Drömma

När jag var liten, frågade vuxna ofta: Vad vill du bli när du blir stor?

Jag hade många svar på den frågan.
Arkeolog. Journalist. Informatör. Musikalartist.

Det var dock inte alls vad jag önskade bli.
Nej, för i frågan "vad ska du bli" ligger ju något mått av realitet.
Hade någon frågat: Vad drömmer du om, så hade svaret blivit annorlunda.

Jag drömde om att bli president.
Jag drömde om att bli författare.
Jag drömde om att bli en ny Jesus, någon som kunde hela människor och göra dem lyckliga.

Men det vågade jag ju inte säga.
Det vore ju förmätet.

För vi har inga presidenter i Sverige.
Och författare, det är riktigt svårt att bli.
För att inte tala om hur märkligt det är att vilja bli Jesus i ett sekulariserat samhälle!

Nå.
Livet tar sig egna vägar.
När jag ser tillbaka på den första hälften (ungefär), så kan jag konstatera följande:

President – nej, men aktiv debattör, bitvis politiskt aktiv, engagerad i olika intresseorganisationer och en kraft i själva görandet, dvs att genomföra det man tror på.
Författare – tja, jag har ju skrivit en bok. Det var inte så klurigt. Jag har två till på gång, som ska bli färdiga när jag känner för det.
Jesus – nej, det har inte hänt. :) Å andra sidan har jag fått Reiki i mina händer, vilket innebär att jag kan vara en kanal för andra människors helande. Eller som man säger i Japan: En kanal för den gudomliga energin. Och det är inte fy skam det heller!

Så det kanske inte var så tokigt drömt egentligen.
Vad mera är:
Det är ju det här jag brinner för!
Efter 40 år är det fortfarande de här sakerna som får mig att gå upp ur sängen, som gör mig entusiastisk, som fyller mitt liv med mening.

Vi kanske borde våga drömma mer.
Och hjälpa varandra och våra barn att drömma.
Allt annat kanske bara är bjäfs som kommer i vägen.

Bristande acceptans för idioter

Jag förstår det grundläggande konceptet med demokrati: En person, en röst.
Lika bra förstår jag att det är oerhört viktigt att var och en får bilda sig en egen uppfattning.

Ändå måste jag erkänna:
Jag har en bristande acceptans för idioter.

Och jag måste faktiskt ställa frågan:
Om någon har en åsikt utan att över huvud taget ha någon erfarenhet i frågan, utan att ha kollat upp fakta, utan att ha lyssnat på några andra åsikter – gäller deras hittepå-åsikter då?

Exempel 1:
Rasisterna som trakasserade den mörkhyade, 14-åriga lucian.
När SVT visade luciatåg från Uppsala, var lucian mörkhyad.
Ramskri utbröt.
En av huvudlobbyisterna, som skrev på Avpixlat, kopplade detta samman med muslimer som tar över Sverige och startade trakasserierna mot Astrid, som lucian hette.
Ett av hans huvudargument mot invandring är att invandrare vägrar respektera och ta till sig våra traditioner. Argumentet mot en mörkhyad lucia, som sjunger traditionella luciasånger som en ängel, är därför mycket suddigt.
Ett år senare, då han hade fattat att hon var adoptivbarn och har bott i Sverige i hela sitt liv, så ångrade han sig dessutom och bad om ursäkt. I radio. En gång.
Lyssna på dokumentären Svart lucia. Efteråt: Se om du tycker att alla har rätt att ha egna åsikter och handla som de vill.

Exempel 2: Jens Spendrup, ordförande för svenskt näringsliv, som påstår att kvinnor är sämre företagare. Utan att skämmas, påstår han att kvinnor historiskt sett inte har drivit så många företag och att det är ett bevis på att män passar bättre som företagsledare. Det är så dumt, så att jag behöver en skämskudde.
För det första fanns det lagar som förbjöd kvinnor att hantera pengar och att driva företag.
För det andra har väl kvinnor i alla tider skött gårdar, mjölkat, stickat och sytt för att byta till sig andra handelsvaror. I många, många kulturer är det kvinnorna som ser till att hushållsekonomin går ihop sig genom att på ett entreprenöriellt sätt leta nya försörjningar.
Och för det tredje: Vad spelar det för roll hur det var förr? Menar karlstackarn att det här är något som finns i generna? Alltså, jag orkar inte.
Läs artikeln här.

Idén är att jag ska respektera de här människorna för det de är. Acceptera deras åsikter och säga "var och en får tro, tänka och göra som den vill". Men nej.

JAG PROTESTERAR!

Det finns faktiskt vissa åsikter som inte är godkända i min bok.
Jo, för det handlar om en social grund, på vilken vårt samhälle vilar på.
Om någon inte kan följa de grundläggande, humana reglerna för gruppexistens och för social samvaro, så tycker jag inte att jag behöver respektera denne.

Alla bör kunna lyssna.
Alla bör kunna känna empati.
Alla bör kunna förutse sina handlingars konsekvens.
Alla bör kunna förstå när argument inte håller.
Alla bör anstränga sig för att sätta sig in i saker innan man öppnar munnen.

Är det att ställa höga krav på mänskligheten?
Jaha, då gör jag väl det då.
Kanske tycker jag att vi faktiskt har en skyldighet att försöka vara det bästa vi kan vara. Alltid. För alla.

Vad ska vi annars med intelligensen till?

En sak till:
Argument som rasisten samt mansgrisen ovan tar till, har allihop sin grund i rädsla. Rädsla för att förlora övertaget, att bli av med försprånget, att möta nya saker och tankar. Rädsla. Den var bra att ha när vi bodde i grottor och värjde oss från vilda djur. Ska den verkligen få styra våra tankar, beslut och handlingar i den här tiden?