tisdag 11 augusti 2015

Funderingar kring hat

Vi lever i ett rikt land med många möjligheter. Alla kan gå i skolan och plugga vidare inom nästan alla inriktningar. Vi har sjukvård som hjälper oss om vi blir dåliga, får ersättning om vi inte är arbetsföra och tak över huvudet om vi inte lyckas fixa det på egen hand. Affärerna dignar med mat, vi kan köpa prylar från hela världen och hos oss är internet oreglerat, så vi kan skaffa oss ytterligare kunskap där. Vi kan engagera oss politiskt, i frivilligorganisationer eller starta eget företag om vi vill hjälpa till eller sätta avtryck.

Om vi gör vårt bästa för att dra vårt strå till stacken, bidra till samhällets utveckling eller upprätthållande, bär vår egen börda efter bästa förmåga och försöker använda vår tid på jorden vettigt, så har vi alla möjligheter att vara betydelsefulla. I vårt eget liv, för våra närmaste eller i ett helt samhälle.

Trots att vi har alla dessa möjligheter, finns det de som inte är nöjda. Som ständigt skyller på alla andra för sina egna val, som klagar på de som gör annorlunda, som påstår att vi inte har tillräckligt. De är rädda. Kanske för allt de inte förstår, kanske för att misslyckas i en värld där man inte förstår spelreglerna.

Den här rädslan tar sig uttryck i hat. Man hatar allt som är utanför den egen lilla boplatsen och föreställningsvärlden: Grannen, kärringar som kör bil, politiker, kvinnor som säger ifrån, utlänningar, folk som röstar annorlunda, folk som ser annorlunda ut, folk med annan sexualitet, folk som skrattar eller pratar för högt, folk som är religiösa. De som inte är som jag. Där har vi grogrunden för SD. Ju räddare man är för det som är annorlunda, desto räddare är man för förändring och desto mer hatar man.

Kanske skulle vi i samhällsutvecklingen, politiker och debattörer, söka stöd i managementlitteraturen? Där finns hyllmeter med böcker som förklarar hur man ska göra för att få med sig alla i en förändringsprocess.

Har vi, samhället, politikerna, misslyckats med att förklara vad målet är, VISIONEN? Hur kommer vårt samhälle att fungera när vi låter människor vara som de är, tar emot invandrare, blir fler som jobbar, kvinnor och män är jämställda och vi blir mångkulturella? Självklart måste vi ha en tydlig målbild, annars sätter sig folk på tvären och säger "det var bättre förr", precis som SD-anhängarna gör när de förhärligar 50-talets Sverige.

Ju mer jag tänker på det, desto tydligare framstår hela Sveriges (och många andra länders) utveckling som en dåligt genomförd förändringsprocess. Har vi inte förstått att det är just förändring/utveckling som är frågan? För det är det. Mänskligheten står inför flera av de mest genomgripande förändringar som vi någonsin har gjort, vad gäller t ex miljö, ekonomi, kommunikation och samhällsstruktur. Det finns ingen väg tillbaka och alla måste med. Så kanske ska vi behandla politiken som ett förändringsarbete?