fredag 31 maj 2013

Feminism

Jag har svårt att förstå kritik mot den feministiska rörelsen. För mig har det sedan barnsben varit tydligt att kvinnor inte är jämställda med män, samt självklart att det är dumt och något man behöver ändra på. Jag hade sedan förmånen att växa upp med upplysta och intelligenta människor, vilket gjorde att jag inte fick anledning att ändra mitt ställningstagande på många år.

När jag och två kompisar under högkoleåren skrev C-uppsats med feministisk vinkel, blev jag därför överraskad över uppståndelsen. Man kan ju i studier och uppsatser välja precis vilken teorigrund som helst, och att vi valde just denna var ingen stor grej för mig. Okända killar kom agiterade in i vårt studierum i biblioteket för att de hade hört att vi skrev en feministisk uppsats. De ville kort sagt bråka, skälla ut oss för att vi valde att beskriva verkligheten ur detta perspektiv. Vi var häpna. Tyvärr inte för sista gången...

Idag möter jag ofta kvinnor som försöker ta udden av de feministiska frågorna och argumenten. Det gör mig förbannad.

"Jamen, klart vi ska ha lika lön för lika arbete, men om en kvinna inte har lika hög lön som en man i motsvarande position så kanske det beror på att hon inte är lika bra."
Och där var vi tillbaka på ruta 1. Idiot! NEJ – lika lön för lika arbete innebär inte särbehandling av kvinnor. Det innebär just det: Om en man och en kvinna gör samma arbete, har samma ansvar och lyckas lika bra så ska de premieras på samma sätt i lönesystemet.
Följande dialog är klippt ur en anställningsintervju i mitt liv:
– Och dina barn, är de sjuka ofta?
– Va?
– Ja, vem är hemma med barnen när de är sjuka?
– Tja, det varierar beroende på vem som har mest svårinställda arbetsuppgifter.
– Hm... Ja, det brukar ju mest vara kvinnorna som är hemma med barnen. Och bara så att det är klart från början: Det passar inte i den här tjänsten.
Enough said. Så länge inte män får den frågan lika ofta som kvinnor får den, så är vi inte jämställda.

"Ja JAG har ju aldrig känt mig motarbetad på grund av mitt kön, så jag tror att det där med könsdiskriminering är en myt."
Hm... Bara för att just du inte har upplevt diskriminering, betyder det att den inte finns? Så om ingen har kallat dig "neger", så existerar inte rashat? Dummaste argumentet ever! Kanske har du haft förmånen att röra dig i bättre kretsar än vi andra, kanske har du ett beteende som gör att du inte klassas som "kvinna" i första hand och "yrkesmänniska" i andra hand, kanske du har valt att klä dig och se ut på ett sätt som inte triggar könsdiskriminering. Betyder det att alla måste välja som du? Och att alla andras upplevelser är mindre värda? För alla oss som blivit ombedda att koka kaffe till mötet trots att vi har högst arbetsbelastning och dito utbildning, enkom för att vi är kvinnor, eller blivit "lilla gummade" i en arbetsrelation, är det ett slag i ansiktet.

"Jag tycker att vi ska fokusera på HUMANITET i stället för feminism. Behandla alla lika, liksom. Oavsett kön."
Allvarligt? Så när arbetarklassen i slutet av 1800-talet upplevde sig förtryckta, skulle de ha fokuserat på medmänsklighet i stället och tänkt på humanitära värden i stort? Varför? Så gick det ju inte till. Det var en grupp människor – arbetare – som upplevde sig förtryckta av överheten. De gick samman och protesterade, efter att de (utan framgång) hade vädjat till överhetens humanitet. En titt tillbaka i historien visar att överheten aldrig frivilligt delar med sig av sitt övertag.

Jag såg ett klipp på Youtube, som handlade om en politikers argument för att homosexualitet inte ska få finnas i det militära. "De som inte är homosexuella kan känna sig obekväma. Att behöva jobba med, lita på och duscha med homosexuella kan vara otryggt." Och jag tänkte: AH – de är oroliga för att bli värderade för sin kropp, för sin "sexappeal" och sitt utseende i stället för sin kapacitet? Eller att deras medarbetare inte har fokus på uppgiften? Ha – välkommen till kvinnornas verklighet! Inte så roligt nu när man inte sitter i maktposition längre, va?

Nej – feminismen behövs.
Det är mil kvar tills vi är jämställda, tills det är oviktigt vilket kön man är född med. Jag hoppas att vi en dag kommer till att inte betrakta kvinna som varken det svagare eller det starkare könet! DÅ kan vi lägga ner feminismen och ägna oss åt humanism.

söndag 26 maj 2013

Porrbilder i reklam

Vad har hänt med klädreklamen?
I synnerhet årets badmode visas upp på ett oväntat billigt sätt.

På 80-talet fanns det reklam som alla skrattade åt, av typen "tjejer som med minishorts putar med rumporna över en bil som de låtsas tvätta". Killar i tonåren dreglade över dessa, men i smyg. Vi tjejer fnyste och vägrade delta i tramset.

Idag ser reklamen i TV ut så för de stora kedjorna, HM och Gina Tricot till exempel. Det nya med detta är att det plötsligt tydligen är "rumsrent" med porrvinklar (bara skumpande tuttar i bild) och vattenlek. Samt – vilket är hisnande – att den här reklamen vänder sig till kvinnor.

Tydligen har vi kommit så långt att kvinnor går på de här bilderna av andra kvinnor i minimala bikinis som leker med vatten med sex i blicken. Antagligen förväntas kvinnor tänka "åh, jag önskar jag såg ut så och var så sexig", eftersom all reklam handlar om att skapa igenkänning och skapa ha-begär. Jag tvingas alltså möta tanken att (unga) kvinnor ser sig själva som tramsiga sexobjekt, med ett enda mål: Att locka och förföra, spela på sin sexualitet.

Det gör mig sorgsen.

Vad hände med Pippi Långstrump-idealet?
Klara sig själv, stark och rik och snäll men inte så intresserad av utseendet?

Vad hände med kvinnokampen?
Bränn BH-n, kämpa för lika rättigheter, leva för sina egna behov?

Jag är besviken.
Och lite rädd, att jag omedvetet på något sätt har bidragit till den här utvecklingen. För jag har ju levt medan den hände.


Antagligen skulle jag ha protesterat tidigare, vägrat något eller gått naken med plakat över huvudet någonstans, men jag missade det. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, mer än att försöka motverka de här knäppa idealen och ge mina andra barn andra förebilder, ge dem en stark känsla av vad som är rätt och riktigt i en knäpp värld.

För protestera naken tänker jag INTE göra. :)
Speciellt inte när folk förknippar nakenhet med sex.
Oj oj oj – vi har rört ihop det för oss, eller hur?

torsdag 23 maj 2013

Livsvägar

Vi har alla en alldeles egen väg att gå genom livet.
I bästa fall vet vi själva.
Ofta har vi inte en susning, men ägnar mycket tid åt att lista ut den.

En sak är dock säker:
Ingen annan kan veta hur den ser ut.

Ibland är den tydlig.
"Jag har alltid vetat att jag skulle bli brandman och jag trivs som fisken i vattnet. Det är liksom min grej att rycka in där det behövs, att vara beredd att riskera allt på ett ögonblick."

Andra gånger växer det fram.
"Plötsligt kände jag att lärare, det ville jag inte vara längre. Jag ville vara kanotguide. Det är något alldeles magiskt med skogen, det stilla vattnet och den friska luften."

Även socialt och emotionellt har vi olika livsvägar och roller. Någon är ledaren, någon annan är den omtänksamme, en tredje är samordnaren, en fjärde är den kreative/upptågsmakaren, en femte är nej-sägare, en sjätte genomför.

Och alla behövs.
Hur skulle det se ut om alla var ledare?
Eller om alla hittade på saker hela tiden, men ingen genomförde?

Ibland kan man höra kritiska röster som är negativa inför andras val.
"Han har stöttat henne i hela livet och låtit henne förverkliga sina drömmar, men aldrig får han göra vad han vill. När ska det bli hans tur, undrar jag?"
Då tänker jag: "Tänk om han redan gör precis det han vill? Tänk om hans livsuppgift är att hjälpa henne och andra? Tänk om han är jättelycklig precis i den roll han har?"

Ibland har människor också ont av andra människors beteende.
"Varför ska han alltid vara så negativ och säga nej till allt?"
Då tänker jag: "Kanske för att det behövs nej-sägare, för att vi andra ska tänka till lite extra och finslipa våra argument?"

Alla och allt fyller en funktion.
Allt är bra.

Om man själv däremot inte är nöjd, så ligger det på en själv att ta tag i det och förändra situationen. Men det ska ingen annan lägga sig i eller ha åsikter om.
Vi är alla ansvariga för att uppfylla vårt syfte på jorden.
Och vi kan inte kritisera någon annans val förrän vi har gått i hens skor.

måndag 20 maj 2013

Kräv ett ekologiskt alternativ!

Jag äter ogärna ute på restaurang. Inte för att det är dyrt eller ogott – nej, för att jag får sämre mat där än hemma.

Jag pratar givetvis om ekologisk mat.

Efter att ha ätit helt KRAV-märkt (eller i nödfall ekologiskt) i flera år, känner min kropp att den inte vill ha den andra maten. Det smakar inte, det känns lustigt i magen, jag blir trött och hungrig fortare. Därför låter jag bli att gå ut och äta, tar med mig matlåda och njuter av det goda.

Men igår sa min make det bästa jag har hört på länge:
– Vi borde kräva ett ekologiskt alternativ när vi går på restaurang.

Självklart!
Det borde vi ju göra.

Det finns numera nästan alltid ett vegetariskt alternativ, för dem som inte vill äta animaliska produkter. Givetvis borde det finnas ett ekologiskt alternativ, för oss som inte vill äta gifter!

Jag funderar på att starta ett upprop.
Alla som ansluter sig, måste gå in på minst en restaurang i veckan och fråga efter ett ekologiskt alternativ. Om svaret blir nej, ska man gå ut igen. Vad tror du om det?

Om tillräckligt många efterfrågar det, kommer det givetvis att dyka upp.
Och det borde vara en mänsklig rättighet att få välja bort kemikalier, konstiga tillsatser, konstgödsel, besprutning och annat krafs. Inte för att ALLA måste tänka så, men det borde finnas åtminstone EN rätt på menyn som faktiskt är ätlig för oss som har extra fokus på miljön, våra kroppar, våra barns kroppar och på dem som arbetar med maten.

Vad säger ni?
Ska vi?
Är du med i mitt eko-uppror?

Läs för övrigt gärna detta:
Sju sätt att döda myter om ekologiskt, Naturskyddsföreningen

fredag 17 maj 2013

Varför är vi svenskar så tröga?

När det gäller trender, musik, teknik och inredning, då är vi snabbast i världen på att anamma nyheter. Oavsett var de kommer ifrån – men allra helst om de kommer från det stora landet i väster, förstås.

Men så har vi det här med sjukvård och friskvård.
Och där är vi fasenimig trögast i världen.

Inte nog med att vi har slängt ut allt som vi någonsin kunde, i form av örtmedicin och bonnakurer.
Vi har dessutom fått för oss att det finns en överhet som ska få bestämma över vårt välbefinnande.
För de vet bäst.

När Socialstyrelsen säger "ät 6-8 brödskivor om dagen", så gör vi snällt det. För det var ju en statlig myndighet som sa, så det måste vara rätt. Att Socialstyrelsen aldrig, varken förr eller senare, har hanterat hälsofrågor bekymrar oss inte. Egentligen handlade hela den kampanjen om att bli av med ett enormt spannmålsberg, inte om vårt välbefinnande. Precis som "mjölk ger starka ben"-kampanjen handlade om att få fart på mjölkförsäljningen, för att stimulera den svenske lantbrukaren. Inte hälsa där heller.

När läkaren säger "det måste bli operation", så undersöker vi sällan andra möjligheter. Vi accepterar vårt öde, för läkaren vet ju bäst, och låter någon (som vi aldrig tar referenser på ens) söva oss och skära i oss. Herregud – vi gör mer research för att välja rörmokare! Hur många ber ens om ett andra utlåtande, dvs kräver att få träffa en annan läkare? Och hur många testar något annat som inte involverar invasiva ingrepp?

När regeringen säger "vaccinera er mot svininfluensan", så gör vi det utan att knota eller ifrågasätta. De som bemödade sig med att bara googla på svininfluensan eller vaccinationer i allmänhet, eller influensavaccinationer i synnerhet, lärde sig snabbt att det är klokt att låta bli. Vilket ju även regeringen och sjukvården också kom fram till så småningom. Det blev vaccinationer för flera miljarder över, som bara fick slängas.

I Sverige har vi en lag som populärt kallas "kvacksalverilagen". I den görs gällande att alla som håller på med alternativa behandlingar aldrig får säga sig behandla eller bota symptom. För det är inte bevisat. Inte i de tidningar som... de styrande läser, i alla fall. Att sedan Reiki används preoperativt på det största sjukhuset i USA, att Naprapater finns inom sjukvården i nästan alla länder utom Sverige och att zonterapi används inom ortopedin i Tyskland spelar ingen roll. Nej, för några förstockade personer har bestämt att det inte fungerar. Trots att studie på studie bevisar att det är utmärkta behandlingsmetoder. Akupunktur får numera förekomma i vården, men bara om man inte pratar om meridianer, vilket är grunden för hela akupunkturen. Nej, för då blir det flum. Det går inte att bevisa. Men att sticka lite nålar på vissa punkter, har visat sig vara effektivt mot diverse krämpor.

Jag blir så trött.
En sak är säker: Överheten vet inte bäst.
Svenska hälsoöverheten är inte proaktiv för fem öre. Den ligger inte i framkant.
Om vi ska ta ansvar för någonting i hela våra liv, så är det väl vår hälsa.
Att bara lämna över den till några okända personer är galet.
Är det storbonden som spökar, feodalherren, kyrkan – eller är det socialismen?
Den lilla människan i Sverige tror sig inte begripa någonting lika bra som de som bestämmer.

Det är fel.
Det är vi som är experterna.
Vi vet mer om vår hälsa än någon läkare kan göra på 30 minuter. Det är självklart.

Och medan tiden går, blir vi svenskar sjukare och sjukare och halkar efter i statistiken. I USA utbildas alla sjuksköterskor (i de flesta staterna) i Reiki, initieringen ingår i sjuksköterskeutbildningen. Man forskar i energimedicin överallt, medan svenska myndigheter nytert påstår att det bara är kvacksalveri.
Vakna! Vi behöver fler förklaringsmodeller!

Och vi måste ta tillbaka bestämmanderätten, tänkandet och handlandet när det gäller vår egen hälsa.
Basta!

onsdag 15 maj 2013

Söka jobb

Just nu är det väldigt modernt med jobbcoacher.
De lär en att se möjligheter, skriva CV och brev samt vara proaktiv.

En sak tror jag att de glömmer:
Man behöver lära sig att hantera avslagen.

Trots att jag själv har suttit i rekryterande sits oftare än jag har sökt jobb, tycker jag att det här med avslag är svårt. Ofta har man ju ansträngt sig, satt sig in i organisationen, tänkt kring verksamheten och plitat ihop ett fint brev utifrån sin fantasi om hur det skulle vara att jobba där. Det kräver ju att man har tänkt sig in i hur det är att jobba där – och det tänkta har nästan hänt.

"Vi har valt att gå vidare med andra sökande."
VA?
Valde de några andra före mig?
Och jag fick inte ens komma på intervju?

Det känns faktiskt lite som en personlig förolämpning.
Trots att jag vet att det handlar om så många aspekter som jag som sökande inte har koll på: Arbetslagets sammansättning, hierarki, personlighet/kemi, kunskapsnivåer... Behoven vet ju bara arbetsgivaren. Självklart väljer de rätt personer! Och det handlar inte om att jag är dålig eller okunnig eller har fel bakgrund. Det handlar bara om att de vill ha något annat.

När jag jobbade som regissör och koreograf var det samma sak.
Flera gånger hände det att jag sa "nej tack" till någon som faktiskt var riktigt duktig och fin, bara för att hen inte passade in i övriga ensemblen. Då kunde det vara så enkelt som att hen var för lång/för kort för att kunna matcha motspelaren, hade en röstklang som inte passade in eller hade en utstrålning som inte kändes rätt. Några gånger satt jag och vred och vände på de personer som hade sökt, försökte flytta runt kandidaterna i olika roller, för att få in den där himla duktiga personen – och misslyckades. Då säger man minsann "nej tack" med tungt hjärta, det lovar jag.

En viktig sak att komma ihåg är ju också:
Det blir precis som det ska bli.
Har du inte blivit kallad till intervju, så vill du inte jobba där.
Om de tycker att du är för glad/lågmäld/kortfattad/pratsam... så skulle du inte trivas.

Därför är det lika bra att säga TACK när man får avslag.
Tack för att ni känner er organisation så bra, att ni redan vet att jag inte passar in där.
För mitt jobb väntar på mig... Där borta i framtiden, någonstans.

tisdag 14 maj 2013

Tillit

Tillit.
Det är ett vackert ord.
I skrift ser det lite märkligt ut, men på sätt och vis en poetisk palindrom.

Tillit går att känna på flera plan.

Fysiskt
Att ha tillit till sin kropp, lita på att den ska vara stark/snabb/klara av det man vill göra.

Psykiskt
Att ha tillit till sitt psyke, lita på att man ska kunna tänka bra, analysera, hitta lösningar.

Emotionellt
Att ha tillit till sina känslor, lita på att man känner och hanterar sina känslor, i samspel med andra i olika relationer.

Andligt
Att ha tillit till en högre makt, lita på att Universum/Gud/Allah/Ganesha/Ljuset hjälper och stöttar. Att det finns en gudomlig plan, att vi blir fångade om vi faller, att allt blir som det ska bli, att allt är bra.

Att vara tillitsfull på alla plan är verkligen en nyckel till inre harmoni. Jag tror att många av oss har glömt bort den andliga aspekten i vårt sekulariserade samhälle. Vi tror att allt hänger på oss, att vi måste fixa allt själva. Men det tänket är en motkraft mot andlig tillit! Det är egot som talar. Och egot överröstar gärna gudomligheten.

Därför måste vi stilla oss, meditera, vandra i skogen eller njuta av havets vågskvalp. Därefter göra det svåra: Blunda och surrender. Överlämna oss. Det är det svåraste! Att stänga av överlevnadsinstinkten och överlämna oss.

Det är otäckt, okontrollerat.
Att erkänna att jag inte styr mitt liv, att det finns ett mål och en mening med allt som sker, att mitt högsta bästa är fokus för någon kraft som jag inte förstår. Det är oerhört.
Som att blunda, sträcka armarna rakt ut, andas in djupt och på utandning falla bakåt.

Men när vi gör det är det fantastiskt.
Det är då vi känner total harmoni och frid.
Att vänta in, att lyssna, att känna in the flow – innan vi handlar.
För handlingsförlamade ska vi inte bli!

Tillit på det andliga planet ger en riktning, visar på vägen.
Sedan får vi använda oss av de övriga tillgångarna vi har – fysiskt, psykiskt och emotionellt – för att ta oss dit.

Sand

Så är jag då ett sandkorn
på Universums strand
Ett säreget och ensamt
som längtar bort ibland

Ett vilsekommet sandkorn
kan skava lite grand
Men många korn ger helhet
det mjuka som är sand

fredag 10 maj 2013

Zombies

Jag möter dem på gatan, i affären, på hämtningar och i trafiken:
The zombies.

På ytan ser de helt vanliga ut, och försöker smälta in.
De ser ut som farbror August, pappa Martin, mormor Ingrid och mamma Anna – men vilka är de EGENTLIGEN?

I deras ögon är ingen hemma.
Ett tomt stirrande framåt med grådassiga ögon är allt som där finns.
De uppför sig märkligt.
Blockerar gångarna i affären, utan hänsyn. Kör långsamt i sina bilar, svänger utan att blinka. Tränger sig (mycket långsamt men oförsonligt) fram till varudisken.
Dessutom rör de sig alldeles för sakta.
Onaturligt långsamt vrider de på huvudet, extremt slött öppnar de munnen, enerverande långsamt talar de. Och då osammanhängande, utan stringens.

De är zombies.
Näringszombies.

Deras kroppar och hjärnor har förvägrats vettig näring under så lång tid, att de har hamnat i någon form av sparläge. De fungerar nu endast på halv- eller kvartsfart, både vad gäller fysik och tanke. Emotionellt verkar de helt avstängda.

Själva vet de nog inte om det.
I deras värld är nog jag oerhört snabb och virrig, eftersom jag rör mig och tänker snabbare. Och deras försämring har gått gradvis, i åratal, så de känner inte av det.

Och alla ni som gillar zombiefilmer och väntar på apokalypsen:
Den är redan här.
Zombierna är runt omkring oss, kör i trafiken, tar hand om våra sjuka och barn och handlägger ärenden på kontor, handlar mat i din affär och promenerar runt sjön.

Och apokalypsen?
Jo, den heter näringsbrist.

onsdag 8 maj 2013

Packa

Jag hatar det: Att packa.
Det ställer så stora krav på mig.
Tänka massor, planera för varje möjlig situation, komma ihåg.
Packa smart, packa platt, packa hållbart.

Jag börjar ha ångest minst en vecka före varje packning.
Det ligger och kryper i mig, som ett dåligt samvete.
Oavsett när jag börjar, så är det lite för sent.
Kommer jag att hinna?

När jag sedan håller på, blir det kaos.
Hur många saker som helst åker fram och tillbaka.
När väskan/flyttlådan/kassen är packad, ligger dubbelt så mycket grejer kvar runt om.

Hur mycket jag än tänker och planerar, känns det som om jag har glömt något. Vad, är dock oklart, men det var säkert något väldigt viktigt. Avgörande, till och med. Den enda trösten är att om och om titta i plånboken att VISA-kortet är med. Då har jag ju åtminstone möjligheten att köpa nytt, det jag har glömt. I alla fall om man ska till civiliserade trakter.

Sedan är jag orolig och bajsnödig typ hela resan.
Och väl framme har jag för mycket av allt.
Jag vänder hem med hälften oanvänt eller får åka till tippen efter att ha släpat på den där flyttkartongen.

Uäck!
Det finns bara en sak jag hatar mer än att packa:
Att packa upp.
För då är det – förutom att misstagen står helt klara – dessutom lite sunkigt och illaluktande eller lämnar 1000 små hopskrynklade packpapper efter sig.

Huga huga.
Synd att man måste packa för att resa.
För resa är ju kul.
Å andra sidan: Det är nog tur att det är så jobbigt med för- och efterberedelser, för annars hade jag nog aldrig stannat på samma ställe...

tisdag 7 maj 2013

Spara eller slänga

Som princip tycker jag att det är bra att inte spara saker.
Det som inte används ska ut och bort.
Annars stannar energierna och man motverkar flytet i livet.

Med det sagt, måste jag reflektera kring sparandet.

När man sparar någonting, för att man tror att det kan vara "bra att ha", så behöver man det aldrig. Jag menar verkligen ALDRIG. Dörrlisten som var svår att få tag i, de där speciella skruvarna som man använde i bokhyllan eller förvaringsmöbeln. Aldrig. Prylarna bara står eller ligger i ett hörn och dammar.

Så fort man bestämmer sig för att köra de här sparade prylarna till tippen, så vänder det. En vecka efter, eller någon månad efter, så behöver man precis det som man har kört iväg. Det slår inte fel!

"Nej, de där glasdörrarna har vi ju aldrig använt, de slänger vi." Månaden efter säger syrran att hon gärna köper de där hyllorna om de har glasdörrar. Suck.

"Vet du var den där turkosa trasmattan är?"
"Jag tror vi körde den till tippen i lördags. Efter tio års förvaring i uthuset..."

"Hade jag inte en bok om örtmedicin?"
"Jo, men den gav du bort till någon."

VARFÖR?
Är det bara för att retas?
För man kan vara helt säker på en sak:
Hade man inte kört iväg grejen i fråga, så hade behovet inte uppstått.

Jag tror att det är universums sätt att pröva oss:
Kan du verkligen släppa taget?
Vill du verkligen släppa det gamla?
Är du beredd?

Så när det händer, skrattar jag.
Visst. Testa på bara.
Det är okej för mig.

måndag 6 maj 2013

Ta beslut

Jag brukar säga att jag är bra på att ta beslut.
Egentligen är det lite av en lögn, för de bästa besluten i mitt liv har liksom tagit sig själva.

Flytta till Växjö direkt efter gymnasiet, till exempel.
Jag gick in till syokonsulenten på min skola och sa: "Jag vill läsa information." Hon kollade i sina broschyrer (det var före internet) och sa: "Informationslinjen går på 5 orter i Sverige. Bäst renommé och svårast att komma in är det i Växjö."
Och Växjö blev det.

Starta dansskola på heltid som 23-årig informatör?
Hade inte tänkt det.
Jag tänkte köra några danskurser i veckan och det blev 11 st första terminen. Sedan 20. Sedan 40. Och plötsligt var Steps & Stage en av Sveriges största dansklasser med 52 fulla klasser i veckan.
Det bara blev.

Regissera musikal? Jag som har tagit en termins teaterlektioner som 13-åring och varit med i tre späx som statist? Jag hade aldrig kommit på det själv, men när möjligheten gavs så tackade jag ja.
"Må det bära eller brista", minns jag hur jag tänkte.
Och det har blivit över 40 produktioner till dags dato.

Bli mamma?
Tja, vi kanske ska börja försöka, jag är ju ändå snart 30 år.
Nästa försök genererade en fin-fin son. Kan inte påstå att jag tog det beslutet, det bara blev. Och likadant var det med dottern. Hon liksom bara kom.

Jag kan ge 1000 exempel på saker som bara har blivit.
Gemensamt för dem alla är att jag har sänt ut en tanke, öppnat upp för möjligheten. Sedan har jag bara hoppat på tåget. Lite utan att tänka, mer på känsla.

Och det har blivit så bra!
Bästa bästa.
Så jag tror att det viktigaste tricket med att ta bra beslut, är att slappna av och låta saker bara bli. Det beslut man själv behöver ta är om man ska tacka ja till den gåva, det erbjudande man får. Inte fundera, göra, ifrågasätta så mycket. Bara le och ta emot.

Simple as that.

lördag 4 maj 2013

Ödets löv

När ödets löv blåser in framför dina fötter – vad gör du?

Står du och stirrar på det där lövet och undrar varför det ligger där?
Eller tycker du att det verkar torrt, dött och tråkigt?
Kanske tänker du: Nä, det är inte mitt löv.
Eller känns det eventuellt lite jobbigt att böja sig ner – det kan ju flyga iväg när som helst?

Jag tänker: Det låg inte där förut.
Att det plötsligt ligger framför mig, betyder något bara det.
Ett tillfälle.
Att ta vara på, att lära sig något nytt, att syna närmare.

Ta upp det lilla lövet, granska det.
Är det en gåva, en frestelse eller en lärdom?
Fundera på varför det har blåst in framför just dig!
Lövet är ditt, inte tu tal om saken.
Frågan är vad du kan ha för glädje och nytta av det.

Kanske är det så att något händer när du lyfter lövet.
Det glimmar, verkar växa och åter fyllas av grönt liv?
Kanske är det första tecknet på din alldeles egen, gröna skog?