Laga mat

I vår familj köper vi ingen färdiglagad mat. Jo, Maken äter ute varje lunch, och det är ju färdiglagat. Vad jag menar är att vi köper aldrig prefab.

Jag är lite kontrollfreak med maten. Efter att ha haft akut näringsbrist i flera år (utan att få bukt med eländet), är jag noga med vad jag stoppar i mig. Min kropp skriker efter mineraler, vitaminer och spårämnen! Den vill ha mer - men maten innehåller så lite. Därför känner jag mig sugen fastän jag inte är hungrig. Det är dumt.

Därför lagar jag mat med omsorg. Det ska vara mycket grönsaker, mycket fibrer, väldigt lite eller inget vitt mjöl, mest fisk och kyckling, sällan nöt eller fläsk, ibland vilt eller lamm. Allt - eller så mycket som möjligt - ska vara KRAV-odlat och ekologiskt. Socker och onaturliga produkter göre sig icke besvär.

Eftersom vi äter många mål mat hemma, hade det varit praktiskt att köpa färdigmat ibland.
Nå - prefab mat innehåller massor med skräp. I var och varannan rätt hittar man natriumglutamat (smakförstärkare) som är direkt giftigt. Där finns också massor av socker, eftersom smakpanelerna tenderar att uppskatta sockrad mat. (Socker i rökt skinka, t ex. Så vansinnigt!) Fler läskigheter är aspartam (som man framkallar cancer på möss med i laboratorium), färgämnen med E-beteckningar och kopiösa mängder salt.

Skulle inte tro det...
Min kropp är mitt tempel.
(Ett stort tempel.)

Nä - det blir till att laga själv.
Men ibland känns det lite motigt. Fantasin tar liksom slut emellanåt.
Räddningen kan vara makrill i tomatsås. Eller hemmagjord nudelsoppa (på ekologisk buljong). Eller blåbär och mjölk, när det är säsong.

Bäst är det när jag är ensam. Då behövs det liksom inget fjäsk. Jag öppnar en burk kikärtor, fräser dem i vitlök och chili, kokar och smörslungar vitkål och morötter och öppnar en burk makrill eller tonfisk. Färdigt! Det tar 5 minuter och är gott. Tyvärr håller familjen inte med...

Det värsta av allt är att mina barn älskar all mat som jag inte vill göra. Köttbullar. Korv. Pannkakor. Fiskpinnar. Det lyser ur ögonen på dem när de får sådan mat i skolan. Suck. Varför pratar de inte om min mat så?

Men Sonen, som är 9 år, har börjat. Nu säger han att jag gör den godaste maten. Kyckling med äkta currysås och basmatiris - mums! Kinesiska revbenspjäll och vitkålssallad - yummie! Och laxpytt med sweet chili är uppskattad. Nudelsoppa är hans favorit. Det är bra. Kanske Dottern också kommer till insikt så småningom.

Men i mina drömmar har jag en kock anställd.
Jag behöver bara berätta vilka no-no's som finns, och sedan serveras måltid på måltid med nya smaker, alltid vackert upplagt och i tid. (Det vill säga innan folk knaprar på bordsskivan av hunger.)

Mmm...
Nä - dags att laga mat. Det blir till att vända ut och in på skallen igen, samtidigt som jag leker "Kock och Dagis" med Dottern. Kräver viss simultanförmåga... Kanske det kan förklara varför jag alltid skär mig?