Utbrändhetsepidemin

Vi är många som har trillat i utbrändhetsgropen.
En del har blivit väldigt sjuka, andra har stoppat i tid.
Gemensamt för alla är dock att vi känner skam och skuld.
Skam och skuld för att vi inte gör rätt för oss, för att vi inte kan och orkar.

Kanske är det dags att lyfta oss en nivå högre upp och se en större bild?

Varför blir vi utbrända, utmattade?
För att vi gör för mycket, ser för mycket, har för mycket, bär för mycket.
Idag utsätts vi för så otroligt mycket intryck. Vi träffar flera tusen gånger fler människor under en livstid än man gjorde för 100 år sedan. Varje dag utsätts vi för fler stimuli än den mänskliga hjärnan är disponerad för. Ljud, ljusimpulser/bilder, lukter, smaker – allt är mer och större.

Vi har kommit långt från grottlivet...
Då hade vi en grupp på kanske 20 individer, som var familj.
Främmande människor utgjorde nästan alltid ett hot.
Varje ny smak var också potentiell fara och behövde analyseras och läras.
Mullrande, stora ljud var antingen naturkatastrofer eller skenande buffelhjordar.
För att rädda oss ifrån alla dessa faror, utvecklades stressystemet.
Ett potent system, som bara skulle användas korta stunder och ibland.
Idag triggas våra stressystem igång dagligen.
Det är vår gamla kropp som reagerar på den nya värld vi har byggt.
Inte för att vi lever i fara – men våra kroppar tror det.

Vi har i grunden två sätt att reagera:
Antingen stänger vi av och bedövar våra sinnen, eller också mår vi dåligt.

Stänga av kan man göra på flera sätt.
Kanske slutar vi titta på människor vi möter.
Eller så slutar vi prova nya maträtter.
Vanligt är att stänga av känslorna, och bli mer zombie.
Givetvis fungerar också alkohol, droger, rökning eller socker.
Eller överdriven träning.

Må dåligt kan man också göra på många sätt.
Ont i kroppen, ont i själen, högt blodtryck, panikångest, övervikt, andnöd...
Eller helt sonika utmattad.
Trött på intryck.

Jag tänker att det egentligen inte är konstigt alls.
Egentligen är det en helt naturlig reaktion.
Fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt är vi inte beredda.
Samhället vi har byggt och livet vi lever är så långt ifrån det vi är designade för, att det måste ta ut sin rätt på något sätt.

Och när människor, företrädesvis i en annan generation, klagar på att vi är sjuka (med undertonen "på min tid klagade vi minsann inte") blir jag arg. För det första är vi den första generationen som blivit utsatta för överdrivet mycket stimuli i hela vår uppväxt. För det andra är vår generation den första som utsatts för alla dessa miljögifter, den berömda coctaileffekten, sedan barnsben. För det tredje har maten försämrats så kopiöst på bara 50 år att det är skrämmande – när vi verkligen skulle behöva mer av allt, eftersom stress kräver mer av allt.

Vi är de första försökskaninerna.
Härifrån kan vi lära och tänka om.
Ifall vi är beredda att se sammanhangen.
För kommande generationers, våra barns skull.

Busig

Jag fyller snart 42 år.
Av någon anledning trodde jag att jag vid detta laget skulle känna mig vuxen.
Det har dock inte inträffat än.
Tvärtom, är jag nu naivare och rörligare än någonsin.
Vad har gått fel?

När jag var 20 år, tänkte jag att 40 var väldigt moget.
Då skulle jag definitivt vara snofsig kostymkvinna med portfölj.
Eller åtminstone hyllad konstnär med svarta kläder och fotsid scarf.

Jag trodde att jag skulle veta vem jag var, vad jag ville och att livet liksom skulle vara "färdigt".

HA!
Det blev inte så.

Jag har passerat 40-strecket och här är jag:
Har fortfarande batiktights, coola skor, virkad klänning och rufsigt hår.
Har ingen aning om vad jag vill jobba med.
Förstår inte riktigt vikten av att ta sig själv på stort allvar.
Står i begrepp att flytta till ny landsände.
Upptäcker världen varje dag.
Och jag känner mig hela tiden BUSIG.

Vad hände?
Och varför blir jag virrigare för varje dag som går?
Eller virrigare: Det blir jag inte. Jag känner mig bara lösare i kanterna (inte i hullet, utan i intellektet), friare, mer nytänkande och förändringsbenägen. Och jag inser nu att jag inte begriper nästan någonting. Jag VET ingenting, för nu ser jag en massa synvinklar samtidigt och tycker att alla är lite bra på sitt sätt.

Livet är därför inte enkelt.
Det var betydligt enklare när jag var 20 år.
Och mer ordnat.
Då gick allt på räls. Skola, fest, fritid, sommarjobb.
Chop chop chop.
Sysselsättning, försörjning, boende, umgänge – allt ordnat.

Det är roligt att tänka sig att jag, 20 år senare, inte har koll på något av det som jag hade då.
Men det finns väl en mening med det med.
Och jag tröstar mig med ett favorituttryck:

Fort mogen, fort rutten.

Säga ifrån

Vi är många som behöver öva oss i att säga ifrån.
Och då menar jag inte bara i den där allmänna betydelsen, utan mer specifikt.

Vi behöver säga ifrån oss saker.
Oavsett hur mycket som är "normalt" eller vad "andra" klarar:
Vi behöver säga ifrån.

Det är svårt, för det är förstås saker vi har lagt till för att vi gillade dem. Körsången, träningspasset, middagen med vännerna, extra arbetsuppgifterna... Vi ville göra det för att det var roligt.

Men så inträffade något.
Kanske tog orken slut, eller så tyckte vi att för många saker var roliga.
Vi måste lyfta några av dessa saker från agendan.

Säga ifrån.
Det låter lite argt och skarpt.
Behöver det vara det?
Kanske är det bara så att vi behöver säga:

"Jag kan tyvärr inte göra det där som jag hade planerat. Hoppas att jag får ork/tid/kraft att göra det längre fram! Jag hojtar till i så fall."

Det behöver väl inte vara så läskigt?

Älskliga platser

När jag var ung, skrevs en musikal om Dacke i Växjö. Jag var lite halvinblandad i början, så jag hade texter och låtar hemma. I en av dessa sånger sjunger man:
"Det finns ingenting som Småland, för männskor att leva i"

Det kom jag ihåg idag när jag läste en kommentar på Facebook. "Småland är det vackraste", skrev en inbiten smålänning. Va, tänkte jag. Tycker de verkligen det? Snabbt insåg jag att det nog var så. För man tycker ju olika, så klart.

Personligen tycker jag att Småland är rart, välkomnande, hemtrevligt och strävsamt. Som ett kvällsdopp i en liten stilla sjö, efter en lång dag på åkern.

Vackert för mig; ja, då hamnar vi på Gotland.
Där andra kanske ser kargt eller vindpinat, där ser jag storslaget, fritt, vist, sant och andlöst vackert.

Jag minns att min far pratade med samma superlativ om de norrländska skogarna. "Tallar så långt ögat kan nå – och så björk." Och så lyste det ur ögonen på honom, medan jag fick andnöd och en släng av ångest.

På fullt allvar tror jag att vi hör till vissa fysiska platser.
Jag tror att vi är HEMMA på ett ställe på jorden.
Visst kan vi bo på många flera – men det är ett ställe som är vårt.
Där andas vi lättare, där tänker vi större, där lever vi friare.
Där är vi sanna.

Och tänk vilken enorm tur att inte alla känner så för samma ställe!
Vi har alla vårt Shangri-la...

Jag växte upp i stor-Stockholm. Där trivdes jag inte.
Nu har jag bott i Småland i över 20 år. Här trivs jag.
I denna mogna ålder har jag dock insett att det inte räcker.
Jag har nämligen insett att min själ bor någon annanstans.
Den bor på Gotland.
Och jag blir inte hel förrän jag bor där med kroppen också.

En Big Deal

Det står på min "att lära"-lista:
Att få saker att låta större.

Det finns de som är experter på detta.
Vad de än berättar om, så låter det som En Big Deal.
Det verkar komplicerat och avancerat, kräver absolut professionalitet och minst sjuttifjörton utbildningspoäng på hög nivå. Eller också ett jädra driv och en överklipsk hjärna.

Jag själv är lite mer sådär: "Jahapp, så gjorde jag."
Eller "Här är ett förslag."
Punkt.

Jädra dålig försäljare, måste jag säga!
Det jag kan, det kan jag. Inget att orda om det, tänker jag.

När jag ska föreläsa om entreprenörskap, blir jag tvehågsen strax innan. Vad ska jag berätta, vad vill de veta, vad kan jag bidra med som de inte redan vet? Det är ju liksom ingen stor sak. Vill du starta företag, så gör det. Färdigt! Vad ska jag sedan säga i de övriga 59 minuterna?

Någon sa till mig:
"Din bok har tillräckligt med ämnen och infallsvinklar för 30 böcker. Du skulle ha dragit ut på det, skrivit en serie!"

Äsch.
Vad ska det vara bra för?
Jag kan skriva en till med 30 nya uppslag igen.

Men att presentera saker så att det låter märkvärdigt, det skulle jag vilja lära mig. Det gör ju att man får mer respekt.
Respekt, mannen.
Det är ju det jag vill åt.
Utan respekt förblir jag ju en hyperaktiv kulturflummare i hela livet.

Att få saker att verka märkvärdiga.
Det är en fin konst.
För säkert är de där sakerna alldeles väldigt märkvärdiga, värda att lägga märke till. Det tvivlar jag inte på. Men jag tror väl på var och ens förmåga att själv upptäcka att det är dags att spärra upp korpgluggarna och titta noga. Det känns lite trist att man måste tåga runt med plakat och slå på trumma.

Så jag måste nog göra mig av med den oviljan först.
Det är ju aldrig några problem att göra det för någon annan!
Jag tror att jag ska på träningsläger.
I en vecka ska jag få allt att låta som om det är VÄRLDENS GREJ!
"Idag, ungar, får vi knaperstekta crepes med hallonmylta, allt KRAV-certifierat!"
(När jag serverar pannkakor med hallonsylt.)
"Vet du, jag gick 3000 meter i snömodd på styltor, för vidaretransport enligt miljömålen."
(När jag har promenerat till tåget i högklackat.)

Det låter onekligen mycket mer.
Och det känns faktiskt lite roligare.
Big Deal-veckan börjar NU!

Förnärmad

Jag lyckades göra min make förnärmad härom dagen.
Det kom sig av att han stod framför spegeln och klagade på sin långa överläpp. Han konstaterade att det var längre från näsvingen till mungipan än från näsvingen till ögonvrån. Samt att överläppen och hakan passade ihop, men att näsan var för kort.

Jag lyssnade med ett halvt öra.
I mina ögon ser det bra ut.

Han blev mer och mer agiterad.
– Jag förstår inte vad det är som är fel! sa han med stirrande blick.
– Det behöver väl inte vara något fel, tyckte jag. Du har bara en lång överläpp.

Det var då den kom, kommentaren som punkterade hela diskussionen.
– Jamen, jag förstår inte... Hur kan det vara såhär? (Maken var upprörd.)
Fortsatte utan svar:
– Jag har ju ändå munnen framför tänderna!

Och DÄR bröt jag ihop.
Frustande klämde jag fram:
– Det är klart du har. Annars hade det varit hyfsat opraktiskt.
Om du hade haft munnen framför hakan, till exempel. Bara tandben som syns när du ler.

Men han var allvarlig.
– Nä, men det är faktiskt olika. En del har munnen för högt upp, så man ser deras tandkött när de ler. Och en del ler så man bara ser undertänderna. Men det gör ju inte jag! Jag har ju munnen på rätt ställe.

Jag kunde inte sluta skratta.
I mitt huvud beror det där på vilka muskler man använder när man ler, men oavsett vilket var det en himla rolig kommentar: "Jag har ju ändå munnen framför tänderna." Men maken blev förnärmad. Han tyckte inte att jag tog hans överläpp på tillräckligt allvar.

Såhär i efterhand kanske jag kan förstå det.
Ändå kommer det för evig tid att vara omöjligt för mig att säga något stöttande i den här frågan: Den är rökt. Om han bara andas om överläppen eller munnen eller tänderna, så kommer jag att bryta ihop.

I detta är jag en dålig fru.

Absolut färg-gehör

Jag har kommit på att jag har en förmåga som inte alla har:
Jag har absolut färggehör.

Om jag tittar på en färg kan jag säga vilka grundfärger den består av. Och avgöra ungefär vilka proportioner det handlar om. När jag ska blanda en färg, till exempel för att bättra på ett spacklat litet skruvhål i en målad vägg, så gör jag bara det. Raskt. Inget svårt alls.

I min värld har det här varit en ren självklarhet.
Klart att man ser om en röd färg är tempererad mot gult eller blått!
Eller att det är två olika svarta färger; en som har gult (ser brunare ut) i sig och en som går åt blått?

Därför har jag förundrats över resultatet när man säger "vi tar något rött på oss, helrött, som färgen i den här broschyren". För då kan folk komma i allt från vinrött till orange och vara lika glada för det. Då har jag nog tänkt: Det var väl det närmaste de kom i sin garderob.

Insikt:
Folk ser färg olika.

Vår hall, till exempel, är grön.
Tydligt grön, tycker jag.
Väldigt många människor säger att den är beige.
Beige?!
Nej nej, det är tydligt grönstick i den.
Lite åt militärgrön-hållet.

Härom dagen skulle jag köpa färg till vår ytterdörr.
Jag hade en färg med mig, som jag skulle använda som mall.
Färgmannen blandade enligt receptet.
När jag kontrollerade färgen, sa jag:
– Nej, den där är klarare, den har för lite svart.
– Inte då, sa mannen, den är perfekt. Det är rätt recept.
– I så fall har receptet förändrats. Det där är inte den färgen vi har idag.
– Jodå, det blir annorlunda när den har torkat.
Och eftersom dörren då befann sig 3 mil bort, och jag inte hade något bevis, så envisades jag inte. Jag åkte hem och maken målade dörren.
Hur det blev?
Jo, det ska jag tala om.
Den är klarare i färgen. Inte riktigt lika dov, liksom.
HA!

Så jag tänker att det här måste vara en talang.
Jag ska i alla fall betrakta det som det.
Man kanske skulle bli målare?

Hjärta och vilja

Sambandet mellan hjärta och vilja är som sambandet mellan andlighet och ego.

Hjärtat känner, önskar, är.
Viljan driver, ska, presterar.

Hjärtat är det vi är, sanningen, helheten.
Viljan ser till att vi tar oss fram, överlever.

Båda är bra i rätt balans.
Det är när något överväger, som det blir problem.

Skulle det vara så att andligheten och hjärtat överväger, blir det problem med den individens överlevnad. Om man bara bryr sig om andra, tar hand om känslorna och är så blir det inte mycket mat på bordet.

Om det å andra sidan är viljan som överväger, blir det problem med individens själ och livslust. Då bara gör man, men vet inte varför. I hjärtat gnager det en visshet om att det måste vara mer än det här.

Lagom är bäst.
Men hur blir det lagom?

Jag själv landar lätt i att göra.
Min utmaning är att bara vara.
Det är mest för att jag tenderar att känna mig värdelös i varandet, men känner mig lyckad i görandet. Märk ordvalet: Lyckad, inte lycklig.

Jag övar på att inte mäta mig i mina prestationer, utan överleva (good enough) och bara känna tacksamhet. Det är jag inte värst bra på.

Och jag är oerhört listig, lyckas lura till och med mig själv.
Hör på den här konversationen:
– Hur mår du? Trivs du?
– Jag har så roliga arbetsuppgifter, svarar jag.

Listigt...
Frågan var alltså "hur mår du" och jag svarar "jag gör bra".
Det gick på en sekund, utan eftertanke.
Mycket listigt.

Men då är det fara å färde.
Vad jag måste fråga mig då är: Varför svarade jag inte på frågan?
Och varför känner jag mig tvungen att göra bra?

Hjärtat vantrivs och viljan går in.
Dags att backa ett steg, kanske?

Glömsk

Aj aj aj...
Det är illa att vara glömsk.
Inte nog med att man verkligen glömmer saker:
Man går också och oroar sig för att man kanske har glömt något annat.

Vad, vet man inte.
För det har man glömt.

Min taktik är att skriva in alla saker i den digitala kalendern.
Och så sätter jag påminnelser på allt.
Det innebär visserligen att det plingar och plongar väldigt hela tiden – vilket irriterar min dyre make väldeliga – men jag glömmer sällan bort saker.

Tror jag.

Och det är just det som är så stressande.
När man inte har koll, vet man ju inte.
Jag kanske har glömt jättemånga saker, men eftersom jag inte kommer ihåg att jag har glömt dem, så vet jag ju inte.

Ett annat knep jag kör med är att alltid låta andra komma ihåg.
"Bra, hör av dig till mig strax innan, så kollar vi det. "
Så säger jag. Eller:
"Kan du ringa mig när det är dags, för annars glömmer jag."
Jo, jag brukar erkänna det för somliga.

Men lite skämmigt är det.
Folk tror att man är nonchalant när man glömmer.
Det är inte sant! Inte när det gäller mig i alla fall.
Jag är bara oerhört disträ och har lite svårt för att över huvud taget relatera till den här världen. Helst skulle jag vilja vara eremit och sitta i en grotta (med el) och skriva. Hela tiden.

Och jag är väldigt rättvis:
Jag glömmer allt och alla.
Ingen behöver känna sig särbehandlad.

Ibland tänker jag att jag kanske brände ut den där delen som regerar närminnet under mina år i den bottenlösa brunnen. De cellerna kanske aldrig sattes på igen?

För jag kan verkligen glömma allt.
Jag kan stå med en sak i handen och inte veta vart jag var på väg och vad jag skulle göra. Inte kommer det till mig heller, utan jag får bara lägga tillbaka den där jag tog den (om jag kommer ihåg var det var), i förhoppningen att någon annan ska veta vad den är till.

Och jag skäms, skäms som en hund.
Det är inte roligt.

Tänk om jag skulle vända på det i stället?
Om jag skulle vara stolt över de saker jag faktiskt kommer ihåg!
Typ: Hurra, jag kom ihåg att klä på mig idag!
Eller: Fyra behandlingar och jag var beredd på samtliga!
Det gör ju livet lite mer lustfyllt för en glöm-ström.
Trots allt kommer jag (ännu) ihåg mer än jag glömmer...

En lagledare

En lagledare fyller sitt lag med olika typer.
Hen vill ha några som springer fort, några som är speltekniskt skickliga, några som bara matar på och gör sitt jobb, några som är tunga, några som är långa, några som är bra med huvudet och några som läser spelet bra.

När hen har alla på plats, samlar hen alla.
Hen målar upp visionen, eller påminner om den – vi ska vinna hela ligan – och berättar vilket spelsystem som gäller för dagen. Hen coachar, peppar, sporrar och skrattar med sitt lag och puttar ut dem på planen.

Där gör alla det de är bäst på.
Den som läser spelet bra, analyserar och placerar sig.
De som är bra på att springa gör det.
De speltekniska fintar och de tunga hindrar motståndarna.

Tillsammans gör de ett kanonjobb.

De kompletterar varandra och passar bollen mellan sig.
Med gemensamma krafter, och tack vare sina olika specialiteter, vinner de matchen.

Så tänkte jag också när jag drev företag.
När det var dags att anställa, ville jag ju inte ha en likadan som jag.
Tvärtom – jag ville ha någon som kunde det jag inte kunde.
Helst fick denna också vara annorlunda i personligheten.
Och såg denna helt annorlunda ut utanpå också, blev jag ännu gladare.

Vi blev en skön blandning!
Klassisk balett-fröken, showjazzbruttan, steppsnubben, barndansflickan, streetcoolingen, aerobic-hurtbullen... Vi var varandras motsatser i ungefär allt.
Och just därför blev det så bra.
Vi kompletterade varandra.
Och vi hade inga problem att dra åt samma håll.
Allihop visste nämligen vart vi var på väg.

Och vad mer var: Vi hade kul.
Visst kunde diskussionerna gå höga ibland, men jädrar vad vi skrattade!

En skön blandning med folk gör livet roligare
– men också jobbet bättre!

Ta vara på olikheterna på arbetsmarknaden!

Idag funderar jag över arbetsmarknaden och arbetslivet.
Många står utanför denna idag.
Somliga på grund av sjukdom eller smärta, andra av helt andra skäl.
Jag tänker att det är en oerhörd förlust för alla!

Det är min fasta övertygelse att olikheter främjar utveckling.
Ju fler egenskaper man samlar runt ett bord, desto mer kreativt.
Om man sedan lyckas fördela utförandet så att alla gör det de är bäst på, har man ett vinnande koncept.

Idag tror jag att vi stänger ute många egenskaper från arbetsmarknaden.
Detta för att vissa grupper är utanför.

Ta det här med ungdomar, till exempel.
Idag får ungdomar inte jobb, eftersom de har för lite erfarenhet, för lite utbildning eller är tillräckligt arbetsvilliga.
Vad är problemet?
Det ungdomar ska och kan tillföra är nytänkande, ifrågasättande, entusiasm och energi. Och det får de genom att de är inte är inkörda i gammalt, inte har blivit skolade i vissa spår och kanske ännu mer om de vill förenkla.

Eller vi som är stresskänsliga.
Vi får inte jobb, eftersom alla arbetsgivare letar efter stresståliga, ansvarstagande arbetsmyror som går "all in" på jobbet.
Vi som förr var sådana, och därför gick in i väggen, klarar inte det.
Däremot skulle vi kunna bidra med en annan viktig sak:
Stressbarometer. Vi kan känna när det är på väg att gå åt pipsvängen. Dessutom känner vi vibbar ovanligt bra, och kan därför tala om när det är disharmoni på arbetsplatsen.

Eller människor med utländsk bakgrund.
De får inte jobb, för att de inte har svenska betyg och för att de kanske talar svenska med brytning.
Ja – och?
Jättemånga av varje företags kunder talar också svenska med brytning. Och den utländska bakgrunden kan vara en stor konkurrensfördel både internationellt och inom Sverige, eftersom den innebär andra erfarenheter och annan kunskap.

Eller människor med värk.
De kanske kan jobba med stillsamma arbetsuppgifter, där det inte krävs kroppskraft.
Kanske avlasta chefer och andra med administrativa göromål?
Kanske till och med bli läkarsekreterare?
Pyssla och fixa med det där som gör arbetsplatsen välkomnande?

Jag tror att vi förlorar oerhört mycket genom att alltid tänka effektivitet, prestation och ekonomisk måluppfyllelse. Det som kostar allra mest och hindrar oss från att växa, är när folk blir sjuka och utanför eller inte får tid och utrymme att göra det de älskar och är bra på.

Hänsynslösa känslor

Ibland önskar jag att det fanns ett knappval när det gäller känslor.
När något händer, skulle en röst höras inne i kroppen:

"Om du vill bli arg, tryck 1.
Om du önskar skratta, tryck 2.
Vill du välja att gråta, tryck 3.
Om du föredrar att sura, tryck 4.
Vill du bli pillemarisk, tryck 5.
För att bara stå kvar och glo, tryck *."

Vore väl hemskt praktiskt!
Lite betänktetid. Lite fundering. Lite medvetet val.

Men nej då.
Känslorna tar minsann ingen paus.
PANG på rödbetan, bara. Händelse - känsla. BAM.

Och inte rådfrågar de någon annan instans.
De bara blir. Hänsynslöst.
Och sedan får stackars psyket försöka förklara och släta över.
Kroppsspråket påverkas och man får eventuellt spänningar.
Som behöver stretchas och masseras.

De är förfärligt krävande, de där känslorna.
Tar stor plats.

Inte konstigt att jag låste in dem i ett kassaskåp i 30 år.

Blommor och bin

Jag läser just nu en bok som handlar om kvinnlighet och hur man ska hantera att vara kvinna i vår vridna värld. Den är rolig, men samtidigt blir jag orolig.

Det är så mycket som jag inte alls hänger med på.

Författaren beskriver hur hon planerar sina möten och dejter efter sin hårväxt, att hon har ångest över ungefär alla kroppsfunktioner, att kvinnor tror sig tvungna att svara upp mot porrmyterna och mycket mer.

Och jag ba... va?

Aldrig i helvete!
Jag har ett helt annat förhållningssätt till mig själv, min kropp och min kvinnlighet. De delar av min hårväxt som jag avlägsnar, har jag valt. Och om jag inte har lust just nu att raka eller plocka eller hårcréma, så gör jag inte det. Skulle det vara så att någon person eventuellt skulle reta sig på det, så är det deras problem.

Min kropp är som den är.
Det är naturligt med såväl mens som fisar, och man får hantera det.
Och sex är roligt, spännande, skönt och naturligt.
Jag gör som jag har lust i överenskommelse med en eventuell partner.

Okrångligt.

Min oro gäller mina barn:
Är det den världen som bokens författarinna beskriver som de kommer att möta?
Det vill inte jag!
Jag vill att de ska kunna ha en avslappnad inställning, "naturlig", skulle jag vilja kalla den, till sig själva, sin kropp och sin lust.

Så vi får väl ta ett snack till om blommor och bin.
Men inte för mycket.
Det måste finnas lite mystik kvar.
Och saker att upptäcka.

Som fisken i vattnet

När vi trivs riktigt, riktigt bra, brukar vi säga att vi trivs som fisken i vattnet. Det är när det är så där hiskeligt trevligt, när allting känns lätt och vi är glada.

Idag kom jag på att det är ett jättekonstigt uttryck.

Som fisken i vattnet – vad är alternativet?
Som en fisk på torra land?
Den vantrivs inte bara. Den dör.

För fiskar är gjorda för att vara i vatten.
Om de är på land, eller för länge uppe i luften, så klarar de sig inte.

Som fisken i vattnet. Att trivas, menar vi.
Betyder det att vi anser att det är livsviktigt att trivas?
Om vi inte trivs, så dör vi.

Det handlar kanske inte alls om att må gott, trivas, leva upp lite extra.
Det handlar kanske om att leva.

I så fall är det ju riktigt tänkvärt.
När man trivs som fisken i vattnet, då ska man stanna där, göra det man gör, vara med de som man är med.
För annars dör man.

Vilket innebär att när man inte trivs, så ska man ta sig därifrån illa kvickt.
Och hoppa tillbaka till det forum där man trivdes så där extra bra.
För där lever man. Naturligt, självklart, lätt och hälsosamt.
Som fisken i vattnet.

Smygrasism

Jag erkänner:
Jag har vuxit upp i en skyddad verkstad.

Mycket annat skräp fick jag vara med om under min uppväxt, men rasism är för mig helt okänt. Jag trodde att det var något som möjligen förekom i Sverige under 1940-talet, då Katitzi levde. Samt i USA fram till 1960-talet, eftersom de är lite sena där.

Jag har aldrig i hela mitt liv mött rasism.
Aldrig, alltså noll gånger, har jag hört skällsord mot de som var av annat ursprung. Däremot förekom "finbarn", "jävla pluggis" och "fetto", ord som tydligen gick att skrika åt vilken unge som helst.

När jag flyttade till Småland, hörde jag för första gången något nedsättande mot en folkgrupp. JO, DET ÄR SANT!
Det var första gången.
Och, helt ärligt, tänkte jag: Finns det så gammaldags människor här?
Jag tyckte att det var osmakligt, protesterade självklart och såg därefter ner på personen som yttrade dumheterna. En oupplyst, dum och intolerant person, uppenbarligen.

Tyvärr har jag nu förstått att sådana kommentarer inte är ovanliga.
Tydligen tycker folk i stugorna att "blattar" är si och så, att "svarta" är på det och det viset, att "gulingar" uppför sig på visst vis och så vidare. Jag häpnar.

Väx upp!
Inse att vi är olika, att vi tycker olika – men att det inte har med hudfärg att göra! Visst finns det skillnader i hur vi tänker och gör, en del av dem kulturella, men vem kan bedöma vad som är bättre eller sämre? Snälla rara: Har du svårt att förstå kulturella skillnader, så läs på och prata med fler människor från det stället i världen.

Och ytterligare:
Tjafsa inte om dockor i Disneyfilmer, pepparkaksgubbar och chokladbollar.

Det är inte varken din eller min sak att avgöra vem som ska ta illa upp. Om någon gör det, är det väl tillräcklig anledning att göra på ett annat sätt? Att inte jag har några dåliga associationer till ordet neger är ju en sak. Jag tänker på negro (svart) och har ingen laddning i ordet. Men har man blivit kallad negerjävel, så är det nog inte så himla lätt att se och höra det ordet. Och då tycker jag att man ska slippa det.

Min eller din "rätt" att använda ett visst ord (eller se en viss filmsekvens, eller kräva vissa traditioner) kan aldrig gå före andra människors välmående. Det vore ju absurt!

Väx upp.
Och inse att världen är ett.
Vi lever i en internationell värld, där traditioner, språk, hudfärger och kulturer blandas. Det är precis som det ska.

Utstirrad

Det händer då och då att folk glor väldigt mycket på mig.
Ibland kanske jag klär mig en smula udda, och då må det väl vara hänt.
Andra gånger är det svårare att förstå.

Man ser människor som går förbi, vars ögon glider ända till sidan för att följa en med blicken utan att vrida på huvudet. Man möter folk som glor så mycket att man känner sig tvingad att säga ett nervöst "hej". Man ser folk som på avstånd låser blicken vid en och håller kvar den ända tills man möts, utan att göra en min.

Har jag något i håret? tänker jag.
Eller hänger det ut toapapper ur tightsen där bak?
Kanske har jag matrester runt munnen?

Nej.

Det är då jag blir RIKTIGT orolig...
Om man inte ens förstår vad som är fel – hur illa är det då?

Det hade varit annorlunda ifall de hade dragit lite på mungiporna, eller till och med visat tänderna. Ett leende hade lättat upp! Då hade jag kunnat tänka att de blev glada eller att jag hade spridit lite ljus och värme.

Men det där gloendet, utan leende...
Jag vet inte vad jag ska tro.
Och så tänker jag på vår bröllopsresa till Malta.
Så fort vi gick utanför dörren, jag och maken, stirrade alla på oss.
De vände sig till och med bakom oss.
Folk pekade och viskade.
Då förklarade vi det med att maken nog var lik någon kändis på Malta.
Det kändes bra.

Men jag undrar, jag...
Jag tror inte jag någonsin har stirrat på någon person på det viset.
Varför gör folk så?

Buskis

När jag var liten tittade jag på Poppe på nyårsdagen. Det var roligt! Senare var det Eva Rydberg, en av mina barndomshjältar. Hon var också rolig, i alla fall i något år.

Det var tradition att titta på utomhusteatern.
Det var dock en tradition som jag slarvade bort senare.
Antagligen för att det inte längre var roligt för mig.

I år såg dottern, 7 år, en trailer och sa:
– Åh, mamma, kan vi titta på den?
Hon skrattade gott åt rump- och pruttskämpten. Helt på hennes nivå!

Kanske är det en humorutveckling som ska till.
Man börjar där och sedan får man se.
Någon stannar där och gillar den typen av humor hela livet.
Någon annan fastnar för Monty Python.
Någon hittar Killing-gängets gamla videor.
Någon gillar engelsk understatementhumor.

Så i år tittar vi på buskis.
Båda barnen – men mest 7-åringen – kommer att skratta. Högt.
Och det är hääääärligt!