle få gå ner i både position och lön.

Suck.
Det är illa för hela företaget, och för personen i fråga.

Jag är så trött på de här strukturerna. Typiskt manligt, tycker jag.
Vad sägs om att gå in till en uppskattad medarbetare en vanlig torsdag och säga: "Åh, vad jag tycker att du är duktig! Jag är så glad att du jobbar här med just detta. Med dig på plats vet jag att det här området fungerar!"

Eller på en löneförhandling säga: "Jag tycker att du gör ditt jobb så snabbt och bra. Tror du inte att du skulle kunna ta fredagarna lediga, eller gå kl 16 varje dag?" (I stället för att erbjuda ett annat jobb eller högre lön.)

Kanske: "Jag uppskattar verkligen dig som medarbetare och skulle vilja belöna dig med en extra veckas semester varje år."

Är det bara jag som skulle bli glad av det?

måndag 8 november 2010

Feltolkning

Det är värdelöst att vara känslig och uppfostrad av narcissister.

Narcissister tror ju att allt cirkulerar kring dem. De uppfostrar sina barn i skuld och skam, lär dem att tycka att allt beror på barnen och att allt är deras fel. "Du gör mamma alldeles trött." Eller: "Du tänker bara på dig själv. Tänk på mig, och hur svårt jag har det!"

Barnet lär sig att allt i hela världen beror på dem. Det blir ett tungt ok att bära. I tonåren och i vuxen ålder blir följden att man tar ansvar för allt som sker runt omkring en.

Om någon verkar sur, tänker man: "Vad har jag nu gjort?"
En frisk person förstår att andra människor kan vara sura helt oberoende av mitt agerande. Kanske startade inte bilen i morse, eller kontot är tomt. Det kanske beror på något annat än mig.

En känslig person känner av stämningar lätt. Utan att veta hur, pejlar man in sinnesstämningar hos alla man ser och pratar med. Ifall man är uppfostrad i narcissistisk anda, blir det väldigt jobbigt och mycket stor risk för feltolkningar.

Jag vet, för jag var sådan förut.

Om någon verkade missnöjd, trodde jag direkt att det berodde på att min förslag eller min replik var dum. Att det kunde bero på något annat föll mig aldrig in. Nu vet jag att folk kan tänka "åh, varför kom inte jag på det?" eller "men det krockar ju med mina planer" eller bara "å nej, nu blir det något nytt" eller "jag tycker annorlunda, hur ska jag våga säga det?".

Det är skönt.
Det blir liksom mindre ansvar att ta.
Allt hänger inte på mig.
Andra får ta ansvar för sina känslor.


Allt kretsar ju inte runt mig...

söndag 7 november 2010

Kulturbunden humor

Visst vet vi att vissa humortyper är kulturbundna. Engelsk understatement-humor, amerikansk sex och flabb-humor, svensk bonnahumor.

Vad jag inte hade förstått, var hur mycket det skiljer sig!
Det blev en smärre chock när jag var i USA.

Folk skämtade väldigt lite. Visst, de var öppna och leende hela tiden - men de skojade inte, bjöd inte på sig själva så som vi svenskar faktiskt kan göra (göra sig rolig på sin egen bekostnad) och förstod inte alls cynism, sarkasm och understatement.

De tittade på mig som om jag var en utomjording. Efter någon vecka började de tycka att jag var hysteriskt rolig. "Hur orkar du bara hitta på allt?" Fast jag var bara som jag alltid är här hemma. Ni vet, småskämtar och ironiserar. Kanske säger något med en annan röst för att förstärka budskapet.

Exempel: Jag sitter på en restaurang och är missnöjd med maten. Säger: "Nej, det här var faktiskt inte alls gott." Hör hur det låter och säger nästa mening med högdragen snobbdialekt och nasal röst: "Vi är missnöjda! Ta ut röran och amusera oss!" Och så klappar jag några snabba klappar mot serveringen.

Ingen stor grej i Sverige. Ett litet skämt som säger att jag är medveten om att jag är kräsen, att det lät snobbigt och att jag inte kommer att bli sur eller börja rya på restaurangen.

I USA reagerade folk jättestarkt på sådant. De tyckte det var "Karins enmansshow" och satt förväntansfulla och väntade på mer.

Eller när vi var i en jättestor mataffär och letade efter ätbart. (Svårt, bara en massa skräp.) Vi var trötta och visste inte hur vi skulle samordna oss. Då samlade jag alla och sa med fransk brytning: "Tzis iz the plan: Listen carefully, I will say tziz only once. You do tziz, you go after that, you stay here and support us. Let's syncronize our watches and get back here in five minutes. Dismissed!" Jag pinnade iväg i en av gångarna, och såg mina vänner osäkert gå iväg på sina uppdrag. Fem minuter senare, när vi sammanträffade igen, hade de börjat fnissa och upprepa några av replikerna. Sedan skrattade de hela vägen hem och tyckte att jag var jätterolig.

Eh, va?

Jag använder humor jättemycket. Det är bästa sättet att få folk att spänna av, sluta pissa revir och öppna upp. När jag föreläser gör jag mig ofta rolig på min egen bekostnad, skämtar öppet om mina egna erfarenheter och hur jag formulerar mig. Det går alltid hem.

Livet blir lite roligare då.

Maken skämtade med brorsbarnet från Australien härom veckan. Han hade köpt jättesnygga nya skor som var väldigt blå. Maken skrev på Facebook: Fanns de inte i blått? Självklar kommentar för en svensk: Väldigt så blå de är! Men brorsbarnet skrev bara: "Det är mina skor som är på bilden. De är blå."

Ha ha! Det blir ju ännu roligare när det blir så!
Humor är kul.

Inte roligt

"Nu ska du städa ditt rum", säger jag till ett av mina barn.
"Jag VILL inte, det är inte roligt! Jag vill spela på datorn", svarar han eller hon.

Roligt?
Jag blir lite trött.
Som om man bara får göra vad som är roligt?!

För att inte halka in i någon tradig historia om "när jag var barn", brukar jag säga till barnen att de ska räkna upp vad jag gör hemma.

Lagar mat
Städar
Tvättar/sorterar tvätt
Plockar undan
Sitter vid datorn
Handlar
Klipper allas hår och naglar, sköter barns hygien
Plockar i och ur diskmaskinen/diskar
Dukar och dukar av
Gör saker i trädgården (efter säsong: Skottar, plockar bär, rensar ogräs, odlar)
Tittar på TV
Tar hand om katterna (rensa lådan, lägga upp mat, klippa klor osv)
Nattar barn

När vi har en fin lista så här, brukar jag säga: Det finns bara 2 av de här sakerna som jag tycker är riktigt roliga. Vilka tror ni det är? Ungarna lyckas förstås plocka ut dem (sitta vid datorn, titta på TV).

Så av tretton saker jag gör, gillar jag två. Det är ungefär en av sju.

"Om det ska vara rättvist, ska du alltså göra sex tråkiga saker nu, innan du får sätta dig vid datorn." Så föreslår jag sex tråkiga saker till (städa badrummet, gå ut med soporna, städa hallen...) som han eller hon kan göra efter att rummet är städat.

Då brukar de pipa upp snabbt som ögat och städa. Inte klagar de så mycket som ett ord heller.

Tänk - allting är relativt!

Syfte och målformulering

I en vetenskaplig uppsats ska man definiera syftet, sätta upp mål och beskriva den valda metoden.

Eftersom jag är så oerhört vetenskaplig av mig :), ska jag göra en kort programförklaring för den här bloggen. Kanske lite sent påtänkt...

Syfte: Formulera, definiera och erkänna hela mig.

Mål: Att HELA mig och även - som (varnande?) exempel vara till nytta i andras processer.

Metod: Att skriva om högt och lågt, om de hemligaste och vanligaste tankar som ryms i min skalle.

Sisådär!
Terapi via internet, med andra ord.
Slippa tjata ihjäl min älskade Make.

Tack ska du ha för att du läser!

lördag 6 november 2010

Tänk för att jag inte vill det

Ibland känner jag mig som en femåring:
Trotsig och otämjd.

Jag vill bara stampa med foten och skrika rätt ut.
"Jag VILL inte!"

Det inträffar till exempel när det handlar om barnens läxor. "Skriv en föräldrakommentar." Varför då? Jag kan inte tillföra ett endaste dugg, tycker jag. Då blir jag lite trotsig.

Eller när välmenande släktingar säger: "Du får väl ta vilket jobb som helst, bara så att du överlever. Så är det ju för alla oss andra, vi går till jobbet och kämpar på." Då blir jag fem år och kniper ihop med munnen, vänder mig bort och tänker: För tänk för att jag inte vill det.

Eller när maken säger: "Men gjorde du bara fika till dig själv?" Ha ha - ja, det gjorde jag, tänker jag och triumferar lite missriktat borta i soffmyset.

Undrar varför detta inträffar just nu. Är det månne en förtioårskris? Eller en försenad tonårsperiod? Eller är jag helt enkelt en mental femåring?

Hur som helst: Trotset vill ut. Och det får det göra, annars kommer jag att bli sjuk. Eller vara deprimerad resten av mitt liv.
Och tänk för att jag inte vill det...

Kattfamiljen är komplett

För många år sedan, när Maken och jag flyttade ihop, flyttade också våra katter ihop.

Jag hade två stycken kastrerade hanar, jättekatter med egenheter.
Picasso, svart/vit blandras norskt skogskatt/bondkatt. Gnällig, pratig och oerhört vanebunden.
Rembrandt, randig bondkatt med kajal, extremt mysig och kelig med ätstörningar.

Om dessa skulle många sånger kunna skaldas...

I Makens sällskap fanns en Zelma. En sköldpaddsfärgad, steriliserad hona som älskade att sova på mixerbordet och attackerade spända händer.

De här tre fann sig så småningom tillrätta och blev en familj. I några år levde vi så. Det kändes helt.

Sedan blev Zelma lite tokig (förgiftad av dåliga njurar, ålderdomssvaghet) och vi fick avliva henne. In kom Svante, vit katt som inte ville vara inne. Picasso dog en sommar, också av ålderdom, somnade in i köket på en bit kartong. Rembrandt försvann en stormig natt. Två kattungar, Picachú (lik Picasso) och Pixel (helgrå lurvis) kom till oss. Svante blev också gammal och fick gå vidare. Vi adopterade en randig katt som inte hade något hem, Bilbo. Så försvann Pixel. En randig och en svart/vit kvar.

Så, för några veckor sedan, hämtade vi en honkatt åt dottern. Efter många turer blev det en sköldpaddsfärgad sötnos.

Och plötsligt har vi samma konstellation igen.
En svart/vit med borstig svans och egenheter.
En randig som är galen i mat.
Ett sköldpaddsfärgat busfrö.

Och familjen känns hel igen.
Jag hör mig själv kalla dem Picasso, Rembrandt och Zelma.
Kanske uppfyller en liten del av de gamlas själar våra nya katter, för de har blivit otroligt lika.
Märkligt hur det kan bli!

fredag 5 november 2010

Fina barnprogram

Oj, vilka fina barnprogram vi har i Sverige!

Det är en fröjd att titta på SVT, barnkanalen, tycker jag. Jag blir lycklig!

Mini-Mello. Vilken idé. Bättre än originalet (Melodifestivalen). Barn skickar in pyntade toapappersrullar. Redaktionen tolkar pyntet och skapar en låt. Toarullsgubbarna sjunger sedan i tops doppade i svart färg. Och de gör till och med "före-reportage". Underbart!

Barda. Barn som får vara med om äventyr där de vuxna hjälper dem tillrätta alldeles lagom, så att de får känna att de själva klarar biffen. Självförtroendestärkande och sevärt.

Det är bra grejer, det. Jag blir glad ända in i själen.
Om man jämför det med Hannah Montana och Svamp Bob Fyrkant, blir det ännu tydligare.

Ibland önskar jag att de där kreativa hjärnorna på barnkanalen skulle göra vuxenprogram. Då skulle det kanske bli stil på det hela!

Jag när också en dröm att få göra barnprogram själv. Fantastiskt roligt!

Här dök plötsligt en liten varnande tanke upp. Varför tycker jag om barnprogram med dansande toarullar i? Kan det bero på uppväxt? Vad jag såg på själv som barn?

Och PLING! Där trillade poletten ned.

Jag hör ju till de få personer som faktiskt gillade Staffan Vesterberg...
(På riktigt.)

Byråkratistress

Det finns en sak som stressar mig mer än någonting annat: Byråkrati.

När det gäller myndigheter, så känns det som att vad man än gör, så blir det fel. Hur man än vänder sig har man inte sett det viktiga, missar en ruta eller en rad – och går miste om hela kakan.

Jag är helt enkelt inte blankett-kompatibel.

Mitt sätt att leva, mina beslut, min varelse passar aldrig in i mallen. Därför blir jag allt som oftast lämnad utanför. Utanför försäkringar, utanför a-kassa, utanför sjukförsäkringen...

Lite har jag väl accepterat att det är så det kommer att vara. Jag passar inte in.
Samtidigt blir jag lite sur, för jag betalar lika mycket skatt som alla andra.

Så vad jag försöker göra, är att surfa på reglerna och bestämmelserna och försöka sno åt mig min del ändå. Det är lite klurigt, eftersom man måste veta vad man ska säga och vilka ord man absolut inte får nämna.

Och att vara så oerhört på tå skapar stress.
Höger och vänster hjärnhalvor kämpar för att vara korrekta men kreativa, i en väl avvägd dos. Alla synapser är tända, det går tankeblixtar kors och tvärs.

Stress. Fight and flight reaction.
Ett utmärkt system när man ska slå ihjäl en buffel eller slåss.
Inte så bra när det är en papperslapp med små rutor att fylla i.
För rutorna dör inte. Och det hjälper inte att fly.
Dessutom: När man väl har fyllt i blanketten/dealat med byråkraten efter bästa förmåga, kommer den att förfölja en i flera omgångar. De ringer, vill ha kompletterande uppgifter, kräver ytterligare intyg...

Hu.
Nästa gång tror jag att jag satsar på att klubba ner byråkraten i stället.