Kartläggning av romer

Jag är så arg.
Arg så att jag darrar.
Vad mer är: Jag skäms.
Skäms över det land som är mitt hemland, Sverige, som jag alltid har hållit högt och respekterat. Idag kan jag inte.

Orsaken är den artikel jag har läst i DN om kartläggning av romer.
Det är helt absurt!

Som liten läste jag bokserien om Katitzi. Jag förfärades över hur hon och hennes släktingar blev behandlade, flämtade av skräck när jag insåg att det inte låg så långt tillbaka i tiden och lugnade mig ändå med att det var passerat. Det var då, nu vet vi bättre.

Tydligen inte.

Att registrera människor för att de har en viss etnisk tillhörighet är fel.
Det är så enkelt som så.
Vi gjorde det i Sverige under 30- och 40-talen, eftersom vi var Tysklandsvänliga. Rasbiologiska institutet och allt det där – vår hemska nutidshistoria. Det fanns en tid då Sverige var indoktrinerat av galna, rasistiska tankar, jag vet det. Men inte nu! Inte 2013! Det svider i mitt hjärta och skammens tårar svider innanför mina ögonlock. Hur kan det här få förekomma?

JAG VILL ATT VI SKA VARA BÄTTRE ÄN SÅ!

I det Sverige där jag växte upp, lärde jag mig att alla är lika mycket värda. Vi må vara bra på olika saker, men vi är lika mycket värda. Kanske ser vi olika ut, men "röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt" och "vi är vän med alla på jorden må ni tro". Jag växte upp i ett land där jag ville skicka min mat till Afrika, till de svältande barnen. Ett land, där vi hade Fredsveckor i skolan och jag hade 7 brevvänner i Tanzania, som jag skickade små presenter till. Ett Sverige, där vi gjorde insamlingar till Röda korset, lämnade kläder hos Bikupan, skänkte möbler till Erikshjälpen och sålde lotter för Svenska Freds.

Därifrån kommer jag.
Idag ser det inte ut så.
Det har jag svårt att acceptera.
Bara för att min vän är mörk i hyn, eller har svart hår, eller ett utländskt efternamn, så behandlas hen annorlunda än jag. Jag, som möter massor med fördomar varje dag för att jag är "konstig" – kulturarbetare, inte fast anställd, alternativare – har det ändå så oerhört förspänt jämfört med många av mina vänner, tack vare min ljusa hy och mitt svenska namn.

Och nu: Ett register för romer.
Det är gräsligt.
Kringresande, kallas de.
Att man har mage.

Jag skäms.
Över att vara svensk, över svensk feghet, över smygrasismen.
Och vet du: Jag är också kringresande.
Jag har precis flyttat, jobbar än här och än där, reser mycket för mina föreläsningar och workshops. Kanske ni ska registrera mig? Gör det! Jag skulle vara stolt över att stå på den listan, rom eller inte. Som protest mot att den existerar.

Plötsligt är jag mycket, mycket glad över att ha läst alla böckerna i serien om Katitzi för min dotter. Vissa partier tvekade jag inför, de är hemska och sorgliga, men vi tog oss igenom dem också med lite extra förklaringar. Jag önskar att alla läste de böckerna! Sedan undrar jag om någon skulle ha mage att behålla den där listan.

Tacksamhet

Sedan några år förstår jag vitsen med att vara tacksam. Så gott som varje kväll avslutar jag dagen med att tacka för allt som jag är glad för. Vissa dagar blir det en lång harang, andra dagar kanske mer: "Tack för att jag får gå och lägga mig!"
Det spelar ingen roll: Tacksamheten är alltid skön att uppleva.

Det är lätt att man förlorar sig i missnöjet.
Att fokusera på allt som behöver förändras och förbättras ger naturligtvis utveckling, men inte lycka. Lycka kommer av att man förstår hur mycket man har att vara tacksam för.

Hälsa, mat på bordet, solsken, glada barn, att ha ett jobb, att ha klarat av något jobbigt, att ha fina kläder att klä sig i, att cykeln eller bilen fungerar, att pengarna räcker, trevliga möten under dagen, att ha sett någon som behövde ses, att håret var fint idag, leendet från expediten i affären, att katterna trivs...
Det finns så otroligt mycket att känna tacksamhet för.

Jag lyssnade på Christian Gidlunds sommarprat.
Han berättade att han drömde en härlig dröm om att vara frisk. Sedan vaknade han till sin verklighet, sin mardröm: Sin obotliga cancer. Genast kände jag tacksamheten välla över mig. Tänk, när jag drömmer mina hemska mardrömmar, så vaknar jag upp och känner: "Oh herregud, vilken tur att det var en dröm!" Visst kan det ta en stund att skaka av sig de värsta känslorna, men min verklighet, det som jag vaknar upp till, är trygghet, kärlek och välmående.
Jag stod och stekte pannkakor och lyssnade på radiopratet, var tvungen att lägga ner stekspaden och hugga tag i diskbänken. Helt yr av tacksamhet blev jag.

Min ringsignal på telefonen är en bit av en refräng.
Det är en låt av Aaron Spiro, som heter I feel grace.
Jag har den för att påminnas om att känna tacksamhet, ynnest, nåd.

Allt går att känna tacksamhet för!
Tack för den här stillasittande stunden, tänker jag när jag väntar hos tandläkaren. Tack för att jag hann, tänker jag när jag kommer precis i tid. Tack för att det bara regnar så här lite, tänker jag när jag cyklar genom droppande regn. Tack för att jag kom ihåg regnjackan, tänker jag när det häller ner.

Tacksamhet är fantastiskt!
Livet blir så mycket roligare. :)

Att värdesätta yrken

Sverige. Landet där alla ska ha lika möjligheter och lika rättigheter. Det är fint!
Jag kan dock känna att vi kanske har missuppfattat det hela.

Idén började väl med arbetarrörelsen.
De besuttna skulle inte längre ha ensamrätt till makt och härlighet. Den allmänna skolan skulle ge alla möjligheten att läsa och lära, för att sedan studera vidare. Vem som helst skulle kunna bli läkare, minsann!

Det var en bra tanke, tycker jag.
Men sedan gick det snett någonstans.

I det samhälle som växte fram, blev det finare än någonsin att vara läkare, advokat, börsmäklare och vd. Städare eller köksa, däremot, var så eländigt så det ville ingen bli. Vi fick plötsligt låg- och högstatusyrken – och skillnaden blev större än någonsin. Man gjorde flera försök att döpa om våra lågstatusyrken, så städare blev lokalvårdare och senare lokaltekniker.
Det hjälpte föga.

För många är det idag otänkbart att jobba som städare. Jag tycker att det är konstigt. Själv har jag en högskoleutbildning i media och kommunikation, har drivit eget företag, varit chef för upp till 22 personer och har toppbetyg. Där jag är just nu i livet, känner jag att det lockar mycket mer att vara städare än börsmäklare. Skönt att få rå sig själv, att vara "osynlig", göra rent och snyggt, bli färdig, slippa bry sig om världsproblemen och inte ha så värst mycket ansvar. Skulle passa mig bra!

Och ärligt talat: Vilket jobb man än har, finns det skitarbetsuppgifter och tråkiga moment. Att jobba som marknadsförare kan verka glassigt, tills man inser hur mycket man får släpa till mässor och demonstrationer. Att vara kirurg låter fint, men hur kul är det egentligen att stå och gräva inuti någon människa, bland tarmar och annat? Nä, då torkar jag hellre golv med citrondoftande såpa.

Men så är det det där med pengarna.
Att vi i samhället tydligen tycker att det är viktigare med folk som programmerar black jack-spel på internet än folk som tar hand om våra barn. En förskollärare tjänar i snitt 23000 kr och en spelprogrammerare lyfter 31000 kr. De har båda hyfsat långa högskoleutbildningar.

En städare tjänar i snitt 18000 kr, så det är tydligen ganska oviktigt att vi har det snyggt omkring oss. "Nej, det är för att vem som helst ju kan städa." Verkligen? Jamen, gör det du då. "Nej, JAG vill inte." Nehej, då kanske vi skulle betala bra för att någon gör det som de flesta inte vill göra...
Man kan ju tänka på olika sätt.

Personligen tycker jag nog att nyttan av en städare är betydligt större än den av en börsmäklare.
Faktiskt tycker jag att vi har större nytta av spådamer än börsmäklare, om man nu ska jämföra folk i liknande verksamhet. Att förutspå framtiden verkar ju gå halvbra för börsmäklarna. Min erfarenhet av spådamer är något begränsad, men jag tror att de träffar rätt i högre grad.

Vi får det samhälle vi skapar.
Just nu premierar vi yrken som har väldigt liten betydelse för vårt liv på jorden. Det som är i grunden viktigt – matproduktion, att ta hand om unga och gamla, att hålla rent efter oss i hem och natur, att skapa trivsel och sprida kärlek – är det som betalar sig sämst. Bäst betalar sig hantering av pengar, att sitta vid datorer och att bossa med folk. Det förstår vem som helst att det inte är en hållbar situation.

Tänk om vi skulle få samma lön allihop! Om man fick lön under tiden man studerade, och att alla yrken gav samma ingångslön. Skulle folk välja mer efter intresse då?
Jag vet inte.
Det jag vet är att det är totalt ohållbart att en revisor kan ha en ingångslön på 50000 kr. För att flytta siffror mellan kolumner? Är det dubbelt så viktigt som att ta hand om 10 barn? Nej. Och det är definitivt inte dubbelt så jobbigt eller svårt eller ansvarsfullt. Jag vet vad det är: Det är inte klokt.

Vi får det samhälle vi premierar.
Vad vill vi värdesätta högst i samhället?
Vad är viktigast för samhällets, människornas och jordens fortlevnad?

Ja, inte är det börsmäklare i alla fall... :)

En respektlös generation?

Jag gillar ordet respekt.
Det är ett fint ord, med både närhet och distans.
Ibland hör jag att andra förknippar ordet med hårdhet, straff och kyla, men för mig betyder respekt något annat.

Ur Wikipedia:
"Respekt betecknar i vardagligt tal aktning eller vördnad för en person.[1] Mer konkret innebär detta att man värdesätter en persons egenskaper.[2] Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som en nation eller religion."

Så tänker jag. Det handlar om att man accepterar andra och är öppen för deras egenheter och åsikter. Det tycker jag är fint.

Idag pratade jag om respekt med några barn. Jag tog min utgångspunkt ur en workshop i afrikansk dans som vi hade i förra veckan. Eftersom jag såg ganska många som visade sura miner, gjorde grimaser och hasade fram och tillbaka på dansgolvet, tog jag upp det här med bemötande. "Vi bjöd in de här fantastiska dansarna och musikerna", sa jag. "De bjöd på sig själva, sin musik, sin energi, sin glädje. Då ska vi åtminstone bemöta dem med respekt och ge tillbaka energi genom våra ansikten och våra rörelser."

Barnen såg ut som om jag pratade grekiska.
– Men jag tyckte inte att det var kul, sa en pojke.
– Har du varit på middag någon gång hemma hos någon annan? frågade jag. Då äter man det som bjuds och tackar så mycket efteråt, även om det inte var det godaste man har ätit, eller hur? Samma sak gäller här. Det handlar om respekt.
– Nä. Om det är äckligt säger jag det och vill ha något annat.
– ?!

De förstod verkligen inte. Alla deras argument handlade om dem, vad de behövde, hur de kände, vad de tyckte. Vad de där gästdansarna kände? Helt ointressant.

Jag gick vidare till att prata om att visa respekt för dansämnet. Att det (i den aktuella skolan) är ett ämne precis som alla andra, som ska respekteras för vad det är. Vi har inte bollspel på dansen av den enkla anledningen att ingen kör dansuppvärmning på idrotten. Vi är tysta och lyssnar när andra pratar samt räcker upp handen när vi vill prata, för att det är så vi agerar i klassrummet.

Några förstod. Andra inte.
Återigen jag-argumentet:
– Men jag tycker inte om dans. Jag gillar bara bollspel.
– Jaha, men det finns de som tycker tvärtom! Tänk om de skulle vägra spela boll, och bara springa runt och störa på fotbollsplanen, ta bollen och sticka iväg eller samla sig i klungor och prata högljutt med varandra? Hur skulle du gilla det?
– Jamen, SÅ kan man ju inte göra! (Killen såg irriterad ut.)
– Nej, just det. Det är respektlöst mot dig, som gillar bollspel. Men du gjorde precis det mot dina klasskompisar, som gillar dans.

Tror ni polletten trillade ner?
Nix.
Jag tror faktiskt att han inte klarade att sätta sig in i en annan persons sits. Empatibrist.

Jag tror att det här kommer av den utbredda individualiseringen. Alla ska få allt på sitt sätt, det ska anpassas och tillrättaläggas. Dessutom ska man bara behöva göra det man har "lust" med.
Hm.
Om jag bara gjorde det jag hade lust med, skulle det inte bli så bra. Då skulle t ex min familj inte kunna bo i något annat än ett tält. Och vi skulle få äta gräs. :)

Hoppas att vi inte uppfostrar en helt respektlös generation. Det blir en mycket kall, hård och egoistisk värld. Åtminstone i min bok.

Lyssna på tystnaden

Det finns mycket att säga om tystnad.
Ofta talar vi om vila och tystnad som helande.
Att det är bra att vara tyst: Tala är silver, tiga är guld.
En annan aspekt är den "talande tystnaden".

Jag tänker att det finns en tystnad till:
Den tystnaden vi aldrig uppmärksammar, den verkligt tysta tystnaden.

I ett samhälle där vi ständigt matas med information, ljud, klipp på nätet, Facebook-kommentarer och tweets är det svårt att lägga märke till tystnaden. Den finns dock där.

Utebliven information är också information.

Om vi sitter och scrollar på Facebook, väljer vi att kommentera vissa saker och andra hoppar vi över. Att vi hoppar över säger också någonting... Men inte bara där! I kompisgänget, i kafferummet eller i konversationen mellan två personer finns också mycket tystnad.

Jag tror att vi skulle må bättre av att lyssna på den.

Säg till exempel att kompisgänget har samlats. "Jag har precis valt tapeter till vårt sovrum", säger en kompis. Vi andra säger "åh, så roligt" men tänker "jädrar, jag skulle ju ha börjat på ungarnas rum". En annan berättar om det nya jobbet, och vi frågar lite om det men tänker "vilket roligt jobb hon har, jag önskar jag kunde hitta något som uppfyllde mig så". Nästa berättar om Thailandsresan, varpå jag blir tyst eftersom vi inte ens lyckades få semester samtidigt i år, min man och jag.

Det är lätt att sitta där och tänka att man är lite misslyckad jämfört med de andra. För man hör bara det alla säger och inte det de inte säger. Om vi i stället hade lyssnat på de fem som var tysta, hade det varit tydligt att livet är både upp och ner för alla.

På Facebook kanske vi ska vara uppmärksamma på de som inte syns och kommenterar. Var är de, vad gör de? Kanske är de alldeles ensamma och ledsna? Kanske ska vi skicka ett litet hjärta som meddelande, bara för att visa att vi tänker på dem?

Det är svårt att uppmärksamma tystnaden i ett samhälle som premierar de stora gesterna. Tystnaden är stilla, opretentiös och kravlös. I den finns också sinnesro, på fler än ett sätt.

Stavgående tyskar och andra trygga rutiner

Idag var han inte där. Han, mannen som jag möter varje morgon på väg till jobbet. Jag kallar honom Tysken. Han är en speciell figur, där han går med solglasögon, stavar, specialhandskar, oerhört rak hållning och bestämda steg. I min fantasi är han tysk, eftersom han är sådär väldigt rak och noga samt så extremt punktlig. (Jag tror att han är typen som också badar i speedos, btw.)

I en månads tid har jag mött honom varje dag.
Jag vet nu, att om jag möter honom nära mitt hem, är jag sen till jobbet.
Om jag däremot stöter på honom ända borta vid guppet, är jag i god tid.
Det går att ställa klockan efter honom, tysk som han är.

Men idag såg jag honom inte. Det kändes märkligt. Lite trist, lite otryggt. Kanske till och med lite som "är det verkligen inte lördag".

Jag är annars ingen vän av rutiner.
Det är jobbigt att göra samma saker.
När man har gjort något en gång, måste man göra det på ett annat sätt nästa gång. Eller med ett annat fokus. Att bara upprepa saker på samma sätt gör att det kliar i min ryggrad.

För mig handlar vardagen om att hitta olika infallsvinklar, så att jag ska stå ut med att följa ett schema eller att göra (nästan) likadant. Tänka: "Idag ska jag minsann köra en ny koreografi, eller överraska med en ny improvisationsövning. Och om vi övar på samma steg över diagonalen som förra gången, kan vi byta låt och lägga till armar. Eller göra en annan tolkning." Allt för att glömma bort att jag har samma klasser som förra veckan, enligt samma schema med samma läroplan. Hälsosamt självbedrägeri.

Ibland, när jag har haft mindre kreativa arbetsuppgifter, så har jag fått sänka mina krav på variation till "idag ska jag minsann ha med mig en LJUS macka till fikat, i stället för den vanliga mörka". Eller: Om jag byter register i den här pärmen, och dekorerar med fina färger, så känns det nog fräschare."

Många gånger har jag förundrats över folks behov av och glädje i rutiner. Tänk, att folk kan gilla att göra samma!

Idag tror jag att jag förstod något.
Att följa rutiner betyder trygghet.
Det betyder att slippa välja, att slippa ta aktiva beslut och därmed också att slippa en del ansvar.

Faktiskt blev min tyskfria morgon lite orolig och osäker. Var jag sen? Eller en hel timme för tidig? (Det har ju hänt några gånger, med mina bristande färdigheter kring analoga klockan...) Var det dags att öka takten, eller inte?
Det kändes helt enkelt lite fel. Och så är det ju när vi är vana vid något och mister det.

Tryggheten i vardagsrutinerna kanske har en poäng.
Jag hoppas att Tysken återvänder på måndag.
Och dessutom:
Hans ersättare, den halvnakna hängbröstade mannen, var inte lika rolig.

Skitnödiga konstnärer

När man arbetar med konst av någon form, står man inför många utmaningar. Oavsett om man är dansare, musiker, konstnär, sångare, konsthantverkare, regissör, kompositör eller något annat kommer man att få kämpa. Exempelvis förstår inte alla att man faktiskt jobbar med det där "roliga". Skattemyndigheternas regler blir svåra att tillämpa, vissa bokföringsregler passar dåligt för denna verksamhet. Det kan vara svårt att ta betalt för det jobb man faktiskt lägger ner. Man kan ha riktigt svåra arbetstider och bitvis usla arbetsförhållanden.

Allt det här får man stå ut med.
De enda som riktigt förstår vad man uthärdar, är andra konstnärer.
Därför är det för mig totalt obegripligt när man inte håller ihop.

Det finns alltid de där människorna som alltid måste kritisera andra. Som måste sätta gränser och framhålla sig själva. "Nja, HEN är ju inte en RIKTIG kompositör, för hen har inte gått den-och-den skolan." Eller: "Nej, vi RIKTIGA konstnärer kan inte sitta tillsammans med konsthantverkarna. Det skulle underminera vår existens." Och för all del: "Ta inte det där dansjobbet, för koreografen har inte gått på Danshögskolan!" För att inte tala om: "Alltså, deckarförfattare är ju inte riktiga konstnärer, för de tjänar ju massor med pengar på det de gör. Annat är det med oss strävande musiker."

Varför?
Vad ligger bakom det?

Kreativ verksamhet, som jag skriver om här, är totalt beroende av att man kan tänka fritt, att man är emotionellt begåvad, att man kan känna kärlek, att man känner lust i skapandet. Exakt HUR hjälper det här synsättet kreativiteten? Såvitt jag kan förstå är det snarare en motkraft, något som begränsar och motverkar skapande.

Det måste ju vara så att de människor som hela tiden vill begränsa och avgränsa, de som ser sig själv som högre och viktigare än andra, måste lida av extremt dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Genom att försöka trycka ner andra, tror de att de kan höja sig själva. Kanske tror de innerst inne att de inte är värda och värdiga att leva av sin konst, att de är bra nog. Därför klänger de sig fast vid de gränser som utbildningar och yrkesfacket ger.

Tror man att man automatiskt blir en bättre konstnär för att man har gått på konstfack, Danshögskolan eller studerat sång i Wien? Snarare är det väl så, att ju bättre man är, desto mer ödmjuk blir man. Jag tänker att en riktigt begåvad konstnär kan se storhet i ett barns lek med kritor eller en tonårings sångtolkning av ett stycke. Givetvis är det finemang ifall man också har fått möjligheten att gå på en bra skola, men det är definitivt inte allt, det vet vi. Otroligt många konstnärer (i olika discipliner) har varit självlärda och kanske just därför kunnat revolutionera sin konstart.

Den där skitnödiga attityden retar mig kopiöst.
Inte nog med att den söndrar inom konstnärsyrkena – den ger också konstnärer dåligt rykte och anseende bland utomstående. Det är därför konst ofta beskylls för snobberi, för att vara långt från folket, för att vara svår.

Är det verkligen det vi vill?
Nej. Det vill i alla fall inte jag.
Alla som hänger sig åt något, konst eller något annat, är värda hurrarop och ryggdunkar. Att engagera sig, trots stora svårigheter, är modigt och underbart. Vad sedan resultatet blir, får väl publiken avgöra. Och kanske är inte ens resultatet viktigt. Kanske är det som räknas att en person kastar sig ut och ger allt för en dröm, eller en tanke. För ju fler det är som vågar göra det som känns viktigt för just den personen, desto sannare blir världen.

Sjuk

Man får precis vad man behöver för att lära sig det man ska lära sig, brukar jag säga. Universe provides.
Och nu har jag blivit sjuk.
Det tog tre dagar innan jag förstod varför.

Jag har inte för vana att vara ledig när jag är sjuk.
Visst blir jag sjuk ibland, men hemma är jag inte.
Vanligtvis brukar jag skylla på att jag har varit egen företagare så länge och helt enkelt inte haft den möjligheten. Det är i bästa fall en halvsanning.

Nu ska du få höra varför jag inte kan vara sjuk.


1 Jag är så himla viktig.
Jo, det är sant! Ingen kan göra mina arbetsuppgifter! Så är det.
Jag är ofta i den sitsen: Ensam danslärare, eller ensam marknadsförare med inbokade kundbesök/mässor, eller chef, eller enda dansläraren med tillräckligt hög kompetens, eller enda föreläsaren på hela konventet, eller ensam behandlare.

Hm.
Hur kan det komma sig?
Och givetvis är det inte sant. Självklart förstår jag det.

Sanningen är precis tvärtom: Tänk om jag inte ÄR särskilt viktig?
Tänk om världen klarar sig fin-fint utan mig? Om någon annan kan göra det jag tänkte göra, lika bra som jag eller – oh, hemska tanke – till och med lite bättre? Så att mina elever, kunder, anställda, konventdeltagare eller klienter kanske inte saknar mig alls?

Det är där den verkliga skräcken ligger.
Att inte vara viktig, inte behövd.
Att världen faktiskt inte alls bryr sig om ifall jag gör det jag hade planerat.

Då behövs inte jag.
Och då har jag ingen mening.
Det är förfärligt.


2 Jag är inte mesig.
Klart jag klarar att dansa med 40 graders feber! Jag är tuff, jag.
Att jag förbjuder alla andra att göra det är självklart.
Det är ju bara dumt.

Men de reglerna gäller inte för mig.
Jag är ju lite tuffare, lite starkare och lite tåligare.
Det går ingen nöd på mig.

Till att börja med borde jag ha tagit hand om mig själv bättre, sett till att inte bli sjuk. Att jag har blivit sjuk är därför helt och hållet mitt fel. Hade jag bara ätit bättre, sovit bättre, stretchat bättre, klätt mig bättre, andats bättre eller hållit behörigt avstånd, så hade det här inte hänt.

Men innerst inne handlar det förstås om att jag inte är riktigt lika bra som de andra. De kan unna sig att vara hängiga eller inte ens där. Jag, däremot, måste göra 110% hela tiden för att räcka till. Och vill man något, får man offra.
Bit ihop.


3 Folk kommer att bli arga
Om jag är borta, kommer jag göra "folk" besvikna.
De förväntar sig mer av mig.

När jag inte är där, får de inte det de vill ha.
De får nöja sig med något annat.
Därför kommer de vara arga på mig när jag kommer tillbaka. Jag har svikit deras förtroende och kommer att få börja om med att lära känna dem och få dem att lita på mig.

Eller så kommer de inte att minnas mig.
Jag kanske inte alls var så oersättlig.
Då får jag ägna massor med tid och energi åt att etablera kontakt igen.


4 Förresten kommer jag att bli tjock
Ligga här och vara sjuk? I tre dagar?
Bara äta och sova? Det går inte för sig.

Jag kanske kan göra magisar.
Var fjärde timme.
Eller åtminstone en gång om dagen.


Rationellt?
Nej.
Jag är fullständigt medveten om det, nu när jag sätter ord på eländet. Det har jag inte gjort förut. Jag var väl inte mogen att se mig själv i vitögat förrän nu. (Tack Universum, för den insikten.)
Man skulle kunna tänka annorlunda, kanske:
1 Jag är viktig, men jorden snurrar vidare ändå.
2 Det är synd om mig och folk tänker på mig.
3 Folk kommer kanske till och med att sakna mig och längta tills jag blir frisk.
4 Jag duger som jag är, tjock eller ej.

Hm.
Det här behöver bearbetas.
Här ligger emotionella trauman begravda!
Och jag tänker på musikalen jag regisserade med skrivna instruktioner på blädderblock, då jag hade stämbandsinflammation. Och danslektionerna med händerna i fickorna efter whiplashen. Och terminen då jag dansade 60 timmar i veckan på en bruten fot (nja, bara ett mellanfotsben, men svart var den, foten). Och alla gångerna med feber på jobbet.

Och jag tänker: Somliga lär sig jävligt långsamt.
Tänk om jag kanske skulle ta tag i det här nu, så jag slipper bli sjuk mer?

STIM. Vilket lurendrejeri!

Det kan vara svårt att leva på sin konst. Det vet alla som har försökt. Att vara koreograf kan vara klurigt, eftersom man måste räkna ut i förskott vad det kan kosta att koreografera ett stycke med ett antal dansare, förutse svårigheter och tidsaspekter och ta betalt för allt. Det kan bli rätt dyrt. Chansen finns alltid att någon som vill ta sig fram, någon som ännu inte lever på yrket, dumpar priset och gör det för fikapengar.

Samma sak är det för konstnärer. De måste ta ordentligt betalt för varje målning, eftersom de inte vet hur många de får avsättning för och hur länge de kommer behöva leva på den där sålda tavlan. Därför kan konst bli relativt dyrt – men skulle man räkna timpriset för tillverkningen, så skulle det antagligen vara några ören per timme.

Alla konstformer fungerar likadant. Undantaget som bekräftar regeln är musik och musiker.

Musiker tar inte betalt för sina verk när de säljer dem.
I stället ska de få lite betalt hela tiden när deras verk används, spelas.
Det har man skapat en organisation för, som heter STIM.
Dit betalar radiostationer, frisörsalonger, danssskolor, skolor, TV-kanaler med mera pengar till hela tiden, för att kunna spela musik. Även den musik man själv har köpt, får man alltså betala för att få spela.

Det är ju så konstigt!

Pengarna sägs gå till artisterna, musikerna. Det är inte alls sant.
Ca 25% går till administration och 75% går till upphovsmännen, inte artisterna.
(För artisterna finns en annan organisation, SAMI, men det ger betydligt mindre pengar.)

Men hur fördelas pengarna?
Enkelt kan man säga: De som är störst får mest.
De som är små får inget.
Hur det fungerar är oklart. Förr var det fyra dagar om året, då man kollade vilka låtar som spelades. Utifrån dessa stickprov, fördelade man pengarna. Det innebär att stora artister, som Madonna och Michael Jackson, fick stora pengar – eftersom deras låtar spelas lite då och då och sannolikt finns med på några av dessa stickprov. En annan artists låt kunde ha spelats i flera månader, men om den inte spelades just denna dag, blev det inga STIM-pengar.

Idag sägs det vara elektronisk rapportering.
Dock kan en låt spelas ett flertal gånger i radio utan att upphovsmannen får en spänn, vilket är totalt obegripligt ifall det sker elektroniskt.

Hela idén är ju befängd.
Varför ska just musiker och musikskapare daltas med?
Ta betalt från början, som alla andra konstnärer!
Då skulle vi slippa de här löjliga avgifterna när vi använde verken. Dessutom kunde vi skrota avgifterna på uppspelningsmedia (inspelningsbara kassetter, CD:s, DVD-er osv). Visste du att vi betalar en avgift när vi köper dessa produkter, eftersom man "kan" spela in musik på dem? Och dessa pengar sägs gå till upphovsmännen. Jag tvivlar.

En sak är säker: Musikskapande har blivit industri.
Och det är inte musikerna och artisterna som tjänar storkovan – det är industrin runt omkring.

Jag måste fråga mig:
Varför just musik?
Varför inte böcker och författare? Eller regi och regissörer? Eller dansare och koreografer?
Och om vi nu ska stödfinansiera industri, varför just musikindustrin?
Varför inte till exempel skoindustrin?

Nej.
Det är dags att vi skrotar det här systemet.
Musiker får börja ta betalt ordentligt vid försäljningen av sina verk, och sedan ska användningen vara fri.
No more pampering! Det skapar bara en massa blodsugare som snor åt sig pengarna.
Tycker jag, tralala.