torsdag 28 februari 2013

Reiki – helande energi

Vad är Reiki?
Det är många som är nyfikna.
Svaret är dock ganska svårt att ta till sig för en kritiskt granskande västerlänning...

Reiki är den universella, kärleksfulla energin.
Livsljuset som alla levande varelser delar.
Gudsljuset, för de som vill.
Det som förenar oss och som är gnistan som tänder liv.

Reiki är helande energi. En del kan se det som ljus, en del upplever det som värme. Ibland kan det faktiskt kännas som iskallt ljus, vibrerande energi eller pulserande ljus. Oavsett hur vi upplever Reiki, så är det en helande energi. Reiki kan hjälpa oss att lösa upp blockeringar i kroppen och sinnet, att släppa emotionella problem med mera.

Livskraften finns runt omkring oss. Vill vi ta del av den, kan vi få Reiki av någon som är initierad. Vem som helst kan bli initierad, öppnad, och få tillgång. Man behöver inte kunna något, inte vara en speciell person, inte prestera.

Initieringen handlar om att öppna upp för att kunna vara bärare av energin. Så fort man är öppnad, har man Reiki i sina händer och kan ge sig själv och andra av denna. Vad mer är: Man har Reiki för livet!

I USA är Reiki numera en obligatorisk del i sjuksköterskeutbildningen i de flesta stater. Sjuksköterskor måste alltså initieras till Reiki för att bli legitimerade! Dock kallas det "human touch" då, eftersom Reiki är ett obegripligt, främmande ord. :)

Det finns ganska många studier på Reiki. I USA har man upptäckt att Reiki före operationer av alla de slag är så effektivt, att det blir enklare operationer, behövs mindre narkos, att det går åt mindre blod och att konvalescensen efteråt är kortare. Det finns även studier inom akutsjukvård, långvård, neonatalvård m m. Alla visar samma sak: Reiki gör något vi inte kan förstå, nämligen påskynda kroppens egen helandeprocess.

I Norge och Finland används Reiki inom sjukvården, framför allt genom volontärarbete. I Schweiz är en Reiki-initiering det första som deras motsvarighet till Försäkringskassan skriver ut till utbrända – i stället för medicin. I Storbritannien, Tyskland med flera länder, används Reiki sedan många år inom såväl sjuk- som åldringsvård.

De äldsta noteringarna om Reiki har man funnit i Egypten. Reiki finns också nedtecknat i de indiska heliga böckerna från 4000 år före Kristus, i Tibetanska kloster, i Kina, i Japan m m. Det är från Japan via Hawaii som Reiki har kommit till västerlandet.

Reiki är oändligt, ogripbart och obegripligt.
Och vackert!
Alla som möter Reiki, får en unik möjlighet till personlig utveckling.
Resorna ser olika ut, men en resa blir det för varje initierad!

Jag fick tillgång till Reiki 2003. Då fick jag Reiki i mina händer och kunde därefter ge Reiki till mig och andra som befann sig på samma ställe som jag. Några år senare gick jag ytterligare en nivå, och kunde då sända även till människor och djur som befann sig på annan plats än jag. För ett år sedan gick jag även Reiki 3a, vilket gav mig tillgång till möjligheten att initiera varelser, plantor, platser m m till energihöjning. Nu har jag också blivit Reiki Master – och kommer att bli Reiki Teacher, vilket ger mig möjlighet att initiera andra till Reiki och till att bli Reiki Masters.

Det har varit en underbar utveckling!
Någon gång ska jag berätta delar av det jag har sett och upplevt.
Och det finns böcker i ämnet för den som vill veta mer...

Många tvivlare har jag mött. Samtliga har jag erbjudit att prova en serie Reikibehandlingar. Alla har blivit övertygade om att Reiki finns, att det gör gott och de flesta har till och med initierat sig själva!

Någon gång i framtiden kanske vi kan förklara vad Reiki är och hur det går till. Eller inte. Jag själv bryr mig inte om vilket: Evidens är det enda jag behöver! Det känns, det fungerar, alltså finns det. Så enkelt är det. För mig i alla fall.

onsdag 27 februari 2013

Mod

Om man frågar människor vad de önskar med sina liv, har de flesta förmågan att svara. De kan klä sina drömmar, tankar, önskemål i ord – och därmed har de egentligen ett mål.

Om man frågar samma människor vad som hindrar dem att uppnå sina mål, är de däremot tveksamma. Några vet inte alls, några skyller på yttre omständigheter eller andra människor och några säger "jag tror det ligger inom mig".

Bra!
Det är klart att det är så.
Den enda som kan hindra dig att gå din egen väg är just du.

Skrapar vi lite mer på detta, kommer nästa sanning:
"Det kanske är någon rädsla."
Javisst!
Det är det.
Rädslan att misslyckas, att bli ensam, att inte ha tillräckligt, att stöta sig med andra, att få skäll – och att lyckas. Ja. Många är faktiskt rädda för att lyckas.

Vi har alla våra rädslor. Samtliga, 100 % av mänskligheten, är rädda för något. Rädslor som hindrar oss att bli dem vi ska bli, att förverkliga våra drömmar och att vara lyckliga.

Därför måste vi utrusta oss med MOD.
Så mycket mod vi kan uppbringa, i alla situationer.
Mod att förändra, att lämna och släppa saker vi inte längre behöver.
Mod att våga säga ifrån, att ta beslut, att stå utanför.
Mod att lita på att det ordnar sig.

Jag tror att det är vår livsutmaning: Att våga.
De som lyckas leva ut sina drömmar är de som har vågat släppa taget om sina rädslor. De som vågat utmana dem, vågat ta fram dem och sätta ljus på dem tills de inte längre är så skrämmande. Då far de iväg som en ballong man släpper luften ur.

För det är sant som det är sagt:
Lyckan står den djärva bi...

tisdag 26 februari 2013

Änglar – finns de?

Ja. Jag tror det.
Jag är faktiskt väldigt säker.

Trots att jag inte är religiös ett endaste dugg.
Tror gör jag däremot, på livsljuset/gudsljuset/brahman och återfödelse.
Och livsguider, artefakter och ledsagare.
Och änglar.

Jag har haft besök av några.
Det var väldigt okomplicerat: Jag bjöd in dem och de kom.
Oerhört märkligt!
För jag kunde se dem...
Och de såg inte ut som jag trodde, så jag hittade inte på dem.

De visade mig hur vi kan hjälpa varandra att hela våra kroppar.
Jag provade genast på en vän, vars hopplösa frusna skuldra genast började läka.

Änglarna kan också hjälpa till med helt triviala saker, som väder. Härom dagen skulle jag köra långt, och det snöade. Snöandet tilltog och jag tyckte att det var jobbigt att se. Halt var det också. Så då bad jag om hjälp att få stopp på snöfallet längs med min väg. Det dröjde inte ens fem minuter, så upphörde det!

Jag är lite orolig för att be om för mycket.
Liiite saker får man faktiskt greja själv, tänker jag.
Kan ju inte besvära änglarna om allt!

I förrgår nämnde jag för en fin ny bekant att jag alltid har så ont i korsbenet (bak i bäckenet). Rent medicinskt handlar det om en reumatisk åkomma, skelettet bryts ner och musklerna blir inflammerade. Själv har jag en annan förklaring: Jag har ett kors att bära och kommer att ha ont tills det är avklarat. Därför står jag ut, och försöker göra så gott jag kan. Då sa min bekant: "Be änglarna att bära din smärta!" Kan man det? tänkte jag. Men jag testade. Ur min skärande smärta bad jag om hjälp. Några minuter senare försvann den.
Jag har nu varit smärtfri – SMÄRTFRI – i snart två dygn och sovit igenom två hela nätter. Det är oerhört. Efter att ha burit smärta hela dagarna, vaknat flera gånger varje natt, inte kommit ur sängen på morgonen, haft problem med att bära så känner jag inte av bäckenet och korsbenet. INTE ALLS. Inte ens på morgonen! Jag kan resa mig normalt ur sängen!

Är det så lätt? Kan man bara be om vad man vill ha hjälp med och få det? Jag vet inte. Kanske beror det på vad det handlar om. Men ändå...

Min nyvunna – eller förstärkta – erfarenhet öppnar helt nya möjligheter...

måndag 25 februari 2013

Jag lever!

Vissa dagar vaknar man och känner att det kan lika gärna vara. Det där med att möta dagen, gå ut och göra saker känns helt ointressant. Helst skulle man vilja dra täcket över huvudet och somna om. Men det gör man väldigt sällan. Förr eller senare släpar man sig upp och överlever eller genomlever den.
Man lever över den dagen, till nästa.
Lever, men är inte riktigt där, utan tar sig igenom.

Andra dagar känner man sig levande. Här och nu, dagen idag känns bra. En väldigt direkt känsla av att vara i sin kropp, i nuet. Inte mer än någon annan dag, men härlig.
Det är härligt att leva, helt enkelt.

Andra dagar känner man livet spraka i sig. Hoppar ur sängen, ivrig att ta sig an dagen. Man vill ut och uppleva och undrar hur tiden ska räcka till. Nya saker, nya människor, nya smaker, nya tankar.
All den här nya stimulansen gör att man lever upp.
Man blir något mer än man var igår, man uppar sitt game.

Överleva, genomleva, leva, uppleva.
Idag tänker jag att det är olika varianter av att leva. Och tur är väl det! Tänk om varje dag skulle vara gasen i botten. Hur länge skulle vi orka?

Själv älskar jag att uppleva.
Det är de dagarna jag längtar till, de jag njuter av.
Det är som en ny vår, ett uppvaknande, nya dörrar som öppnas.
Men så är jag också en sån som älskar förändring...
Någon annan kanske älskar själva levandet, när man är nöjd och glad.
Kanske någon till och med gillar genomlevandet, för att det är kravlöst.

Mitt personliga mål måste dock vara att leva ett liv som ger mig så många upplevelser, så mycket pirr i magen, som det bara går att orka med. Upp, upp som en heliumfylld ballong. Som kanske blir allt större, tills jag är så fylld och högt upp att jag expanderar och obemärkt uppgår i atmosfären...
Eller åtminstone så att jag håller mig svävande, en liten bit över markytan.
:)

torsdag 21 februari 2013

Fria rörelser

Det är skillnad på rörelse och rörelse.

Vi har fantastiska kroppar som kan utföra en mängd olika rörelser och på olika sätt. Eftersom våra kroppar är snälla och flexibla, kan vi göra det mesta utan att bli skadade. Vi kan till exempel gå omkring i 40 år och belasta ryggen fel, utan att ha nämnvärt ont. Eller stå fel på fötterna, men ändå klara av att springa och sporta.

Vissa rörelser är lite farligare.
Det är de där som kräver så mycket mer av kroppen. Då det krävs att alla muskler, leder och senor samarbetar. Visst kan vi göra dem ändå, även om de inte är ergonomiskt riktiga! Då och då. Men inte för ofta, för då får vi slitage.

Och så är det de fria rörelserna, de som läker kroppen.
De är helt ergonomiska, utgår ifrån hur kroppen verkligen är konstruerad att röra sig. När man rör en axelled som det är tänkt att en axelled ska röra sig, händer något spännande: Kroppen minns. Den minns att nyckelbenet måste vara rörligt, att skulderbladet ska medverka i rörelsen, vilka muskler som ska arbeta, vilka blodådror som måste ha fritt flöde. Och även om vi har gjort massor fel innan, så sätter kroppen igång och fixar.

Att lära sig optimal hållning och optimal rörelse för kroppens alla leder är fantastiskt. Det innebär att man öppnar upp för en bättre kroppshushållning och mindre skador. Dessutom får vi ett bättre kroppsspråk och större harmoni. Ja visst! Andra ser att vi är friska och öppna. Vi själva känner skillnaden. Inget hokus pokus, bara bättre flöden.

Att dessutom göra optimala rörelser regelbundet, är rena hälsokuren. Givetvis är det allra bästa att alltid röra sig optimalt, men det kanske inte går. Vi kanske måste sitta för långa pass på den där skrivbordsstolen, eller ta på oss skor som inte riktigt svara mot fotens önskemål. Vi anpassar oss efter livet, men det tär en smula. Då är det härligt att kunna återställa kroppen genom fria rörelser! Det är som en "reboot", som en omstart för kroppen.

Rörlighet, rätt rörelsestart, lagom anspänning och flöde.
Det är grunderna för en fri rörelse.
Vill du lära dig mer?
Kom på en kurs i Free Movement!

Free Movement

tisdag 19 februari 2013

Utmattad

Utmattad = att ha förlorat all sin glans.
Ja, precis så kan det kännas.

Man kommer ihåg den där personen man var, färgstark, lysande, glänsande och grann. Och när man ser sig i spegeln ser man en grådassig, trött, energilös figur. Som om alla färger liksom blivit utsuddade och matta.

Utmattad.

Eller kanske som en liten trasmatta, som väldigt många personer har gått på. Rakt över har de travat, utan att fundera på det, medan du låg där och höll ihop för allt vad tygen höll.

Det är märkligt att inte orka någonting.
Att gå upp och klä på sig, kanske äta frukost, för att sedan bli tvungen att gå och ta en tupplur. Eller att ta den där promenaden som man mår så bra av och inse att man får träningsvärk överallt, blir stum i benen, yr i bollen och fullständigt dödstrött.

Går inte att förstå – måste upplevas!
Det är bra på många sätt.
Man blir mer tacksam över allt man kan och klarar av.
Man blir mer medveten om vad som kostar energi och hur mycket man gör av med.
Man blir mer sparsam och spenderar inte energi på skräp.
Och man blir ödmjuk inför sin organism och dess möjligheter att begränsa aktiviteterna.

Kanske ska man också bli lite tacksam.
Tack, för att jag får känna detta!
Tack för att jag får uppleva hur det är att inte alltid kunna säga ja.
Det är många som har det så, av olika anledningar: Ökad förståelse.
Tack för att jag får tillfälle att vila och omvärdera.

Klokare blir jag garanterat!

söndag 17 februari 2013

Rekreation

Rekreation – att vila, att återhämta sig, upplivande miljöombyte.
Det behöver vi ibland.
Tankarna går kanske mest till weekendresor och Spa-dagar, men egentligen...

Re-kreation.
Att återskapa sig.

Det är DET vi ska göra när vi känner oss trötta och utarbetade.
Vi ska återskapa oss.

Det är något annat än att vila.

Vi måste aktivt se till att alla delar av oss återvänder.
Kanske genom att vila, men också genom att träna – bygga upp oss.
Och äta bra. Det är så vi återskapar oss på cellnivå.
För att inte tala om att rensa ut hjärnan!
Ut med gammalt skräp, in med nya fräscha tankar.
Det gäller också känslomässigt:
Ut med de nedbrytande känslorna och in med de uppbyggande.

När vi har gjort allt det där, är vi rekreerade.
Då kan vi börja på fortsättningen av vårt liv!

lördag 16 februari 2013

Leva där jag kan dö

I några år har jag funderat över var jag och min familj ska bo. Ska vi bo kvar på landet i Småland, ska vi flytta till stan, ska vi flytta till en annan landsdel eller ska vi flytta utomlands? En längtan till Gotland övervägde och vi började titta på hus. I somras bestämde vi oss: Nu ska det bli av!

Då kom ågren.
Är det här rätt?
Ska vi verkligen?
Rycka upp familjen med rötterna, flytta ifrån vårt fantastiska hus, låta barnen börja i en ny skola, släppa vännerna och börja om med sociala kontakter, smultronställen och vardag?

Kommer vi att må lika bra där som här? Är detta bara en flykt? Varför vill jag offra allt jag har byggt upp och börja om? Tänk om det inte blir bättre där, utan sämre?
Rädsla.

Så, en sensommardag, åkte jag iväg från huset.
Det var en kristallklar dag, solig dagg glittrade och det luktade lite höstigt.
När jag körde förbi kyrkan, slängde jag en blick på kyrkogården.

Då slog det mig.

Där kan jag inte ligga i all evighet!
Herregud, om jag lever här i hela mitt liv, så kommer jag att bli nergrävd där.
Ja, hemma i Ösmo finns det ju ingenting, så det får ju bli här.
Men jag känner ingen här!
Och ingen kommer att besöka min grav eller platta.
Jag kommer bara ligga där, med min make, mitt i den Småländska skogen.

Jag fick panik.
Min strupe snördes ihop, jag blev alldeles olycklig. Bara tanken på att få kvarlevorna nergrävda där, gjorde att jag kände mig bortglömd, bortkastad. Ligga där i ensligheten, omgiven av höga granar. Det kändes totalt otänkbart.

Så tänkte jag på Gotland.
Märkligt nog kändes det inte alls konstigt att ligga nergrävd på någon kyrkogård på Gotland. Den tanken väckte bara frid. Jag kände till och med att jag kunde ligga där alldeles själv, under en martall och med några vallmo och cikorior bredvid. Och om ingen hälsar på mig, så gör det inget. Nej, på Gotland kan jag ligga i hela evigheten.

Och då visste jag: Det är rätt.
Vi ska flytta till Gotland.
Klart att man ska leva där man kan tänka sig att dö!

fredag 15 februari 2013

Kärlek och rädsla

Det är de två motpolerna, yin och yang.
De är det enda som finns om man kokar ihop det.

Kärlek är känslan av förening, av -ening, av att enas.
Den skapar värme i bröstet och gör oss harmoniska.
När vi känner kärlek till ett barn, till ett djur eller till en partner, vet vi att det är den största känslan. En allomfattande, en säkerhet, med förtröstan och tillit.

Kärlek är stort.
Så stort att det innefattar allt.
Det är vår gemensamma koppling, brahman, gudomligheten, den helige ande.
Och vi vet att kärleken inte kan bli för stor.

Rädsla är känslan av ensamhet, av en, av ego, av själv.
Den skapar kyla inombords och gör oss oroliga.
När vi upplever rädsla; för en människa, för ett djur, för att förlora jobbet, för att inte ha tillräckligt med pengar eller coola kläder, känner vi hur den äter oss. Rädsla förminskar oss, gör oss snåla, avundsjuka, hungriga och sluga.

Rädsla styr mycket i vår värld.
Det är också en stor känsla.
Men rädslan måste balanseras. Den får inte bli för stor. Blir den för stor, så förgör den. Den ligger bakom hat, bakom skitsnack i fikarummet, bakom krig, bakom girighet, bakom mord.

Men glöm inte:
Rädsla i rätt mått gör att vi överlever. Den ligger bakom drivet att skydda våra barn, att se till att vi har mat för dagen, att vi har tak över huvudet, att vi klarar oss.
Kärleken tar hand om själen.
Rädslan tar hand om kroppen.

Är vi själar som har en kroppslig resa?
Vi måste vårda både kropp och själ.
Men när det blir för fysiskt, blir det tokigt.
Själen/helheten/livsljuset är anledningen, meningen.
Kroppen/egot/överlevnaden är vägen, fordonet.

Vi kan inte fokusera på att samla, äga, sno åt oss, hota och hata.
Då krymper vi – och själen får inte plats.
Så länge vi överlever, så är det nog.

onsdag 13 februari 2013

Mobbning

Jag, som många andra, såg programmet Dox – Bully på SVT. Det gjorde mig oerhört upprörd.
Inte för att det var några nyheter att barn mobbas i USA, utan för de vuxnas respons och brist på ansvarstagande.

Ja, barn mobbas i Sverige också.
MEN: Vi har infört likabehandlingsplaner, anti-mobbningsprogram, värdegrundsarbete och annat, för att motverka detta. Barn idag har en helt annat medvetenhet om hur man är en bra kompis, hur man ska behandla andra och vad man kan göra om någon inte behandlas väl. Och om inte annat är de här planerna och programmen en markering: Vi accepterar inte mobbning.

Det som gjorde mig så oerhört illa berörd i filmen ovan, var att man lade skulden på de mobbade barnen. Både skolledningar, stödpersoner och föräldrar lade ansvaret på barnen: Det var de som skulle säga ifrån, som skulle förlåta och lösa konflikterna. Så fruktansvärt!

Dessutom verkade det som om man tyckte att "barn är barn", det vill säga att det skulle vara accepterat att bete sig elakt bara för att man inte är vuxen. Hur i hela fridens dar tänker dessa vuxna att de mobbande barnen någonsin ska lära sig i så fall? Vilken typ av samhällsmedborgare uppfostrar man då? Om man kan lära barn att äta med bestick, läsa och snickra fågelholkar, så kan man väl lära dem att uppföra sig civiliserat!

En annan sak som skakade mig, var att det endast var de fysiska attackerna som var "allvarliga". Tänk att ha den här situationen på ditt jobb: Att du går till jobbet varje dag, väl medveten om att du kommer att få hör tillmälen, bli knuffad, frysas ut, hängas ut på internet, få saker stulna och förstörda IDAG IGEN. Och sedan bli tvungen att gå dit i morgon igen, eftersom alla runt omkring dig tycker att det är "normalt" och därmed godkänt. VIDRIGT!

Nej, det säger jag:
Skulle mina barn utsättas för ens en promille av detta, så skulle jag ta dem ur skolan bums.
Skit i skolplikten, säger jag.
Ingen ska behöva stå ut med mobbing i sin vardag.
Precis som vuxna har rätt att ha en anständig arbetsmiljö, har våra barn det.

För vad utsätter vi dem annars för?
Hur ska de någonsin lära sig sätta gränser?
Eller för den delen älska sig själva och respektera sig själva?

Oavsett vem som är "skyldig" eller vad som är "orsaken":
Det handlar faktiskt bara om grundläggande mänsklighet.
Och det måste alla klara av att ge varandra.
Annars är vi jädrigt illa ute...

tisdag 12 februari 2013

Övervikt

Det är ju rätt konstigt, det där med övervikt.
I västvärlden har vi en bild av hur män och kvinnor ska se ut, som vi anser vara sann.
"Det är så här vi är skapta att se ut" säger professorer med pondus och emfas.
Ett visst fettlager, en viss procentsats av vikten.

Jag tycker att det luktar Hitler-Tyskland.
För det var väl då vi trodde att det fanns EN rätt sort och alla andra var fel?

Personligen tror jag att vi är olika.
Vi är skapta med olika förutsättningar.
Jag tror att vi kan vara friska och lyckliga i väldigt olika format.
En som är lite stadigare byggd kan bli oerhört sjuk av att gå ner i vikt, precis som en som är smal kan må ytterligt dåligt av att lägga på sig.

Tittar man på "naturfolk", dvs folk som lever traditionellt och äter det naturen ger, så ser vi minsann också olika former. Alla är minsann inte pinnsmala! Många, framför allt kvinnor som har fött barn, är ganska stabila. Men är de sjuka? Nej. De mår bra. De går fortfarande lätt 2 mil på en dag och har frid i själen.

I vårt samhälle hade vi påstått att de var sjuka.
För här har vi mallar.

Själv vet jag, att jag har aldrig varit sjukare än när jag var smal.
Och att jag nu, när jag är "tjock", mår toppen, har bra blodvärden och finfint blodtryck.
Dessutom går jag nu sällan varken upp eller ner i vikt, utan håller mig på samma nivå oavsett vad jag gör eller äter. Känns liksom som om kroppen har hittat en balans.

Men enligt alla våra mått är jag överviktig.
Sjukligt överviktig, tror jag faktiskt jag läste i en tabell.

Märkligt.

söndag 10 februari 2013

Round up

Jag kommer ihåg när Round up dök upp på marknaden.
Det marknadsfördes som "miljövänligt", att det bara åt bort den planta som blev sprejad.

Samt att det bröts ned därefter.

Tyvärr är det lögn.

Round up är ett enormt farligt bekämpningsmedel.
Inte bara för de plantor som besprutas, utan för hela naturen – och oss.

Round up bryts inte ned.
Det stannar i jorden, i grundvattnet och även i vår mat.

Hur det påverkar oss?
Kort och förenklat kan man säga: Det spränger sår i våra cellväggar.
Vi blir såriga i magsäcken och i tarmarna, vilket påverkar vår matsmältning.
Den mat vi äter blir halvsmält och kommer ut i blodomloppet utan att ha bearbetats av våra fantastiska enzymer. Dessa lite för stora matbitar blir inflammatoriska för vår kropp. De gör att vi får IBS, muskelinflammationer, dåligt immunförsvar, ledproblem, allergier, parkinsons, depression – och cancer.

Var används Round up?
Svar: Överallt, även i Sverige.
Tyvärr.
Vanligare och vanligare blir att bönder struntar i att höstploga. I stället sprejar man med Round up och låter det dö. Sparar man ju några timmar på!
Enligt en bonde jag pratade med, är det en metod som rekommenderas av bland annat LRF.

Enda räddningen är att köpa KRAV-odlat.
Där finns ingen Round up!
Frågan är bara hur länge vi kan lita på att KRAV-jordarna klarar sig när Round up sprider sig till grundvattnet...

Titta på den här filmen, så får du veta mer...
The Genetic Roulette.

fredag 8 februari 2013

Erfarenhet och livsråd

En ung man kom till en terapeut på grund av livsstress.
– Jag gör allting "rätt": Jobbar, tar hand om min familj, tränar och reser. Ändå är jag inte lycklig. Vad är fel?

Den kvinnliga terapeuten tänkte lite och sa:
– Det är viktigt att du går på skogspromenader. Där kommer du att hitta svaret på dina frågor.

Den unge mannen var inte nöjd. Han ville ha svaren nu, ville veta mer, ville ha besked, ville ha konkreta tips. Varför skogspromenad? I vilken skog? Och hur kan det hjälpa honom?

Kvinnan sa inget mer. Den unge mannen gick hem, otillfredsställd.

Några dagar senare fann han sig ute på promenad. Ovanligt nog ledde stegen honom till skogen och några steg in bland träden tänkte han på terapeuten. Varför hade hon inte velat svara på hans frågor? När han gick längs med en liten sjö hörde han ett svagt rop på hjälp. Han följde ropet och hittade en äldre man, som hade halkat ner från stigen och stukat foten så illa att han inte kunde gå. Den unge mannen lyfte upp den äldre till stående och de började gå mot civilisationen, den äldre stöttad av den yngre. Det gick långsamt, och på vägen berättade den äldre mannen om hur det kom sig att han hade hamnat där, ensam. Om frun som hade gått bort plötsligt förra året, barnen som flyttat till andra landsändar, sparpengarna som hade rasat i värde så att han inte hade råd att resa och hälsa på barnen så ofta.

Den unge mannen slogs av en plötslig insikt: Det här kunde vara han själv om 40 år! Det var hit hans nuvarande leverne tog honom, om han inte ändrade sitt liv. Så han frågade den äldre mannen:
– Vad skulle du göra annorlunda om du fick chansen?
Den äldre mannen stannade, log och funderade:
– Jag skulle ta det lugnare, njuta mer och skratta oftare. Inte spara pengar, utan använda dem till att må gott i nuet. Jag skulle stanna upp mer, sitta ner oftare och bara lukta på vinden, vända ansiktet mot solen och lyssna på fågelkvittret. Mina barn skulle lära sig att det viktiga i livet är att njuta, inte att jaga framgång eller bekräftelse. Jag skulle kramas mer och lyssna bättre.

Den unge mannen tog till sig allt. Efter att ha hjälpt den äldre mannen till sjukhus, åkte den unge mannen till terapeuten och berättade allt.
– Visste du?
Kvinnan log och nickade.
– Men varför berättade du då inte bara vad jag behövde ändra på?

Hon tittade länge på honom och sa:
– Det är din resa. Du måste göra dina egna erfarenheter för att lära dig för livet. Svårigheten att ge någon råd är inte att se problem och lösningar. Svårigheten är att ge tillräcklig information för att du själv ska hitta din egen väg.
Kunskap kan bara komma av erfarenhet. Allt annat är information.

torsdag 7 februari 2013

Maskrosbarn och – vad?

Jag kommer ihåg när jag som ung student hade forskaren Mats Trondman i socialpsykologi. Han berättade skrattande om hur han inte togs på allvar i den akademiska världen till en början, på grund av hans skäggstubb och klädstil samt att han kom från "lägre" sociala förhållanden.

För mig, som var 19 år, lät det stenålders.
Jag tänkte att det nog var länge sedan samt att det måste ha varit ena riktiga stofiler kring honom.

Att döma någon efter utseendet?
Allvarligt?
I nådens år 1989?
Jag tyckte det var otänkbart.

Hihihi.
Jag var rart naiv och barn av 70-talet.

Nåväl.
Mats Trondman hittade en identitet kring detta.
Han var ett "maskrosbarn".
Med detta menar man någon som kommer från lägre sociala strata, lägre utbildningsnivå osv och nått högre utbildning. Ungefär.

Och jag tänker att jag är tvärt om.
Jag kommer från en familj med många högskolepoäng.
Helt självklart gick jag vidare från gymnasiet till högskolestudier.
Men därefter har jag tillbringat huvuddelen av mitt yrkesliv i kulturbranschen.
Jag uppför mig inte som högutbildad.
Inte klär jag mig som en sådan heller.
Jag känner väl kanske att det viktigaste är att man kan kommunicera med folk av alla de slag, att man är sig själv och att man reflekterar över sig själv och sina erfarenheter.

Jag har på något sätt gjort motsatt resa än ett maskrosbarn.
Från högt socialt strata till... Något annat.
Kan vi hitta på ett namn för det?

onsdag 6 februari 2013

När man tar fan i båten...

...så får man ro honom i land.
Eller måste man det?

Jag drömde en dröm i går natt.
Det var jag och min mor som rodde en liten roddbåt.
I fören låg en död gris.
Jag tror att den var tänkt som mat.

När vi rodde mellan en kaj och en större fiskebåt, råkade vi välta ner grisen i vattnet. "Hjälp mig" skrek min mor och dök spänstigt ner utan att tveka. Kaptenen på fiskebåten dök också i, och tillsammans lyckades vi bärga grisen. Medan vi drog upp den skrattade vi hejdlöst.

Vad betyder den drömmen?
Mamma - står för hemförhållanden, kärlek, trivsel i livet.
Båt - livets färd.
Gris - materiellt, välstånd.
Dyka - kämpa för att lyckas.
Be om hjälp - du behöver be om hjälp, tveka inte.
Skratt - motsatsdröm: Olycka, jobbigt, elände.

Min tolkning är följande:
Om jag kämpar för att lyckas få tillbaka mitt materiella välstånd, kommer mina hemförhållanden, min kärlek och trivsel i livet att bli lidande.

Osökt tänkte jag då på ordspråket ovan.
Är det verkligen ett bra tips?
Om man upptäcker att man har tagit fan i båten – varför inte stjälpa honom över bord genast och ro därifrån så fort som möjligt?

tisdag 5 februari 2013

Kom ihåg!

Tänk positivt, brukar vi säga.
Det är ett gott råd för lite av varje!

När det gäller hjärnan är det extra viktigt.
Varför?

Jo: Hjärnan kan inte tänka inte.
Därför är det dödfött att tänka i negationer.

Tänk inte på en rosa elefant.

Japp, det är så det går till. Man ser direkt en rosa elefant.
Eller: Jag ska inte äta godis. Vad tror du händer?
Jo, du blir sugen på godis.

Därför skriver vi inte lappar på följande vis:
Glöm inte att packa väskan.
Vad hör hjärnan? "Glöm att packa väskan."
I stället skriver vi:
"Kom ihåg att packa väskan."
För då gör vår snälla hjärna det!

Tips: Tillämpa gärna detta på barn, hundar, änglar.
Jag tror att det är en god idé rent generellt.
En positiv livsinställning, liksom...

måndag 4 februari 2013

Kritiskt granskande

När vetenskapen gjorde sitt intåg i vår värld, var det i en värld där hjärta, känslor, föraningar och tro hade sin självklara plats. Vetenskapens fokus på hjärna och tankar var något nytt.

Vi som är födda på 1900-talets andra hälft är dock helt indoktrinerade i vetenskapstänket. För oss är det självklart att vara kritiska, granska, efterfråga fakta och ifrågasätta.

Men är det så självklart?
Vinner verkligen allt på att ifrågasättas?

Nej.
Självklart inte.
Det är hjärnans väg.

Ta något sådant som kärlek, till exempel.
Hur mår kärlek av att ifrågasättas?
– Jag älskar dig!
– Gör du? Är det verkligen sant? Bevisa det!
Nej. Fungerar inte.

Eller en sådan sak som tro.
Hur mår tro av att ifrågasättas?
– Jag tror på Gud.
– Jaså? Var har du bevisen för hens existens?
Nej. Fungerar inte.

Vi kan se på känslor på samma sätt.
– Idag känner jag mig ledsen.
– Varför det? Är det empiriskt bevisat?
Nej. Inte bra.

Inte nog med att det är korkade frågor som inte har några svar.
Dessvärre förminskar faktiskt frågorna själva upplevelsen.
Genom att ifrågasätta kärleken, flyttar vi fokus från hjärtat till hjärnan.
Genom att ifrågasätta tron, flyttar vi fokus från gudomlighet till ego.
Genom att ifrågasätta känslorna, rationaliserar vi bort de naturliga reaktionerna.

När det gäller intuition och medialitet så gäller det i ännu högre grad.
Ju mer du ifrågasätter, tvivlar på din kapacitet och kräver bevis, desto mindre får du till dig.
Ju mer du kan leva i tillit och förtröstan, desto tydligare blir allt.

Att kritiskt granska är bara ETT förhållningssätt.
Det lämpar sig för vetenskap, för tankar, för egot.
Klart att det är bra att ifrågasätta sina egna tankar och vända på dem!
Men det kan ju ses lite förmätet att ifrågasätta gudomlighet.

Allt har sin tid och plats.

söndag 3 februari 2013

Barnkalas

Jag älskar att vara mamma!
Nästan alla dagar.
Men så finns det de där undantagen, de där dagarna då man undrar VARFÖR...

Barnkalas får mig definitivt att ställa den frågan.
Att bli bjuden på barnkalas är nästan uthärdligt. Inbjudan kommer i och för sig ofta bara en vecka innan själva kalaset, så det gäller att vara flexibel i sin planering.
Kalas inträffar alltid på helger. Det betyder att man ska hinna köpa en present till ett barn (som man ofta inte känner) i veckan före, efter arbetstid eller på lunchen. Sedan, på dagen D, ska det stylas hår och fixas finkläder samt skjutsas och hämtas på bestämda tider. Ofta är kalasen förlagda på märkliga tider som krockar med lunchen, vilket innebär att monsterhungriga barn äter enorma mängder tårta/glass/kakor/godis, får sockerchock och gråtande råkar ut för olyckor.
Att hela den lediga helgdagen försvinner, är något man får räkna med. Vi som bor på landet hinner precis lämna barn, åka hem, dricka en kopp kaffe, åka tillbaka och hämta utmattade (men nöjda) barn. Och sedan får man skynda sig hem och laga mat till de sockerhuvudvärksdrabbade barnen.

Att däremot anordna barnkalas, är en betydligt större prövning.
Det gäller att tajma det perfekt, så att man antingen börjar med lunchmat eller så att barnen har hunnit äta hemma. De måste vara hyfsat mätta innan man försöker leka. Annars uppstår allehanda katastrofer. Och även om de små liven har ordentligt med hamburgare i magen, inträffar sådana. Efter 5 minuters "hela havet stormar", har ett barn satt sig snett på en stol, trillat av och slagit huvudet i ryggstödet, oklart hur. Två barn är osams och kan inte stå bredvid varandra, efter att ha bråkat om samma stol. Ett barn vägrar släppa sitt sugrör, som han blåser i med ett gällt ljud samt petar folk med, tacknämligt nog inte i ögonen (ännu). Tre barn hoppar upp och ner av spänning och tävlingsanda och vill "MER, MER, MER" medan ett barn gråter i ett hörn över att inte ha vunnit. Två barn är mystiskt försvunna och återfinns senare under en säng, där de äter godiset som de i smyg har hittat i skattkistan som alla skulle leta efter senare.

När man har kört alla åtta lekarna som man trodde man inte skulle hinna med, har det gått en halvtimme. Då hittar man desperat på nya lekar, som kurragömma eller blindbock, bara för att få tiden att gå. Efter ytterligare en kvart är alla uppslag slut, några barn vill inte leka mer och några "är hungriga". All right – fram tårtan/glassen, lite för tidigt, allt för att det ska vara roligt. Barn tar tårta, barn tappar tårta i knät och på golvet, barn välter läskglas, barn kör upp sugrör i näsan, barn smular kakor och får hostattacker, barn kör ner händer i grädden för att fiska fram en jordgubbe, barn börjar på sju små kakor men lämnar alla icke uppätna. Barn säger "jag är färdig" och lämnar bordet. Bordet ser ut som om världen har exploderat, barn är sockerstinna och det har gått exakt 12 minuter.

I stället för att röja bordet, måste man nu lösa en konflikt mellan två gråtande barn, hämta två barn från vinden, prata med ett barn som har låst in sig på toa och är lös i magen efter att ha ätit fyra tårtbitar samt hitta de övriga. Har man tur, kan man skicka ut barn att leka en liten stund. Har man vinterkalas, får man stänga in barn i lämpligt (vadderat) rum och hoppas att de överlever.

Sedan är det dags för skattjakt eller fiskedamm. Man drar ut på detta i det längsta, eftersom man vet att så snart de små liven har fått sina godispåsar, upphör alla försök till lek eller umgänge. Sedan sitter de bara och knaprar godis tills föräldrarna hämtar dem. Kanske klämmer de fast halvätna klubbor i soffan, eller får kola i håret, eller trampar in jättemånga kolabönor i mattan om man inte är på alerten.

Två timmar efter att alla barn kom, åker alla barn hem.
Då är man helt slut, har ett köksbord i kaos och minst två rum som behöver saneras.
Och då säger ens eget barn: "Det var jättekul mamma. Nästa gång vill jag ha disco och bjuda alla i klassen."

lördag 2 februari 2013

Vägen från utmattning

Jag får ofta frågan: Hur blir man frisk från utbrändhet?
Då brukar jag svara: Jag vet inte.
Det enda jag vet är hur jag gjorde för att ta mig ur mitt svarta hål.

Nu tänker jag i alla fall ge mig på en enkel beskrivning av detta.

Först: Jag tror inte att utbrändhet är en sjukdom.
Min uppfattning är att det är en reaktion på överdriven aktivitet.
Därför är det inte något man kan bli frisk ifrån.
Man måste lära sig att leva annorlunda och återhämta sig.

1 Meditation/Reiki
Bästa tipset: Lär dig en teknik för att återhämta dig, ladda batterierna. Ger så otroligt mycket mer än att sova! Öppnar världen inuti och ger dig en ny relation till dig själv och världen.

2 Ta hand om kroppen
Träna något lugnt; yoga, tai chi, qigong eller något annat. Helst prestationsfri träning.

3 Ät bra
KRAV-odlat, råkost, mjukt och fint tillagat, näringsrikt.
Komplettera med ett bra kosttillskott.

4 Bearbeta
Jobba på att bli fri från gamla mönster. Gå i terapi, samtal, gå på behandlingar (massage, akupunktur, Resan-terapi, energiterapier, hypnos...), prata med vänner, läs böcker, gör upp med omgivningen.

5 Var i naturen
Andas frisk luft, lyssna på fåglar, titta på hav, krama träd. Sitt och njut.

6 Sysselsätt händerna, vila hjärnan
Gör saker med händerna: Pyssla, laga mat, baka, virka, sy, snickra... Helst utan artificiella ljud.

7 Undvik överdriven stimulans
Stäng av TV, sociala medier och radio. Lyssna på tystnaden. Undvik folksamlingar och måste du vistas i sådana, så skydda dig och håll dig på din kant. Möt människor en i taget, lyssna noga och titta på en i taget. Lyssna på organisk musik, riktiga instrument.

8 Låt det ta tid
Det är inte lätt att lära om. Har det tagit några år att komma dit, så får det väl ta några år att komma därifrån.

Lösningen på allt? Nej, självklart inte. Det är bara mina tips för hur man mår bättre efter att ha trillat ner i det svarta hål som är utmattning/depression/utbrändhet. Hoppas att de kan hjälpa dig eller någon du bryr dig om!

fredag 1 februari 2013

Livet på en pinne

Livet på en pinne: Beteckning för en spännande, skojig tillvaro som någon trivs utomordentligt väl med.

Hm.
Märkligt uttryck!

Det känns ju som att livet på en pinne möjligen kan kännas lite skojigt och spännande, men inte är särdeles bekvämt. Dessutom tänker jag att det innebär en väldans massa balanserande.

Just nu tycker jag att hela livet känns så.
En avancerad balansgång, där det gäller att inte kliva fel.
Den utstakade vägen är så smal, så smal – och jag har elefantfötter.
En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd...

Men den här elefanten tycker inte att det är så värst intressant.
Och hon går inte och hämtar någon annan elefant.
Nehej tack, det är tillräckligt krångligt ändå!
Hur skulle det bli om vi var två som skulle trängas på den lilla pinnen?

I stället undrar den här lilla elefanten om det händelsevis inte finns en rejäl väg att traska på, som också leder framåt i livet. För den där jädra pinnen är minsann rund också, vilket försvårar balanserandet radikalt.

Är man en elefant, så är man inte så intresserad av att balansera.
Faktum är att elefantens syn på balanskonst är att lyfta ett ben i luften medan de andra tre är i marken.
Och så är det nog i livet också.

Jag förstår helt enkelt inte vitsen med det där balanserandet.
Varför måste man vara så himla försiktig med att trampa fel?
Kan man inte bara få lunka på, arbeta på, vara den man är och beta lite gräs?
För att emellanåt välta lite träd och trumpeta.
Bara för att det är roligt.

Nä, det där med att leva sitt liv på en pinne, det passar inte oss elefanter.
Det ska vara en papegoja till att uppskatta det.