Sällskapsdans är socialt förtryck.
Jo, så tycker jag.
Det gäller all form av "social" dans: Bugg, foxtrot, kasedans, salsa...
Hela kittet som du kan se på "Let's dance", med andra ord.
Förklaringen:
1 En person bestämmer. Vem? Mannen. Alltid.
Får kvinnor föra? Nej. Även om kvinnan är en hejjare på att dansa och kan hitta på massor av kul, är det självklart mannens rätt. Det handlar alltså inte om kunskap eller att turas om, det är helt könsbundet.
2 Regeln är: Om mannen kliver kvinnan på foten, är det kvinnans fel. Hon ska vara följsam och hålla sig undan. Även om mannen dansar i otakt eller går fel, ska hon snabbt och smidigt flyta med. Alltså: Även om mannen är helt usel, ska kvinnan se till att få honom att se bra ut.
3 På danskvällar är det männen som ska bjuda upp, utom när det är "damernas".
Regeln är att man ska tacka ja, oavsett vem som bjuder upp. Om man tackar nej för många gånger, kommer man sedan att inte bli uppbjuden alls, dvs utfryst. Man ska alltså vara tacksam för att männen vill dansa och inte ställa krav.
Vad ger detta för signaler?
Är det konstigt att kvinnoförtrycket är en realitet, när våra sociala mönster ser ut så här?
Nähädu.
Jag tänker dansa och virvla och leva och njuta till musiken, helt efter eget huvud. Jag tänker välja min egen väg, behålla min rätt att kritisera felsteg och säga nej precis så ofta jag har lust.
Och jag tycker att det är DET man ska lära barn, oavsett kön.
Social dans borde skrotas och bannlysas från de yngre generationerna.
Om man inte växlade, så att tjejerna alltid fick föra varannan gång.
Allt annat är föråldrade mönster som behöver dö ut.
tisdag 31 augusti 2010
Onaturliga rutiner?
Jag har insett en sak: Rutiner är inget för mig.
Somliga människor gillar när saker och ting går på i samma lunk. De uppskattar att det finns fasta tider, deras liv hålls ihop av den yttre strukturen.
Jag är inte bra på det.
För mig känns den inrutade vardagen som en väldigt trång kostym, som skapar andningssvårigheter. Det är något jag har kämpat emot i hela mitt liv. Klart att man måste stå ut med rutigheten! Hur skulle det annars se ut? Inte kan väl folk komma och gå hur som helst på jobbet?
Idag kom jag plötsligt ihåg något jag brukade säga som tonåring: Rutin dödar livsglädjen". Det var mitt valspråk under tidiga vuxenår.
Oj - det hade jag glömt!
På den tiden struntade jag i att folk tyckte att jag var flummig.
Och jag känner nu (igen) att det är precis så det är. För mig. Jag gillar verkligen inte inrutad vardag. Tänk om jag har bestämt ett möte med någon, och så vaknar jag upp helt asocial? Eller om jag har avsatt tid för att skriva, men är utan idéer? För att inte tala om att solen äntligen tittar fram när jag har tänkt sitta vid datorn?
Nä. Det är onaturligt.
Jag vill kunna vara flexibel, följa mina känslor och instinkter, göra saker när det känns bra och lustfyllt.
Om andra inte har det behovet, är det ok. Men alla som känner som jag: Ska vi försöka att ordna våra liv så att vi faktiskt kan leva som vi vill? Jag tror att det är en förutsättning för att vi ska hålla oss friska. Om det sedan beror på konstnärstemperament, nomadgener eller ombytlighet spelar väl ingen roll.
Det står överst på listan för mig just nu.
Somliga människor gillar när saker och ting går på i samma lunk. De uppskattar att det finns fasta tider, deras liv hålls ihop av den yttre strukturen.
Jag är inte bra på det.
För mig känns den inrutade vardagen som en väldigt trång kostym, som skapar andningssvårigheter. Det är något jag har kämpat emot i hela mitt liv. Klart att man måste stå ut med rutigheten! Hur skulle det annars se ut? Inte kan väl folk komma och gå hur som helst på jobbet?
Idag kom jag plötsligt ihåg något jag brukade säga som tonåring: Rutin dödar livsglädjen". Det var mitt valspråk under tidiga vuxenår.
Oj - det hade jag glömt!
På den tiden struntade jag i att folk tyckte att jag var flummig.
Och jag känner nu (igen) att det är precis så det är. För mig. Jag gillar verkligen inte inrutad vardag. Tänk om jag har bestämt ett möte med någon, och så vaknar jag upp helt asocial? Eller om jag har avsatt tid för att skriva, men är utan idéer? För att inte tala om att solen äntligen tittar fram när jag har tänkt sitta vid datorn?
Nä. Det är onaturligt.
Jag vill kunna vara flexibel, följa mina känslor och instinkter, göra saker när det känns bra och lustfyllt.
Om andra inte har det behovet, är det ok. Men alla som känner som jag: Ska vi försöka att ordna våra liv så att vi faktiskt kan leva som vi vill? Jag tror att det är en förutsättning för att vi ska hålla oss friska. Om det sedan beror på konstnärstemperament, nomadgener eller ombytlighet spelar väl ingen roll.
Det står överst på listan för mig just nu.
måndag 30 augusti 2010
Laga mat
I vår familj köper vi ingen färdiglagad mat. Jo, Maken äter ute varje lunch, och det är ju färdiglagat. Vad jag menar är att vi köper aldrig prefab.
Jag är lite kontrollfreak med maten. Efter att ha haft akut näringsbrist i flera år (utan att få bukt med eländet), är jag noga med vad jag stoppar i mig. Min kropp skriker efter mineraler, vitaminer och spårämnen! Den vill ha mer - men maten innehåller så lite. Därför känner jag mig sugen fastän jag inte är hungrig. Det är dumt.
Därför lagar jag mat med omsorg. Det ska vara mycket grönsaker, mycket fibrer, väldigt lite eller inget vitt mjöl, mest fisk och kyckling, sällan nöt eller fläsk, ibland vilt eller lamm. Allt - eller så mycket som möjligt - ska vara KRAV-odlat och ekologiskt. Socker och onaturliga produkter göre sig icke besvär.
Eftersom vi äter många mål mat hemma, hade det varit praktiskt att köpa färdigmat ibland.
Nå - prefab mat innehåller massor med skräp. I var och varannan rätt hittar man natriumglutamat (smakförstärkare) som är direkt giftigt. Där finns också massor av socker, eftersom smakpanelerna tenderar att uppskatta sockrad mat. (Socker i rökt skinka, t ex. Så vansinnigt!) Fler läskigheter är aspartam (som man framkallar cancer på möss med i laboratorium), färgämnen med E-beteckningar och kopiösa mängder salt.
Skulle inte tro det...
Min kropp är mitt tempel.
(Ett stort tempel.)
Nä - det blir till att laga själv.
Men ibland känns det lite motigt. Fantasin tar liksom slut emellanåt.
Räddningen kan vara makrill i tomatsås. Eller hemmagjord nudelsoppa (på ekologisk buljong). Eller blåbär och mjölk, när det är säsong.
Bäst är det när jag är ensam. Då behövs det liksom inget fjäsk. Jag öppnar en burk kikärtor, fräser dem i vitlök och chili, kokar och smörslungar vitkål och morötter och öppnar en burk makrill eller tonfisk. Färdigt! Det tar 5 minuter och är gott. Tyvärr håller familjen inte med...
Det värsta av allt är att mina barn älskar all mat som jag inte vill göra. Köttbullar. Korv. Pannkakor. Fiskpinnar. Det lyser ur ögonen på dem när de får sådan mat i skolan. Suck. Varför pratar de inte om min mat så?
Men Sonen, som är 9 år, har börjat. Nu säger han att jag gör den godaste maten. Kyckling med äkta currysås och basmatiris - mums! Kinesiska revbenspjäll och vitkålssallad - yummie! Och laxpytt med sweet chili är uppskattad. Nudelsoppa är hans favorit. Det är bra. Kanske Dottern också kommer till insikt så småningom.
Men i mina drömmar har jag en kock anställd.
Jag behöver bara berätta vilka no-no's som finns, och sedan serveras måltid på måltid med nya smaker, alltid vackert upplagt och i tid. (Det vill säga innan folk knaprar på bordsskivan av hunger.)
Mmm...
Nä - dags att laga mat. Det blir till att vända ut och in på skallen igen, samtidigt som jag leker "Kock och Dagis" med Dottern. Kräver viss simultanförmåga... Kanske det kan förklara varför jag alltid skär mig?
Jag är lite kontrollfreak med maten. Efter att ha haft akut näringsbrist i flera år (utan att få bukt med eländet), är jag noga med vad jag stoppar i mig. Min kropp skriker efter mineraler, vitaminer och spårämnen! Den vill ha mer - men maten innehåller så lite. Därför känner jag mig sugen fastän jag inte är hungrig. Det är dumt.
Därför lagar jag mat med omsorg. Det ska vara mycket grönsaker, mycket fibrer, väldigt lite eller inget vitt mjöl, mest fisk och kyckling, sällan nöt eller fläsk, ibland vilt eller lamm. Allt - eller så mycket som möjligt - ska vara KRAV-odlat och ekologiskt. Socker och onaturliga produkter göre sig icke besvär.
Eftersom vi äter många mål mat hemma, hade det varit praktiskt att köpa färdigmat ibland.
Nå - prefab mat innehåller massor med skräp. I var och varannan rätt hittar man natriumglutamat (smakförstärkare) som är direkt giftigt. Där finns också massor av socker, eftersom smakpanelerna tenderar att uppskatta sockrad mat. (Socker i rökt skinka, t ex. Så vansinnigt!) Fler läskigheter är aspartam (som man framkallar cancer på möss med i laboratorium), färgämnen med E-beteckningar och kopiösa mängder salt.
Skulle inte tro det...
Min kropp är mitt tempel.
(Ett stort tempel.)
Nä - det blir till att laga själv.
Men ibland känns det lite motigt. Fantasin tar liksom slut emellanåt.
Räddningen kan vara makrill i tomatsås. Eller hemmagjord nudelsoppa (på ekologisk buljong). Eller blåbär och mjölk, när det är säsong.
Bäst är det när jag är ensam. Då behövs det liksom inget fjäsk. Jag öppnar en burk kikärtor, fräser dem i vitlök och chili, kokar och smörslungar vitkål och morötter och öppnar en burk makrill eller tonfisk. Färdigt! Det tar 5 minuter och är gott. Tyvärr håller familjen inte med...
Det värsta av allt är att mina barn älskar all mat som jag inte vill göra. Köttbullar. Korv. Pannkakor. Fiskpinnar. Det lyser ur ögonen på dem när de får sådan mat i skolan. Suck. Varför pratar de inte om min mat så?
Men Sonen, som är 9 år, har börjat. Nu säger han att jag gör den godaste maten. Kyckling med äkta currysås och basmatiris - mums! Kinesiska revbenspjäll och vitkålssallad - yummie! Och laxpytt med sweet chili är uppskattad. Nudelsoppa är hans favorit. Det är bra. Kanske Dottern också kommer till insikt så småningom.
Men i mina drömmar har jag en kock anställd.
Jag behöver bara berätta vilka no-no's som finns, och sedan serveras måltid på måltid med nya smaker, alltid vackert upplagt och i tid. (Det vill säga innan folk knaprar på bordsskivan av hunger.)
Mmm...
Nä - dags att laga mat. Det blir till att vända ut och in på skallen igen, samtidigt som jag leker "Kock och Dagis" med Dottern. Kräver viss simultanförmåga... Kanske det kan förklara varför jag alltid skär mig?
En månad äldre
Det är helt otroligt:
Ännu en månad tillända.
Hur går det bara till?
Tiden rusar förbi. Inte konstigt att man har blivit gammal helt plötsligt!
Det är en ondskefull plan.
Livet bara pågår, med massor med saker att göra hela tiden. Inte den minsta paus, för att man inte ska upptäcka att tiden inte går utan springer. I full fart, faktiskt, spurtar den mot dödsdagen.
Jag känner mig lurad.
När jag var sjukskriven, jätteskruttig och ville dö, då gick minsann tiden segt.
En dag kunde kännas som en hel evighet, och jag kunde få tvångstankar om att Maken aldrig skulle komma hem igen, att han hade flyttat eller faktiskt bara var en fantasi.
Och nu, när jag har roligt och lever min dröm, då går livet läskigt fort.
Det är något lurt med det här.
Tiden går tydligt långsammare när man har tråkigt än när man har kul.
Det måste finnas en formel för det som man inte har upptäckt än.
Här får nog fysikerna ta krafttag!
T (som i tråkigt) x tid = jorden saktar ner.
K (som i kul) + tid = jorden snurrar fortare.
Kanske är det vår ökade energi som puffar på jordklotet? Nej. Antagligen inte.
Maskhål då? Som skapar någon form av tidsloop, så att man får göra om samma tid flera gånger? Kanske.
Suck.
En månad äldre och inte en bit klokare.
Ännu en månad tillända.
Hur går det bara till?
Tiden rusar förbi. Inte konstigt att man har blivit gammal helt plötsligt!
Det är en ondskefull plan.
Livet bara pågår, med massor med saker att göra hela tiden. Inte den minsta paus, för att man inte ska upptäcka att tiden inte går utan springer. I full fart, faktiskt, spurtar den mot dödsdagen.
Jag känner mig lurad.
När jag var sjukskriven, jätteskruttig och ville dö, då gick minsann tiden segt.
En dag kunde kännas som en hel evighet, och jag kunde få tvångstankar om att Maken aldrig skulle komma hem igen, att han hade flyttat eller faktiskt bara var en fantasi.
Och nu, när jag har roligt och lever min dröm, då går livet läskigt fort.
Det är något lurt med det här.
Tiden går tydligt långsammare när man har tråkigt än när man har kul.
Det måste finnas en formel för det som man inte har upptäckt än.
Här får nog fysikerna ta krafttag!
T (som i tråkigt) x tid = jorden saktar ner.
K (som i kul) + tid = jorden snurrar fortare.
Kanske är det vår ökade energi som puffar på jordklotet? Nej. Antagligen inte.
Maskhål då? Som skapar någon form av tidsloop, så att man får göra om samma tid flera gånger? Kanske.
Suck.
En månad äldre och inte en bit klokare.
söndag 29 augusti 2010
Livet på landet
Vi som bor på landet är välsignade. Så känner i alla fall jag.
Efter en dag i ruljansen, är det fantastiskt att kliva ur bilen hemma.
Ah - första andetaget rusar syret ner i lungorna.
Ah - andra andetaget känner jag doften av gräs, skog, växter efter årstid, kor och liv.
Ah - tredje andetaget landar friden i mitt sinne.
Huset är gammalt och vist. Det har varit med om både ett och annat, och står ändå kvar. Det är fredat och helgat - prästgård som det har varit - och alla som stiger in i det landar.
Här härskar lugnet.
Vi kliver in i vår mycket rymliga hall. Om barnen inte hänger upp sina saker på krokarna, gör det inget. Det går att gå runt. De flesta dörrarna är borta från sina gångjärn, för det är ett öppet och levande hus, där folk inte vill stänga in sig.
När vi vill kan vi tappa upp gott källvatten ur vår djupborrade brunn. Det smakar friskt och järn, inga kemikalier som i samhället.
Ute är det som att vara med om en tidsresa. Skogen växer hög och hemlighetsfull. Finns det troll, älvor och vättar, så finns de här. Syrénbersån är uppåt 100 år gammal och lever ett eget liv. Växter, buskar och plantor är av den gamla sorten, härdade och ursprungliga - inte sönderodlade från Plantagen. Bonden brukar sin mark ungefär som han gjorde för 50 eller 100 år sedan och fortfarande håller stenmurarna djuren på plats.
Det är tyst.
Vinden susar, fåglar kvittrar, en och annan ko råmar. Kanske jamar en kisse också, och man hör ljudet av något litet i gräset som skyndar sig iväg. Det är naturliga, sköna, mjuka ljud. Öronen vågar höra igen, verkligen lyssna, behöver inte stänga av sig längre.
Själen får bättre plats och kan göra sig hörd. Att bara sitta och fundera är lättare här. Kanske i hänggungan på verandan, kanske i gräset med ryggen mot ett träd. De stora tankarna vågar sig fram, i vetskapen att de får plats och inte kommer att försvinna i sorlet från de högljudda, snabba, moderna tankarna.
Man kräver inte mycket arbete på landet. Visst kan man städa, hugga ved och plocka bär - men det går väldigt bra att fika, prata och bara tänka också. På något sätt går man ner i varv och kommer på vad som är viktigt. Och det är sällan städning...
Jag är glad att det finns folk som vill bo i stan. Det är bra, för annars hade våra städer och samhällen dött ut. Och jag gillar ruljansen i stan också!
Men bo där?
Nej tack. Inte för mig. Inte nu.
Jag mår alldeles för bra här...
Efter en dag i ruljansen, är det fantastiskt att kliva ur bilen hemma.
Ah - första andetaget rusar syret ner i lungorna.
Ah - andra andetaget känner jag doften av gräs, skog, växter efter årstid, kor och liv.
Ah - tredje andetaget landar friden i mitt sinne.
Huset är gammalt och vist. Det har varit med om både ett och annat, och står ändå kvar. Det är fredat och helgat - prästgård som det har varit - och alla som stiger in i det landar.
Här härskar lugnet.
Vi kliver in i vår mycket rymliga hall. Om barnen inte hänger upp sina saker på krokarna, gör det inget. Det går att gå runt. De flesta dörrarna är borta från sina gångjärn, för det är ett öppet och levande hus, där folk inte vill stänga in sig.
När vi vill kan vi tappa upp gott källvatten ur vår djupborrade brunn. Det smakar friskt och järn, inga kemikalier som i samhället.
Ute är det som att vara med om en tidsresa. Skogen växer hög och hemlighetsfull. Finns det troll, älvor och vättar, så finns de här. Syrénbersån är uppåt 100 år gammal och lever ett eget liv. Växter, buskar och plantor är av den gamla sorten, härdade och ursprungliga - inte sönderodlade från Plantagen. Bonden brukar sin mark ungefär som han gjorde för 50 eller 100 år sedan och fortfarande håller stenmurarna djuren på plats.
Det är tyst.
Vinden susar, fåglar kvittrar, en och annan ko råmar. Kanske jamar en kisse också, och man hör ljudet av något litet i gräset som skyndar sig iväg. Det är naturliga, sköna, mjuka ljud. Öronen vågar höra igen, verkligen lyssna, behöver inte stänga av sig längre.
Själen får bättre plats och kan göra sig hörd. Att bara sitta och fundera är lättare här. Kanske i hänggungan på verandan, kanske i gräset med ryggen mot ett träd. De stora tankarna vågar sig fram, i vetskapen att de får plats och inte kommer att försvinna i sorlet från de högljudda, snabba, moderna tankarna.
Man kräver inte mycket arbete på landet. Visst kan man städa, hugga ved och plocka bär - men det går väldigt bra att fika, prata och bara tänka också. På något sätt går man ner i varv och kommer på vad som är viktigt. Och det är sällan städning...
Jag är glad att det finns folk som vill bo i stan. Det är bra, för annars hade våra städer och samhällen dött ut. Och jag gillar ruljansen i stan också!
Men bo där?
Nej tack. Inte för mig. Inte nu.
Jag mår alldeles för bra här...
Att röra sig rätt!
Jag föreläser om hur en frisk kropp ska röra sig.
Det låter inte så spännande.
Framför allt låter det som de flesta redan kan det.
Så är det tyvärr inte...
Vi lär oss vårt rörelseschema från våra närmaste. Oftast lär sig pojkar av pappa och flickor av mamma. Vi härmar för att lära, vilket innebär att vi härmar även skador och rörelseinskränkningar.
Det är en av förklaringarna till att folk har ont. Vi får alltså ont på samma ställen som den vi har härmat, eftersom vi rör oss på samma sätt. Det sitter inte i generna, det sitter i användandet av kroppen.
En annan förklaring hittar vi i alla de myter som finns kring barn och deras gångutveckling. Det är oerhört viktigt att barn kryper innan de går. Föräldrar som sliter upp sina barn till stående när de är 8 månader och låter dem gå framåt med hjälp, gör verkligen barnen en björntjänst! Bäckenpendling och massor av andra fina funktioner kommer aldrig att starta rätt om ungen inte får krypa. Somliga säger att kejsarsnitt också påverkar gång och motorik negativt, men det vet jag inte så mycket om.
En bov i sammanhanget är skoproducenterna. Såhär är det: Fötter mår bäst barfota. Alla skor ska härma barfotagång, dvs vara så lite i vägen som möjligt. De ska gå att böja lätt (vid frånskjutet, dvs vid övre tramdynan) och vrida i sidled (eftersom foten vrids i en liten rotation i varje steg). Skor ska ge plats åt tårna, för en frisk fot sprider ut sina tår som en solfjäder. Om vi går på hårda, onaturliga underlag som betong eller asfalt, kan vi behöva sulor som dämpar. Då kompenserar vi inte för våra fötter - vi kompenserar för underlaget! Fötterna är perfekta i sin konstruktion.
Fler bovar hittar vi i folksjäl (svenskarna står på hälarna, för att inte verka påflugna), halt väglag vintertid (man kan inte skjuta ifrån på isgata), lagom-är-bäst (inte gå för fort, inte ta för stor plats) och piggnormen (man ska se pigg ut).
Det är roligt att se hur folk på mina föreläsningar plötsligt ställs inför sina egna måsten. Som de skrattar när jag visar löneförhandling med "pigg" hållning och sedan med riktig hållning. Tusen kronor mer, det är vad det ger i plånboken att veta hur man rör sig... :)
Givetvis finns det mer att vinna att kunna gå, stå och sitta rätt. För att inte tala om hur viktigt det är för alla som idrottar att förstå varifrån rörelserna kommer, var de startar och hur de genomförs energisnålt och korrekt.
Jag kan tala om varför fotbollsspelare har ont i knäna, om någon vill veta. Och hur dansare ska få högre battement. Och hur kontorsarbetare ska ställa datorskärmen, hur vi ska få bättre syn, högre förbränning och mindre slitage på hela kroppen.
Vill du veta?
Ring mig - jag kommer.
Ska bara hoppa in i en telefonkiosk först och svida om...
Det låter inte så spännande.
Framför allt låter det som de flesta redan kan det.
Så är det tyvärr inte...
Vi lär oss vårt rörelseschema från våra närmaste. Oftast lär sig pojkar av pappa och flickor av mamma. Vi härmar för att lära, vilket innebär att vi härmar även skador och rörelseinskränkningar.
Det är en av förklaringarna till att folk har ont. Vi får alltså ont på samma ställen som den vi har härmat, eftersom vi rör oss på samma sätt. Det sitter inte i generna, det sitter i användandet av kroppen.
En annan förklaring hittar vi i alla de myter som finns kring barn och deras gångutveckling. Det är oerhört viktigt att barn kryper innan de går. Föräldrar som sliter upp sina barn till stående när de är 8 månader och låter dem gå framåt med hjälp, gör verkligen barnen en björntjänst! Bäckenpendling och massor av andra fina funktioner kommer aldrig att starta rätt om ungen inte får krypa. Somliga säger att kejsarsnitt också påverkar gång och motorik negativt, men det vet jag inte så mycket om.
En bov i sammanhanget är skoproducenterna. Såhär är det: Fötter mår bäst barfota. Alla skor ska härma barfotagång, dvs vara så lite i vägen som möjligt. De ska gå att böja lätt (vid frånskjutet, dvs vid övre tramdynan) och vrida i sidled (eftersom foten vrids i en liten rotation i varje steg). Skor ska ge plats åt tårna, för en frisk fot sprider ut sina tår som en solfjäder. Om vi går på hårda, onaturliga underlag som betong eller asfalt, kan vi behöva sulor som dämpar. Då kompenserar vi inte för våra fötter - vi kompenserar för underlaget! Fötterna är perfekta i sin konstruktion.
Fler bovar hittar vi i folksjäl (svenskarna står på hälarna, för att inte verka påflugna), halt väglag vintertid (man kan inte skjuta ifrån på isgata), lagom-är-bäst (inte gå för fort, inte ta för stor plats) och piggnormen (man ska se pigg ut).
Det är roligt att se hur folk på mina föreläsningar plötsligt ställs inför sina egna måsten. Som de skrattar när jag visar löneförhandling med "pigg" hållning och sedan med riktig hållning. Tusen kronor mer, det är vad det ger i plånboken att veta hur man rör sig... :)
Givetvis finns det mer att vinna att kunna gå, stå och sitta rätt. För att inte tala om hur viktigt det är för alla som idrottar att förstå varifrån rörelserna kommer, var de startar och hur de genomförs energisnålt och korrekt.
Jag kan tala om varför fotbollsspelare har ont i knäna, om någon vill veta. Och hur dansare ska få högre battement. Och hur kontorsarbetare ska ställa datorskärmen, hur vi ska få bättre syn, högre förbränning och mindre slitage på hela kroppen.
Vill du veta?
Ring mig - jag kommer.
Ska bara hoppa in i en telefonkiosk först och svida om...
lördag 28 augusti 2010
Pendeln ger svar
För den som vill ha svar av högre makter, men inte riktigt har lärt sig fråga uppåt än, rekommenderar jag en pendel.
En pendel kan egentligen se ut hur som helst. En spik i ett snöre är en pendel! Oftast får man dock lättare svar med väl balanserade pendlar, kanske i en trevlig metall eller sten, som känns bra.
Man väljer sin pendel själv.
Köp aldrig en pendel i present till någon!
Den som ska pendla måste låta händerna känna efter.
Vilken passar mig?
När man har bestämt sig, börjar man med att ta upp den med ena handen så att den händer nedåt och så sätter man andra handen en liten bit under pendeln.
"Ge mig ett tecken för JA." Pendeln kommer att göra en rörelse som är lätt att urskilja.
"Ge mig ett tecken för NEJ."
"Ge mig ett tecken för KANSKE."
Det är allt man behöver!
Sedan är det bara att fråga på.
Det gäller ju förstås att ställa frågorna som ja-eller-nej-frågor. Och vara noga med vad man frågar. Formulera sig väl och bara fråga en sak i taget.
En del påstår att det är olika svar om man håller pendeln med höger eller vänster hand. Det har jag aldrig märkt. Jag tror att man instinktivt väljer rätt.
Det finns bara en brasklapp: Du får alltid det svar du behöver.
Det låter ju bra, men det är faktiskt inte samma sak som att få ett "sant" svar.
Exempelvis: Jag frågar pendeln om jag har tappat min nyckel vid affären. JA svarar pendeln. Jag åker dit och hittar ingen nyckel alls! Däremot springer jag på en gammal bekant, som jag inte har sett på väldigt länge och blir erbjuden ett jobb.
Alltså fick jag det svar jag behövde. Nyckeln låg hemma i en jackficka... Den hittar jag av en slump när jag kommer hem, efter detta givande möte.
Man kan därför inte lita på att de saker man får fram alltid är sanna.
Däremot är de alltid viktiga och rätt och precis det man behöver.
Det kan man lita på!
En pendel kan egentligen se ut hur som helst. En spik i ett snöre är en pendel! Oftast får man dock lättare svar med väl balanserade pendlar, kanske i en trevlig metall eller sten, som känns bra.
Man väljer sin pendel själv.
Köp aldrig en pendel i present till någon!
Den som ska pendla måste låta händerna känna efter.
Vilken passar mig?
När man har bestämt sig, börjar man med att ta upp den med ena handen så att den händer nedåt och så sätter man andra handen en liten bit under pendeln.
"Ge mig ett tecken för JA." Pendeln kommer att göra en rörelse som är lätt att urskilja.
"Ge mig ett tecken för NEJ."
"Ge mig ett tecken för KANSKE."
Det är allt man behöver!
Sedan är det bara att fråga på.
Det gäller ju förstås att ställa frågorna som ja-eller-nej-frågor. Och vara noga med vad man frågar. Formulera sig väl och bara fråga en sak i taget.
En del påstår att det är olika svar om man håller pendeln med höger eller vänster hand. Det har jag aldrig märkt. Jag tror att man instinktivt väljer rätt.
Det finns bara en brasklapp: Du får alltid det svar du behöver.
Det låter ju bra, men det är faktiskt inte samma sak som att få ett "sant" svar.
Exempelvis: Jag frågar pendeln om jag har tappat min nyckel vid affären. JA svarar pendeln. Jag åker dit och hittar ingen nyckel alls! Däremot springer jag på en gammal bekant, som jag inte har sett på väldigt länge och blir erbjuden ett jobb.
Alltså fick jag det svar jag behövde. Nyckeln låg hemma i en jackficka... Den hittar jag av en slump när jag kommer hem, efter detta givande möte.
Man kan därför inte lita på att de saker man får fram alltid är sanna.
Däremot är de alltid viktiga och rätt och precis det man behöver.
Det kan man lita på!
Komplicerad information
Det är märkligt så svårt det är att få ut viktig information. Idag har vi ju alla möjligheter: Tidningar, brev, mail, radio, sociala medier, hemsidor... Det är hur många kanaler som helst att gå via.
Visst översköljs vi med information, men vad innehåller den?
Jag upplever ofta att den information man behöver inte finns med. Låt mig ge ett exempel:
Nyhetsbrev från dagis. Först en massa om vad de har gjort i den gångna veckan (vilket man redan vet, eftersom man pratar med sitt barn), och sedan en mening som lyder:
På måndagen har Långagårdsenheten utbildningsdag, så personalen är tillbaka på tisdagen.
Jaha, tänker jag. Mitt barn går inte på Långagård, så det är ju halvintressant. Så tänker jag lite. Hmmm... Ingår vårt dagis i Långagårdsenheten? Ja, kanske. De har i alla fall samma rektor.
Tänk om vår personal ska på utbildningsdag? Men då har de väl vikarier i så fall, tänker jag vidare. För det står ju inte att dagis är stängt den måndagen. Det skulle det väl gjort?
Men nej. Mina farhågor besannades. Visst är det så: Dagis är stängt på måndagen. VAD SÄGS OM ATT SKRIVA DET? Typ: "På måndag är vår förskola stängd, eftersom vi i personalen ska på utbildningsdag. Du måste ordna annan barnpassning den dagen."
Ett annat exempel: Alvesta marknad. En ganska stor tillställning, enligt uppgift. 20-30.000 besökare, massor av knallar och ett litet tivoli. Jag kollar på nätet för att se vilka tider som gäller. Ingenting. Ingen hemsida, ingen information. En artikel i lokaltidningen, där det inte står något av värde. Hittar ingen annons, ingenting.
Kanske alla Alvestabor vet exakt hur det här brukar vara, men det är inte så lätt för oss som inte är rutinerade/fjärde generationen.
Ett tredje exempel: I en annons på lokaltidningens jobbsidor står det: "Läs mer om tjänsten på vår hemsida." Jag klickar mig in - det finns ingen tjänst. En massa andra tjänster, men inte den. Suck.
Varför är det så svårt med information?
Visst översköljs vi med information, men vad innehåller den?
Jag upplever ofta att den information man behöver inte finns med. Låt mig ge ett exempel:
Nyhetsbrev från dagis. Först en massa om vad de har gjort i den gångna veckan (vilket man redan vet, eftersom man pratar med sitt barn), och sedan en mening som lyder:
På måndagen har Långagårdsenheten utbildningsdag, så personalen är tillbaka på tisdagen.
Jaha, tänker jag. Mitt barn går inte på Långagård, så det är ju halvintressant. Så tänker jag lite. Hmmm... Ingår vårt dagis i Långagårdsenheten? Ja, kanske. De har i alla fall samma rektor.
Tänk om vår personal ska på utbildningsdag? Men då har de väl vikarier i så fall, tänker jag vidare. För det står ju inte att dagis är stängt den måndagen. Det skulle det väl gjort?
Men nej. Mina farhågor besannades. Visst är det så: Dagis är stängt på måndagen. VAD SÄGS OM ATT SKRIVA DET? Typ: "På måndag är vår förskola stängd, eftersom vi i personalen ska på utbildningsdag. Du måste ordna annan barnpassning den dagen."
Ett annat exempel: Alvesta marknad. En ganska stor tillställning, enligt uppgift. 20-30.000 besökare, massor av knallar och ett litet tivoli. Jag kollar på nätet för att se vilka tider som gäller. Ingenting. Ingen hemsida, ingen information. En artikel i lokaltidningen, där det inte står något av värde. Hittar ingen annons, ingenting.
Kanske alla Alvestabor vet exakt hur det här brukar vara, men det är inte så lätt för oss som inte är rutinerade/fjärde generationen.
Ett tredje exempel: I en annons på lokaltidningens jobbsidor står det: "Läs mer om tjänsten på vår hemsida." Jag klickar mig in - det finns ingen tjänst. En massa andra tjänster, men inte den. Suck.
Varför är det så svårt med information?
fredag 27 augusti 2010
Profilbild - mitt barn?
Jag förstår inte.
Varför har man sitt barn som profilbild på Facebook eller andra sajter?
För det första: Ditt barn är inte du.
Du är en egen person.
För det andra: Det kanske inte ens är så lämpligt att lägga ut bilder på ditt barn.
För det tredje: Gamla vänner som vill komma i kontakt med dig igen, känner inte ditt barn. De kommer inte att hitta dig.
Jag förstår fullständigt om en dykare sätter ett cyklop som profilbild, eller en dansare har en danssko, eller om en botanist har en blomma.
Men sitt barn?
Det förstår jag inte.
Oerhört märkligt.
Jag älskar mina barn och är oerhört stolt över dem, men jag tycker inte att deras bilder passar i det här sammanhanget. Åtminstone inte som min profilbild. När de är gamla nog får de kanske ha ett eget Facebook-konto. Då hoppas jag verkligen att de inte har mig på sin profilbild!
Varför har man sitt barn som profilbild på Facebook eller andra sajter?
För det första: Ditt barn är inte du.
Du är en egen person.
För det andra: Det kanske inte ens är så lämpligt att lägga ut bilder på ditt barn.
För det tredje: Gamla vänner som vill komma i kontakt med dig igen, känner inte ditt barn. De kommer inte att hitta dig.
Jag förstår fullständigt om en dykare sätter ett cyklop som profilbild, eller en dansare har en danssko, eller om en botanist har en blomma.
Men sitt barn?
Det förstår jag inte.
Oerhört märkligt.
Jag älskar mina barn och är oerhört stolt över dem, men jag tycker inte att deras bilder passar i det här sammanhanget. Åtminstone inte som min profilbild. När de är gamla nog får de kanske ha ett eget Facebook-konto. Då hoppas jag verkligen att de inte har mig på sin profilbild!
Bil - eller vaddå?
Jag blir så irriterad på allt tjafs om biltrafiken. Politiker höjer parkeringsavgifterna i städerna och skapar biltullar för att få folk att lämna bilen hemma. Det pratas om att göra stadskärnorna bilfria.
Som före detta Stockholmspendlare, gillar jag absolut att åka publika transportmedel som tåg och buss. Det är bekvämt, man kan göra annat samtidigt och det är billigt.
Men kära politiker - börja med att bygga ut lokaltrafiken!
För min egen del kan jag inte varken åka buss eller tåg till jobbet. Enda möjligheten är att åka 2 mil till närmsta samhälle och där ta bussen. Den går 6 turer om dagen, varken det behövs eller inte och tar evigheter att komma till stan. Tyvärr passar turerna bara för industriarbete och shopping, inte för oregelbundna arbetstider.
Dessutom måste jag ha bil i alla fall, och har därmed alla fasta kostnader på den inklusive service och reparationer. Att dessutom betala för månadskort på bussen blir för dyrt! För att inte tala om opraktiskt.
Om det däremot gick en buss förbi ute vid vägen, 1 km ifrån vårt hus, skulle jag gärna åka med den.
Såvitt jag ser det har ni tre alternativ, politiker:
1 Bygg ut lokaltrafiken och acceptera att den kostar eller
2 Pressa bilindustrin att ta fram nya drivmedel eller
3 Subventionera företag som låter anställda jobba hemifrån.
Sverige är långt, glesbefolkat och vackert. Det är bara att acceptera. Tvinga oss inte att flytta ihop i storstadsregionerna! Det blir inte bra för någon!
Som före detta Stockholmspendlare, gillar jag absolut att åka publika transportmedel som tåg och buss. Det är bekvämt, man kan göra annat samtidigt och det är billigt.
Men kära politiker - börja med att bygga ut lokaltrafiken!
För min egen del kan jag inte varken åka buss eller tåg till jobbet. Enda möjligheten är att åka 2 mil till närmsta samhälle och där ta bussen. Den går 6 turer om dagen, varken det behövs eller inte och tar evigheter att komma till stan. Tyvärr passar turerna bara för industriarbete och shopping, inte för oregelbundna arbetstider.
Dessutom måste jag ha bil i alla fall, och har därmed alla fasta kostnader på den inklusive service och reparationer. Att dessutom betala för månadskort på bussen blir för dyrt! För att inte tala om opraktiskt.
Om det däremot gick en buss förbi ute vid vägen, 1 km ifrån vårt hus, skulle jag gärna åka med den.
Såvitt jag ser det har ni tre alternativ, politiker:
1 Bygg ut lokaltrafiken och acceptera att den kostar eller
2 Pressa bilindustrin att ta fram nya drivmedel eller
3 Subventionera företag som låter anställda jobba hemifrån.
Sverige är långt, glesbefolkat och vackert. Det är bara att acceptera. Tvinga oss inte att flytta ihop i storstadsregionerna! Det blir inte bra för någon!
torsdag 26 augusti 2010
Tillbaka till naturen
Det håller på att hända något med mig.
Jag tror att jag håller på att bli en naturproggare.
Det har smugit sig på. Först började det med att jag inte längre ville ha strumpor. Så fort jag kom hem tog jag av mig skorna och gick barfota. Det har eskalerat, så nu vill jag egentligen aldrig ha skor.
Sedan slutade jag med hudprodukter med mineraloljor. Och tandkräm med kemikalier. Och vanligt hårschampo. Och deodorant med aluminium.
Därefter fick jag problem att ha smycken. Vigselringarna åkte av - de drog liksom i fingrarna så att vänsterarmen blev 10 cm längre. Armband, halsband, ringar, örhängen... Plötsligt kändes alla mina älskade smycken obekväma. De kliade, de var tunga, de var kalla, de irriterade.
Kläder i naturmaterial var nästa grej. Jag kunde tycka att en tunika var snygg, men var den i konstmaterial blev den hängande. Samma sak med skor. De måste vara i skinn eller tyg.
Jag som alltid har färgat mitt hår (sedan 20-årsåldern), kunde plötsligt inte tänka mig att göra det. Hittade i stället en henna-baserad produkt på nätet, som mitt hår älskar. Och folk kommer fram till mig på stan och frågar VAD färgar du håret med, det är så vackert...
När jag hade provat att bara köpa ekologiska matprodukter var det kört: Jag kan aldrig gå tillbaka till "vanliga" råvaror. Det är en sån kvalitetsskillnad! Restaurangmat smakar inte längre, om den inte är ekologisk (och JA, jag kan känna det på smaken och på hur den landar i magen).
Elektriskt ljus är irriterande. Jag har hellre mörkt. Halogenlampor går bra, men jag väljer ofta bort lampor och tar levande i stället. Men jag gillar LED! Mobiltelfoner kokar mitt öra och min hjärna. Skärmar som inte är LCD gör mig olustig.
Och nu dammsugaren. Det går helt klart åt Rousseau: Tillbaka till naturen.
Jag tror att jag håller på att bli en naturproggare.
Det har smugit sig på. Först började det med att jag inte längre ville ha strumpor. Så fort jag kom hem tog jag av mig skorna och gick barfota. Det har eskalerat, så nu vill jag egentligen aldrig ha skor.
Sedan slutade jag med hudprodukter med mineraloljor. Och tandkräm med kemikalier. Och vanligt hårschampo. Och deodorant med aluminium.
Därefter fick jag problem att ha smycken. Vigselringarna åkte av - de drog liksom i fingrarna så att vänsterarmen blev 10 cm längre. Armband, halsband, ringar, örhängen... Plötsligt kändes alla mina älskade smycken obekväma. De kliade, de var tunga, de var kalla, de irriterade.
Kläder i naturmaterial var nästa grej. Jag kunde tycka att en tunika var snygg, men var den i konstmaterial blev den hängande. Samma sak med skor. De måste vara i skinn eller tyg.
Jag som alltid har färgat mitt hår (sedan 20-årsåldern), kunde plötsligt inte tänka mig att göra det. Hittade i stället en henna-baserad produkt på nätet, som mitt hår älskar. Och folk kommer fram till mig på stan och frågar VAD färgar du håret med, det är så vackert...
När jag hade provat att bara köpa ekologiska matprodukter var det kört: Jag kan aldrig gå tillbaka till "vanliga" råvaror. Det är en sån kvalitetsskillnad! Restaurangmat smakar inte längre, om den inte är ekologisk (och JA, jag kan känna det på smaken och på hur den landar i magen).
Elektriskt ljus är irriterande. Jag har hellre mörkt. Halogenlampor går bra, men jag väljer ofta bort lampor och tar levande i stället. Men jag gillar LED! Mobiltelfoner kokar mitt öra och min hjärna. Skärmar som inte är LCD gör mig olustig.
Och nu dammsugaren. Det går helt klart åt Rousseau: Tillbaka till naturen.
Fästingar - vem kom på dem?
Vilken äcklig varelse fästingen är!
De biter sig fast med hela huvudet och jobbar sig gnagande nedåt med käftarna. När de har fått ett bra tag öppnar de hela kroppen och låter blodet rinna in. Den grå bakdelen fylls till en spänd ballong medan fästingen lustfyllt sprattlar med benen.
Och skulle de bli avbrutna eller någon försöker ta bort dem så låser sig käftarna. Hellre dör de än släpper, hur mycket de än har ätit.
När de har fyllts kan de inte gå. De bara ligger och krälar med benen.
Som om det inte skulle vara nog, sprider de sjukdomar.
Och katterna kan ha 10 stycken på sig efter att de har varit ute en stund. I år har jag kapitulerat och köpt kemikalier på apoteket. Stackars katterna har fått droppar i nacken.
Jag får lite panik när jag ser en fästing komma kryllande. De går knappt att döda - de är för hårda. Man måste lägga dem på hårt underlag, typ en stenbänk, och mosa med en kniv eller sked. Usch...
ÅÅÅÅH!
Varför Gud, varför?
Det måste ha varit ett misstag när de skapades. Eller så är de en mutation. Nej, jag tror på en håglös skapare som pillade lite för ointresserat på skapelsemaskinen. Ut kom fästingen, och Gud tänkte: Som om jag bryr mig.
Han skulle ha lämnat jobbet strax innan det.
onsdag 25 augusti 2010
Eld
Magiska, magiska eld!
Finns det något härligare än en gemensam lägereld? Eller för all del en knastrande vedeld i en öppen spis?
Jag tror inte det.
Jag älskar eld. I min ungdom var min nervösa moder orolig för att jag skulle bli pyroman. Detta för att jag alltid ville ha tända ljus och för att jag inte var rädd för eld.
Det senare är skönt, men också en källa till skador. På något sätt tror jag att jag kan ta i glödande vedträn utan att bränna mig. Vet inte riktigt vad som är fel i huvudet, men jag får verkligen stålsätta mig för att använda verktyg.
Någon gång har jag bränt mig. I en stressad situation under stormen Gudrun, fångade jag ett glödande vedträ innan det föll ut ur kakelugnen. Roligt nog brände jag mig inte i handflatan där jag fångade vedträt, utan på handryggen mot spisinsatsen när jag drog ut handen.
Men elden...
Den är så fascinerande.
Allt ryms i den.
Om jag vore en spåkvinna, skulle jag spå i eld. Man kan ju sitta hur länge som helst och bara titta in i lågorna och glöden. Det blir som en liten värld i sig, en växelverkan mellan luft, eld och ved. Man kan se hur glöden jagar fram på en bit bark innan den flammar upp, hur små pinnar kroknar och svartnar, hur veden faller ihop till en tätare brasa.
Det är väl inte precis action, men oerhört fridfullt.
Det är sövande, lugnande, spännande och livgivande.
Jo, livgivande: Efter eld kommer nystart.
Eld är ju också en katalysator för allt som har med energier att göra. När jag behandlar eller sänder reiki har jag alltid tända ljus. En gång gav jag reiki på en kund framför en öppen brasa. Det gör jag inte om... Herregud, vad mycket som hände! Det var lite för bra...
Det bor absolut inte en pyroman i mig, men jag gillar eld. Det är min dröm att få begravas på vikingasätt: Min kropp på en flotte puttas ut i havet (min första kärlek) och eldpilar antänder allt i solnedgången. Vansinnigt vackert och helande.
Kanske ska börja lobba för en lagförändring där...
Finns det något härligare än en gemensam lägereld? Eller för all del en knastrande vedeld i en öppen spis?
Jag tror inte det.
Jag älskar eld. I min ungdom var min nervösa moder orolig för att jag skulle bli pyroman. Detta för att jag alltid ville ha tända ljus och för att jag inte var rädd för eld.
Det senare är skönt, men också en källa till skador. På något sätt tror jag att jag kan ta i glödande vedträn utan att bränna mig. Vet inte riktigt vad som är fel i huvudet, men jag får verkligen stålsätta mig för att använda verktyg.
Någon gång har jag bränt mig. I en stressad situation under stormen Gudrun, fångade jag ett glödande vedträ innan det föll ut ur kakelugnen. Roligt nog brände jag mig inte i handflatan där jag fångade vedträt, utan på handryggen mot spisinsatsen när jag drog ut handen.
Men elden...
Den är så fascinerande.
Allt ryms i den.
Om jag vore en spåkvinna, skulle jag spå i eld. Man kan ju sitta hur länge som helst och bara titta in i lågorna och glöden. Det blir som en liten värld i sig, en växelverkan mellan luft, eld och ved. Man kan se hur glöden jagar fram på en bit bark innan den flammar upp, hur små pinnar kroknar och svartnar, hur veden faller ihop till en tätare brasa.
Det är väl inte precis action, men oerhört fridfullt.
Det är sövande, lugnande, spännande och livgivande.
Jo, livgivande: Efter eld kommer nystart.
Eld är ju också en katalysator för allt som har med energier att göra. När jag behandlar eller sänder reiki har jag alltid tända ljus. En gång gav jag reiki på en kund framför en öppen brasa. Det gör jag inte om... Herregud, vad mycket som hände! Det var lite för bra...
Det bor absolut inte en pyroman i mig, men jag gillar eld. Det är min dröm att få begravas på vikingasätt: Min kropp på en flotte puttas ut i havet (min första kärlek) och eldpilar antänder allt i solnedgången. Vansinnigt vackert och helande.
Kanske ska börja lobba för en lagförändring där...
Stormar i vardagsvattenglaset
Jag upphör aldrig att förvånas över hur folk kan uppröras över småsaker. Så mycket tid går åt till att förfasas, vända och vrida på saker, pratas i korridorer, skvallras bakom ryggen att jag blir alldeles bestört.
Hur hinner de med sitt jobb och sitt liv?
Varför är de inte raka i stället, och pratar med den det berör? Helst innan det har blivit en stor grej.
Men nej då. De viskar, de kacklar, de nickar förnumstigt. Minsann, jo så tycker jag faktiskt, säger du det, oj då kära nån, det ska jag säga dig... Är det någon som vågar lyfta frågan till den som det berör? Näpp. Vet alla om vad som skvallras? Japp.
I sådana sammanhang har jag stora öron och ingen mun. Jag lyssnar och tar in, men säger ingenting - utom möjligen för att stillsamt fråga: Har du pratat med den det berör om detta?
Det är helt fel sak att säga.
Jag lärde mig det på min förra arbetsplats.
Där kacklades det väldigt om chefen. Så fort han inte var där, kröp det fram än det ena och än det andra som var fel. Jag lyssnade förvånat. Efter några dagar sa jag: Men har ni pratat med honom om det? Det blev helt tyst. Jag tänker, sa jag, att om ni alla upplever detta som ett problem, så kanske det är något som är viktigt att han får veta. Annars kan ju ingenting någonsin förändras.
Tystnaden gick att skära med kniv.
Ingen svarade över huvud taget.
Då förstod jag: Det är så de skapar Vi-känsla! Genom att göra någon till DOM/DE ANDRA, svetsar man ihop gruppen som ett lag med ett motstånd. Vi och dom... Jösses, så pubertalt!
Men jag gick in till chefen och redogjorde för kontentan av samtalen. Jag sa att många upplever att det här är ett problem, så det är kanske något vi ska titta på. Och kan man tänka sig: Det blev en förändring. Han hade ingen aning om att det var ett problem, och så fort han fick ögonen på detta, insåg han att det behövde ändras.
Och det gäller ju oftast småsaker, som absolut borde gå att lösa med en diskussion.
Det är ju inte så svårt att vara rak.
Om man bara inte väntar tills man blir arg.
Hur hinner de med sitt jobb och sitt liv?
Varför är de inte raka i stället, och pratar med den det berör? Helst innan det har blivit en stor grej.
Men nej då. De viskar, de kacklar, de nickar förnumstigt. Minsann, jo så tycker jag faktiskt, säger du det, oj då kära nån, det ska jag säga dig... Är det någon som vågar lyfta frågan till den som det berör? Näpp. Vet alla om vad som skvallras? Japp.
I sådana sammanhang har jag stora öron och ingen mun. Jag lyssnar och tar in, men säger ingenting - utom möjligen för att stillsamt fråga: Har du pratat med den det berör om detta?
Det är helt fel sak att säga.
Jag lärde mig det på min förra arbetsplats.
Där kacklades det väldigt om chefen. Så fort han inte var där, kröp det fram än det ena och än det andra som var fel. Jag lyssnade förvånat. Efter några dagar sa jag: Men har ni pratat med honom om det? Det blev helt tyst. Jag tänker, sa jag, att om ni alla upplever detta som ett problem, så kanske det är något som är viktigt att han får veta. Annars kan ju ingenting någonsin förändras.
Tystnaden gick att skära med kniv.
Ingen svarade över huvud taget.
Då förstod jag: Det är så de skapar Vi-känsla! Genom att göra någon till DOM/DE ANDRA, svetsar man ihop gruppen som ett lag med ett motstånd. Vi och dom... Jösses, så pubertalt!
Men jag gick in till chefen och redogjorde för kontentan av samtalen. Jag sa att många upplever att det här är ett problem, så det är kanske något vi ska titta på. Och kan man tänka sig: Det blev en förändring. Han hade ingen aning om att det var ett problem, och så fort han fick ögonen på detta, insåg han att det behövde ändras.
Och det gäller ju oftast småsaker, som absolut borde gå att lösa med en diskussion.
Det är ju inte så svårt att vara rak.
Om man bara inte väntar tills man blir arg.
tisdag 24 augusti 2010
Väckarklockor
Det finns många sorters väckarklockor. Klockor som spelar, tickar, lyser, ringer, tutar, projicerar - ja, till och med som springer/flyger iväg.
Jag är inte vän av väckarklockor.
Det borde vara en mänsklig rättighet att få vakna av sig själv.
Att bli väckt av något som skriker en i örat, är inte starten på en skön dag.
Jag har provat många. De har fått spela musik på låg volym. I omgångar har jag provat att ha pipare, tutare och ringare. De har åkt ut fort. Ett tag lät jag bli att ha någon, litade helt på makens och anpassade mig efter honom.
Men en dag sprang jag på ett underverk: Gryningslampan.
Den är helt underbar!
En halvtimme innan den börjar spela radio, börjar den tändas. Långsamt och försiktigt tänds den och ett mjukt, gult sken sprids i rummet, precis som en gryende sol.
Ljuset gör att produktionen av vaknandehormonet sätter igång. Följden är att jag vaknar efter ca 20 minuters ljussmygande, ligger och mornar mig i 10 minuter och väntar på radion. Ibland går jag upp innan, för att jag inte vill ligga kvar längre.
Det är fantastiskt! Vilken förändring!
Vinterhalvåret är inte längre så bistert.
Jag vaknar mjukt och lugnt, är glad direkt och känner livet i mig.
Det är faktiskt så att jag längtar till morgonen när jag kryper i säng!
Gryningslampan är verkligen en av de bästa uppfinningarna i den moderna världen. :D
Jag är inte vän av väckarklockor.
Det borde vara en mänsklig rättighet att få vakna av sig själv.
Att bli väckt av något som skriker en i örat, är inte starten på en skön dag.
Jag har provat många. De har fått spela musik på låg volym. I omgångar har jag provat att ha pipare, tutare och ringare. De har åkt ut fort. Ett tag lät jag bli att ha någon, litade helt på makens och anpassade mig efter honom.
Men en dag sprang jag på ett underverk: Gryningslampan.
Den är helt underbar!
En halvtimme innan den börjar spela radio, börjar den tändas. Långsamt och försiktigt tänds den och ett mjukt, gult sken sprids i rummet, precis som en gryende sol.
Ljuset gör att produktionen av vaknandehormonet sätter igång. Följden är att jag vaknar efter ca 20 minuters ljussmygande, ligger och mornar mig i 10 minuter och väntar på radion. Ibland går jag upp innan, för att jag inte vill ligga kvar längre.
Det är fantastiskt! Vilken förändring!
Vinterhalvåret är inte längre så bistert.
Jag vaknar mjukt och lugnt, är glad direkt och känner livet i mig.
Det är faktiskt så att jag längtar till morgonen när jag kryper i säng!
Gryningslampan är verkligen en av de bästa uppfinningarna i den moderna världen. :D
Sluta prata barn!
Vad är det för fel med er mammor som bara kan prata barn?
Jag kan förstå att man är helt upptagen av den lilla under första spädbarnstiden, speciellt när det är första barnet. Då är det så mycket att ställa om, så mycket nytt att lära, så mycket att tänka på, att man blir alldeles uppe i det där.
Kanske är det också så att man faktiskt behöver dryfta de här sakerna med andra, så när man äntligen träffar jämnåriga är det barnsakerna som bara väller ur en. Men när barnet är ett år, då kan man det där.
Jag kommer ihåg att jag hade så svårt med det när jag var småbarnsmamma. Det kändes liksom alltid som en redovisning när man träffade andra mammor. De berättade vad deras barn hade gjort, vad de kunde, vilka problem de hade, vilka kluriga lösningar de kom på... Och jag satt där och tänkte: Vad hände med våra liv?
Själv hade jag ett behov av att prata om saker i den riktiga världen, utanför blöj- och purévärlden. Jag ville känna mig som "vanligt", prata om saker som förut, men det var hart när omöjligt.
Blöjbyten, magont, amning, matning, sömnsvårigheter, nattvak - det var det som flög över andras läppar när man nu äntligen sågs. För mig var det inte intressant! De frågor eller funderingar som jag kunde ha, var ju avklarade på tio minuter max. Sedan ville jag höra om annat, prata om vanliga saker.
Och att i ett blandsällskap (mammor och icke-mammor) sitta och prata barn hela tiden, det är rent ouppfostrat.
Vad är det med sådana mammor? Måste de utplåna sig själva för att kunna vara mammor? Eller har de helt enkelt inga intressen, inget behov av att vara en person?
Nej, mammor:
Snap out of it!
Ryck upp er och skaffa er ett liv.
Det mår både ni och barnen bättre av.
Jag kan förstå att man är helt upptagen av den lilla under första spädbarnstiden, speciellt när det är första barnet. Då är det så mycket att ställa om, så mycket nytt att lära, så mycket att tänka på, att man blir alldeles uppe i det där.
Kanske är det också så att man faktiskt behöver dryfta de här sakerna med andra, så när man äntligen träffar jämnåriga är det barnsakerna som bara väller ur en. Men när barnet är ett år, då kan man det där.
Jag kommer ihåg att jag hade så svårt med det när jag var småbarnsmamma. Det kändes liksom alltid som en redovisning när man träffade andra mammor. De berättade vad deras barn hade gjort, vad de kunde, vilka problem de hade, vilka kluriga lösningar de kom på... Och jag satt där och tänkte: Vad hände med våra liv?
Själv hade jag ett behov av att prata om saker i den riktiga världen, utanför blöj- och purévärlden. Jag ville känna mig som "vanligt", prata om saker som förut, men det var hart när omöjligt.
Blöjbyten, magont, amning, matning, sömnsvårigheter, nattvak - det var det som flög över andras läppar när man nu äntligen sågs. För mig var det inte intressant! De frågor eller funderingar som jag kunde ha, var ju avklarade på tio minuter max. Sedan ville jag höra om annat, prata om vanliga saker.
Och att i ett blandsällskap (mammor och icke-mammor) sitta och prata barn hela tiden, det är rent ouppfostrat.
Vad är det med sådana mammor? Måste de utplåna sig själva för att kunna vara mammor? Eller har de helt enkelt inga intressen, inget behov av att vara en person?
Nej, mammor:
Snap out of it!
Ryck upp er och skaffa er ett liv.
Det mår både ni och barnen bättre av.
måndag 23 augusti 2010
My wifes photos?
Vem skickar alla dessa spam-mail?
Och vem kommer på rubrikerna?
Your wifes photos, till exempel. Är män så förvirrade att de förväntar sig att få sin frus foton mailade till sig? Från vad - fotofirman?
Att de dessutom skickar ut dem till såväl kvinnor som män förvärrar ju situationen...
Och all den reklam för viagra och andra bra piller som kom för några år sedan. Alltid extrapris om man beställde på en gång.
För att inte tala om "Dear Madam, you are the winner of 1,000,000 dollars.". Vem går på det där?
Jag tycker att säljargumenten påminner misstänkt mycket om TV-shop: "Om du ringer NU får du dessutom med den praktiska... utan extra kostnad!" Eller strandförsäljarna på semesterorterna vid Medelhavet. "Special price, only for you."
Kanske är det dessa som har sadlat om. Jag ser framför mig hur de sitter där, på internetcafé och dricker chai, medan de skickar ut spam till hela världen. DET vore verkligen ett fint exempel på marknadsanpassning!
Och vem kommer på rubrikerna?
Your wifes photos, till exempel. Är män så förvirrade att de förväntar sig att få sin frus foton mailade till sig? Från vad - fotofirman?
Att de dessutom skickar ut dem till såväl kvinnor som män förvärrar ju situationen...
Och all den reklam för viagra och andra bra piller som kom för några år sedan. Alltid extrapris om man beställde på en gång.
För att inte tala om "Dear Madam, you are the winner of 1,000,000 dollars.". Vem går på det där?
Jag tycker att säljargumenten påminner misstänkt mycket om TV-shop: "Om du ringer NU får du dessutom med den praktiska... utan extra kostnad!" Eller strandförsäljarna på semesterorterna vid Medelhavet. "Special price, only for you."
Kanske är det dessa som har sadlat om. Jag ser framför mig hur de sitter där, på internetcafé och dricker chai, medan de skickar ut spam till hela världen. DET vore verkligen ett fint exempel på marknadsanpassning!
Ska jag våga sluta med dammsugare?
Jag gillar rent hus.
Jag gillar inte ljud.
Att dammsuga är en plåga.
Ändå har jag köpt den tystaste dammsugaren på marknaden.
Dessutom tycker jag att det luktar illa, oavsett om påsen är ny eller om det ligger doftkulor i den. Det luktar varm, dammig luft och skunk.
Jag tycker att dammsugaren försämrar luften i huset. Det är som om den suger in luften och elektrifierar, värmer upp, dammpartikelfyller och förstör den.
Visst har jag funderat på centraldammsugare, men i vårt stora hus skulle vi behöva ha två stationer och 9 meter slang på båda. Det blir för mycket att släpa runt på.
Däremot älskar jag att moppa. De nya, fina, dammopparna är ju fantastiska! Jag har köpt en jättelyxig variant, proffsredskap med extra långt skaft. Den är fin. Och direkt efter moppning slänger man moppen i tvättmaskinen och så blir den ren igen.
Våtmoppning är också rofyllt och vackert. Det känns så himla mycket renare! Doften av grönsåpa på trägolvet är fantastisk och luften blir frisk.
Jag vill inte dammsuga längre. Jag tycker att det är en dålig uppfinning, men jag är orolig att jag kommer att missa damm i hörnet. Och lite oroar det mig att bli dömd som konstig. Kanske utsatt för en blixtinspektion från barnavårdscentralen! Misstänkt för vanhushållning...
Och så är det ju mattorna. De måste ju dammsugas eller släpas ut och piskas. Fast om man bara dammsuger dem, så går det ju väldigt fort, förstås.
Jag tror att jag ska prova. Det är värt ett försök. Bara att slippa det där hiskeliga ljudet... Ah! Jag ser ljuset i tunneln!
Jag gillar inte ljud.
Att dammsuga är en plåga.
Ändå har jag köpt den tystaste dammsugaren på marknaden.
Dessutom tycker jag att det luktar illa, oavsett om påsen är ny eller om det ligger doftkulor i den. Det luktar varm, dammig luft och skunk.
Jag tycker att dammsugaren försämrar luften i huset. Det är som om den suger in luften och elektrifierar, värmer upp, dammpartikelfyller och förstör den.
Visst har jag funderat på centraldammsugare, men i vårt stora hus skulle vi behöva ha två stationer och 9 meter slang på båda. Det blir för mycket att släpa runt på.
Däremot älskar jag att moppa. De nya, fina, dammopparna är ju fantastiska! Jag har köpt en jättelyxig variant, proffsredskap med extra långt skaft. Den är fin. Och direkt efter moppning slänger man moppen i tvättmaskinen och så blir den ren igen.
Våtmoppning är också rofyllt och vackert. Det känns så himla mycket renare! Doften av grönsåpa på trägolvet är fantastisk och luften blir frisk.
Jag vill inte dammsuga längre. Jag tycker att det är en dålig uppfinning, men jag är orolig att jag kommer att missa damm i hörnet. Och lite oroar det mig att bli dömd som konstig. Kanske utsatt för en blixtinspektion från barnavårdscentralen! Misstänkt för vanhushållning...
Och så är det ju mattorna. De måste ju dammsugas eller släpas ut och piskas. Fast om man bara dammsuger dem, så går det ju väldigt fort, förstås.
Jag tror att jag ska prova. Det är värt ett försök. Bara att slippa det där hiskeliga ljudet... Ah! Jag ser ljuset i tunneln!
söndag 22 augusti 2010
Krillolja?
Krill är en räka. Räkor innehåller minsann inte mycket fett.
Och de är små.
Nu görs det reklam för krillolja. En olja tät på omega 3, bra för allt.
Min fråga är dock:
Hur många krillar får man mala för att det ska bli olja nog till en kapsel?
Å andra sidan: Valar lyckas ju bli rätt feta på enbart krilldiet. Kanske är det så att dessa små krillar (som det kryllar av i havet) är oljebomber, och att det är krillarna som ligger bakom valoljan. Och valfläsket. Inte det som uppstår i valtider, utan den äkta varan.
Frågor, frågor...
Och ingenting av värde kan man lära sig på Wikipedia.
Och de är små.
Nu görs det reklam för krillolja. En olja tät på omega 3, bra för allt.
Min fråga är dock:
Hur många krillar får man mala för att det ska bli olja nog till en kapsel?
Å andra sidan: Valar lyckas ju bli rätt feta på enbart krilldiet. Kanske är det så att dessa små krillar (som det kryllar av i havet) är oljebomber, och att det är krillarna som ligger bakom valoljan. Och valfläsket. Inte det som uppstår i valtider, utan den äkta varan.
Frågor, frågor...
Och ingenting av värde kan man lära sig på Wikipedia.
En andlig resa
Jag växte upp i en ytterligt naturvetenskaplig familj där allting fördes i bevis. Om det inte gick att räkna på, fanns det inte. Känslor och sådant var något opraktiskt som svaga människor lät komma emellan i beslutssituationer.
Ändå har jag alltid haft en dragning åt det mystiska. När mormor talade om gammelmormor Karin (min namne) som kunde prata med tomtar och vättar, lyssnade jag noga. Jag var i hemlighet väldigt intresserad av spåkvinnor och andevärlden, men tog aldrig några närmande steg.
När andra barn drömde om att bli poliser och lärare, fantiserade jag om att bli helare. (Eller musikalartist eller arkeolog.) Det kändes dock som ouppnåeliga drömmar...
I vuxen ålder upptäckte jag först att jag kunde drömma sanndrömmar ibland. Jag kände också på mig saker, fick varsel när folk kom och visste om någon mådde dåligt fastän vi inte hade pratats vid på länge.
Sedan, med Reikin, kom det andra successivt. Det har varit en resa i tillit och självtillit och jag färdas fortfarande. Numera tvivlar jag sällan på det jag får till mig - hur konstigt det än är, eller hur mycket människan i andra änden än nekar i första skedet. Jag vet att det kommer att visa sig så småningom att jag har rätt, det är min erfarenhet. Och jag har inga behov av att "bevisa" mig längre.
För mig är det nu en självklar tillgång till information. Jag tycker inte ens att det är märkligt längre, ser det bara som en underbar gåva. Nu kan jag hjälpa till att hela människor, både med Reiki och andra tips och tricks, och det gör mig tillfreds.
Jag är noga med att vörda min förmåga. Här snokas inte i andras liv! :) Jag ser inte efter om jag inte har blivit ombedd och jag säger det jag ser utan filter. Till vardags ser jag till att vara avstängd, så att det inte läcker in en massa skräp och jag kopplar bara upp i trygga miljöer.
Det är en spännande resa.
Kanske kan alla som vill göra den. Jag tror det.
Om man är intresserad, så är man det av en anledning, tänker jag.
Sedan är det frågan om man är villig att göra jobbet, att utveckla förmågan.
För det är lite jobbigt.
Det ställer väldigt mycket på ända.
Och det kan vara en väldigt ensam resa.
Min erfarenhet är i alla fall att det är värt besväret.
Visst har jag förlorat en och annan reskamrat, men jag har träffat nya på vägen.
Och frågan är ju inte vilka som följer mig på min väg.
Frågan är ju vilken väg jag vill gå.
Ändå har jag alltid haft en dragning åt det mystiska. När mormor talade om gammelmormor Karin (min namne) som kunde prata med tomtar och vättar, lyssnade jag noga. Jag var i hemlighet väldigt intresserad av spåkvinnor och andevärlden, men tog aldrig några närmande steg.
När andra barn drömde om att bli poliser och lärare, fantiserade jag om att bli helare. (Eller musikalartist eller arkeolog.) Det kändes dock som ouppnåeliga drömmar...
I vuxen ålder upptäckte jag först att jag kunde drömma sanndrömmar ibland. Jag kände också på mig saker, fick varsel när folk kom och visste om någon mådde dåligt fastän vi inte hade pratats vid på länge.
Sedan, med Reikin, kom det andra successivt. Det har varit en resa i tillit och självtillit och jag färdas fortfarande. Numera tvivlar jag sällan på det jag får till mig - hur konstigt det än är, eller hur mycket människan i andra änden än nekar i första skedet. Jag vet att det kommer att visa sig så småningom att jag har rätt, det är min erfarenhet. Och jag har inga behov av att "bevisa" mig längre.
För mig är det nu en självklar tillgång till information. Jag tycker inte ens att det är märkligt längre, ser det bara som en underbar gåva. Nu kan jag hjälpa till att hela människor, både med Reiki och andra tips och tricks, och det gör mig tillfreds.
Jag är noga med att vörda min förmåga. Här snokas inte i andras liv! :) Jag ser inte efter om jag inte har blivit ombedd och jag säger det jag ser utan filter. Till vardags ser jag till att vara avstängd, så att det inte läcker in en massa skräp och jag kopplar bara upp i trygga miljöer.
Det är en spännande resa.
Kanske kan alla som vill göra den. Jag tror det.
Om man är intresserad, så är man det av en anledning, tänker jag.
Sedan är det frågan om man är villig att göra jobbet, att utveckla förmågan.
För det är lite jobbigt.
Det ställer väldigt mycket på ända.
Och det kan vara en väldigt ensam resa.
Min erfarenhet är i alla fall att det är värt besväret.
Visst har jag förlorat en och annan reskamrat, men jag har träffat nya på vägen.
Och frågan är ju inte vilka som följer mig på min väg.
Frågan är ju vilken väg jag vill gå.
lördag 21 augusti 2010
De asociala medierna
Vi lever verkligen i informationssamhället. Jag kommer ihåg hur man pratade om det nya informationsflödet vid 80-talets slut.
"Det kommer att bli för mycket information att ta in", sa man.
"Vi kommer att inte orka smälta informationen. Det blir en information overload."
(Det var fortfarande coolt att använda engelska uttryck då.)
Idag har vi gått förbi den punkten för länge sedan. Vi lever i ett ständigt brus av information. Saker flirrar förbi, och även om vi är intresserade, missar vi det mesta.
De sociala medierna har givit en dimension till: Behovet av att deltaga på riktigt har försvunnit. Det räcker liksom med att man vet att det är på gång, har blivit inbjuden, har skrivit eller chattat lite om det. Och efteråt kan man läsa hur det var. Då känns det som om man var där! Gå dit - varför det? Det är slöseri med tid, man måste ju lämna datorn en stund.
Egentligen borde de döpas om; de asociala medierna. Folk sitter hemma och pluttrar på sina datorer i stället för att ge sig ut i verkliga livet.
Jag är dock själv oerhört förtjust i dem. När man sitter ensam i skogen, med flera mil till närmsta vän, är det härligt att kunna "prata" lite över nätet. Det är aldrig långt till sällskap så länge man har en dator...
Men jag tror att det är viktigt att man sliter sig ibland och gör en Fantomen:
Lämnar djungeln och går på gatorna som en vanlig man.
Annars blir livet lite fattigt på innehåll. För några minnen av att chatta, har man ju inte direkt. Hur trevligt det än är. Minnena kommer ju av det man har gjort, de människor man har mött och tagit på, lukter och smaker och känslor.
Och det är ganska fattigt med det via datorn.
Än så länge.
"Det kommer att bli för mycket information att ta in", sa man.
"Vi kommer att inte orka smälta informationen. Det blir en information overload."
(Det var fortfarande coolt att använda engelska uttryck då.)
Idag har vi gått förbi den punkten för länge sedan. Vi lever i ett ständigt brus av information. Saker flirrar förbi, och även om vi är intresserade, missar vi det mesta.
De sociala medierna har givit en dimension till: Behovet av att deltaga på riktigt har försvunnit. Det räcker liksom med att man vet att det är på gång, har blivit inbjuden, har skrivit eller chattat lite om det. Och efteråt kan man läsa hur det var. Då känns det som om man var där! Gå dit - varför det? Det är slöseri med tid, man måste ju lämna datorn en stund.
Egentligen borde de döpas om; de asociala medierna. Folk sitter hemma och pluttrar på sina datorer i stället för att ge sig ut i verkliga livet.
Jag är dock själv oerhört förtjust i dem. När man sitter ensam i skogen, med flera mil till närmsta vän, är det härligt att kunna "prata" lite över nätet. Det är aldrig långt till sällskap så länge man har en dator...
Men jag tror att det är viktigt att man sliter sig ibland och gör en Fantomen:
Lämnar djungeln och går på gatorna som en vanlig man.
Annars blir livet lite fattigt på innehåll. För några minnen av att chatta, har man ju inte direkt. Hur trevligt det än är. Minnena kommer ju av det man har gjort, de människor man har mött och tagit på, lukter och smaker och känslor.
Och det är ganska fattigt med det via datorn.
Än så länge.
Operera mera?
Ibland vill man inte ha rätt.
Man vill inte alls få tillfälle att säga "vad var det jag sa".
Exempel: Svärmor har ont i foten. Jag påpekar att det beror på att hon är låst i höften och pronerar (faller in) på hålfoten, och lägger tyngden för långt bak på foten. Därför drar tårna ihop sig och nerver kommer i kläm. Det gör ont. Lösningen på problemet är att fixa höften, se till att placera tyngden rätt och lyfta hålfoten i stående och gång.
Svärmor tycker att det är jättejobbigt när jag korrigerar henne. Visst ser foten bra ut, men det är ju så jobbigt. Och visst, det gör inte ont, men SÅ HÄR kan hon ju inte stå - hon får ju kramp!
Jag förklarar att det ger sig med tiden, så fort musklerna blivit lite starkare. Hon är dock envis, och vill hellre operera. Det har läkaren sagt att man ska, att det är enda chansen.
Suck. Ingen idé att ge sig in i den diskussionen igen, tänker jag, men nämner i alla fall att kroppen är perfekt från början. Inget petande av människor och snickeri inombords har någonsin blivit lika bra som från början. (Såvida man inte har en medfödd defekt.) Och dessutom: En operation är en operation. Ska man låta någon söva en, gå in i kroppen och rota runt, så bör man lita på denne väldigt. Och planera för en konvalescens.
Nej då, hon ska vara på benen igen efter några dagar och det kommer att bli så bra, så bra.
Så svärmor opererar foten.
Efter 4 veckor i rullstol, kan hon stödja på den. Då har den blivit stel och ovan vid belastning, svullnar upp hela tiden. Konstigt nog gör det också ont... Faktiskt dygnet runt nu. Efter ytterligare 8 veckor kan hon fortfarande inte gå mer än några meter om dagen. Den är alltid lite blå och svullen, och svärmor börjar bli irriterad. Dessutom smärtar nu hennes höft (!) så det är olidligt.
Tänk vad det hade varit bra om jag hade haft fel i stället!
Om hon hade hoppat ut ur operationsrummet, pigg och stark, och börjat gå långa promenader i slutet av veckan.
Nä. Operation är inte att leka med, vad det än är.
Ibland kan det verkligen vara det ENDA alternativet. Då är det ju jättebra att det finns folk som tar på sig ansvaret för att försöka fixa det. (Jag förstår inte att de bara vågar...) Och när en arm har trillat av är det ju bra om någon vill sy fast den.
Men så länge kroppsdelarna sitter fast, så länge man är skapad utan några större avvikelser, så är det bättre att låta bli.
Man vill inte alls få tillfälle att säga "vad var det jag sa".
Exempel: Svärmor har ont i foten. Jag påpekar att det beror på att hon är låst i höften och pronerar (faller in) på hålfoten, och lägger tyngden för långt bak på foten. Därför drar tårna ihop sig och nerver kommer i kläm. Det gör ont. Lösningen på problemet är att fixa höften, se till att placera tyngden rätt och lyfta hålfoten i stående och gång.
Svärmor tycker att det är jättejobbigt när jag korrigerar henne. Visst ser foten bra ut, men det är ju så jobbigt. Och visst, det gör inte ont, men SÅ HÄR kan hon ju inte stå - hon får ju kramp!
Jag förklarar att det ger sig med tiden, så fort musklerna blivit lite starkare. Hon är dock envis, och vill hellre operera. Det har läkaren sagt att man ska, att det är enda chansen.
Suck. Ingen idé att ge sig in i den diskussionen igen, tänker jag, men nämner i alla fall att kroppen är perfekt från början. Inget petande av människor och snickeri inombords har någonsin blivit lika bra som från början. (Såvida man inte har en medfödd defekt.) Och dessutom: En operation är en operation. Ska man låta någon söva en, gå in i kroppen och rota runt, så bör man lita på denne väldigt. Och planera för en konvalescens.
Nej då, hon ska vara på benen igen efter några dagar och det kommer att bli så bra, så bra.
Så svärmor opererar foten.
Efter 4 veckor i rullstol, kan hon stödja på den. Då har den blivit stel och ovan vid belastning, svullnar upp hela tiden. Konstigt nog gör det också ont... Faktiskt dygnet runt nu. Efter ytterligare 8 veckor kan hon fortfarande inte gå mer än några meter om dagen. Den är alltid lite blå och svullen, och svärmor börjar bli irriterad. Dessutom smärtar nu hennes höft (!) så det är olidligt.
Tänk vad det hade varit bra om jag hade haft fel i stället!
Om hon hade hoppat ut ur operationsrummet, pigg och stark, och börjat gå långa promenader i slutet av veckan.
Nä. Operation är inte att leka med, vad det än är.
Ibland kan det verkligen vara det ENDA alternativet. Då är det ju jättebra att det finns folk som tar på sig ansvaret för att försöka fixa det. (Jag förstår inte att de bara vågar...) Och när en arm har trillat av är det ju bra om någon vill sy fast den.
Men så länge kroppsdelarna sitter fast, så länge man är skapad utan några större avvikelser, så är det bättre att låta bli.
fredag 20 augusti 2010
Galna matlagningsmänniskor
Överallt finns de: De galna kockarna.
Det började faktiskt med Jamie Oliver, den nakne kocken. Även när han slutade vara naken, var han ju inte lik någon kock som vi hade sett tidigare.
Han höftade, läspade, slabbade, skämtade - var inte riktigt så "helig" som kockar var i vanliga fall. Lite skön distans till yrket, helt enkelt.
Vem var näst? Nigella? Som stoppade stora pekfingrar i skålarna och slurpade av smeten från fingret? Eller den skrikande Gordon?
I Sverige har vi vår egen variant av kockar med avvikande beteende: Per Morberg. Han är ännu mer än någon annan. Han drullar, han har snusktrasa, han är svettig, han smakar på allt...
Jag älskar dem alla.
De lagar mat med passion!
Det finns de som tycker att dessa kockar är äckliga. Skärp er, säger jag. Mat är ingenting sterilt. Har ni aldrig tittat på juice i mikroskop? (Rekommenderas varmt...)
Mat är bränsle, men också kärlek, gemenskap, passion, resor och upplevelser. Det är väl härligt att dessa duktiga kockar brinner för sitt yrke?
Och jag säger bara det: Bjuder Jamie Oliver in mig till middag, släpper jag allt och kastar mig på ett flyg. Allt han gör ser fantastiskt ut!
Det började faktiskt med Jamie Oliver, den nakne kocken. Även när han slutade vara naken, var han ju inte lik någon kock som vi hade sett tidigare.
Han höftade, läspade, slabbade, skämtade - var inte riktigt så "helig" som kockar var i vanliga fall. Lite skön distans till yrket, helt enkelt.
Vem var näst? Nigella? Som stoppade stora pekfingrar i skålarna och slurpade av smeten från fingret? Eller den skrikande Gordon?
I Sverige har vi vår egen variant av kockar med avvikande beteende: Per Morberg. Han är ännu mer än någon annan. Han drullar, han har snusktrasa, han är svettig, han smakar på allt...
Jag älskar dem alla.
De lagar mat med passion!
Det finns de som tycker att dessa kockar är äckliga. Skärp er, säger jag. Mat är ingenting sterilt. Har ni aldrig tittat på juice i mikroskop? (Rekommenderas varmt...)
Mat är bränsle, men också kärlek, gemenskap, passion, resor och upplevelser. Det är väl härligt att dessa duktiga kockar brinner för sitt yrke?
Och jag säger bara det: Bjuder Jamie Oliver in mig till middag, släpper jag allt och kastar mig på ett flyg. Allt han gör ser fantastiskt ut!
torsdag 19 augusti 2010
Eru helt kalkad?
När en sjö är försurad, kan man kalka den. Då flygs det in enorma mängder med kalk som dumpas rätt i sjön. Det fungerar! PH-balansen blir högre, sjön slutar växa igen, fiskarna mår bättre och sjön blir klarare.
Våra kroppar är ofta för sura. Vi äter för mycket syrabildande mat - spannmålsprodukter, mjölkprodukter, socker, alkohol, kött - så PH-halten i våra kroppar är för låg. Dessutom skapar stress, för lite sömn, frekvent användande av skärmar och mobiltelefoner också försurning.
Det går att mäta lätt. PH-papper (lackmuspapper, hette det när jag gick i skolan) som man kissar på. Och ett (annat) PH-papper som man kollar saliven med. Givetvis kan man göra större undersökningar också, t ex kolla surheten i musklerna osv, men dessa två indikerar ofta vad som behöver göras.
Om vi är försurade, blir vi sura i humöret.
Dessutom skapas inflammationer i muskler.
Vi får ont i olika delar av kroppen, eftersom syran triggar smärta.
Det är därför en god idé att försöka hålla sig på PH 7. I vissa delar av Sverige finns det mycket kalk i vattnet. De som bor där - på Gotland, i delar av Skåne, i Uppsala m m - kan bara dricka vatten. Praktiskt! Vi som bor t ex i Småland kan kalka oss.
Jag tar en tesked kalk i juice varje kväll. Det håller mig i balans. Mest märks det på min mage, som plötsligt blir ordnad och trevlig. Regelbunden, lagom konsistens, lättsamt.
När jag växte upp sa man "E du helt kalkad?" om man tyckte att någon var trög. Jag tror att det åsyftade åderförkalkad. Nu har man ju upptäckt att åderförkalkning ofta är åderförfettning och inte alls har med kalk att göra. Tipsen för att undvika åderförkalkning är de samma som för att hålla PH-värdet lagom: Träna, undvik stress, undvik fet och tung mat.
Så: Vi kan äta mycket grönsaker, bär, rotfrukter, nötter, frön och frukt. Träna lite lagom - eller åtminstone hålla igång/använda våra kroppar. Ta det lugnt, sova lagom mycket och absolut inte stressa.
Jag tycker det låter trevligt.
Ett helt ok liv.
Då är det ju inte så konstigt om man lever längre.
Livet trivs, helt enkelt, och vill fortsätta.
Så på frågan om jag är kalkad, svarar jag: JA!
Våra kroppar är ofta för sura. Vi äter för mycket syrabildande mat - spannmålsprodukter, mjölkprodukter, socker, alkohol, kött - så PH-halten i våra kroppar är för låg. Dessutom skapar stress, för lite sömn, frekvent användande av skärmar och mobiltelefoner också försurning.
Det går att mäta lätt. PH-papper (lackmuspapper, hette det när jag gick i skolan) som man kissar på. Och ett (annat) PH-papper som man kollar saliven med. Givetvis kan man göra större undersökningar också, t ex kolla surheten i musklerna osv, men dessa två indikerar ofta vad som behöver göras.
Om vi är försurade, blir vi sura i humöret.
Dessutom skapas inflammationer i muskler.
Vi får ont i olika delar av kroppen, eftersom syran triggar smärta.
Det är därför en god idé att försöka hålla sig på PH 7. I vissa delar av Sverige finns det mycket kalk i vattnet. De som bor där - på Gotland, i delar av Skåne, i Uppsala m m - kan bara dricka vatten. Praktiskt! Vi som bor t ex i Småland kan kalka oss.
Jag tar en tesked kalk i juice varje kväll. Det håller mig i balans. Mest märks det på min mage, som plötsligt blir ordnad och trevlig. Regelbunden, lagom konsistens, lättsamt.
När jag växte upp sa man "E du helt kalkad?" om man tyckte att någon var trög. Jag tror att det åsyftade åderförkalkad. Nu har man ju upptäckt att åderförkalkning ofta är åderförfettning och inte alls har med kalk att göra. Tipsen för att undvika åderförkalkning är de samma som för att hålla PH-värdet lagom: Träna, undvik stress, undvik fet och tung mat.
Så: Vi kan äta mycket grönsaker, bär, rotfrukter, nötter, frön och frukt. Träna lite lagom - eller åtminstone hålla igång/använda våra kroppar. Ta det lugnt, sova lagom mycket och absolut inte stressa.
Jag tycker det låter trevligt.
Ett helt ok liv.
Då är det ju inte så konstigt om man lever längre.
Livet trivs, helt enkelt, och vill fortsätta.
Så på frågan om jag är kalkad, svarar jag: JA!
Alla ljud - jag blir galen!
Det är så mycket ljud och oljud runt omkring oss. I stan låter bilar, regnet susar på trottoaren, folk som pratar och skriker, hundar som skäller. I affärerna spelas det musik, ofta olika stilar i olika affärer, så när man går gatan fram bombarderas man av ett sammelsurium av musiksnuttar.
På landet kan man ju tro att det ska vara tyst, men inte då! Traktorer brummar, kor råmar, hundar skäller, orrar spelar och folk ropar över nejden. I och för sig är dessa ljud snällare mot örat, de är organiska, men tyst är det inte.
Och barn...
Vad i hela fridens dar är det som gör dem så högljudda?
Många föräldrar skyller på dagis och fritids och skola, men det är inte hela sanningen. Även när mina barn har varit hemma i veckor, hemma i vårt hem där allt är extremt tyst och vi pratar lågmält, så kan de stimma upp sig.
De vrider på musik och sjunger så det skräller i karaokemaskinen. TV:n vrids upp nästan på max om jag inte kontrollerar. De skriker till varandra och kastar saker omkring sig med dunsar. Små vandrande ljudkatastrofer, allihop. Speciellt när man har några stycken i grupp.
Men jag är också extremt ljudkänslig, det vet jag. Det är en effekt av min utbrändhet som håller i sig. Jag ogillar klirr med tallrikar - går rätt in i hjärnan, blir rädd av plötsliga dunkar, får tunnelseende på nolltid när ljudmiljön blir förorenad.
Alla elektriska maskiner i vårt hem är de tystaste på marknaden. Då är jag relativt nöjd, men jag hör dem fortfarande. Folk på besök öppnar diskmaskinen medan den går...
Vissa mornar är det värre. Då är jag extremt ljudkänslig. Varje klirr med skeden i mjölkskålen skär i mig, barnens konstanta pratande maler fram en huvudvärk och även om Mannen har en väldigt behaglig röst, så mal den på för länge om allting. Då vill jag bara gå och lägga mig med öronproppar. Jag blir på extremt dåligt humör, får svårt att se, mår illa och kan inte tänka.
Det borde finnas ett ord för detta handikapp.
Alla vi som har det så, skulle ha en fin platta i ett halsband.
Och lappar på väskor och dörrar, så att folk kunde visa extra hänsyn.
EXTRA SUPERSENSITIV HÖRSEL. IAKKTA FÖRSIKTIGHET.
Det hade varit bra!
På landet kan man ju tro att det ska vara tyst, men inte då! Traktorer brummar, kor råmar, hundar skäller, orrar spelar och folk ropar över nejden. I och för sig är dessa ljud snällare mot örat, de är organiska, men tyst är det inte.
Och barn...
Vad i hela fridens dar är det som gör dem så högljudda?
Många föräldrar skyller på dagis och fritids och skola, men det är inte hela sanningen. Även när mina barn har varit hemma i veckor, hemma i vårt hem där allt är extremt tyst och vi pratar lågmält, så kan de stimma upp sig.
De vrider på musik och sjunger så det skräller i karaokemaskinen. TV:n vrids upp nästan på max om jag inte kontrollerar. De skriker till varandra och kastar saker omkring sig med dunsar. Små vandrande ljudkatastrofer, allihop. Speciellt när man har några stycken i grupp.
Men jag är också extremt ljudkänslig, det vet jag. Det är en effekt av min utbrändhet som håller i sig. Jag ogillar klirr med tallrikar - går rätt in i hjärnan, blir rädd av plötsliga dunkar, får tunnelseende på nolltid när ljudmiljön blir förorenad.
Alla elektriska maskiner i vårt hem är de tystaste på marknaden. Då är jag relativt nöjd, men jag hör dem fortfarande. Folk på besök öppnar diskmaskinen medan den går...
Vissa mornar är det värre. Då är jag extremt ljudkänslig. Varje klirr med skeden i mjölkskålen skär i mig, barnens konstanta pratande maler fram en huvudvärk och även om Mannen har en väldigt behaglig röst, så mal den på för länge om allting. Då vill jag bara gå och lägga mig med öronproppar. Jag blir på extremt dåligt humör, får svårt att se, mår illa och kan inte tänka.
Det borde finnas ett ord för detta handikapp.
Alla vi som har det så, skulle ha en fin platta i ett halsband.
Och lappar på väskor och dörrar, så att folk kunde visa extra hänsyn.
EXTRA SUPERSENSITIV HÖRSEL. IAKKTA FÖRSIKTIGHET.
Det hade varit bra!
onsdag 18 augusti 2010
Veganisera gärna - men inte mig!
Det är nyttigt att äta saker från växtriket. Grönsaker, bär, bönor, frukter, rotsaker, linser, nötter - det är härliga grödor.
En del människor äter bara sådant som har vuxit i mark och på träd och buskar. Det är ok med mig. Som jag ser det kan det finnas många anledningar till detta. Kanske resonerar man som så, att "kan jag inte döda det själv, ska jag inte äta det". Eller så tänker man på den globala situationen, att maten inte räcker till alla, och att det är betydligt mer ekonomiskt att äta grönsakerna än djuren som har ätit massor av grönsaker. Kanske tycker man helt enkelt inte om kött och fisk.
Veganer äter - såvitt jag förstår - inga animaliska produkter alls. Inte heller använder de andra animaliska produkter, som skinn. Jag vet inte huruvida de kan ha kläder av ylle och siden, men det spelar väl mindre roll.
Det är också ok med mig. Var och en måste ta sina beslut, tänker jag.
Men en sak som retar mig är missionerandet. Jag uppskattar inte alls när andra försöker pracka på mig sina idéer. Mitt beslut - att äta både kött, fisk och ägg och faktiskt också bära skinnkläder och fårull - har jag tagit i ett upplyst tillstånd, välinformerad och med olika saker i övervägande. Jag ifrågasätter inte veganers ställningstaganden och jag förväntar mig det samma från dem.
I mitt fall är det rätt enkelt: Jag har varit vegetarian. Då fick jag proteinbrist, näringsbrist och blev sjuk. Då beslutade jag att börja äta kött igen, men väljer ekologiskt kött, icke odlad fisk och viltkött i första hand.
Det är mitt beslut. Min hälsa fick gå före fredligheten.
Jag tycker också att skinn är ett väldigt trevligt material. Doften, känslan mot huden och att det är så slitstarkt - jag gillar det, helt enkelt. Jag tycker inte om pälsar där djur har odlats för att bli kläder, men jag har gärna fårskinn. Skulle någon kunna garantera mig att en päls var gjord av självdöda eller skyddsjaktskjutna djur, så skulle jag kunna bära den utan att skämmas. (En sådan garanti är nog tyvärr omöjlig att få. Och i så fall blir nog pälsen för dyr, så det kommer nog inte bli någon för mig.)
Om - eller när - veganer och vegetarianer rynkar på näsan åt detta, tycker jag att det är fånigt. Det måste vara vars och ens beslut. Dessutom tror jag att vi har olika behov. Somliga kanske mår jättebra av att äta vegetariskt, andra inte.
Och jag har sett mig själv i spegeln.
Jag har fangs, alltså huggtänder.
Inga vanliga, beskedliga hörntänder, utan Dracula-varianten.
De är så vassa att jag skär mig på läpparna ibland.
Så ser inte en ren växtätare ut.
Att beakta är också det kenyanska besökets kommentar:
- Why do you eat goatfood? In Kenya we eat the goat.
En del människor äter bara sådant som har vuxit i mark och på träd och buskar. Det är ok med mig. Som jag ser det kan det finnas många anledningar till detta. Kanske resonerar man som så, att "kan jag inte döda det själv, ska jag inte äta det". Eller så tänker man på den globala situationen, att maten inte räcker till alla, och att det är betydligt mer ekonomiskt att äta grönsakerna än djuren som har ätit massor av grönsaker. Kanske tycker man helt enkelt inte om kött och fisk.
Veganer äter - såvitt jag förstår - inga animaliska produkter alls. Inte heller använder de andra animaliska produkter, som skinn. Jag vet inte huruvida de kan ha kläder av ylle och siden, men det spelar väl mindre roll.
Det är också ok med mig. Var och en måste ta sina beslut, tänker jag.
Men en sak som retar mig är missionerandet. Jag uppskattar inte alls när andra försöker pracka på mig sina idéer. Mitt beslut - att äta både kött, fisk och ägg och faktiskt också bära skinnkläder och fårull - har jag tagit i ett upplyst tillstånd, välinformerad och med olika saker i övervägande. Jag ifrågasätter inte veganers ställningstaganden och jag förväntar mig det samma från dem.
I mitt fall är det rätt enkelt: Jag har varit vegetarian. Då fick jag proteinbrist, näringsbrist och blev sjuk. Då beslutade jag att börja äta kött igen, men väljer ekologiskt kött, icke odlad fisk och viltkött i första hand.
Det är mitt beslut. Min hälsa fick gå före fredligheten.
Jag tycker också att skinn är ett väldigt trevligt material. Doften, känslan mot huden och att det är så slitstarkt - jag gillar det, helt enkelt. Jag tycker inte om pälsar där djur har odlats för att bli kläder, men jag har gärna fårskinn. Skulle någon kunna garantera mig att en päls var gjord av självdöda eller skyddsjaktskjutna djur, så skulle jag kunna bära den utan att skämmas. (En sådan garanti är nog tyvärr omöjlig att få. Och i så fall blir nog pälsen för dyr, så det kommer nog inte bli någon för mig.)
Om - eller när - veganer och vegetarianer rynkar på näsan åt detta, tycker jag att det är fånigt. Det måste vara vars och ens beslut. Dessutom tror jag att vi har olika behov. Somliga kanske mår jättebra av att äta vegetariskt, andra inte.
Och jag har sett mig själv i spegeln.
Jag har fangs, alltså huggtänder.
Inga vanliga, beskedliga hörntänder, utan Dracula-varianten.
De är så vassa att jag skär mig på läpparna ibland.
Så ser inte en ren växtätare ut.
Att beakta är också det kenyanska besökets kommentar:
- Why do you eat goatfood? In Kenya we eat the goat.
Uppdämd ilska
Det är lätt att bita ihop om ilska.
Jag tänker gärna: "Nä, jag orkar inte rya om det här igen. Bit ihop, så går det över."
Men det gör det INTE!
Ilskan samlas i kroppen, i små svarta bollar. De sätter sig runt hjärtat, i hjärnan, i höfter, i axlar, i armbågar och ställer till med besvär.
Dessutom ligger den där och gror, så när man nästa gång stöter på en liknande situation, blir man JÄTTEARG alldeles för fort och det gör ont i kroppen, hjärtat rusar och magsyran ökar.
Det är inte bra.
Man borde försöka göra sig av med ilskan så fort den uppstår. Göra vad som krävs för att den ska komma ut och inte fastna. Skrika rätt ut, kasta saker, stampa med fötterna...
När min son var liten, var han väldigt arg rätt så ofta. Då införde jag "arga soffan". När jag såg på honom att han blev arg, frågade jag:
- Är du arg?
Han nickade.
- Ska vi gå till arga soffan?
Han nickade spänt.
Och så gick vi dit och sparkade soffan, slog den, skrek åt den, fräste åt den - tills det blev komiskt och vi började skratta i stället.
Konstigt att man kan vara så klok när det gäller sina barn, och så dum när det gäller en själv!
Jag måste helt enkelt införa arga soffan igen.
Jag tänker gärna: "Nä, jag orkar inte rya om det här igen. Bit ihop, så går det över."
Men det gör det INTE!
Ilskan samlas i kroppen, i små svarta bollar. De sätter sig runt hjärtat, i hjärnan, i höfter, i axlar, i armbågar och ställer till med besvär.
Dessutom ligger den där och gror, så när man nästa gång stöter på en liknande situation, blir man JÄTTEARG alldeles för fort och det gör ont i kroppen, hjärtat rusar och magsyran ökar.
Det är inte bra.
Man borde försöka göra sig av med ilskan så fort den uppstår. Göra vad som krävs för att den ska komma ut och inte fastna. Skrika rätt ut, kasta saker, stampa med fötterna...
När min son var liten, var han väldigt arg rätt så ofta. Då införde jag "arga soffan". När jag såg på honom att han blev arg, frågade jag:
- Är du arg?
Han nickade.
- Ska vi gå till arga soffan?
Han nickade spänt.
Och så gick vi dit och sparkade soffan, slog den, skrek åt den, fräste åt den - tills det blev komiskt och vi började skratta i stället.
Konstigt att man kan vara så klok när det gäller sina barn, och så dum när det gäller en själv!
Jag måste helt enkelt införa arga soffan igen.
tisdag 17 augusti 2010
Säg vad ni menar, människor!
Jag blir tokig på människor som inte säger vad de menar!
Exakt vad är det de inte har förstått angående muntlig kommunikation?
Idén med ett språk, är att vi ska sätta ord på känslor och upplevelser, så att vi lättare kan kommunicera dessa till varandra.
Vad är det för vits med att ha ett språk med olika, fina och genomtänkta betydelser om somliga människor ändå inte menar vad de säger!
Om någon tycker att det jag just sa är dumt, säg det då.
Om någon tycker att jag klampar på och gör för mycket, säg det.
Om någon vill göra det jag just erbjöd mig att ta tag i, säg det.
Jag vägrar hålla på med att tolka det ni mummelnissar säger!
Det går åt för mycket energi, det skapar osäkerhet, det är onödigt.
Prata klarspråk, så blir det inga missförstånd.
Det är väldigt enkelt. Prova, så får ni se!
Exakt vad är det de inte har förstått angående muntlig kommunikation?
Idén med ett språk, är att vi ska sätta ord på känslor och upplevelser, så att vi lättare kan kommunicera dessa till varandra.
Vad är det för vits med att ha ett språk med olika, fina och genomtänkta betydelser om somliga människor ändå inte menar vad de säger!
Om någon tycker att det jag just sa är dumt, säg det då.
Om någon tycker att jag klampar på och gör för mycket, säg det.
Om någon vill göra det jag just erbjöd mig att ta tag i, säg det.
Jag vägrar hålla på med att tolka det ni mummelnissar säger!
Det går åt för mycket energi, det skapar osäkerhet, det är onödigt.
Prata klarspråk, så blir det inga missförstånd.
Det är väldigt enkelt. Prova, så får ni se!
Namn - igen!
När man möter ett namn för första gången, färgar den personen av sig på det namnet för lång tid framöver.
Därför har - åtminstone jag - svårt för vissa namn. Inte för att dessa personer var sällsynt tråkiga eller mesiga, men för att de var... speciella.
Ändå finns det vissa namn som liksom inte har en sportslig.
Greger, till exempel. Det kan ju aldrig bli snyggt. Det är ju fult, ligger inte bra i munnen, och låter gnälligt och trist.
Urban är ett till sådant namn. Urban. Det blir inte precis en programledare av den, inte. Urban är ett trubbigt och långsamt namn. Det sjunger inte alls. Vem döper sitt barn till Urban?
Så har vi de där utrikiska namnen som uttalas på svenska. George är ett trevligt namn på engelska, men när det uttalas Jeorj låter det ju efterblivet. Steve McQueen var ju cool, men Ste-ve på svenska låter som trimmad raggar-volvo. Kevin och Liam har ju i alla fall den fördelen att de går att uttala på svenska...
Jag skulle bra gärna vilja veta hur de här namnen låter i öronen på de föräldrar som väljer dem. Det måste låta HELT annorlunda än i mina öron, det är i alla fall säkert.
En annan rolig sak med namn ska jag berätta: Jag, min mamma och mina två systrar har samma andranamn! Vi har varsina två namn, och andranamnet är Margareta efter min mormor. Jag frågade min mor varför i herrans namn hon gjorde så och fick svaret: "Det var praktiskt. Något skulle ni ju heta." Ha ha! Det tycker jag är hysteriskt roligt! Fångad i konvention (man måste ha minst två namn) och tradition/dålig fantasi. Jag trodde förresten väldigt länge att min far hette Bertil Margareta... :)
Därför har - åtminstone jag - svårt för vissa namn. Inte för att dessa personer var sällsynt tråkiga eller mesiga, men för att de var... speciella.
Ändå finns det vissa namn som liksom inte har en sportslig.
Greger, till exempel. Det kan ju aldrig bli snyggt. Det är ju fult, ligger inte bra i munnen, och låter gnälligt och trist.
Urban är ett till sådant namn. Urban. Det blir inte precis en programledare av den, inte. Urban är ett trubbigt och långsamt namn. Det sjunger inte alls. Vem döper sitt barn till Urban?
Så har vi de där utrikiska namnen som uttalas på svenska. George är ett trevligt namn på engelska, men när det uttalas Jeorj låter det ju efterblivet. Steve McQueen var ju cool, men Ste-ve på svenska låter som trimmad raggar-volvo. Kevin och Liam har ju i alla fall den fördelen att de går att uttala på svenska...
Jag skulle bra gärna vilja veta hur de här namnen låter i öronen på de föräldrar som väljer dem. Det måste låta HELT annorlunda än i mina öron, det är i alla fall säkert.
En annan rolig sak med namn ska jag berätta: Jag, min mamma och mina två systrar har samma andranamn! Vi har varsina två namn, och andranamnet är Margareta efter min mormor. Jag frågade min mor varför i herrans namn hon gjorde så och fick svaret: "Det var praktiskt. Något skulle ni ju heta." Ha ha! Det tycker jag är hysteriskt roligt! Fångad i konvention (man måste ha minst två namn) och tradition/dålig fantasi. Jag trodde förresten väldigt länge att min far hette Bertil Margareta... :)
måndag 16 augusti 2010
Barn som har allt
Idag har barn förskräckligt mycket saker. Hela arsenaler av dockor och transformers och Hanna Montana-grejer och tekniska prylar och spel.
Ändå leker barn sämre än när vi var små, tycker jag. Det känns ibland som om de inte riktigt orkar vara kreativa och hitta på lekar. Mycket enklare då att bli matad, som i TV-spel, Wii, Playstation eller internetspel.
Mina ungar vill ofta göra något med skärm. (Det är vårt begrepp för allt sådant, spel och TV.) Det får de inte. Om vi förvägrar dem skärm en dag, så blir de mycket mer leksamma. Då kommer fantasin igång, de springer ut mer, de blir självgående.
Det är som om skärmarna hypnotiserar dem.
De blir gnälliga, glömmer att gå på toaletten och att äta, vill inte bli störda.
Lite läskigt...
Ibland sitter de på golvet och klagar för att de har ingenting att göra. Och ändå är hela garderoben full av leksaker! Då brukar jag föreslå att de ska städa. Antingen är detta hemska hot tillräckligt för att de ska aktivera sig. Eller så börjar de faktiskt att städa och hittar massor av leksaker som de inte har lekt med på länge. Förtjusta tjut och glada tillrop: "Mamma, titta vad jag hittade!" Att det sedan inte blir så städat spelar ju mindre roll...
Vi som är föräldrar borde tänka till. Man behöver faktiskt inte så mycket saker! Vad är det vi lär våra barn? Jag känner flera barn som får leksaker för mellan 3 och 5 tusen kronor var, varje jul och födelsedag! Det är sjukt. Föräldrar som kommer med hela kundvagnar fulla av leksaker. Det är omöjligt att leka med så många saker. Och varför ska man lära sina barn att man får allt? Att bli vuxen blir tufft...
Nej, jag tror att man gör sina barn en tjänst om man låter dem förstå pengars värde. Att säga nej gör inte ont! Det är bara lite jobbigt... :)
Ändå leker barn sämre än när vi var små, tycker jag. Det känns ibland som om de inte riktigt orkar vara kreativa och hitta på lekar. Mycket enklare då att bli matad, som i TV-spel, Wii, Playstation eller internetspel.
Mina ungar vill ofta göra något med skärm. (Det är vårt begrepp för allt sådant, spel och TV.) Det får de inte. Om vi förvägrar dem skärm en dag, så blir de mycket mer leksamma. Då kommer fantasin igång, de springer ut mer, de blir självgående.
Det är som om skärmarna hypnotiserar dem.
De blir gnälliga, glömmer att gå på toaletten och att äta, vill inte bli störda.
Lite läskigt...
Ibland sitter de på golvet och klagar för att de har ingenting att göra. Och ändå är hela garderoben full av leksaker! Då brukar jag föreslå att de ska städa. Antingen är detta hemska hot tillräckligt för att de ska aktivera sig. Eller så börjar de faktiskt att städa och hittar massor av leksaker som de inte har lekt med på länge. Förtjusta tjut och glada tillrop: "Mamma, titta vad jag hittade!" Att det sedan inte blir så städat spelar ju mindre roll...
Vi som är föräldrar borde tänka till. Man behöver faktiskt inte så mycket saker! Vad är det vi lär våra barn? Jag känner flera barn som får leksaker för mellan 3 och 5 tusen kronor var, varje jul och födelsedag! Det är sjukt. Föräldrar som kommer med hela kundvagnar fulla av leksaker. Det är omöjligt att leka med så många saker. Och varför ska man lära sina barn att man får allt? Att bli vuxen blir tufft...
Nej, jag tror att man gör sina barn en tjänst om man låter dem förstå pengars värde. Att säga nej gör inte ont! Det är bara lite jobbigt... :)
söndag 15 augusti 2010
Reklam
Vissa saker borde man inte ens FÅ göra reklam för. Margarin, t ex. Jag blir fly förbannad varje gång jag ser de där "blodtryckssänkande" bordsmargarinerna. Det är bevisat gång på gång att margarinet SKAPAR åderförfettning. Och därför är en av de största bovarna för hjärt- och kärlsjukdomarna. Att de dessutom innehåller massor av hemska kemikalier (bland annat sådant de rengör oljefat med), är cancerogent och en av de största elslukarna, gör ju inte saken bättre.
Ett annat exempel är de bakteriedödande munsköljsprodukterna. Genom att använda och spotta ut sådant, skapar vi härdigare och resistenta bakterieformer. Dessutom dödar de även de bra bakterierna, t ex de som bryter ner vårt avlopp.
Illaluktande svavelgaser i munnen? Jag har mina i röven!
Sedan finns de reklamer jag gillar.
Elefanten som klättrar i träd för att se solnedgången, t ex. Så kändes det hela tiden då jag dansade... Förfärligt jobbigt, inte optimalt alls för min kroppstyp - men härligt när man fick det att fungera!
Så har vi de som bara är dumma.
"En elegant spis med ståldesign!" Det var en helt vanlig, vit spis. Möjligtvis med
stålhandtag. Men stål? Ska man inte åtminstone ha borstad aluminium om man ska klämma till med det i reklamen? Stål? Det bygger man båtar av. Eller väntar en ny era med Stålmannen?
Falukorvsreklamen på radio får det att krypa i mig. Det är en travers på den lilla nynningsvänliga kycklingsången, med skillnaden att det är falukorv hela tiden. Jag som hatar falukorv får lite svårt att andas, speciellt när jag tänker på att "köttråvara" också får innehålla senor m m. (Brosk, ögon, klövar, öron m m är också med, men heter något annat, typ köttprodukter.)
Det gäller att se igenom reklamen. Våra barn är hårt drillade. Varje gång de ser reklam för hud- eller hårprodukter, säger de: "Det är inte nyttigt för kroppen." För all annan reklam gäller frågan: "Det är ljug, va?"
Det är en hård värld... ;)
Ett annat exempel är de bakteriedödande munsköljsprodukterna. Genom att använda och spotta ut sådant, skapar vi härdigare och resistenta bakterieformer. Dessutom dödar de även de bra bakterierna, t ex de som bryter ner vårt avlopp.
Illaluktande svavelgaser i munnen? Jag har mina i röven!
Sedan finns de reklamer jag gillar.
Elefanten som klättrar i träd för att se solnedgången, t ex. Så kändes det hela tiden då jag dansade... Förfärligt jobbigt, inte optimalt alls för min kroppstyp - men härligt när man fick det att fungera!
Så har vi de som bara är dumma.
"En elegant spis med ståldesign!" Det var en helt vanlig, vit spis. Möjligtvis med
stålhandtag. Men stål? Ska man inte åtminstone ha borstad aluminium om man ska klämma till med det i reklamen? Stål? Det bygger man båtar av. Eller väntar en ny era med Stålmannen?
Falukorvsreklamen på radio får det att krypa i mig. Det är en travers på den lilla nynningsvänliga kycklingsången, med skillnaden att det är falukorv hela tiden. Jag som hatar falukorv får lite svårt att andas, speciellt när jag tänker på att "köttråvara" också får innehålla senor m m. (Brosk, ögon, klövar, öron m m är också med, men heter något annat, typ köttprodukter.)
Det gäller att se igenom reklamen. Våra barn är hårt drillade. Varje gång de ser reklam för hud- eller hårprodukter, säger de: "Det är inte nyttigt för kroppen." För all annan reklam gäller frågan: "Det är ljug, va?"
Det är en hård värld... ;)
Förunderliga tankevärld!
Jag är övertygad om att vi har enormt mycket större hjärnkapacitet än vi tror. Dessutom är jag säker på att vi kan förändra världen genom att bara tänka annorlunda.
Det har ju kommit olika typer av livsstilsböcker om detta. En av de mest kända är The Secret. Om man kan bortse från att den presenteras på ett hysteriskt amerikanskt sätt, håller jag med om grundidén.
Om man tänker: "Det här klarar jag!" så är givetvis chansen stor att det faktiskt blir så. Ser man till att önska sig saker och vara tydlig med vad man vill, så är det troligt att allt ordnar sig åt det hållet.
Jag är dessutom övertygad om att det finns andra världar här och nu, runt omkring oss, som kan hjälpa oss med allt möjligt. Andevärlden är för mig alldeles påtaglig och självklar, och min upplevelse är att de gärna ger tips om allt möjligt.
När jag blev utbränd, började jag höra vad folk tänkte. Då trodde jag att jag var galen. Sedan gick jag en kurs i medial teknik och insåg att jag faktiskt kunde spå och lite annat. Eftersom jag inte är så intresserad av kärleksproblem och långa mörka främlingar, bad jag att bara få till mig saker som påverkar folks hälsa. Och så är det!
Jag sänder reiki till folk som inte är hos mig. Det gör jag genom ett fotografi. Hur det fungerar? Ingen aning... Men fungerar gör det. Även de mest skeptiska kan känna precis vad jag gör här hemma i min kammare, och de som vågar prova blir övertygade.
När jag sänder till folk, får jag (oftast) tips som kan hjälpa dem att bli friskare. Dessa vidarebefordrar jag precis som det kommer till mig, och ber alltid att de ska kolla upp informationen på riktigt. Ibland får jag t ex namn på konstiga hormon (som jag knappt kan uttala, än mindre stava), och tipsar jag om att gå och kolla hormonbalansen hos en läkare. Eller om tipset är att äta mer jod, så går ju det att kolla upp med blodprov innan man självmedicinerar. Om man vill.
Det är fint.
Jag är glad att jag kan vidarebefordra den här informationen.
Men jag funderar inte så mycket på hur det går till.
Då skulle jag bli tokig, tror jag.
Någon gång kommer hjärnforskare och fysiker kunna beskriva exakt vad som händer. Hoppas att jag lever då!
Det har ju kommit olika typer av livsstilsböcker om detta. En av de mest kända är The Secret. Om man kan bortse från att den presenteras på ett hysteriskt amerikanskt sätt, håller jag med om grundidén.
Om man tänker: "Det här klarar jag!" så är givetvis chansen stor att det faktiskt blir så. Ser man till att önska sig saker och vara tydlig med vad man vill, så är det troligt att allt ordnar sig åt det hållet.
Jag är dessutom övertygad om att det finns andra världar här och nu, runt omkring oss, som kan hjälpa oss med allt möjligt. Andevärlden är för mig alldeles påtaglig och självklar, och min upplevelse är att de gärna ger tips om allt möjligt.
När jag blev utbränd, började jag höra vad folk tänkte. Då trodde jag att jag var galen. Sedan gick jag en kurs i medial teknik och insåg att jag faktiskt kunde spå och lite annat. Eftersom jag inte är så intresserad av kärleksproblem och långa mörka främlingar, bad jag att bara få till mig saker som påverkar folks hälsa. Och så är det!
Jag sänder reiki till folk som inte är hos mig. Det gör jag genom ett fotografi. Hur det fungerar? Ingen aning... Men fungerar gör det. Även de mest skeptiska kan känna precis vad jag gör här hemma i min kammare, och de som vågar prova blir övertygade.
När jag sänder till folk, får jag (oftast) tips som kan hjälpa dem att bli friskare. Dessa vidarebefordrar jag precis som det kommer till mig, och ber alltid att de ska kolla upp informationen på riktigt. Ibland får jag t ex namn på konstiga hormon (som jag knappt kan uttala, än mindre stava), och tipsar jag om att gå och kolla hormonbalansen hos en läkare. Eller om tipset är att äta mer jod, så går ju det att kolla upp med blodprov innan man självmedicinerar. Om man vill.
Det är fint.
Jag är glad att jag kan vidarebefordra den här informationen.
Men jag funderar inte så mycket på hur det går till.
Då skulle jag bli tokig, tror jag.
Någon gång kommer hjärnforskare och fysiker kunna beskriva exakt vad som händer. Hoppas att jag lever då!
Försvunnen: Älskad katt
Vart tar alla försvunna katter vägen?
Vilken dag som helst, kan man läsa tre eller fyra annonser i lokaltidningen om försvunna katter. Har man tur, kanske det finns en upphittad katt också, men det är sällan.
Jag kan inte låta bli att undra...
Är det verkligen alltid räven som är skurken?
Eller vilda bilister?
Nej, jag tror att det är mycket mer spännande än så.
Någonstans finns det en kattplanet.
Den har kontakt med Jorden via maskhål.
När en katt råkar befinna sig på ett visst ställe vid en viss tidpunkt, säger det bara SLUUURP! och så blir de beemade upp till den planeten. Där lever de sedan i högönsklig välmåga i sina återstående dagar och äter strömming varje dag. (Kanske är det också där som alla enstaka strumpor hamnar när de försvinner från torktumlare och tvättmaskiner...)
Så vill jag att det ska vara.
Stjärnklara nätter vinkar jag åt dem däruppe: Rembrandt och Pixel och alla de andra som jag inte känner.
Hoppas att ni har det härligt!
Vilken dag som helst, kan man läsa tre eller fyra annonser i lokaltidningen om försvunna katter. Har man tur, kanske det finns en upphittad katt också, men det är sällan.
Jag kan inte låta bli att undra...
Är det verkligen alltid räven som är skurken?
Eller vilda bilister?
Nej, jag tror att det är mycket mer spännande än så.
Någonstans finns det en kattplanet.
Den har kontakt med Jorden via maskhål.
När en katt råkar befinna sig på ett visst ställe vid en viss tidpunkt, säger det bara SLUUURP! och så blir de beemade upp till den planeten. Där lever de sedan i högönsklig välmåga i sina återstående dagar och äter strömming varje dag. (Kanske är det också där som alla enstaka strumpor hamnar när de försvinner från torktumlare och tvättmaskiner...)
Så vill jag att det ska vara.
Stjärnklara nätter vinkar jag åt dem däruppe: Rembrandt och Pixel och alla de andra som jag inte känner.
Hoppas att ni har det härligt!
lördag 14 augusti 2010
Det känsliga vattnet
Visste du att våra känslor påverkar vatten? Och att vattnets uppbyggnad förändras om man exponerar det för olika ord?
Det låter galet, eller hur?
Men det är sant. Bilder visar hur olika vattenkristaller formas av olika ord. En japansk forskare har låtit barn och vuxna tala till vatten och fotograferat det under mikroskop.
Bilderna är otroliga!
När de har sagt "kärlek" eller "du är fin" eller "harmoni" till vattnet, är kristallerna underbart vackra. De ser ut som snöflingor, helt perfekta och harmoniska i sina strukturer. Om de har sagt "ondska" eller "du är värdelös" eller "hat" till vattnet, tappar det sin struktur. Kvar bli bara smutsiga pölar, oformliga och osunda.
Forskarna har exponerat vatten för papperslappar med TEXT på och fått samma effekt. De har spelat musik för vattnet och fått olika, men vackra, kristaller för såväl klassisk musik som pop. Hårdrock, däremot, gav en läskig pöl.
Likaså gjorde datorbildskärm, mobiltelefon och TV-bildskärm. Förfärliga, gula, oformliga klumpar syns på bilderna och man förstår precis hur farligt det är att utsätta sig för dessa.
Jag har beställt hem några exemplar av forskarens bok - ska sälja dem i mitt behandlingsrum till hugade spekulanter - och bläddrade igen i dem. Häpnadsväckande, trots att jag redan har läst och sett... Så tänkte jag på hur stor del av oss som består av vatten. Hur stor del av vår föda som består av vatten. Hur stor del av vår planet som består av vatten.
Och så tänkte jag: Jag måste försöka sprida mer kärlek! Till min familj, till folk omkring, till maten jag lagar, till min trädgård, till vattnet jag duschar i. Så jag började genast.
Till min arga, irriterade och uttråkade femåring sa jag "du är underbar". Efter två upprepningar, vände hon helt. Till min stressade make sa jag "allt är bra, du är fin" när han lagade mat och han slutade svära. Jag tackade maten för att vi får äta upp den (DET borde bordsbönen handla om!) och jag tackade TV:n för att den inte strålar så långt som till oss i soffan.
Vilken underbar kväll vi hade!
Femåringen åt massor, alla var gosiga, lugnet låg över soffan.
Kärlek och tacksamhet.
Det är starka grejer, det.
Det låter galet, eller hur?
Men det är sant. Bilder visar hur olika vattenkristaller formas av olika ord. En japansk forskare har låtit barn och vuxna tala till vatten och fotograferat det under mikroskop.
Bilderna är otroliga!
När de har sagt "kärlek" eller "du är fin" eller "harmoni" till vattnet, är kristallerna underbart vackra. De ser ut som snöflingor, helt perfekta och harmoniska i sina strukturer. Om de har sagt "ondska" eller "du är värdelös" eller "hat" till vattnet, tappar det sin struktur. Kvar bli bara smutsiga pölar, oformliga och osunda.
Forskarna har exponerat vatten för papperslappar med TEXT på och fått samma effekt. De har spelat musik för vattnet och fått olika, men vackra, kristaller för såväl klassisk musik som pop. Hårdrock, däremot, gav en läskig pöl.
Likaså gjorde datorbildskärm, mobiltelefon och TV-bildskärm. Förfärliga, gula, oformliga klumpar syns på bilderna och man förstår precis hur farligt det är att utsätta sig för dessa.
Jag har beställt hem några exemplar av forskarens bok - ska sälja dem i mitt behandlingsrum till hugade spekulanter - och bläddrade igen i dem. Häpnadsväckande, trots att jag redan har läst och sett... Så tänkte jag på hur stor del av oss som består av vatten. Hur stor del av vår föda som består av vatten. Hur stor del av vår planet som består av vatten.
Och så tänkte jag: Jag måste försöka sprida mer kärlek! Till min familj, till folk omkring, till maten jag lagar, till min trädgård, till vattnet jag duschar i. Så jag började genast.
Till min arga, irriterade och uttråkade femåring sa jag "du är underbar". Efter två upprepningar, vände hon helt. Till min stressade make sa jag "allt är bra, du är fin" när han lagade mat och han slutade svära. Jag tackade maten för att vi får äta upp den (DET borde bordsbönen handla om!) och jag tackade TV:n för att den inte strålar så långt som till oss i soffan.
Vilken underbar kväll vi hade!
Femåringen åt massor, alla var gosiga, lugnet låg över soffan.
Kärlek och tacksamhet.
Det är starka grejer, det.
Mobiltelefonen - så lite som möjligt
Mobiltelefonen är en stor del av vår vardag, det är bara att acceptera. Men vi bör inte glömma att den är farlig för vår hälsa!
Alla mobiltelefoner alstrar strålning. Eller drar den till sig, om man så säger. Det finns rekommendationer som säger att man bör tala i headset och inte ha telefonen nära sin kropp.
Någon gång på 90-talet tillsattes en svensk forskningsgrupp (jag tror det var av Sony Ericsson) för att utreda effekterna av mobiltelefoni. Idén var väl att de skulle upptäcka att det var ofarligt. Efter en tid lades hela avdelningen ner och alla anställda fick skriva på tystnadsavtal... Den information som ändå läckte ut var inte uppmuntrande...
Vad som är sant och vad som är skrönor är svårt att avgöra.
Mobiltelefonen kan störa hjärnvågorna och signalsubstanserna. Har man den i fickan, störs fortplantningen och kvinnor som bär den i BH-n kan drabbas av bröstcancer. Hur det nu än är med detta, tycker jag det är idé att iaktta försiktighet.
Jag pratar inte gärna i den och när jag måste, använder jag headset.
Nattetid ska man helst stänga av den. Absolut inte ha den som väckarklocka! Inte heller ha i samma rum som man sover i.
I de flesta länder rekommenderar man att barn under 16 år inte ska använda mobiltelefon alls. Tyvärr får allt yngre barn mobiltelefoner som leksaker. De spelar på dem, lyssnar på musik och ser små videosnuttar med skrattande grodor. Vi köpte en iPod till vår son i stället...
Idag har vi så mycket artificiell strålning. Datorskärmar, TV-apparater, mobiltelefoner... Vi gör nog klokt i att ta det lite lugnt på det här planet.
Kanske kommer våra underbara organismer att anpassa sig till denna strålningstäta värld. Men det kommer att ta tid. Och vi, som är första generationen som utsätts så mycket, kommer inte att hinna med.
Så - mobiltelefon: Så lite som möjligt.
Alla mobiltelefoner alstrar strålning. Eller drar den till sig, om man så säger. Det finns rekommendationer som säger att man bör tala i headset och inte ha telefonen nära sin kropp.
Någon gång på 90-talet tillsattes en svensk forskningsgrupp (jag tror det var av Sony Ericsson) för att utreda effekterna av mobiltelefoni. Idén var väl att de skulle upptäcka att det var ofarligt. Efter en tid lades hela avdelningen ner och alla anställda fick skriva på tystnadsavtal... Den information som ändå läckte ut var inte uppmuntrande...
Vad som är sant och vad som är skrönor är svårt att avgöra.
Mobiltelefonen kan störa hjärnvågorna och signalsubstanserna. Har man den i fickan, störs fortplantningen och kvinnor som bär den i BH-n kan drabbas av bröstcancer. Hur det nu än är med detta, tycker jag det är idé att iaktta försiktighet.
Jag pratar inte gärna i den och när jag måste, använder jag headset.
Nattetid ska man helst stänga av den. Absolut inte ha den som väckarklocka! Inte heller ha i samma rum som man sover i.
I de flesta länder rekommenderar man att barn under 16 år inte ska använda mobiltelefon alls. Tyvärr får allt yngre barn mobiltelefoner som leksaker. De spelar på dem, lyssnar på musik och ser små videosnuttar med skrattande grodor. Vi köpte en iPod till vår son i stället...
Idag har vi så mycket artificiell strålning. Datorskärmar, TV-apparater, mobiltelefoner... Vi gör nog klokt i att ta det lite lugnt på det här planet.
Kanske kommer våra underbara organismer att anpassa sig till denna strålningstäta värld. Men det kommer att ta tid. Och vi, som är första generationen som utsätts så mycket, kommer inte att hinna med.
Så - mobiltelefon: Så lite som möjligt.
fredag 13 augusti 2010
Att bära sin egen börda
Det måste vara meningen att var och en åtminstone bär sina egna bördor.
Jag menar, vuxna människor måste som grundregel orka släpa sig fram på egen hand, oavsett förutsättningarna.
Visst kan man emellanåt vara svag och behöva hjälp! Men då måste man också vara beredd på att hjälpa någon annan senare.
Det finns en hoper människor som tycker att det är ok att låta andra bära dem genom livet. Det kommer jag aldrig att förstå.
Jag tänker på livet som en vandring. Vi har alla rustat oss för vandringen i vår uppväxt. Vi släpar alla på packningar, ofta ganska tunga, som vi försöker få med oss. Om någon plötsligt får skavsår eller vrickar foten, hjälper vi förstås till. Vi delar upp hans eller hennes packning och lånar ut en axel att luta mot.
Vi förväntar oss dock att denna person kämpar på! Biter ihop och hoppar fram så gott det går. Visst, det gör ont och är jobbigt, men det är så det är. Och erfarenheten lär honom eller henne att göra annorlunda nästa gång, ha bättre skor eller gå försiktigare. Dessutom hoppas vi nog att han eller hon kommer att hjälpa någon annan när foten är hel igen.
På samma sätt tycker jag att det är i livet.
Att t ex bli sjukskriven innebär inte att man kan lägga sig ner och förvänta sig att samhället eller någon annan bär en! Nej, man får kämpa på lite. Anstränga sig för att bli bättre, lära sig mer, leta efter botemedel, ta jobbiga beslut, bita ihop och jobba på. Ja, det gör ont och är kämpigt, men det är så det är.
Det är ingens fel, det bara måste hanteras.
Vi får sjukpenning i det här landet. Det är något fint. Men man ska aldrig glömma att man faktiskt låter andra bära en under den tiden! Jag menar inte att man ska fyllas av skuldkänslor, utan ta emot med tacksamhet - och vara beredd att betala tillbaka.
Det tycker jag är självklart.
Det är min vandring, min packning och mina skor.
Jag har i uppgift att trampa mig fram till något distant mål.
Min uppgift, min resa.
Och visst kan man vara avundsjuk på de där som verkar flyta fram, helt utan skavsår och gnissel. Ser inte deras packning väldigt lätt ut dessutom?
Men det får bli en diskussion mellan mig och min skapare.
Jag menar, vuxna människor måste som grundregel orka släpa sig fram på egen hand, oavsett förutsättningarna.
Visst kan man emellanåt vara svag och behöva hjälp! Men då måste man också vara beredd på att hjälpa någon annan senare.
Det finns en hoper människor som tycker att det är ok att låta andra bära dem genom livet. Det kommer jag aldrig att förstå.
Jag tänker på livet som en vandring. Vi har alla rustat oss för vandringen i vår uppväxt. Vi släpar alla på packningar, ofta ganska tunga, som vi försöker få med oss. Om någon plötsligt får skavsår eller vrickar foten, hjälper vi förstås till. Vi delar upp hans eller hennes packning och lånar ut en axel att luta mot.
Vi förväntar oss dock att denna person kämpar på! Biter ihop och hoppar fram så gott det går. Visst, det gör ont och är jobbigt, men det är så det är. Och erfarenheten lär honom eller henne att göra annorlunda nästa gång, ha bättre skor eller gå försiktigare. Dessutom hoppas vi nog att han eller hon kommer att hjälpa någon annan när foten är hel igen.
På samma sätt tycker jag att det är i livet.
Att t ex bli sjukskriven innebär inte att man kan lägga sig ner och förvänta sig att samhället eller någon annan bär en! Nej, man får kämpa på lite. Anstränga sig för att bli bättre, lära sig mer, leta efter botemedel, ta jobbiga beslut, bita ihop och jobba på. Ja, det gör ont och är kämpigt, men det är så det är.
Det är ingens fel, det bara måste hanteras.
Vi får sjukpenning i det här landet. Det är något fint. Men man ska aldrig glömma att man faktiskt låter andra bära en under den tiden! Jag menar inte att man ska fyllas av skuldkänslor, utan ta emot med tacksamhet - och vara beredd att betala tillbaka.
Det tycker jag är självklart.
Det är min vandring, min packning och mina skor.
Jag har i uppgift att trampa mig fram till något distant mål.
Min uppgift, min resa.
Och visst kan man vara avundsjuk på de där som verkar flyta fram, helt utan skavsår och gnissel. Ser inte deras packning väldigt lätt ut dessutom?
Men det får bli en diskussion mellan mig och min skapare.
En kattmänniska jagar inte i flock
Det har skrivits mycket om det här ämnet, jag vet.
Hela böcker, faktiskt.
Lite som "Män är från Mars, kvinnor från Venus".
Jag har inte läst något. Därför kan du som är specialist i ämnet lugnt hoppa över hela inlägget. (Jag kommer säkert inte med några nyheter.)
Här är mina reflektioner:
1 Kattmänniskor gör klokt i att gifta sig med kattmänniskor.
2 Kattmänniskor bör inte tvingas att samarbeta nära med hundmänniskor.
3 Kattmänniskor har dåligt tålamod med smuts.
4 Kattmänniskor skrattar inte åt Stefan och Krister.
5 Kattmänniskor jagar inte i flock.
Den stora skillnaden är att kattmänniskor inte är flockdjur. Visst, vi kan umgås i grupp, men vi är alltid individer i första hand. Det viktiga är aldrig att smälta in, att bli accepterad och omtyckt eller att få beröm.
Kattmänniskor vet att de kan (annars ser de till att lära sig - eller fejka bra) och kan aldrig förstå varför hundmänniskor prioriterar gruppen framför allt samt varför saker med bajs är roliga.
När det kommer till att jaga, har vi helt olika beteenden. Hundar springer i flock, katter jagar ensamma. För människor gäller detsamma shopping, städning, organiserande och genomförande av projekt och kalenderplanering.
Jag säger inte att kattmänniskor är bättre. (Jo, det gör jag nog egentligen, men det är bara en subjektiv åsikt från en extrem kattmänniska, så den är knappt något värd.) Jag säger bara att vi är olika, väldigt olika. Och precis som katter och hundar, kan vi lära oss att stå ut med varandra. Kanske till och med acceptera varandra.
Men förstår, det gör vi aldrig.
Hela böcker, faktiskt.
Lite som "Män är från Mars, kvinnor från Venus".
Jag har inte läst något. Därför kan du som är specialist i ämnet lugnt hoppa över hela inlägget. (Jag kommer säkert inte med några nyheter.)
Här är mina reflektioner:
1 Kattmänniskor gör klokt i att gifta sig med kattmänniskor.
2 Kattmänniskor bör inte tvingas att samarbeta nära med hundmänniskor.
3 Kattmänniskor har dåligt tålamod med smuts.
4 Kattmänniskor skrattar inte åt Stefan och Krister.
5 Kattmänniskor jagar inte i flock.
Den stora skillnaden är att kattmänniskor inte är flockdjur. Visst, vi kan umgås i grupp, men vi är alltid individer i första hand. Det viktiga är aldrig att smälta in, att bli accepterad och omtyckt eller att få beröm.
Kattmänniskor vet att de kan (annars ser de till att lära sig - eller fejka bra) och kan aldrig förstå varför hundmänniskor prioriterar gruppen framför allt samt varför saker med bajs är roliga.
När det kommer till att jaga, har vi helt olika beteenden. Hundar springer i flock, katter jagar ensamma. För människor gäller detsamma shopping, städning, organiserande och genomförande av projekt och kalenderplanering.
Jag säger inte att kattmänniskor är bättre. (Jo, det gör jag nog egentligen, men det är bara en subjektiv åsikt från en extrem kattmänniska, så den är knappt något värd.) Jag säger bara att vi är olika, väldigt olika. Och precis som katter och hundar, kan vi lära oss att stå ut med varandra. Kanske till och med acceptera varandra.
Men förstår, det gör vi aldrig.
torsdag 12 augusti 2010
Där det är högt till himlen
Det finns platser i världen där det är lite högre till himlen.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre.
Det är liksom högre i tak, på något vis.
Himlen verkar börja ovanligt högt från markytan och dessutom pågå längre. Det är mer luft innan himlen och själva himlen har fler lager än på andra ställen.
Det har absolut inte att göra med höjd över havet. Nej, hög himmel kan finnas på åsar, vid sjöar, på en slätt - det spelar ingen roll.
För mig känns det som om trycket på min hjärna släpper. När jag däremot är där himlen är låg, känns det tungt och det värker lite i huvudet hela tiden. Där ser man inte gärna uppåt, det är mer stressigt och de stora tankarna får liksom aldrig utrymme. Ändå kan det vara både trevligt och mysigt där.
Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det fysiskt tryck som går att mäta i bar, kanske är det inbillning. Hur som helst mår jag personligen bättre där himlen är hög.
En sak är dock säker: Det syns på bild!
Ju högre himmel, desto bättre solnedgångar.
I Mistelås är det höööög himmel...
Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre.
Det är liksom högre i tak, på något vis.
Himlen verkar börja ovanligt högt från markytan och dessutom pågå längre. Det är mer luft innan himlen och själva himlen har fler lager än på andra ställen.
Det har absolut inte att göra med höjd över havet. Nej, hög himmel kan finnas på åsar, vid sjöar, på en slätt - det spelar ingen roll.
För mig känns det som om trycket på min hjärna släpper. När jag däremot är där himlen är låg, känns det tungt och det värker lite i huvudet hela tiden. Där ser man inte gärna uppåt, det är mer stressigt och de stora tankarna får liksom aldrig utrymme. Ändå kan det vara både trevligt och mysigt där.
Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det fysiskt tryck som går att mäta i bar, kanske är det inbillning. Hur som helst mår jag personligen bättre där himlen är hög.
En sak är dock säker: Det syns på bild!
Ju högre himmel, desto bättre solnedgångar.
I Mistelås är det höööög himmel...
Farliga åsikter i Sverige
Det här inlägget skriver jag med viss oro. Kanske kommer det att reta upp de stora massorna såpass att jag bör frukta för min säkerhet. Jag tar dock risken - med tanke på att de stora massorna inte har hittat hit än - och skriver det ändå.
Jag hyser farliga åsikter.
I det demokratiska, välanpassade Sverige finns det nämligen vissa saker som man ABSOLUT INTE får tycka.
Förr i världen fick man inte tycka att socialdemokratin sög. Det var totalt förbjudet, i alla fall där jag växte upp. Det fanns ett (1) parti. Att rösta på Vänstern var så långt man vågade sticka ut... Om man röstade på något annat, så höll man tyst om det eller blev utesluten ur alla gemenskaper. Numera är det lite mer uppluckrat, tack och lov, så den åsikten kvalificerar sig inte riktigt som samhällsomstörtande.
Men här kommer en:
Jag tycker att Kent är det mest överskattade bandet i världshistorien.
Poooh... Hör du hur den ryker om raketsvansen?
Jo, så tycker jag. Melodierna är rätt ok, men texterna är floskler staplade på floskler och pubertetsgnäll blandat med regelrätt dravvel. Dessutom framsjungs det av en gnölande och tråkig stämma. Frågar du mig, så tycker jag att Kent suger. Jag skulle inte lyssna på dem ens om jag fick betalt.
DET får man inte säga i Sverige!
Alla måste gilla Kent. Annars är man musikfientlig, samhällsomstörtande och eventuellt terrorist.
Fler farliga åsikter:
Per Gessle är en förvuxen tonåring med medioker musiktalang.
Falukorv är totalt oätligt.
Slips är det fulaste och mest komiska plagg som finns.
SUV är för folk som har komplex för något annat.
Robert Gustavsson är tråkig numera.
Volvo är en överreklamerad och dyr bil.
Semesterresor till Thailand borde förbjudas.
Jag har en hel hoper på lager!
Och jag står för dem.
Men OJ vad det kan bli tyst vid ett bord när jag droppar en av dem!
Av någon anledning tar åsiktsfriheten slut strax före Kent-strecket.
Så nu kommer jag aldrig mer bli bjuden på fest...
Suck.
Jag hyser farliga åsikter.
I det demokratiska, välanpassade Sverige finns det nämligen vissa saker som man ABSOLUT INTE får tycka.
Förr i världen fick man inte tycka att socialdemokratin sög. Det var totalt förbjudet, i alla fall där jag växte upp. Det fanns ett (1) parti. Att rösta på Vänstern var så långt man vågade sticka ut... Om man röstade på något annat, så höll man tyst om det eller blev utesluten ur alla gemenskaper. Numera är det lite mer uppluckrat, tack och lov, så den åsikten kvalificerar sig inte riktigt som samhällsomstörtande.
Men här kommer en:
Jag tycker att Kent är det mest överskattade bandet i världshistorien.
Poooh... Hör du hur den ryker om raketsvansen?
Jo, så tycker jag. Melodierna är rätt ok, men texterna är floskler staplade på floskler och pubertetsgnäll blandat med regelrätt dravvel. Dessutom framsjungs det av en gnölande och tråkig stämma. Frågar du mig, så tycker jag att Kent suger. Jag skulle inte lyssna på dem ens om jag fick betalt.
DET får man inte säga i Sverige!
Alla måste gilla Kent. Annars är man musikfientlig, samhällsomstörtande och eventuellt terrorist.
Fler farliga åsikter:
Per Gessle är en förvuxen tonåring med medioker musiktalang.
Falukorv är totalt oätligt.
Slips är det fulaste och mest komiska plagg som finns.
SUV är för folk som har komplex för något annat.
Robert Gustavsson är tråkig numera.
Volvo är en överreklamerad och dyr bil.
Semesterresor till Thailand borde förbjudas.
Jag har en hel hoper på lager!
Och jag står för dem.
Men OJ vad det kan bli tyst vid ett bord när jag droppar en av dem!
Av någon anledning tar åsiktsfriheten slut strax före Kent-strecket.
Så nu kommer jag aldrig mer bli bjuden på fest...
Suck.
onsdag 11 augusti 2010
Indiankontraktet går snart ut!
Enligt urgammal indiansk tradition blir jag snart som pånyttfödd.
Indianerna menar att man föds in i detta livet med ett kontrakt. I detta har man kommit överens om vissa skyldigheter och rättigheter, saker att göra och människor att möta.
Man har lovat att födas i ett visst sammanhang, lära sig vissa saker, vara där för vissa personer, reta upp andra personer och så vidare.
Men kontraktet sträcker sig bara till 40 års ålder.
Därefter är man fri att göra vad man vill.
Det låter fantastiskt, tycker jag!
I vår västerländska värld är en fyrtioårig kvinna inte så mycket värd. Fysiskt mindre attraktiv än en tjugoåring, ofta med barnansvar och egna åsikter - inte längre så benägen att degraderas till ett vackert pynt. Det är jobbigt för många män (och för all del somliga kvinnor också.) Jag brukar skämtsamt säga att jag snart är på döhalvan. Det är så jag uppfattar vår kultur.
Att se tiden efter fyrtio som tiden då livet och den verkliga valfriheten börjar, känns härligt. På det viset ligger ju hela världen framför oss när livet börjar närma sig mitten!
Min mor är 66 år. Hon går och väntar på att hon ska dö. Eller rättare sagt: Hon tycker att det är ingen idé att lära sig något nytt, börja med något roligt eller utvecklas. "Det får nog vara så här livet ut, nu." Jag påpekade att hon lätt kan leva trettio år till. Då fick hon något vilt och jagat i blicken...
Själv ser jag det dock som en härlig utmaning!
Så skönt att inte vara "färdig" än, att kunna göra om sig och förändras.
Och tänk om indianerna faktiskt har rätt. I så fall kommer alla måsten att successivt upplösas och jag kommer att känna att jag kan välja själv.
Nästa år går mitt indiankontrakt ut.
Jag längtar.
Indianerna menar att man föds in i detta livet med ett kontrakt. I detta har man kommit överens om vissa skyldigheter och rättigheter, saker att göra och människor att möta.
Man har lovat att födas i ett visst sammanhang, lära sig vissa saker, vara där för vissa personer, reta upp andra personer och så vidare.
Men kontraktet sträcker sig bara till 40 års ålder.
Därefter är man fri att göra vad man vill.
Det låter fantastiskt, tycker jag!
I vår västerländska värld är en fyrtioårig kvinna inte så mycket värd. Fysiskt mindre attraktiv än en tjugoåring, ofta med barnansvar och egna åsikter - inte längre så benägen att degraderas till ett vackert pynt. Det är jobbigt för många män (och för all del somliga kvinnor också.) Jag brukar skämtsamt säga att jag snart är på döhalvan. Det är så jag uppfattar vår kultur.
Att se tiden efter fyrtio som tiden då livet och den verkliga valfriheten börjar, känns härligt. På det viset ligger ju hela världen framför oss när livet börjar närma sig mitten!
Min mor är 66 år. Hon går och väntar på att hon ska dö. Eller rättare sagt: Hon tycker att det är ingen idé att lära sig något nytt, börja med något roligt eller utvecklas. "Det får nog vara så här livet ut, nu." Jag påpekade att hon lätt kan leva trettio år till. Då fick hon något vilt och jagat i blicken...
Själv ser jag det dock som en härlig utmaning!
Så skönt att inte vara "färdig" än, att kunna göra om sig och förändras.
Och tänk om indianerna faktiskt har rätt. I så fall kommer alla måsten att successivt upplösas och jag kommer att känna att jag kan välja själv.
Nästa år går mitt indiankontrakt ut.
Jag längtar.
Mindre Luther, tack!
Vi är så otroligt plikttrogna i Sverige. Vi jobbar och kämpar och stressar och springer, allt för att göra rätt för oss och vara duktiga.
Jag ser på mina föräldrar. Pappa jobbade mycket. Åkte hemifrån kl 6.30 och kom tillbaka strax efter 19. Mamma jobbade deltid och gjorde allt annat. Vid 21-tiden var alla nattade och disken var diskad. Då tittade de på nyheterna. Sedan gick mamma och lade sig. Pappa låg och läste avhandlingar i sängen innan han släckte.
Det var deras liv.
På helgerna gjorde vi sådant som skulle dana oss barn till lämpliga individer.
Cykelutflykter, svampplockning, fiske, vandring, skidåkning, museibesök, släktträffar...
Men mamma och pappa då?
Vad tyckte de om att göra?
När fick de egen tid?
Jag vet inte.
Jag och Maken har under några år levt precis samma sorts liv, med skillnaden att vi har försökt klämma in egen tid, träning och husrenovering på bekostnad av sömn och hälsa. Det har inte gått så bra.
Det känns liksom inte som att vi verkligen väljer vad vi vill göra, alltså tar aktiva beslut. Det bara blir, för det finns så många måsten.
Jag inbillar mig att vi är rekordbra på att vara duktiga i Sverige. Det är alldeles för lite mañana, mañana här.
Man brukar skylla på Luther. I så fall har hans teser fått alltför långtgående konsekvenser här i Norden - folk blir ju sjuka av att jaga perfektion!
Det är dags att vi lär om.
Mindre Luther, mer lugn, tack!
Jag ser på mina föräldrar. Pappa jobbade mycket. Åkte hemifrån kl 6.30 och kom tillbaka strax efter 19. Mamma jobbade deltid och gjorde allt annat. Vid 21-tiden var alla nattade och disken var diskad. Då tittade de på nyheterna. Sedan gick mamma och lade sig. Pappa låg och läste avhandlingar i sängen innan han släckte.
Det var deras liv.
På helgerna gjorde vi sådant som skulle dana oss barn till lämpliga individer.
Cykelutflykter, svampplockning, fiske, vandring, skidåkning, museibesök, släktträffar...
Men mamma och pappa då?
Vad tyckte de om att göra?
När fick de egen tid?
Jag vet inte.
Jag och Maken har under några år levt precis samma sorts liv, med skillnaden att vi har försökt klämma in egen tid, träning och husrenovering på bekostnad av sömn och hälsa. Det har inte gått så bra.
Det känns liksom inte som att vi verkligen väljer vad vi vill göra, alltså tar aktiva beslut. Det bara blir, för det finns så många måsten.
Jag inbillar mig att vi är rekordbra på att vara duktiga i Sverige. Det är alldeles för lite mañana, mañana här.
Man brukar skylla på Luther. I så fall har hans teser fått alltför långtgående konsekvenser här i Norden - folk blir ju sjuka av att jaga perfektion!
Det är dags att vi lär om.
Mindre Luther, mer lugn, tack!
tisdag 10 augusti 2010
Bronsåldernskvinnan - jämställd med mannen
Jag var i Fornsalen i Visby i somras. Där har de fantastiska bronsåldersutställningar, som jag gärna kikar på. I år hade de också lagt till det kvinnliga perspektivet, vilket gjorde det hela ännu mer intressant.
Där stod att läsa att bronsålderskvinnan var jämställd med mannen. Hon jagade, odlade och reste på långa handelsresor. En kvinna som stred hette sköldmö och var högt respekterad. Smyckestillverkning var både ett manligt och kvinnligt yrke.
Det enda yrke som kvinnor i högre grad hade var växtfärgningen, eftersom den ofta tillhörde sejdkvinnans lott. ("Medicinkvinnan"/shamanen.) I vissa perioder höll sig kvinnan närmre byn av naturliga skäl - vid och kring barnafödandet - men i övrigt var kvinnor och män jämlika.
Vet du förresten varför det betyder otur att lägga nycklarna på bordet?
Det kommer från bronsåldern/vikingatiden.
Kvinnorna var de som hade nycklarna till husen. Ju fler nycklar, desto mäktigare kvinna. Om kvinnan tyckte att mannen inte var till belåtenhet, t ex att han var borta för mycket på resor, la hon bara nycklarna på bordet och gick. Det betydde skilsmässa. Då var hon fri att gå till ett annat hus...
Både män och kvinnor höll i och deltog i riter kring gudar och trosföreställningar. Både män och kvinnor fick höja sin röst i församlingen, och det finns inga tecken på att kvinnan betraktades som "ett vekare käril".
Vad hände?
Varför lever vi idag, mer än tusen år senare, i ett samhälle fyllt av kvinnoförtryck?
Det som hände var att kristendomen spreds. Jag är ingen motståndare mot Jesu lära, men det här synsättet kommer från religionen. Den lära som spreds i det tidiga kristnandet byggde så mycket på de judiska lärorna, där kvinnan var lägre ställd. Nere vid Medelhavet hade kvinnorna redan långt tidigare börjat få en lägre status i och med att de grekisk-romerska gudarna och dyrkades. Visst fanns det kvinnliga gudinnor, men de var inte jämställda med männen.
När mänskligheten dyrkade "den stora modern", var kvinnan helig och överställd mannen. Nu har pendeln svängt och en mängd manliga gudar - Jesus, Gud, Muhammed, Buddha - har regerat, med följd att kvinnor världen över har fått sämre och sämre levnadsvillkor.
Är det inte dags att pendeln svänger tillbaka - gärna till mitten?
Att vi hittar en balans mellan manligt och kvinnligt och ser att vi kompletterar varandra, är två olika delar av ett?
Jag har alltid gillat symbolen för yin-yang. Det kvinnliga och manliga förenat, omslingrat och odelbart. En liten prick av svart i det vita. En liten prick av vitt i det svarta. Helhet.
Om det ändå kunde bli en symbol för vårt jämställdhetsarbete i nutid...
Där stod att läsa att bronsålderskvinnan var jämställd med mannen. Hon jagade, odlade och reste på långa handelsresor. En kvinna som stred hette sköldmö och var högt respekterad. Smyckestillverkning var både ett manligt och kvinnligt yrke.
Det enda yrke som kvinnor i högre grad hade var växtfärgningen, eftersom den ofta tillhörde sejdkvinnans lott. ("Medicinkvinnan"/shamanen.) I vissa perioder höll sig kvinnan närmre byn av naturliga skäl - vid och kring barnafödandet - men i övrigt var kvinnor och män jämlika.
Vet du förresten varför det betyder otur att lägga nycklarna på bordet?
Det kommer från bronsåldern/vikingatiden.
Kvinnorna var de som hade nycklarna till husen. Ju fler nycklar, desto mäktigare kvinna. Om kvinnan tyckte att mannen inte var till belåtenhet, t ex att han var borta för mycket på resor, la hon bara nycklarna på bordet och gick. Det betydde skilsmässa. Då var hon fri att gå till ett annat hus...
Både män och kvinnor höll i och deltog i riter kring gudar och trosföreställningar. Både män och kvinnor fick höja sin röst i församlingen, och det finns inga tecken på att kvinnan betraktades som "ett vekare käril".
Vad hände?
Varför lever vi idag, mer än tusen år senare, i ett samhälle fyllt av kvinnoförtryck?
Det som hände var att kristendomen spreds. Jag är ingen motståndare mot Jesu lära, men det här synsättet kommer från religionen. Den lära som spreds i det tidiga kristnandet byggde så mycket på de judiska lärorna, där kvinnan var lägre ställd. Nere vid Medelhavet hade kvinnorna redan långt tidigare börjat få en lägre status i och med att de grekisk-romerska gudarna och dyrkades. Visst fanns det kvinnliga gudinnor, men de var inte jämställda med männen.
När mänskligheten dyrkade "den stora modern", var kvinnan helig och överställd mannen. Nu har pendeln svängt och en mängd manliga gudar - Jesus, Gud, Muhammed, Buddha - har regerat, med följd att kvinnor världen över har fått sämre och sämre levnadsvillkor.
Är det inte dags att pendeln svänger tillbaka - gärna till mitten?
Att vi hittar en balans mellan manligt och kvinnligt och ser att vi kompletterar varandra, är två olika delar av ett?
Jag har alltid gillat symbolen för yin-yang. Det kvinnliga och manliga förenat, omslingrat och odelbart. En liten prick av svart i det vita. En liten prick av vitt i det svarta. Helhet.
Om det ändå kunde bli en symbol för vårt jämställdhetsarbete i nutid...
Att bara lita på det man ser
Jag är alternativare. Min uppväxtfamilj är trogna anhängare av den naturvetenskapliga traditionen.
Det krockar emellanåt.
Det som oftast blir problem, är min ovilja att acceptera bevisbördan.
Jag tycker nämligen inte att allt behöver kunna bevisas, mätas, räknas och ses.
För mig är det viktigt, men inte det enda. Jag tycker att jag kan känna, ana, tro och förtrösta också - och det är lika viktigt för mig.
De andra blir galna när jag säger så.
Hur kan man bortse från fakta?
Men det som går och mäta och väga, går ju bara att mäta och väga för att vi har uppfunnit lämpliga måttband och vågar. Om vi bara tror på det våra verktyg kan bevisa, så kommer vi ju aldrig komma på något nytt! Verktygen begränsar oss.
Ta det här med energier (i alternativ medicin), till exempel. Det går inte att mäta att det går energibanor i och utanför kroppen. Däremot kan man mäta resultat av t ex akupunktur, som arbetar i dessa energibanor och energipunkter. För mig blir det då tydligt att vi bara saknar metoder och verktyg att mäta ett fenomen som faktiskt existerar. Jag konstaterar alltså bara att det fungerar och är nöjd med det, eftersom jag inte är forskningsintresserad. (Någon annan får uppfinna mätredskapet.)
- Men HUR kan du tro på något du inte ser? frågar min upprörda forskarsyster.
- Eh - hur kan du tro på kvarkar? svarar jag.
- Vad då, det är ju inte samma sak. Det finns ju BEVIS för att de finns.
- Men ingen har ju sett dem. Och det finns ju BEVIS för att energibanor också finns, men inte matematiska formler utan empiri.
- Äsch, det är ju bara subjektiva upplevelser, de kan man inte lita på.
- Tror du inte att det var en subjektiv upplevelse som fick Newton att "uppfinna" dragningskraften?
Det slutar alltid i osämja.
En dag när jag körde hemåt, fick jag en annan bild i huvudet.
Om man bara tror på det man ser, så är det ju jätteläskigt att köra bil.
I varje ögonblick ser jag ju egentligen bara ett visst antal meter framför mig. En väg som svänger lite, träd runt omkring och där borta... Vad göms därborta? Kan jag egentligen vara säker på att världen fortsätter där? Jag ser den ju inte. Borde jag inte köra väldigt försiktigt fram, eller skicka fram någon sorts undersökningsredskap - en månsond - för att kolla att inte allt bara slutar där borta? Nej. Jag litar på min empiri: Igår när jag körde här så fortsatte vägen. Det gick fin-fint att köra hela vägen hem till Mistelås, inga stup eller svarta hål kantade min väg.
På dessa grunder kör jag bil.
Jag förtröstar på att världen fortsätter, jag litar på min erfarenhet att vägen går vidare, jag tror på de "sagor" jag har hört om att jorden är rund, jag känner att det kommer att ordna sig, jag anar att skogen fortsätter bortom de träd jag kan se just nu.
Alltså lever även naturvetarna i min verklighet där man också litar till erfarenhet, tro, förtröstan, känslor och aningar.
Det krockar emellanåt.
Det som oftast blir problem, är min ovilja att acceptera bevisbördan.
Jag tycker nämligen inte att allt behöver kunna bevisas, mätas, räknas och ses.
För mig är det viktigt, men inte det enda. Jag tycker att jag kan känna, ana, tro och förtrösta också - och det är lika viktigt för mig.
De andra blir galna när jag säger så.
Hur kan man bortse från fakta?
Men det som går och mäta och väga, går ju bara att mäta och väga för att vi har uppfunnit lämpliga måttband och vågar. Om vi bara tror på det våra verktyg kan bevisa, så kommer vi ju aldrig komma på något nytt! Verktygen begränsar oss.
Ta det här med energier (i alternativ medicin), till exempel. Det går inte att mäta att det går energibanor i och utanför kroppen. Däremot kan man mäta resultat av t ex akupunktur, som arbetar i dessa energibanor och energipunkter. För mig blir det då tydligt att vi bara saknar metoder och verktyg att mäta ett fenomen som faktiskt existerar. Jag konstaterar alltså bara att det fungerar och är nöjd med det, eftersom jag inte är forskningsintresserad. (Någon annan får uppfinna mätredskapet.)
- Men HUR kan du tro på något du inte ser? frågar min upprörda forskarsyster.
- Eh - hur kan du tro på kvarkar? svarar jag.
- Vad då, det är ju inte samma sak. Det finns ju BEVIS för att de finns.
- Men ingen har ju sett dem. Och det finns ju BEVIS för att energibanor också finns, men inte matematiska formler utan empiri.
- Äsch, det är ju bara subjektiva upplevelser, de kan man inte lita på.
- Tror du inte att det var en subjektiv upplevelse som fick Newton att "uppfinna" dragningskraften?
Det slutar alltid i osämja.
En dag när jag körde hemåt, fick jag en annan bild i huvudet.
Om man bara tror på det man ser, så är det ju jätteläskigt att köra bil.
I varje ögonblick ser jag ju egentligen bara ett visst antal meter framför mig. En väg som svänger lite, träd runt omkring och där borta... Vad göms därborta? Kan jag egentligen vara säker på att världen fortsätter där? Jag ser den ju inte. Borde jag inte köra väldigt försiktigt fram, eller skicka fram någon sorts undersökningsredskap - en månsond - för att kolla att inte allt bara slutar där borta? Nej. Jag litar på min empiri: Igår när jag körde här så fortsatte vägen. Det gick fin-fint att köra hela vägen hem till Mistelås, inga stup eller svarta hål kantade min väg.
På dessa grunder kör jag bil.
Jag förtröstar på att världen fortsätter, jag litar på min erfarenhet att vägen går vidare, jag tror på de "sagor" jag har hört om att jorden är rund, jag känner att det kommer att ordna sig, jag anar att skogen fortsätter bortom de träd jag kan se just nu.
Alltså lever även naturvetarna i min verklighet där man också litar till erfarenhet, tro, förtröstan, känslor och aningar.
måndag 9 augusti 2010
Må som du förtjänar!
Det borde inte vara så svårt att må bra.
Lite är det faktiskt det vi ska vara specialister på: Att överleva.
Anpassningsbara och intelligenta som vi är, vi människor, borde vi klara av att se till att vi mår toppen. Det hör ju till det här med naturligt urval, rasens fortbestånd och så vidare.
Ändå är det så många som mår så dåligt.
Vad beror det på?
Kan det vara att det är så komplexa förhållanden som påverkar vår hälsa? Det är strålning från microvågsugnar och mobiltelefoner, märkliga tillsatser i maten, näringsfattig mat, för lite sömn, stress och ännu mer. Kanske blir det för mycket att ta in - och ändra på.
Många av oss vill nog gärna hitta en "quick fix". Ett mirakelmedel, som gör så att vi klarar allt det där andra. Därför säljs det många superjuicer och superpiller. Vi hoppas att det räcker att ta en hutt med till exempel aloe vera-juice, och sedan kan vi leva vidare på samma sätt.
Jag tror tyvärr inte det fungerar så. Vi behöver ta oss en rejäl funderare och känna efter: Vad är det som gör att vi mår bra? Vad påverkar vår hälsa negativt? Det är säkert olika för var och en. Besluten är också personliga.
Själv har jag valt bort många saker. Microvågsugn, tillsatser i maten, mineraloljeprodukter, margarin, plastmaterial i kläder, bygel-BH, bildskärmsstrålning (bytt till LCD överallt), stress med mera. Däremot accepterar jag mobiltelefon (dock inte i sovrummet), el, trådlöst bredband och socker ibland. Det är inga självklara val...
Jag tänker så här: Hur gärna vill jag ha detta i mitt liv? Är det mycket viktigt, går det då att lösa på något bättre sätt? Om inte - är det viktigt nog att få en hälsopåverkning? Är det inte det, så ryker det.
Det viktiga för mig har varit att ta genomtänkta beslut och våga ifrågasätta. Annars är det så lätt att bara slinka med i fållan bland de andra fåren, göra som alla andra och må som alla andra.
Vi förtjänar alla att må prima!
Det är lite det livet går ut på...
Lite är det faktiskt det vi ska vara specialister på: Att överleva.
Anpassningsbara och intelligenta som vi är, vi människor, borde vi klara av att se till att vi mår toppen. Det hör ju till det här med naturligt urval, rasens fortbestånd och så vidare.
Ändå är det så många som mår så dåligt.
Vad beror det på?
Kan det vara att det är så komplexa förhållanden som påverkar vår hälsa? Det är strålning från microvågsugnar och mobiltelefoner, märkliga tillsatser i maten, näringsfattig mat, för lite sömn, stress och ännu mer. Kanske blir det för mycket att ta in - och ändra på.
Många av oss vill nog gärna hitta en "quick fix". Ett mirakelmedel, som gör så att vi klarar allt det där andra. Därför säljs det många superjuicer och superpiller. Vi hoppas att det räcker att ta en hutt med till exempel aloe vera-juice, och sedan kan vi leva vidare på samma sätt.
Jag tror tyvärr inte det fungerar så. Vi behöver ta oss en rejäl funderare och känna efter: Vad är det som gör att vi mår bra? Vad påverkar vår hälsa negativt? Det är säkert olika för var och en. Besluten är också personliga.
Själv har jag valt bort många saker. Microvågsugn, tillsatser i maten, mineraloljeprodukter, margarin, plastmaterial i kläder, bygel-BH, bildskärmsstrålning (bytt till LCD överallt), stress med mera. Däremot accepterar jag mobiltelefon (dock inte i sovrummet), el, trådlöst bredband och socker ibland. Det är inga självklara val...
Jag tänker så här: Hur gärna vill jag ha detta i mitt liv? Är det mycket viktigt, går det då att lösa på något bättre sätt? Om inte - är det viktigt nog att få en hälsopåverkning? Är det inte det, så ryker det.
Det viktiga för mig har varit att ta genomtänkta beslut och våga ifrågasätta. Annars är det så lätt att bara slinka med i fållan bland de andra fåren, göra som alla andra och må som alla andra.
Vi förtjänar alla att må prima!
Det är lite det livet går ut på...
Tiden före barn
Ibland tänker jag på tiden innan jag hade barn och hus. Herrejöstanes, så mycket man måste ha hunnit med!
Jag jobbade enormt mycket. Det var ju inga större problem att klämma in 60-100 timmar i veckan.
Ändå hann jag umgås lite med vänner, ta sånglektioner, cykla överallt, läsa böcker, gå på stan, flytta i tid och otid, inreda och städa.
Och de veckor då jag inte jobbade max, hann jag göra allt det andra. Ta det lugnt, skriva brev, läsa svårare böcker, gå på konserter och resa. Och ändå hann jag med att ha någon dag ibland då jag bara deppade och tittade på TV-shop.
Jag åt när jag var hungrig, städade när jag tyckte det såg trist ut, betalade mina fyra räkningar när jag hade lust.
Det var bra tider.
Ändå längtade jag efter något annat.
Efter tvåsamhet, efter hus, efter barn.
Så så blev det.
Redan hus och sambo ställde helt nya krav. Efter tio timmar på jobbet drog jag på målarkläderna och fortsatte in på nattkröken. Men det gick, det med. Bland annat för att vi hade råd att köpa färdigmat, äta ute och det inte var så noga med tider.
Men allt ställdes på ände när barnen kom. Plötsligt behövde golven städas minst varannan dag, för att inte de små liven skulle bli svarta på händer och knän. Katter behövde övervakas, mattider hållas minutiöst, blöjor bytas, barnsaker inhandlas, kläder tvättas hela tiden och pengar blev en bristvara. (Det är ju inte så konstigt: Fortfarande två som jobbar, men fyra som förbrukar...)
Jag har inte ångrat mig, men jag kan säga så här:
Jag respekterar verkligen människor som väljer att inte ha barn.
Och jag funderar på varför jag valde som jag gjorde.
Jag är inte den mest barnkära, blir inte till mig av små knyten.
Inte heller hade jag en bild av hur livet "måste" vara.
Ändå visste jag att det skulle bli hus och två barn.
Det får mig att tro att det ändå är lite förutbestämt.
Eller att jag är mer en produkt av min uppfostran än jag själv tror.
Eller att det helt enkelt är en av livets självvalda prövningar... :)
Jag jobbade enormt mycket. Det var ju inga större problem att klämma in 60-100 timmar i veckan.
Ändå hann jag umgås lite med vänner, ta sånglektioner, cykla överallt, läsa böcker, gå på stan, flytta i tid och otid, inreda och städa.
Och de veckor då jag inte jobbade max, hann jag göra allt det andra. Ta det lugnt, skriva brev, läsa svårare böcker, gå på konserter och resa. Och ändå hann jag med att ha någon dag ibland då jag bara deppade och tittade på TV-shop.
Jag åt när jag var hungrig, städade när jag tyckte det såg trist ut, betalade mina fyra räkningar när jag hade lust.
Det var bra tider.
Ändå längtade jag efter något annat.
Efter tvåsamhet, efter hus, efter barn.
Så så blev det.
Redan hus och sambo ställde helt nya krav. Efter tio timmar på jobbet drog jag på målarkläderna och fortsatte in på nattkröken. Men det gick, det med. Bland annat för att vi hade råd att köpa färdigmat, äta ute och det inte var så noga med tider.
Men allt ställdes på ände när barnen kom. Plötsligt behövde golven städas minst varannan dag, för att inte de små liven skulle bli svarta på händer och knän. Katter behövde övervakas, mattider hållas minutiöst, blöjor bytas, barnsaker inhandlas, kläder tvättas hela tiden och pengar blev en bristvara. (Det är ju inte så konstigt: Fortfarande två som jobbar, men fyra som förbrukar...)
Jag har inte ångrat mig, men jag kan säga så här:
Jag respekterar verkligen människor som väljer att inte ha barn.
Och jag funderar på varför jag valde som jag gjorde.
Jag är inte den mest barnkära, blir inte till mig av små knyten.
Inte heller hade jag en bild av hur livet "måste" vara.
Ändå visste jag att det skulle bli hus och två barn.
Det får mig att tro att det ändå är lite förutbestämt.
Eller att jag är mer en produkt av min uppfostran än jag själv tror.
Eller att det helt enkelt är en av livets självvalda prövningar... :)
söndag 8 augusti 2010
Osocial - va sa ru?
Allvarligt talat: Är ordet osocial på väg att etablera sig?
Nu såg jag det i en TV-reklam.
Utan att skämmas säger speakern ungefär: "När du känner dig osocial kan du ta fram någon av våra tidskrifter..."
En reklamfilm för tidskrifter, dvs media för det skrivna ordet. Det är nästan ännu värre att vara så illitterär när man hanterar skrivet språk som sin profession. Hade det varit reklam för blåställ eller något annat handfast, så hade det kanske slunkit förbi.
Jag kanske är gammalmodig när jag tycker att det heter asocial?
Språket förändras, brukar det heta.
Ja, det gör ju det. Men vissa förändringar är inte trevliga, smarta eller tjusiga - de är bara dumma.
Att renovera ett språk är lika delikat som att renovera ett gammalt kvarter. Man vill ju att särarten ska finnas kvar, att det som är speciellt ska leva kvar men i bättre form, som klarar sig mot tidens tand.
Lösningen är inte att riva ner allt och bygga nytt. Inte heller att riva ut alla trägolv och ersätta med plastmattor.
Osocial är som plastfönster på ett trähus.
Nu såg jag det i en TV-reklam.
Utan att skämmas säger speakern ungefär: "När du känner dig osocial kan du ta fram någon av våra tidskrifter..."
En reklamfilm för tidskrifter, dvs media för det skrivna ordet. Det är nästan ännu värre att vara så illitterär när man hanterar skrivet språk som sin profession. Hade det varit reklam för blåställ eller något annat handfast, så hade det kanske slunkit förbi.
Jag kanske är gammalmodig när jag tycker att det heter asocial?
Språket förändras, brukar det heta.
Ja, det gör ju det. Men vissa förändringar är inte trevliga, smarta eller tjusiga - de är bara dumma.
Att renovera ett språk är lika delikat som att renovera ett gammalt kvarter. Man vill ju att särarten ska finnas kvar, att det som är speciellt ska leva kvar men i bättre form, som klarar sig mot tidens tand.
Lösningen är inte att riva ner allt och bygga nytt. Inte heller att riva ut alla trägolv och ersätta med plastmattor.
Osocial är som plastfönster på ett trähus.
Att sälja en stad
Alla städer i Sverige behöver en slogan. Det har blivit en självklarhet och marknadsförarna vänder ut och in på sig för att hitta på nya ordvändningar.
De är inte alltid så bra...
Det är nästan som om de försöker skriva in sin längtan och sina önskningar i denna stadsslogan. Inte är det helt i linje med verkligheten...
Offensiva Åseda är en av mina favoriter. Vi som bor i närområdet vet att det är ungefär det sista som Åseda är.
Res inte Alvesta förbi är också en klassiker. Vet man hur hjärnan fungerar, vet man att "inte" icke registreras. Denna slogan blir alltså en uppmaning att åka förbi Alvesta utan att stanna...
Lite förnuftigare, lite vänligare - Lessebo. Enligt mina erfarenheter stämmer det inte alls, varken det ena eller det andra - tvärtom.
Expansiva Växjö blev Europas grönaste stad, vilket väcker både ilska och trötthet. Folk som är intresserade av miljö blir arga och vill ha bevis, de som inte bryr sig undrar om det finns mycket skog och ängar där (och de utländska vännerna undrar om staden är rik).
Det är lätt att skratta åt dessa slogans. De känns lite patetiska, minst sagt. Knappt ens de som bor på orten förstår vad de ska beskriva, och för en utomstående blir det bara floskler.
Men kanske har jag missuppfattat hela idén. Kanske är de inte till för att göra staden minnesvärd, för att profilera sig och för att sätta namnet på kartan. Kanske är de mer tänkta som affirmationer. Genom att säga det tillräckligt ofta, så hoppas politikerna att det kommer att bli så.
I så fall är det väl åtminstone ett berömvärt försök.
De är inte alltid så bra...
Det är nästan som om de försöker skriva in sin längtan och sina önskningar i denna stadsslogan. Inte är det helt i linje med verkligheten...
Offensiva Åseda är en av mina favoriter. Vi som bor i närområdet vet att det är ungefär det sista som Åseda är.
Res inte Alvesta förbi är också en klassiker. Vet man hur hjärnan fungerar, vet man att "inte" icke registreras. Denna slogan blir alltså en uppmaning att åka förbi Alvesta utan att stanna...
Lite förnuftigare, lite vänligare - Lessebo. Enligt mina erfarenheter stämmer det inte alls, varken det ena eller det andra - tvärtom.
Expansiva Växjö blev Europas grönaste stad, vilket väcker både ilska och trötthet. Folk som är intresserade av miljö blir arga och vill ha bevis, de som inte bryr sig undrar om det finns mycket skog och ängar där (och de utländska vännerna undrar om staden är rik).
Det är lätt att skratta åt dessa slogans. De känns lite patetiska, minst sagt. Knappt ens de som bor på orten förstår vad de ska beskriva, och för en utomstående blir det bara floskler.
Men kanske har jag missuppfattat hela idén. Kanske är de inte till för att göra staden minnesvärd, för att profilera sig och för att sätta namnet på kartan. Kanske är de mer tänkta som affirmationer. Genom att säga det tillräckligt ofta, så hoppas politikerna att det kommer att bli så.
I så fall är det väl åtminstone ett berömvärt försök.
lördag 7 augusti 2010
Stadsfestivaler
De finns i hela Sverige. Stadsfestivalerna.
Den lilla "hurra, vad vi är bra och speciella"-festen.
Karl Oskar-dagarna, Kristianstad-dagarna, Hela Piteå dansar och ler. (Min personliga namn-favorit.)
Oavsett tema och stad, så ser det ungefär likadant ut:
Det finns barnaktiviteter och gatuartister.
Det finns ett litet nöjesfält.
Det finna många uteserveringar och öltält.
Det finns en mängd scener och det är talangjakt på något av dem.
Det blir musikuppträdanden och kvällshålligång.
Det märkliga är att det är nästan samma festival som turnerar. Samma artister, samma upplägg, samma spunna socker och samma öl. Inte är det platsbundet, inte.
Man skulle kunna tro att en stadsfestival skulle lyfta fram stadens förmågor. Bjuda hem de som har lyckats, visa vart man kan komma om man vågar drömma. Låta unga förmågor framträda, kanske möta de etablerade. Ge dem en scen, låta dem drömma.
Ta fram det som är säreget för orten. Karl Oskar-dagarna skulle förvandla Växjö till en 1800-talsstad, med hästskjutsar och amerika-biljetter och hemkokta karameller. Visor och fioler och gammeldans, sill och lingon och mjölk. Kanske också ett stråk av det som är Växjö nu, mångkulturellt och glasrike och möbler och skog.
Men så är det förstås inte. I stället är det hoppborgar, idol-artister och radiobilar.
Det är förståeligt - lättare att ta ett färdigt koncept - men trist. Ge jobbet som projektledare till mig! Jag skulle gärna göra det.
Men det kanske inte är publikt nog.
Jag vet i alla fall väldigt många som stannar hemma under dessa stadsfestivaler, för att det är ett trist kommersiellt jippo som är för turister. Det borde vara en fest för de som bor där i första hand!
Den lilla "hurra, vad vi är bra och speciella"-festen.
Karl Oskar-dagarna, Kristianstad-dagarna, Hela Piteå dansar och ler. (Min personliga namn-favorit.)
Oavsett tema och stad, så ser det ungefär likadant ut:
Det finns barnaktiviteter och gatuartister.
Det finns ett litet nöjesfält.
Det finna många uteserveringar och öltält.
Det finns en mängd scener och det är talangjakt på något av dem.
Det blir musikuppträdanden och kvällshålligång.
Det märkliga är att det är nästan samma festival som turnerar. Samma artister, samma upplägg, samma spunna socker och samma öl. Inte är det platsbundet, inte.
Man skulle kunna tro att en stadsfestival skulle lyfta fram stadens förmågor. Bjuda hem de som har lyckats, visa vart man kan komma om man vågar drömma. Låta unga förmågor framträda, kanske möta de etablerade. Ge dem en scen, låta dem drömma.
Ta fram det som är säreget för orten. Karl Oskar-dagarna skulle förvandla Växjö till en 1800-talsstad, med hästskjutsar och amerika-biljetter och hemkokta karameller. Visor och fioler och gammeldans, sill och lingon och mjölk. Kanske också ett stråk av det som är Växjö nu, mångkulturellt och glasrike och möbler och skog.
Men så är det förstås inte. I stället är det hoppborgar, idol-artister och radiobilar.
Det är förståeligt - lättare att ta ett färdigt koncept - men trist. Ge jobbet som projektledare till mig! Jag skulle gärna göra det.
Men det kanske inte är publikt nog.
Jag vet i alla fall väldigt många som stannar hemma under dessa stadsfestivaler, för att det är ett trist kommersiellt jippo som är för turister. Det borde vara en fest för de som bor där i första hand!
Irevik
Fantastiska plats!
En havsvik med anor från vikingatiden, efter landhöjningen en dalgång ner mot havet. Havet dominerar hela platsen. Vilt, vågigt, stormigt, vindigt och oändligt. Sandstranden är magisk, lång och böjd med alldeles vit och mjuk sand. Längre bort finns en bit kalkstensstrand, där kalkstenar, slipade av havet ligger i drivor. De går att knacka sönder och inuti kan man finna vackra skatter, överraskande mineraler och fossiler.
Dalgången är omgiven av klintar, nakna bergväggar som stupar rakt ner mot den forna viken. Uppe på en av dessa klintar kan man se hur ung dalen är. Den är nu bevuxen med tallskog, gotländska martallar som står så tätt, så tätt, att man knappt kan förnimma alla små sommarstugor.
Uppe på klintarna finns fortfarande tecken på vikingaliv. Fornborgar, grottor, vildvuxna rosor, förvildade bär från deras odlingar - det är lätt att förlora sig i tankar.
I bergväggarna finner man mindre grottor i kalkstenen, som havets vågor har urholkat under många år. De är nu roliga lekplatser, spännande växtställen och där finns också små stalaktiter och stalagmiter att beskåda.
Stranden, den stillsamma och vilda, når man endast till fots. Ovanför sanden och strandrågen växer enstaka vilda martallar och vidsträckta strandängar och naturen är fridlyst. Det är ett av de få ställen på ön som verkligen respekteras av alla - antagligen för att det är tillräckligt långt från Visby och lite otillgängligt för turistbussarna.
Det händer inte så mycket i Irevik.
En liten restaurang, ett litet vandrarhem - i övrigt bara sommarstugor som hukar under martallarna. Det är fortfarande ett familjärt ställe, ett sådant där man hälsar på alla man möter och folk pratar med gående över sina staket.
Det händer mycket i min själ i Irevik. Jag landar, ser saker för deras rätta värde och finner lugnet. Det är ett magiskt ställe för mig, nyupptäckt och hemtamt samtidigt.
När jag blir stor ska jag bo i Irevik.
En havsvik med anor från vikingatiden, efter landhöjningen en dalgång ner mot havet. Havet dominerar hela platsen. Vilt, vågigt, stormigt, vindigt och oändligt. Sandstranden är magisk, lång och böjd med alldeles vit och mjuk sand. Längre bort finns en bit kalkstensstrand, där kalkstenar, slipade av havet ligger i drivor. De går att knacka sönder och inuti kan man finna vackra skatter, överraskande mineraler och fossiler.
Dalgången är omgiven av klintar, nakna bergväggar som stupar rakt ner mot den forna viken. Uppe på en av dessa klintar kan man se hur ung dalen är. Den är nu bevuxen med tallskog, gotländska martallar som står så tätt, så tätt, att man knappt kan förnimma alla små sommarstugor.
Uppe på klintarna finns fortfarande tecken på vikingaliv. Fornborgar, grottor, vildvuxna rosor, förvildade bär från deras odlingar - det är lätt att förlora sig i tankar.
I bergväggarna finner man mindre grottor i kalkstenen, som havets vågor har urholkat under många år. De är nu roliga lekplatser, spännande växtställen och där finns också små stalaktiter och stalagmiter att beskåda.
Stranden, den stillsamma och vilda, når man endast till fots. Ovanför sanden och strandrågen växer enstaka vilda martallar och vidsträckta strandängar och naturen är fridlyst. Det är ett av de få ställen på ön som verkligen respekteras av alla - antagligen för att det är tillräckligt långt från Visby och lite otillgängligt för turistbussarna.
Det händer inte så mycket i Irevik.
En liten restaurang, ett litet vandrarhem - i övrigt bara sommarstugor som hukar under martallarna. Det är fortfarande ett familjärt ställe, ett sådant där man hälsar på alla man möter och folk pratar med gående över sina staket.
Det händer mycket i min själ i Irevik. Jag landar, ser saker för deras rätta värde och finner lugnet. Det är ett magiskt ställe för mig, nyupptäckt och hemtamt samtidigt.
När jag blir stor ska jag bo i Irevik.
fredag 6 augusti 2010
Att adoptera en igelkott
Det är mycket att tänka på när man ska adoptera.
Kan jag satsa så mycket tid som det innebär att ta hand om en liten varelse från en annan del av världen? Kan jag stötta och hjälpa, fastän jag kanske inte vet så mycket om den lillas bakgrund? Kan jag vara en bra mamma, trots att jag inte är hennes biologiska mor?
Ibland hinner man inte tänka efter, man bara måste agera.
Så var det när igelkotten Klara letade sig fram till vår familj.
En liten, liten sticksboll kom hoppande genom gräset till studsmattan, där barnen studsade och skrattade för fullt. Helt orädd verkade hon. Vi sprang förstås fram och tittade, glada över att vi hade igelkottbarn i vår trädgård. Hon var så liten, mycket mindre än sin bror som syntes borta i rosenhäcken.
Vi skrattade åt hennes skuttande i gräsmattan, trodde att det var för att hon var så liten att hon tyckte den var ojämn. Lite senare satte vi skrattet i halsen, då Sonen upptäckte att hon bara hade ett framben.
Höger framtass var borta. Kvar var bara en liten stump, som såg infekterad och öm ut. Det var inget att göra - klart vi måste hjälpa till!
Uppblött kattmat, insekter som vi hade fångat och lite vatten blev första målet. Lilla igelkotten åt glupskt, och vi förstod att hon hade kommit till oss för att hon inte hade så långt kvar. Ett sista desperat försök att överleva, helt enkelt. Jag hämtade aloe vera-sprayen och sprutade på stumpen. Det sved, hon ryckte till, men stannade ändå och åt.
Därefter försvann hon och var borta hela dagen. Sov, antagligen. På kvällen kom hon fram igen, och fick mer mat. Morgonen därpå stod hon på gräsmattan vid frukost. Redan vid lunch kom hon igen, mycket snabbare och piggare nu, och åt dubbelt så mycket mat. Sedan var det tyst till tredje morgonen.
När vi tittade ut från frukostbordet, såg vi lilla Klara (som vi nu hade döpt henne till), idogt skuttande fram över den stora gräsmattan mot vår ytterdörr. "Hallå, jag är hungrig!" Hela familjen följdes förstås ut med uppblött kattmat i högsta hugg. Oj, som hon åt! Och mycket piggare. Stumpen hade läkt ihop, hon ville nosa på alla våra händer och vi fick klappa henne.
Så nu har vi en tam igelkott. Tur att det finns tid att lära sig mer, innan det blir vinter och dags för ide.
Egentligen var det nog inte vi som adopterade henne. Det var hon som adopterade oss.
Kan jag satsa så mycket tid som det innebär att ta hand om en liten varelse från en annan del av världen? Kan jag stötta och hjälpa, fastän jag kanske inte vet så mycket om den lillas bakgrund? Kan jag vara en bra mamma, trots att jag inte är hennes biologiska mor?
Ibland hinner man inte tänka efter, man bara måste agera.
Så var det när igelkotten Klara letade sig fram till vår familj.
En liten, liten sticksboll kom hoppande genom gräset till studsmattan, där barnen studsade och skrattade för fullt. Helt orädd verkade hon. Vi sprang förstås fram och tittade, glada över att vi hade igelkottbarn i vår trädgård. Hon var så liten, mycket mindre än sin bror som syntes borta i rosenhäcken.
Vi skrattade åt hennes skuttande i gräsmattan, trodde att det var för att hon var så liten att hon tyckte den var ojämn. Lite senare satte vi skrattet i halsen, då Sonen upptäckte att hon bara hade ett framben.
Höger framtass var borta. Kvar var bara en liten stump, som såg infekterad och öm ut. Det var inget att göra - klart vi måste hjälpa till!
Uppblött kattmat, insekter som vi hade fångat och lite vatten blev första målet. Lilla igelkotten åt glupskt, och vi förstod att hon hade kommit till oss för att hon inte hade så långt kvar. Ett sista desperat försök att överleva, helt enkelt. Jag hämtade aloe vera-sprayen och sprutade på stumpen. Det sved, hon ryckte till, men stannade ändå och åt.
Därefter försvann hon och var borta hela dagen. Sov, antagligen. På kvällen kom hon fram igen, och fick mer mat. Morgonen därpå stod hon på gräsmattan vid frukost. Redan vid lunch kom hon igen, mycket snabbare och piggare nu, och åt dubbelt så mycket mat. Sedan var det tyst till tredje morgonen.
När vi tittade ut från frukostbordet, såg vi lilla Klara (som vi nu hade döpt henne till), idogt skuttande fram över den stora gräsmattan mot vår ytterdörr. "Hallå, jag är hungrig!" Hela familjen följdes förstås ut med uppblött kattmat i högsta hugg. Oj, som hon åt! Och mycket piggare. Stumpen hade läkt ihop, hon ville nosa på alla våra händer och vi fick klappa henne.
Så nu har vi en tam igelkott. Tur att det finns tid att lära sig mer, innan det blir vinter och dags för ide.
Egentligen var det nog inte vi som adopterade henne. Det var hon som adopterade oss.
torsdag 5 augusti 2010
Allsång
Jag kommer ihåg allsång på Skansen när jag var liten.
Vi satt hemma i plyschsoffan, hela familjen. Jag tror att vi hade ätit middag ganska precis innan, för pappa och mamma satt med kaffekoppar.
Programmet startade och så fort första tonen spelades, stämde alla upp. Sedan sjöng vi allihop - med undantag för pappa, som bara klämde i ibland - oavbrutet i en timme. Det var "Bullfest", "Rosa på bal" och andra moderna och pigga sånger.
Låt mig säga det igen: Hela familjen satt där. Vuxna, barn och tonåringar satt och finsjöng i soffan tillsammans, trots att musikutbudet i programmet på den tiden mest lämpade sig för de mellan fyrtio och döden.
Ibland tror jag att det är där jag har basen för mitt breda viskunnande. Allsång på Skansen, en och annan nitisk musiklärare samt den tjocka Evert Taube-boken med läderpärmar. Och förstås 60 visor från 60-talet samt klassikern 60 visor om kärlek.
Min upplevelse är att jag växte upp i ett hem med mycket musik. Så här i vuxen ålder inser jag ju att det inte var föräldrarna som stod för musicerandet - det var ju vi barn! Mamma spelade Gläns över sjö och strand två gånger under min uppväxt (felfritt och oklanderligt - något överraskande) och pappa tog ton på klarinetten en gång som jag minns. I övrigt var det vi barn som klinkade piano, lärde oss spela knappdragspel, övade på fiol och blockflöjt, gjorde egna låtar och skrev texter.
Men i Allsång på Skansen förenades vi alla i sång.
Det är lite fint.
Och väldigt märkligt, när man tänker på det.
Fem människor, utspridda i en hörnsoffa som tittar på TV och sjunger för full hals.
Man får vara glad att det är tillåtet.
Annars hade man ju lätt kunnat bli inspärrad för mindre.
Vi satt hemma i plyschsoffan, hela familjen. Jag tror att vi hade ätit middag ganska precis innan, för pappa och mamma satt med kaffekoppar.
Programmet startade och så fort första tonen spelades, stämde alla upp. Sedan sjöng vi allihop - med undantag för pappa, som bara klämde i ibland - oavbrutet i en timme. Det var "Bullfest", "Rosa på bal" och andra moderna och pigga sånger.
Låt mig säga det igen: Hela familjen satt där. Vuxna, barn och tonåringar satt och finsjöng i soffan tillsammans, trots att musikutbudet i programmet på den tiden mest lämpade sig för de mellan fyrtio och döden.
Ibland tror jag att det är där jag har basen för mitt breda viskunnande. Allsång på Skansen, en och annan nitisk musiklärare samt den tjocka Evert Taube-boken med läderpärmar. Och förstås 60 visor från 60-talet samt klassikern 60 visor om kärlek.
Min upplevelse är att jag växte upp i ett hem med mycket musik. Så här i vuxen ålder inser jag ju att det inte var föräldrarna som stod för musicerandet - det var ju vi barn! Mamma spelade Gläns över sjö och strand två gånger under min uppväxt (felfritt och oklanderligt - något överraskande) och pappa tog ton på klarinetten en gång som jag minns. I övrigt var det vi barn som klinkade piano, lärde oss spela knappdragspel, övade på fiol och blockflöjt, gjorde egna låtar och skrev texter.
Men i Allsång på Skansen förenades vi alla i sång.
Det är lite fint.
Och väldigt märkligt, när man tänker på det.
Fem människor, utspridda i en hörnsoffa som tittar på TV och sjunger för full hals.
Man får vara glad att det är tillåtet.
Annars hade man ju lätt kunnat bli inspärrad för mindre.
Fattigdom - en förutsättning för bevarande?
Gamla miljöer, gamla hus, gamla miljöer fascinerar. I vissa delar av vårt land finns mycket bevarat, i andra nästan ingenting.
Vad är skillnaden?
Ett svar är: Fattigdom.
De delar av landet som historiskt sett har varit fattigt har mycket bevarat. Där har man helt enkelt inte haft råd att renovera, hänga med på trender, riva och bygga nytt. Man har fått hålla tillgodo.
Och nu är vi så glada att det finns bevarat!
Vad vore Visby utan sina små gulliga hus och ringmuren?
Och landsbygden utan sina röda hus med vita knutar?
Eller Simrishamn utan sina gränder?
Jag tror vi har något att lära oss av detta.
Nytt är inte alltid bättre än gammalt. Inte ens om man har råd.
Det borde stadsplanerarna tänka på!
Ibland är det bättre att renovera än att bygga nytt, även om det kostar på.
Tänk om Växjö hade haft kvar fler trähus!
Varje gång jag tänker på Båtsmanstorget så ryser jag... Där fanns gränder, små hus, en stad från förr, historia. Vad finns där nu? Hemska hemska hus och ett dött torg.
Fast om hundra år kanske det är just dessa hus som behöver räddas.
Jag ska försöka tänka på det när nästa rysning kommer. :)
Vad är skillnaden?
Ett svar är: Fattigdom.
De delar av landet som historiskt sett har varit fattigt har mycket bevarat. Där har man helt enkelt inte haft råd att renovera, hänga med på trender, riva och bygga nytt. Man har fått hålla tillgodo.
Och nu är vi så glada att det finns bevarat!
Vad vore Visby utan sina små gulliga hus och ringmuren?
Och landsbygden utan sina röda hus med vita knutar?
Eller Simrishamn utan sina gränder?
Jag tror vi har något att lära oss av detta.
Nytt är inte alltid bättre än gammalt. Inte ens om man har råd.
Det borde stadsplanerarna tänka på!
Ibland är det bättre att renovera än att bygga nytt, även om det kostar på.
Tänk om Växjö hade haft kvar fler trähus!
Varje gång jag tänker på Båtsmanstorget så ryser jag... Där fanns gränder, små hus, en stad från förr, historia. Vad finns där nu? Hemska hemska hus och ett dött torg.
Fast om hundra år kanske det är just dessa hus som behöver räddas.
Jag ska försöka tänka på det när nästa rysning kommer. :)
onsdag 4 augusti 2010
Opposites attract...
Maken och jag är i grunden olika.
Jag är snabb, han är långsam.
Jag älskar att bada, han hatar bad.
Jag är naiv, han är skeptiker.
Jag är morgonpigg, han är nattsuddare.
Jag går upp i vikt så fort jag ser en glass, han kan äta vad som helst och bara tänka att han ska gå ner i vikt så gör han det.
Jag är optimist till gränsen på dum, han är pessimist.
Jag gillar heta duschar, han ljumma.
Jag kan fortsätta hur länge som helst.
Vi har alltid skojat om att vår förening är världar som möts och att vi i vårt förhållande därför är helt kompletta - vi har ju allt!
Det finns dock en sak som är omöjlig att se med ett leende: Sovtemperaturen.
Maken vill ha varmt, jag vill ha svalt.
Hur kompromissar man med det?
När jag ligger och flämtar utan täcke och knappt får luft, ligger han med duntäcket uppdraget till nästippen och fryser. Han har dessutom utvecklat förmågan att få halsinfektioner så fort man sover för öppet fönster (även under sommaren och värmeböljor).
Lösningen har i femton år varit att jag står ut.
Jag sover sämre och längre, har fler mardrömmar, vaknar stingslig och klibbig.
De enstaka nätter jag har sovit själv, har jag öppet överallt och njuter. Korsdrag är underbart!
Härom veckan bestämde jag att det är nog.
Nu är det min tur!
Så jag öppnade resolut balkongdörren på vid gavel och sa:
"Nu har vi sovit i klibbig och unken värme länge nog. De följande femton åren blir det på mitt sätt."
Så la jag mig nöjd och belåten i min säng med endast påslakan och tog ingen notis om huttrandet under duntäcket bredvid mig.
Om det var härligt att vakna?
Ja... Himmelskt.
Och Maken slapp halsinfektionen i blotta förskräckelsen.
Dessutom vaknade han piggare än på länge.
Vem vet, han kanske inte ens är morgontrött egentligen?
En ny värld väntar.
Jag är snabb, han är långsam.
Jag älskar att bada, han hatar bad.
Jag är naiv, han är skeptiker.
Jag är morgonpigg, han är nattsuddare.
Jag går upp i vikt så fort jag ser en glass, han kan äta vad som helst och bara tänka att han ska gå ner i vikt så gör han det.
Jag är optimist till gränsen på dum, han är pessimist.
Jag gillar heta duschar, han ljumma.
Jag kan fortsätta hur länge som helst.
Vi har alltid skojat om att vår förening är världar som möts och att vi i vårt förhållande därför är helt kompletta - vi har ju allt!
Det finns dock en sak som är omöjlig att se med ett leende: Sovtemperaturen.
Maken vill ha varmt, jag vill ha svalt.
Hur kompromissar man med det?
När jag ligger och flämtar utan täcke och knappt får luft, ligger han med duntäcket uppdraget till nästippen och fryser. Han har dessutom utvecklat förmågan att få halsinfektioner så fort man sover för öppet fönster (även under sommaren och värmeböljor).
Lösningen har i femton år varit att jag står ut.
Jag sover sämre och längre, har fler mardrömmar, vaknar stingslig och klibbig.
De enstaka nätter jag har sovit själv, har jag öppet överallt och njuter. Korsdrag är underbart!
Härom veckan bestämde jag att det är nog.
Nu är det min tur!
Så jag öppnade resolut balkongdörren på vid gavel och sa:
"Nu har vi sovit i klibbig och unken värme länge nog. De följande femton åren blir det på mitt sätt."
Så la jag mig nöjd och belåten i min säng med endast påslakan och tog ingen notis om huttrandet under duntäcket bredvid mig.
Om det var härligt att vakna?
Ja... Himmelskt.
Och Maken slapp halsinfektionen i blotta förskräckelsen.
Dessutom vaknade han piggare än på länge.
Vem vet, han kanske inte ens är morgontrött egentligen?
En ny värld väntar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)