Arg utan näring

Det är lustigt: Nu har vi misslyckats lite med beställningarna av kosttillskott, så vi har blivit utan Omega 3 ett tag.

Vad händer?

En vecka utan Omega 3:
- Jag får värk. I varenda led och grymt ont i ryggen.
- Tröttheten börjar smyga sig på.
- Maken blir superarg och grinig.

Och då äter vi ändå extra vitaminer och mineraler!
Samt bra mat.

Men skillnaden är att nu har vi något annat att jämföra med:
Vi vet hur vi KAN må, och har en uppfattning att vi SKA må så.
Varje dag.

Det där att vara trött, ha ont och känna sig lättretad hör till det förflutna. Det har vi valt bort.

Konstigt hur snabbt man vänjer sig.
Och härligt!
Tänk att kroppen VET så tydligt vad som är rätt!

När tiden är töjbar

Tid är en lustig uppfinning.
Klockan tickar på som om den var jämn.
Tick, tack. En sekund i taget, alla lika långa.
Ändå vet vi att det inte är riktigt så...

Ibland går tiden långsamt.
Man tittar på klockan och tycker att den knappt rör sig.
Suck och pust och stön. Det är segt.

Andra gånger går tiden långsamt, men på ett annat sätt.
Man tittar tillbaka i kalendern och ser saker som har hänt och säger:
"Va? Var det i höstas? Det känns som om det var 3 år sedan!"
Tiden har återigen gått långsammare än man tror, men den här gången beror det på att det har hänt så enormt mycket.

Ibland rusar tiden förbi.
Min syster brukade tycka att det var så opraktiskt att tiden gick så fort på morgonen och så långsamt på eftermiddagen. På morgonen behövde man ju faktiskt mer tid! Det är vi väl flera som kan skriva under på... Den där känslan att man kämpar och kämpar men för en ojämn kamp mot minutvisaren, som tycks ticka snabbare och snabbare.

Ibland uppstår tidsloopar.
I alla fall för mig.
Jag gör och gör och gör saker medan tiden står still.
När andra har hunnit säg frankera ett brev, har jag dammsugit, plockat ur diskmaskinen och tvättat en toalett. Jo, det är sant! Det beror inte på att de är långsamma. När jag tittar på klockan har det gått sisådär 10 minuter, vilket absolut inte kan räcka till det jag har gjort. Jag vet inte riktigt hur det går till, men det har hänt flera gånger. Efteråt blir jag lite susig i kupan och känner mig förvirrad.

Ur led är tiden, skrev Shakespeare.
Jag håller med.
Ärligt talat tror jag att den alltid har varit det.

Jag är inte heller säker på att tid egentligen finns över huvud taget.
I den mån saker och ting utvecklas eller förfaller enligt någon sorts kontinuitet, ser jag det mer som rotation/rörelse. Kanske attraktion/gravitation. Upplevelsen att tiden är linjär beror bara på att vi existerar under en så otroligt liten sträcka i den här rörelsen, att vi tror att tiden är rak fastän den ständigt svänger eller krumbuktar. Ungefär som om man tittar på en centimeter av en kilometerlång kurva. Den ser väldigt rak ut just där.

Ibland skulle jag vilja kunna behärska tiden.
Domdera den, bestämma över den.
Säga "nu behöver jag extra tidsutrymme" och liksom dra ut tiden, som ett gummiband, så att jag hann göra allt jag hade tänkt ut. Eller tvärtom "dra ihop det här dygnet, tack" och vips var det kväll.

Vore himla händigt.
Ju äldre jag blir, desto mindre intresserad är jag av att vara slav under tiden. När jag bokar kunder, misslyckas jag ibland: Dubbelbokar eller är inte där. Jag tror att det beror på min ovilja att tidsbestämma saker. Det är så många tider att passa när man har bokade besök! Min inställning är att jag jobbar 9 till 16 och under den här tiden kommer och går folk/klienter på eget bevåg. Det fungerar!

När jag blir klokare, ska jag våga vägra tid.
Inte äga någon klocka, inte ha något schema.
Kanske kan man slippa åldras då?

Att resa

Det har blivit så väldans populärt, det här att resa. Alla människor far och flyger samt drömmer och planerar stora delar av den resterande tiden. Det har nästan blivit självklart att tycka om att resa.

Ett säkert sätt att skapa tumult och ses som en alien är att säga:
"Nej, jag stannar hellre hemma.
Det är så jobbigt att resa."

Nu tycker väl jag om att fara iväg lite då och då jag med, men jag har i denna mogna ålder kommit fram till en sak: Man förlorar något när man reser. Vad, vet jag inte exakt, men det kommer inte ikapp förrän efter två-tre dagar.

I helgen for jag och maken till Gotland med bil och båt. På vägen hem, fick jag en rolig bild i huvudet. Du vet, man pratar ju om att man har rötter. Rötter som jordar en, som binder en till en viss plats eller till vissa människor. När vi satt där och jag kände mig vimsig, darrig och förvirrad, såg jag plötsligt hur mina långa, långa rötter släpade efter båten. Vita, tiotals meter långa, låg de där och sladdrade i propellervirvlarna.

Inte konstigt då att man mår lite märkligt!
Och sedan skulle de släpa efter bilen i 20 mil till. Men då stoppade jag in dem i baksätet, för att de åtminstone inte skulle bli smutsiga och slitna. Sedan kan man ju tänka sig att det tar några dagar för dem att jorda sig igen och knyta an till de där människorna som så brutalt slets av när man for.

Ju äldre man blir, desto tydligare känns den där reströttheten, tycker jag.
Jag är inte trött i själva resandet, utan efteråt. Fast under tiden jag reser mår jag inte bra. Magen fungerar inte, jag är törstig hela tiden, jag är virrig och lite orolig.

Om man tänker på de där rötterna, blir det tydligt.
Klart att en gammal växt/person har större och fler rötter än en ung.
Klart att man blir törstig, när rötterna inte kan suga vätska ur jorden.
Klart att det känns oroligt, när man inte riktigt vet vart man hör till.

Jag tror att jag ska skaffa mig en mental rotpåse.
Så ska jag försiktigt, försiktigt lyfta upp mina rötter (börja i god tid innan resan) och placera rötterna där. Omge rotklumpen med fuktiga handdukar och ta med mig den som en ryggsäck på ryggen.

Ta med mig rötterna lite mer medvetet.
Jag tror att det blir bättre.

Avsätt påven!

Det är dags nu: Vi måste avsätta påven.

Den katolska kyrkan behöver inget överhuvud. Inte heller behövs kardinaler, biskopar eller överstepräster av något annat slag. Allt detta är bara ett maktbygge av människor för att behärska andra människor.

Varje människa kan tro på Gud helt på egen hand.
Vill man, så kan man samlas i grupp också.
Har man ett behov av det, så kan man låta gruppen ledas av någon.

Men mer än så? Nej.

I år, 2013, valdes en påve som på fullt allvar säger att kvinnor är naturligt underordnade män, att mannen är tänkaren och den som får saker att hända samt att kvinnan finns till för att tillfredsställa honom. Dessutom är han mot fri abort, mot preventivmedel, mot samkönade äktenskap och homosexuellas rättigheter.

Vi kan inte acceptera detta!
Det är ett ledsamt och onödigt steg tillbaka.
Dessutom är det så enormt långt ifrån kärleksbudskapet så att man blir mörkrädd...

Hade jag varit katolik, hade jag gått ur kyrkan.
Nu är jag inte det, men jag tänker:
Vi kan inte ta den här skiten längre! Oavsett om vi är troende eller ej, katoliker eller protestanter – vi måste protestera! Avsätt de här galna människorna/männen som har låtit sin makthunger fördunkla sin tro. De förgiftar inte bara religionen, utan hela vår värld.

Att de här absurda, krampaktiga försöken till bakåtsträvande kommer nu, beror bara på att även dessa människor känner världens vindar vända. Nu tippar vippbrädan snart över, och de kloar sig fast med allt de har för att inte åka med. De är rädda. Snart är de inte längre betydelsefulla!

Jag tycker vi hjälper dem tillrätta på den punkten genast:
Avsätt dem.
De är precis lika betydelsefulla utan sin titel som med.

Ett kaotiskt liv

Nu har jag kommit på det:
Alla stora händelser i mitt liv föregås av kaos.
Jag är helt enkelt inte den sorten som liksom glider genom livet.

När jag skulle flytta till Växjö för att plugga, sökte jag i god tid. Hela sommaren tillbringade jag sedan ensam i Ösmo, med familjen på Gotland. Antagningsbeskedet kom i slutet av juli – jag kom in på första intagningen – men då hade jag ingenstans att bo. Fortfarande i augusti var jag bostadslös. Alla försök var förgäves. Min mor fick en ingivelse och skickade ett brev med en bön om hjälp till sina ekonomikollegor i Växjö kommun. De satte upp brevet på en allmän anslagstavla. En politiker såg det och ringde och erbjöd mig bostad. Allt löste sig fem (5) dagar innan skolan började. Men jag kom i tid till första lektionen!

"Ja, jag startar en dansskola med solarium och massage!"
Jättebra idé. Men det gamla mejeriet behövde totalrenoveras, väggar skulle byggas, allt skulle spacklas och målas, golv skulle läggas, solarier skulle införskaffas och lyftas in (enormt tunga), speglar skulle köpas och hängas upp, stänger skulle upp på väggarna. Vi började i slutet av maj. Då fanns inte ens vatten i lokalen! Vi hämtade det i 10-litershinkar hos gamla Oxgrillen (över disken) för att klara renoveringen. I augusti körde Steps & Stage igång. Det gick!

"Jag måste ha större dansskola med två salar."
Fast nu var det 400 kvm som skulle totalrenoveras – och jag var ensam. Visst köpte jag in viss arbetskraft, för vatten och el, golvläggning samt för väggbygge. Men riva, spikrensa virke, dra ner innertak, räta ut sladdar, ta loss diskbänkar, spackla, tapetsera, lista, måla, hänga upp speglar och stänger, våtrumsspärra, flytta alla grejer? Jodå, jag gjorde det själv, efter jobbet och under en sommar. (Det var den sommaren då det var sol i Växjö, 1995.) Några timmar fick jag hjälp av någon vän, men det var inte mycket. Jag kämpade dygnet runt och grät en hel del. Samtidigt som jag spacklade och målade tak, tog jag in anmälningar på telefon i en ekande tom lokal där väggarna bara var reglade. Jo, jag startade i tid, även om det var förfärligt stökigt i ett av förråden där jag öste in allt i sista sekund. Dansklasserna kom i alla fall igång på nya Steps, allihop!

"Låt oss starta en friskola, där våra barn kan gå!"
Men vår byskola var inte nedlagd, även om den troligtvis skulle bli det – i juni. Hur ska vi kunna starta i augusti då? Jo, genom att hitta en lokal i mars, dra ut på förhandlingarna kring den, sälja in projektet till banken och få låna till nocken samt få en checkkredit på 500 000 kr på samma låga ränta som fastigheten, ta in offerter på alla renoveringsjobb (utan att boka), förhandla fram alla avtal utan att skriva på, ta in intresseanmälningar, smygrekrytera personal som var införstådda med allt och planera för att trycka på knappen. Så, när skolan lades ned i början på juni satte allt igång. Friskolan Kronobergshed öppnade 12/8 för fritids. Mot alla odds – vi fick ihop det!

Och nu står jag inför projekt Flytta Till Gotland.
Det är samma kaos.
Hus har renoverats inför försäljning, bank har bearbetats för lånelöfte, jobb har sökts, barn har besökt skolor, vi har tittat på hus, det har rensats i förråd och planerats inför flytt. Än så länge har vi lyckats med steg 1: Att sälja huset. Nu väntar steg 2: Att köpa hus. Sedan blir steg 3 och 4: Få (åtminstone ett) jobb och få till flytten. Helst innan Almedalsveckan om det är möjligt, vilket är första veckan i juli. Två månader kvar...

Men det SKA gå.
Det gör det.
För det har det alltid gjort.
Av någon anledning är det bara så här kaotiskt som mitt liv ser ut, när det gäller de här livsavgörande ögonblicken.

Det är bara att gilla läget.
Och andas.

Förnuftets röst?

Många människor håller förnuftet högt. De anser att tänkandet är det allra viktigaste och är långt mer utvecklat än att känna, ana eller få en insikt. Ibland påstår de att tänkandet är det som skiljer människor från djur, och utvecklade människor från ociviliserade.

Jag tycker att de har fel.
Vad mer är: Många gånger är de inte riktigt kloka.
Och då menar jag det precis i ordets rena bemärkelse: KLOK, det vill säga förståndig och med gott omdöme.

Exempel 1:
Välutbildad man (förnuftsdyrkare) skriver på Facebook att "missbruk av meditation och avslappningsövningar kan leda till medlemskap i SD, där folk som inte tänker själva samlas".
Hur tänkte han där?
För det första: All forskning visar på att meditation ökar effektiviteten på arbetsplatser. 30 minuter meditation motsvarar 2 timmars förkortad arbetsdag, finns det siffror på. Det bör väl innebära att meditation ökar förmågan att tänka? Eller vad är det annars vi blir så mycket bättre på, som gör oss mer effektiva?
Det andra steget i hans resonemang, är att människor som ansluter sig till SD inte tänker. Där tror jag att han har fel, väldigt fel. Jag tror att de tänker alldeles förfärligt mycket. Att de inte kommer fram till samma saker som jag och många med mig, är en annan sak. Däremot kan jag tycka att de kanske inte känner så värst bra. De missar ett stort spektra av känslor: Empati, medkänsla, kärlek och ansvar. Däri ligger deras brist.

Denna man, som tycker att han tänker bra, klarar således inte av att föra ett stringent resonemang. Orsak och verkan har han fått helt om bakfoten. Han har åsikter om saker som han inte har läst på om, han drar slutsatser som inte är underbyggda – kort sagt: Han tänker dåligt.
Om han är en förnuftsdyrkare, så tycker jag synd om honom.
Där verkar han inte ha så stora framgångar...

Exempel 2:
Annan välutbildad man säger på fikarasten: "Jag vill vara med om jordens undergång. Vad då, det vill väl alla? Ska jag ändå dö, så vill jag se det."
Hur tänkte han?
Här har vi höjden av egoism. Han tänker alltså bara på sig själv. När han dör, behöver jorden inte finnas längre. Jag undrar vad den tanken leder till? Jag tror inte att han återvinner plastflaskor, om jag säger så...
Och varför skulle man vilja vara med om jordens undergång? Vem som helst kan räkna ut att det inte blir ett party. Elände, smärta, sorg... Den karlen måste ju vara totalt avstängd från alla känslor för att tro att det skulle vara kul på något sätt.

Det här är alltså högfunktionella individer i vårt samhälle.
När man har gått igenom sisådär 16 år av vårt utbildningssystem, så har man alltså övat upp tankeförmågan till den här nivån.
Nog sagt...

Kanske dags att ifrågasätta förnuftskulturen?

Upp och ner, ner å opp

...grisen gal i granens topp.

Så skrev hon i sången, Astrid Lindgren.
Och så kan jag tycka att världen är ibland: Upp och ner-vänd.

De flesta dagarna träffar jag trevliga människor, som gör bra saker. Saker och ting är begripliga, bra människor får bra saker. De elaka bestraffas och blir utan. Väldigt många människor kämpar i det lilla för att världen ska bli ett allt bättre ställe att bo på.

Men så finns de där dagarna då allt verkar tokigt.
Då girighet, själviskhet och lättja belönas. Rädda människor skrämmer andra att bete sig illa, aggressiviteten flödar och det är djungelns lag som råder. Armbågar, ojuste spel och arrogans vinner över kärlek och harmoni. De goda verkar simma omkring i en virvel av bubblande svart som drar dem ner mot bottnen.

De dagarna stänger jag av TV:n och struntar i tidningarna.
Jag orkar inte ta in mer av det hemska.
Då måste jag fly till andra världar, begripliga och vänliga världar, som finns i böcker, musik och dans. Och så måste jag gå ut i naturen.

Väl ute i en rejäl skog, kan jag sätta mig på en mossig sten.
Där lyssnar jag till fåglarnas kvitter och flaxande vingar, till skogsmusens prasslande under de torra löven, till vindens sus i trädkronorna och ett hundskall långt bort.

Där spelar det andra ingen roll.
Det är bara en parentes i världshistorien.
Träden här har levt längre än alla de elaka människorna och kommer att se dem dö.

Det känns bra.
Då kan jag andas igen.
I skogen är trädtopparna upp och rötterna ner, inget tvivel om den saken.
Även om resten av världen verkar vara upp och ner...

Vad är rikedom?

Den frågan ställde man på seminariet "ett rikare liv". Det är bra. Man måste definiera målet för att kunna ta sig dit.

Jag kände att jag hade min definition klar:
Rikedom är att ha makt över sitt eget liv, att kunna välja, att känna att man själv håller i ratten på livets roadtrip.

Det är ju när man upplever att någon annan tar besluten åt en som man känner sig mest lurad och fattig. När man jobbar och jobbar men inte får något över. När man sparar i fonder som går omkull, för att någon idiot placerade pengarna fel. När man inte har möjlighet att välja semester eller morötter.

Rikedom är makt över valen.
I alla fall för mig.

Om man ska någonstans, är det alltid listigt att klura ut vart man är på väg.
Om jag vill bli rik på mitt sätt, handlar det alltså om att ta över rodret på det här skeppet som är mitt liv.

Innan man beger sig, är det klokt att ta reda på var man befinner sig.
Om man ska resa till Sjöbo, är det ju finemang att veta att man ska dit, men om man inte vet var man befinner sig är det lik förbaskat svårt att hitta vägen.

Jag kommer ihåg att jag sa det på ett jobb: "Om vi inte vet vart vi ska, och inte var vi är, är det väldigt liten chans att vi kommer dit vi vill." (De förstod inte vad jag menade.)

Så: Då är det klokt att tänka ut hur verkligheten ser ut här och nu. På vilka områden har jag uppnått mitt mål och är följdaktligen rik? På vilka områden har jag inte makten över mitt eget liv och mina val?

Först när detta är klart, kan man börja agera: Fundera ut hur de icke optimala områdena ska kunna kliva över strecket och bli rika. Och sedan sätta igång. För rikedom kommer inte bara till en – den måste bjudas in. Och det gör man genom att ta bort alla hinder, så att den bara kan rulla in.

Chilla eller leta kantareller?

"Nä, nu blir jag förvirrad! Ska man vänta och låta saker komma till en utan ansträngning, eller ska man ge sig efter det man vill ha, alltså jaga sina kantareller?" (Se tidigare inlägg: Kantarellögon.)

En bra poäng!
Vad i hela livsstilsdjungeln ska man tro på?

Ett första gott råd är att inte lyda några goda råd. :)
I alla lägen måste man tänka och känna efter själv.
Bara du vet vad som är bäst för dig.
Det tänk som lockar dig, är det du behöver just nu.

Jag tänker dock att det kanske går alldeles utmärkt att kombinera.
Aktivitet och chill. För det är ju det man gör när man letar kantareller.
Först tänker man på kantareller. Sedan fokuserar man sin energi på kantareller. Sedan, efter en stund ute i skogen, ställer ögonen in sig på kantareller medan man går omkring där och mår gott. (Inte stressar man runt i skogen, eller är hyperaktiv? Nej, man går omkring och mår gott, i lugn och maklig takt. Ganska mycket chill, enligt mig.) Man är avspänd, ett med naturen, känner livet i sig. Typiskt chillig, och öppen för intryck. Man har inga förutfattade meningar, är inte spänd. Så plötsligt kommer de till en. Vid en tuva lyser det illgult! Då plockar man glatt dessa, är tacksam och lycklig. Så går man vidare med denna goda energi – jag hittade kantareller! – och då hittar man fler.

Är inte kantarell-ideologin en kombination av många bra saker?
– Fokus/målmedvetenhet
Man måste bestämma sig för att man ska plocka just kantareller och inte blåbär. Eller i alla fall bestämma sig för att hitta svamp, och inte chica toppar i cerise.
– Skapa förutsättningar
Man måste ta sig ut i skogen och dra på ett par gummistövlar. Går inte att irra runt i vardagsrummet och hoppas på svamp. Det handlar om att ställa för sig.
– Låta det goda komma till dig
Chilla runt i skogen, gå där och vara beredd, inte hetsa upp sig om man inte hittar kantareller de första fem minuterna. Ha tålamod och tillit, känna samhörighet med skogen och alltet.
– Vara tacksam
När det fungerar, ska vi vara tacksamma och glada. Tacka och känn tacksamhet! Ta ingenting för givet, förundras över allt.

När jag tänker på det, är nog detta en framgångsformel för det mesta!
Man bestämmer sig för vad man vill ha, man skapar förutsättningar, man väntar in universum och tackar från hjärtat när det kommer.

Så har nog alla bra saker i mitt liv kommit till.
Kanske det också är lite smart att vara medveten om processen, så att man inte förleds på villovägar? Jag tror det.
Nu ska jag köra på kantarellmetoden fullt ut. :)

Sköljmedel

Jag sitter i godan ro och åker tåg, då familjen Sköljmedel kommer in i min kupé. Två föräldrar, ett barn – och de fyller hela kupén med doften av artificiellt äpple.

Kräkreflexen är så direkt att jag får pressa ihop läpparna och svälja.

Antagligen känner de inte sin egen doft. Det blir ju så, när man är van vid en viss arom. Som när man köper en parfym, och tar lite lite första gången för att sedan öka dosen successivt eftersom man själv inte känner att det luktar längre.

Kanske tycker de att de luktar gott.
Där tycker vi olika.

Jag slutade med sköljmedel i tvätten för 12 år sedan, då jag fick barn. Då läste jag nämligen vad sköljmedel är egentligen... Sköljmedel lämnar tvålrester i tygerna, vilket ligger och irriterar huden hela tiden. Precis som om man hade tvålat in sig och inte sköljer av. Det ville jag inte utsätta mina barn för.

Senare har jag också förstått att det är flera problem med sköljmedel. Här är en kort förteckning över de ämnen som finns i dessa doftbomber:
- Benzyl Salicylate – Vanlig allergen enligt SCCP:s kartläggning
- Eugenol - starkt hudirriterande. Farlig för lever och njurar; möjligen cancerogent
- Geraniol - Hudirriterande och allergen, ett av de 13 mest allergiframkallande doftämnena i Europa
- Hexyl Cinnamal – Kanelaldehyd: Kan framkalla spontan abort
- Hydroxycitronellal – Hudirriterande, har rapporterats bidra till uppkomsten av psoriasis
- Linalool – har rapporterats bidra till uppkomsten av psoriasis

Det allra tristaste med detta är att de flesta av dessa ämnen är lika farliga för de runtomkring som för den som har kläderna på sig. När familjen Sköljmedel kliver in i min tågkupé, utsätts jag alltså för alla dessa ämnen utan att jag kan göra ett enda skit åt det.

Jo, det kan jag: Byta vagn.
Och det gjorde jag också.

För inte nog med att det är otäcka ämnen: Det luktar ju bedrövligt!
Kemiskt, stickande, låtsas.
Allt annat än "frisk äppelblom" eller vad det kan ha stått på flaskan.

Jag önskar bara att fler visste vad de utsätter sig själva – och andra för!
Då tror jag att de skulle strunta i sköljmedlet.

Kantarellögon

Här är en av sakerna blev tydlig för mig under föreläsningen med Charlie Söderberg: Det gäller att bestämma sig för vad det är man letar efter. Om man inte har ställt in ögonen på något speciellt, är det svårt att hitta det.

Han tog exemplet kantareller.
Om man ska plocka kantareller, är man ofta väl förberedd.
Man tänker på kantareller medan man klär sig och gör sig i ordning.
Sedan tänker man på kantareller hela vägen i bilen.
När man stiger ur, tänker man på var kantarellerna kan vara.
Man går omkring i skogen och kisar, tänker guuuuult och nästan ropar: Kantareller! Var är ni?

Efter en stund har ögonen ställt om sig.
Då hittar man första kantarellen.
Plötsligt hittar man många fler.
Överallt är de! Vart man än går, ser man dem.
Man ser dem till och med från bilen i 90 knyck medan man kör hem!

Då har man fått kantarellögon.
Och det är det vi behöver i vårt vardagsliv!

Vi måste bestämma oss för vad det är vi vill plocka hem.
Vill vi ha kärlek, då är det kärlek vi ska fokusera på.
Vi ska tänka kärlek, kärlek, när vi klär oss.
I varje situation ska vi tänka kärlek.
I affären, på jobbet, på promenaden. Kärlek.
Och så ställer vi in ögonen på den.
Vi lär oss att se den. Och när vi har sett den första gången, kommer vi att hitta den hela tiden.

Detsamma gäller förstås ekonomi.
Vad är det vi vill ha mer av?
Vilka är dina ekonomi-kantareller?
Fokusera på dem, ställ in kantarellögonen.
Sedan är det bara att plocka...

Ett rikare liv – med Charlie Söderberg

Reflexion: Det är väldigt många människor som vill leva rikare, konstaterar jag när folk strömmar in i föreläsningssalen. Vi befinner oss i en fantastisk föreläsningssal på mässan/stadion i Malmö. Jag betraktar dem som kommer gående in genom dörren. Unga och gamla, invandrarmammor med barn, kvinnor och män, UF-företagare och utslitna förskollärare, hungriga yuppies – en salig blandning.

Smart säljidé det här: Gratis föreläsning som start för en kurs på 21.000 kr... Undrar hur många som hakar på? Om inte annat kan man lära sig av detta, tänker jag. Paketera saker snyggt. Vi som går på föreläsningen får möjlighet att ge bort en gratis föreläsning till en vän, det vill säga göra marknadsföringen åt honom genom att värva kunder till hans säljseminarium. Han är inte dum, den där Charlie Söderberg.

Utanför träffade jag en tjej från Ukraina.
Hon fick mig att tänka på en lapp som satt på vår skolas vaktmästeri: "Jag behöver ingen charmkurs. Jag har redan en positiv attityd till de idioter som kommer hit och gnäller."
Hon klagar nämligen hela tiden.
– Det är svårt att hitta. Och föreläsningen är för lång. Varför är den två och en halv timme? Den borde vara en.

Ja, man har olika inställning till livet... Jag tänkte i stället: "Så roligt att den är så lång! Då är chansen större att det bli någon substans mellan säljsnacket." Jag kommer på mig själv att tänka: Den flickan blir nog aldrig rik. Hur mycket pengar hon är lyckas samla ihop. Mest för att hon ser glaset som inte bara halvtomt, utan också illaluktande.

– Varför har du åkt ända från Småland för ett seminarium?
– Ja, för att jag vill höra det. ☺ Och den kom till mig på det där sättet som änglaviskningar ofta gör: Oväntat, utan förvarning, med ett svagt bjällerpinglande i bakgrunden. En sak har jag lärt mig: Då ska man lyssna. Det är då de bästa grejerna kommer.

Hon ser ut som om jag har bajsat i hennes mun. Vi är inte på samma våglängd, men vi lyckas orientera oss fram till lokalen tillsammans. Sens moral: Man kan ha glädje av alla möten.

Här inne i föreläsningssalen spelas popmusik på hög nivå. På stora skärmar visas käcka bilder av resor, leende människor med blå himmel bakom och snygga bilar. Känns rätt amerikanskt det här. Modernt väckelsemöte?

Klockan är sex och folk fortsätter strömma in. Värdinnorna sprider ut folk efter bästa förmåga, men de dryga skåningarna tar god tid på sig att välja den bästa platsen trots att man kommer sist/sent. Någon väljer att stå, eftersom han inte får en tillräckligt bra plats. Folk är roliga!

Kan ett rikare liv vara att kunna slappna av när man behöver?
Så står det på en av bilderna som visas.
HA!
Om man har ett liv där man inte kan det, då är det riktigt illa.
Då hjälper nog inte ett seminarium i rikare liv.
Eller så behöver man det akut, för att överleva.
Men att man behöver gå på ett seminarium för att komma på det, är mer än sorgligt.

Energi, nya insikter och en kväll du SENT ska glömma, utlovas.
Jag ser fram emot detta.

Vad jag ska få ut av kvällen?
Nya tankar. Eller nya tankebanor.
I övrigt har jag inga förväntningar.

Två och en halv timme senare har jag faktiskt fått nya tankar.
Om kantareller, vikten av att agera och resultat- och balansräkning i livet.
Dem ska jag tänka vidare på.
Men mest av allt: Jag har lärt mig ett nytt sätt att sälja!
Tack för det, Charlie!

Paus

I olika tider av mitt liv har jag (oftast ofrivilligt) hamnat i pausläge. Ibland genom sjukdom, ibland genom egna beslut. Saker och ting bara upphör och jag blir hängande lite emellan.

Eftersom jag aldrig passar in i mallarna, blir jag oftast utanför alla säkerhetssystem. "Eget företag på deltid – nej, då får du ingen a-kassa." Eller: "Eget företag – nej, då får du ingen sjukpenning."

Så där hamnar jag, i limbo.
Det är irriterande, jag känner mig utanför, jag blir arg.
Men samtidigt är det en välsignelse.

Det är bara när man är utanför något som man kan se det på riktigt.
Det är då man kan förstå bristerna, se maktperspektivet och inse att man är fri så länge ingen har kopplat en.

Och så är det det där med själva pausen...
När jag hänger där, i limbo och väntar, är jag fri.
Då hinner själen ikapp, då landar tankarna, då blir jag klar över vart jag ska.
Och viktigast av allt: Jag känner livet i mig.

Det kan vara värt några månader utan pengar... :)

Offermentalitet

Det finns nog ingenting som gör mig så genuint trött och rosenrasande som offermentalitet. När människor ser sig själva som "oskyldiga offer" som andra utnyttjar och påverkar.

För dem är livet inte något de skapar i sina handlingar.
Livet är något som händer eller drabbar dem.

Det är så upprörande!
(Paus för att andas djupt och sänka pulsen. Jag blir verkligen arg!)

Varför ger någon frivilligt upp makten över sitt liv?
Så många människor kämpar världen över för att kunna bestämma över sig själva, för att inte styras av andra, och så finns det individer i ett land som Sverige som bara suckar och ger upp?

Det är ett svek.
Inte bara mot de som kämpar, utan mot livet självt.

De säger: "Vad kan man göra?", rycker på axlarna och suckar.
Jag menar: "Hur mycket som helst!"
It ain't over 'til it's over.

De säger: "Någon borde faktiskt ta tag i det här."
Jag frågar: "Du och jag, kanske?"

De säger: "Staten/kommunen borde ge oss bidrag."
Jag tänker: "Hur fixar vi det på egen hand?"

Att gå in i offermentalitet är det värsta man kan göra.
Inte nog med att man ger upp, man är feg och lat också.
Rädd för att misslyckas, för lat för att försöka igen.
Och därför lägger man sig ner och väntar på dödssticket.
En stilla fråga bara: Varför i hela fridens dar skulle någon vilja bära dig och din börda, om du inte ens kan tänka dig att bära den själv? Vem tror du vill lyfta dig om du inte ens vill försöka gå själv?

Inte jag.
Jag är inte den sorten.
Hen som lägger sig ner och ger upp behöver inte bäras. Hen behöver piskas. Och eventuellt lockas, kanske inspireras, antagligen entusiasmeras.
Men också borde man ge denne ett rejält kok stryk.
För det är inte tillåtet att ge upp.
Då får man göra om, i ett annat liv.
Sug på den du, offret!

Helvete?

Jag såg på filmen "Constantine" igår. Igen.
Hm.
Den väcker tankar...

Obildad och oreligiös som jag är, har jag inte lärt mig vad jag ska tro. Jag tror därför från hjärtat och resonerar mig fram.

Jag har alltid haft lite svårt att tro på det där med helvete och demoner. Jag menar, om Gud är allsmäktig – och det får man ju förutsätta att hen är – så borde det inte finnas något så dåligt.

Det där snacket om balans köper jag inte alls!
Det finns redan balans: Mellan det gudomliga och kroppen, mellan insikt och överlevnad, mellan ande och kött, mellan kärlek och rädsla. Yin och Yang. För mig är det redan klart där: Himlen, det gudomliga, är insikt, ande, kärlek. Men det andra är inte helvetet! Det är jordelivet: Kropp, överlevnad, kött, rädsla. Ergo: Vi lever redan i "helvetet". Vår prövning är LIVET! Det är livet vi ska klara av för att gå visare tillbaka, för att prövas/lära igen sedan. Tills vi eventuellt blir så visa att vi kan uppstiga till himlen/Nirvana/Brahman och slippa återfödas i till jordelivet/köttet igen och bara kan hjälpa alla andra med goda råd och handfasta mirakel.

Demoner...
Hur skulle de kunna finnas?
Om alla kan bli förlåtna av Gud bara genom att be om det, varför skulle då någon dö till evig fördömelse? Nej, det tror jag inte på. Det handlar nog mer om att man i så fall stänger av sig så illa att man inte förstår att man är förlåten. Och därför irrar omkring i sin egen rädsla, ilska och vilja att överleva – fastän utan kropp, vilket gör att alla de där känslorna är helt oanvändbara. Det skulle definitivt kunna skapa en "mur" mot gudomligheten, så att man faktiskt fastnar mellan världarna, tänker jag.

Misstänksam som jag är, anar jag också maktperspektiv i detta.
Innan, när vi hade kvinnliga förebilder i våra religioner, fanns inget helvete.
När den stora modern dyrkades, fanns bara livet och efterlivet.

Vi vet ju att de manliga religionerna hade stora problem att få fäste, eftersom alla naturfolk så tydligt såg att det var kvinnorna som bar på den mystiska hemligheten att kunna göra liv... Det kampanjades i hundratals, tusentals år, för att sätta det manliga främst. (Läs gärna boken: Efter tusen år av tystnad.) Samtidigt var man också tvungen att smutskasta det kvinnliga. Kvinnor blev "orena" eftersom de månadsblödde (det som förut hade dyrkats), kvinnor var "mindre intelligenta", kvinnor var "det andra könet". Här någonstans började man prata om jord, helvete och död som kvinnlig. Att man i kristendomen ändå har satt en man på tronen för helvetet (Lucifer, den nedstigna ängeln), handlar väl om att ingen kvinna fick ha en så betydelsefull post... :)

Nej, jag har bestämt mig för vad jag tror:
Det finns inget helvete.
Det enda som liknar ett helvete är när rädsla, makthunger, ilska och andra överlevnadsinstikter får för stor plats. Då blir vi omänskliga och helt ogudaktiga. Vi skapar vårt eget helvete.

Varför tar det emot?

Desperat i uppförsbacken som aldrig tog slut, ropade jag ut i rymden:

"Om jag gör det jag ska göra, varför är det då så jobbigt?
Idén med att följa sitt hjärta, var den fel?
Ska jag bara släppa mina drömmar och bita ihop, som alla andra?"

Först ingenting. Sedan igen: Följ ditt hjärta.

"Men jag GÖR ju det! Och det är JOBBIGT hela tiden! Borde det inte vara lätt om det är rätt? Det står det i böckerna i alla fall... Och lätt är det inte. Så då kanske det inte är rätt heller?"

Då: Ord och bilder. Fyllde, ja översvämmade, mitt medvetande.

Du bryter upp. Det innebär också att rensa ut. Allt gammalt kommer upp till ytan, allt som du begravt väcks till liv. Det är mycket att bära, mycket att göra sig av med. Du kämpar. Men trots att du bär smärta, relationer och händelser från tiotals år samtidigt så står du ganska stark. Vad tror du det beror på?

Och en bild av en krukväxt som planteras om. För att kunna flytta plantan till en annan kruka, måste man bryta av några rötter. Alltid när man lyfter ur växten ur krukan, går några av. Det är omöjligt att undvika. Men de tar sig sedan, när de kommer i ny jord. Då växer plantan sig starkare snabbt, faktiskt tack vare de där avbrutna rötterna.

Minnesbilden av den krukväxten jag en gång omplanterade genom att lyfta hela jordklumpen till en större kruka och bara fylla på med jord runt om. Hur den sedan lutade konstigt och jag upptäckte att den nya jorden var helt orörd, att rötterna bara låg kvar i den lilla krukans form trots att så mycket ny jord fanns att upptäcka. Hur jag skar av rötterna runt om, lite här och där, stoppade ner den i den stora krukan och hur den tog sig på några dagar och växte sig enorm då den kunde använda hela jorden.

Lite smärta är nödvändig. Det kostar att växa.
Det hör till processen.
Om du är lite medtagen och ömtålig, blir det bättre grogrund för det nya.

Tack.
För orden, bilden och insikten.
Universe always provides.