Eld

Magiska, magiska eld!

Finns det något härligare än en gemensam lägereld? Eller för all del en knastrande vedeld i en öppen spis?

Jag tror inte det.

Jag älskar eld. I min ungdom var min nervösa moder orolig för att jag skulle bli pyroman. Detta för att jag alltid ville ha tända ljus och för att jag inte var rädd för eld.

Det senare är skönt, men också en källa till skador. På något sätt tror jag att jag kan ta i glödande vedträn utan att bränna mig. Vet inte riktigt vad som är fel i huvudet, men jag får verkligen stålsätta mig för att använda verktyg.

Någon gång har jag bränt mig. I en stressad situation under stormen Gudrun, fångade jag ett glödande vedträ innan det föll ut ur kakelugnen. Roligt nog brände jag mig inte i handflatan där jag fångade vedträt, utan på handryggen mot spisinsatsen när jag drog ut handen.

Men elden...
Den är så fascinerande.
Allt ryms i den.

Om jag vore en spåkvinna, skulle jag spå i eld. Man kan ju sitta hur länge som helst och bara titta in i lågorna och glöden. Det blir som en liten värld i sig, en växelverkan mellan luft, eld och ved. Man kan se hur glöden jagar fram på en bit bark innan den flammar upp, hur små pinnar kroknar och svartnar, hur veden faller ihop till en tätare brasa.

Det är väl inte precis action, men oerhört fridfullt.
Det är sövande, lugnande, spännande och livgivande.
Jo, livgivande: Efter eld kommer nystart.

Eld är ju också en katalysator för allt som har med energier att göra. När jag behandlar eller sänder reiki har jag alltid tända ljus. En gång gav jag reiki på en kund framför en öppen brasa. Det gör jag inte om... Herregud, vad mycket som hände! Det var lite för bra...

Det bor absolut inte en pyroman i mig, men jag gillar eld. Det är min dröm att få begravas på vikingasätt: Min kropp på en flotte puttas ut i havet (min första kärlek) och eldpilar antänder allt i solnedgången. Vansinnigt vackert och helande.

Kanske ska börja lobba för en lagförändring där...