fredag 30 april 2010

Livsguide?

Jag är inte en vis kvinna.
Däremot är jag bra på att lyssna på de som vet bättre.
Och jag glömmer aldrig... (Det är så vi elefanter fungerar.)

Tack vare min stigande ålder har jag haft gott om tid på mig att lyssna, så ett och annat bra har jag snappat upp. Jag har också mycket goda rådgivare, alltid nära till hands, och min intuition blir allt bättre.

Men vis?
Nej, inte särskilt.

Jag är på väg själv.
Ibland säker, ibland vilsen - som alla andra.

Så när en mycket intuitiv, intelligent, emotionell och fantastiskt person refererar till mig som hennes livscoach, blir jag lite full i fniss.

Känns lite som när en blind leder en blind...
Men hon är övertygad om att jag har svaren.

Jag är ödmjukt tacksam för att jag har kunnat hjälpa till!

torsdag 29 april 2010

Alla dessa (o)ljud!

Det låter om allting i våra hem.
Datorer piper och susar, digitalboxar tjuter, skärmar surrar och sladdar brummar. Lägg till de ljud vi egentligen lyssnar på, dvs TV-filmen, telefonsamtalet, radioprogrammet, musiken eller samtalet.
Och då har jag inte ens kommit till diskmaskiner, torktumlare, tvättmaskiner och hårtorkar!

När vi kommer ut blir det ofta ännu värre. Trafikljud! Bilar som brummar, tjuter, pyser, gnisslar. Bussar och tunnelbanor som väsnas så att alla öron vill vika ihop sig och aldrig mer öppnas. Folk som pratar högt och villigt i mobiltelefoner, musik som läcker ur andras hörlurar, stoj från andra sidan gatan, olika musik i varje affär. Klirr, slammer och oväsen.

Jag blir tokig!
Det är så hårda och artificiella ljud, inte alls naturliga.
Mina öron vill bara ha vindsus, fågelkvitter, barnskratt, flugsurr, bäckens kvillrande och någon enstaka hackspett i fjärran. Då mår de bra!

Det var under min utbrändhetstid som jag förstod hur mycket ljud påverkar i alla fall mig. Jag är nu mycket uppmärksam på vad jag utsätter mina öron för, eftersom det är det i särklass mest uttröttande för mig.

Sist jag var en vecka i Stockholm var jag tvungen att ta till hård-terapi när jag kom hem. Det var raka vägen ut i skogen, sitta på en sten tills det slutade pipa och ringa i huvudet. Så jädra skönt!

När folk pratar om att stänga av TV:n på riktigt för att spara ström, tänker jag på att spara öronen. (Inte förrän man stänger av på knappen, slutar den att låta.)

Varför är öronen så känsliga?
Jag vet inte.
För att de är HÅL rätt in till hjärnan, kanske?! :)
Hur som helst: Jag ska vara försiktig med mina.
Och när jag har utsatt dem för skräp, så finns en räddning: Öronljus!

Mammabloggar - ett viktigt forum

När jag var småbarnsmamma, fanns det inte bloggar.
(Det känns lite jobbigt att erkänna det, för då verkar jag så förfärligt gammal. Försök ändå att ha i åtanke att blogg är en ganska nypåfunnen sak. Mitt äldsta barn är faktiskt bara 8 år...)

Jag önskar att det hade funnits det!
Om jag hade kunnat skriva av mig min mamma-ångest, försöka hitta mening i vardagen genom att rapportera alla små framsteg och kunnat läsa om andras bäbis-liv, så hade det nog varit mer uthärdligt att ha småbarn.

För jag tror att det är det mammabloggarna gör.
De försöker ordna ett kaotiskt liv, genom att skriva ner det.
De berättar om sina (för andra meningslösa) händelser, så de slipper tjata ihjäl sina vänner.
De skriver ner oro och funderingar, ventilerar det där man inte vågar säga på BVC.

Dessutom kan de få tips av andras upplevelser via deras bloggar!
Det blir som en förlängd föräldragrupp, där man dessutom kan välja sällskap. Nice...

Att blogga lite när ungen (äntligen) sover lite, måste vara helt perfekt! Då behöver man inte göra något jobbigt/nyttigt, man får en illusion om att fortfarande vara med i vuxenlivet, man kan surfa lite på internet och komma ut ur sin bubbla - det låter som behövlig terapi.

För oss som inte har småbarn längre, är det förstås inte så värst spännande att läsa om rapar, olika blöjbyten och barnvagnar. Det finurliga och härliga är dock att vi kan låta bli! Och så kanske vi slipper lyssna på alltför långa haranger om detta ytterst inskränkta liv, om vi skulle lyckas släpa ut en av mammorna på en fika.

En klassisk win - win!

onsdag 28 april 2010

Häxutklädda alternativare



Följande historia hörde jag från en liten bekant.

Hon hade varit intresserad av alternativ medicin m m ett tag, när hon och hennes mamma åkte till vad som annonserades som en "alternativ-mässa" i Stockholmstrakten.

När de kom dit, var samtliga utställare klädda i häxhattar.
Då kände hon (inte helt oväntat) att det här med alternativa metoder fick ta paus för hennes del.

Först skrattade jag mycket länge när jag hörde detta.
Det var så absurt och så onödigt dumt, att jag faktiskt bara kunde flina.
Hade de lite otur när de tänkte?

Sedan blev jag arg.
Sådana påhitt förstör ju för alla oss andra!
Det spiller över på oss som seriöst ägnar oss åt t ex behandlingar som ännu inte är registrerade och godkända av den svenska sjukvården. Inte konstigt att folk funderar både en och två gånger innan de vågar boka en behandling hos mig, om de oroar sig för att jag ska ha häxhatt!

Undrar om de blir lättade eller besvikna när jag är så himla vanlig...

Det är både fantastiskt roligt och förskräckligt tråkigt. Men, skämt åsido: Det finns inget hopp alls att få alternativa vägar accepterade om vi tramsar på det viset!

För det är trams, inget annat.

Det är att jämföra med följande scenario: En person blir kritiserad för att klä sig för sexigt. Då kontrar hon/han med att klä sig som en prostituerad!
Lika otänkbart är det att klä ut sig i häxhattar på en alternativmässa.

Alternativ står för just det - ett alternativ till den etablerade sjukvården. Är vi alternativare mindre seriösa? Nej, absolut inte! Många av de tekniker vi jobbar med är betydligt äldre än den västerländska sjukvårdstraditionen, och långt mer beprövade.

Kom ihåg att den västerländska sjukvården är ung. Det började någonstans på slagfälten, där fältskärarna upptäckte saker. Kom också ihåg att t ex akupunktur var klassat som hokus-pokus i Sverige till bara för 10 år sedan. Idag sätter var och varannan mödravårdcentral och sjukgymnast nålar...

Sverige ligger inte direkt i framkant för nyheter. Reiki till exempel, är en godkänd behandlingsteknik i Schweiz och Nederländerna. Om du får en utbrändhetsdiagnos där, blir du ordinerad en initiering i reiki, så att du kan självbehandla.

Jag säger inte att alternativa metoder ALLTID är bättre än västerländsk medicin. Nej, inte alls. Men jag tror att man ska ha ett öppet sinne och känna efter vad man själv mår bäst av.

Men häxhattar går bort.
Det tycker jag är oseriöst och drar ner en hel bransch.

Låta de stekta sparvarna flyga in i munnen


Om du vill något riktigt mycket, ska du ta i mindre.

Låter det märkligt?
Nej, inte om du tänker efter.

Om du ska skynda dig riktigt mycket, vet du att det går bättre om du gör mindre rörelser.
Blir du yvigare, försöker mer, blir det råddigt och tidskrävande. Du gör mer, men det blir mindre.

Precis så är det i livet!
Ju mer du styr och råddar, desto jobbigare blir det.
När du vågar vänta och jobba med små medel, kommer det bara till dig.

Tålamod.
För mig handlade det länge om att bara vänta. Så sa alltid föräldrarna när man ville ha något, och så fick man vänta och vänta.

Under min sjukskrivning förstod jag plötsligt att det faktiskt handlade om något annat.
Mod att tåla sig.

För det krävs mod att inte agera, att bara avvakta och andas.
Men när man lyckas, flyger de stekta sparvarna in i munnen.
Och det är ju inte helt fel.

tisdag 27 april 2010

Hurra - jag har överlevt!

När jag var liten trodde jag aldrig att jag skulle överleva till 25 års ålder.
Jag vet faktiskt inte varför. Det var bara självklart av någon anledning.

I tonåren hängde jag upp den känslan på allmänna domedagsvarningar från freds- och miljögrupper. Om inte tredje världskriget bröt ut skulle jobbet göras av miljöförstöringen.

Vuxen skulle jag i alla fall inte hinna bli.

Jag och Maken har pratat om det här. Han hade nämligen samma inställning!
Undrar om det här var tidsandan, eller om vi bara råkar vara oerhört pessimistiska.
Kanske hade rock-mantrat från 80-talet också en viss betydelse: Live hard, love fast, die young.

25 var gränsen. Äldre än så skulle jag inte behöva bli. Därför körde jag så det rykte. Det gällde ju för bövelen att hinna med så mycket som möjligt innan man kolade!

Åren fram till 30 var liksom bonus. Jag levde på lånad tid. När som helst nu... En månad efter giftermålet som 29 åring blev jag påkörd. Jag tänkte: Jaha, nu är det dags!
Fast jag överlevde. Blev stukad och skadad, men levde gjorde jag minsann.

Jag ska inte säga att jag blev besviken, men paff var jag. Därefter kom överraskningarna slag i slag.

Jag blev gravid strax efter. Plötsligt ställdes allt på kant! Nu gick det ju inte att bara dö... Eftersom jag åkte på en förlossningsdepression, blev min oro för att dö förvandlad till dödslängtan. Jag kommer ihåg att jag låg och räknade på hur många år jag var tvungen att överleva innan jag kunde få vila. Trettio år - eller åtminstone tjugo - kom jag fram till. Det kändes som förfärligt länge...

Men nu, när jag närmar mig 40, känner jag tvärtom. Hurra - jag har överlevt! Det har ju gått alldeles kanonbra. Världskriget har avvaktat, jorden hänger med fortfarande, mina fysiska men efter olyckan går att leva med, depressionen har försvunnit, jag är visare och lyckligare - allt är helt enkelt mycket bättre än någonsin!

Det är ju fantastiskt.
Varje dag känns som en gåva och jag fyller min plats.

Indianerna räknar 40-årsdagen som en viktig vändpunkt i livet. Fram till 40 års ålder är man bunden av det kontrakt man kom till jorden för. Efter 40 är man fri att göra vad man vill...

Känns som ett härligt perspektiv, nu när man börjar närma sig döhalvan!

Älska din nästa såsom dig själv


För några dagar sedan sa en vis man till mig:
"Du kör väl med jag älskar mig själv och jag förlåter mig själv?"

Jag såg ut som ett frågetecken.
Förklaringen var att det var en sorts meditation. Jag fick i hemläxa att sitta i lotusställning med handflatorna mot varandra framför bröstbenet och säga "Jag älskar mig själv" i minst fem minuter, morgon och kväll. Därefter skulle jag knäböja, lägga pannan i golvet och armarna rakt fram och säga "Jag förlåter mig själv" i fem minuter.

"För det är där problemet sitter, inte sant?" sa den vise mannen och plirade med ögonen.

Jo visst.
Det är ingen nyhet.
Jag har lite svårt att älska mig själv.

Det är så lätt att älska andra! Jag kan ärligt säga att jag uppskattar de allra flesta människor för vad de är. Och de bitar jag eventuellt inte gillar, kan jag acceptera. De fyller sin plats och är viktiga, de med.

Men mig själv?
Länge älskade jag bara mina handlingar, dvs det jag gjorde.
Jag kunde vara stolt, glad och "älska" något presterat, t ex en produktion, en stressig dag på jobbet eller ett välstädat rum. Ju mer jag presterade, desto mer älskad blev jag (av mig själv).

Det var ju därför jag blev utbränd, det har jag listat ut.

Min första psykolog frågade mig en dag: "Men vem är du när du inte GÖR?"
Jag blev helt tyst. Sedan kom det tyst: "Ingen."
Hon svarade: "Så om du inte gör, finns du inte?"
Jag funderade: "Jo, det gör jag väl. Men jag är ointressant då."
Och sedan kom tårarna: "Du förstår, jag måste förtjäna min plats på jorden. Om jag inte gör - och gör bra - har jag ingen rätt att vara här."

De senaste sex åren har varit en kamp för att lära om på den punkten.
Jag trodde nog att det hade gått rätt bra, så när den vise mannen kom med hemläxan, tänkte jag: Jaha, det nu igen.

En liten stund in i övningen insåg jag att jag inte riktigt var hemma i det här.
Det hände absolut ingenting.
Först var det helt svart, jag kände inte någon övertygelse alls. Sedan kände jag mig obekväm, undrade om jag hade kommit ihåg orden rätt - för inte skulle jag väl säga "älskar mig själv", det lät så själviskt. Därefter började jag raljera i mitt huvud, och det kändes som om jag dramatiskt skulle resa mig upp och slå ut armarna och proklamera orden på bästa teatermanér.

Det gick ju för bövelen inte att göra på ett seriöst sätt!
Och jag som har så lätt för meditation annars.

"Jag förlåter mig själv" kändes obekvämt första gången, men andra gången rasslade det till. Bilder, situationer och händelser flimrade förbi och jag förlät mig själv för än det ena, än det andra. Men så fort jag satte mig tillrätta för "jag älskar mig själv" så blev det svart.

Fasiken!
Det här är lurigt.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra.
Dagarna har gått och det har inte släppt. Jag har helt enkelt ingen bild av mig själv! Det finns ingenting att relatera älskandet till.

Jag tror att jag ska be änglarna om hjälp.

Det sägs ju att man inte kan älska andra om man inte älskar sig själv. Det tror jag är båg. Men i Den Stora Boken Om Allting, står det ju att man ska älska sin nästa såsom sig själv. Då ska man ju älska sig själv såsom sin nästa också.
Det är bara att bita ihop och sätta igång.

Mitt nyårslöfte: Innan jag blir 40 ska jag lära mig att älska mig själv!

måndag 26 april 2010

Bu för sköljmedel!

Jag slutade med sköljmedel när jag fick barn.
Detta för att jag helt plötsligt fattade att sköljmedel i kläder = tvålrester i kläder.

Ville jag att mina barn skulle ha tvål på huden hela dagarna?
Nej, självklart inte.

Jag var dock väldigt indoktrinerad, trodde att kläderna skulle bli jätteskrynkliga och hårda. Döm om min förvåning när jag bytte tvättmedel till tvättsåpa och allt kom mjukt och fint ut ur tvättmaskinen!

Om saker - t ex jeans - skulle upplevas som stela/skrynkliga, så kan man stryka dem.
Tänk, så enkelt!
Och så slipper man tvålrester i kläderna samt mer utsläpp i naturen.
Sånt bryr man sig om allt mer när man har egen brunn.

Så: Sköljmedel är bara båg. Det är ytterligare en sådan produkt som uppkommer ur ett skapat behov. Först gör man tvättmedlen hårda och aggressiva, så att tvätten blir stel av dem. Sedan skapar man ett sköljmedel som därmed går att sälja. Det är smart.

Men ännu smartare är att sluta gå på båget.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Läste i tidningen om bröstcancer. Det visar sig att majoriteten av kvinnor med bröstcancer har ätit vitamintillskott.

Jaha.

Och hur tolkar man då detta i medierna?
Jo, att vitamintillskott ökar risken för bröstcancer!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...

För det första:
Många kvinnor i åldern mellan 20 och 60 år äter vitamintillskott.

För det andra:
Hur mår man innan cancern bryter ut och upptäcks? Är man kanske hängig, känner sig trött, orkar mindre, håret ser risigt ut och man blir lättare förkyld än vanligt? Ja! Och vad gör de flesta då, innan de går till doktorn? Jo: Köper vitaminer! Man tänker "lite c-vitamin och järn gör nog susen".

Så, ett år senare, när cancern är upptäckt och man ingår i en undersökning, kryssar man i rutan för "har ätit vitamintillskott de senaste fem åren".

Ett statistiskt samband uppstår!
Wow - det här är sprängstoff: Vitaminer skapar cancer!

Statistiska samband går att hitta precis var som helst.
Jag hoppas att alla som läser om det här i tidningen förstår att läsa mellan raderna och granska informationen kritiskt...

Det var väl Mark Twain som sa det:
"Det finns tre sorters lögn: Lögn, förbannad lögn och statistik."

söndag 25 april 2010

Hey hey we're the monkeys!


När jag reser, fascineras jag av en sak:
Beteendet vid ankomst.
Det är samma sak på både flyg och tåg.

Man anländer till slutdestinationen. Alla ska av och tåget/flygplanet går ingenstans förrän alla har lämnat.

Ändå:
Två minuter innan fordonet stannat, reser sig folk och börjar slita i sina prylar. De köar i gången, trängs och skuffas, svettas och kämpar för att komma av.

Jag sitter lugnt och betraktar spektaklet. När det är lugnt, går jag av. Oftast har de andra inte hunnit så långt. Jag, som inte behöver köa, hinner lätt upp dem. Glatt hummandes den gamla låten "hey hey we're the monkeys...".

Mina barn och andras ungar

Mina barn älskar att ha andra barn på besök. Eftersom vi bor på landet, blir det ofta att man får hem 1-2 barn på lördagsförmiddagen, och så stannar de till kvällen.

Det är jättemysigt!
Vi har ju stort hus och stor tomt, så de leker och springer och hoppar och smyger. Jag hör deras röster stiga och sjunka från olika hörn av gården.

En sak är dock inte så rolig: Andra ungars matvanor.
De äter ju ingenting!

Ändå försöker jag laga "vanlig" mat när vi har besök. Det blir inga spanska köttbullar i sherrysås, ingen lammkorma, ingen andalusisk fisksoppa. Jag försöker mitt allra bästa att laga svensk normalmat. Köttfärssås och spaghetti, grillad kycklingfilé med klyftpotatis, kyckling med ris och currysås, grillad lax med potatis.

Men inte då... Barnen äter inte lax, de gillar inte grönsaker i köttfärssåsen (små små morotsbitar och selleri), de tycker att currysåsen är för gul, kycklingfilén är för stark, ris är inte gott och de äter inga grönsaker.

GAAAH!
Jag försöker behålla lugnet och säger att de ska försöka äta det som de tycker är ok, pilla bort det andra och se till att de blir mätta. "Det här är den mat som finns! Ät den, annars kommer du att bli hungrig" är det ständiga budskapet - serverat med ett stort leende.

De petar lite i maten, äter kanske någonting av det som serverats. Jag erbjuder en macka, men det vill de inte ha. "Jag här mätt" påstår de. "Är du säker?" säger jag.
Och det är de ju.

Tio minuter senare kommer de:
"Får vi en glass?"
"När är det fika?"
"Ska du baka paj idag?"
"Vet du, min mamma gör alltid kladdkaka på eftermiddagen."
"Har du något godis?"

Sorry, ungar. I det här huset äter vi mat, inte snask.
Vi äter hellre mellanmål än fika, dvs yogurt och macka i stället för kanelbullar.
Jag är vänlig men bestämd och förklarar att jag inte kommer att ge mig en tum. Om de är hungriga, skulle de ha ätit mer till lunch. Det är en lärdom till nästa gång!

Barnen ser desperata ut, som narkomaner på jakt efter en fix. Socker!!!
Det är faktiskt otäckt.

Idag, när lunchen inte föll i god jord, kapitulerade jag för tjatet och gjorde en kladdkaka. När jag berättade att den var färdig HOPPADE GÄSTBARNET UPP OCH NED OCH KLAPPADE I HÄNDERNA! (Väldigt okaraktäristiskt för just det här barnet, som är så stillsam att man med jämna mellanrum måste kolla att hon lever.) Det lyste nästan maniskt i hennes ögon. Min impuls var att gå tillbaka med alltihop ut i köket. Det var olustigt.

Men det gjorde jag ju inte. Jag gav dem varsin yoggi och en frukt, och sedan fick de en bit kladdkaka. De orkade inte så mycket, tack och lov.

Men vad är det för fel på folk?
Tratta i sina barn socker i tid och otid?
Varför?

Det är nu dessutom bevisat att sockerberoende öppnar upp för allehanda andra beroenden, t ex alkoholism och heroinism. Känns det som något man vill ge sitt barn?

Socker är giftigt, så enkelt är det.
Och vi får i oss förfärliga mängder socker alldeles utan godis och bakverk.
Så det som är lättast att undvika borde man väl låta bli, kan jag tänka.

Mina barn är ibland helt förtvivlade när jag hämtar dem hos andra ungar. Då har de varit där mellan t ex 11 och 17 och ingen mat har bjudits. Det har fikats två gånger, med sockerbullar eller fattiga riddare eller våfflor, men ingen mat eller frukt. Mina barn är då helt slut, gråtfärdiga (eftersom de inte så gärna äter sötsaker) och matta. Jag blir arg, men det är väldigt svårt att göra någonting åt det. Man får ju ta seden dit man kommer...

Jag har dock börjat fråga de där föräldrarna om matplanerna när jag lämnar. Min ursäkt är att jag vill veta för att kunna planera maten hemma... Sedan brukar jag lite försiktigt nämna att de inte äter pajer, bullar eller tårta, så jag är tacksam om de i stället kan få en macka vid eventuellt fika. Folk tycker nog att jag är rätt jobbig, men det får va.

Härmed fattar jag ett beslut: I fortsättningen tänker jag inte anpassa vår mat efter besöksbarn. Får mina barn äta skräpmat när de är på besök, så får väl andras ungar äta världsmat när de är här. Och fullkorn. Och osötat.

When in Rome får väl gälla åt båda håll.

När blir du färdig?


En person i min närmaste krets frågade en gång:
- När blir du färdig?

Hon var irriterad över att jag "sökte" och kom med nya rön hela tiden. Min personliga utveckling (fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt) tog tydligen för mycket på hennes värld.

Jag blev mållös. Färdig? Jag har inte ens tänkt tanken!
Varför skulle det ens vara mitt mål?

Målet är givetvis att bli klokare, starkare, kunnigare, vackrare, smidigare, friare och lyckligare. Lägg märke till att jag inte använde formen klok, stark, kunnig... - för då antyds att det finns en färdig form för det. Det tror inte jag. Jag vill alltid utvecklas!

Målet är att "be all you can be" inom den här livstiden.
Tvärtom är det nog så, att om jag någonsin anser mig vara färdig, bör jag hoppa i sjön.
Färdig? Jag tror ju inte ens att man är färdig när man dör... :)

Så jag tittade på min nära och funderade. Om hon tror att det finns ett "färdig" så tror hon antagligen att hon är där själv. Det är spännande!

Jag svarade bara: Ja, säg det? och log.
För jag hoppas att jag aldrig blir färdig. Jag vill alldrig bliva stur, som Pippi sa.
När man är stur är man nog färdig. Det låter tråkigt.

Work in progress. Det passar mig: Work in progress.

lördag 24 april 2010

Städerska sökes - helst gratis

Det finns de som gillar att städa, har jag hört.
Jag är på sätt och vis släkt med dem: Jag gillar att ha städat.

Själva städandet är i och för sig inte så farligt när man väl gör det. Jag kan faktiskt tycka att det är härligt! Man tar tag och sliter, svettas, bär, springer, putsar, fejar ett tag och så blir det fint. Som ett träningspass med extra belöning på slutet!

Mitt problem är att jag tycker det behövs alldeles för ofta.
Hela tiden, faktiskt. Man hinner ju knappt göra någonting förrän det är dags för sanering igen.

(Det kan bero på att vi bor i ett extremt stort hus, har två barn som liksom värper leksaker efter sig och två luddiga katter.)

Jag skulle inte ha några som helst problem med att ha städhjälp. En del vill inte låta andra plocka i deras smuts, eller komma in i sitt allra heligaste hem. Jag, som har jobbat med städning tidigare, har inga tankar i den riktningen. Det är väl kanon att man kan överlåta saker till fackmän! Om man har råd, vill säga. Själv känner jag nog att det svider för mycket i plånboken. Men pigdebatten förstår jag inte alls! Varför skulle det vara förnedrande att städa efter andra? I så fall är det betydligt mer kränkande att jobba som rörmokare och gräva i andras skit. Eller vara bilmekaniker, tungt och skitigt. Nehej, det köper jag inte alls. Så länge man får vettigt betalt är det ett jobb som alla andra.

Mitt problem är alltså monetärt, så jag har slagit städerska ur hågen.
Men idag kom jag på en sak: Det finns folk som verkligen uppskattar att städa. De blir rastlösa när allt är fejat, och börjar om direkt igen i sitt hem. Lite maniskt, men det kan man ju dra nytta av tänker jag!

Det måste ju vara mycket roligare att städa där det verkligen syns. Hemma hos oss, till exempel.

Så jag gör härmed en efterlysning:
Du som tycker städning är roligt - hör av dig till mig!

fredag 23 april 2010

Äta vad kroppen vill ha - lyx!

Att kunna gå fram till kylen, titta in och känna vad man är sugen på - vilken vardagslyx!

Kroppen vet ju vad den behöver, och det varierar med tid och dag. Oftast äter vi det vi har bestämt, inte det vi är sugna på.

Då får inte kroppen det den behöver. Så enkelt är det.

ALLT med mat spelar roll: Ingredienser, kryddor, färg, temperatur, smak...

Enkla tips för att få med så mycket som möjligt:
- Trafikljus
Minst tre färger på tallriken, gärna klara och glada.
- Din favoritsmak
Det du gillar på ett nyttigt sätt. (Gillar du sött, så använd lite honung i maten eller färskt frukt. Gillar du salt, så använd kapris eller oliver.)
- Mycket färskt
Levande föda, färsk och rå. Grönsaker, frukt, nötter, fisk.

Om vi inte får det vi behöver, blir vi sugna direkt efter maten. Det är då godiset kommer fram... (Smågodis är ju listigt nog både fint färgat och har många smaker.)

Du som äter på restaurang kan välja mat åtminstone lite.
Du som har matlåda till jobbet ligger lite värre till. Tips: Packa flera olika saker och ha på jobbet!
Du som äter hemma: Se till att ha många saker hemma att välja mellan.

Det är ljuvligt att äta sig nöjd!
:)

Jag vägrar bikini på Dottern!

Min femåriga dotter vill ha bikini. Det kommer inte att hända än på sisådär 8 år!

Varför finns det bikinis till små barn? Det är inte så att de har några bröst att dölja, inte mer än småkillar i alla fall. Att sätta på en liten flicka en bikiniöverdel är att antyda att hennes platta bröst är sexuellt laddat, och det tycker jag är förfärligt!

Egentligen skulle jag vilja att mina barn badade nakna. Så länge de var små nog för att inte protestera, blev det förstås så. Men snart började de titta sig omkring och ville ha badkläder "som alla andra". Det fick de förstås, men bikini - nej tack!

Vill man inte bada i byxor, kan man ha baddräkt tycker jag. Åtminstone tills det börjar utvecklas kvinnobröst - eller tills jämnåriga pojkar tittar/kommenterar.

Att barn vill ha bikini är ju bara naturligt - de ser ju att mamma har! Jag tänker på en god vän som tre år gammal sa till sin mamma att hon också ville ha "en sån där AB" (BH). Men då gäller det ju för oss vuxna att säga nej och förklara varför.

BH kommer inte heller på tal. Inte förrän det finns bröst som behöver hållas fast av någon anledning. Stringtrosor - löjligt. Vem köper stringtrosor till sitt barn? Det är helt absurt. Snacka om att bädda för svampinfektioner!

Nähä - barn ska vara barn så länge det går. Så är det bara.

torsdag 22 april 2010

Tänk att vara tyst

Jag gillar ensamhet och tystnad, finner frid i dem. Ju längre jag är tyst, desto mer känns det som om folk kommer och stör när de vill prata.

Jag kan gå en hel dag här hemma utan att säga ett ord till någon. Det är vilsamt. Ingen som ringer, ingen som väsnas. Bara jag och mina tankar. Det är trevligt sällskap. :)

Så kommer mannen hem med barnen och kaos utbryter. Jag ser förvånat på dem, kan inte förstå att tre personer kan göra så mycket väsen. Mannen pratar oavbrutet om Saker På Jobbet eller Nya Absolut Nödvändiga Teknikprylar. Sonen sjunger högljutt på någon dänga från radion, Dottern pratar i ett i ett om sin bebis (docka) och vad hon heter i leken och vilket jobb mamman har...

Om jag inte är beredd, gör det ont i hela mig.

Då skulle jag vilja ha en rewind-knapp. Spola tillbaka dem, sätta på paus och andas några djupa andetag. Sedan trycka på play och leende ta emot dem i hallen.

Det där med tyst retreat lockar mig. Enda orosmolnet är att jag inte skulle vilja börja prata igen...

Fotbollsnördar



Jag gifte mig med en musiker. Det var ett medvetet val. Så här resonerade jag: Hellre musiknörd än idrottsnörd.

Det värsta jag kunde tänka mig var en kille som satt och kollade på tipsextra i flera timmar på helgen. Eller som var tvungen att följa varenda tävling i varje OS/VM/Allsvenska eller vad det nu kan vara.

Jag är nämligen helt ointresserad av sport.
Nej, det blev fel: Jag är helt ointresserad av att TITTA på sport. Att utföra själv är kul!

Så något tråkigare än att genomlida en fotbollsmatch på TV kan jag inte komma på. För mig är det värre än testbilden. Och att titta på färg som torkar är ju rena festen jämförelsevis!

Så jag valde att stå ut med diverse musikprogram i stället. Later with Jools, konserter, Live from Abbey road, London Live - jag har sett allt. Det har varit lärorikt och praktiskt för mig som håller på med dans, men roligt tycker jag faktiskt inte att det är. Någon enstaka gång hittar jag något jag gillar på riktigt, och då piggnar jag till. Annars gör jag lite annat under tiden, skriver eller bokför eller sms-ar. Det är i alla fall klart uthärdligt - och långt ifrån så trist som sport.

Min make har - som planerat - hållit sig borta från sportevenemangen på TV. Det är en av de saker med honom som jag skattar högt. Så döm om min förvåning när han tankar hem ett tennisspel och ett fotbollsspel i sin iPhone.

Hmmm...
– Hur tänkte du nu? undrade jag.
– Tänkte det kunde vara kul för Sonen, svarade han.

Och jag lät mig luras.
Det började med att de spelade varannat spel. Sedan fick jag tanka hem spelet på min, så att de kunde spela mot varandra. Därefter var de förlorade...

Kväll efter kväll sitter de bredvid varandra och glor på sina miniskärmar. Det pratas passningar och snygga mål vid frukostbordet, de dryftar spelarköp och övergångar till andra lag. De har blivit fotbollsnördar!

Det allra värsta är att de inte är så vassa.
Hör på den här upphetsade konversationen i TV-soffan:

- Men Sonen, vad gör du?
- Vad då gör, jag försöker göra mål!
- Men vilka är du?
- Jag är Frankrike!
- Det är ju jag med.
- Vilket Frankrike är du?
- Dem med röda tröjor.
- Det är ju jag med!
- Så spelar vi i samma lag!
- Vem spelar vi mot, då?
- Vet inte. PASSA MIG, SONEN!

Jag suckar och himlar lite med ögonen. Inte låter det som om de har koll, direkt.
Och det var INTE det här som var dealen.

Men jag har en plan...
Härom dagen tankade jag hem spel som jag visste att Sonen skulle gilla skarpt. Jag presenterade det för honom som Ett Mycket Roligare Spel, visade på alla gadgets och specialeffekter och spännande banor.

Jag kan höra honom nu, därute i TV-rummet, helt inne i det nya spelet.
Någon virtuell fotbollsmatch är det inte tal om.
Och mannen plinkar på gitarr inne i studion.

Allt är tillbaka till normalt. Hoppas att det fortsätter så.
Kvinnlig list slår aldrig fel... :)

onsdag 21 april 2010

Teknik-panik

Jag lider av en åkomma: Teknik-panik.
Du har kanske hört talas om teknik-stress. Ta det gånger tio, så är du på min nivå.

Ex 1:
Jag sitter och bokför vid datorn, pluttar in verifikationer i lugn och ro. Plötsligt slår jag snett och det blir fel belopp. Jag försöker ångra - det går inte. Jag försöker ta bort verikfikationen - det går inte.
Paniken infinner sig...
Jag trycker på en liten, liten knapp på tangentbordet (de ser alltid så oskyldiga ut, både före och efter) - och hela årets alla verifikationer FÖRSVINNER. Bara att börja om...

Ex 2:
Jag kör bil. Plötsligt hörs något konstigt från vänstra framhjulet. Jag kör lite till, men det går inte bort. Jag stannar och går ur bilen för att kolla vad som har hänt. Allt ser helt normalt ut. Jag hoppar in igen och kör. DÅ BÖRJAR DET LUKTA BRÄNT. Rök kommer genom friskluftsintaget, jag får panik och ringer min teknikkunnige man.
Hans instruktion?
"Rör ingenting, gå ur bilen och vänta på mig. Varför händer sådant bara dig?"

Tja, det är inget konstigt alls.
Jag är bara inte teknikkompatibel.
När de som skapar teknikprylar konstruerar och testar dem, har de aldrig tänkt på hur såna som jag kommer att använda prylarna. Egentligen borde jag jobba som testare! Det hade minsann fått dem in i nya banor!

Ofta behöver jag bara komma i närheten av tekniska prylar för att de ska flippa ut. Jag lägger händerna på TV:n - den hänger sig. Jag ställer mig bredvid en CD-spelare - skivan fastnar. Jag går lugnt förbi en hushållsapparat - den kortsluter.
Tekniska saker tenderar att explodera, brinna och smälta när jag finns i rummet, det är bara att acceptera. (Ska jag försöka se det som en talang, kanske?)

Så alltid när jag ska göra något som involverar teknik så infinner sig paniken. Torr i munnen, svettig under armarna, kissnödig.

Därför är jag omåttligt stolt varenda gång som jag lyckas med något (även mediokert) teknikanvändande. Som t ex den här bloggen. Jag har byggt den själv (!) och kan använda den.

Än har den inte exploderat!

Schampo är onödigt!



När jag var 15 år läste jag en artikel i OKEJ. Det handlade om en tjej med ett fantastiskt hår som hävdade att hon aldrig använde schampo. Hon påstod att om man aldrig börjar, behövs det inte.

Jag, som hade långt, självlockigt och torrt hår, tyckte det lät fantastiskt.

Det tog dock ett tag för mig att våga testa den här teorin. Sociala tryck och sådant...
Jag flätade in löshår och hade dreads ett tag. När jag tog ut dem, behövde jag inte tvätta mer än en gång i veckan. Håret hade vant sig, såg inte fett ut alls.

När sedan vår son föddes, började jag aldrig använda schampo på hans hår. Det växte ut och blev blankt, tjockt och härligt. Mycket beröm har han fått genom åren...

Jag slutade också med schampo. Det var lite kämpigt i början, men det ordnade sig så småningom.

När sedan dottern kom, var det självklart att också hon skulle vara utan. Resultatet är vackra hår, som aldrig blir feta eller luktar illa, vare sig av matos eller eldrök. Allt liksom bara rinner av, håret är i perfekt kondition och hittar sin egen balans.

Missförstå mig inte nu: Vi tvättar håret! Jag tvättar varannan dag, ungarna lite mer sällan. Vi undviker bara schampo!

Det finns jättemånga underbara produkter för den som vill tvätta håret naturligt. Indiska hade ett grönt-te-schampo ett tag, man kan tvätta med rasul (tvållera) eller någon av alla de fantastiska produkter som finns på hälsokosten. Ofta räcker det med bara varmt vatten och fingertopparna!

Ja, det är lite konstigt för oss i västvärlden.
Men kom ihåg: Schampo är en produkt som uppstod under andra världskriget, då man hade en massa spillolja över efter allt petroleumbaserat bränsle. Det var då man kom på den ljusa idén att tillverka kläder av plast (nylonstrumpor) samt skönhetsprodukter (tvål, schampo, krämer m m).

Och jag vet inte vad ni tycker, men själv är jag inte intresserad av att smörja in varken mig själv eller mina barn med bensin.
Jag håller mig till växtoljor. De kostar lite mer, men är fantastiska - och räcker längre, eftersom man inte torkar ut sin hud och sitt hår.

Prova du också!

tisdag 20 april 2010

Jättekvinna i lilleputtland

Jag är en ganska lång och bred kvinna, men ingen jätte. Ändå känner jag mig totalt otymplig i de flesta offentliga miljöer. Jag får inte plats! Saker och ting står för trångt, det är bökigt och smalt överallt.

Det kan bero på att jag är en smula... yvig.
Armar och ben viftar och far, min väska slänger bakom mig, scarfsen är lång och jag rör mig för hastigt. Det tar tre sekunder, så har jag puttat till ett cafébord, snabbt fångat värmeljusstaken som stod på, med påföljd att väskan far fram och slår ner en stol. Och när jag snabbt vänder mig om till mitt sällskap, för att försäkra att allt gick bra, så har scarfsen fastnat i en tavla som därför hamnar på sned.

Jepp. Så är mitt liv. Klumpig? Nä, det tycker jag inte. Möjligtvis lite... För mycket. För trånga miljöer, alltså.

Som i söndags, på tåget. Blir kissig, reser mig med möda från min plats. Tar lite tid att samla ihop alla kroppsdelar, väska, långt halsband och jättefötter. Hukar ut i gången, vinglar bort till toa. Ledig, tur! Rycker upp dörren. Man med dasen i handen ser förskräckt ut, rycker dörren ur min hand och låser. Hello!?! NU behövs det inte!

Nå, jag väntar tills han gått ut, tränger mig in på toaletten och får panik. Toalettrummet sitter tight om axlarna... Andas djupt och sätter mig. Efter handtvätt ska jag försöka dra på alla kläder. Ramlar sedan ut i gången, drar i kjolen för att kolla så att den inte är instoppad i strumpbyxorna och dråsar ner i mitt säte igen.

Jag är en sådan som kan ha toapapper hängande efter någon kroppsdel.
Det är bara att acceptera. Men det är bara för att det är för trångt och bökigt överallt.

Jag är en jättekvinna i lilleputtland.

måndag 19 april 2010

Expresso - snabbt kaffe?

På Centralen njuter jag av en fantastisk cappucino. Het, aromrik, oerhört krämig créma, lagom stor - kort sagt: Perfekt.
Jag glädjs åt att jag får uppleva den.
I bakgrunden hör jag två kvinnor granska menyn. De tycker tydligen att det är för dyrt och jämför med något annat café. Den ena kvinnan säger:

- Vi kan lika gärna gå dit, dom har ju expresso där också.

Och jag finner mig själv tänka: Gör du det. Vet du inte ens att det heter espresso (och varför) kan du med all säkerhet inte känna skillnad på bryggkaffe och ett mästerverk heller...

Underbara, lättillgängliga musik!

Jag sitter på tåget och lyssnar på musik i min iPhone. Timmarna går och låt efter låt strömmar genom mig. Inte vilken musik som helst heller - noga utvald, underbar musik. Sådär att varje ny låt framkallar ett leende och jag tänker "åh, DEN!".

Vilken lyx!
Tänk, så tillgänglig musik är idag.
Det är fantastiskt!

Tågresandet för tankarna till ungdomen. Jag hade pojkvän i Skåne, så det blev långa och många tågresor (på den tiden 6 timmar!). Jag hade en Freestyle - det var ju en walkman, men då kallades alla freestyle. I den kunde jag spela kasettband. På varje resa släpade jag med fyra 90-minutersband, mer orkade jag inte bära med. Det innebar 6 timmars musik för de tolv timmarna på tåget. Dessutom fick jag snällt lyssna på låtarna i den ordning de låg. Spolandet tog för mycket på batterierna.

Ungdomarna idag skrattar säkert, men så var det före iPoden o X2000.

Idag har jag med mig omkring 1000 utvalda låtar, som jag kan ordna som jag vill. Jag kan göra spellistor, låta maskinen blanda och överraska mig eller spela en och en. Helt fantastiskt!

För att inte tala om att köpa musik!
Jag har nämligen ett litet problem: Skivaffärer gör mig skitnödig.
Det härrör sig från min tidiga tid som danslärare. Jag letade alltid spännande musik i obskyra skivaffärer i Stockholm. Om man ville provlyssna en LP-skiva, tog det ju lite tid, kunde inte hoppa hur som helst mellan låtarna med stiftet. Och jag behövde kanske lyssna på fem skivor... Så jag tog med matsäck. Men toalett, det fanns det aldrig.

Det sitter kvar än. Så det här med att sitta hemma i soffan och provlyssna, och sedan köpa antingen bara precis den låt man vill ha eller hela albumet, passar mig perfekt! Till och med när jag sitter på tåget kan jag köpa låtar om jag har lust. Eller filmer eller ljudböcker.

Vilken värld vi har fått!
Jag är tacksam.

Ska nog kika in på iTunes en sväng. Toaletten är bara några meter bort...

söndag 18 april 2010

Soffa - utan bakstycke!

En gång för länge sedan frångick vi vår främsta möbelleverantör IKEA och köpte en soffa hos ett välkänt möbelvaruhus i Växjö.

Den var blå och fin där den stod i visningshallen. Jag pekade och sa: Den ska jag ha.
Expediten skrev och skrev i sin dator. Jag beställde leverans till den källare, där den skulle stå.

Killarna kom och bar ner den, men jag var inte där vid det tillfället. Jag tittade in lite senare och konstaterade att den stod fint, på rätt ställe.

Två år (!) senare skulle soffan flyttas.
Döm om min förvåning när vi baxade ut den och insåg att den saknade bakstycke!

Nej, tänkte jag, det här blir problem. Vi skulle givetvis ha kollat det redan när den kom, nu blir det svårt att reklamera. Men jag tog mod till mig och åkte dit. Samtalet vid disken var som en sketch av Monty Python.

- Hej! Soffan jag köpte för två år sedan här saknar bakstycke!
- Ja, det gör alla våra bäddsoffor.
- ?!
- Ja, vill man ha bakstycke så får man beställa till det.
- Du skojar! Det är inte en färdig möbel förrän den har alla sidor, både fram-, bak- och sidsidor. Det är ju bara en halv soffa! Den fyller ju inte sin funktion.
- Jo, om man ställer den mot en vägg.

Mot denna bensäkra logik hade jag först ingenting att säga. Sedan fann jag mig.
- Säljer ni trebenta stolar också?
- Nej, dumma dig inte, en trebent stol är ju inte funktionell.

Snabbt som ögat replikerade jag:
- Jo, om man ställer den mot en vägg!

Om vi fick ett bakstycke?
Jodå, det ordnade sig. Men vi fick betala för det!
Vi återgick därefter till vår husguru och folkhemsleverantör IKEA.

Att vara lagom

Jag har tröttnat på att försöka vara lagom.
Lagom snäll, lagom stor, lagom bra, lagom - allt.
Och lagom enligt andra människors måttstock.

Nähä, det är slut med det nu. Jag gillar inte lagom. Lagom är TJÅKIT som Dottern säger.

Det jag uppskattar mest i livet är det som är stort, massivt, superbra och galet. Jag gillar människor som är over the top, mycket och bländande. (Jag tycker t ex att det är underbart att vi har Carola i Sverige. Åtminstone en riktig diva!) Det tristaste jag vet är inbundna, hämmade och missunnsamma typer.

Och jag vet, jag kommer inte vinna "trevligaste kompisen/medarbetaren/släktingen"-priset. Men det är ok.
Jag tänker i stället gå in med liv och lust för att vara JAG. Det är (emellanåt) obekvämt, mycket, högljutt, långt och tungt. Ja - sån är jag! Och gillar man inte det, så går det bra att titta åt ett annat håll.

Om jag kommer att bli kallad bitch?
Självklart. Det blir alla drivna och kompetenta kvinnor. Och jag har redan kallats det i tjugo år, så varför ändra på ett vinnande koncept? ;)

Nä, lagom får va till någon annan. Inte nog med att det är TJÅKIT - det är också fördummande! Och i vår herres hage behövs alla sorter, så det skulle vara styggt att försöka vara någon annan.

Och ärligt talat: Mina försök att vara lagom gick ändå inte särskilt bra...

... som KAN motverka livmoderhalscancer?

Det finns ett vaccin mot livmoderhalscancer. Eller - så sas det innan det släpptes.

När det väl kom ut på marknaden, visade det sig att det har dålig effekt på just livmoderhalscancer. Det fungerar ganska bra på kondylom, däremot.

Det är så pass låg effekt så att man i reklamen inte ens får påstå att det motverkar den sjukdom som den framställdes för. Därav den underbara formuleringen "... som KAN motverka livmoderhalscancer."

Ja, kära nån...

Man kanske skulle marknadsföra grönt te likadant?
"Jasmin-te, en produkt som kan motverka livmoderhalscanser."
Det kanske det kan! Inte bryter jag mot någon marknadsföringslag där inte.

En sak är säker: Helvetet fryser innan jag eller min Dotter vaccinerar oss.

lördag 17 april 2010

Det är något med Småland...

Första gången jag kom till Småland var jag 18 år. Jag hängde på en kompis ner till hans släktingar som bodde i närheten av Växjö, eftersom jag hade kommit in på högskolan där. Tänkte kolla lite hur det var, få lite lokalfärg.

Vi åkte från våra sommarjobb på fredagkvällen. Bilen var snabb och vi var unga, så vi susade in i Småland bara några timmar efter jobbets slut. Några mil in i de småländska skogarna hände något i mig. Ett oerhört vemod och längtan vällde upp i mig, och när vi svängde in till släktingarnas gård var jag tyst.

Det var helt fantastiskt!
En riktigt gammal gård, röd förstås med vita knutar. Två våningar med spetsgardiner för fönstren, en liten trädgård med stockrosor vid väggen och solur, ett stort uthus och en undantagsstuga. Där skulle vi bo över helgen.

Jag var stum. Här stod tiden stilla. Inga artificiella ljud, bara skogens sus på andra sidan åkern, fågelsång och knaster från en grusgång. Allt var välskött utan att vara ansträngt, fint utan att vara pråligt. Så genuint och vackert! Jag visste inte att det fanns. Den här ärliga enkelheten och att det gamla samexisterade med allt nytt, satte sig djupt.

Helgen hos släktingarna gick så fort. Jag minns diffust en resa in till Växjö och gamla farmors berättelser om danserna förr i världen. Plötsligt var det dags att resa hem. Det kändes sorgligt, men jag tröstade mig med att jag skulle tillbaka efter sommaren.

Flytten till Växjö blev något omskakande, men ett halvår in i det nya livet, började jag längta tillbaka till landet. Jag hade ingen bil, men så fort jag hade möjlighet, letade jag efter släktingarnas paradis. Av olika anledningar hade jag inte någon kontakt med min kompis längre och jag hade glömt bynamnet. Men inte.

Det gick år, men jag glömde aldrig släktingarnas gård. Djupt i mitt hjärta visste jag att jag ville bo så. Långt senare, när jag och maken började leta hus, blev det ett stort hus på landet. Återigen föll jag för denna underbara stillhet, vördnaden för det gamla utan att ta avstånd från nytt.

Första sommaren var jag på marknad i Moheda. Där mötte jag släktingarna! Vi pratade och jag bekände min saknad av deras gård. "Hälsa på då, vi bor ju nästan grannar", sa de. Det visade sig att den by jag hade letat så mycket efter låg bara en halvmil från vårt nya hem!

Och det är något visst med den här delen av världen. För mig känns det som att komma hem. Jag landar och har kontakt med himlen samtidigt. Gammalt och nytt smälter samman, dagens skeenden får precis lagom mycket plats och det finns ett sådant vackert vemod i markerna. Åkrar, skogar och torp har varit med om mycket. Här landar moderniteterna mjukt i mossan. Skogarna är sanna och det finns plats för alla sorters människor.

Ja, det är något visst med Småland - jag blir sorgsen och lycklig samtidigt!

Småbarnstiden - så fruktansvärt TRÅKIG!

Min femåriga dotter ville leka dockor med mig. Vi brukar göra det när jag gör hushållssysslor. Då leker vi att jag är kock/tvätterska/städare/kontorist/trädgårdsmästare. Hon är mamma/doktor/dagisfröken (med 1-5 barn) som kommer och hälsar på.

Jag strök när dottern kom med en dockbäbis:

- Hej, kompis!
- Hej, svarade jag.
- Jag har ett pjoblem. Det är nämligen så, att jag ska börja jobba idag, och jag har ingen dagisplats åt mitt barn. Skulle du kunna passa henne?
- Tja, jag jobbar ju också, svarade jag. Men hon kanske kan sitta här i en babysitter och titta snällt på medan jag stryker?
- Ja, men om hon skriker är hon hungrig, behöver byta blöja eller har tråkigt. Då måste du bära henne, byta blöja, fixa mat, leka med henne eller trösta henne.

Flashback-ångest!
På en sekund var jag tillbaka till den där förskräckliga småbarnstiden.
Det var så TRÅKIGT!



Varje dag var fylld av totalt meningslösa saker som att byta 12 blöjor, torka spy, byta kläder, puréa, mata, bära, vandra planlöst med vagn, skaka tråkig skallra för rastlös minibebis, läsa meningslösa bildböcker...

Ingen enda sekund fick man läsa en intressant bok, tänka en intressant tanke, prata med intressanta människor, göra ROLIGA saker. All tid gick åt till minibebisens meningslösa liv. Så fruktansvärt tråkigt och frustrerande! En hel dag kunde gå utan att man fick göra en enda vettig sak!

Om man lyckades stjäla sig lite tid när minibebisen sov, la man den på att städa/diska/tvätta/sköta papper. Det var liksom det enda man hann med - och som kändes legitimt. Så jag började utöka den här kvoten.

Hellre står jag och stryker i 2 timmar än sitter på en filt och skakar en löjlig skallra framför minibebisen, tänkte jag och strök så noga, så noga. Det är bäst att jag hackar löken försiktigt, tänkte jag och hackade långsammare. Hänga tvätt är en konstart, tänkte jag och spanade efter den perfekta platsen för sparkbyxa nummer tolv.

Pling! Så var jag tillbaka i nutiden igen.
- Neheej du, jag tänker inte passa din lilla bebis. Det får du göra själv, eller lämna henne till någon annan. Jag jobbar här!

Dottern såg lite konfunderad ut över min något hetsiga ton.
Men hon hittade snabbt en annan lösning: Hon började jobba som dagisfröken. Och där kunde ju hennes barn gå!

Dagbarnvårdare, säkert. Om man orkar leva i minibebisland hela dygnet...

fredag 16 april 2010

Tonåringar...



Jag beundrar människor som kan uppfostra sina tonåringar till att bli... lite mindre tonåriga.

Varje ålder har sin charm, sägs det, men tonåren...? Jag är inte övertygad. Jo, jag vet att det är en fas man måste gå igenom, men ändå.

Jag har alltid behandlat tonåringar nästan som vuxna, eftersom det är vuxna de snart ska bli. (Enda undantaget är mängden ansvar jag vill lägga på en ungdom.) De vill ju gärna känna sig äldre, så det brukar fungera.

Nu, när jag har nått den här vördnadsvärda åldern, har jag fått svårt att ta somliga tonåringar på allvar. Det känns omöjligt att de på fullt allvar kan vara så... tonåriga.

De upptäcker världen och tror att de är först. Alla andra är idioter.
De får större umgängeskrets och känner sig tvungna att skapa undergrupper (VI och DOM).
De måste göra tvärtom mot hur föräldrarna gör.
De letar alltid efter minsta gemensamma nämnare för att kunna umgås med så många som möjligt. Allt blir superytligt och platt.
De är mycket måna om ytan, som fungerar som skydd mot omvärlden.
Och värst av allt: De tar sig själva på så oerhört stort allvar!

Men som jag skrev i början: Det finns undantag. Helt normala, underbara, enkla, trygga människor som bara råkar vara i tonårsåldern. Visst, de vet inte allt, men de är medvetna om det och finner sig i det. De är sig själva utan att behöva patrullera med banderoller.

Jag önskar att någon med en sådan tonåring kunde skriva en instruktionsbok.
Den ska jag läsa innan mina ungar kommer i den åldern.


Vårda unningarna!



Allt vi gör kan delas in i fyra kategorier: Måsten, borden, viljor och unningar.

Viljorna är lättast att känna igen.
Jag vill gå en promenad. Jag vill äta lite nu. Nu ska jag gå och lägga mig.
Viljorna är de vi själva önskar oss, det vi tänker att vi behöver för att gå vidare i livet.

Borden är de saker man borde göra men som man inte gör. De följs ofta av ett hot, det blir följder om man inte gör dem.
Jag borde deklarera. Jag borde åka och handla, annars har vi ingen kvällsmat.

Bordena mognar (ofta alltför fort) till måsten. Då upplever man att man inte har något val längre. Hotet som låg bakom bordet känns helt enkelt för jobbigt för att kunna uppvägas av nuet.
Jag måste åka nu. Jag måste verkligen tvätta håret idag.

Och så har vi mina favoriter: Unningarna.
Det är de som vi inte alls behöver. De som inte påverkar livets gång i någon högre grad alls - men som gör livet värt att leva. Det är guldkanten på tillvaron!
Jag unnar mig en glass i solen idag. Jag tror att jag ska unna mig ett varmt bad.

Jag tror att ju fler unningar i tillvaron, desto lyckligare liv.
En unning behöver inte kosta pengar, inte vara onyttig. Det är de saker som man vet kommer att få en att må mycket bättre, känna livet i sig och förstå varför man kämpar på.
De är helt enkelt LIVSVIKTIGA.

Om du har tappat sugen, inte hittar din väg, inte vet vad du vill: Fundera ut en unning och ge dig hän. Det är bra medicin!

Tänk på det nästa gång du latar dig i solskenet mot en vägg...

torsdag 15 april 2010

Arg-knappen

Jag har en arg-knapp.
Den är mycket spännande; man behöver bara nudda den, så blir jag tvärarg.

Vissa ämnen/teman har automatisk knapptryckning:
- Orättvisor, t ex stora som hoppar på små.
- Respektlöst beteende, t ex ovilja att respektera en åsikt.
- Våld mot barn.
- Idioti, byråkrati och självömkan.

När arg-knappen har tryckts in, sker direktinsprutning av adrenalin i alla vitala system.
Hjärtat slår hårt och fort, ansiktet blir rött, hela kroppen börjar darra.

Jag har ägnat ett halvt liv åt att hjälpligt dölja dessa effekter.
Det gör ont i själen och kroppen.

Nu tror jag att jag i lite högre grad vågar släppa ut ilskan. Folk omkring får helt enkelt acceptera att jag har humör. Förresten tror jag att de redan har listat ut det, trots mina tappra försök att lägga locket på...

En del surar, andra drömmer sig bort, några drar sig undan och jag blir arg.
Det är helt i sin ordning.
Vi är ju skapta som vi är - perfekta!

Avskaffa bokföringen!

Det är vansinne att vi lägger så mycket tid och pengar på att plutta siffror i kolumner! Ingenting produktivt genereras av detta!

Bokföring borde avskaffas, så ekonomer och skattmasar kunde göra något vettigt och världsuppbyggande.

Här är mitt förslag:

1 Avskaffa pengar.
Pengar är dyrt att tillverka, dyrt/farligt att hantera, opraktiskt, lätt att stjäla.

2 Inför gratis kortbetalningar för alla.
Gratis att ha kort, gratis att ha kortläsare, gratis att betala med kort.

3 Som alternativ kan man betala med faktura.
Ifall man glömmer sitt kort...

4 Inför inkomstskatt för företag i stället för moms, arbetsgivaravgifter och vinstskatt, vilka avskaffas. (Räkna ut en lämplig summa som motsvarar dessa, i dagsläget antagligen ca 40 %.)

Eftersom alla inkomster syns (ingen svarthandel förekommer), så behöver företagaren bara betala in 40 kr för varje inkommen hundralapp. Sedan kan man fritt disponera resten, betala lön till sina anställda, hyra, kostnader för material osv. Ingen tid går åt till ekonomiarbete, man kan lägga all kraft på det som är inkomstbringande. Dessutom blir fokus inte på att administration och byråkrati, utan på produktion.

Bra idé, va?!

För allvarligt talat: Den dubbla bokföringen är från 1300-talet. Den är en smula förlegad.

Och kanske, kanske skulle vi flytta vårt fokus från ekonomi till det som genererar pengar, dvs varor och tjänster...

onsdag 14 april 2010

Hurra för ekologisk mat!



När jag var fattig (både i pengar och i anden), tyckte jag att jag inte hade råd att köpa ekologisk mat. Tack och lov har det gått över!

Vi köper allt ekologiskt som vi kommer över. Det är dyrare, men OJ vad mycket bättre!

Här kommer argumenten:

1 Grödorna är inte konstgödslade, vilket innebär att allt har vuxit långsammare. Därmed har de hunnit tillgodogöra sig mineraler och vitaminer ur mark och sol.

2 Det innebär också att de innehåller mindre vatten och mer näring per kilo.

3 Krav-godkända marker är inte besprutade med konstigheter. (Hörde en skräckhistoria från en bekant: Vissa icke-krav-bönder har slutat harva sina åkrar. I stället sprutar de Round up över alltihop och bara plöjer och sår. Nice...not!)

3 Köttdjuren är inte fullproppade med mediciner.

4 Man blir MÄTT när man äter ekomat!

5 Allt smakar bättre. Morötterna smakar som när jag var barn, kycklingen har smak, äppelskalen är goda och inte bittra. Härligt...

Dessutom - men nu kanske jag inbillar mig - känns det som det finns mer omtanke och kärlek i ekomat. Päronen är liksom mer... nöjda. Potatisen är liksom stolt. Jag känner mig lycklig när jag lagar maten, som om den är en gåva från jorden själv. Precis samma upplevelse som när jag odlar eget!

Det är värt varenda krona, i alla fall för mig.
Men det är lite tur att inte alla känner så; eftersom det inte finns ekomat så att det räcker till alla. Därför är det kanske en bra idé att hålla tyst.

Sssschhh!
Berätta inte för någon. Smyg bara iväg till affären och bunkra för egen del...




Klicka och tyck!

Nu kan du visa vad du tycker om inläggen på min blogg - enkelt och snabbt.

Under varje inlägg finns tre rutor.
Klicka i den som passar dig!

Du kan också skriva en kommentar. Klicka på den gröna "0 kommentarer" och skriv.

Eller skicka inlägget genom att trycka på brevet.

Ha kul...

Härskartekniker



Oftare än man tror, använder människor härskartekniker.

När jag läste om dessa på högskolan, tänkte jag att det nog var överdrivet. Inte kan väl människor uppföra sig på det viset mot varandra? Idag, i Sverige, i verkligheten? Det kändes mer som något från Stalin-tiden eller Pinochet.

Tjugo år senare inser jag att de finns överallt. Ofta används de av svaga och osäkra människor, eller människor som tagit sig vatten över huvudet.

Har du stött på dem?

Osynliggörandet
Man låtsas att man inte ser dig, eller inte hör när du säger något. Eller berömmer någon annan för ditt arbete.

Förlöjligandet
Man raljerar över ditt förslag eller något uttalande, gärna inför andra.

Undanhållande av information
Man ser till att du eller flera människor inte får den information ni behöver.

Dubbelbestraffandet
Man bestraffar dig vilket handlingsalternativ du än väljer. Du är noggrann och jobbar stadigt - man kallar dig slö och långsam. Du skyndar dig och får höra att du är slarvig.

Påförandet av skuld och skam
Man försöker få dig att skämmas för den du är, eller antyda att orättvisor eller påhopp är ditt eget fel.

Att bara se personens yta i stället för hela människan
Man kommenterar din klädsel i stället för det förslag du kom med.

Våld eller hot om våld

Det är märkligt att människor tror att det är framkomliga vägar till framgång!
Och ännu märkligare att de får hållas...
Alla borde protestera när de blir utsatta för detta! Men det gör inte alla. Långt ifrån.

Jag har personligen upptäckt att det faktiskt kan bli oerhörda problem när man säger ifrån. Vid ett flertal tillfällen har jag - i lugn och sansad ton - påpekat att en situation liknar någon av dessa härskartekniker. Då har jag blivit anklagad för att vara svår att samarbeta med, att jag vill sätta mig på personen i fråga eller att jag är sur. (Som ni förstår: Påförande av skuld och skam och dubbelbestraffning.)

Några doktorander vid Stockholms universitet har formulerat fem bekräftartekniker:
* Synliggörande
* Respekterande
* Informera
* Dubbel belöning
* Bekräfta rimliga normer

Låter trevligare, inte sant?
Och rimligare.

Egentligen tycker jag att alla föräldrar skulle läsa om de här teknikerna i föräldrautbildningen. Många uppfostrar sina barn genom härskartekniker. Det skapar olyckliga små medmänniskor som i sin tur fortsätter det negativa mönstret utan att tänka på det.

Världen vore en bättre plats om alla var mer medvetna!


tisdag 13 april 2010

Dags att döpa om kafferasten?



Kafferasten är nästan en lagstadgad rättighet. Jo, alla som förvärvsarbetar har rätt till rast, så långt är det rätt. Men att det prompt måste bli en kaffe-rast är väl egentligen inte nödvändigt.

För mig var kaffe länge synonymt med en ursäkt att få sitta ner och ta det lugnt. I en prestationsbaserad värld kändes det som det mest legitima sättet.

Men egentligen är det ju väldigt mysko.
Att företag bjuder på kaffe och kakor, något som inte alls främjar hälsan hos de anställda.
Alla vet att kaffe inte är nyttigt. Det är t ex beroendeframkallande, hämmar upptaget av vitaminer och lockar till sötsaker.

Om jag skulle föreslå en spritrast, skulle nog inte det få så stor genomslagskraft.
Eller vad sägs om en rökrast?
Inte ens en sockerrast skulle nog kännas ok.

På många företag serveras nu i stället goda mackor, te (yeah för grönt te och ört-te!) och frukt. Det är toppen! Men visst - kaffedrickarna kan väl få sitt också. Tills de lyckas sluta... ;)

Kroppen och själen, två sidor av samma mynt




Jag har en kota i min bröstrygg som hoppar snett ibland. För många år sedan trodde jag att det hände vid fysisk belastning eller någon speciell rörelse.

Nu lyssnar jag bättre.
Den kotan hoppar snett när jag känner mig förtvivlad. När mitt hjärta är tungt och jag inte kan bära ensamheten.

Då hoppar den snett, den lilla illbattingen. Jag tror det är för att skydda mig, för att jag inte riktigt orkar känna den sorgen. Så småningom, när jag är starkare, kommer det sluta att hända. Då kommer jag i stället ta mig igenom sorgen där och då, i stället för att lagra den i min fysiska kropp.

Jag har också en vänsterhöft som fortfarande är traumatiserad efter en bilolycka. Varje gång något hemskt händer i trafiken - eller är på väg att hända - drar den ihop sig och kryper in i bäckenet. Precis som den dagen då den blev intryckt av en framrusande bil (som kördes av en full kines - livet har humor!).

Nu för tiden går det lättare att få tillbaka kroppen i normalskick. Jag behöver bara andas djupt några gånger och stretcha lårets framsida för att höften ska bli riktig. Ryggkotan klarar jag med att tänka "det är ok att vara ledsen" samt genom att titta på mina barn.

Det är nämligen så vi lagrar saker i kroppen. När vi inte riktigt orkar deala med det som händer, stoppar vi undan det. Men det påverkar våra kroppar.

Första gången blir det bara litet grus i maskineriet. Allt fungerar ändå. Men nästa gång något liknande händer, fastnar ännu ett gruskorn på samma ställe. Då börjar det bli trångt och det bäddar för att mer kommer att fastna. Så småningom har vi en radda med grus i röret och det rinner trögt där. Och DÄR får vi problem, fysiska problem.

När vi tar hand om våra fysiska skador, måste vi också vara beredda att hantera det som ligger gömt under. Annars är det stor risk att det kommer tillbaka!

För mig känns det viktigt att ge plats och tid för förändringarna på alla plan: Fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt. Stressar man sitt tillfrisknande, kanske man inte alls blir bättre utan bara mer belastad.

Ibland tar det tid att nå harmoni.
Då får man komma ihåg: Vi är alla skapta till perfektion.
Det handlar bara om att hitta tillbaka.

måndag 12 april 2010

BH - vilken rolig uppfinning!



Jag blir full i fniss varje gång jag tar fram en BH. Det är ett vansinnigt roligt plagg!

En kupa där man samlar in närbeläget fett, som moduleras till lämplig form.
En rem runt som spänner fast fettbulan på rätt höjd.
En metallbåge under som lyfter upp bullarna så de ser pigga ut och helt opåverkade av jordens dragningskraft.

Det ser så roligt ut! Brösten blir liksom verkligen presenterade, lagda på ett bord, upptryckta i ansiktet. "Varsågod, här är de!"
Och alldeles stinna och stela, rör sig inte en millimeter fast de är gjorda av fett.

Tänk om vi gjorde detsamma med rumpan!
En kupa, metallbåge under och spänne fram. Runda, pigga, höga rumpor som inte rörde sig en millimeter när vi gick.

Eller dubbelhakorna!
Eller gäddhänget!

Ha ha - undrar när DET slår igenom...

Data i datorn



Varför kan folk inte skilja på data och dator?
Speciellt förskolepersonal och skolpersonal verkar ha väldigt svårt för detta.
Det får förstås följden att barnen också lär sig fel.

Det är i själva verket väldigt enkelt!

Dator
- själva maskinen/burken/lådan, den fysiska saken vi sätter oss vid.

Data
- fakta/information/uppgifter om något, ofta i samband med rapporteringar eller mätningar

Att säga att man "sätter sig vid datan" eller "spelar på datan" är alltså helt enkelt FEL. Det är som att säga "jag öppnar isen" när du ska öppna frysen.

Snälla snälla snälla... (Och Caroline af Ugglas röst ekar i huvudet.)
Säg rätt, så håller vi reda på begreppen!

:)



Talar Du Teater-Språket?




Jag förstår inte mig på teater. Inte svensk teater i alla fall, någon annan har jag inte erfarenhet av. Många gånger har jag försökt, men aldrig landar det.

För mig låter alla teaterskådespelare likadant: Oäkta.
De Talar Sina Repliker På Ett Särskilt Sätt, så som ingen någonsin pratar. Rösten bottnar aldrig, den dansar liksom för högt upp i tonfallet och gungar sig fram. Jag vet inte varifrån man tagit modellen, men den låter helt konstruerad i alla fall.

Eller om det är Lars Norén eller något som anses "svårt", så är det stil nr 2 som används:
Jag VET inte om det alltidärså. Men ALLTID när jagserpå. Och ibland SÅ HÄR!
Slarvig start, högre röst på andra eller tredje ordet och slarvigt/snabbt avslut. Utom när man ska skrika den sista repliken, då man ska verka arg.

Jag tycker att det är underligt.
Finns det någon i hela Sverige som pratar på det viset?
Och är det inte meningen att teatern ska spegla verkligheten - eller har jag missat något där?

Många människor säger att de inte förstår dans. Det har jag respekt för. Dans är en estetik som vi inte presenteras för så tidigt. Det är den förädlade rörelsens konstform, vilket oftast är långt ifrån vardagsrörelserna.

Är det så teatermänniskorna tänker? Det förädlade agerandets konst? Som ska vara långt ifrån vardagsinteraktionen? I så fall har de lyckats!

För mig fungerar det bättre med opera, grekiska dramer eller musikal, där man i alla fall inte förväntar sig att det ska kännas "äkta". Då tar man bara på sig rätt sorts glasögon och tolkar utifrån dem.

Tyvärr är det detsamma med de flesta svenska filmer. Jag upplever däremot inte alls detsamma i engelska, franska eller amerikanska filmer. Undrar om det beror på språkbarriären, eller om det faktiskt är en annan skådespelarstil i svenska produktioner? Hur som helst: Jag kan sällan titta på svenska filmer längre än 15 minuter. Sedan är jag irriterad.
OBS: Det finns undantag, där filmen som helhet är så intressant att jag kan överse med att några av skådespelarna Talar På Det Där Märkliga Sättet.

Nå, det är väl bara att acceptera:
Jag Talar Inte Teater-Språket.

söndag 11 april 2010

Förvärvsarbete - lite ute?



En stilla undran: Är det inte dags att ändra formen för vårt arbetande?
Jag menar själva formen - förvärvsarbete.
Åka till jobbet en viss tid, jobba jobba jobba i 8 timmar, åka hem. Fem dagar i veckan, hela livet, från 20-års ålder till 70 (för pensionsåldern kommer att höjas). Är det verkligen så man vill tillbringa livets vakna timmar?

Visst, man kan ha roliga jobb. Och visst, man utvecklas som person och träffar folk. Men är det rimligt?

Jag för min del tycker att det är hemskt opraktiskt.
För det första jobbar man alltid när ens barn är pigga.
För de andra jobbar man alltid när alla ärenden ska göras (läkartider, byta däck på bilen, handla nya gummistövlar, gå till banken...).
För det tredje är det värdelöst att man får lön efter hur lång tid man tillbringar på jobbet, i stället för hur mycket man får gjort. Det lönar sig att vara långsam.
För det fjärde är man inte effektiv åtta timmar i sträck.

Nej, säger jag.
Det är inte rimligt!

Det är ju trots allt inte någon gammal företeelse. Förvärvsarbetandet kom väl igång på allvar när industrialismen tog fart. Innan det var det mer självhushållning och något dagsverke då och då.

När förvärvsarbetet infördes, var väl tanken att bara en vuxen i familjen skulle arbeta utanför hemmet. Då kan det förstås fungera att jobba åtta timmar i sträck - om man kommer hem till städat hem, ren tvätt, mätta och glada ungar, bakat bröd och steken i ugnen... Men hur ser vårt vardagsliv ut idag?

Jag och min man åker en timme före jobbet, lämnar två ungar på olika instanser på vägen, jobbar, åker hem och hämtar (samma) ungar på vägen hem och tar in posten. Sedan lagar vi mat, samtidigt som vi matar katter, slänger in en tvätt, packar upp ungarnas väskor, snabbtvättar toaletten, plockar ur diskmaskinen och försöker sysselsätta ungarna. Sedan äter vi och försöker vara familjemysiga i några minuter. Därefter dukas det av, diskas/rengörs i köket, stoppas in i diskmaskin, hängs en tvätt, dammas en hylla, stryks kläder, byts sängkläder i någons säng, rensas kattbalja, skrivs åtta mail om ärenden man inte hann utföra/samtal man inte hann ringa innan det är dags att natta två ungar. Medan man nattar barn städar man av lite, skrubbar handfatet lite hjälpligt, sorterar kläder, packar för morgondagen, läser saga, syr i en knapp, försöker sammanfatta barnets dag och dammsuger ett rum bredvid.
När klockan är nio är man helt slut och sjunker ihop i soffan. Men då ska det antingen bakas bröd, skrivas mail/brev, fyllas i blanketter, bokföras, arbetas ideellt eller hållas liv i vänförhållanden.
Helgerna fylls med skjutsa och hämta till aktiviteter och vänner, veckohandling, fix och trix i trädgård och bilar, åka till tippen med prylar man inte får slänga i soporna, städa lite mer planerat, laga mat på riktigt och renovera hus.

Ibland känns det som att det bara är på jobbet man får vila upp sig! Och det är ju bara för att allt är så hopklämt. Och för att vi förvärvsarbetar för mycket!

Idén med att jobba är ju att man ska försörja sig. När vi odlade marken och jagade fasaner, gjorde vi ju bara det exakt så mycket som det behövdes för att få mat. Sedan lagade vi middag, sopade köksgolvet och stoppade en strumpa i skymningsljuset tills vi gick och la oss.
Det enda vi "slipper" göra nu är själva odlandet. Resten gör vi ju fortfarande, plus att det har tillkommit en faslig massa saker. Aldrig förr har vi jobbat så mycket för så lite!

Själv är jag väldigt förtjust i att jobba. Det är härligt! Både att riva och ta i med kroppen och att koncentrera sig i administrativa uppgifter. Men det är inte allt i livet.

Det borde finnas mer utrymme för att umgås med sina barn, göra plötsliga pic-nicar, gå på muséer, baka en kladdkaka, hälsa på hemma hos en vän, ta en promenad, titta på havet och följa tranornas flykt.

Jag tror att vi är grundlurade.
Det nuvarande förvärvsarbetandet är misstänkt likt slaveri.
Och det är tillväxt-förespråkarna som skrattar hela vägen till banken.



lördag 10 april 2010

Läkemedel i våra dricksvatten



Läste i tidningen om upptäckten att det finns mätbara läkemedelsrester i kommunalt dricksvatten.

Är det en nyhet?

I åratal har det varit ett stort problem. Varför tror ni att Apoteket har kört med kampanjen "lämna tillbaka läkemedel" i flera år?

I GGVV-regionen (Gislaved - G... - Vaggeryd - Värnamo någonting) har de så stora problem att de inte anser det kommunala vattnet som tjänligt. Miljökontoret tycker att skolor och dagis borde låta bli att servera vattnet.

Det stora problemet är förstås inte de läkemedel vi slänger eller spolar ner. Nej, det är enklare än så. Det är de läkemedel vi stoppar i oss, och som våra kloka kroppar sedan spolar ut (i avföring och urin) som är den stora boven.

Att de har så stora problem i GGVV-regionen, beror på att de har en högre medelålder där. Äldre människor har fler mediciner, som dessutom ofta motverkar varandra, vilket ger mer rester i urin osv.

Och nej, det går inte att rena. Vilken sorts filter skulle det vara? Molekylfilter?

Gissa varför vi bor på landet och har egen brunn...
Nå, helt säkra går vi inte heller. Kossorna i hagen har säkert fått antibiotika och andra läkemedel, så lite letar sig ner även till vår djupborrade brunn. Men om man får tro Loka-reklamen, lär det väl ta åtminstone 50 år. Så då är väl frågan hur mycket läkemedel kossorna fick för 50 år sedan.

P-piller-rester gör att fiskar i Östersjön är tvekönade, att många pojkar nu utvecklar bröst, att flickor idag har större bröst än förr, att kvinnor har svårare att bli med barn, att fler får foglossningsproblem.

Det enda vettiga vi kan göra är att låta bli läkemedel i så stor grad som möjligt.
Vägra p-piller.
Undvika alla typer av mediciner, såvida man inte absolut måste.
Piller är inte lösningen. När man tar huvudvärkstabletter med ett glas vatten, hjälper vattnet mer än själva pillret. (Huvudvärk beror oftast på vätskebrist.)

Tänk efter en extra gång.
Det är inte bara du som tar ett piller.
Det är hela vår framtid som får en dos.

Att springa med träskor




När jag var tre år gammal, bröt jag lårbenet.
Tvärt av, mitt på.

Hur det gick till?
Jo, jag och min vän lekte att vi skulle springa till bussen. (Bussen var en sån där röd/gul betongklump som stod i änden på varje gångväg i vår värld.) Vi hade förstås dockvagnar, och jag hade mina fina träskor på mig. På något vis lyckades jag snubbla, fastna i dockvagnens hjul och trilla. På plan mark bröt jag då benet.

Det var förstås ingen som trodde på den historien.
Läkarna misstänkte mamma och pappa för misshandel, men det var faktiskt sant.

I vuxen ålder undrar jag förstås. Hur kan en pigg och stark treåring bryta lårbenet genom att trilla lite på marken? I en trappa, eller från ett uthus - men från stående?

Jag drar slutsatsen att jag redan då var försvagad. Att jag av olika skäl hade samlat på mig grus i maskineriet så att något helt enkelt hände. Det hade lika gärna kunnat vara en knäskada eller en höft ur led, men det blev ett lårbensbrott.

Och det var förstås vänster.
Alltid vänster...
För vänster är den känslomässiga sidan. Och det var där mina problem satt.

Som liten trodde jag länge på den - något fattiga - förklaring som mina föräldrar tillhandahöll: Att det var pga träskorna.

Länge, länge trodde jag att det var livsfarligt att springa i träskor.
Fortfarande idag hugger det till i solar plexus när jag tar några snabba steg i mina träpjuck.

Men idag vet jag: Om jag tar hand om mina känslor och inte stoppar undan saker, så slipper jag fysiska skador på vänstersidan. Men det är svårt att lära om! Trettio-nånting års träning att hålla tillbaka skojar man inte bort!

Work in progress!


Klart att vi återföds!



Jag är uppvuxen i en ateistisk familj. Därmed döptes jag inte som barn och de enda trossatser som förkunnades i vårt hem var Det Naturvetenskapliga Evangeliet.

Som tonåring både döpte och konfirmerade jag mig, men fann inte riktigt min plats i kyrkan. I gymnasieåldern fastnade jag för Tao/Den gyllene vägen och (i viss mån) buddhismen.

Så när Sonen i tvåårsåldern frågade om vad som hände efter döden, tänkte jag ge en så nyanserad bild som möjligt.

- Tja, det beror på vad man tror på. Människor i världen tror på olika saker. En del tror att man dör och kommer till himlen. Där får man vara med Gud och hans son Jesus och vara lycklig i resten av all tid.

Sonen såg inte nöjd ut. Tvärtom skrynklade han ihop sin lilla panna och knep ihop läpparna.

- Andra tror att det inte händer någonting, att man bara dör och grävs ner i jorden. Där ligger man och blir jord, och så kanske det växer upp en blomma ovanför som får näring av jorden.

Sonen sprack upp i ett häpet leende.
- Ha ha, är dom så tokiga? Så är det ju inte.

- Det är ju svårt att veta vad som är sant, eftersom man inte kan komma tillbaka och berätta. Men det finns andra som tror att man dör och åker till himlen. Där stannar man en stund, tills man förstått vad man ska lära sig. Då återföds man i en ny kropp, till ett nytt liv.

Sonen ser helnöjd ut.
– Jamen, SÅ är det ju!

- Tror du det?

- Ja! Som förra gången när jag var din pappa! Kommer du inte ihåg det?

Nä, jag gör ju inte det. Trist nog...



fredag 9 april 2010

Problemlösande barn...



Vi hade köpt semlor. De såg väldigt goda ut. En var lite större än de andra.

- Jag ska ha den största, bestämde Dottern.

- Nej, det är inte fint att säga så, förklarade jag. Alla vill ju ha den största, så det är inte artigt att kräva den. I stället ska man bjuda till gästerna eller någon annan och säga "varsågod, ta gärna den största", så att de får välja. Då uppför man sig riktigt fint.

Dottern blev betänksam. Trettio sekunder senare hade hon löst problemet:

- Mamma, kan inte du säga det till mig?


Svin-, fågel- eller influensa-influensa?




Det är för roligt.
Med jämna mellanrum varnar man för pandemier och total katastrof.
ALLA måste vaccinera sig genast och omedelbums.
Miljon- eller miljardbelopp av våra skattepengar läggs på att inhandla enorma mängder med vaccin. Vaccin vars effektivitet inte ens är bevisad.
Så fort de allvarliga männen och kvinnorna i vita, långa rockar talar, förvandlas annars rationella människor till vimsiga hönor.

Sist, nu i höstas, var det extra panik. Svininfluensan skulle drabba alla utan urskiljning, folk skulle ligga pall i flera veckor, arbetsplatserna skulle gapa tomma och sjukhusen skulle bli överfulla. Dessutom skulle fullt friska människor och barn dö. Som flugor, om man fick tro skrämselpropagandan.

Jag, som mest fnissade åt detta, lät inte våra barn få någon spruta. Trots att jag de senaste 8 åren alltid har åkt på den vanliga influensan varje januari, höjde jag inte ens ett ögonbryn. Det roliga var att sådana som vår familj sågs som illojala, asociala och potentiella smittbärare!
- Man tar inte sprutan för sin egen skull, utan för de svaga omkring sig, sa en arg man till mig.
- Eller så låter man bli och besparar sig själv och de anhöriga en massa problem, svarade jag.

För det är ju inte bara en spruta med koksaltlösning. Det måste man komma ihåg.
Det är "lagom" utspädd sjukdom.
Men den kan ju vara lagom för alla andra - utom för dig!
Då åker du dit och kan sabba många år av ditt liv...

Jag har en viss skepsis för alla läkemedel, men de här influensavaccinen har jag dessutom egen erfarenhet av. 1994 tog jag influensasprutan på order av en uppdragsgivare. Jag blev dödssjuk direkt och fortsatte vara hängig i två månader innan jag gick till läkare. Tre penicillin-omgångar senare, visade sig att det var något fel på just det här vaccinet (!) och att de små bacilluskerna var resistenta mot penicillin. Då hade jag pajat min mage, vilket tog 4 år att rätta till. Under tiden fick jag problem med leder och muskler - liknande fibromyalgi - och extrem trötthet. Eventuellt var det också då grunden lades till min utbrändhet. Nice...

I min värld är de här pandemi-skriken bara enorma säljkampanjer. Det är läkemedelsbolagen som har mest att vinna på att folk blir skrämda. Pengar talar... Jag tror att det är nyttigt att ta saker och ting med en nypa salt och en hel del skepticism.

Jag tänker i alla fall fortsätta att tänka själv. När det slås upp stora rubriker i tidningarna nästa gång, ska jag läsa på och bilda mig en egen uppfattning. Därefter tar jag ett beslut, utan att påverkas av andra.

Även om jag klassas som samhällsfarlig... :-)


torsdag 8 april 2010

Våga vägra köpcenter!



I vår familj storhandlar vi i Rydaholm eller Moheda. Där finns förhållandevis ganska små matbutiker, men hyfsat välsorterade ändå.

Många tycker att vi är galna.

- Man kan åka till köpcentrat i stan! Där är allt FLERA KRONOR billigare!

Säkert. Men så här tänker vi:

1 Vi vill att det ska finnas matbutiker på nära håll. Därför stöttar vi dem genom att handla mer än två liter mjölk i veckan.

2 Det går så mycket fortare att handla. På 30 minuter har vi veckohandlat. Kön tar max fem minuter! Tid är pengar...

3 Allt vi vill ha, kan vi be dem ta hem. De månar om sina kunder.

4 De kronor vi eventuellt skulle spara genom att handla på köpcenter, går åt till bensin. Eller så måste man handla i samband med jobb, vilket blir stressigt och bökigt för att man ska hinna hämta barn.

Det är ju helt fantastiskt att bo på landet, mitt i skogen, och ha fem minuter till närmsta affär! Det är verkligen något att njuta av. Jag älskar att slinka iväg och handla. Lugnt, familjärt, trevligt och fräscht. Jag byter inte det mot stim, stoj, långt att gå och idiotköer!

Och skulle det vara så att vi förlorar pengar på det, så kör vi med vårt standarduttryck:
Det drabbar ingen fattig.

onsdag 7 april 2010

Ett vinnande TV-utseende





Jag har vid några tillfällen träffat personer som jag tidigare bara har sett i TV-rutan. Varenda gång har jag blivit förvånad över två saker:

1 De är små! Mycket mindre än de verkar i TV.
2 De har enorma huvuden.

Så, efter studier av detta har jag dragit följande slutsats:
För att vara lämpad för jobb i TV-sändningar ska man helst
- vara liten och nätt
- ha smala axlar
- ha ett ovanligt stort huvud, med stor mun och stora ögon

En Bratz, helt enkelt!




tisdag 6 april 2010

Lyssna på kroppen!



Våra kroppar är helt fantastiska.

Det är helt möjligt att känna vad man behöver i näringsväg.
Varje kvinna som har varit gravid vet hur det är! Man blir hysteriskt sugen på citrusfrukter, och sedan visar det sig att man har haft C-vitaminbrist. Eller så vill man bara äta korv, eftersom man har proteinbrist.

Under graviditeten får man skärpta sinnen och kroppen skriker högre. Det är därför det blir lättare att lyssna. Men tecknen finns där hela tiden!

Är du väldigt sugen på broccoli, är det antagligen något i broccoli som du behöver. I stället för att försöka lista ut vad - ät broccoli! (Krav-odlad.)

Du kan lukta dig till vad som är bra eller dåligt i kylskåpet. Redan långt innan det är surt eller mögligt, kan du känna obehag om du luktar eller smakar på mat som inte är helt fräsch. Eller om du mår dåligt efter en middag: Fundera på den mat du har ätit, en sak i taget, så kommer du känna vad som var dåligt.

Tyvärr jobbar vi hårt på att dämpa de här instinkterna. Gång efter gång kör vi över oss själva, lyssnar inte på vad vi behöver utan behandlar kroppens signaler som något som stör.

Om vi blir hungriga när det inte finns tid till riktig mat, slänger vi kanske i oss ett chokladkaka eller ett äpple. Det är inte samma sak... Kroppen sa till om MAT eftersom den behövde byggstenar till återuppbyggnad. Proteiner, fleromättade fetter, långsamma kolhyderater, fibrer, mineraler, vitaminer och spårämnen. Chokladkakan innehåller knappt något av detta. Äpplet bara lite fibrer och någon vitamin i bästa fall. Där står sedan kroppen utan allt det den behövde. Vad händer då? Det beror på. Någon kropp lägger ner verksamheten och det går varken att tänka eller jobba fysiskt. En annan kropp bryter ner de overksamma delarna för att försörja det som behövs just för tillfället. Gemensamt för båda är att kroppen inte signalerar lika gärna i fortsättningen.

Så, ta hand om dig genom att lyssna på dig själv!