God energi

Vissa människor vill man vara hos.
De har den där extra goda energin, som nästan är läkande.

Deras energi kan vara lugn, livlig, trygg, livgivande.
Det finns alla sorter.
Gemensamt är ändå att man mår bra där.

De har god energi.
Och den räcker till alla.

Folk dras dit.
Någon enstaka för att han eller hon känner sig provocerad eller avundsjuk, men de allra flesta för att de är nyfikna och känner värmen.

Väl där händer det magiska:
Man blir sitt allra bästa jag.
Problem blir till möjligheter, grubbel blir frågor, svårsinnet lättar.

God energi.
De är magiska, de där människorna.
Som vandrande lägereldar, där alla vill sitta hela natten.

Har kulturen ingen plats?

Kultur i skolan. Musik-, sång-, teater-, bild- och dansundervisning i skolan. Jag trodde det var etablerade och godkända verksamheter.

Jag trodde att år av forskning och debatt kring dessa ämnen hade lett till en acceptans, att ifrågasättandet var över. Att vi kommit till den civiliserade åsikten att dessa estetiska ämnen utvecklar oss alla, oavsett om vi har yrkesambitioner eller ej.

Jag hade tydligen fel.

Just nu pågår ett stort besparingsarbete runt om i landet. Kommuner drar in resurserna till dessa ämnen. Såväl i skolor som kulturskolor minskar man möjligheterna för våra barn och unga att uttrycka, uppleva och självutvecklas.

Motivet?
Vi har inte råd.

Vad är det som säger att det är de estetiska ämnena som ska stryka på foten? Varför kan vi inte spara in på historia eller samhällskunskap eller fysik? Eller för all del: På nya gatubeläggningar eller parkeringsplatser?

Vi vet att inlärningsförmågan (i alla teoretiska ämnen) för en elev som fått använda sina estetiska sinnen och sin kropp ökar, jämfört med den som fått sitta still med teoretiska studier?

Är lösningen på minskande teoretiska kunskaper i skolan verkligen att göra mer av det som tydligen inte fungerar jättebra? Skulle man kanske försöka förnya och förändra - eller söka svaren på annat håll, t ex i kost- och sömnvanor?

Har vi, Sverige, inte RÅD med detta?
Är vi så fattiga, både i kassan och anden?

Nej, här får vi tänka om.
Vi behöver kreativa, nytänkande och konstnärliga människor för att utveckla vårt land.
Kanske herrar politiker och tjänstemän har fått lite för lite av den varan under sin uppväxt?

Utmaningar

Vi har olika utmaningar i livet.
Eller snarare: Vi väljer olika utmaningar.

Min utmaning är (tydligen) att jag hela tiden måste ge mig på saker jag inte behärskar. Det är någon sjuklig del av mig själv som hela tiden tvingar mig in i situationer där jag tänker "nej men hjälp!!!". Antagligen för att jag blir så himla nöjd när jag reder ut det hela och kommer ut hel och välbevarad på andra sidan.

Andras utmaningar är andra.
Det kanske är en utmaning för någon att vara strukturerad, eller att vara inspirerande, eller att vara kreativ.

Någon sa en gång till mig:
"Jag önskar att folk kunde hålla sig till det de är bra på."
Min spontana reaktion var:
"Nej, så tråkigt!"

För det skulle innebära att man aldrig utvecklades.
Trist!
Plus att man kanske aldrig skulle upptäcka andra sidor av sig själv.

För det man är bra på, är man ofta bra på för att någon annan person (ofta en förälder eller en tidig lärare) uppmärksammade att man hade en talang för det för 100 år sedan. Och det är ju fint och bra – men det behöver ju inte gälla för hela livet!

Även om jag ritade fantastiska teckningar upp till 10 års ålder, betyder inte det att jag kan – eller har intresse för att – rita nu.
Och då är det ju skönt om man slipper tvingas in i den fållan: Hon som ritar.

Tänk om vi faktiskt helt skulle sluta sätta etiketter på oss själva och andra och lite mer fokusera på hur vi kan utmana oss själva att utvecklas! Skulle det inte bli väldans mycket roligare?

Fast då måste vi ju acceptera att det inte alltid blir toppenbra.
Och det är ju svårt.
Men kan det kanske vara värt det?

Jobba över

"VA? Varför vill inte du jobba över?"

Jag vet. Det är jättekonstigt.
Man ska nämligen visa framfötterna och vara tillgänglig och flexibel.

Att säga nej till övertid är inte trendigt.
Att dessutom säga nej utan att ha en anledning – att lilla dottern är ensam hemma, att det är föräldramöte i skolan eller att man ska resa till Spanien – är näst intill suspekt.

Men jag är lurig, jag.
Jag säger nej.

Vi har nämligen ett avtal, min arbetsgivare och jag.
Jag upplåter mitt kunnande och mitt engagemang under en överenskommen tid.
Om min arbetsgivare vill att jag ska jobba mer än det, eller på annan tid än den överenskomna, krävs det en helt ny förhandling.

Och jag anser att jag ska klara av mina arbetsuppgifter på den där överenskomna tiden. Annars är jag antingen inkompetent eller så är jobbet feldisponerat. För många arbetsuppgifter, felaktigt fokus eller något organisatoriskt problem.

Om min arbetsgivare anser att någotdera är fallet, får vi väl ta en diskussion om det.

Men till dess håller jag mig till vårt avtal:
Min arbetstid och kompetens mot lön.

Psykiskt sjuka Sverige

I dagens lokaltidning stod flera artiklar om den ökande psykiska ohälsan i Sverige. Många – orimligt många tycker någon sakkunnig – klassas som deprimerade och man söker sjukvård för småsaker som att man inte trivs på jobbet.

I två olika artiklar menar man att:
- Folk inte egentligen är sjuka, bara sjåpiga.
- Sjukvården diagnostiserar allt, även "normala" svackor.

Och jag tänker: Klassisk förnekelse.
Säkert är alla de som söker vård verkligen i behov av hjälp.
(Ingen går till doktorn för att det är kul.)

Om man söker vård för att man mår dåligt, kanske det handlar om andra saker än man kan sätta ord på. När sjukvården frågar "varför är du här" så klipper man till med det som är närmast, att jobbet går dåligt eller att det är bråk med frugan.
Egentligen är det kanske helt andra saker som är orsaken, men de når vi inte till själva. Och det är därför vi söker hjälp.

Jag tror att vi står inför ett skifte.
Det är dags att stanna upp och fundera:
Vart ska vi gå i stället?
För dit vi är på väg gör oss sjuka.

Kanske skulle man i stället fråga sig någon av följande frågor:

Vad gör kemikalierna i naturen med våra kroppar?
Det är nytt.
Vi är den första generationen som har en veritabel coctail av olika kemikalier i våra kroppar. För den som vill veta mer, rekommenderar jag filmen Underkastelsen, som jag skrivit tidigare om.

Hur spelar näringsbristen in?
Vi har en erkänd D-vitaminbrist i hela vårt land. Läkartidningen har skrivit om grav D-vitaminbrist bland alla förskolebarn, norska forskare ser att 99% av alla norska kvinnor har brist och man räknar med att samtliga svenskar har låga eller mycket låga värden. En svensk forskare, Mats Humble, har gjort intressanta studier på vad D-vitaminbrist gör, bland annat för depressioner. Se filmen på Youtube!

Vi har också extremt låga halter av övriga vitaminer och mineraler, eftersom vår mat har förändrats. Det gör att våra möjligheter att lösa problem blir sämre, att vi blir mer infektionskänsliga samt att vi är mer aggressiva och deprimerade.

Finns det någon annan dimension av hälsa som vi har missat?
Om vi tittar på våra vänner i Asien, vårdar de sin hälsa på ett annat sätt: På fyra olika plan.
Kanske missar vi något, eftersom vi bara tänker fysiskt och eventuellt lite psykiskt?

Det vi definitivt kan konstatera är:
Folk mår allt sämre.
Och då tycker jag personligen inte att det är fruktbart att skylla på de som upplever sig som sjuka – eller att hugga huvudet av de som försöker hitta andra förklaringar.

Bristighetstänk

Nu kommer en ganska lång tankegång. Håll ut:

Det är lätt att fokusera på brister.
Vi tänker ofta på vad som fattas oss, vad vi behöver, vad vi vill ha mer av, vad vi behöver bli bättre på. Alltför sällan tänker vi på vad vi har, vad vi har fått, vad vi har tillräckligt av, vad vi är bra på.

Vi vet också att det vi fokuserar på, får vi mer av.

Alltså: Om vi fokuserar på våra brister, får vi fler brister.
Kanske inte fler fysiskt, men vi får definitivt mer av dem – eftersom vi fokuserar på dem. Det är attraktionslagen.

Och jag tänker att det startar i näringsbrist.
"Nej, inte nu igen", tänker ni.
Johodå! :)

Näringsbrist skapar stress.
Kroppen och hjärnan vill att vi ska ut och jaga, alltså går vårt jaktsystem (fight- and flight reaction) igång.

När stressen slår på, stängs många delar av hjärnan (och kroppen) av.
Detta för att fokusera på det nödvändigaste: Överlevnad.

Stressen gör att vi letar fel, ser problem och brister.
Vi får därmed ett bristighetstänk.

När vi är väl näringssatta, blir vi lugna och harmoniska.
Vår framhjärna, som kan problemlösa och jämföra/sammanställa, fungerar bra.
Vi hittar lösningar och ser möjligheter.

Jag ser bristighetstänket genomsyra så mycket.
Politiken, ekonomerna, företagen, gemene man – alla tänker så.
Vi behöver mer resurser, högre marginaler, större vinster, mer lön...

Och jag kan inte låta bli att undra:
Vad skulle hända om vi i stället tänkte om?
Om vi tänkte: Vi har tillräckligt.
Nu ska vi se till att fler får tillräckligt, eller att det vi har räcker till på alla plan, att det vi kan blir gott för flera ändamål.

Vore det inte roligare och bättre?
Tacksägelse.
Tacka för det vi har, njuta, vara nöjd och glad – utan att för den skull bli lat.
Det är klokhet, det.

Andligheten då?

Fysiskt, psykiskt och emotionellt brukar vi dela in saker i.
Hur träning påverkar oss, hur vi fungerar som individer och hur olika pedagogiska modeller danar barn till exempel.

Jag tycker att det är bra!
Härligt att vi äntligen har börjat se saker ur fler aspekter än tidigare, då bara kropp och hjärna var intressant.

Men jag tycker att vi glömmer en dimension i det här:
Den andliga.

Att prata om andlighet skapar fortfarande klyftor.
Många känner sig hotade av det, tror att det handlar om religion och drar öronen åt sig.

Andlighet är inte samma sak som religion eller ens tro.
Andlighet inbegriper allt som har med själslighet att göra.
Det handlar alltså om själen, om tron på något utanför det materiella.

Och jag tänker att det handlar om vem jag är i förhållande till andra.
Min plats i livet, meningen med livet, vad som händer efter döden.
Även en ateist är andlig - på sitt vis!
Han eller hon har funderat på sammanhangen och kommit fram till en form av trosuppfattning: Att det inte finns någon Gud.

Att inte ha någon som helst uppfattning om vem man är i förhållande till andra och varför, tror jag är absolut förödande.
Jag tror att det är nästan det viktigaste av allt vi gör: Att vårda vår andlighet.

Somliga gör det genom att gå i naturen.
Andra genom att yoga.
Någon ligger på pass i skogen och väntar på en älg.
En annan tillber en Gud.

Det finns hur många varianter som helst.

Alla är rätt.

Men den som står utan andlighet, som bara ser det materiella, blir sjuk.
Och olycklig.
Så när vi tänker på hur vi ska sköta vår hälsa på ett fysiskt, psykiskt och emotionellt plan, gör vi klokt i att tänka andlig hälsa också. Först då blir vi hela.

Dimgrå dagar

Vissa dagar är dimmiga och grå.
Allt är lite mindre skarpt; man ser inte så långt, ljuden är dämpade, färgerna är utsuddade. Allt är helt enkelt lite mer gråluddigt.

Ibland är det irriterande, fult och tråkigt.
Ibland är det skönt.

Allt beror på hur man själv mår och vad man har för behov just den här dagen.

Idag har jag den stora turen att ha en luddig dag invärtes samtidigt som det är en grådimmig dag utomhus. Det matchar så bra!

Jag är trött, lite slö i huvudet, pratar långsamt.
Ljuden förändras av vädret, blir luddigare av dimman.
Passar.

Jag är i någon form av "status quo"-state of mind.
(Ja, jag har dåligt med ord idag också. Då kommer engelskan.)
Utanför ser det ut som ingenting har förändrats sedan 1800-frysihjäl.
Passar.

Jag har inga direkta ambitioner, tänker bara ta mig igenom dagen.
Ute är det en skitdag, som bara är, inte tillför något, inte kräver något.
Passar.

Tack, säger jag, för denna dimgrå måndag!

Val

På sistone har jag börjat drömma om att flytta till Gotland. När jag säger det till folk här där jag bor, händer något i mångas ögon.

De ser ensamma ut, övergivna, som ett barn som inte har blivit bjudet på kalas.
Och när de öppnar munnen, förstår jag snabbt:
Jag är inte längre en av "oss". Jag är en "dom", en av de andra.
Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlar om.

När de växte upp, hade de säkert kompisar som sa:
"Aldrig i helvete att jag stannar här! Jag ska flytta – till stan, till Stockholm, utomlands."
Så de som inte ville flytta blev liksom... kvar.
Jag tror att de kände att de inte var lika coola.
De blev liksom de som inte vågade/orkade/tog för sig/drömde.

Och när jag nu kommer och säger att jag ska flytta, händer det igen.
De blir kvar, de blir de som inte vågar/orkar/kan gå vidare.
Jag blir en av de där som stack, fast jag fortfarande är kvar.

Som vanligt förstår jag inte.
De har ju VALT att stanna.
Det är ju ett val precis som alla andra.
Deras val är varken sämre eller bättre än mitt.

Men på något sätt blir mitt val kritik mot deras.
Att jag väljer bort det som de lever i, betyder på något sätt att jag ser ner på dem.

Så är det inte.
Vi tycker bara olika. Vi värderar olika saker.
Och i mitt liv passar det att förflytta sig emellanåt.

Men nej, så ser de inte på saken.
De känner sig mindre värda och lite beklämda.
Det kanske är därför de vill ha samma saker som alla andra!
För att inte känna sig kritiserade i sina val.
Kan det vara så?

Men att välja är ju en privat sak.
Jag väljer det jag vill ha.
Jag väljer inte bort det någon annan vill ha.

Tycker jag, tycker jag

Kommer ni ihåg sången ur Emil i Lönneberga, den som Ida sjunger?

...och då sa hennes far
att den ungen är rar
men hon ser inte ut som hon skulle
tycker jag, tycker jag, tycker jag, tycker jag
nej hon ser inte ut som hon skulle

Själva "tycker jag"-et är roligt.
Tycker jag.
Det är nämligen så att jag gillar subjektivitet.

Uppfostrad som jag är i den naturvetenskapliga traditionen, vet jag att tyckande är helt fel. Fakta, generaliserbarhet, objektivitet och referat – det är grejer, det.

Att "tycka" är flummigt och ovetenskapligt.
Ja, faktiskt är allt som inte är direkt mätbart flummigt.
När jag och mina vänner skrev C-uppsats och valde ett kvalitativt tillvägagångssätt, i stället för ett kvantitativt, fanns det somliga som hetsade upp sig.

Hotfullt.
Att man säger: Det viktiga är vad just den här människan tycker, även om det inte går att dra några slutsatser som gäller andra.

Jag tycker om att säga "jag tycker" och "tänker jag".
Lite för att retas med de där vetenskaparna.
De blir ju så arga! Det är roligt.

Men också för att jag är intresserad av vad andra tycker och tänker. Om jag säger "jag har läst att..." så är risken att folk inte säger något. För om det står i en bok är det liksom SANT. Då vill de inte säga vad de själva tycker, för att de riskerar att ha fel. Och det är väldigt farligt.

Idag har jag sett en föreläsning med Troed Troedsson, från Paradigmmäklarna. Han säger att subjektivitet är det nya svarta. I en värld där allting är ungefär lika funktionellt, handlar det bara om vad man tycker.
Ha!
Det är ju det jag har sagt hela tiden.

Teknikprylar är bra exempel:
Försök inte att övertyga mig om att Android är bättre.
Jag skiter i argumenten – jag kommer aldrig att överge iPhone.
För jag gillar den.
Och Mac.
Faktiskt skulle jag köpa Apples produkter om de så kostade dubbelt så mycket som alla andra. Irrationellt och irriterande, va?

Ja, kanske.
Men jag tycker om dem.
Och jag struntar i tråkiga prestanda.
Det är känslan jag är ute efter.
Tycker jag, tycker jag, tycker jag, tycker jag...

Offer för generna

Det finns en tendens hos människor att skylla sin ohälsa på gener.
"Jag har ju ärvt min dåliga rygg av min pappa."
"Min allergi är jag född med."
"Det är en medfödd felställning."

Nu kanske jag gör mig impopulär, men här kommer min inställning i alla fall:
Generna avgör endast dina förutsättningar, inte resultatet.

Vi har alla medfödda förutsättningar.
Somliga saker är mer påtagliga, t ex om vi är födda med scolios eller endast en framtand i överkäken.
Andra är osynliga: Matallergi eller ADD.

Ytterligare andra ligger sovande.
De syns inte men finns där i bakgrunden, som en möjlighet.

Hur de här förutsättningarna påverkar oss, beror på hur vi ställer oss till dem.
För vad är hälsa?
Hälsa är HUR VI MÅR, dvs vår upplevelse.
Den kan se ut hur som helst, oavsett hur kluriga förutsättningar vi har.

Om vi ser oss som sjuka, är risken väldigt stor att vi blir offer.
Om vi i stället ser det som en grund, som vi själva kan bygga på, är det stor chans att vi nästan glömmer bort "problemet".

Jag tar mig själv som förtydligande exempel.
Med diagnosen "reumatism", kunde jag låta mig definieras av detta.
Jag väljer dock att se reumatismen som ett symptom, något som har utlösts av tidigare okunskap om näring och samband i kroppen.

Om jag äter på ett visst sätt, sover ett visst antal timmar och undviker vissa saker (som exempelvis stress), mår jag toppen. Jag lider inte av reumatism, jag råkar ha en reumatisk gen.

En pojke med ADHD kan se det som ett hinder för inlärning.
En annan kan se det som en möjlighet: "Jag kan göra massor av saker samtidigt!"
Gissa vem som mår bäst?

Ofta kan vi inte ändra på förutsättningarna.
De får vi leva med.
Men vi väljer vad vi ska göra med dem.

Vi har fått vissa kort på given – sedan handlar det om att spela dem väl!

Jag är övertygad om att vi alla är perfekta, med alla de förutsättningar vi har. Att låta generna förlama mig – nej, det kommer inte att hända.

Jag vägrar att vara ett offer för mina gener.

Ett virrvarr av tankar

Vissa dagar har jag huvudet fullt av garn.
Det känns i alla fall så.

Som om någon har nystat upp ett helt garnnystan och allt bara ligger i en hopklämd, irrig och virrig hög.
Gråblått, är garnet minsann.
Det är omöjligt att se var eländet börjar eller hur långt det slutar.
Bara ett virrvarr av gråblå ylletrådar, huller om buller.

Tanketrådar, som inte börjar någonstans och definitivt inte leder till något vettigt. Tror jag. För det är oerhört oklart i och med att det är så rörigt.

Jag kan höra brottstycken av dem, tankarna.
Ord och halva meningar flyger förbi, när jag tittar på garntrasslet.

Det är oerhört frustrerande:
Jag vet ju att det någonstans i röran finns en bra början!
Och om jag nystar noga därifrån, kommer allt att samla sig till en fin garnboll med en ände, ett slut.

Men aj aj aj...
Idag är det omöjligt.
Jag vet inte ens hur jag skulle kunna börja.
Och om jag drar i fel tåt kommer allt bara att knyta sig.

Den virriga, stirriga och luddiga yllegarnshögen får helt enkelt ligga kvar där den är idag.

Eget ansvar

En sak jag funderar alltmer över är hur långt vårt eget ansvar sträcker sig och om det någonsin tar slut.

Det hör förstås ihop med frihet: Ju större möjlighet att påverka livet, desto större ansvar.
När vi är små, är vårt ansvar begränsat.
Då bestämmer föräldrarna över oss, så då har vi inte möjlighet att styra vårt eget liv. Vi har därmed begränsat ansvar.

Sedan växer vi upp och kan göra som vi vill. Då tänker jag 100% ansvar.
Jag måste själv se till att jag kan försörja mig, att jag har någonstans att bo, att jag har mat på bordet.

100% ansvar: Jag bär min egen börda.
Ingen annan, stat eller person, behöver bära mig.

I somliga fall går det fel.
Vi kanske inte klarar av att ta hand om oss själva, pga en jobbig uppväxt eller sjukdom. Då går staten in och hjälper oss, tar över en del av bördan.
Exempelvis får vi sjukpenning, eller socialbidrag, eller jobbcoach.

Det är fint.
Men här kommer min fundering:
Blir vi någonsin helt utan ansvar själva?

Nej, inte så länge vi inte är omyndigförklarade.
Tänker jag i alla fall.
Så länge jag kan tänka, göra, känna, så är jag mitt eget ansvar.
Även om jag också behöver hjälp.

Staten, socialen eller vänner/familj kan avlasta, bära en del av bördan, men bördan är till syvene och sist MIN. Den är min att bära, min att leva med.

Som sjuk är det mitt ansvar att se till att jag blir frisk.
Jag kan ta hjälp av den statliga sjukvården, kostråd, alternativ vård eller annat, men jag måste leta tills jag hittar något som hjälper.

Som beroende är det mitt ansvar att se till att jag blir fri.
Jag får be om hjälp med detta tills det är under kontroll, oavsett hur lång tid det tar.

Som ekonomiskt belastad, får jag lägga alla klutar på att få ordning på min ekonomi. Om det handlar om att jobba många deltider, eller söka jobb varje dag i flera år, eller gå på kurs tills jag har lärt mig något nytt, spelar ingen roll. Ansvaret är i bottnen mitt.

Och visst kan jag få hjälp!
Men man kan heller inte hjälpa någon som inte försöker själv.
Vi själva har alltid kvar initiativet.

Det kan aldrig bara vara "synd" om någon.
Då räknar man ju bort den fria viljan.
Och om man tar ifrån människor den fria viljan, dvs säger att de inte klarar av att välja själva, så borde man omyndigförklara dem och ta över ansvaret totalt.

Annars ligger ansvaret kvar på individen.

Är det hårt?
Ja, kanske.
Det är inte lätt att leva, det håller jag med om.
Men var och en är satt här av en anledning och har en väg att gå.
Vem ska gå den om inte vi själva?

Balansgång

Mitt liv känns allt som oftast som väldigt svår balansgång över mycket strida forsar.

Som när jag startade dansskola, till exempel.
Då skulle det förhandlas lokalavtal med Arla fastighet i Stockholm. Vi skulle verka som pålitliga hyresgäster, men ändå lyckas förhandla ner priset.
Balansgång.

Och när jag renoverade Nygatan 12 över en sommar.
Jag skulle fixa 400 kvm lokal på några månader utan att det fick kosta så värst mycket.
Dessutom skulle jag ta emot anmälningar till dansklasser, fastän jag inte ens hade några väggar.
Balansgång.

Eller när jag var drivande i starten av Friskolan Kronobergshed.
Jag skulle värva elever till en skola som inte fanns.
Idén måste presenteras som om den var verklig, fastän den inte var det ännu.
Balansgång.

Nu är det dags igen.
Jag ska titta på hus på en ö, dit jag bara kan flytta om både jag och mannen har jobb, samt om vi har sålt vårt hus, som vi inte kan sälja förrän vi vet om vi kan flytta.
Extrem balansgång.

Jag undrar jag...
Varför måste det vara så krångligt jämt?
Beror det på att jag försöker göra så mycket, så fort?
Eller är jag bara extremt dålig på att planera?

Hur som helst:
Viss erfarenhet av att få omöjliga saker att klaffa har jag ju.
Det går nog den här gången också.

Känna igen folk

Det är något fel på min igenkänningsförmåga. Jag har helt enkelt svårt att känna igen folk.

Härom dagen hände följande incident: På långt håll såg jag en man och tänkte: "Oj, vad han var lik X!" Så tittade jag förbi, eftersom det inte var han. Två gånger till tittade jag på honom, och funderade lite över ifall det var min bekants okände bror. När vi gick förbi varandra sa mannen HEJ och jag hoppade till. Rösten var minsann bekant – det var han, min bekant!

Man hade kunnat peta omkull mig med en fjäder.

Han var ju inte alls sig lik!
Jag förstod ingenting.
Den här mannen hade en annan hållning, ett annat rörelsemönster, en annan utstrålning.
Och även om ansiktet var likt, var det inte samma som vanligt.

Något måste ha hänt.
Något jobbigt, något ledsamt.
Något som hade gjort hans kropp bruten, lite hopsjunken, hans rörelser tvekande, hans huvud hängande, hans mimik förvriden.

Och då kände jag inte igen honom.
På riktigt.

Jag tror att jag kanske inte riktigt ser utseende, utan mer utstrålning.
Antagligen läser jag också mycket kroppsspråk, eftersom jag är gammal danslärare och numera kroppsterapeut (och därmed kroppsnörd).

Det händer rätt ofta. Folk som har bytt humör och utstrålning blir liksom nya personer för mig. Speciellt om de har jobbat med sin personliga utveckling, då har jag till och med svårt att förstå att det är samma person.

Men det kanske inte är så konstigt.
De är egentligen inte samma personer längre.
De är pånyttfödda.

Glad

Jag kom just hem ifrån en resa till Rhodos. Där bodde vi på ett lätt amerikaniserat hotell där det fanns anställda som gick runt och försökte aktivera gästerna.

En av dessa anställda, en kvinna, kom fram och pratade med oss en dag. Hon sa:
- Jag har lagt märke till dig. Du ler alltid.

Gör jag? Ja, det kanske jag gör, tänkte jag. Och varför inte?

Jag är ju glad.
Det är nästan alltid roligt att leva.
Och då kan det väl synas?

För min egen del har jag funderat över varför andra människor ser så sura ut. På resan var det hundratals sura ryssar, hemma är det sura tanter och farbröder eller nollställda tonåringar.

Jag tycker att det ser ut som om dessa sura människor liksom inte använder sitt ansikte. Det bara... hänger. Alla ansiktsmuskler är lediga och det är ingen hemma i ögonen.

Varför?
Är det tufft, cool eller norm?
Ännu en sådan där regel som jag inte kan?

Jag förstår verkligen inte.
Är de här människorna så sura eller vet de bara inte om hur de ser ut?

Nej, jag tycker nog att det är bättre att ha glad som normalläge.