Sluta prata barn!

Vad är det för fel med er mammor som bara kan prata barn?

Jag kan förstå att man är helt upptagen av den lilla under första spädbarnstiden, speciellt när det är första barnet. Då är det så mycket att ställa om, så mycket nytt att lära, så mycket att tänka på, att man blir alldeles uppe i det där.

Kanske är det också så att man faktiskt behöver dryfta de här sakerna med andra, så när man äntligen träffar jämnåriga är det barnsakerna som bara väller ur en. Men när barnet är ett år, då kan man det där.

Jag kommer ihåg att jag hade så svårt med det när jag var småbarnsmamma. Det kändes liksom alltid som en redovisning när man träffade andra mammor. De berättade vad deras barn hade gjort, vad de kunde, vilka problem de hade, vilka kluriga lösningar de kom på... Och jag satt där och tänkte: Vad hände med våra liv?

Själv hade jag ett behov av att prata om saker i den riktiga världen, utanför blöj- och purévärlden. Jag ville känna mig som "vanligt", prata om saker som förut, men det var hart när omöjligt.

Blöjbyten, magont, amning, matning, sömnsvårigheter, nattvak - det var det som flög över andras läppar när man nu äntligen sågs. För mig var det inte intressant! De frågor eller funderingar som jag kunde ha, var ju avklarade på tio minuter max. Sedan ville jag höra om annat, prata om vanliga saker.

Och att i ett blandsällskap (mammor och icke-mammor) sitta och prata barn hela tiden, det är rent ouppfostrat.

Vad är det med sådana mammor? Måste de utplåna sig själva för att kunna vara mammor? Eller har de helt enkelt inga intressen, inget behov av att vara en person?

Nej, mammor:
Snap out of it!

Ryck upp er och skaffa er ett liv.
Det mår både ni och barnen bättre av.