Att adoptera en igelkott

Det är mycket att tänka på när man ska adoptera.
Kan jag satsa så mycket tid som det innebär att ta hand om en liten varelse från en annan del av världen? Kan jag stötta och hjälpa, fastän jag kanske inte vet så mycket om den lillas bakgrund? Kan jag vara en bra mamma, trots att jag inte är hennes biologiska mor?

Ibland hinner man inte tänka efter, man bara måste agera.

Så var det när igelkotten Klara letade sig fram till vår familj.

En liten, liten sticksboll kom hoppande genom gräset till studsmattan, där barnen studsade och skrattade för fullt. Helt orädd verkade hon. Vi sprang förstås fram och tittade, glada över att vi hade igelkottbarn i vår trädgård. Hon var så liten, mycket mindre än sin bror som syntes borta i rosenhäcken.

Vi skrattade åt hennes skuttande i gräsmattan, trodde att det var för att hon var så liten att hon tyckte den var ojämn. Lite senare satte vi skrattet i halsen, då Sonen upptäckte att hon bara hade ett framben.

Höger framtass var borta. Kvar var bara en liten stump, som såg infekterad och öm ut. Det var inget att göra - klart vi måste hjälpa till!

Uppblött kattmat, insekter som vi hade fångat och lite vatten blev första målet. Lilla igelkotten åt glupskt, och vi förstod att hon hade kommit till oss för att hon inte hade så långt kvar. Ett sista desperat försök att överleva, helt enkelt. Jag hämtade aloe vera-sprayen och sprutade på stumpen. Det sved, hon ryckte till, men stannade ändå och åt.

Därefter försvann hon och var borta hela dagen. Sov, antagligen. På kvällen kom hon fram igen, och fick mer mat. Morgonen därpå stod hon på gräsmattan vid frukost. Redan vid lunch kom hon igen, mycket snabbare och piggare nu, och åt dubbelt så mycket mat. Sedan var det tyst till tredje morgonen.

När vi tittade ut från frukostbordet, såg vi lilla Klara (som vi nu hade döpt henne till), idogt skuttande fram över den stora gräsmattan mot vår ytterdörr. "Hallå, jag är hungrig!" Hela familjen följdes förstås ut med uppblött kattmat i högsta hugg. Oj, som hon åt! Och mycket piggare. Stumpen hade läkt ihop, hon ville nosa på alla våra händer och vi fick klappa henne.

Så nu har vi en tam igelkott. Tur att det finns tid att lära sig mer, innan det blir vinter och dags för ide.

Egentligen var det nog inte vi som adopterade henne. Det var hon som adopterade oss.