torsdag 31 oktober 2013

Måste allt vara en diagnos?

Vi är olika.
Den mänskliga rasen består av en mängd individer med små, men betydelsefulla, variationer.
Så är det, så har det alltid varit, så kommer det antagligen förbli.

Det är i mänsklighetens intresse.
Vi är olika, för att det gynnar vår överlevnad.
För att vi kompletterar varandra och kanske för att naturen testar olika saker för att utveckla våra förutsättningar, som en sorts mutationer.

Ifall olikheterna inte hade behövts, hade de inte existerat.
Enkelt.

I ljuset av detta måste jag fråga:
Varför är vi så snabba med att stämpla folk med diagnoser?

Kan det inte vara så att vi avviker från normen med ett syfte?

Tänk om vi skulle lägga fokus på det positiva i stället.
Se det avvikande som något användbart.
Omtolka.
Behöver exempelvis hög aktivitetsnivå, emotionella utbrott och svårigheter att ta instruktioner vara något fel? Ja, det stör andra. Men vänd på det: Kan det vara fel i systemet, när vissa verkligen mår dåligt av formen? Skulle en annan form kunna innebära att det här beteendet inte blossade, utan i stället blev funktionellt?
Finns det i alla avvikande beteenden ett guldkorn, något som faktiskt tillför en ny dimension?

Själv är jag överkänslig.
Eller högkänslig, som det heter nu.
Jag har svårt att hantera när det blir många stimuli att bearbeta, framför allt när det handlar om människor.

Egentligen tycker jag inte att det är ett problem.
Jag ser många detaljer, lever mig in i saker, studerar och analyserar.
Det gör att jag begriper saker och ibland att jag ser saker som andra missar.
Givetvis gör det att jag blir mer trött och behöver vara i stillhet.

Är det en diagnos?
Nej, det tror jag inte. Inte än.
Men den dagen som det blir det, kommer vi som är som jag att bli kallade sjuka.
Det tycker jag är både konstigt och lite synd.

Jag tänker att de flesta av våra konstnärer, artister, sångare, stjärnkockar, koreografer, kompositörer och författare lever av att de är högkänsliga. Annars hade de inte kunnat uppfatta och beskriva världen så detaljerat.
Och det skulle väl vara synd om de sågs som sjuka.

Tänk likadant med ADHD, ADD, Aspergers och autism.
Vi vet inom vilka områden somliga av dessa individer excellerar, men väljer ändå att fokusera på deras avvikande beteende. Det blir detta som får definiera dem.

I stället kanske vi ska sikta på att hitta rätt format: Ett sammanhang där våra förmågor passar in och är användbara. Alldeles oavsett hur normen ser ut. Kanske är det så att alla "dysfunktionella" personer bara har hamnat i fel sammanhang.

Kanske måste vi också acceptera tingens ordning.
För egen del brukar jag tänka: Helt bekymmersfri och lugn skulle jag bara vara om jag fick bo i total avskildhet någonstans i en grotta. Eller förresten, hellre på en strand någonstans. Så länge jag väljer att inte göra det, så kommer världen att kännas obegriplig och övermäktig emellanåt. Det accepterar jag, för jag väljer att leva i det här samhället.

Jag har ingen diagnos.
Blir man lyckligare av att ha det?
Ja, om man hela tiden funderar på vad det är för FEL med mig, varför jag inte kan vara som andra – trots att jag försöker. Då är det skönt att få en diagnos, så att man kan räcka fram sitt papper och säga: Titta här, inte konstigt att jag känner och agerar som jag gör!
Det handlar väl om att förstå sig själv, men mest om att acceptera sig själv.

Tänk, så fint det vore om vi kunde göra det utan att bli bedömda och kategoriserade!

fredag 25 oktober 2013

Lite i taget. Jag klarar inte mer.

Varje dag lever jag i ett tryggt och glädjefyllt paradis. Jag är mätt, jag fryser inte, jag har tak över huvudet och jag är inte hotad av någonting. Livet är lugnt, skönt, fullt av skratt och gott sällskap.

Tills jag öppnar Facebook eller läser nyheterna.
Då händer det något med min idyll.

Tigrarna är på väg att utrotas.
Invandrarfientliga människor förtrycker andra.
Det dödas 80 elefanter om dagen för elfenben.
Barn svälter.
Pirater härjar utanför Afrika.
Palmoljan skördar orangutang-liv, sönderbrända kroppar i fosterställning.
Kvinnor våldtas om och om igen, både i Sverige och i krigshärjade områden.
Ungdomar i lilla Sverige lägger ut sexvideos på varandra.

Många av länkarna klickar jag på utan att läsa.
Jag orkar inte.

Jag klickar på dem, så att det blir en ny flik i min webbläsare. Där ligger de och väntar på att jag ska känna mig tillräckligt stark i anden för att läsa om det hemska.

Vissa flikar har legat där i månader.
Jag kan inte.

Det gör ont i hela mig.
Hur kan människor, med samma emotionella utrustning som jag, göra så här mot varandra och mot djur? Jag förstår inte! Vad är de gjorda av, hur avtrubbade är de, varför självförstörs de inte automatiskt?

Jag klarar inte av att läsa om allt.
Människor och djur runt om i världen lever i det, men jag klarar inte att läsa om det där jag sitter: Mätt, nöjd och glad i min lilla trygga bubbla. Då skäms jag.

Och jag blir tigerfadder, elefantfadder, barnfadder, barnbyfadder, ger malariavaccinpengar, rentvattenpengar, skänker alla mina saker och kläder (även sådant som jag egentligen vill behålla) till hjälporganisationer. Men det räcker inte. Det gör fortfarande ont i hela mig.

Ändå måste jag veta.
Det är sådana som jag – och kanske du – som har ork och kraft att göra något åt allt som är fel. Som kan dela med oss av det vi har, som har resurserna och möjligheterna att göra det.
Men lite i taget.
Annars kommer jag att dö inuti.

Det är för hemskt.
Det borde inte få finnas.
Hör du det, Gud.
Det borde inte få finnas.

tisdag 22 oktober 2013

Stress

"Det är naturligt att stressa. Alla gör det. Annars skulle vi inte få någonting gjort."

Har du hört resonemanget?
Det har jag.
Jag håller inte med.

Stress är en överlevnadsreaktion.
Det handlar om att slåss eller fly, att rädda sig ifrån vilda djur och aggressiva attacker från människor. Stress slår på om vi är i fara, eller om vi är hungriga.

Varför ser vi det som något naturligt i dagens samhälle?
Finns det någon som helst anledning till att vi ska gå omkring och vara rädda, känna hot, vara hungriga?

Nej.
Vi är inte i fara.
Vi är nästan aldrig hungriga på riktigt.

Så varför stressar vi?

För att vi har byggt ett samhälle, med tider, normer och krav som är helt orimliga. Ett samhälle där det knappt går att vara sjuk en dag, för att arbetsuppgifter lägger sig på hög och andra människor hamnar i knipa.
Det är ett samhälle utan marginaler.

Vi har idag inga extra resurser att tillgå, ingen slack på linan, ingen förståelse för balansen mellan aktivitet och vila. För att maximera resursuttaget ur varje enskild individ, pressar vi alla till bristningsgränsen. För att hänga med en vanlig dag, måste vi maxa. Och vad händer då?

Vad händer om vi kör bilen på maximalt varvtal en dag?
Den slits.
Hur mår den bilen efter en vecka? Efter en månad?
Det är inte frågan OM motorn rasar, utan NÄR.
Och vi fungerar likadant.

Jag tror att vi måste tänka om och göra bättre.
Det är inte meningen att man ska springa, hafsa, stressa och maxa sin kapacitet varje timme, varje dag. Givetvis inte. Det är inte klokt! Varje bilägare förstår att man inte kör bilen så hårt, så varför förstår vi inte att människor också måste ha en rimlig belastning? Och vad hände med 1000-milaservicen och oljebytet? När får vi en rejäl friskvårdsgenomgång och fylla på reserverna?

Sluta se stress som ett enskilt fenomen hos somliga individer.
Det är ett systemfel.
Vi har snärjt in oss, tänker ekonomisk tillväxt i stället för hållbar utveckling.
Och människor går sönder. Inte en, inte två, inte 100 – utan tusentals.

Hur många ska brännas ut, bli utmattade och uträknade, innan vi vänder skutan?

lördag 12 oktober 2013

En förvriden sexlust

Våldtäkter, pedofiler, grooming, sexuella trakasserier på nätet. Det här är vår vardag i Sverige 2013. Vi diskuterar sakfrågor, straff för olika sexualbrott och offervård, men glömmer det grundläggande:

Varför är sex så viktigt?

Sexuella behov, pratar vi om.
Så fort vi säger "behov", så blir det till något som alla behöver. Men jag undrar jag...

Vi har ett behov av att andas.
Ungefär 6 ggr/minut i hela livet.
Vi har ett behov av att tömma tarmen.
Gärna flera gånger per dag, men minst en.
Vi har ett behov av att äta.
Kanske lite olika beroende på person, men i snitt tre-fyra gånger per dag.
Vi har ett behov av att sova.
Helst 8 timmar/dygn, kanske aningen mindre eller mer.

Det här är verkliga behov.
Vi behöver göra detta för att överleva.
Men sex?
Allvarligt?

Finns det verkligen någon som DÖR om de inte får ha sex?
Jag tror inte det.
Och hur ofta BEHÖVER man ha sex?
Jag menar, det finns människor som lever ensamma i många år och inte behöver ha sex så där värst mycket, utom möjligen lite med sig själva.

Varför har vi accepterat behovet att ha sex med en annan människa som något nödvändigt?
När hände det?
Och varför?

Enda gången sex med någon annan är nödvändigt, är väl när man ska göra barn.
Och då vet vi dessutom att det finns vissa restriktioner, t ex att det måste vara en av varje kön.

I övrigt är sex faktiskt valbart.
Man väljer hur ofta, med vem och i vilken situation.
Eller man borde kunna göra det i alla fall.

Den här översexualiseringen är grunden för hela eländet.
Varför är det så?
Har det med hormonstörande ämnen i naturen att göra, med gamla rester av PCB och DDT och flamskyddsmedel och ftalater? Är det pga av att vi är förgiftade som vi blir störda i våra sexuella hormoner? Eller är det bara påverkan från media, där så mycket sexualiseras, är det något som har smugit sig in i vår kultur? Och varför är det så konstlat? Vad hände med den gamla, fria, okomplicerade sexsynen som rådde när jag var ung? Då vi inte hade behov av attiraljer, utstyrslar, konstiga hål, märkliga ställningar och 50 nyanser av honom?

Om Pippi hade skrivits idag, undrar jag om Astrid hade sett sig nödgad att skriva:
"Utan sex i två dagar försmäktar jag på denna ö?"
I stället för snus...

Den riktning som vårt samhälle och vår kultur har tagit, är sjuk.
Varken mer eller mindre.
Sjuk.

fredag 11 oktober 2013

Chefen! Du är inte min kompis, men kanske värd min respekt.

Jag har många gånger funderat över varför somliga människor väljer att bli chef och hur de agerar när de har blivit det. Det upphör aldrig att väcka förundran!

I Sverige har vi ju en företagskultur som uppmuntrar demokrati och gemenskap. (Åtminstone på pappret.) Min upplevelse är tyvärr att det är vanligare med rädsla och korridorsprat, eftersom anställda sällan vågar säga vad de tänker och tycker. Det tragikomiska är dock att cheferna nästan alltid har en uppfattning om att demokrati råder, samt att de är KOMPIS med alla.

Stopp här.
Låt oss titta på det här kompisskapet.
Hur, varför och när.

Hur skulle en chef kunna vara kompis? Det är lika galet som när föräldrar försöker vara kompis. En chef och en anställd är inte på samma nivå, eftersom den ena har ansvar för den andra. Precis på samma sätt som en förälder har ansvar för sitt barn. Det innebär (som alla föräldrar vet – eller borde veta) att man ibland måste ta impopulära beslut. Visst gör man det för sitt barns bästa, men i fallet chef-anställd så är det inte så. Nej. Som chef tar man beslut i organisationens bästa. Det är inte säkert att det gynnar varje anställd. Därför är det ännu galnare med kompistänket mellan chef och anställd, än mellan förälder-barn.

Skillnaden i makt är inte hälsosam i en vänskapsrelation.
Den innebär nämligen att den ena (den anställda) måste vakta sin tunga och uppföra sig på ett visst sätt för att inte hamna i dålig dager för den andra (chefen). Inte en avspänd relation.

Varför skulle en chef vara kompis? Är det bra för organisationen? Nej, det är det inte. En eventuell kompisrelation stör definitivt både helhetssyn och beslutsfattande för chefen. Dessutom påverkas kommunikationen i företaget: Det blir en informell struktur, vilket gör både beslutsgångar och beslut enormt svåra att följa och härleda.

Är det bra för individerna? Nej, både chefen och den anställde far givetvis illa av det här. Chefen för att hen antingen kommer att behöva vara en usel kompis eller en usel chef, den anställde för att hen antingen kommer att känna att hen vet för mycket eller för lite om vad som pågår.

När skulle de vara kompisar? På arbetstid? Nej, det går inte. Efter arbetstid? Jo kanske, men det kommer förr eller senare att uppstå förtroendeproblem: Någon kommer att säga mer än denne vill och borde.

Jag tror att man förväxlar kompisskapet med en respektfull relation. Givetvis behöver inte chefen sitta på höga hästar, låta bli att hälsa i korridoren eller verka förmer än någon annan. Däremot måste hen inse att hen har en annan funktion i organisationen än att vara "arbetskamrat".

I en organisation, oavsett vilken, har varje anställd en viss funktion att fylla. Receptionisten ska kanske ta emot folk och svara i telefon, städerskan ska hålla ordning, administratören ska sköta papper/ekonomi och de som producerar (oavsett om det är teknikinformation, smör, undervisning eller plåtdetaljer) ska göra det. Chefens jobb är att A) ha visioner, eller åtminstone bestämma åt vilket håll man ska samt B) samordna allas arbete, så att alla styr åt samma håll samt C) skapa förutsättningar för att det ska gå så bra som möjligt.

Min fasta övertygelse är att ifall chefen förstår det, så förstår hen också att hen inte är förmer än någon annan. Hen har bara en annan arbetsuppgift i organisationen. Jag tror också att ifall chefen kommunicerar detta, det vill säga skapar en målbild som folk förstår, lyfter fram allas del i arbetet som avgörande för resultatet samt gör sitt bästa för att alla ska trivas och ha det bra, så kommer respekten som ett brev på posten.

Vad jag inte kan förstå, är följande:
VARFÖR GÖR INTE CHEFER DET?
Varför låtsas så många chefer att de är VÄN med sina anställda? För att sedan komma med en mängd ursäkter för sina beslut: "Jag skulle gärna vilja ha dig kvar, men jag har fått order uppifrån..." eller "om det bara var jag som bestämde...". Tror de att de skapar lojalitet? Nej nej nej. Om de bara kunde höra hur det pratades i kafferummet när de inte är där! Kompischeferna är de som genererar mest skitsnack, till och med mer än de auktoritära cheferna. Trust me – I've heard it! Alla ser ju detta dubbelagerande som falskt. Ingen gillar falska människor.

Så chefen:
Var inte min vän. Jag vill inte det.
Jag vill ha en ledare, en stark kapten som sprider hopp och engagemang.
Gör du det, så är du värd min respekt.

tisdag 8 oktober 2013

Om att lägga ner mobilen

Har ni läst blogginlägget som cirkulerar på Facebook, om att föräldrar ska lägga ner telefonen när de sitter vid sina barns aktiviteter och lekparker?
Det har jag.
Den har en poäng: Vi som lever nu, borde lägga mindre tid vid skärmar (både mobiltelefoner, datorer och TV) och vara mer i nuet. Men det gäller förstås inte bara föräldrar, utan även barn, ungdomar, vuxna utan barn och äldre.

Ja!
Lev mer i nuet och njut!
I'm all in for that.

Vad jag däremot ogillar skarpt i det där blogginlägget, är den anklagande tonen. Skribenten låter gällande att de som plippar på sin mobiltelefon inte ger sitt barn tillräcklig uppmärksamhet och inte förstår vad som är viktigt i livet.
Det tycker jag är lite trångsynt.

För det första:
Vad barn behöver mest idag, är inte uppmärksamhet i alla lägen.
Tvärtom, skulle jag vilja påstå.
De skulle må bra av att lära sig att göra saker för sin egen skull, bara för att de vill, bara för att det är roligt, helt utan belöning utifrån. TV-spelsgenerationen är så van vid "instant gratification", att bli belönad efter varje tryck på ett tangentbord, att de har svårt att motivera sig utan den. Det behöver de öva på, eftersom det inte kommer stå folk bredvid dem hela livet och peppa och hurra när de har gjort något. "Har du skickat fakturan nu? Bra gjort där! Härligt jobbat! Här får du en pokal." Kommer inte att hända.
Barn som bara gör saker få beröm från andra, löper stor risk att inte bli varken lyckliga eller framgångsrika. Hej hej utbrändhet, säger jag.

För det andra:
Barn idag behöver bli mer självständiga. De har oss föräldrar i hälarna hela tiden. Det hämmar dem.
När jag var danslärare, körde jag ut alla föräldrar under danslektionen. Barnen blir helt hopplösa om föräldrarna är där! Allt blir roligare och lättare med bara barn i rummet. Och barnen har också roligare!
Jag har heller aldrig förstått vitsen med att hänga med sina barn till lekparken. Jo, när de var riktigt små, förstås, men då hann man minsann inte plippa på någon telefon. Det skulle lyftas och bäras och puttas gungor och stå bakom klättring. När de blev större, skjutsade jag gärna dem till en park, men sedan satte jag mig på en filt och läste en bok. Varför inte? Jag gillar inte att leka. Barnen gillar att leka. De behöver också öva sin egen drivkraft, sin samarbetsförmåga, sin sociala samverkan med andra barn och sin problemlösningsförmåga. Om något stort hände, visste de var jag satt.
Och tänk så mycket roligt du och jag gjorde när våra föräldrar inte var med! Jag växte upp med fritt spring i hela samhället. Man visste vilken tid man skulle vara hemma, föräldrarna visste att man var ute och lekte, men mer än så var det inte. De visste inte om man byggde kojor i skogen, lekte "inte nudda mark" på någon av lekplatserna, hade cykeltävling på områdets brantaste nedförsbacke eller ifall man pallade äpplen. Tur var väl det. Under de här lekarna lärde man sig massor, till exempel hur man jobbar ihop i team, att de runda stockarna som gungorna hängde ifrån är svåra att balansera från, att det är bra att kolla bromsen innan man ger sig utför och att även gamla människor kan springa fort – respekt!

För det tredje:
Vi har tillräckligt med skuldbeläggande för föräldrar i det här samhället!
Och ska vi nu kritisera föräldrar för något, så är väl inte det största problemet att de plippar på telefoner. För då pratar vi om de föräldrar som faktiskt tar sina barn till aktiviteter och lekparker och caféer (eller vad det var som skribenten exemplifierade med). Vi kanske ska ge dessa föräldrar en klapp på axeln i stället? Säga: Så bra att du hjälper ditt barn att vara aktivt!
Om den stressade föräldern försjunker ner i sin telefon i några minuter under den enormt tråkiga väntan, så är det väl ingen katastrof?

För det fjärde:
Kanske är det världens mest uppmärksamme förälder som tar emot sitt barn efter leken/aktiviteten? Som öppnar sin famn med varma ögon, låter barnet krypa upp och gosa in sig, pratar lågmält och mjukt med sitt barn, tar barnet i handen och går därifrån, medan barnet berättar AAAAALLT som hen har gjort?

Nej, för mig är hela det där blogginlägget bara ett uttryck för prestationsångest och otillräcklighetskänslor. Jag väljer att tänka annorlunda.

måndag 7 oktober 2013

Valnötter och livsinsikter

För första gången i mitt liv äger jag ett valnötsträd. Det är ganska litet, men vackert. Jag har vandrat runt det i sommar för att lära känna det, men jag känner mig verkligen som en novis vad det gäller valnötsskördande.

I somras såg jag runda, gröna frukter som såg ut som ett mellanting mellan en omogen kastanj och en kaktusfrukt. "Jaha", tänkte jag, "vi får väl se hur de utvecklas". Jag trodde nog att de skulle torka och skrynkla ihop sig till den kända valnötsformen. Där hade jag fel!

Nu i höst har det börjat trilla ner såna där frukter.
En del är spruckna, och därinne kan man skymta en äkta valnöt!
Somliga hade hela fruktskalet kvar, andra bara delar av det. Fruktskalen var nu svarta (ruttna) och klibbiga. Jag skrapade på några och försökte frigöra nöten därinne, men det var svårt. Så knäckte jag en för att se hur det såg ut därinne. Där låg en liten ljust limegrön men valnötsformad, mjuk kärna. "Oj då", tänkte jag, "nu kanske jag tog den för tidigt!"

Jag funderade en stund på varför det svarta, ruttna fruktskalet prompt ville sitta kvar och varför det skulle vara så eländigt svårt att få av det, men bestämde mig för att bara acceptera tingens ordning. Vill man ha valnötter, får man deala med klibbigt skal. Och vänta tills det limegröna innanmätet blir en nöt.

En dag när jag gick mina rundor kring trädet, såg jag plötsligt något nytt. På en gren satt en frukt, som såg helt annorlunda ut. Det gamla fruktskalet hade öppnat sig helt, som en pelikannäbb och därinne låg en perfekt valnöt! Helt oklibbig var den. Och visst: Inuti den fanns det en härlig, alldeles vanlig, valnöt.

Det fick mig att fundera.
Jag hade aldrig träffat en perfekt valnöt. Därför nöjde jag mig med de klibbiga, halvmogna och krångliga frukterna och trodde att det var allt som trädet hade att erbjuda.

Tänk om det är likadant med andra saker i livet, som – låt säga – jobb!
Jag som känner att jag inte riktigt passar in någonstans, och att det där med förvärvsarbete och anställning kanske inte riktigt är något för mig, jag kanske bara inte har träffat på det (för mig) riktigt äkta jobbet! Tänk om det är så, att när jag ser det där jobbet med stort J, så kommer jag direkt förstå att alla de andra jobben bara var omogna, eller till och med ruttna.

Och tänk om det är likadant med kärleken!
Först går man omkring och tror att man älskar, även om den där partnern är lite rutten och omogen. Kanske om jag låter henom vänta, tänker man, så mognar hen nog och blir en bra sort. Fast i själva verket har man inte hittat den äkta partnern, hen som redan är alldeles perfekt utan att man pillar med henom och står ut med klibbet.

Ju mer jag funderar, desto tydligare förstår jag:
Ju längre jag går och nöjer mig med klibbiga skalfrukter, desto längre dröjer det ju tills jag hittar min perfekta valnöt! Det är inte bara slöseri med tid, det är rent av farligt. För tänk om jag inte hade riktigt orkat ta den där extra rundan kring trädet just den här dagen, och hade missat den perfekta valnöten. Och så hade en skata kommit och tagit den och så hade jag inte ens VETAT OM att någonting så som en perfekt valnöt existerar!

Läskigt, va?
Här gäller det att våga fortsätta leta, tänker jag. Inte efter den perfekta partnern, för honom har jag redan hittat, men efter det perfekta jobbet i alla fall!
Livet är för kort för krångliga, ruttna frukter!

söndag 6 oktober 2013

Langa hit en halvtid för tusan!

Såhär är det:
Jag vill inte jobba heltid.
Inte nu, inte inom överskådlig framtid.
Jag tycker att det är för mycket.

Min bedömning är att jag inte klarar av att:
- Jobba heltid
- Hålla ordning på hem och trädgård
- Handla, laga och ta reda på god och näringsrik mat
- Hjälpa mina barn med aktiviteter och läxor
- Ha någon hobby som är min
- Promenera/träna, cykla, andas och njuta i solen

Kanske är det för att jag är ovanligt långsam.
Eller för att jag har hög ambitionsnivå.
Hur som helst: Jag vill inte jobba heltid.
De andra sakerna vill jag inte pruta av på, så jobbet måste krympa.

Eftersom jag dessutom har räknat noga på det här med att jobba heltid, och kommit fram till att det för mig är exakt samma pengar att jobba heltid som att jobba ca 60 %, så är jag ännu mindre sugen att binda upp nästan hela min vakna tid och dygnets ljusa timmar.

Men var är jobben?
Var är de kvalificerade, administrativa jobben?
När min mor var ung, jobbade hon alltid halvtid som ekonomiassistent (eller vad det hette då).
Senare jobbade hon 75 % som revisor. Det gick utmärkt.
De jobben finns inte idag.

Man pratar om "rätten till heltid". Äsch – den går jag inte på! Det är ju bara propaganda för att vi ska jobba mer, känna oss tommare, handla mer, betala mer i skatt och vara lydiga köpslavar. :)
Nej, jag respekterar absolut att somliga vill jobba heltid. Fint. Men hur är det med "rätten till halvtid"? Ingen kan inbilla mig att det knappt finns en enda arbetsplats som behöver en informatör, en projektledare, en marknadsförare, en administratör, på 50%. Det måste det ju finnas! Antagligen strax innan de andra på kontoret blir sjukskrivna för stress, men långt innan man har användning för (och råd med) en heltid.

Nä, arbetsgivare: Ryck upp er!
Annonsera ut lite deltider.
Vi, välutbildade och arbetsvilliga människor som bara vill jobba deltid, finns.
Och vi kommer pigga till jobbet och cyklar glada därifrån. :)

fredag 4 oktober 2013

Elak med flit?

I tider med våldtäkter, skadegörelse, nätmobbning och annat rent ondskefullt, så har jag oerhörda problem att förstå det allra mest grundläggande: Varför väljer människor att vara elaka – med flit?

För det är ju det allt handlar om.
Människorna som utför de här handlingarna väljer att skada andra.
De kunde ha valt att vara vänliga, eller åtminstone neutrala, men de väljer att vara elaka.

Jag tror aldrig att jag har varit elak med flit.
Inte som jag kan komma ihåg.
Några gånger har jag sagt dumma saker, ogenomtänkta saker, eller gjort sådant som jag senare förstår sårade någon. Då har jag skämts, ångrat mig och aldrig gjort om det igen.

Men att vara elak med flit?
Aldrig.
Och nej, jag säger inte elaka saker med flit ens när jag bråkar med någon.
Jag kanske väljer mina ord mindre smart, men jag formulerar mig så väl som möjligt trots min ilska. Varför? Jo, för att annars vet jag att konflikten kommer att förbli olöst! Jag vill ju nå fram med min argumentation och då är det bara korkat att slänga ur sig elakheter.

Jag hörde om en bekanstskapskrets där jargongen är hård.
Allt man sa, sades på ett nedlåtande, flinande, utsättande sätt. "Men varför har du blekt håret? Du ser ut som fucking Legolas" eller "din nya klocka är ju bara billig skit från Ur & penn". För mig är det helt obegripligt! Varför säger man så?

Och hur känns det inuti?
Om jag av misstag har sagt något som eventuellt har sårat någon, kan jag fundera på det i dagar och be om ursäkt flera gånger. Det känns ju förfärligt i hjärtat! Hur blir man inuti om man går omkring och medvetet sårar människor hela dagarna?

Eller är det så att man har ett svart hål inuti från början, och att det är därför man är så elak? För att man känner sig värdelös själv och försöker ta ner alla runt omkring för att kanske känna sig liiiite bättre än någon annan? Det är lågt, svagt och föraktligt i alla fall.

Obegripligt.
Hur kan de sova på natten?

Och hur försvarar de sitt beteende inför sig själva, för att inte ruttna inifrån? Hur tänker våldtäktsmännen dagen efter gruppvåldtäkten? Vad känner de nätmobbande männen när de har slängt iväg en kommentar med blandade könsord som kritik mot den kvinnliga journalisten? Hur mår den unga mannen som saboterade 20 cyklar utanför en skola?

Jag tänker att de nog måste stänga av för att överleva.
Frågan är: Drabbas de också av någon sorts posttraumatisk stress efteråt?
Eller får de "bara" hjärtinfarkt så småningom?
Säkert är i alla fall att all den där negativiteten kommer att skada dem själva på något vis förr eller senare. Min övertygelse är att de får igen lika mycket som de har givit...

torsdag 3 oktober 2013

Livsväg

När jag var utbränd, var det största problemet att jag inte visste varför jag skulle leva. Jag kände att jag hade gjort allt som jag hade tänkt mig, att jag var färdig med det som jag hade drömt om. Varför skulle jag då skrota runt på det här jordklotet i ytterligare 60 år?

En dag ställde jag frågan högt, precis innan jag lade mig för den dagliga Reiki-stunden: Vad är meningen med mitt liv? (Jag hade redan tidigare insett att jag kunde ställa frågor på det där viset inför Reiki, och sedan vakna upp efteråt med svaret. Varifrån brydde jag mig inte så mycket om. Änglar, mitt eget högre jag, min egen trötta hjärna, Gud? För mig spelade det ingen roll.)

Följande (rimmade!) vers fick jag till mig:
Jag är en bro mellan andlighet och fysik
Därigenom kraftfull och ständigt rik
Lycka och hälsa har jag rätt till
Jag uppnår allt jag vill

Den serverades också med en enormt vacker regnbågsbro, som Bifrost i Asa-sagorna. På ena sidan var det den fysiska världen, på den andra var det himlen, molnen och stjärnorna. Och jag var bron.

Vilken lycka!
Ett mål, en mening, en riktning.
Just då visste jag inte riktigt vad och hur och när det skulle bli till, men jag förstod varför.

Om man ska välja någon som på ett pedagogiskt sätt ska förklara hur kropp och själ hör ihop, kanske en utbränd danslärare är ett bra språkrör? :)