Jag upphör aldrig att förvånas över hur folk kan uppröras över småsaker. Så mycket tid går åt till att förfasas, vända och vrida på saker, pratas i korridorer, skvallras bakom ryggen att jag blir alldeles bestört.
Hur hinner de med sitt jobb och sitt liv?
Varför är de inte raka i stället, och pratar med den det berör? Helst innan det har blivit en stor grej.
Men nej då. De viskar, de kacklar, de nickar förnumstigt. Minsann, jo så tycker jag faktiskt, säger du det, oj då kära nån, det ska jag säga dig... Är det någon som vågar lyfta frågan till den som det berör? Näpp. Vet alla om vad som skvallras? Japp.
I sådana sammanhang har jag stora öron och ingen mun. Jag lyssnar och tar in, men säger ingenting - utom möjligen för att stillsamt fråga: Har du pratat med den det berör om detta?
Det är helt fel sak att säga.
Jag lärde mig det på min förra arbetsplats.
Där kacklades det väldigt om chefen. Så fort han inte var där, kröp det fram än det ena och än det andra som var fel. Jag lyssnade förvånat. Efter några dagar sa jag: Men har ni pratat med honom om det? Det blev helt tyst. Jag tänker, sa jag, att om ni alla upplever detta som ett problem, så kanske det är något som är viktigt att han får veta. Annars kan ju ingenting någonsin förändras.
Tystnaden gick att skära med kniv.
Ingen svarade över huvud taget.
Då förstod jag: Det är så de skapar Vi-känsla! Genom att göra någon till DOM/DE ANDRA, svetsar man ihop gruppen som ett lag med ett motstånd. Vi och dom... Jösses, så pubertalt!
Men jag gick in till chefen och redogjorde för kontentan av samtalen. Jag sa att många upplever att det här är ett problem, så det är kanske något vi ska titta på. Och kan man tänka sig: Det blev en förändring. Han hade ingen aning om att det var ett problem, och så fort han fick ögonen på detta, insåg han att det behövde ändras.
Och det gäller ju oftast småsaker, som absolut borde gå att lösa med en diskussion.
Det är ju inte så svårt att vara rak.
Om man bara inte väntar tills man blir arg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar