tisdag 30 augusti 2011

Afganistan

Så länge jag minns har jag hört nyhetsreportage om krig i Afganistan.
Brunbrända berg utan vegetation, dalgångar med sten och åter sten, folk i beiga kläder med turbaner med automatvapen – det har alltid sett likadant ut.

Jag har ingen aning om varför de krigar hela tiden.
Någonstans i min ungdom minns jag demonstrationsropen "Sovjet ut ur Afganistan" och på sistone har det varit USA som varit och härjat, men mellan (och före) känns det oklart.

Min upplevelse är i alla fall att det ALLTID har krigats där.

Bara en stilla fråga:
Varför slåss man om det där eländiga landet?
Vem fasen vill ha sönderbrända berg och steniga dalgångar?
Och dessutom ett aggressivt, inbandagerat folk som skjuter på allt som rör sig?

Jag förstår inte.
Den biten berörs inte i nyhetsreportagen.

Varmt, jättekallt, kargt, blåsigt och dammigt.
Inte direkt som klippt ur en reklambroschyr.

Nä.
Det måste ju finnas något annat som lockar och drar.
Olja, diamanter, guld, koppar, kisel eller aluminium – ekonomisk vinning. Hm... När de stora drakarna klampar in brukar det ligga pengar bakom.
Eller är det bara "the place that I call home" för många olika människor som inte kan samsas?

Och jag vet verkligen inte vad.
För mig är Afganistan verkligen inte drömstället.
Det ser så hopplöst och tröstlöst ut.
Så där så att man tycker synd om dem som bor där.
Tänk att slåss så mycket för blåsande sand och spetsiga klippor!

Nä, jag blir öm i hjärtat. Släpp bössorna och kom hit, till Sverige! Här har vi gräs och träd så det räcker till alla!

måndag 29 augusti 2011

Klädkod för katt- och hundmänniskor

Jag är kattmänniska. Det är så det är.
Katt- och hundmänniskor.

Nyligen observerade jag ytterligare en skillnad i beteende mellan oss katt- och hundmänniskor. Det handlade om klädsel.

En person i min yttre bekantskapskrets hade en väldigt cool och annorlunda klädstil. Han kom till sitt nya jobb med denna och stack verkligen ut. Jag var imponerad över hans tuffhet!
Ett tag senare hade han slipat ner sin stil, slutat med de saker var annorlunda och tonat ner.

Jag tyckte det var jättekonstigt.
Själv brukar jag försöka smita in i nya sammanhang med en låg profil.
För att liksom inte skrämma slag på folk.
Sedan, när jag känner mig tryggare i gruppen, blir jag mer och mer som jag är.

När jag tänker på det så är det logiskt.
En hundmänniska är ju väldigt mån om flocken, att finna sin plats i den och vara mer "jämställd" med alla. Klart att han (eller hon) flåsar in i rummet och tar plats, för att sedan tona ner sig när hierarkin är etablerad.
En kattmänniska är ju aldrig grupporienterad. Klart att hon (eller han) smyger in lite längs med väggarna och håller låg profil/iakttar, för att sedan bli mer och mer egen.

Det är roligt att det finns olika sorter.

söndag 28 augusti 2011

Jag kan om jag vill

Har du läst eller sett Lotta på Bråkmakargatan?
Hon sa: Jag kan om jag vill – i smyg.

Det tycker jag är roligt.

I hennes fall var det väl så att hon inte kunde. Inte alls, faktiskt. Till exempel kunde hon inte cykla för fem öre, men gjorde det rätt in i en häck med tant Nilssons (eller vad hon hette) cykel.

Själv känner jag lite så, fast på riktigt. Jag kan om jag vill – i smyg. Vissa saker kanske jag inte berättar att jag kan, för vet du vad som händer då? Jo, då får man göra dem!

Min make hade ingen aning om att jag kunde spela piano, för det hade jag inte berättat. Fanns ju ingen anledning! Han var ju musiker och spelade både gitarr och piano fin-fint. Ville vi ha lite musik till kaffet, så skötte han ju det. Så en dag skulle han sjunga en låt på sin kusins bröllop. Hur han än övade, så klarade han inte av att sjunga till det "riff" som låten byggde på. Hans ilska och frustration fick mig att krypa ur mitt sköna gömställe och säga: "Om du vill kan jag kompa dig."

Han såg oerhört förvånad ut. När jag sedan satte mig och spelade den, kunde jag ha petat omkull honom med en fjäder.
– VA? Kan du spela piano?
– Ja, lite. En och annan konsert har jag väl givit. Förr, vill säga. Mest klassiskt.
– Men VARFÖR har du inte sagt det?
– Tja, jag tycker inte att det är så kul. Jag vill inte, så varför skulle jag avslöja att jag kan?

Och så är det.
Jag kan grejer. I smyg.
Och det är rätt skönt att veta att inte allt finns på display för alla att se.

Speciellt när andra skyltar med kunskaper som de inte alls besitter... Då kan jag skratta lite i smyg, för att de inte vet att jag kan. Det är roligt. Och lite ondskefullt, jag erkänner.

Men fortfarande roligt.
I smyg.

lördag 27 augusti 2011

Den trötta ryggraden

Jag minns för några år sedan.
Då var min ryggrad stel och trött.
Den kändes gammal, orörlig och sved liksom inuti.

Jag visste inte vad jag skulle göra.

Inte ens fyrtio år, men ryggen kändes på upphällningen.
Det var helt klart att den inte skulle räcka till åttioårsåldern!

Idag har jag inte ont alls. Ryggen är fri och flexibel, sällan trött. Jag tänker helt enkelt inte på den så ofta – den bara fungerar.

Två saker låg bakom problemen:
Näringsbrist och gammal skit.

Tack vare att jag hade ätit "nyttigt" i många år och tränat väldigt mycket, hade jag urlakat min kropp totalt. (För stora uttag jämfört med insättningar på näringskontot.) Dessutom hade jag ont i själen, och ryggraden är själens baksida...

Så det var en massa skit som skulle rensas ut. Med hjälp av behandlingar av olika slag har jag skalat bort lager efter lager. Och med hjälp av kosttillskott har kroppen börjat återbygga och reparera allt som har legat nere i åratal.

Det är fantastiskt!
Kroppen kan verkligen fixa det mesta (eller kanske allt).

Nu, när jag är 40 fyllda, har jag en fräschare ryggrad och kropp än jag hade när jag var 25. Ja, jag är rundare – men jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Jag mår så himla mycket bättre nu än när jag hade magrutor! För under skinnet var allt i uppror. Och ryggraden värkte varje dag.

Tack, min kropp, för att du orkade hela vägen tillbaka!

fredag 26 augusti 2011

Vegetarianer och veganer

När jag var ung var jag vegetarian ett tag. Detta för att jag kände att jag inte kunde döda djur själv, och därför borde jag inte äta dem.

Sedan blev jag sjuk och fick proteinbrist, så då fick det bli mer fisk och kött. Dessutom hade jag insett att det är mycket jag inte skulle få göra om jag måste göra allt själv. Köra bil, t ex. Jag kan inte (och vägrar försöka) meka. Skittråkigt. Och datorer – jag kan knappa, men går något sönder så måste jag ringa efter hjälp.

Idag tänker jag att folk får väl göra som de vill.
Jag har märkt på min kropp att jag måste ha kött och sett i spegeln att jag är köttätare (väldigt vassa hörntänder). Andra har kanske andra behov.

Det jag inte gillar med vissa veganer och vegetarianer är att de anser sig vara lite förmer än alla andra. De har liksom kommit på "sanningen" och är mer utvecklade än vi andra.
Det tycker jag är en tråkig inställning.

Som jag har skrivit förut, är det min bestämda åsikt att det är en mening med allt. Jag som tror på återfödelse tänker att föds man som fluga, är det ens livsläxa att leva som fluga, med alla risker och faror som det innebär. Om fåglarna plötsligt skulle låta bli att äta flugor, skulle flugorna förvägras sin livsläxa.

Dessutom är jag helt orädd för döden. Jag tänker att rådjuret som blir skjutet har levt tre slitiga år, i ständig rädsla för rovdjur och människor, ständigt sökande efter mat och levt vintertid i svält och köld. Det kanske inte är så tokigt att få dö och gå vidare då? Och de rådjur som faktiskt verkligen VILL leva vidare, kanske är de som kommer undan?

Och där inser jag att de militanta veganerna och vegetarianerna antagligen tänker utifrån sig själva. Kanske är de rädda för döden, kanske är de inte medvetna om kretsloppet, kanske känner de att när man dör tar det bara slut. Är det därför de tycker så synd om de djur som dör? Eller vill de tvinga på djuren vårt mänskliga sätt att tänka, att det är en vinst i att leva oavsett hur eländigt det är?

Tokigt i så fall.
Djuren är fullständigt medvetna om kretsloppet, att det gäller att äta eller ätas. De vet också att de tillhör något större och känner livsljuset i sig på ett helt annat sätt än vi.

Att vi människor krånglar till det med en massa rädsla och oro och tankar, är en helt annan sak.

Nej, jag tycker inte att det är ett argument för att sluta äta kött och fisk. Däremot kan jag tycka att djurhanteringen är vidrig. Att föda upp djur i tusentals i stora industrilokaler är sjukt. Att köra mängder av dem till slakt, där de får höra dödsskriken från varandra och gå i rädsla i flera timmar är sjukt. Därför köper jag bara KRAV-odlat kött, vilt och vildfångad fisk.

Men vill man inte äta kött så är det förstås också ok. Att missionera eller tro att man vet bättre, är däremot inte ok i min bok.

torsdag 25 augusti 2011

Myrsamhället

Jag skulle åka buss i Stockholm morgontid.
Det var vardag, så det var många som skulle göra detsamma.

Jag gick ut i bostadsghettot som jag bodde i. Höghus på rad, med oändligt antal bostäder i. Ur hart när varje hus kom det ut människor som jag själv, som rörde sig mot busshållplatsen. Vi väntade på våra respektive bussar och hoppade på i olika takt. Färden gick ut genom bostadsområdet och vidare över gigantiska kontorsbyggnader på industriområden, där folk troppade av.

Plötsligt såg jag oss uppifrån.
Och såg hur roligt det här var!

Vi bor i bostadsområden, må det vara höghus eller villor. Där bara BOR vi.
På morgonen myllrar vi ut som myror ur våra bostäder, myllrar upp på bussar och tåg som transporterar oss till industriområden, där vi myllrar ut och in/upp i olika hus. Sedan JOBBAR vi. Hela den ljusa delen av dagen, faktiskt. Åtta timmar + en timme lunch, två timmars förberedelse och resa på morgonen och en timme efter. Tolv av våra sexton vakna timmar går till jobb.
När arbetsdagen är klar, myllrar vi allihop ut igen (ungefär samtidigt), myllrar in i trånga bussar och tåg, åker tillbaka till bostadsområdet igen och myllrar iväg till våra respektive hus, där vi går upp/in.

Det är ju jätteroligt!
Och tokigt.

Vi lägger mycket tid på att resa. Och det kostar pengar och miljö. Om vi jobbar på kontor, kommer vi dessutom till arbetsplatser som ser ut som ett vanligt hem: Vanliga golv och väggar, skrivbord, stolar, ett kök, någon soffa. Där jobbar vi, fast vi lika väl hade kunnat göra det hemma – med en dator och internet och telefon. Det finns ju ingen som helst anledning egentligen! (Annorlunda är det ju om man jobbar inom vården, eller skolan, eller i en affär eller industri.)

Fast det galna i att myllra iväg och jobba nästan hela sin vakna tid kvarstår.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen:
Förvärvsarbete är en galen uppfinning.

onsdag 24 augusti 2011

Att ordna sitt liv enkelt

Jag börjar få kläm på det nu:
Att organisera mitt liv så att det går lätt.

Steg 1 var att bli av med en massa måsten.
"Jag måste jobba heltid, ungarna måste stimuleras på dagis/fritids, vi måste ha gemensam semester" - det fanns en hel del.
Fast de var förstås bara griller. En del inlärda, andra självpåhittade.
Efter en revidering insåg jag att de flesta måstena var onödiga.

Steg 2 var att känna efter vad jag vill.
När jag slutade ha måsten, var det lätt att känna vad som var viktigt. Det blev lättare när jag satte "för att" efter alla mina idéer.
Jag vill jobba för att... det är roligt att fylla en viktig funktion.
Alltså ska jag jobba med något som jag tycker är viktigt. Det behöver inte nödvändigtvis vara bra betalt eller ha hög status, för det var inte huvudorsaken till att jobba.
Jag vill vara mycket hemma för att... jag mår bra där.
Då ska jag ju se till att jag gör det när jag är hemma. Mår bra, alltså. Och om städning inte är min favoritsyssla, ska jag lägga mindre tid på den. Exempelvis genom att sänka kraven samt organisera familjen.
Och så kan man göra med alla sina viljor! Exempel:
Jag vill äta choklad för att... det är hiskeligt gott.
Då gäller det att köpa den godaste chokladen och njuta medan man äter, samt göra det lagom ofta, så att man inte får dåligt samvete efteråt.

Steg 3 var att kommunicera med nära och kära.
Allt blir ju så mycket lättare om man berättar vad som pågår inuti ens huvud!
Konstigt nog har folk allmänt väldigt svårt att läsa tankar.
Jag vill inte göra allt hushållsarbete, för det är tråkigt och tar för mycket av min tid. Hur ska vi göra i stället?
Uppmärksamma problemet, förklara bakgrunden och lämna över ansvaret för lösningen.
Hepp! (Var smart, var lat.)

Jag lovar:
Mitt liv har blivit enklare.
Plötsligt finns det väldigt få måsten, allt går att fundera över och ändra på vid behov. Smidigt!

måndag 22 augusti 2011

Liten eller lång?

När jag växte upp var jag av medellängd. Inte kort, inte lång. Min målsättning var att bli 1,69 m, men jag missade det med fyra centimeter. I gymnasiet var mina 1,73 typiskt medel. Eftersom jag dessutom hängde en del med min syrras killkompisar – och lite senare med ett eget killgäng – kände jag mig liten. Killarna var ju alltid över 1,80 och oftast över 1,90. Jag kände mig därför liten och busig.

Så småningom började jag också att känna mig söt. Inte vacker eller snygg, men lite trolligt söt.

Så flyttade jag till Växjö. Det blev en chock! Så fort jag klev av tåget, gick jag från liten och söt till lång och enorm. Folk är nämligen oerhört mycket kortare här än i Ösmo/Nynäs/Stockholm, där jag växte upp. Vuxna människor kunde nå mig till axeln! Det hade jag aldrig varit med om tidigare. Och medellängd bland tjejer var typ 1,65.

Jag var enorm.
Och jag stack upp i alla folkmassor, så jag syntes på ett helt annat sätt.

Det var läskigt. Förut hade jag varit liten, söt och busig. Nu blev jag stor och synlig. Det blev till att skaffa sig pondus!

Den här förändringen gjorde oerhört mycket för min utveckling till vuxen människa. Jag fick lära mig att ta plats, tala till folket och peka med hela handen – för folk väntade sig det på något sätt, kände jag. Och det blev den jag blev.

Idag, när jag åker på besök till Stockholm, förundras jag varje gång över hur liten jag är. På bussar och gator passerar kvinnor som är både 1,80 och 1,90. Jag känner mig lycklig. Och lite busig. Det finns så mycket man kan göra när inte alla blickar är på en... Jag blir lite full i fan.

Det är så märkligt att glida tillbaka i de där "liten och söt"-skorna.
Fast numera är jag inte så söt längre.
Framför allt är jag inte nätt längre och kan åla mig igenom folkmassorna.
Nå: Vi säger väl "liten och satt" i stället.
Hur som helst: Jag trivs med förändringen.
Den väcker min kreativitet.

söndag 21 augusti 2011

Servern ligger nere

Nä.
Nä men hallå.
Det går bara inte för sig.

Idag är jag – och många med mig – totalt internetberoende.
För mitt jobb, för mitt företag, för mitt sociala liv.
Visst kan jag väl ringa till en och annan, men mest mailar jag och Facebookar.

Idag fick jag beskedet "servern svarar inte". Inga mail! Och de fem mail jag redan hade hunnit skriva medan datorn skulle tanka hem nya mail, fick därmed snällt lägga sig i "utkast"-boxen. Utkast! Där har jag inte haft någon längre än 5 sekunder på bra länge!

Jo jag vet: Jag är bortskämd.
Det fanns en tid för inte så länge sedan, då man var tvungen att skriva brev till folk, åka till Posten, köpa ett frimärke, lägga i brevlådan, vänta på tömning, vänta på leverans. Och sedan vänta på att mottagaren gjorde samma procedur.

Det gick det också.
Men idag har vi tagit ett steg längre.
Att bara sitta och skriva saker på sin egen dator känns väldigt segt. Nu är jag ju van att publicera dokument där alla kan hämta dem, att lägga ut saker kontinuerligt på hemsidor och bloggar. Jag gör, och skickar vidare. När det kommer tillbaka, gör jag igen. Det är min livlina, eftersom mitt minne inte är vad det var innan utbrändheten. Får lite panik när jag tänker på hur många grejer som jag kommer att glömma under tiden som servern ligger nere...
Och bara lyssna på sin egen musik - inte på Spotify! Väldigt retro.

Nä. Jag är ledsen. Från och med nu hamnar servertekniker också i kategorin "Folk som inte får vara lediga", precis som rörmokare och Eons nätservice.

lördag 20 augusti 2011

Jag är bara... färdig

Detta inlägg förses härmed med varningstext. Du som är rädd för döden eller känner dig illa berörd när andra berör detta ämne, gå till ett annat inlägg. Eller en annan sida, för säkerhets skull. Ses en annan dag!

I hela mitt liv har jag kämpat med meningsfullhet. Vad går det hela ut på? Alltså det här med att leva.

Som ung konstaterade jag att man antingen är:
A) Troende
Då tror man ju på ett bättre ställe efter livet. Och då vill man ju hellre dit omgående, än skrota runt här i jordelivet.
eller
B) Icke-troende
Då tror man att man försvinner efter ungefär 90 år och blir en jordklump. Vad är 90 år för något i de miljarder av år som jorden funnits? Kan ju lika bra bli jordklump direkt.

Tonåringen Karin tänkte att det nog fanns en krok i det här resonemanget, något jag skulle förstå bättre när jag blev äldre. Det har dock inte hänt.

Så jag har fyllt mitt liv med illusioner om meningsfullhet: Vänskap, jobb, kärlek, njutningar, upplevelser. Problemet är bara att så fort jag skrapar på ytan, ser jag bottenlösheten.

För tio år sedan insåg jag att jag tror på återfödelse. Att varje liv är en bit på en lång, lång resa där målet är att bli fullständig. Först blev jag trött och kände mig lurad på något märkligt sätt. Sedan kändes det bra ett tag. Livet blev ett uppdrag, en lärdom, en resa. Skönt! Ett projekt!

För ett halvår sedan kom jag dock till en förskräcklig insikt:
Jag vill inte mer.
Om utveckling till något större och visare är målet, så vill jag inte mer.

För med utveckling kommer insikt. Och med insikt kommer förståelsen att livet är en illusion. Och om livet är en illusion, så har jag gått på den tillräckligt många gånger nu. Och ju mer man utvecklas, desto svårare blir det att uppskatta livet. Gudomlighetens vita ljus är så skönt, och egots stridigheter så småaktiga.
Jag har gjort allt det här förut: Älskat, drömt, jobbat, förverkligat, sörjt, hatat och längtat. Nu är det nog.

I'm done.
Det finns ingen sorg i min dödslängtan, ingen ilska, ingen depression. Jag är bara färdig.

Sedan tio år tillbaka går jag bara och väntar. Försöker fylla min vardag med trevliga illusioner, såsom kärlek, skratt, diskussioner, drömmar och fantasi.

Och det ser ut som om jag har driv och jag gör mycket.
Men i själva verket är allt det en bisyssla medan jag väntar.
På att det ska ta slut.

Ibland känns tiden fram dit som ett vitaminpiller: Jag kan ta det, det går fort, det blir bättre sedan och jag känner mig snart pigg.
Andra dagar är det en oändlig rad av dagar, timmar och minuter som bara ska genomlidas. Säkert till någon nytta, men inte nödvändigtvis för mig.
De dagarna är det extra viktigt med illusioner.

När jag dör, vill jag ha festlig musik och tjo och tjim. Alla ska vara glada för min skull. Möjligtvis sorgsna för sin egen skull (om de vill), men absolut lyckliga för mig.

Och när jag ligger på min dödsbädd, ska jag chocka alla genom att plötsligt slå upp ögonen jättestort och ropa: Äntligen!
Och sedan dö med ett leende på läpparna.
Och för mig är det inte bisarrt alls. :)

Verfiera att du är människa

Jo, så stod det häromdagen när jag skulle lägga upp en länk någonstans (kanske på Facebook). Ni vet den där pop ut-rutan som kommer med konstiga bokstäver som man ska skriva av.

"Verifiera att du är människa."

Tänkvärt.
Vi har idag datorer som kan agera som människor. De måste hindras från att ta över totalt genom att sprida spam och annat, så att våra system kapsejsar. Det som står emellan oss och dem är några suddiga bokstäver... Är det inte HIT som våra försvarspengar borde gå?

Skämt åsido: Det är rätt märkligt.

Vad som är ännu märkligare är orden. Vad i hela fridens dar är det för ord? Jag trodde i min enfald att det skulle vara riktiga ord, inte bara bokstavskombinationer. Ouioni, t ex. Vad betyder det? Ofta måste jag trycka på "ändra till andra ord" för att kunna tyda vad det står, eftersom det är nonsens. Eller åtminstone väldigt svåra ord.

Och ibland blir det fel.
Jag kan inte skriva in rätt tecken.
Pop up-fönstret nekar mig inträde, det blir röda tecken med ilskna uppmaningar att försöka igen. Jag får armsvett och hjärtklappning – tänk om jag misslyckas igen!

Är jag inte människa?
Är jag en klon – eller ännu värre: En alien?
Jag får lugna mig med österländsk visdom: Allt är en illusion. Jag finns inte, du finns inte. Och en länk på internet finns inte.

Garanterat inte om jag inte får till de där jämrans bokstäverna...

fredag 19 augusti 2011

Energin i en blick

Har du någonsin känt att det kliar i nacken för att något tittar på dig?
Eller har du smygtittat på någon under lugg och råkat möta hennes eller hans blick?

Det händer ständigt, tycker jag.
Blickar känns.
Jag vet i varje stund om någon eller några tittar på mig.
Och exakt från vilket håll blickarna kommer.

Jag kan gå in i en affär helt osedd och så "PING" känner jag mig påtittad.
"Kan jag hjälpa dig med något?" hör jag två sekunder senare.
Det slår aldrig fel.

Eller härom dagen, när jag gick förbi en man vars hela hållning och gång var riktad framåt. Ändå kände jag att han tittade på mig! När jag vände mig mot honom, såg jag att han hade ögonen ända ut i ögonvrån och glodde på mig. Fast utan att det skulle synas, så han vred inte på nacken alls.

Det finns tusen exempel.
Blickar känns.
Så är det.

Min alldeles egen teori är att det är energin i blicken som vi kan plocka upp. Givetvis har ingen människa än kunnat mäta den energin, men jag tror den finns där.
När man tittar på någon, fokuserar man ju sitt intresse dit och det tror jag att alla kan känna.

Mer eller mindre, vill säga.
Somliga är ju mer än lovligt avstängda.

När jag var yngre älskade jag blickar.
De gjorde att jag växte.
I andras ögon ville jag prestera och glänsa.
Därför sökte jag mig till scenisk form.

Idag gillar jag inte blickar.
De gör mig olustig, jag känner mig förföljd.
De tvingar mig att relatera till människor som jag inte vill ta in.
Blickar stör. Jag vill vara ifred, tills jag själv väljer att synas.

Nej, jag är inte blyg. Jag har inga problem att föreläsa inför 200 personer eller sjunga för en grupp eller hålla i ett träningspass. Det är roligt!
Men då är det självvalt. Jag har då valt att stå i centrum och har lagom många trådar ute.

När jag vill vara ifred, när jag går och tänker eller vilar, är jag alldeles för öppen och naken. Om folk glor då, stjäl de delar av mig. De ser mig som jag är, inte som jag har lust att presentera mig.

Ja, jag vet: Kontrollfreak.
I am, I know.
Men jag litar inte på folk i allmänhet.
De är inte snälla.
Och jag har ingen lust att visa mina svagheter, blotta halsen, för folk jag inte känner. Därför får de se mig när jag har redigerat lite, när ytan är polerad.

Jag tror att alla gör så.
Ju fler människor runt omkring en, desto mer yta eller tydligare avstängning.
Det syns om inte annat i städer som Stockholm.
Man måste ju stålsätta sig för att överleva i en storstad – alldeles för mycket folk tätt inpå för att man ska må bra! Folk kliver ju in och ut ur ens personliga utrymme hela tiden.

För på samma sätt som blickar kan rikta energi mot dig, kan de också dra energi från dig. Jag vet inte riktigt hur det går till, men att upprätta kontakt med en annan människa kostar energi. Ibland, i bästa fall, får man lika mycket tillbaka som man ger. Då är det en bra relation, ett bra möte. I många fall är det dock inte så: Det kostar mer än det ger.

Då blir man fattigare.
Och jag har under lång tid fått lära mig att hushålla med min energi.
Nu, när jag har gott om den varan igen, har jag bara inte lust att dela med mig lika frikostigt. Den är min, jag har förvärvat den själv, jag vill ha kvar den.
Inga energitjuvar göre sig besvär.

torsdag 18 augusti 2011

Göteboooorg!

Under många år var det min tillflyktsort.
När saker och ting var alldeles för köriga och jag inte kunde ta långsemester på ett tag, brukade jag boka in en endagstripp till Göteborg.

Jag tog tåget dit, gick ju hur fort som helst. Hoppade på hemma i ottan och landade mitt i storstan lagom till fika.

Sedan shoppade jag vansinnigt i alla roliga butiker, åt jättestora bullar och drack gigantiska café au lait (det var före latte-trenden) ur skålar tills det var dags att åka hem på eftermiddagen. Hemma till kvällen, lagom för att kunna knata iväg till jobbet igen.

Det var så skönt!
Dels att komma hemifrån, dels att vara ensam.

Fast vi brukade åka dit tillsammans också, jag och maken (dåvarande fästmannen). Min syrra bodde nämligen där, i Göteborg, och vi firade påsk där tillsammans. Plus att vi hälsade på lite annars också. Min möhippa gick till Göteborg och vi åkte och kollade Bounce med tjejgänget i Göteborg (bodde i takvåningen i Gothia Towers – inte så dyrt som det låter).

Göteborg är ju bara en så himla trevlig stad! Lagom stor, behändigt format för shopping. Där finns kultur och god mat. Och göteborgare ÄR trevliga! Rätt äppelkäcka, men i små doser fungerar det utmärkt.

Så flyttade lillsyrran. Till Motala. Snacka om nerköp.
Jag var – och är – inte förtjust.

Det har blivit lite Göteborg även efter det. Vi har åkt med lilla husbilen med ungarna, kollat bio och shoppat och slaggat över på en vanlig parkeringsplats. Badat lite i Askim och mått gott. Maken och jag gick på U2-konserten för något år sedan. Men det är för liiiite! Jag har Göteborgsbrist.

Jag känner sorg för dig, Göteborg!
Fast det ligger ju inte så långt bort.
Man kan kvista dit över en helg.
Och bo på hotell.
Hm...
Det var ju en bra idé!
Göteborg – here we come!

Konstiga Stockholmare

I en liten byhåla finns det alltid några knäppgökar som alla känner till. Det är Ica-mannen som alltid sitter vid pantburkarna på Ica och pratar med alla. Det är Älgen, alkoholisten som inte hittar ner till marken. Det är Hon-Han, den skäggige mannen som sminkar sig och går klädd i klänning till festliga tillfällen.

Förut, när jag bodde söder om Stockholm, såg jag aldrig såna figurer i stan. En och annan alkoholist sprang jag väl på, men inga riktiga knäppisar.

När jag kom till Stockholm igår, såg jag staden i ett nytt ljus. Efter att ha vimsat runt en stund på Centralen, satte jag mig och tog en lunch. Medan jag väntade, tittade jag på folk.

Vilka karaktärer! En kvinna körde sin dramaten framför sig, aggressivt, så att stolar och folk välte. En man (som var väldigt lång) talade så högt att alla på 50 meters avstånd kunde höra. (Han kanske inte trodde att ljudet nådde ner till oss andra i annat fall.) En man ville titta lite på mig och gjorde det utan att vrida på huvudet, bara stenglodde i ögonvrån – som om det inte märktes då! Serveringspersonalen skällde på varandra öppet men klistrade på ett serviceleende och bytte röst när de pratade med oss kunder.

Och folk i allmänhet springer omkring med korta, snabba steg. Utan att se på dem de möter, utan att le. Totalt avstängda, med hakan en smula för högt. De knuffas, de springer för att hinna genom t-banedörrarna fast det kommer en till om fyra minuter, de kämpar för att inte någonsin titta någon i ögonen.

Det är ju jätteroligt! Allihop beter sig ju som – ja, om inte som byfånar, så i alla fall något liknande.
Stockholmsmentaliteten. En kollektiv konstighet.

För jag undrar om någon mår bra av det där. Att alltid betrakta varandra med någon sorts misstänksamhet, att försöka stänga ute alla runt omkring, att stressa.
Det är i alla fall oerhört underhållande för oss lantisar...

onsdag 17 augusti 2011

En doer

"Du är ju en doer" sa en kvinna till mig.
Jag höll med.
För det är jag ju: En som gör.

Fast när jag tänker efter undrar jag vad alternativet är.
Att inte göra?
Eller menar man att somliga bara tänker eller granskar?

Jag är nog i första hand en tänkare, faktiskt.
Om ett problem nalkas mig, så tänker jag först. Väldigt länge. Och intensivt. Kanske medan jag gör något annat, som jag redan har tänkt färdigt kring. För det är det som händer: När jag har tänkt, så gör jag.

Min make hörde en stressdoktor på radion som sa: Var smart, var lat.
Det är vårt nya.
Var smart, var lat.
Tanken var att det är bättre att bara göra ingenting, för det mesta ordnar upp sig alldeles av sig självt. Och ofta blir det fel om man gör för fort. Hans tips efter semestern var att ta det lugnt och luta tillbaka i stolen. Det löser sig.

Manjana manjana.
(Jo, jag vet hur det stavas, men hittade inte den lilla "masken" på tangentbordet.)

HA!
Jag vet inte hur man gör. Det ligger nog en livsvisdom i det där, men jag förstår inte. Det är ju väldigt mycket saker som fungerar på det viset att om inte jag gör, måste ju någon annan göra.

Enkelt exempel: Om jag inte tvättar den blå tvätten, måste ju någon annan göra det.
Alternativ: Männen i familjen får gå utan kalsonger.

Enkelt exempel 2: Om jag inte svarar i telefonen, måste ju någon annan göra det, eller så får jag själv ringa upp senare.
Alternativ: Hoppas att de ringer igen eller att det inte var viktigt.

Hm. Jag är nog lite tvärtom.
Visst skjuter jag på saker som jag inte måste ta just nu, men ligger det länge så blir det ju bara jobbigt.

Ok.
Jag förstår: Jag är en doer.
En som hellre gör än inte.

måndag 15 augusti 2011

Hur stänger man av en hjärna?

Min hjärna har en helt livsfarlig kvalitet: Den spinner vidare.
Alltid, i alla lägen.
Den ser inte bara vad som händer nu, eller vad som kommer att hända snart. Nej nej. Den räknar ut vad som kommer att ske i morgon, om en vecka, om ett år, om ett decennium.

Den vilar inte.
Har den väl fått bett om en tanketråd, släpper den inte taget.

En Bulldogg-hjärna, helt enkelt.

Vad gör man när hjärnan inte vill vila? Läser en bok - men avbryter sig själv med att anteckna fortsättningen på tanken. Tittar på TV i en timme och inser att man inte har hängt med alls, eftersom hjärnan är kvar i tanken. Går och lägger sig – och vrider sig runt runt i timmar medan hjärnan härjar på.

Jag tror att det är mitt största problem och orsaken till att jag blev utbränd en gång i världen. Och nu för tiden är det ännu värre, eftersom jag har extremt dåligt minne och därför inte VÅGAR sluta tänka. Jag kanske glömmer bort alltihop!

I mycket är det en bra hjärna.
Den ser strukturer, den kan tolka saker, den ser sociala spel, den registrerar allt kroppsspråk och tonfallsskiftningar, den sammanfogar och uttrycker sig väl.
Det är bara en sak som fattas:
En rejäl och tydlig knapp: OFF.
Den skulle jag trycka på vid dagens slut och sedan falla mjukt ner mot den väntande sängen...

tisdag 9 augusti 2011

En jagad själ

Det är ytterst sällan jag känner mig nöjd.
Jag är alltid jagad, vill alltid någon annan stans, har en oro inuti.

Jag är en jagad själ.

När jag var ung, siktade jag mot stjärnorna. Jag förstod inte alls ordspråket "så når man i alla fall till trädtopparna". Dumt. Är det stjärnorna jag siktar på, så är det ditt jag ska, tänkte jag.

Och så var det länge.
Jag drömde om något, och så blev det.
Det handlade förstås om envist och hårt arbete, men det gick.

Numera har jag ingen aning om vad jag vill åstadkomma.
Livet slutade ha utmaningar för ungefär 10 år sedan.
Nu vill jag saker – bli författare, bli föreläsare – men har tappat drivet.
Därför händer det inte.

Och jag har tappat tron.
Med åldern har jag insett att det är få förunnat att leva sin dröm.
Att det är många som har talang.
Och nu tror jag inte längre på mig själv.

Så kvar är min jagade själ, som vill vidare.
Vart?
Vartsomhelst.
Peka ut en riktning, ge mig ett förslag.
Om jag orkar.

Och plötsligt förstår jag varför folk stannar kvar i missnöje.
Eller varför de dricker sprit.
Hm.
Man skulle kanske börja med en ginpinne varje kväll?

lördag 6 augusti 2011

Folkskygg

Jomenvisst älskar jag människor.
Jag har bara lite svårt för folk.

Låt mig förklara.

Människor är såna man möter.
Folk är såna man ser på avstånd.

Människor är såna man lär känna och förstår.
Folk är inte riktigt kloka.

Människor är ett hanterligt antal.
Folk är de som myllrar runt och bildar en massa.

Det här är förstås min helt privata lilla indelning. Jag använder orden på det viset, helt omedvetet.

Att möta, lära känna och umgås med människor är väldans trevligt. Okända människor blir lätt bekantskaper och kanske vänner, om man bara får lite tid på sig.
Däremot är folk i större grupper, som inte känner varandra, ganska otrevliga. De trängs, bryr sig inte om varandra, knuffas, spottar på gator, skriker högt, kissar på allmän plats och slänger skräp där de står.

Det trevliga beteendet byts mot någon sorts lägre instinkt, där det är varje man (och kvinna) för sig själv. Man kan tydligt märka det på till exempel festivaler och överfulla badplatser.

Min teori är att det inträffar när antalet överstiger vad vi kan ta in och processa. Det skapar stress, vi går tillbaka till grottmänniskostadiet och reagerar med överlevnadsinstinkt.

Och jag gillar inte det. Jag vill gärna se människor som ganska civiliserade varelser, som bryr sig om varandra och jordklotet. Men i större sammanhang, t ex stadsfestivaler, blir jag folkskygg.

Det kanske inte är så konstigt.
Vi får tänka på att för bara 100 år sedan, mötte medelsvensken inte mer än kanske 200 olika personer på ett helt liv.
Inte konstigt om man blir lite stressad i festivalyran...

onsdag 3 augusti 2011

Häxjakt

Efter att ha sett filmen Häxjakten om Salem, känner jag ilska.
Inte bara över det som hände, utan betydligt mer.

Jag är arg för all dumhet.
All överhöghet.
All uppblåsthet och allt revirpinkeri.

Det gör mig oerhört upprörd, eftersom det dessutom pågick under så lång tid över hela världen.

Inkvisitionen.
Häxjakten.
Galenskaper i Guds namn.

Och jag tänker: Skäms.
Hur kan man gömma sig bakom religion för sådana dåd?

Jag tycker att kyrkan borde be om ursäkt.
Offentligt och tydligt erkänna att man gjorde fel, att det inte var i linje med Jesus läror och att det var mänskliga misstag som gjordes i religionens namn.

Stå upp för det hemska ni har gjort, om ni har någon heder i kroppen!
Ta ansvar för alla illdåd.

Hur ska vi annars någonsin kunna lita på någon kyrka igen?

måndag 1 augusti 2011

A match made in heaven

När jag var ung fantiserade jag ofta om min drömprins. Jag hade lite svårt att se honom framför mig, men några saker var säkra: Han var lång, mörk, senigt stark och välutbildad.

Som ungdom och ung vuxen drogs jag maniskt till sydländska män. En och annan svensk fick jag väl till, men ofta med okaraktäristiskt mörk blick. Annars var det väldigt många män från fd Jugoslavien. Någonstans trodde jag väl att det var där jag skulle landa så småningom.

Den sydländske mannens djuriska charm...

Det var givetvis mycket mer än bara utseendet som charmade mig. Ofta var de mer uppvaktande, mindre kompisar och mer män liksom. Dessutom var de artiga och behandlade kvinnor som något speciellt. För att inte tala om att de pratade och skrattade högt, precis som jag, och åt annan mat än falukorv. (Jag förstod aldrig som liten hur "konstig" mat vi åt hemma. Det var boef bourgignon, halstrad färsbiff med rödbetor och kapris, wok, indiska grytor och helgrillad piggvar. Varje lördag bakade hela familjen gemensamt pizza...) Jag trivdes i deras familjer och behövde inte anpassa mig.

När det så småningom dök upp en kortväxt, blond smålänning med halvskånsk dialekt, lyfte jag inte på ögonbrynen precis. Han var ungefär allt annat än det jag brukade falla för.
På något märkligt vis närmade vi oss varandra ändå. Trots att han hade gått tvåårig praktisk linje på gymnasiet och inte läst vidare. (Jo, lite på Komvux, men det räknas inte.) Och trots att han åt sirapslimpa och gillade svenska köttbullar! Och det blev vi två. Hur märkligt är inte det? Om man ser till vad jag dejtade och umgicks med innan, så är det som natt och dag. Men vi har varit gifta i elva år nu, och är som ler och långhalm.

Lite känns det som om gudarna skrattade åt mig när Amor fick in sin fullträff.
Min "idealbild" fick sig verkligen en törn – och jag en knäpp på näsan.
Förutfattade meningar och fördomar...

Men visst har det ändå varit klurigt emellanåt! Jag har fått lära mig om "helsvensk" kultur, om samtalsregler och klädkoder, om "lagom" och artighet. Och att äta korvsoppa, även om jag fortfarande hellre äter blodpudding.

Han är min andra hälft.
Och på sätt och vis är det därför tur att han är så annorlunda än jag!
Det hade liksom blivit sämre om vi var två av samma sort.
Yin och Yang är bättre än Yin och Yin. Livsvägen blir kanske bredare, det är mer utvecklande och man lär sig mer om man utmanas.

En match made in heaven, helt enkelt.