Tiden före barn

Ibland tänker jag på tiden innan jag hade barn och hus. Herrejöstanes, så mycket man måste ha hunnit med!

Jag jobbade enormt mycket. Det var ju inga större problem att klämma in 60-100 timmar i veckan.

Ändå hann jag umgås lite med vänner, ta sånglektioner, cykla överallt, läsa böcker, gå på stan, flytta i tid och otid, inreda och städa.

Och de veckor då jag inte jobbade max, hann jag göra allt det andra. Ta det lugnt, skriva brev, läsa svårare böcker, gå på konserter och resa. Och ändå hann jag med att ha någon dag ibland då jag bara deppade och tittade på TV-shop.

Jag åt när jag var hungrig, städade när jag tyckte det såg trist ut, betalade mina fyra räkningar när jag hade lust.

Det var bra tider.
Ändå längtade jag efter något annat.
Efter tvåsamhet, efter hus, efter barn.

Så så blev det.
Redan hus och sambo ställde helt nya krav. Efter tio timmar på jobbet drog jag på målarkläderna och fortsatte in på nattkröken. Men det gick, det med. Bland annat för att vi hade råd att köpa färdigmat, äta ute och det inte var så noga med tider.

Men allt ställdes på ände när barnen kom. Plötsligt behövde golven städas minst varannan dag, för att inte de små liven skulle bli svarta på händer och knän. Katter behövde övervakas, mattider hållas minutiöst, blöjor bytas, barnsaker inhandlas, kläder tvättas hela tiden och pengar blev en bristvara. (Det är ju inte så konstigt: Fortfarande två som jobbar, men fyra som förbrukar...)

Jag har inte ångrat mig, men jag kan säga så här:
Jag respekterar verkligen människor som väljer att inte ha barn.

Och jag funderar på varför jag valde som jag gjorde.
Jag är inte den mest barnkära, blir inte till mig av små knyten.
Inte heller hade jag en bild av hur livet "måste" vara.
Ändå visste jag att det skulle bli hus och två barn.

Det får mig att tro att det ändå är lite förutbestämt.
Eller att jag är mer en produkt av min uppfostran än jag själv tror.
Eller att det helt enkelt är en av livets självvalda prövningar... :)