Expertkommunikation – höga hästar eller hundmentalitet?

En sak retar gallfeber på mig:
Människor som säger sig vilja kommunicera med andra, men använder ord och uttryck som endast experter på deras område förstår.

Ett exempel:
Kultursnobbar, som envisas med att beskriva sina verk i media så att bara andra kultursnobbar begriper något över huvud taget. Sedan ojar de sig över att gemene man inte kommer på visningarna.
– Mitt verk gestaltar ett nutida samtidsfenomen, vår förmåga att relatera till varandra i meningsfulla kontext. Jag ser det som ett glädjebudskap, ett collage av olika uttryck och former, men verket kreeras egentligen i varje besökares kontakt med det.

Eller läkare, som ska prata med patienter.
Nivå 1:
– Det har gått som vi hoppades. Du är välkommen tillbaka på röntgen om två veckor.
Och nivå 2, när man inte är nöjd med det svaret utan vill ha lite mer detaljer:
– Nå, det har uppstått en fraktur på os naviculare, så lateralflexionen kan upplevas något begränsad, men vi tror inte att fascian är skadad.

(OBS: Allt ovan är hitte-på. Jag tillhör ingetdera expertområde.)

Som kommunikatör får jag ångest.
Varför, VARFÖR pratar man så med icke insatta?
Är det:
a) för att man vill visa att man kan, dvs sätta sig på höga hästar
b) för att man VILL stänga folk ute eller – en lite snällare förklaring –
c) för att man har glömt de vanliga orden?

När jag har frågat specialister just den här frågan, menar de sig vilja använda adekvat nomenklatur för att dessa begrepp är bättre och tydligare. Att tala med vanliga ord blir förminskande och omständligt.

Suck.
Då har man lite missat själva idén med att kommunicera:
Kommunikation är ett utbyte, där mottagandet av information är en hyfsat viktig del. Om man inte anpassar sig till de man pratar med eller för, är kommunikationen misslyckad.
Punkt.
Och: Om man inte kan förvänta sig att folk förstår när man pratar, är det kanske lika bra att man håller tyst.

Man kan nämligen inte förvänta sig att alla människor har specialkunskap och förstår specialspråk på alla områden. Dessutom: Om man som expert på något inte kan förklara med vanliga ord eller gester eller bilder, då förstår man kanske inte sitt område så värst bra trots allt.
Förresten, jag ångrar mig: Om man inte kan prata med andra på deras nivå, är det faktiskt mer än lika bra att hålla tyst. Det är bättre. För vad man åstadkommer med detta snobberi, är att göra att andra känner sig dumma eller utestängda. Då är tystnad faktiskt att föredra.

Är jag hård?
Det kanske bara är obetänksamhet.
Jo, kanske.

Tyvärr är jag dock en smula konspiratorisk: Jag tror att det handlar om att befästa sig som en i gruppen, en i konstnärskollektivet eller en i läkarkåren, att spänna musklerna, att vara lite märkvärdig.
Alltså hundmentalitet: Att passa in i gruppen.
Att samtidigt göra mycket klart för andra att de INTE hör dit.
Jag tror att det är så, hur osexigt jag än tycker att det är.
Bygger på osäkerhet, förstås.

Men då tycker jag att det vore bättre att hålla sig inom sina egna kretsar och skaffa kompetenta språkrör när man ska försöka kommunicera utåt.

Moderna "experter"

Kultur kan inte mätas, menade Lars Strannegård, under en föreläsning i Visby.
Nästa steg i resonemanget handlade om hur man då bedömer vad som är god kultur.
Lars idé var att låta expertråd ta hand om det. Ungefär som konstrådet.
Personer med skolning, kunskap, erfarenhet och intresse skulle vara lösningen.
Det är framtiden, menade Lars.

Jag tänkte direkt: Nej, det är fel.
Det tåget har redan gått.
Experternas tid har redan passerat.

I vår rörliga och röriga internetvärld, är det ingen som frågar efter expertråd. Nix pix: Vi frågar varandra! Och det gäller allting.

Om jag vill veta något om en film eller en show eller en musikakt, så kollar jag aldrig en recension av en expert.
Jag kollar på forum, med vänner och vänners vänner.
Kontaktnätet är idag så stort, så alltid finns det någon som vet!

Vi frågar varandra.
Som forna tiders kyrkbacke, med det nyaste skvallret:
– Hur är den, den kända artistens nya konsert?
– Nja, sådär hörde jag av någon som sett den.
– Jaså, varför bara sådär?
– Tja, det var mest gammalt material och publikfrieri.
Och där bildar vi oss en uppfattning.

Vi frågar folk som vi tycker vet.
Alldeles oavsett om de är "utbildade" eller ej.

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att vi skiter i experterna.
De lever i en annan värld, där en röd fyrkant på en vit duk är ett viktigt ställningstagande i en väpnad revolution. Inte en röd fyrkant på en vit duk. Vi har inte samma bakgrund eller behov, och därför har vi inte samma åsikt om kultur.

Saken är den att vi inte tycker att deras åsikter är viktigare heller.
Om man hårddrar det: Det är nog mest experterna som tycker att expertis är viktigt.
Och egentligen tycker jag att det var det som Lars Strannegård talade om: Att det är upplevelsen av kultur som är det viktiga. Om jag ska lyssna på någon annan som ska kunna beskriva en för mig relevant upplevelse, måste jag ha något gemensamt med denne för att det ska bli intressant. Det är därför helt egalt ifall den personen kan konsthistoria eller är insatt i samtida poesi – för det är inte jag. Jag vet vilka av mina vänner, vilka forum och vilka bloggare som jag ska lyssna på i vilka ämnen. Det är gott nog!

Expertråd?
Nej, det fungerar bara i föregående generation.
Eller för personer som är väl indoktrinerade av denna… :)

Jag är privilegierad

I morse vaknade jag efter en natts ostörd sömn. Jag gick på toa, drack lite vatten, klädde på mig och åt sedan frukost medan jag läste tidningen och orienterade mig i gårdagens händelser.

Jag hör till de privilegierade i samhället. Jag är rik.
Det är jag tacksam och lycklig över varje dag.

Jag hör nämligen till de som får mat i magen varje dag.
Som lever skyddat och har ett hem.
Som har tillgång till rent vatten, ren luft och ordnad avfallshantering.
Aldrig någonsin behöver jag gå utan skor eller kläder (om jag inte själv väljer det) och jag har aldrig blivit hotad till livet.

Därmed är jag en av de 5 % rikaste i världen.
Privilegierad.

Ändå har jag i perioder haft det ganska kämpigt. Åtminstone med rikemansmått mätt. Det har funnits månader då jag bara haft pengar till hyran och de nödvändigaste räkningarna. Ingen möjlighet att köpa mat, ingen möjlighet att köpa julklappar – ens till de man tycker om allra mest. Fattig, långt under gränsen för accepterat i vårt samhälle.
Men inte ens då var jag hungrig.
Jag hade alltid havregryn, ris och potatis.
Det fanns rent vatten i kranen.
Jag kunde hålla mig ren och varm och torr.
Varje natt sov jag utan oro för mitt liv.

Privilegierad.
Även i min fattigaste stund, hade jag det bättre än väldigt många i världen.

Så HUR kan någon i detta land, där vi lever i sådan excess, känna att man inte vill dela med sig? Att man inte har tillräckligt för att ge mindre privilegierade människor åtminstone det nödvändigaste?

Jag tänker förstås på SD och övriga högerextremistiska partier.
Där människor med mat i magen, kläder på kroppen och inga större problem i livet än om de ska byta bil eller inte, ställer sig upp och säger att de vill minska invandringen.
Det är obegripligt för mig.

Ingen lämnar en fungerande tillvaro i ett land där man är född och känner sig hemma, för ett land man inte känner till eller har vänner och familj i.
Det tror jag att alla egentligen kan relatera till.
Förra året slet jag och min familj upp bopålarna i Småland och flyttade till Gotland. Bara sådär, för att vi ville. Det var oerhört ansträngande, dyrt och energikrävande. Och då var det ändå inom samma land. Och inte för att vi kände oss tvingade eller rädda.
Tänk dig att lämna allt du har och känner till för att resa till ett land, där du inte kan språket, sederna, kulturen, inte känner någon och inte har något jobb.
Hur många väljer det, om det inte är sista möjligheten?

I Sverige hör ALLA till de fem rikaste procenten i världen.
Vi har råd.
Att säga något annat är snålhet, girighet och okunskap.

Om du, som jag, aldrig har behövt gå hungrig flera dagar i rad, aldrig har upplevt krig, aldrig har druckit förorenat vatten, aldrig har knutit ihop trasor runt fötterna i stället för skor, så är du också rik. En av våra plikter som rika är att hjälpa de som har det sämre. Det är det minsta vi kan göra! Vi har nämligen inte gjort något för att förtjäna att födas i detta rika och vackra land. Vi har bara råkat få växa upp och leva här.
Vi drog vinstlotten.

Nu är det dags att dela med sig.

Kultur kontra sport

Igår vann Conchita Wurst Eurovisionsfestivalen och visade därmed att Europa accepterar olikheter. I mina ögon vann också kulturen en stor seger över sporten.

Låt oss gå tillbaka ett drygt halvår i tankarna, till OS i Ryssland.
Låt oss komma ihåg hur få atleter som bojkottade dessa spel, trots Rysslands hemska aktioner mot homosexuella.
Hur många som tittade på spelen, trots att man "självklart var emot Rysslands politik".
Hur få atleter som protesterade under spelens gång, och hur stort rabalder det blev över lite nagellack i regnbågens färger.

Jämför det med gårdagens europeiska musikfest, där en påhittad karaktär, en transpersonlighet togs emot med öppna armar.

Sport versus kultur.
Vi brukar säga att idrottsrörelsen uppfostrar våra unga. Frågan jag ställer mig är till vad. Och vad skulle det bli för skillnad ifall vi lät kulturen få göra jobbet?

Någonstans handlar det här också om hårda och mjuka värden, om manligt kontra kvinnligt ifall man vill. I det samhälle som uppmuntrar sport, där manligt är norm och där laganda och förmågan att bita ihop är det viktiga, åker vi till OS i Putin. Det lägger vi miljontals skattepengar på, samt spons från företag, för vi tror att vi "uppfostrar våra unga".

Tänk, vad motsvarande pengar till kultur för ungdomar skulle kunna uträtta!
Tänk om företag i stället började sponsra dansskolor eller konsthantverkare, om kulturskolorna runt om i landet skulle få samma lokalmöjligheter som sporten och bidrag i samma storlekar. Tänk om alla de ideella krafter som idag jobbar för kulturens plats i samhället, fick högre status. Att de som arbetar professionellt med kultur slapp frågan "men vad gör du egentligen" vid samtal om jobb och försörjning.

Det blåser nattsvarta rasistvindar i Europa.
I ett samhälle där man fokuserar på gruppen, på laganda, på samhörighet, säger man inte ifrån.
Hundmentalitet: Flocken, sammanhållningen är viktigare än individen.
Ingen vågar bryta sig ut och sätta stopp, hur galet det än är.
Vi säger "asch, det är ändå ingen som lyssnar på de där tokstollarna" och vänder ryggen mot. I rädsla.

Kanske är det dags för kulturen att ta ett steg framåt.
Kanske ska vi säga NEJ och STOPP och till och med HÅLL KÄFTEN, DU BRYTER MOT LAGEN!

Vilket samhälle skulle vi få då?
Jag tror att vi har svaret i det paljettglittriga jippot i går kväll.