Jag är inte imponerad av Spotify.
Visst, idén att ha tillgång till en massa musik känns ju rolig.
Men allvarligt: Det måste vara liiiite bättre ordning!
Spotify är så... budget.
Det är halvdåliga lösningar på det mesta. Dålig kvalitet på programmering, sökfunktioner osv.
Skriver man in Pin i sökrutan, så hittar den inte Pink. Ha! Vad är det?
Och plattorna får inte sina utgivningsårtal noterade - utan det år som Spotify la in dem! Dubbelt Ha!
Medan man håller på och spelar, så stänger allt plötsligt av och man blir utloggad. Jaha - ok? (Jag har köpe-versionen, inte gratisversionen.)
Dessutom finns det en massa lökiga cover-versioner på kända låtar. De artister som inte vill ha sin musik på Spotify, får tydligen tåla att andra band läggs upp med deras låtar.
Jag föredrar att:
1 HITTA låtarna. Go iTunes!
2 SPELA hela låtarna
3 lyssna till ORIGINALEN
4 bestämma själva NÄR jag vill sluta lyssna
Men jag kanske är onödigt petig... :D
lördag 31 mars 2012
torsdag 29 mars 2012
Utvandring
Jag bor i gammal utvandrarbygd.
Här bodde fantastiskt många familjer med väldigt många barn, tills svälten blev svår (i slutet av 1800-talet, tror jag).
Man utvandrade till Amerika.
Det här är ett arv vi svenskar bär på. Nästan alla har minst en släkting som flyttade. Gav upp allt och lämnade det trygga hemmet, för att söka lyckan i det stora landet i väster.
Vi har gjort filmer om det, läst böcker om det, funderat över det.
Vad vi däremot inte vet, är att det pågår en lika stor utvandring nu som då.
Det är enligt uppgift till och med fler som utvandrar nu procentuellt sett!
Fler som lämnar Sverige för att söka lyckan på annan plats.
Det är märkligt att tänka sig.
Idag sker utvandringen till många olika länder.
Och vilka är det som lämnar vårt land idag?
Tyvärr är det många välutbildade, driftiga, kompetenta människor.
De söker större möjligheter för sig och sina barn, bättre förutsättningar.
Samtidigt kommer andra människor, från världens alla hörn, hit. De har med sig kunskaper och färdigheter, driftighet och kompetens, de också. Kanske kan man se dessa folkförflyttningar som ett nollsummespel, där ingen nation varken vinner eller förlorar.
Men då måste vi bli bättre på att ta dessa nykomna talanger tillvara!
De måste få tillfälle att jobba med det de kan, inte vad som finns över.
De måste sporras i entreprenörskap, ges möjligheter att starta om.
De måste ses som en tillgång.
Det var så man gjorde i Amerikat, och det kan vi lära oss av.
Där skäms man minsann inte för sin invandring. Folk vårdar sitt ursprung, pratar varmt om "det gamla landet" och ärar sin kultur, men hyser stor tacksamhet till sitt nya land som tog emot dem med öppna armar.
Med tacksamhet och ömsesidig respekt kommer man långt.
Här bodde fantastiskt många familjer med väldigt många barn, tills svälten blev svår (i slutet av 1800-talet, tror jag).
Man utvandrade till Amerika.
Det här är ett arv vi svenskar bär på. Nästan alla har minst en släkting som flyttade. Gav upp allt och lämnade det trygga hemmet, för att söka lyckan i det stora landet i väster.
Vi har gjort filmer om det, läst böcker om det, funderat över det.
Vad vi däremot inte vet, är att det pågår en lika stor utvandring nu som då.
Det är enligt uppgift till och med fler som utvandrar nu procentuellt sett!
Fler som lämnar Sverige för att söka lyckan på annan plats.
Det är märkligt att tänka sig.
Idag sker utvandringen till många olika länder.
Och vilka är det som lämnar vårt land idag?
Tyvärr är det många välutbildade, driftiga, kompetenta människor.
De söker större möjligheter för sig och sina barn, bättre förutsättningar.
Samtidigt kommer andra människor, från världens alla hörn, hit. De har med sig kunskaper och färdigheter, driftighet och kompetens, de också. Kanske kan man se dessa folkförflyttningar som ett nollsummespel, där ingen nation varken vinner eller förlorar.
Men då måste vi bli bättre på att ta dessa nykomna talanger tillvara!
De måste få tillfälle att jobba med det de kan, inte vad som finns över.
De måste sporras i entreprenörskap, ges möjligheter att starta om.
De måste ses som en tillgång.
Det var så man gjorde i Amerikat, och det kan vi lära oss av.
Där skäms man minsann inte för sin invandring. Folk vårdar sitt ursprung, pratar varmt om "det gamla landet" och ärar sin kultur, men hyser stor tacksamhet till sitt nya land som tog emot dem med öppna armar.
Med tacksamhet och ömsesidig respekt kommer man långt.
tisdag 27 mars 2012
Att inte duga
Jag har länge talat mig varm för devisen: Man kan inte ersätta självkänsla med självförtroende.
Själv försökte jag länge och noga, så jag har viss erfarenhet.
Insikten att hålet inuti, känslan av att inte duga eller vara meningsfull, inte kunde tillfredsställas med prestation, var jobbig och början på en lång resa.
Jag har kommit en bit på den resan.
Nu börjar jag dock komma till en ny insikt:
När du väl har funnit din självkänsla, kan den lätt komma i konflikt med självförtroendet.
Min känsla av att jag faktiskt duger, krockar plötsligt med det jag gör. Jag kanske inte är så sugen på att bli ifrågasatt längre, kanske känner att jag gör bra nog under de förutsättningar jag har, att jag inte har lust att slita hund för att göra bättre och bättre.
Det är en märklig känsla.
Nästan som om jag vill göra dåligt, för att se var jag är accepterad som jag är.
Nja, det var väl kanske att hårddra det hela.
Jag är fortfarande extremt högpresterande.
Men nu kan jag plötsligt känna att jag skiter i vilket. Det hade aldrig hänt förr! Inte med något, jag hade inte ens accepterat en skrynklig t-shirt i barnens låda. Nu känner jag: Ja, det blev inte bäst, men det får duga. Jag gör andra saker bra. Acceptera och gå vidare.
Det är märkligt. Och jag är inte vän med den här känslan än. Men det kanske kommer.
Själv försökte jag länge och noga, så jag har viss erfarenhet.
Insikten att hålet inuti, känslan av att inte duga eller vara meningsfull, inte kunde tillfredsställas med prestation, var jobbig och början på en lång resa.
Jag har kommit en bit på den resan.
Nu börjar jag dock komma till en ny insikt:
När du väl har funnit din självkänsla, kan den lätt komma i konflikt med självförtroendet.
Min känsla av att jag faktiskt duger, krockar plötsligt med det jag gör. Jag kanske inte är så sugen på att bli ifrågasatt längre, kanske känner att jag gör bra nog under de förutsättningar jag har, att jag inte har lust att slita hund för att göra bättre och bättre.
Det är en märklig känsla.
Nästan som om jag vill göra dåligt, för att se var jag är accepterad som jag är.
Nja, det var väl kanske att hårddra det hela.
Jag är fortfarande extremt högpresterande.
Men nu kan jag plötsligt känna att jag skiter i vilket. Det hade aldrig hänt förr! Inte med något, jag hade inte ens accepterat en skrynklig t-shirt i barnens låda. Nu känner jag: Ja, det blev inte bäst, men det får duga. Jag gör andra saker bra. Acceptera och gå vidare.
Det är märkligt. Och jag är inte vän med den här känslan än. Men det kanske kommer.
måndag 26 mars 2012
Övertid
Jag förstår inte riktigt detta med övertid.
Varför finns det och varför är det tillåtet?
I mitt huvud är en anställning ett avtal.
Den anställde ger sin kunskap och sin tid.
För detta betalar arbetsgivaren pengar.
Det är alltså arbetsgivaren som köper en tjänst av den anställde.
Arbetsgivaren är beställaren.
Om arbetsgivaren har beställt 40 timmar, så är det detta som är överenskommelsen. Det är arbetsgivarens behov som ligger till grund för den beställningen. Har de beställt 40 timmar, så är det 40 timmar avtalet gäller.
Om arbetsgivaren sedan upptäcker att det inte räcker, och att arbetstagaren behövs fler timmar, så tycker jag att det är en tilläggsbeställning. Ungefär som om man beställer in en efterrätt till på restaurang, när man inte är mätt. Då tycker jag att det skulle krävas en ny förhandling, innan det kommer till en beställning.
– Kan Hansson arbeta över på torsdag?
– Det beror på det... Vad får jag för det?
Men så går det inte till. Det finns kollektivavtal som har bestämt åt oss och förhandlat. Kollektivavtal som nästan ingen kan. Där kan stå något som "beordrad övertid får max uppgå till 48 timmar per heltid på fyra veckor". Och arbetstagaren har inte rätt att vägra!
Är inte det konstigt?
Fungerar det likadant åt andra hållet?
– Jag bedömer att jag behöver lite mer lön den här månaden, så jag vill ha två tusen till. Du, chefen, kan väl dra av det på nästa lön framöver när det finns utrymme i min budget för det.
Jag har tackat ja till ett jobb, där vi har kommit överens om en viss arbetstid. Då tycker jag att det ska gälla.
Sedan kan jag visst tänka mig att jobba över, om det behövs, men jag vill förhandla om villkoren inför varje tillfälle. Faktiskt. För det beror ju på. Resten av livet måste ju gå ihop. Och är det inte stimmigt i övrigt, kan man kanske tänka sig att jobba över för en billig penning. Men när det är mycket, kanske min övertid är mycket dyrare.
Tillgång och efterfrågan, liksom.
Marknadskrafterna får ju råda i ungefär allt annat.
Varför inte här?
Varför finns det och varför är det tillåtet?
I mitt huvud är en anställning ett avtal.
Den anställde ger sin kunskap och sin tid.
För detta betalar arbetsgivaren pengar.
Det är alltså arbetsgivaren som köper en tjänst av den anställde.
Arbetsgivaren är beställaren.
Om arbetsgivaren har beställt 40 timmar, så är det detta som är överenskommelsen. Det är arbetsgivarens behov som ligger till grund för den beställningen. Har de beställt 40 timmar, så är det 40 timmar avtalet gäller.
Om arbetsgivaren sedan upptäcker att det inte räcker, och att arbetstagaren behövs fler timmar, så tycker jag att det är en tilläggsbeställning. Ungefär som om man beställer in en efterrätt till på restaurang, när man inte är mätt. Då tycker jag att det skulle krävas en ny förhandling, innan det kommer till en beställning.
– Kan Hansson arbeta över på torsdag?
– Det beror på det... Vad får jag för det?
Men så går det inte till. Det finns kollektivavtal som har bestämt åt oss och förhandlat. Kollektivavtal som nästan ingen kan. Där kan stå något som "beordrad övertid får max uppgå till 48 timmar per heltid på fyra veckor". Och arbetstagaren har inte rätt att vägra!
Är inte det konstigt?
Fungerar det likadant åt andra hållet?
– Jag bedömer att jag behöver lite mer lön den här månaden, så jag vill ha två tusen till. Du, chefen, kan väl dra av det på nästa lön framöver när det finns utrymme i min budget för det.
Jag har tackat ja till ett jobb, där vi har kommit överens om en viss arbetstid. Då tycker jag att det ska gälla.
Sedan kan jag visst tänka mig att jobba över, om det behövs, men jag vill förhandla om villkoren inför varje tillfälle. Faktiskt. För det beror ju på. Resten av livet måste ju gå ihop. Och är det inte stimmigt i övrigt, kan man kanske tänka sig att jobba över för en billig penning. Men när det är mycket, kanske min övertid är mycket dyrare.
Tillgång och efterfrågan, liksom.
Marknadskrafterna får ju råda i ungefär allt annat.
Varför inte här?
lördag 24 mars 2012
Sur mage
Vi har alla våra svaga punkter.
Min är magen.
Det är inte så att jag har känslig mage, nej, jag kan äta plåt. Däremot svarar den direkt på emotionella eller psykiska påfrestningar.
Den är därför en mycket bra kompass.
Om jag får ont i magen är något fel.
Då måste jag tänka efter vad jag har gjort, för något av detta är fel för mig.
Sitter jag fast, har jag sagt något dumt, har jag glömt något?
När jag blir sur i magen, vet jag att jag är stressad.
Då måste det bli mindre saker i huvudet och mindre saker för händer.
När jag är trög i magen, sitter jag fast.
Då måste jag slänga saker, lämna saker bakom mig, göra mig fri.
När jag är snabb i magen, går det för snabbt.
Jag måste lugna ner mig, ta en sak i sänder.
Visst är den lite jobbig att ha att göra med, den lilla (eller inte) magen.
Men jag är ändå tacksam!
Eftersom jag inte är så värst kvick att lyssna när det gäller mina egna känslor, är det bra att jag får fysisk påminnelse.
Min är magen.
Det är inte så att jag har känslig mage, nej, jag kan äta plåt. Däremot svarar den direkt på emotionella eller psykiska påfrestningar.
Den är därför en mycket bra kompass.
Om jag får ont i magen är något fel.
Då måste jag tänka efter vad jag har gjort, för något av detta är fel för mig.
Sitter jag fast, har jag sagt något dumt, har jag glömt något?
När jag blir sur i magen, vet jag att jag är stressad.
Då måste det bli mindre saker i huvudet och mindre saker för händer.
När jag är trög i magen, sitter jag fast.
Då måste jag slänga saker, lämna saker bakom mig, göra mig fri.
När jag är snabb i magen, går det för snabbt.
Jag måste lugna ner mig, ta en sak i sänder.
Visst är den lite jobbig att ha att göra med, den lilla (eller inte) magen.
Men jag är ändå tacksam!
Eftersom jag inte är så värst kvick att lyssna när det gäller mina egna känslor, är det bra att jag får fysisk påminnelse.
fredag 23 mars 2012
Vad minns vi av olyckor och elände?
När jag tar emot nya klienter för behandling, får de skriva i en hälsodeklaration. Där ber jag dem lista olyckor, operationer, allvarligare sjukdomar, återkommande infektioner och mediciner (bland annat).
Somliga människor har verkligen inget att skriva.
Inget att deklarera, liksom.
Andra skriver inte så mycket, men när man jag sedan börjar behandla, kommer det fram desto mer. Då plötsligt berättar de att höften varit kass sedan bilolyckan -93, eller att smärtan i magen kom efter den där galloperationen.
De har nästan förträngt händelserna, helt enkelt.
Sedan finns de där riktiga olyckskorparna, som jag själv tillhör. Deras listor är så långa, så långa. Jag minns själv när jag skulle fylla i den (då jag var patient). "Ska jag skriva allt?" undrade jag förskräckt. Behandlaren bekräftade. Och jag skrev. En roman senare såg det ut som om det var rena turen att jag hade överlevt. Benbrott, njursten, sprickor i tår och hälar och händer, upprepade öroninfektioner, allergi, ryggproblem, ischias, salmonella, kampylobakter, tarmproblem, muskelkramper, misstänkt fibromyalgi... Det var en lång lista.
Jag tyckte att den var normal.
Alla är väl skadade ibland, tänkte jag.
Men... ack, så fel jag hade!
Jag var ovanligt trasig, helt enkelt. Inget annat.
Även om jag inte direkt tänkte på de här sakerna till vardags, kom jag givetvis ihåg dem alla. Inte hade jag förträngt något.
Kanske berodde det på att jag inte skämdes, att jag tyckte det var "normalt".
Jag har också de kunderna som säger: "Ja ja, en bilolycka var jag med om. Och så har jag förstås brutit revben och fått sprickor på många ställen, och fått någon axel ur led, men inget allvarligt."
Inget allvarligt?
Det är märkligt hur vi värderar oss själva.
Skulle familjens hund råka ut för allt det där, vore det en katastrof.
Det är märkligt att vi kan vänja oss vid ohälsa!
Somliga människor har verkligen inget att skriva.
Inget att deklarera, liksom.
Andra skriver inte så mycket, men när man jag sedan börjar behandla, kommer det fram desto mer. Då plötsligt berättar de att höften varit kass sedan bilolyckan -93, eller att smärtan i magen kom efter den där galloperationen.
De har nästan förträngt händelserna, helt enkelt.
Sedan finns de där riktiga olyckskorparna, som jag själv tillhör. Deras listor är så långa, så långa. Jag minns själv när jag skulle fylla i den (då jag var patient). "Ska jag skriva allt?" undrade jag förskräckt. Behandlaren bekräftade. Och jag skrev. En roman senare såg det ut som om det var rena turen att jag hade överlevt. Benbrott, njursten, sprickor i tår och hälar och händer, upprepade öroninfektioner, allergi, ryggproblem, ischias, salmonella, kampylobakter, tarmproblem, muskelkramper, misstänkt fibromyalgi... Det var en lång lista.
Jag tyckte att den var normal.
Alla är väl skadade ibland, tänkte jag.
Men... ack, så fel jag hade!
Jag var ovanligt trasig, helt enkelt. Inget annat.
Även om jag inte direkt tänkte på de här sakerna till vardags, kom jag givetvis ihåg dem alla. Inte hade jag förträngt något.
Kanske berodde det på att jag inte skämdes, att jag tyckte det var "normalt".
Jag har också de kunderna som säger: "Ja ja, en bilolycka var jag med om. Och så har jag förstås brutit revben och fått sprickor på många ställen, och fått någon axel ur led, men inget allvarligt."
Inget allvarligt?
Det är märkligt hur vi värderar oss själva.
Skulle familjens hund råka ut för allt det där, vore det en katastrof.
Det är märkligt att vi kan vänja oss vid ohälsa!
onsdag 21 mars 2012
Vem vill bli lärare?
Igår hörde jag på radion att det saknas lärare. Utbildningarna gapar tomma och skolan skriker efter utbildad personal.
En sekund tänkte jag – som alltid är på jakt efter nya utmaningar – att "lärare, det kanske jag skulle bli", men ångrade mig snabbt.
Ärligt talat: Ingen förnuftig person kan vilja bli lärare idag – utom extrema idealister.
Kanske ett provokativt uttalande, men jag står för det. Jag ser det utifrån mitt perspektiv som en av de drivande krafterna för en friskola.
Dagens skola är ett monster som vi har skapat. Lärarna har enormt mycket ansvar. Ansvar för att målen uppfylls, att varje elev når målen, att läroplanen följs till punkt och pricka (fast på ett individuellt och engagerat och personligt sätt), att mobbing inte får förekomma, att den sociala utvecklingen går enligt plan och att ingen kommer efter fastän allt ska vara individuellt upplagt.
Det är minsann inte en lätt uppgift.
"Alla ska utvecklas utifrån deras egna förmågor, men alla ska nå fram."
Det måste ju betyda att man ska lägga mer tid på de som har det svårt. Fint så. Men sedan ska man också stimulera de som har lätt för sig! Dem ska man mata med extra utmaningar, på deras nivå. I mitt huvud betyder det att man ska jobba mer med alla elever.
Dessutom ska lärarna dokumentera ALLT. Det ska skrivas IUP (individuella utvecklingsplaner). Det ska finnas planer för allt (från kränkande särbehandling till särskilt stöd) och varje enskilt ärende ska dokumenteras minutiöst. Viktigt, javisst – men det tar också mer tid.
Det största problemet är i alla fall förflyttningen av ansvar från hemmet till skolan. Det är numera inte föräldrarnas ansvar att ungarna sköter sig i skolan. Nej, det är skolans jobb att socialisera och anpassa eleverna till samhället. Om föräldrarna inte är nöjda, kan de klaga och anmäla skolan. Och då gäller det verkligen att skolan kan uppvisa att man vidtagit åtgärder! Annars kan skolan bli skadeståndsskyldig.
Vad är detta?
Jag – som själv är förälder – undrar stilla: När slapp föräldrarna ifrån ansvaret för sina barn? Det är väl för sjutton vår uppgift att se till att våra barn uppför sig väl mot andra (andra elever och lärare), att de följer de regler som finns i skolan och gör sitt bästa för att lära sig? Och om det inte går toppenbra, är det väl föräldrarnas ansvar att hjälpa sina barn? Antingen själva, eller med professionell hjälp? Och vore det inte rimligare att föräldrarna fick böta om de inte hjälpte sina barn att fungera i skolan och samhället? Det ingår trots allt i föräldraskapet. Trodde jag i alla fall.
Det kommer till exempel barn till skolan som nästan aldrig har lekt i grupp. De har inte umgåtts med andra barn – eller har inte förstått det sociala spelet. De är heller inte vana vid att någon säger åt dem, eller sätter gränser. Föräldrarna är mer inriktade på att deras barn ska få vara "sig själv" än att det ska fungera i gruppen. Vem hamnar i kläm? Barnet, förstås. Och läraren, vars uppgift plötsligt är att ersätta 6 års uppfostran i ett huj, så att ungen inte kommer utanför och efter.
Lägg till detta att man har väldigt begränsade möjligheter att "säga till" en elev. Bestraffning är omodernt och man har som lärare inga maktmedel. Att prata med föräldrarna leder ofta till ingenting, eftersom många anser att det är skolans uppgift att fixa problemen.
Jag tycker att det här är konstigt.
Själv skulle jag inte vilja sätta mig i lärarsitsen.
Att vara lärare idag är ett (för mig) alltför stort ansvar, med alltför risiga arbetsförhållanden – och för dålig lön.
Så ska man välja den karriären, så måste man antingen vara idealist (vilja dela med sig, hjälpa barn och ungdomar att utvecklas eller liknande) eller... inte ha tänkt igenom det hela. :)
Och detta är en katastrof, inget mindre.
För vilka vill vi ska undervisa våra barn?
Idealister, javisst, gärna.
Men också de allra bästa av de bästa, A-gänget. Eller hur?
De som ansvarar för barnen, ansvarar för allas vår framtid.
Att vara lärare borde vara ett högstatusyrke.
Vi andra borde också göra allt för att underlätta deras jobb.
Och betala för att de gör det.
Jag känner det som om vi har tappat greppet totalt om utvecklingen. Kanske är lärarlegitimationer en början på ökad status, jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det fungerar för långsamt. Vi är redan där, i lärarbristen! Mer drastiska åtgärder krävs. Höj lönerna ordentligt, lägg pengar på att underlätta lärarnas arbetssituation, anställ kanske administrativ personal som kan sköta pappersarbetet och låt lärarna gör det de är specialister på.
Vem kommer annars att undervisa våra barn?
En sekund tänkte jag – som alltid är på jakt efter nya utmaningar – att "lärare, det kanske jag skulle bli", men ångrade mig snabbt.
Ärligt talat: Ingen förnuftig person kan vilja bli lärare idag – utom extrema idealister.
Kanske ett provokativt uttalande, men jag står för det. Jag ser det utifrån mitt perspektiv som en av de drivande krafterna för en friskola.
Dagens skola är ett monster som vi har skapat. Lärarna har enormt mycket ansvar. Ansvar för att målen uppfylls, att varje elev når målen, att läroplanen följs till punkt och pricka (fast på ett individuellt och engagerat och personligt sätt), att mobbing inte får förekomma, att den sociala utvecklingen går enligt plan och att ingen kommer efter fastän allt ska vara individuellt upplagt.
Det är minsann inte en lätt uppgift.
"Alla ska utvecklas utifrån deras egna förmågor, men alla ska nå fram."
Det måste ju betyda att man ska lägga mer tid på de som har det svårt. Fint så. Men sedan ska man också stimulera de som har lätt för sig! Dem ska man mata med extra utmaningar, på deras nivå. I mitt huvud betyder det att man ska jobba mer med alla elever.
Dessutom ska lärarna dokumentera ALLT. Det ska skrivas IUP (individuella utvecklingsplaner). Det ska finnas planer för allt (från kränkande särbehandling till särskilt stöd) och varje enskilt ärende ska dokumenteras minutiöst. Viktigt, javisst – men det tar också mer tid.
Det största problemet är i alla fall förflyttningen av ansvar från hemmet till skolan. Det är numera inte föräldrarnas ansvar att ungarna sköter sig i skolan. Nej, det är skolans jobb att socialisera och anpassa eleverna till samhället. Om föräldrarna inte är nöjda, kan de klaga och anmäla skolan. Och då gäller det verkligen att skolan kan uppvisa att man vidtagit åtgärder! Annars kan skolan bli skadeståndsskyldig.
Vad är detta?
Jag – som själv är förälder – undrar stilla: När slapp föräldrarna ifrån ansvaret för sina barn? Det är väl för sjutton vår uppgift att se till att våra barn uppför sig väl mot andra (andra elever och lärare), att de följer de regler som finns i skolan och gör sitt bästa för att lära sig? Och om det inte går toppenbra, är det väl föräldrarnas ansvar att hjälpa sina barn? Antingen själva, eller med professionell hjälp? Och vore det inte rimligare att föräldrarna fick böta om de inte hjälpte sina barn att fungera i skolan och samhället? Det ingår trots allt i föräldraskapet. Trodde jag i alla fall.
Det kommer till exempel barn till skolan som nästan aldrig har lekt i grupp. De har inte umgåtts med andra barn – eller har inte förstått det sociala spelet. De är heller inte vana vid att någon säger åt dem, eller sätter gränser. Föräldrarna är mer inriktade på att deras barn ska få vara "sig själv" än att det ska fungera i gruppen. Vem hamnar i kläm? Barnet, förstås. Och läraren, vars uppgift plötsligt är att ersätta 6 års uppfostran i ett huj, så att ungen inte kommer utanför och efter.
Lägg till detta att man har väldigt begränsade möjligheter att "säga till" en elev. Bestraffning är omodernt och man har som lärare inga maktmedel. Att prata med föräldrarna leder ofta till ingenting, eftersom många anser att det är skolans uppgift att fixa problemen.
Jag tycker att det här är konstigt.
Själv skulle jag inte vilja sätta mig i lärarsitsen.
Att vara lärare idag är ett (för mig) alltför stort ansvar, med alltför risiga arbetsförhållanden – och för dålig lön.
Så ska man välja den karriären, så måste man antingen vara idealist (vilja dela med sig, hjälpa barn och ungdomar att utvecklas eller liknande) eller... inte ha tänkt igenom det hela. :)
Och detta är en katastrof, inget mindre.
För vilka vill vi ska undervisa våra barn?
Idealister, javisst, gärna.
Men också de allra bästa av de bästa, A-gänget. Eller hur?
De som ansvarar för barnen, ansvarar för allas vår framtid.
Att vara lärare borde vara ett högstatusyrke.
Vi andra borde också göra allt för att underlätta deras jobb.
Och betala för att de gör det.
Jag känner det som om vi har tappat greppet totalt om utvecklingen. Kanske är lärarlegitimationer en början på ökad status, jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det fungerar för långsamt. Vi är redan där, i lärarbristen! Mer drastiska åtgärder krävs. Höj lönerna ordentligt, lägg pengar på att underlätta lärarnas arbetssituation, anställ kanske administrativ personal som kan sköta pappersarbetet och låt lärarna gör det de är specialister på.
Vem kommer annars att undervisa våra barn?
måndag 19 mars 2012
Målet med barnuppfostran
Jag är förälder och funderar en del på vad jag och andra föräldrar ger vidare till våra barn. Det tycker somliga andra föräldrar är ambitiöst och underligt.
Somliga tycker att barn bara "har" man och det bara "blir". I en värld där målstyrning och strategier är alltmer viktigt, tänker jag att det snarare är märkligt att det finns föräldrar som inte har tänkt igenom vad som är deras mål.
Vad är målet med uppfostran? Vad ska det bli av det hela där i slutänden, när barnen har vuxit upp? Är målet självständighet, trygghet, harmoni, kärlek eller framgång? Sedan är ju frågan om vi lyckas med det vi möjligen föresätter oss. Vad kan gå fel? Jag funderar fritt. Inga sanna svar, inga facit - bara funderingar.
Självständighet
När jag var liten, var detta mina föräldrars mål. Det fungerade fint. Jag blev väldigt självständig. Tyvärr fick jag också intrycket att man aldrig kan be om hjälp eller att man någonsin behöver en annan människa. Ovälkomna resultat av detta är utbrändhet och ensamhet. Annars är det förstås bra på många sätt: Jag klarar mig. Pippi Långstrump rakt av.
Trygghet
Många är de föräldrar som satsar på att skapa trygghet för sina barn. Det är förstås berömvärt, men det kan bli för mycket av det goda. Risken är att man inte vågar släppa taget, att tryggheten är knuten till hemmet och föräldrarna. Att bli trygg i sig själv är inte samma sak som att vara trygg... Det kan bli så att barnen blir behövande, att de behöver stöttas i alla sammanhang som inte är inlindad i en trygg filt.
Harmoni
Det är något jag önskar åt mina barn: Att de får leva i harmoni. Med sig själva, med sin omgivning, med andra personer. Att bara trivas, vara i nuet och njuta. Tyvärr har det också fört med sig en oerhörd ovilja att göra jobbiga saker eller kämpa: De har blivit lata. Allt som tar emot är onödigt. "Men mamma, jag struntar i att få ett bra jobb. Jag är hellre luffare, och tar dagen som den kommer." Mindfulness för all del – men kommer de att klara sig i världen?
Kärlek
Den villkorslösa kärleken – du är perfekt som du är! Den är väl ett mål för många – mig också. Men hu! så nära man balanserar på gränsen till arrogans och självtillräcklighet! Att ge sina barn kärlek och acceptans och respekt är fint, men vi behöver också lära dem att ge samma tillbaka. Och att äkta kärlek till sig själv uppstår ur ödmjukhet...
Framgång
Vill du att ditt barn ska lyckas i livet? Tjäna pengar, få ett roligt/bra jobb, kunna välja i livet? Då sporrar du säkert till god utbildning, att läsa läxorna och att jobba extra på loven. Jag vill bara höja en varningens hand här: Risken är att de blir överpresterande och bygger självförtroende (jag klarar av) i stället för självkänsla (jag duger). Det är också så rysligt svårt att göra lagom!
Ibland tänker jag att många lägger mer eftertanke kring uppfostran av sin hund än av sina barn. Vi tenderar att bara upprepa samma mönster som vi själva växte upp i, eller göra tvärtom. Att tänka från ett vitt papper, börja från början, är förstås omöjligt.
Ändå tror jag att alla föräldrar vill sina barn väl. Kanske har man inte alltid ork att ta medvetna beslut, men viljan att göra bra finns nog ändå där.
Och vad är bra?
Ja, det är frågan.
Balans, lite av allt som är gott, är väl att rekommendera förstås.
Hur vi får ihop det sedan, står skrivet i stjärnorna...
Somliga tycker att barn bara "har" man och det bara "blir". I en värld där målstyrning och strategier är alltmer viktigt, tänker jag att det snarare är märkligt att det finns föräldrar som inte har tänkt igenom vad som är deras mål.
Vad är målet med uppfostran? Vad ska det bli av det hela där i slutänden, när barnen har vuxit upp? Är målet självständighet, trygghet, harmoni, kärlek eller framgång? Sedan är ju frågan om vi lyckas med det vi möjligen föresätter oss. Vad kan gå fel? Jag funderar fritt. Inga sanna svar, inga facit - bara funderingar.
Självständighet
När jag var liten, var detta mina föräldrars mål. Det fungerade fint. Jag blev väldigt självständig. Tyvärr fick jag också intrycket att man aldrig kan be om hjälp eller att man någonsin behöver en annan människa. Ovälkomna resultat av detta är utbrändhet och ensamhet. Annars är det förstås bra på många sätt: Jag klarar mig. Pippi Långstrump rakt av.
Trygghet
Många är de föräldrar som satsar på att skapa trygghet för sina barn. Det är förstås berömvärt, men det kan bli för mycket av det goda. Risken är att man inte vågar släppa taget, att tryggheten är knuten till hemmet och föräldrarna. Att bli trygg i sig själv är inte samma sak som att vara trygg... Det kan bli så att barnen blir behövande, att de behöver stöttas i alla sammanhang som inte är inlindad i en trygg filt.
Harmoni
Det är något jag önskar åt mina barn: Att de får leva i harmoni. Med sig själva, med sin omgivning, med andra personer. Att bara trivas, vara i nuet och njuta. Tyvärr har det också fört med sig en oerhörd ovilja att göra jobbiga saker eller kämpa: De har blivit lata. Allt som tar emot är onödigt. "Men mamma, jag struntar i att få ett bra jobb. Jag är hellre luffare, och tar dagen som den kommer." Mindfulness för all del – men kommer de att klara sig i världen?
Kärlek
Den villkorslösa kärleken – du är perfekt som du är! Den är väl ett mål för många – mig också. Men hu! så nära man balanserar på gränsen till arrogans och självtillräcklighet! Att ge sina barn kärlek och acceptans och respekt är fint, men vi behöver också lära dem att ge samma tillbaka. Och att äkta kärlek till sig själv uppstår ur ödmjukhet...
Framgång
Vill du att ditt barn ska lyckas i livet? Tjäna pengar, få ett roligt/bra jobb, kunna välja i livet? Då sporrar du säkert till god utbildning, att läsa läxorna och att jobba extra på loven. Jag vill bara höja en varningens hand här: Risken är att de blir överpresterande och bygger självförtroende (jag klarar av) i stället för självkänsla (jag duger). Det är också så rysligt svårt att göra lagom!
Ibland tänker jag att många lägger mer eftertanke kring uppfostran av sin hund än av sina barn. Vi tenderar att bara upprepa samma mönster som vi själva växte upp i, eller göra tvärtom. Att tänka från ett vitt papper, börja från början, är förstås omöjligt.
Ändå tror jag att alla föräldrar vill sina barn väl. Kanske har man inte alltid ork att ta medvetna beslut, men viljan att göra bra finns nog ändå där.
Och vad är bra?
Ja, det är frågan.
Balans, lite av allt som är gott, är väl att rekommendera förstås.
Hur vi får ihop det sedan, står skrivet i stjärnorna...
lördag 17 mars 2012
Var är vården i läkarvården?
Nu är jag förbaskad på riktigt. Detta efter att min fantastiske make - ännu en gång - har blivit illa behandlad av sjukvården.
I höstas blev han sjuk. Han fick symptom på symptom, det ena märkligare än det andra och blev allt sjukare. Feber, ont i halsen, ont i njurarna, problem med blåsan, smärta i magen, extrem huvudvärk, yrsel... Efter fem veckor och tre läkarbesök utan resultat, ställde jag diagnosen borrelia, vilket visade sig vara sant. När provsvaren kom, "glömde" läkaren att ringa upp. Dagen efter utvecklade maken också ansiktsförlamning.
Hur många av dessa symptom som skulle kunnat undvikas av en tidigare diagnos, vet jag inte.
Hela hanteringen var bara så oprofessionell.
För någon vecka sedan blev maken sjuk igen. Huvudvärk, trötthet, magsmärtor. Han bokade läkartid efter fem dagar och pallrade sig iväg.
Väl där vägrar läkaren att undersöka honom! "Du har ju redan bestämt dig för att det är borrelia, så det är ingen idé att jag gör något." Maken försökte förklara att han var orolig för det, inte att han visste det. "Du får gärna ställa någon annan diagnos, jag blir mycket glad om du hittar en annan förklaring.
Läkaren vägrade dock att ta prover, eller så mycket som peta på min make.
Vad fan, rent ut sagt!
Var den läkaren sjuk när de hade patientbemötande? Eller var han bara dum?
Jag blir så upprörd. Inte nog med att läkarvården sitter på höga hästar rent generellt, och dömer ut allt som inte ingick i deras utbildning (oavsett hur länge sedan det var), ska de inte ens göra det lilla de faktiskt kan?
Nu återstår bara att anmäla hela ärendet.
Samtidigt känner jag sorg i mitt hjärta. Hur mår en människa som behandlar andra så? Och förstår han vad han skapar för känslor i de han möter? Vill läkarna idag helst slippa patienter helt och hållet? Det påminner mig om en lapp hos vaktmästaren på min högstadieskola:
"Jag behöver inte gå någon jävla charmkurs. Jag har redan en positiv attityd till de idioter som kommer hit och gnäller."
I höstas blev han sjuk. Han fick symptom på symptom, det ena märkligare än det andra och blev allt sjukare. Feber, ont i halsen, ont i njurarna, problem med blåsan, smärta i magen, extrem huvudvärk, yrsel... Efter fem veckor och tre läkarbesök utan resultat, ställde jag diagnosen borrelia, vilket visade sig vara sant. När provsvaren kom, "glömde" läkaren att ringa upp. Dagen efter utvecklade maken också ansiktsförlamning.
Hur många av dessa symptom som skulle kunnat undvikas av en tidigare diagnos, vet jag inte.
Hela hanteringen var bara så oprofessionell.
För någon vecka sedan blev maken sjuk igen. Huvudvärk, trötthet, magsmärtor. Han bokade läkartid efter fem dagar och pallrade sig iväg.
Väl där vägrar läkaren att undersöka honom! "Du har ju redan bestämt dig för att det är borrelia, så det är ingen idé att jag gör något." Maken försökte förklara att han var orolig för det, inte att han visste det. "Du får gärna ställa någon annan diagnos, jag blir mycket glad om du hittar en annan förklaring.
Läkaren vägrade dock att ta prover, eller så mycket som peta på min make.
Vad fan, rent ut sagt!
Var den läkaren sjuk när de hade patientbemötande? Eller var han bara dum?
Jag blir så upprörd. Inte nog med att läkarvården sitter på höga hästar rent generellt, och dömer ut allt som inte ingick i deras utbildning (oavsett hur länge sedan det var), ska de inte ens göra det lilla de faktiskt kan?
Nu återstår bara att anmäla hela ärendet.
Samtidigt känner jag sorg i mitt hjärta. Hur mår en människa som behandlar andra så? Och förstår han vad han skapar för känslor i de han möter? Vill läkarna idag helst slippa patienter helt och hållet? Det påminner mig om en lapp hos vaktmästaren på min högstadieskola:
"Jag behöver inte gå någon jävla charmkurs. Jag har redan en positiv attityd till de idioter som kommer hit och gnäller."
fredag 16 mars 2012
Sega Sverige
Jag älskar mitt fosterland Sverige. Och jag är så oerhört svensk i många avseenden, men i vissa andra känner jag mig som en utomjording.
Lagom-kulturen är en av de saker jag inte förstår. Hur kan lagom vara bäst? Mycket eller lite, allt eller inget, är mer min melodi. Lagom. Jag ser min propra mor framför mig, hur hon tvingar mig att bara äta en smörgås till frukost (ja, jag åt fil också), även om jag var jättehungrig, för det var lagom.
En annan sak som irriterar mig stort är den svenska segheten. Finns det något långsammare folk i hela världen? Vi är långsamma till beslut, vi är långsamma att ta till oss nyheter, vi är långsamma att driva igenom innovationer, vi är långsamma att ta till oss människor. Ibland känns det som om vi är ett folk på valium. Segt, segt, segt. Det enda vi är riktigt snabba att ta till oss är nya mobiltelefoner och datorer. Hurra - det finns ett undantag från valium-regeln!
Jag ska ta ett exempel:
Igår anordnade jag en näringsföreläsning igen med scanning. Vi var ett trevligt gäng på 10 personer (nästan alla kvinnor) som kom dit. När vi satt där, funderade jag på varför Sverige är långsammast i världen att ta till sig näringsscanningen.
Näringsscannern, som verkligen är en innovation för folkhälsan, är en patenterad uppfinning från USA. Där finns den på vårdcentraler och sjukhus. Det gör den också i Norge, Tyskland med flera länder. I Japan står den på varje apotek, i Ungern finns det 90 aktiva maskiner, i Danmark 40. I Sverige finns det fem. 5. Hur kan det komma sig? Scannern är verksam i 52 länder. Kom den sent till Sverige? Nej, den introducerades för 10 år sedan.
I Sverige går man hellre till vårdcentralen och tar blodprov för att få veta hur man mår. Ett momentanvärde (visar vad du har ätit det senaste dygnet med undantag för tre värden). Eller så går man till en alternativ klinik och betalar 2000 kr för att skicka blodprov till Tyskland, där man gör lite mer omfattande analyser. Hårmineralanalys är också poppis, kostar 2500 kr och visar vad man har för mineraler i håret. Inga vitaminer.
Scannern lyser in i huden och reagerar på 40 olika mineraler, vitaminer och antioxidanter. Det tar 100 sekunder och kostar lika många kronor. Värdet man får är ett sorts saldo på näringskontot - man får ingen detaljerad analys - men man vet hur mycket näringsämnen som kroppen har tagit upp de senaste 6-8 veckorna. Eftersom alla näringsämnen är beroende av varandra, är balansen på kontot det intressanta. Skulle det visa sig att du har ett lågt värde, behöver du mulitvitamin- och mineraltillskott, eftersom kroppens upptag av näringsämnen är komplext.
Företaget som äger patentet, Nuskin/Pharmanex, är ett hyllat innovationsföretag, rankat topp 5 på Forbes Magazines lista för pålitliga företag, med ett stort forskarteam (30 egna forskare, 40 fristående som är knutna till företaget), och välutrustade laboratorium. Scannern är testad i dubbelblinda studier, validerad och erkänd av en uppsjö av vetenskapliga erkännanden och stämplar. (Och nu pratar vi inte "vitamininstitutet i Schweiz", utan universitet världen över.)
"Nja", säger svensken, "jag undrar jag... Varför finns den inte på vårdcentralen då?"
Därför att man inte tycker sig ha råd med patenterade uppfinningar. Eftersom samma teknik finns på alla våra stora sjukhus – blodet skickas till en liknande maskin när det ska analyseras – så tycker man att det räcker.
Snålheten bedrar visheten.
Vore det inte bättre att slippa hantera blodet och dessutom få ett mer långsiktigt värde?
Men det värsta är trots allt att svensken litar på "överheten" och missar hela kalaset.
Och därför går så många omkring med oupptäckt näringsbrist, med sjukdomar som depression, allergi, diabetes, struma och cancer som följd.
Det är lite synd.
Vi svenskar skulle behöva lite mer fart, lite eld i baken.
Visst, vi bor i ett kallt klimat som gör oss lite försiktiga och tillknäppta, men just därför behöver vi mer action.
Kanske är det så att vi har så pass utspridd näringsbrist, att vi blir långsamma?
Den svenska segheten kanske beror på svårigheten att hitta fullvärdig näring på våra breddgrader? Och sillbrist. Definitivt sillbrist. Eller omega 3-brist, om vi ska vara noga. Omega 3 behövs för hjärnan, för koncentrationsförmågan och igenkännandet.
Är det därför vi är sega?
Utom några lyckliga, som faktiskt vågar ta ett kliv.
Ni som satt där igår, till exempel. :)
Lagom-kulturen är en av de saker jag inte förstår. Hur kan lagom vara bäst? Mycket eller lite, allt eller inget, är mer min melodi. Lagom. Jag ser min propra mor framför mig, hur hon tvingar mig att bara äta en smörgås till frukost (ja, jag åt fil också), även om jag var jättehungrig, för det var lagom.
En annan sak som irriterar mig stort är den svenska segheten. Finns det något långsammare folk i hela världen? Vi är långsamma till beslut, vi är långsamma att ta till oss nyheter, vi är långsamma att driva igenom innovationer, vi är långsamma att ta till oss människor. Ibland känns det som om vi är ett folk på valium. Segt, segt, segt. Det enda vi är riktigt snabba att ta till oss är nya mobiltelefoner och datorer. Hurra - det finns ett undantag från valium-regeln!
Jag ska ta ett exempel:
Igår anordnade jag en näringsföreläsning igen med scanning. Vi var ett trevligt gäng på 10 personer (nästan alla kvinnor) som kom dit. När vi satt där, funderade jag på varför Sverige är långsammast i världen att ta till sig näringsscanningen.
Näringsscannern, som verkligen är en innovation för folkhälsan, är en patenterad uppfinning från USA. Där finns den på vårdcentraler och sjukhus. Det gör den också i Norge, Tyskland med flera länder. I Japan står den på varje apotek, i Ungern finns det 90 aktiva maskiner, i Danmark 40. I Sverige finns det fem. 5. Hur kan det komma sig? Scannern är verksam i 52 länder. Kom den sent till Sverige? Nej, den introducerades för 10 år sedan.
I Sverige går man hellre till vårdcentralen och tar blodprov för att få veta hur man mår. Ett momentanvärde (visar vad du har ätit det senaste dygnet med undantag för tre värden). Eller så går man till en alternativ klinik och betalar 2000 kr för att skicka blodprov till Tyskland, där man gör lite mer omfattande analyser. Hårmineralanalys är också poppis, kostar 2500 kr och visar vad man har för mineraler i håret. Inga vitaminer.
Scannern lyser in i huden och reagerar på 40 olika mineraler, vitaminer och antioxidanter. Det tar 100 sekunder och kostar lika många kronor. Värdet man får är ett sorts saldo på näringskontot - man får ingen detaljerad analys - men man vet hur mycket näringsämnen som kroppen har tagit upp de senaste 6-8 veckorna. Eftersom alla näringsämnen är beroende av varandra, är balansen på kontot det intressanta. Skulle det visa sig att du har ett lågt värde, behöver du mulitvitamin- och mineraltillskott, eftersom kroppens upptag av näringsämnen är komplext.
Företaget som äger patentet, Nuskin/Pharmanex, är ett hyllat innovationsföretag, rankat topp 5 på Forbes Magazines lista för pålitliga företag, med ett stort forskarteam (30 egna forskare, 40 fristående som är knutna till företaget), och välutrustade laboratorium. Scannern är testad i dubbelblinda studier, validerad och erkänd av en uppsjö av vetenskapliga erkännanden och stämplar. (Och nu pratar vi inte "vitamininstitutet i Schweiz", utan universitet världen över.)
"Nja", säger svensken, "jag undrar jag... Varför finns den inte på vårdcentralen då?"
Därför att man inte tycker sig ha råd med patenterade uppfinningar. Eftersom samma teknik finns på alla våra stora sjukhus – blodet skickas till en liknande maskin när det ska analyseras – så tycker man att det räcker.
Snålheten bedrar visheten.
Vore det inte bättre att slippa hantera blodet och dessutom få ett mer långsiktigt värde?
Men det värsta är trots allt att svensken litar på "överheten" och missar hela kalaset.
Och därför går så många omkring med oupptäckt näringsbrist, med sjukdomar som depression, allergi, diabetes, struma och cancer som följd.
Det är lite synd.
Vi svenskar skulle behöva lite mer fart, lite eld i baken.
Visst, vi bor i ett kallt klimat som gör oss lite försiktiga och tillknäppta, men just därför behöver vi mer action.
Kanske är det så att vi har så pass utspridd näringsbrist, att vi blir långsamma?
Den svenska segheten kanske beror på svårigheten att hitta fullvärdig näring på våra breddgrader? Och sillbrist. Definitivt sillbrist. Eller omega 3-brist, om vi ska vara noga. Omega 3 behövs för hjärnan, för koncentrationsförmågan och igenkännandet.
Är det därför vi är sega?
Utom några lyckliga, som faktiskt vågar ta ett kliv.
Ni som satt där igår, till exempel. :)
onsdag 14 mars 2012
Go företagaren! Men vad gör polisen?
I vår lokala tidning läste jag i förra veckan en märklig artikel. Det handlade om en företagare, som under en längre tid hade varit utsatt för hot/utpressning och polisanmält. "Polisen hade inte tid" (gjorde INGENTING i fyra månader), så företagaren tog tag i hotelserna själv.
Företagaren gillrade en snillrik fälla och kunde ringa in vem som stod för de anonyma hoten. Sedan lämnade hon/han bara in allt bevismaterial jämte adress till förövaren. Polisen åkte dit och arresterade den kriminelle personen. (Det hann de tydligen med.)
Go företagaren!
Riktigt bra gjort!
Själv hade jag bara blivit skakis och förskräckt. Det hade minsann inte kommit ut några kreativa idéer ur min skalle... Och tänk att leva under hot i flera månader! Jag hade hatat varje dag.
Ska det behöva vara så?
Polisen "har inte tid" att ta itu med brott.
Ursäkta, men är det inte det som är deras jobb?
Vilka brott hinner de med? De bemödar sig ju inte med varken villainbrott, bilinbrott, bilstölder, stölder av mindre föremål, cykelstölder eller stölder kring hemmet (verktyg och utrustning t ex). Dessa brott gör de absolut ingenting med. "Ring försäkringsbolaget", brukar de säga och kommer inte ens och tittar.
Och tydligen hamnar hot också på den här listan. Vad mer? Bankrån, personrån, våld i hemmet? Eller är det prioriterade områden?
Mer och mer pengar går till polisen men det känns som om de blir mindre och mindre synliga. Fast det är nog olika från ort till ort. I Värnamo ser jag polisbilar varje dag. I Växjö har jag nästan aldrig sett en enda. Personligen tror ju jag att det är viktigt att polisen är synlig. Att bara åka runt i stan, eller stå parkerad på ett lämpligt ställe medan man promenerar runt, tror jag fungerar riktigt bra i brottsförebyggande syfte. Som en påminnelse: Vi finns här, så hitta inte på något dumt. Jag har många gånger upplevt hur väl det fungerar nattetid. Så fort en polispatrull dyker upp, slutar smågruffet i kön till nattklubben. Bra!
Om inte polisen syns innan det händer, och inte vill ta itu med brotten när de har hänt, vad återstår då? Medborgargarden? Ute på landet där jag bor, har vi en överenskommelse mellan grannarna: Vi spanar på varandras gårdar, skriver ner bilnummer på alla okända fordon och varnar varandra. Det är väl ganska rimligt - om än en smula främlingsfientligt - men vad mer kan komma att hända framöver? För mina jagande (och lite "high chapparall"-grannar) är det säkert inte långt till att ta bössan i egna händer om ingen polis finns att tillgå...
Jag tycker nog det är bättre att polisen gör detta.
Trots allt är det ju deras jobb.
Som vi betalar genom skattemedel.
Eller kan man gå ur polisen, precis som man kan gå ur svenska kyrkan?
Företagaren gillrade en snillrik fälla och kunde ringa in vem som stod för de anonyma hoten. Sedan lämnade hon/han bara in allt bevismaterial jämte adress till förövaren. Polisen åkte dit och arresterade den kriminelle personen. (Det hann de tydligen med.)
Go företagaren!
Riktigt bra gjort!
Själv hade jag bara blivit skakis och förskräckt. Det hade minsann inte kommit ut några kreativa idéer ur min skalle... Och tänk att leva under hot i flera månader! Jag hade hatat varje dag.
Ska det behöva vara så?
Polisen "har inte tid" att ta itu med brott.
Ursäkta, men är det inte det som är deras jobb?
Vilka brott hinner de med? De bemödar sig ju inte med varken villainbrott, bilinbrott, bilstölder, stölder av mindre föremål, cykelstölder eller stölder kring hemmet (verktyg och utrustning t ex). Dessa brott gör de absolut ingenting med. "Ring försäkringsbolaget", brukar de säga och kommer inte ens och tittar.
Och tydligen hamnar hot också på den här listan. Vad mer? Bankrån, personrån, våld i hemmet? Eller är det prioriterade områden?
Mer och mer pengar går till polisen men det känns som om de blir mindre och mindre synliga. Fast det är nog olika från ort till ort. I Värnamo ser jag polisbilar varje dag. I Växjö har jag nästan aldrig sett en enda. Personligen tror ju jag att det är viktigt att polisen är synlig. Att bara åka runt i stan, eller stå parkerad på ett lämpligt ställe medan man promenerar runt, tror jag fungerar riktigt bra i brottsförebyggande syfte. Som en påminnelse: Vi finns här, så hitta inte på något dumt. Jag har många gånger upplevt hur väl det fungerar nattetid. Så fort en polispatrull dyker upp, slutar smågruffet i kön till nattklubben. Bra!
Om inte polisen syns innan det händer, och inte vill ta itu med brotten när de har hänt, vad återstår då? Medborgargarden? Ute på landet där jag bor, har vi en överenskommelse mellan grannarna: Vi spanar på varandras gårdar, skriver ner bilnummer på alla okända fordon och varnar varandra. Det är väl ganska rimligt - om än en smula främlingsfientligt - men vad mer kan komma att hända framöver? För mina jagande (och lite "high chapparall"-grannar) är det säkert inte långt till att ta bössan i egna händer om ingen polis finns att tillgå...
Jag tycker nog det är bättre att polisen gör detta.
Trots allt är det ju deras jobb.
Som vi betalar genom skattemedel.
Eller kan man gå ur polisen, precis som man kan gå ur svenska kyrkan?
måndag 12 mars 2012
Vardagsmirakel
Det finns saker i min vardag som jag är oerhört tacksam och förundrad över. Vardagsmirakel som inte får den uppmärksamhet de borde.
Nu kanske du tror att jag ska skriva om mina barn, katten som stryker sig mot mitt ben eller vårblommorna som bryter igenom lövtäcket. Näpp. Idag handlar det om prylar, sakerna som gör livet lättare.
Diskmaskinen, till exempel. Vilken uppfinning!
Man ställer ner äckliga tallrikar, smutsiga bestick, ugnsformar med fastbrända matrester. Det luktar skunk och på insidan av luckan är det stänk och saker från tallrikarna.
Så stoppar man i en disktablett och stänger luckan. En stund senare är allt skinande rent och luktar gott! Inte ett spår av äcklet. (Förutom i silen, förstås.) Underbart!
Eller bilen.
Man bara går ut, hoppar i, startar, kör.
Kommer dit man vill, bekvämt, varmt och luftkonditionerat.
Oj, så smidigt det är! Nog för att jag gillar tåg och buss, men utan bilen hade vi som bor på landet varit rökta. Och hästar är väl fina, men de orkar inte lika länge, det går inte lika fort, och de behöver väldigt mycket omvårdnad.
För att inte tala om datorn!
Jag är så gammal att jag minns hur det var med skrivmaskinerna.
Man skrev, det blev fel på 34:e raden, man fick göra om. Vissa kunde visserligen sudda, men det blev inte snyggt. Och hade man lyckats göra ett bra original, blev mångfaldigandet förstås sämre kopior. Nu kan man skriva, ändra, flytta, lägga in bilder, trixa och skriva ut. Alla utskrifter blir fina och man kan dessutom skicka dem digitalt. Fantastiskt.
Tvättmaskinen, min bästa vän.
Fläckar, svettlukt, byxknän – puts väck efter en stunds snurrande medan jag dricker kaffe. Blir det bättre?
Och lika imponerande är internet.
Att alltid ha tillgång till så mycket information är ju helt underbart.
Man sitter på tåget, kommer på att man skulle ha ringt någon, letar upp dem på hitta.se eller någon annan sajt och ringer. Klick. Ring. Färdigt. Eller när man inte hittar, att bara klicka på navigeraren och få en färdbeskrivning. Gå, köra bil, eller åka kommunalt - med tidtabeller och allt. Det är förbluffande.
Jag är så glad över att jag får leva i en tid när allt detta finns.
Och ja, jag förstår att det kommer tider då ännu fler hjälpmedel dyker upp, men jag väljer ändå att vara tacksam över de som finns här och nu.
Det är viktigt att uppskatta även det till synes självklara...
Nu kanske du tror att jag ska skriva om mina barn, katten som stryker sig mot mitt ben eller vårblommorna som bryter igenom lövtäcket. Näpp. Idag handlar det om prylar, sakerna som gör livet lättare.
Diskmaskinen, till exempel. Vilken uppfinning!
Man ställer ner äckliga tallrikar, smutsiga bestick, ugnsformar med fastbrända matrester. Det luktar skunk och på insidan av luckan är det stänk och saker från tallrikarna.
Så stoppar man i en disktablett och stänger luckan. En stund senare är allt skinande rent och luktar gott! Inte ett spår av äcklet. (Förutom i silen, förstås.) Underbart!
Eller bilen.
Man bara går ut, hoppar i, startar, kör.
Kommer dit man vill, bekvämt, varmt och luftkonditionerat.
Oj, så smidigt det är! Nog för att jag gillar tåg och buss, men utan bilen hade vi som bor på landet varit rökta. Och hästar är väl fina, men de orkar inte lika länge, det går inte lika fort, och de behöver väldigt mycket omvårdnad.
För att inte tala om datorn!
Jag är så gammal att jag minns hur det var med skrivmaskinerna.
Man skrev, det blev fel på 34:e raden, man fick göra om. Vissa kunde visserligen sudda, men det blev inte snyggt. Och hade man lyckats göra ett bra original, blev mångfaldigandet förstås sämre kopior. Nu kan man skriva, ändra, flytta, lägga in bilder, trixa och skriva ut. Alla utskrifter blir fina och man kan dessutom skicka dem digitalt. Fantastiskt.
Tvättmaskinen, min bästa vän.
Fläckar, svettlukt, byxknän – puts väck efter en stunds snurrande medan jag dricker kaffe. Blir det bättre?
Och lika imponerande är internet.
Att alltid ha tillgång till så mycket information är ju helt underbart.
Man sitter på tåget, kommer på att man skulle ha ringt någon, letar upp dem på hitta.se eller någon annan sajt och ringer. Klick. Ring. Färdigt. Eller när man inte hittar, att bara klicka på navigeraren och få en färdbeskrivning. Gå, köra bil, eller åka kommunalt - med tidtabeller och allt. Det är förbluffande.
Jag är så glad över att jag får leva i en tid när allt detta finns.
Och ja, jag förstår att det kommer tider då ännu fler hjälpmedel dyker upp, men jag väljer ändå att vara tacksam över de som finns här och nu.
Det är viktigt att uppskatta även det till synes självklara...
lördag 10 mars 2012
Kumbaja motherfucker
Jag växte upp på 70- och 80-talet. Då var världen ett snällt ställe. I alla fall mitt lilla, trygga hörn i villasamhället i Storstockholm.
Ingen svalt eller misshandlades. Det värsta som hände var att någon fick vara ensam hemma efter skolan, tills föräldrarna kom hem. Vanskötsel! Eller möjligen söps det i något hem.
I skolan hade vi temaveckor om ekologi, fred och jämställdhet.
Vi lärde oss om hur det ser ut i världen genom att uppleva. Under hela fredsveckan delades vi in i matgrupper, där 85% bara fick lite ris och någon grönsak, 10% fick lite kött eller fisk och 5% fick allt och dessutom mjölk. Orättvist? Ja, så är det i världen. Vi visste att vi var lyckligt lottade och klagade inte.
Vi satte oss i ringen och tog varann i hand, för vi var en massa syskon som tyckte om varann. Solidaritet var ett slagord i alla sammanhang. Självklart tog vi hand om alla andra och brydde oss om barnen som svalt i Afrika – och i andra världsdelar. Röd och gul och vit och svart, det gjorde detsamma, så var det sagt.
Vi hade brevvänner i Tanzania, gjorde insamlingar med skolan och idrottsföreningarna, skickade pengar till fadderbarn, räddade tigrar och bröt aldrig grenar från levande träd. Våra idoler sjöng "heal the world" och vi visste att "wade in the water" var en befrielsesång för slavarna i USA. Barn var barn och kunde ha på sig olika kläder, t om näbbstövlar, utan att bli retade och smink på mellanstadiet existerade inte.
Men så hände det något. Vår vänliga, omhändertagande samhällsattityd byttes ut mot något annat. Var och en för sig själv, spring och skrik, ta för dig innan det är för sent. Vi bytte ut solidaritet mot tillväxt och barnens studieveckor kom i stället att handla om entreprenörskap. Bamse byttes ut mot Svamp-Bob fyrkant och tacksamhet blev omodernt.
I stället för att titta på Smurfarna på bio, ser små barn blandade våldsfilmer hemma, ensamma i soffan. Att köpa rättvisemärkt och krav-odlat ses av många som "för dyrt" och vi köper hellre en lott i månaden än skickar pengar till behövande. På skolor och förskolor märker personalen att barnen inte är intresserade av barnvisor på samma sätt som förr. De vill ha "häftigare" musik och mer "action".
Vad hände?
Är det åt det här hållet vi vill gå?
Finns det någon nödbroms att dra i?
Som med all utveckling, går det inte att backa. Jag tänker dock att om pendeln var långt åt ena hållet på 70-talet, och långt åt andra hållet på 2000-talet, så kanske vi kan hamna lite i mitten på 2020-talet?
Vi får morfa ihop det nya med det gamla, ge barnen lite perspektiv och smyga in det plysch-mysiga idealet på nya sätt. För nu har barnen andra förebilder och idoler, så att bara sätta dem i en ring och sjunga "we shall overcome" ger nog inget vidare resultat.
Ändå känns det som om det behövs en mix mellan de två världarna.
Men det är väl lättare att säga än att göra, förstås.
Kumbaja, motherfucker.
Ingen svalt eller misshandlades. Det värsta som hände var att någon fick vara ensam hemma efter skolan, tills föräldrarna kom hem. Vanskötsel! Eller möjligen söps det i något hem.
I skolan hade vi temaveckor om ekologi, fred och jämställdhet.
Vi lärde oss om hur det ser ut i världen genom att uppleva. Under hela fredsveckan delades vi in i matgrupper, där 85% bara fick lite ris och någon grönsak, 10% fick lite kött eller fisk och 5% fick allt och dessutom mjölk. Orättvist? Ja, så är det i världen. Vi visste att vi var lyckligt lottade och klagade inte.
Vi satte oss i ringen och tog varann i hand, för vi var en massa syskon som tyckte om varann. Solidaritet var ett slagord i alla sammanhang. Självklart tog vi hand om alla andra och brydde oss om barnen som svalt i Afrika – och i andra världsdelar. Röd och gul och vit och svart, det gjorde detsamma, så var det sagt.
Vi hade brevvänner i Tanzania, gjorde insamlingar med skolan och idrottsföreningarna, skickade pengar till fadderbarn, räddade tigrar och bröt aldrig grenar från levande träd. Våra idoler sjöng "heal the world" och vi visste att "wade in the water" var en befrielsesång för slavarna i USA. Barn var barn och kunde ha på sig olika kläder, t om näbbstövlar, utan att bli retade och smink på mellanstadiet existerade inte.
Men så hände det något. Vår vänliga, omhändertagande samhällsattityd byttes ut mot något annat. Var och en för sig själv, spring och skrik, ta för dig innan det är för sent. Vi bytte ut solidaritet mot tillväxt och barnens studieveckor kom i stället att handla om entreprenörskap. Bamse byttes ut mot Svamp-Bob fyrkant och tacksamhet blev omodernt.
I stället för att titta på Smurfarna på bio, ser små barn blandade våldsfilmer hemma, ensamma i soffan. Att köpa rättvisemärkt och krav-odlat ses av många som "för dyrt" och vi köper hellre en lott i månaden än skickar pengar till behövande. På skolor och förskolor märker personalen att barnen inte är intresserade av barnvisor på samma sätt som förr. De vill ha "häftigare" musik och mer "action".
Vad hände?
Är det åt det här hållet vi vill gå?
Finns det någon nödbroms att dra i?
Som med all utveckling, går det inte att backa. Jag tänker dock att om pendeln var långt åt ena hållet på 70-talet, och långt åt andra hållet på 2000-talet, så kanske vi kan hamna lite i mitten på 2020-talet?
Vi får morfa ihop det nya med det gamla, ge barnen lite perspektiv och smyga in det plysch-mysiga idealet på nya sätt. För nu har barnen andra förebilder och idoler, så att bara sätta dem i en ring och sjunga "we shall overcome" ger nog inget vidare resultat.
Ändå känns det som om det behövs en mix mellan de två världarna.
Men det är väl lättare att säga än att göra, förstås.
Kumbaja, motherfucker.
fredag 9 mars 2012
Änglasparkar
Ibland kan man känna änglavingarna fläkta lite försynt åt ett visst håll. En diffus känsla av att man borde gå höger i stället för rakt fram, en tanke om förändring som är som ett svagt rop långt bort i skogen.
Det är viktigt att lyssna då.
Änglarna gör vad de kan för att hjälpa oss.
Om man INTE lyssnar med båda öronen, tar de hårdare tag.
Inga stilla fläktar längre, utan rejäla änglasparkar. Det där mötet som du tror att du vill boka går verkligen inte att få till, du glömmer nyckeln till kontoret eller håller på att köra i diket.
Änglarna försöker få dig på rätt väg och ta rätt beslut.
Lyssnar man ändå inte, kan det gå riktigt illa. Det är då det faktiskt blir en bilolycka, eller benbrott, eller inbrott eller avbrott på något annat sätt.
FATTA! Skriker änglarna. DU MÅSTE ÄNDRA DIG!
Hm.
Så mycket enklare det hade varit om man hade lyssnat från början.
Det är viktigt att lyssna då.
Änglarna gör vad de kan för att hjälpa oss.
Om man INTE lyssnar med båda öronen, tar de hårdare tag.
Inga stilla fläktar längre, utan rejäla änglasparkar. Det där mötet som du tror att du vill boka går verkligen inte att få till, du glömmer nyckeln till kontoret eller håller på att köra i diket.
Änglarna försöker få dig på rätt väg och ta rätt beslut.
Lyssnar man ändå inte, kan det gå riktigt illa. Det är då det faktiskt blir en bilolycka, eller benbrott, eller inbrott eller avbrott på något annat sätt.
FATTA! Skriker änglarna. DU MÅSTE ÄNDRA DIG!
Hm.
Så mycket enklare det hade varit om man hade lyssnat från början.
onsdag 7 mars 2012
Släppa taget
En kund sa till mig att hon hade läst en bok, där hon lärde sig att säga följande mening:
– Jag förlåter dig för att du inte är så perfekt som jag tycker att du borde vara.
Hm... Jag tänker helt annorlunda.
Alla är perfekta. Här och nu, på väg på sin resa, är de perfekta. Kanske kommer de att vara annorlunda om några steg, om en stund, men just NU är de perfekta i den här stunden. Precis som de är just nu är de som bäst.
Om de råkar gå mig på nerverna, kommer de med en lärdom till mig. Jag behöver ta det lugnare, släppa taget, lära mig att inte reta upp mig. Eller något annat.
Om de är irriterade på sig själva, är det för att de vill ändra på sig själva. Det är ju ett utmärkt utgångsläge!
Alla är perfekta. De flesta är däremot inte FÄRDIGA. Det är ju en annan sak! Man måste respektera vägen, processen.
Självklart är inte alla bekväma i mitt liv. Det vore ju märkligt annars! Det finns gott om (i mitt tycke) konstiga människor. Gemensamt för dem alla är att jag kan lära mig något av dem. Och hur som helst mår jag bättre av att inte reta mig på dem, acceptera dem som de är och kanske så ett frö till förändring i både mig och dem.
Det är som det är.
Men det är inte färdigt.
Vi har alla utrymme för förbättring!
Så om någon person inte uppför sig som jag tycker att de borde göra, tänker jag:
– Jag förlåter mig själv för att jag inte ser hur perfekt du är.
– Jag förlåter dig för att du inte är så perfekt som jag tycker att du borde vara.
Hm... Jag tänker helt annorlunda.
Alla är perfekta. Här och nu, på väg på sin resa, är de perfekta. Kanske kommer de att vara annorlunda om några steg, om en stund, men just NU är de perfekta i den här stunden. Precis som de är just nu är de som bäst.
Om de råkar gå mig på nerverna, kommer de med en lärdom till mig. Jag behöver ta det lugnare, släppa taget, lära mig att inte reta upp mig. Eller något annat.
Om de är irriterade på sig själva, är det för att de vill ändra på sig själva. Det är ju ett utmärkt utgångsläge!
Alla är perfekta. De flesta är däremot inte FÄRDIGA. Det är ju en annan sak! Man måste respektera vägen, processen.
Självklart är inte alla bekväma i mitt liv. Det vore ju märkligt annars! Det finns gott om (i mitt tycke) konstiga människor. Gemensamt för dem alla är att jag kan lära mig något av dem. Och hur som helst mår jag bättre av att inte reta mig på dem, acceptera dem som de är och kanske så ett frö till förändring i både mig och dem.
Det är som det är.
Men det är inte färdigt.
Vi har alla utrymme för förbättring!
Så om någon person inte uppför sig som jag tycker att de borde göra, tänker jag:
– Jag förlåter mig själv för att jag inte ser hur perfekt du är.
måndag 5 mars 2012
Radio för 40+
Jag kan inte lyssna på radio.
Det finns ingen kanal som jag står ut med längre än en kvart.
Reklamradion, Mix Megapol och Hit FM, har så tråkig musik. De kör samma samma, dag in och dag ut, ofta samma låtar flera gånger per dag. All musik kommer från de stora bolagen, som har råd att betala goa pengar för att låtarna ska ligga på A-listan, dvs spelas ofta. Och jag blir så spytrött på att höra Katie Perry, Kelly Clarkson och Veronica Maggio. Tjejer som låter likadant allihop – och Takida. Ballad-bandet som imiterar ett hårdrocksband. På en vecka kan det väl inte vara mer än 20 olika artister som spelas, och det är för lite.
Dessutom är alla programledarna lite för stirriga för min smak. De pratar ofta i munnen på varandra, pratar hellre än genomtänkt och ägnar sin programtid åt att... fylla ut tiden. Allför många av dem har också fastnat i reklamradiorösten: Tre tonsteg lägre än alla vanliga människor, säljsmöriga och med en låtsas-Stockholms-dialekt.
P3 spelar roligare musik, nytt och inte så mainstream. Ibland lyssnar jag en stund för att se om det finns något roligt namn att snappa upp. Problemet med P3 är programledarna. De är så fulla av sig själva, ser sig som "den fria radions" förkämpar och kan inte stava till ödmjukhet eller självkritik. Dessutom är de musikpoliser: De bestämmer vad som är inne och vad som är ute. Spelas det på P3 så är det inne. Annars inte. Och är det inte inne så är det dåligt.
P4 orkar jag inte med alls. Det är så lågt tempo. Programledarna talar till oss lyssnare som om vi var efterblivna eller 82 år. Där är också alldeles för lite innehåll och alldeles för mycket solljus som strålar på gatan utanför. Carpe Diem. Plattityder. Och musiken... För mycket dansband och för ospännande annan musik. Däremot roligt stort spann, variation, det ska de få en eloge för. Men så himla mellanmjölk i urvalet.
Gold FM skulle jag aldrig lyssna på. Det är lika dumt och tråkigt som uteställen med 30+-gräns som spelar ABBA och 80-talsmusik. Jag var med på den där tiden. Jag kan de låtarna. Jag har dansat till dem ute förr och lyssnat på dem hemma. Det är inte kul längre. Nu är nu, och jag vill höra nytt och spännande och utvecklande.
Jag tror inte att jag är ensam. Tvärtom tror jag att radion har missat en väldigt stor grupp människor, tappat oss helt och hållet. Vi är mellan 30 och 50 år, är musikintresserade och känner oss inte hemma i något musikfack. Kanske är vi lite mer kräsna, vill ha genomtänkt musik som kommer från själen, kanske är vi svårflörtade.
Men vi har pengar.
Hej, musikbranschen, vi har pengar!
Vi har råd att köpa musik. Vi vill faktiskt gärna göra det, för vi vill ha musiken och kunna använda den även när vi inte (Gud förbjude) skulle kunna koppla upp oss på Spotify.
Så: Satsa pengar på vår musik! Marknadsför nya och olika artister via reklamradion.
För bara 10 år sedan (eller lite mer kanske) var det ju så det var. Jag kunde slå på radion och höra ny musik, artister som jag sedan har följt. Och hip hop! Vart har den tagit vägen nu?
Och här, en vädjan till Sveriges Radio och TV:
Starta en ny radiokanal. Den ska spela musik från olika håll i världen, inom populärkulturmusiken, med så brett spann som möjligt. Engelsk pop, ny hip hop, Australiensisk samplingspop, metall (inte för tungt, då får jag ont i levern), cross-over stilar – nya artister och nya uttryck. Åh, det skulle vara härligt!
Då kunde jag återigen lyssna på radio när jag körde bil.
Det är ju så fantastiskt mysigt.
Snälla SR: Hör min bön!
Det finns ingen kanal som jag står ut med längre än en kvart.
Reklamradion, Mix Megapol och Hit FM, har så tråkig musik. De kör samma samma, dag in och dag ut, ofta samma låtar flera gånger per dag. All musik kommer från de stora bolagen, som har råd att betala goa pengar för att låtarna ska ligga på A-listan, dvs spelas ofta. Och jag blir så spytrött på att höra Katie Perry, Kelly Clarkson och Veronica Maggio. Tjejer som låter likadant allihop – och Takida. Ballad-bandet som imiterar ett hårdrocksband. På en vecka kan det väl inte vara mer än 20 olika artister som spelas, och det är för lite.
Dessutom är alla programledarna lite för stirriga för min smak. De pratar ofta i munnen på varandra, pratar hellre än genomtänkt och ägnar sin programtid åt att... fylla ut tiden. Allför många av dem har också fastnat i reklamradiorösten: Tre tonsteg lägre än alla vanliga människor, säljsmöriga och med en låtsas-Stockholms-dialekt.
P3 spelar roligare musik, nytt och inte så mainstream. Ibland lyssnar jag en stund för att se om det finns något roligt namn att snappa upp. Problemet med P3 är programledarna. De är så fulla av sig själva, ser sig som "den fria radions" förkämpar och kan inte stava till ödmjukhet eller självkritik. Dessutom är de musikpoliser: De bestämmer vad som är inne och vad som är ute. Spelas det på P3 så är det inne. Annars inte. Och är det inte inne så är det dåligt.
P4 orkar jag inte med alls. Det är så lågt tempo. Programledarna talar till oss lyssnare som om vi var efterblivna eller 82 år. Där är också alldeles för lite innehåll och alldeles för mycket solljus som strålar på gatan utanför. Carpe Diem. Plattityder. Och musiken... För mycket dansband och för ospännande annan musik. Däremot roligt stort spann, variation, det ska de få en eloge för. Men så himla mellanmjölk i urvalet.
Gold FM skulle jag aldrig lyssna på. Det är lika dumt och tråkigt som uteställen med 30+-gräns som spelar ABBA och 80-talsmusik. Jag var med på den där tiden. Jag kan de låtarna. Jag har dansat till dem ute förr och lyssnat på dem hemma. Det är inte kul längre. Nu är nu, och jag vill höra nytt och spännande och utvecklande.
Jag tror inte att jag är ensam. Tvärtom tror jag att radion har missat en väldigt stor grupp människor, tappat oss helt och hållet. Vi är mellan 30 och 50 år, är musikintresserade och känner oss inte hemma i något musikfack. Kanske är vi lite mer kräsna, vill ha genomtänkt musik som kommer från själen, kanske är vi svårflörtade.
Men vi har pengar.
Hej, musikbranschen, vi har pengar!
Vi har råd att köpa musik. Vi vill faktiskt gärna göra det, för vi vill ha musiken och kunna använda den även när vi inte (Gud förbjude) skulle kunna koppla upp oss på Spotify.
Så: Satsa pengar på vår musik! Marknadsför nya och olika artister via reklamradion.
För bara 10 år sedan (eller lite mer kanske) var det ju så det var. Jag kunde slå på radion och höra ny musik, artister som jag sedan har följt. Och hip hop! Vart har den tagit vägen nu?
Och här, en vädjan till Sveriges Radio och TV:
Starta en ny radiokanal. Den ska spela musik från olika håll i världen, inom populärkulturmusiken, med så brett spann som möjligt. Engelsk pop, ny hip hop, Australiensisk samplingspop, metall (inte för tungt, då får jag ont i levern), cross-over stilar – nya artister och nya uttryck. Åh, det skulle vara härligt!
Då kunde jag återigen lyssna på radio när jag körde bil.
Det är ju så fantastiskt mysigt.
Snälla SR: Hör min bön!
söndag 4 mars 2012
Kroppsspråket vi alla talar
Det är ju galet egentligen: Hur omedvetna vi är om vårt kroppsspråk.
Med tanke på att ca 60% av kommunikationen sker därigenom, så känns det ju som något man bör kunna.
Hur vi står påverkar hur vi uppfattas.
Mimik, gester – och förstås röstläget.
(Som för övrigt står för 30% av kommunikationen.)
Genom att medvetandegöra det omedvetna kroppsspråket, blir vi experter på att kommunicera. Visst är det fint? Det gör nämligen att vi kan välja vad vi säger med kroppen, gesterna och röstläget.
Jag menar, att förbereda materialet inför en presentation är viktigt, men med tanke på att det vi säger med orden bara står för 10% av kommunikationen, känns det kanske lite marginellt.
När jag föreläser om kroppsspråk, kommer ofta följande reaktioner:
1 Fniss – folk känner igen sig och andra.
2 Insikt – uppfattas jag så?
3 Stress – tittar folk på mig hela tiden?
4 Litenhet/ilska – och jag som är så professionell!
Kan inte folk lyssna på vad jag säger i stället?
5 Fundersamhet – vad mycket det finns att tänka på...
Självklart tar det tid att bli expert. (Det finns en anledning till att skådespelare övar i flera år och att rutinerade föreläsare kan ta väldigt bra betalt.) Vad vi måste komma ihåg är att vi egentligen kan allt! Vi förstår nämligen. Andra människors kroppssignaler tolkar vi hela tiden rätt. Det är ett bra utgångsläge!
Det är som att kunna förstå spanska, men inte kunna prata själv. Då är steget till att börja använda språket är inte så stort...
Jag tycker att den här kunskapen är viktig i alla yrken, samt även socialt och privat. Det känns tryggt att kunna välja, även om jag ibland väljer att inte göra annorlunda än det instinktiva, det som bara blir.
Ibland vill jag också bara vara. :)
Med tanke på att ca 60% av kommunikationen sker därigenom, så känns det ju som något man bör kunna.
Hur vi står påverkar hur vi uppfattas.
Mimik, gester – och förstås röstläget.
(Som för övrigt står för 30% av kommunikationen.)
Genom att medvetandegöra det omedvetna kroppsspråket, blir vi experter på att kommunicera. Visst är det fint? Det gör nämligen att vi kan välja vad vi säger med kroppen, gesterna och röstläget.
Jag menar, att förbereda materialet inför en presentation är viktigt, men med tanke på att det vi säger med orden bara står för 10% av kommunikationen, känns det kanske lite marginellt.
När jag föreläser om kroppsspråk, kommer ofta följande reaktioner:
1 Fniss – folk känner igen sig och andra.
2 Insikt – uppfattas jag så?
3 Stress – tittar folk på mig hela tiden?
4 Litenhet/ilska – och jag som är så professionell!
Kan inte folk lyssna på vad jag säger i stället?
5 Fundersamhet – vad mycket det finns att tänka på...
Självklart tar det tid att bli expert. (Det finns en anledning till att skådespelare övar i flera år och att rutinerade föreläsare kan ta väldigt bra betalt.) Vad vi måste komma ihåg är att vi egentligen kan allt! Vi förstår nämligen. Andra människors kroppssignaler tolkar vi hela tiden rätt. Det är ett bra utgångsläge!
Det är som att kunna förstå spanska, men inte kunna prata själv. Då är steget till att börja använda språket är inte så stort...
Jag tycker att den här kunskapen är viktig i alla yrken, samt även socialt och privat. Det känns tryggt att kunna välja, även om jag ibland väljer att inte göra annorlunda än det instinktiva, det som bara blir.
Ibland vill jag också bara vara. :)
lördag 3 mars 2012
BH = kvinnoförtryck?
Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: BH är ett underligt plagg.
Hela idén med att lyfta upp två kroppsdelar och servera dem som på en bricka är väldigt rolig. Om man tänker att man skulle göra detsamma med rumphalvorna eller knäna, så förstår man hur absurt det är.
Bröst är - precis som de flesta andra kroppsdelar - olika i sin beskaffenhet. I en viss storlek och en viss ålder står de ut lite mer än före och efter. Kanske kan man säga att åldern 14 till 25 är de putigaste åren. Före det putar det ytterst lite och efter det drabbas man av tyngdlagen samt (ofta) en viss skvalpighet. I 10 år av våra liv ser brösten naturligt ut som BH-idealet. I 80 år av våra liv inte.
Är det då så att vi försöker låtsas att vi är i den åldern genom att klämma upp tuttarna i BH med bygel och vaddering och spända hyskor?
Och jag måste säga det: BH är det mest obekväma plagg som någonsin skapats!
Tätt följd av stålkorsett.
De skär in i rygg och sidor, de klämmer på solar plexus, de pressar brösten, de faller ner eller skär in i axlarna.
De kliar, för att de sitter för tätt.
Ingen kan inbilla mig att kvinnor använder dem av egen fri vilja.
Jag gör det inte!
Jag bara anpassar mig till normen. Lagom mycket, för bygelbh eller vadderad BH kommer jag inte att använda.
När jag pratar med kvinnor säger de ofta:
– Nej, jag skulle ALDRIG kunna gå utan BH.
– Varför inte, undrar jag förstås.
– Nej, det skulle vara obekvämt.
– Eh, va?
– Ja, du vet, jag har ju så stor/liten/sladdrig/tung byst.
Oavsett hur bysten ser ut, är den alltså felaktig.
Jag konstaterar att stora och tunga bystar blir ännu större/tyngre när man lyfter upp dem. Och små/sladdriga bystar är väl egentligen inget problem, utom något estetiskt krav som kommer från "norm"?
Jag själv har ganska stor byst. Den plågar mig inte alls, utom när jag ska springa eller hoppa. Då vill jag klämma fast tuttarna så att de inte är i vägen. Och det är väl egentligen det enda som det finns behov av. Om tjejerna själva skulle välja, om det inte fanns någon utseendenorm att leva upp till, så är det väl minimizers vi skulle ha allihop. BH som tryckte in och klämde fast, så att de inte var i vägen.
Om vi inte förväntades vara männen till lags och visa upp våra behag, alltså.
Jag kan känna att jag bryr mig mindre om mina bröst än jag bryr mig om t ex mina händer. Brösten bara är där till vardags, går ju inte att använda till något. För min del kan de gärna bara vara där under tröjan i lugn och ro.
Jag undrar vad som skulle hända om vi plötsligt krävde att män skulle gå med stålbågad och vadderad susp och lågt skurna byxor och kalsonger? Visa upp behagen och göra vår vardag lite ljusare. Om det var norm. Hur skulle det bli? Skulle de göra det för att bli accepterade av kvinnligheten?
Nä, jag tror inte det.
Jag tror att enda anledningen att kvinnor sätter på sig genuint onödiga och obekväma plagg, är att vi kommer från fyra årtusenden av mindrevärde. Att vi fortfarande värderas efter utseende till en störande stor del. Sedan kan vi tro att vi är så emanciperade som aldrig helst.
Det där med att bränna BH-n var nog en bra idé...
Hela idén med att lyfta upp två kroppsdelar och servera dem som på en bricka är väldigt rolig. Om man tänker att man skulle göra detsamma med rumphalvorna eller knäna, så förstår man hur absurt det är.
Bröst är - precis som de flesta andra kroppsdelar - olika i sin beskaffenhet. I en viss storlek och en viss ålder står de ut lite mer än före och efter. Kanske kan man säga att åldern 14 till 25 är de putigaste åren. Före det putar det ytterst lite och efter det drabbas man av tyngdlagen samt (ofta) en viss skvalpighet. I 10 år av våra liv ser brösten naturligt ut som BH-idealet. I 80 år av våra liv inte.
Är det då så att vi försöker låtsas att vi är i den åldern genom att klämma upp tuttarna i BH med bygel och vaddering och spända hyskor?
Och jag måste säga det: BH är det mest obekväma plagg som någonsin skapats!
Tätt följd av stålkorsett.
De skär in i rygg och sidor, de klämmer på solar plexus, de pressar brösten, de faller ner eller skär in i axlarna.
De kliar, för att de sitter för tätt.
Ingen kan inbilla mig att kvinnor använder dem av egen fri vilja.
Jag gör det inte!
Jag bara anpassar mig till normen. Lagom mycket, för bygelbh eller vadderad BH kommer jag inte att använda.
När jag pratar med kvinnor säger de ofta:
– Nej, jag skulle ALDRIG kunna gå utan BH.
– Varför inte, undrar jag förstås.
– Nej, det skulle vara obekvämt.
– Eh, va?
– Ja, du vet, jag har ju så stor/liten/sladdrig/tung byst.
Oavsett hur bysten ser ut, är den alltså felaktig.
Jag konstaterar att stora och tunga bystar blir ännu större/tyngre när man lyfter upp dem. Och små/sladdriga bystar är väl egentligen inget problem, utom något estetiskt krav som kommer från "norm"?
Jag själv har ganska stor byst. Den plågar mig inte alls, utom när jag ska springa eller hoppa. Då vill jag klämma fast tuttarna så att de inte är i vägen. Och det är väl egentligen det enda som det finns behov av. Om tjejerna själva skulle välja, om det inte fanns någon utseendenorm att leva upp till, så är det väl minimizers vi skulle ha allihop. BH som tryckte in och klämde fast, så att de inte var i vägen.
Om vi inte förväntades vara männen till lags och visa upp våra behag, alltså.
Jag kan känna att jag bryr mig mindre om mina bröst än jag bryr mig om t ex mina händer. Brösten bara är där till vardags, går ju inte att använda till något. För min del kan de gärna bara vara där under tröjan i lugn och ro.
Jag undrar vad som skulle hända om vi plötsligt krävde att män skulle gå med stålbågad och vadderad susp och lågt skurna byxor och kalsonger? Visa upp behagen och göra vår vardag lite ljusare. Om det var norm. Hur skulle det bli? Skulle de göra det för att bli accepterade av kvinnligheten?
Nä, jag tror inte det.
Jag tror att enda anledningen att kvinnor sätter på sig genuint onödiga och obekväma plagg, är att vi kommer från fyra årtusenden av mindrevärde. Att vi fortfarande värderas efter utseende till en störande stor del. Sedan kan vi tro att vi är så emanciperade som aldrig helst.
Det där med att bränna BH-n var nog en bra idé...
fredag 2 mars 2012
Förändrad mat
Det är märkligt hur vi har ändrat villkoren för livsmedelsindustrin. Från att för 100 år sedan varit helt inriktad på kvalitet, har vi hamnat i ett volymtänkande.
Ju större och mer, desto bättre.
Bättre för vem då? För den som ska tjäna pengar på maten. Endast för denne. För oss som äter den är det tvärtom.
Ta bara mjölk. I vårt land har vi en tradition av att dricka mjölk. Jag har hört att det kommer ifrån de stora folkvandringarnas tid, då skandinaverna tydligen vandrade över ryska tundran för att komma hit. De hade bara sina hästar, och ibland ont om mat, så då drack de hästmjölk och kunde därmed överleva strapatser. Därför tål (en del av oss) fortfarande mjölk i vuxen ålder.
För ett halvt sekel sedan mjölkade en ko ungefär 1-2 liter om dagen. Nu mjölkar en vanlig ko i genomsnitt 25 L per dag. Hur går det till? Givetvis kan hon inte mjölka så mycket på vanligt bete. Därför ger man henne kraftfoder: Soja, majs och spannmål. Men vad händer då med mjölken? Ja, inte blir det vanlig mjölk, det är då en sak som är säker. Givetvis innehåller den inte det mjölk gjorde förr, så då tillsätter vi (artificiella) vitaminer. Men hur tar våra kroppar emot dessa? Inte alls, är svaret. De är konstruerade och saknar rätt protein för att receptorerna i tarmen ska kunna ta upp dem. Dessutom spär vi ut mjölken så att den blir fattigare per klunk. Det är därför bara den gammaldags mjölken som är i närheten av gamla tiders kvalitet.
Eller ta en morot. Förr odlade vi våra morötter på jordar som hanterades efter alla konstens regler. Vi gödslade med brunnen ko- och hönsspillning, harvade, plöjde och vände jorden. Vi sådde, frön från förra årets skörd (naturliga och härdiga). Morötterna fick växa tills de var färdiga, tills de smakade sött och gott. Vi skördade men lät blasten ligga. Sedan plöjde vi ner dessa växtdelar (och annat från vår kompost) i jorden, för att berika den och lämna tillbaka delar av det vi hade tagit från den. Var fjärde år fick åkern ligga i träda, dvs vila och återberika sig.
Idag gödslar vi med kemikalier, konstgödsel. De får morötterna att växa alldeles för fort, så att de blir stora innan de blir mogna och har hunnit anrika näringen i jorden. Plöjer gör vi kanske en gång om året - på hösten sprejar vi Round up (eller liknande) i stället för att minska arbetsbördan. Eftersom dessa medel är giftiga och inte bryts ner, kommer de in i moroten. Vi har inte heller "råd" att låta jorden vila sig, så vi sår varje år. Ofta samma grödor hela tiden. I varje bett morot finns det därför bara rester av vad vi fick förr i en tugga.
Och köttdjuren! Förr betade de gräs, gnagde på pinnar, slickade på stenar i hagen. Eftersom EU har bestämt att betesmark inte får ha varken stenar eller träd för att generera bidrag, kan de flesta kor bara beta gräs numera. Och så måste de ju växa fortare och bli större! De får därför soja- och majspellets. Genmodifierad soja och majs, eftersom de är billigare att framställa. Du blir vad du äter, brukar man säga, så därför blir köttet också genmodifierat. Vad är det för fel med det? Bland annat är det syrabildande i våra kroppar. Många reagerar också på det här köttet och antalet köttallergier ökar lavinartat (med otäcka symptom). Vi blir gasiga och oroliga och det krävs oerhört mycket mer vitaminer och mineraler för att bryta ner de här svåra strukturerna. Dessutom är köttet rikt på Omega6, vilket är vår fiende nummer ett i alla inflammationssjukdomar (muskelinflammationer, ledproblem, depressioner m m).
Och allt för att någon ska tjäna mer pengar.
Hade det då inte varit bättre att betala mer för våra livsmedel?
Vi hade garanterat sparat pengar på att slippa köpa många mediciner...
Så tokigt det kan bli när ekonomerna får regera.
Ju större och mer, desto bättre.
Bättre för vem då? För den som ska tjäna pengar på maten. Endast för denne. För oss som äter den är det tvärtom.
Ta bara mjölk. I vårt land har vi en tradition av att dricka mjölk. Jag har hört att det kommer ifrån de stora folkvandringarnas tid, då skandinaverna tydligen vandrade över ryska tundran för att komma hit. De hade bara sina hästar, och ibland ont om mat, så då drack de hästmjölk och kunde därmed överleva strapatser. Därför tål (en del av oss) fortfarande mjölk i vuxen ålder.
För ett halvt sekel sedan mjölkade en ko ungefär 1-2 liter om dagen. Nu mjölkar en vanlig ko i genomsnitt 25 L per dag. Hur går det till? Givetvis kan hon inte mjölka så mycket på vanligt bete. Därför ger man henne kraftfoder: Soja, majs och spannmål. Men vad händer då med mjölken? Ja, inte blir det vanlig mjölk, det är då en sak som är säker. Givetvis innehåller den inte det mjölk gjorde förr, så då tillsätter vi (artificiella) vitaminer. Men hur tar våra kroppar emot dessa? Inte alls, är svaret. De är konstruerade och saknar rätt protein för att receptorerna i tarmen ska kunna ta upp dem. Dessutom spär vi ut mjölken så att den blir fattigare per klunk. Det är därför bara den gammaldags mjölken som är i närheten av gamla tiders kvalitet.
Eller ta en morot. Förr odlade vi våra morötter på jordar som hanterades efter alla konstens regler. Vi gödslade med brunnen ko- och hönsspillning, harvade, plöjde och vände jorden. Vi sådde, frön från förra årets skörd (naturliga och härdiga). Morötterna fick växa tills de var färdiga, tills de smakade sött och gott. Vi skördade men lät blasten ligga. Sedan plöjde vi ner dessa växtdelar (och annat från vår kompost) i jorden, för att berika den och lämna tillbaka delar av det vi hade tagit från den. Var fjärde år fick åkern ligga i träda, dvs vila och återberika sig.
Idag gödslar vi med kemikalier, konstgödsel. De får morötterna att växa alldeles för fort, så att de blir stora innan de blir mogna och har hunnit anrika näringen i jorden. Plöjer gör vi kanske en gång om året - på hösten sprejar vi Round up (eller liknande) i stället för att minska arbetsbördan. Eftersom dessa medel är giftiga och inte bryts ner, kommer de in i moroten. Vi har inte heller "råd" att låta jorden vila sig, så vi sår varje år. Ofta samma grödor hela tiden. I varje bett morot finns det därför bara rester av vad vi fick förr i en tugga.
Och köttdjuren! Förr betade de gräs, gnagde på pinnar, slickade på stenar i hagen. Eftersom EU har bestämt att betesmark inte får ha varken stenar eller träd för att generera bidrag, kan de flesta kor bara beta gräs numera. Och så måste de ju växa fortare och bli större! De får därför soja- och majspellets. Genmodifierad soja och majs, eftersom de är billigare att framställa. Du blir vad du äter, brukar man säga, så därför blir köttet också genmodifierat. Vad är det för fel med det? Bland annat är det syrabildande i våra kroppar. Många reagerar också på det här köttet och antalet köttallergier ökar lavinartat (med otäcka symptom). Vi blir gasiga och oroliga och det krävs oerhört mycket mer vitaminer och mineraler för att bryta ner de här svåra strukturerna. Dessutom är köttet rikt på Omega6, vilket är vår fiende nummer ett i alla inflammationssjukdomar (muskelinflammationer, ledproblem, depressioner m m).
Och allt för att någon ska tjäna mer pengar.
Hade det då inte varit bättre att betala mer för våra livsmedel?
Vi hade garanterat sparat pengar på att slippa köpa många mediciner...
Så tokigt det kan bli när ekonomerna får regera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)