Allsång

Jag kommer ihåg allsång på Skansen när jag var liten.

Vi satt hemma i plyschsoffan, hela familjen. Jag tror att vi hade ätit middag ganska precis innan, för pappa och mamma satt med kaffekoppar.

Programmet startade och så fort första tonen spelades, stämde alla upp. Sedan sjöng vi allihop - med undantag för pappa, som bara klämde i ibland - oavbrutet i en timme. Det var "Bullfest", "Rosa på bal" och andra moderna och pigga sånger.

Låt mig säga det igen: Hela familjen satt där. Vuxna, barn och tonåringar satt och finsjöng i soffan tillsammans, trots att musikutbudet i programmet på den tiden mest lämpade sig för de mellan fyrtio och döden.

Ibland tror jag att det är där jag har basen för mitt breda viskunnande. Allsång på Skansen, en och annan nitisk musiklärare samt den tjocka Evert Taube-boken med läderpärmar. Och förstås 60 visor från 60-talet samt klassikern 60 visor om kärlek.

Min upplevelse är att jag växte upp i ett hem med mycket musik. Så här i vuxen ålder inser jag ju att det inte var föräldrarna som stod för musicerandet - det var ju vi barn! Mamma spelade Gläns över sjö och strand två gånger under min uppväxt (felfritt och oklanderligt - något överraskande) och pappa tog ton på klarinetten en gång som jag minns. I övrigt var det vi barn som klinkade piano, lärde oss spela knappdragspel, övade på fiol och blockflöjt, gjorde egna låtar och skrev texter.

Men i Allsång på Skansen förenades vi alla i sång.
Det är lite fint.
Och väldigt märkligt, när man tänker på det.
Fem människor, utspridda i en hörnsoffa som tittar på TV och sjunger för full hals.

Man får vara glad att det är tillåtet.
Annars hade man ju lätt kunnat bli inspärrad för mindre.