Alla blir vi kloka på vårt eget sätt.
Här är vad jag behöver själv för att få livet att gå runt!
Regelbundna behandlingar för kropp och själ
Horstmann-behandlingar och fytoterapi hos Kristina, Massage hos Mi, mystiska behandlingar hos Olle i skogen. :)
Träning - gärna utrensande
Free Movement is da shit för mig. Och promenader.
Kosttillskott
Mina livräddare! Tänk att några små piller kan göra en sådan skillnad.
KRAV-odlad mat
Smakar bättre, är faktiskt mer ekonomiskt (man äter mindre portioner och bär hem mindre vatten) och innehåller mer mumma. Mer av det som är gott, helt enkelt.
Kärlek och skratt
Familjen och vännerna...
Stillsamma miljöer
Nära naturen, tyst och vackert, frisk luft.
Tid för eftertanke
Så att saker hinner landa. Och andra kan lyfta.
Öronljus
När förkylningsbaciller attackerar, eller jag hör dåligt. Eller inte lyssnar bra.
Reiki
För att må bra i allmänhet! Och till alla problem, skador och sorgligheter som drabbar en i livet.
Sömn
Ostörd och regelbunden. Helst 7 timmar i sträck.
Ja... Det var väl ungefär det viktigaste.
Sedan finns det förstås massor av andra bra grejer man kan hitta på.
För min egen del tycker jag att jag klarar ALLT med detta i bagaget.
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Sååå PC!
Så låter vårt nya uttryck här hemma.
Det beskriver något som är tattigt gjort, klantigt utfört, icke genomtänkt och fult. (Nu säger min man: Du kan inte lägga ut det där inlägget, Karin. Vi får inga vänner kvar. Det där är vad alla Mac-ägare tänker, men ingen säger. Men jag framhärdar. Så här tycker jag. Det är ingen sanning, ingen behöver tycka likadant, men JAG tycker så. Åter till uttrycker: Såååå PC.)
Detta för att jag precis har fått min andra PC i livet, på mitt jobb. Efter att ha haft Mac i 25 år (jo, det är sant) så kan jag inte upphöra att förvånas över PC-världen.
Hur kan man göra något så användarovänligt?
Här kommer några av mina synpunkter:
När datorn startar, varför ska jag trycka ctrl+alt+delete för att starta? Vad sägs om att ha en knapp för detta - lämpligen en som heter "start"?
När man sedan har kommit in i datorn, varför är det bara en ful bild över hela skärmen? Varför i hela fridens dar ska jag behöva klicka en gång till, nere i ena hörnet (på en käck Start-knapp) för att få upp några menyer och kunna göra några val?
Varför är det så dålig upplösning på skärmen? Varför är bokstäverna taggiga och fyrkantiga? Det ser ju ut som 1986!
Varför låter knapparna på tangentbordet så mycket och fult? Klickeliklickeliklonk. De är obekväma, de måste tryckas ner jättelångt (gör att det går långsammare att skriva), ljudet är gammalt. Och de lyser inte.
Alla ljud, när man öppnar program osv - vem har designat dem? Är han döv? De är platta, har ingen klang, är stressande (fel frekvenser och tempi), ospännande och omysiga.
Och skrollfunktionen... Både plattan och den lilla knoppen är så tröga. Inget flyt. Det går långsamt.
Att öppna dokument tar lång tid. Att flytta dokument tar lång tid. Att starta program tar lång tid.
Varför kommer det konstiga varningsmeddelanden hela tiden? Det poppar upp en ruta med Warning något. Jag springer och hämtar en kollega eller min make - hjälp! De säger "äh, klicka dig bara förbi den, det är inget viktigt". ?!?
Och när jag trycker på stäng av, så måste den fråga: "Vad vill du göra nu? Logga ut, starta om eller stänga av?" STÄNGA AV! Det var det jag klickade på. Idiot.
För mig känns det som om PC-datorer är byggda av medelmåttor som inte har några som helst ambitioner att göra bättre. De är nöjda, försöker inte utvecklas. Saker och ting bara är som de är. Och saker och ting är dumt konstruerade, ogenomtänkta, trötta, utan kvalitet och i total avsaknad av känsla. Totalt okreativt gjort.
Men till PC:ns försvar: Den har gjort det möjligt för den stora massan att skaffa dator, eftersom dessa företag pressade priserna. Och jag kan förstå att man köper en PC om man är fattig eller det är den första burken. Ungefär som man köper en Volvo 240 som första bil. Den rullar och den är billig.
Att företag däremot väljer att använda PC är för mig en gåta. Hur kan man vilja att ens personal förlorar i snitt 1,5 timme om dagen i arbetstid, jämfört med Mac? Det är ju jättedyrt! För att inte tala om den makt som IT-avdelningarna får, eftersom allt är så tattigt byggt så att vanliga människor måste ha hjälp med allting. Billigare i inköp, men dyrt i längden. Dumsnålt i mina ögon.
Det är bara såååå PC!
Det beskriver något som är tattigt gjort, klantigt utfört, icke genomtänkt och fult. (Nu säger min man: Du kan inte lägga ut det där inlägget, Karin. Vi får inga vänner kvar. Det där är vad alla Mac-ägare tänker, men ingen säger. Men jag framhärdar. Så här tycker jag. Det är ingen sanning, ingen behöver tycka likadant, men JAG tycker så. Åter till uttrycker: Såååå PC.)
Detta för att jag precis har fått min andra PC i livet, på mitt jobb. Efter att ha haft Mac i 25 år (jo, det är sant) så kan jag inte upphöra att förvånas över PC-världen.
Hur kan man göra något så användarovänligt?
Här kommer några av mina synpunkter:
När datorn startar, varför ska jag trycka ctrl+alt+delete för att starta? Vad sägs om att ha en knapp för detta - lämpligen en som heter "start"?
När man sedan har kommit in i datorn, varför är det bara en ful bild över hela skärmen? Varför i hela fridens dar ska jag behöva klicka en gång till, nere i ena hörnet (på en käck Start-knapp) för att få upp några menyer och kunna göra några val?
Varför är det så dålig upplösning på skärmen? Varför är bokstäverna taggiga och fyrkantiga? Det ser ju ut som 1986!
Varför låter knapparna på tangentbordet så mycket och fult? Klickeliklickeliklonk. De är obekväma, de måste tryckas ner jättelångt (gör att det går långsammare att skriva), ljudet är gammalt. Och de lyser inte.
Alla ljud, när man öppnar program osv - vem har designat dem? Är han döv? De är platta, har ingen klang, är stressande (fel frekvenser och tempi), ospännande och omysiga.
Och skrollfunktionen... Både plattan och den lilla knoppen är så tröga. Inget flyt. Det går långsamt.
Att öppna dokument tar lång tid. Att flytta dokument tar lång tid. Att starta program tar lång tid.
Varför kommer det konstiga varningsmeddelanden hela tiden? Det poppar upp en ruta med Warning något. Jag springer och hämtar en kollega eller min make - hjälp! De säger "äh, klicka dig bara förbi den, det är inget viktigt". ?!?
Och när jag trycker på stäng av, så måste den fråga: "Vad vill du göra nu? Logga ut, starta om eller stänga av?" STÄNGA AV! Det var det jag klickade på. Idiot.
För mig känns det som om PC-datorer är byggda av medelmåttor som inte har några som helst ambitioner att göra bättre. De är nöjda, försöker inte utvecklas. Saker och ting bara är som de är. Och saker och ting är dumt konstruerade, ogenomtänkta, trötta, utan kvalitet och i total avsaknad av känsla. Totalt okreativt gjort.
Men till PC:ns försvar: Den har gjort det möjligt för den stora massan att skaffa dator, eftersom dessa företag pressade priserna. Och jag kan förstå att man köper en PC om man är fattig eller det är den första burken. Ungefär som man köper en Volvo 240 som första bil. Den rullar och den är billig.
Att företag däremot väljer att använda PC är för mig en gåta. Hur kan man vilja att ens personal förlorar i snitt 1,5 timme om dagen i arbetstid, jämfört med Mac? Det är ju jättedyrt! För att inte tala om den makt som IT-avdelningarna får, eftersom allt är så tattigt byggt så att vanliga människor måste ha hjälp med allting. Billigare i inköp, men dyrt i längden. Dumsnålt i mina ögon.
Det är bara såååå PC!
söndag 29 januari 2012
Medial
För femton år sedan ryggade jag för det ordet.
Medial.
Det lät suspekt, luktade klut om håret och spågumma.
Jag var rädd för allt som handlade om det man inte kan se.
Andar, spöken, tarotkort - jag muckade inte med det.
Så drog en kompis med mig till en ung tjej som spår. Vi behövde få guidning i livet, tyckte hon, och jag hängde på.
Det var väldigt odramatiskt.
Och visst plockade hon poänger, men jag kände inte riktigt att det landade 100%.
Några år senare började det hända konstiga saker med mig. Jag hörde folk prata om så konstiga saker, mitt ute bland folk. Privata, hemliga och bitvis skämmiga saker stod de och delade med sig i kön på banken. Det var bara det att när jag vände mig och för att titta på de konstiga människorna, stod de helt ensamma och pratade ingenting. Jag hörde deras tankar!
När skräcken över att ha blivit galen hade lagt sig, gick jag en kort kurs i medial teknik. Det visade sig vara superlätt. Egentligen kunde jag nog det innan, men det var skönt att under övervakning utforska det hela.
I några månader gick jag omkring med min nya talang och undrade vad jag skulle göra med den. Ganska snabbt insåg jag att jag inte ville bli spådam. Långa, mörka främlingar intresserade mig inte. I stället ville jag helt fokusera på människors hälsa och välmående, så enligt instruktionerna på kurser bad jag helt enkelt om att bara få de bitarna till mig.
Det blev genast mycket lugnt och skönt!
Jag upptäckte att när jag skickar reiki till folk (som befinner sig på en annan plats), får jag till mig massor av saker som jag kan dela med mig av till den som vill. Dessutom insåg jag att jag faktiskt kan hela på andra sätt – jag kallar det änglapuffar - när det är bråttom med rening. Diskbråck, vatten i lungorna och hjärtesorger, det spelar ingen roll vad det handlar om.
Nu har jag levt med det här i drygt 10 år och vant mig vid det.
Det är liksom vardagsmat för mig, helt normalt, och jag glömmer ibland att alla inte har gjort min resa samtidigt som jag, att andra faktiskt känner som jag gjorde för 15 år sedan.
För mig är det ungefär som att kunna läsa: Det är något jag har lärt mig, och kan göra precis när som helst.
Jag förstår givetvis att många tycker att detta är konstigt och kanske till och med lögn. Samtidigt vet jag att alla som har "utmanat" de här makterna har fått på sin trut. Och det med besked. Ingen har ifrågasatt detta efter att ha provat på för egen del.
Och nej. Jag springer inte runt och snokar/tjuvlyssnar på folk. Det vore för det första ofint, och för det andra har jag ingen lust att beblanda mig med alla människor. För att inte tala om hur virrig man blir när man är uppkopplad, och sötsugen, och trött. Så vill jag inte känna hela tiden, så jag stänger av. Det är skönt.
Dessutom säger jag som Birgit Nilsson, operadivan: "Nähä, går omkring och sjunger för mig själv, det gör jag aldrig. Det har jag inte råd med."
Medial.
Det lät suspekt, luktade klut om håret och spågumma.
Jag var rädd för allt som handlade om det man inte kan se.
Andar, spöken, tarotkort - jag muckade inte med det.
Så drog en kompis med mig till en ung tjej som spår. Vi behövde få guidning i livet, tyckte hon, och jag hängde på.
Det var väldigt odramatiskt.
Och visst plockade hon poänger, men jag kände inte riktigt att det landade 100%.
Några år senare började det hända konstiga saker med mig. Jag hörde folk prata om så konstiga saker, mitt ute bland folk. Privata, hemliga och bitvis skämmiga saker stod de och delade med sig i kön på banken. Det var bara det att när jag vände mig och för att titta på de konstiga människorna, stod de helt ensamma och pratade ingenting. Jag hörde deras tankar!
När skräcken över att ha blivit galen hade lagt sig, gick jag en kort kurs i medial teknik. Det visade sig vara superlätt. Egentligen kunde jag nog det innan, men det var skönt att under övervakning utforska det hela.
I några månader gick jag omkring med min nya talang och undrade vad jag skulle göra med den. Ganska snabbt insåg jag att jag inte ville bli spådam. Långa, mörka främlingar intresserade mig inte. I stället ville jag helt fokusera på människors hälsa och välmående, så enligt instruktionerna på kurser bad jag helt enkelt om att bara få de bitarna till mig.
Det blev genast mycket lugnt och skönt!
Jag upptäckte att när jag skickar reiki till folk (som befinner sig på en annan plats), får jag till mig massor av saker som jag kan dela med mig av till den som vill. Dessutom insåg jag att jag faktiskt kan hela på andra sätt – jag kallar det änglapuffar - när det är bråttom med rening. Diskbråck, vatten i lungorna och hjärtesorger, det spelar ingen roll vad det handlar om.
Nu har jag levt med det här i drygt 10 år och vant mig vid det.
Det är liksom vardagsmat för mig, helt normalt, och jag glömmer ibland att alla inte har gjort min resa samtidigt som jag, att andra faktiskt känner som jag gjorde för 15 år sedan.
För mig är det ungefär som att kunna läsa: Det är något jag har lärt mig, och kan göra precis när som helst.
Jag förstår givetvis att många tycker att detta är konstigt och kanske till och med lögn. Samtidigt vet jag att alla som har "utmanat" de här makterna har fått på sin trut. Och det med besked. Ingen har ifrågasatt detta efter att ha provat på för egen del.
Och nej. Jag springer inte runt och snokar/tjuvlyssnar på folk. Det vore för det första ofint, och för det andra har jag ingen lust att beblanda mig med alla människor. För att inte tala om hur virrig man blir när man är uppkopplad, och sötsugen, och trött. Så vill jag inte känna hela tiden, så jag stänger av. Det är skönt.
Dessutom säger jag som Birgit Nilsson, operadivan: "Nähä, går omkring och sjunger för mig själv, det gör jag aldrig. Det har jag inte råd med."
lördag 28 januari 2012
Trötthet
Det finns olika former av trötthet.
Skönt trött blir man av motion. Svettig, lyckligt endorfinrusande, trötthet med pulserande muskler. Mysig, mjuk kvällströtthet, som gör att man gosar in sig under täcket i sängen och bara somnar, utan väntan. Det här är varianter på den fysiska tröttheten, den som säger att kroppen är nöjd och behöver ta igen sig.
Ibland kan man också känna en psykisk trötthet, som gör att hjärnan känns full av ludd. Det är svårt att följa tankekedjor, att hålla saker i minnet och att förstå saker. Då brukar vi skaka på huvudet och acceptera: Det är dags att vila.
Men sedan finns den där ledsna tröttheten, som gör ont i själen: Den emotionella tröttheten. Det är en trötthet som går långt utöver den fysiska kroppen, som skaver i hjärtat och lägger dimslöjor över tankarna. Det är den ensamma tröttheten, övergivenheten, hopplösheten. Den tröttheten är farlig, och behöver tas på allvar. Då är det dags att vidta åtgärder. Antingen handlar det om att vila, att ställa om livssituationen eller så behöver man få hjälp.
Ännu värre är den trötthet som går än djupare. Den värker inuti skelettet, den är förlamande, den övermannar alla fysiska behov, alla psykiska idéer, den är starkare än alla känslor. Jag pratar om den andliga tröttheten, den som släcker gnistan och lusten och kärleken. Andligt trötta är vi när vi inte vet vårt mål eller vår mening, när vi känner oss betydelselösa. Den andliga tröttheten är farlig; då brinner livslågan svagt. Närmre döden än så är vi sällan.
Om du känner igen dig (eller någon du känner) i den andliga tröttheten: Ropa på hjälp! Leta efter alla livlinor du kan hitta och försök få tag i dem.
Vi kan klara oss med fysisk utmattning länge.
Den psykiska utmattningen begränsar oss visserligen stort, men den är lätt att bära.
Den emotionella utmattningen är svår och tung och sätter spår i kroppen (ofta i form av smärta), men den går att överleva - om man vänder skutan.
Men den andliga tröttheten är förödande. Den är opålitlig. Eftersom den tar över hela organismen, kan farliga saker hända väldigt fort. När en människa upplever andlig trötthet, är hon farligt nära gränsen till döden i varje minut.
Den andligt trötte behöver hjälp.
Skaka om den andligt trötte, kasta honom eller henne i kall snö eller ett varmt bad. Ta hand om, älska och locka tillbaka livslågan, på alla sätt du kan komma på.
Kom ihåg att när den andliga tröttheten får tillräckligt utrymme, finns ingen återvändo.
Skönt trött blir man av motion. Svettig, lyckligt endorfinrusande, trötthet med pulserande muskler. Mysig, mjuk kvällströtthet, som gör att man gosar in sig under täcket i sängen och bara somnar, utan väntan. Det här är varianter på den fysiska tröttheten, den som säger att kroppen är nöjd och behöver ta igen sig.
Ibland kan man också känna en psykisk trötthet, som gör att hjärnan känns full av ludd. Det är svårt att följa tankekedjor, att hålla saker i minnet och att förstå saker. Då brukar vi skaka på huvudet och acceptera: Det är dags att vila.
Men sedan finns den där ledsna tröttheten, som gör ont i själen: Den emotionella tröttheten. Det är en trötthet som går långt utöver den fysiska kroppen, som skaver i hjärtat och lägger dimslöjor över tankarna. Det är den ensamma tröttheten, övergivenheten, hopplösheten. Den tröttheten är farlig, och behöver tas på allvar. Då är det dags att vidta åtgärder. Antingen handlar det om att vila, att ställa om livssituationen eller så behöver man få hjälp.
Ännu värre är den trötthet som går än djupare. Den värker inuti skelettet, den är förlamande, den övermannar alla fysiska behov, alla psykiska idéer, den är starkare än alla känslor. Jag pratar om den andliga tröttheten, den som släcker gnistan och lusten och kärleken. Andligt trötta är vi när vi inte vet vårt mål eller vår mening, när vi känner oss betydelselösa. Den andliga tröttheten är farlig; då brinner livslågan svagt. Närmre döden än så är vi sällan.
Om du känner igen dig (eller någon du känner) i den andliga tröttheten: Ropa på hjälp! Leta efter alla livlinor du kan hitta och försök få tag i dem.
Vi kan klara oss med fysisk utmattning länge.
Den psykiska utmattningen begränsar oss visserligen stort, men den är lätt att bära.
Den emotionella utmattningen är svår och tung och sätter spår i kroppen (ofta i form av smärta), men den går att överleva - om man vänder skutan.
Men den andliga tröttheten är förödande. Den är opålitlig. Eftersom den tar över hela organismen, kan farliga saker hända väldigt fort. När en människa upplever andlig trötthet, är hon farligt nära gränsen till döden i varje minut.
Den andligt trötte behöver hjälp.
Skaka om den andligt trötte, kasta honom eller henne i kall snö eller ett varmt bad. Ta hand om, älska och locka tillbaka livslågan, på alla sätt du kan komma på.
Kom ihåg att när den andliga tröttheten får tillräckligt utrymme, finns ingen återvändo.
onsdag 25 januari 2012
Gudomlighet versus överlevnad
Jag har skrivit det förut:
Människan är en kombination av gudomlighet och överlevnad.
Somliga kallar det en kamp mellan ljus och mörker. Andra beskriver det som en väg mellan manligt och kvinnligt, yin och yang. Ytterligare några pratar om den store fadern (himlen) och den stora modern (jorden).
Människan är en kombination av båda.
Det är hennes förbannelse.
I sagan om människan skrev jag om hur vi behöver båda för att överleva.
Samtidigt är jag övertygad om att det skulle varit betydligt lättare om vi inte hade behövt båda.
Att bara gå upp i jordligheten, överlevnaden och mörkret om man så vill, är lätt. Det är hämndens väg, raseriets väg, det är dödandets väg och överlevandets väg.
Lika lätt är det att förlora sig i ljuset, i andligheten. Att bara släppa taget om allt det fysiska, låta tanken rasa fritt och bara fundera på de stora frågorna.
Utmaningen är verkligen att kombinera de två.
Och jag tänker på ett frö.
Det måste stoppas ner i den mörka, fuktiga jorden för att kunna gro.
Men det måste också ha livsljuset i sig, viljan att öppna sig och vakna, för att kunna gro.
Det blir ingen planta utan en kombination av båda.
Det är vackert.
Men det är svårt för människan, eftersom hon är medveten.
Att balansera mellan att förstå under och den gemensamma gudomligheten och att överleva, är svårt. Väger det över till för mycket jord, tar vi för oss på andras bekostnad och får skuldkänslor tack vare andligheten i oss. Tippar bägaren till för mycket himmel, tenderar vi att antingen glömma våra medmänniskor eller vår egen fysiska hälsa och på så vis orsaka andra och oss själva smärta.
Och rädslan att misslyckas hålla balansen mellan himmel och jord, är det som tippar vågen för häftigt fram och tillbaka.
Det är en svår balansgång vi har att gå.
Människan är en kombination av gudomlighet och överlevnad.
Somliga kallar det en kamp mellan ljus och mörker. Andra beskriver det som en väg mellan manligt och kvinnligt, yin och yang. Ytterligare några pratar om den store fadern (himlen) och den stora modern (jorden).
Människan är en kombination av båda.
Det är hennes förbannelse.
I sagan om människan skrev jag om hur vi behöver båda för att överleva.
Samtidigt är jag övertygad om att det skulle varit betydligt lättare om vi inte hade behövt båda.
Att bara gå upp i jordligheten, överlevnaden och mörkret om man så vill, är lätt. Det är hämndens väg, raseriets väg, det är dödandets väg och överlevandets väg.
Lika lätt är det att förlora sig i ljuset, i andligheten. Att bara släppa taget om allt det fysiska, låta tanken rasa fritt och bara fundera på de stora frågorna.
Utmaningen är verkligen att kombinera de två.
Och jag tänker på ett frö.
Det måste stoppas ner i den mörka, fuktiga jorden för att kunna gro.
Men det måste också ha livsljuset i sig, viljan att öppna sig och vakna, för att kunna gro.
Det blir ingen planta utan en kombination av båda.
Det är vackert.
Men det är svårt för människan, eftersom hon är medveten.
Att balansera mellan att förstå under och den gemensamma gudomligheten och att överleva, är svårt. Väger det över till för mycket jord, tar vi för oss på andras bekostnad och får skuldkänslor tack vare andligheten i oss. Tippar bägaren till för mycket himmel, tenderar vi att antingen glömma våra medmänniskor eller vår egen fysiska hälsa och på så vis orsaka andra och oss själva smärta.
Och rädslan att misslyckas hålla balansen mellan himmel och jord, är det som tippar vågen för häftigt fram och tillbaka.
Det är en svår balansgång vi har att gå.
tisdag 24 januari 2012
Högljudd och rödhårig
Sådan ser folk mig.
Högljudd, rödhårig, lite ytlig, kanske inte så smart.
Det är bra.
Jag använder den stereotypen och gömmer mig bakom den.
För den rollen kan jag spela med händerna bakbundna.
Och under tiden iakttar jag, analyserar och bedömer.
Så medan jag pratar och verkar lite uppe i det blå, ser jag allt.
Den flaxiga, spontana och skrattande är det ingen som misstänker.
Därför blir folk alltid lite paffa när jag plötsligt klämmer till med en genomtänkt och skarp kommentar. "Varifrån kom DEN?" kan jag se att de tänker. Och medan de sitter där tystade av förvåning, drämmer jag till med en till. Eller så analyserar jag lite till och sparar till nästa stöt...
Det är roligt att ingen någonsin genomskådar min taktik.
Och att ingen ser att jag var den tysta, jobbigt intelligenta nörden tills jag blev 18 år.
Det var då jag började lära mig att verka ofarlig.
Då jag började öva på ett manér som fungerar i alla kretsar, som släpper in och gör möjligt, som gör att jag får vara med.
Fast det vill jag oftast inte.
Men jag vill att alla ska tro att jag vill det. Och att jag faktiskt deltar.
Medan jag i hemlighet analyserar och sparar slutsatser... Tills jag behöver dem.
Högljudd, rödhårig, lite ytlig, kanske inte så smart.
Det är bra.
Jag använder den stereotypen och gömmer mig bakom den.
För den rollen kan jag spela med händerna bakbundna.
Och under tiden iakttar jag, analyserar och bedömer.
Så medan jag pratar och verkar lite uppe i det blå, ser jag allt.
Den flaxiga, spontana och skrattande är det ingen som misstänker.
Därför blir folk alltid lite paffa när jag plötsligt klämmer till med en genomtänkt och skarp kommentar. "Varifrån kom DEN?" kan jag se att de tänker. Och medan de sitter där tystade av förvåning, drämmer jag till med en till. Eller så analyserar jag lite till och sparar till nästa stöt...
Det är roligt att ingen någonsin genomskådar min taktik.
Och att ingen ser att jag var den tysta, jobbigt intelligenta nörden tills jag blev 18 år.
Det var då jag började lära mig att verka ofarlig.
Då jag började öva på ett manér som fungerar i alla kretsar, som släpper in och gör möjligt, som gör att jag får vara med.
Fast det vill jag oftast inte.
Men jag vill att alla ska tro att jag vill det. Och att jag faktiskt deltar.
Medan jag i hemlighet analyserar och sparar slutsatser... Tills jag behöver dem.
Tågpendla - i Småland!
Undrens tid är inte förbi...
Det börjar gå att tågpendla där jag bor!
Jag sitter på ett Krösatåg mot Nässjö. Hoppade på i Moheda och ska till Sävsjö. 27 minuter, 45 till Nässjö. Riktigt bra!
Härom dagen tog jag tåg till jobbet i Värnamo (från Rydaholm). Det var riktigt smidigt. Att däremot åka till Växjö därifrån, går halvbra. Men det kanske kommer.
Nu väntar jag bara på att det ska börja gå bussar, så att jag inte behöver köra till stationen. Snälla Länstrafiken, börja med bussar mellan Moheda och Rydaholm!
Det börjar gå att tågpendla där jag bor!
Jag sitter på ett Krösatåg mot Nässjö. Hoppade på i Moheda och ska till Sävsjö. 27 minuter, 45 till Nässjö. Riktigt bra!
Härom dagen tog jag tåg till jobbet i Värnamo (från Rydaholm). Det var riktigt smidigt. Att däremot åka till Växjö därifrån, går halvbra. Men det kanske kommer.
Nu väntar jag bara på att det ska börja gå bussar, så att jag inte behöver köra till stationen. Snälla Länstrafiken, börja med bussar mellan Moheda och Rydaholm!
måndag 23 januari 2012
Gladiatorerna
När Gladiatorerna gick förra svängen, visste jag inte vad det var. Jag jobbade alltid kvällstid, så det programmet hade jag aldrig sett. När jag sedan fick se något program, blev jag i första hand upprörd.
En god programidé som förfulades av en massa taskspel, tyckte jag.
De redan så överlägsna gladiatorerna tog till vilka tjuvknep som helst för att sänka utmanarna.
Fruktansvärt dåliga förlorare.
Och jag stängde av TV:n.
Inför nypremiären vad jag ändå lite förhoppningsfull. Kanske är det bättre nu, kanske finns det lite mer sportsmannaskap i världen? Tyvärr blev jag besviken.
Fortfarande är gladiatorerna mycket tyngre och mycket längre än utmanarna. Dessutom har de (givetvis) kunnat öva på alla moment, så de är tekniskt vassare. Ofta har de en lättare uppgift (springa efter utmanarna, som både ska springa och slänga bollar i korgar t ex).
Och ändå kan de inte köra ärligt spel!
Det åker armbågar in i revben, det sparkas smalben på nyckelben, det dras i öron...
Jag blir så ARG!
Och det här sänds på familjetid?
Mina barn tittade på första programmet och blev helt förskräckta. "Men vad gjorde de nu? Men varför gör de så? Men det var ju ORÄTTVIST!" Jag kan säga en sak: De tittar helst inte på det igen. Och lika glad för det är jag.
Men samtidigt blir jag lite ledsen för mänskligheten.
Har vi inte kommit längre än att vi ser orättvis kamp som underhållning?
En god programidé som förfulades av en massa taskspel, tyckte jag.
De redan så överlägsna gladiatorerna tog till vilka tjuvknep som helst för att sänka utmanarna.
Fruktansvärt dåliga förlorare.
Och jag stängde av TV:n.
Inför nypremiären vad jag ändå lite förhoppningsfull. Kanske är det bättre nu, kanske finns det lite mer sportsmannaskap i världen? Tyvärr blev jag besviken.
Fortfarande är gladiatorerna mycket tyngre och mycket längre än utmanarna. Dessutom har de (givetvis) kunnat öva på alla moment, så de är tekniskt vassare. Ofta har de en lättare uppgift (springa efter utmanarna, som både ska springa och slänga bollar i korgar t ex).
Och ändå kan de inte köra ärligt spel!
Det åker armbågar in i revben, det sparkas smalben på nyckelben, det dras i öron...
Jag blir så ARG!
Och det här sänds på familjetid?
Mina barn tittade på första programmet och blev helt förskräckta. "Men vad gjorde de nu? Men varför gör de så? Men det var ju ORÄTTVIST!" Jag kan säga en sak: De tittar helst inte på det igen. Och lika glad för det är jag.
Men samtidigt blir jag lite ledsen för mänskligheten.
Har vi inte kommit längre än att vi ser orättvis kamp som underhållning?
söndag 22 januari 2012
Intressant...
Svårigheten att kommunicera fascinerar mig.
Jag har lagt upp tre åsiktsknappar i min blogg, som dyker upp efter varje blogginlägg. Detta för att ni läsare ska kunna ha åsikter utan att behöva skriva något särskilt. (Det är ju inte alla som gillar att skriva.)
Då jag gjorde detta, valde jag orden:
Ha ha!
Väl talat!
Intressant...
I mitt huvud var den första rutan (ha ha) till för de gånger då man faktiskt tycker att det jag skriver är kul. Den andra (väl talat) var till för de tillfällen då man tycker ungefär likadant. Och i min – något sarkastiska – värld, var den tredje (intressant) till för de gånger då läsaren tycker att jag är mer eller mindre ute och cyklar.
Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att någon skulle klicka på den och MENA det! Faktiskt fanns det inte på världskartan. Att jag skulle skriva något som någon annan skulle uppleva var ärligt intressant, det tänkte jag inte på. För mig var det solklart att det handlade om sarkasm, men jag förstår nu att det inte var så.
När jag nu har bloggat i två år, har jag insett att den rutan faktiskt är tvetydig. Att somliga klickar i den "ärligt" och att andra använder den som jag hade tänkt det, som sarkasm.
Roligt!
Och märkligt.
Och jag som skriver för att jag måste, och egentligen inte riktigt vågar möta tanken att folk läser. Jag smygskriver och försöker se er, mina läsare, som en anonym massa. Annars hade jag inte vågat skriva. Knapparna är lite "lagom", och de kommentarer jag får är också på en skön nivå.
Det är perfekt: Jag får skriva av mig (så att min hjärna slipper spricka) och där ute någonstans finns en mottagare. Fint som snus!
Om jag ska ändra knapparna?
Nej, det vill jag inte.
Nu är det lite extra roligt att fundera över klickarna.
Menar ni att det är intressant eller är ni sarkastiska?
Det ger en till dimension, tycker jag...
Jag har lagt upp tre åsiktsknappar i min blogg, som dyker upp efter varje blogginlägg. Detta för att ni läsare ska kunna ha åsikter utan att behöva skriva något särskilt. (Det är ju inte alla som gillar att skriva.)
Då jag gjorde detta, valde jag orden:
Ha ha!
Väl talat!
Intressant...
I mitt huvud var den första rutan (ha ha) till för de gånger då man faktiskt tycker att det jag skriver är kul. Den andra (väl talat) var till för de tillfällen då man tycker ungefär likadant. Och i min – något sarkastiska – värld, var den tredje (intressant) till för de gånger då läsaren tycker att jag är mer eller mindre ute och cyklar.
Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att någon skulle klicka på den och MENA det! Faktiskt fanns det inte på världskartan. Att jag skulle skriva något som någon annan skulle uppleva var ärligt intressant, det tänkte jag inte på. För mig var det solklart att det handlade om sarkasm, men jag förstår nu att det inte var så.
När jag nu har bloggat i två år, har jag insett att den rutan faktiskt är tvetydig. Att somliga klickar i den "ärligt" och att andra använder den som jag hade tänkt det, som sarkasm.
Roligt!
Och märkligt.
Och jag som skriver för att jag måste, och egentligen inte riktigt vågar möta tanken att folk läser. Jag smygskriver och försöker se er, mina läsare, som en anonym massa. Annars hade jag inte vågat skriva. Knapparna är lite "lagom", och de kommentarer jag får är också på en skön nivå.
Det är perfekt: Jag får skriva av mig (så att min hjärna slipper spricka) och där ute någonstans finns en mottagare. Fint som snus!
Om jag ska ändra knapparna?
Nej, det vill jag inte.
Nu är det lite extra roligt att fundera över klickarna.
Menar ni att det är intressant eller är ni sarkastiska?
Det ger en till dimension, tycker jag...
Isaac Newton och historien
Jag slötittade på ett program om Isaac Newton. En vetenskapsman som kanske blivit mest känd för sina matematiska principer och studier av ljus (prismat). Och tyngdlagen, förstås.
Det visade sig dock att det egentligen var det lilla.
En mycket mångfasetterad man var han, Isaac. En stor tänkare, enstöring, mystisk, arrogant, överlägsen, besatt av sin forskning. Troligen hade han Aspergers. Och han var definitivt alkemist. Över 10 år ägnade han sig enbart åt alkemistiska experiment och han tros ha skrivit enorma mängder text kring dessa. Inte mycket är sparat för eftervärlden, man tror att han brände dem strax innan sin död. Dessutom ägnade han stora delar av sitt liv till att leta efter dolda budskap i Bibeln.
Jag tänker att det är roligt hur eftervärlden har valt att porträttera honom.
Som en ordentlig vetenskapsman.
Nästan lite tråkig.
Och jag fick känslan av att det verkligen var ytan. Som om dessa (i våra ögon) fantastiska upptäckter om matematiska lagar och ljusets sammansättning egentligen var något han bara som hastigast fäste på papper. Barnlekar, det enkla och självklara för honom. Mysteriet, som låg i alkemi och teologi, var det som sysselsatte honom mest.
Den bilden passade dock inte det naturvetenskapliga samhället.
Det är inte detta vi lär våra barn att komma ihåg om Isaac Newton.
Varför? För att det inte passar in i den konkret vetenskapliga värld som vi har knuffats in i.
Det visade sig dock att det egentligen var det lilla.
En mycket mångfasetterad man var han, Isaac. En stor tänkare, enstöring, mystisk, arrogant, överlägsen, besatt av sin forskning. Troligen hade han Aspergers. Och han var definitivt alkemist. Över 10 år ägnade han sig enbart åt alkemistiska experiment och han tros ha skrivit enorma mängder text kring dessa. Inte mycket är sparat för eftervärlden, man tror att han brände dem strax innan sin död. Dessutom ägnade han stora delar av sitt liv till att leta efter dolda budskap i Bibeln.
Jag tänker att det är roligt hur eftervärlden har valt att porträttera honom.
Som en ordentlig vetenskapsman.
Nästan lite tråkig.
Och jag fick känslan av att det verkligen var ytan. Som om dessa (i våra ögon) fantastiska upptäckter om matematiska lagar och ljusets sammansättning egentligen var något han bara som hastigast fäste på papper. Barnlekar, det enkla och självklara för honom. Mysteriet, som låg i alkemi och teologi, var det som sysselsatte honom mest.
Den bilden passade dock inte det naturvetenskapliga samhället.
Det är inte detta vi lär våra barn att komma ihåg om Isaac Newton.
Varför? För att det inte passar in i den konkret vetenskapliga värld som vi har knuffats in i.
lördag 21 januari 2012
Olika världar
Jag gillar inte att titta in i hus när jag går ute. Och tvärtom: Jag ogillar att titta ut när jag är inne. (Förutom i vårt hus på landet, för där är inne och ute lite samma.)
För mig är liksom innevärlden en sak och utevärlden en annan sak.
Precis som varje plats har en egen själ och påverkar en olika.
Olika världar.
Och jag vill inte bli påmind om den andra världen medan jag är i den ena.
Inne är varmt och tryggt och lite inskränkt.
Ute är kallt och fritt och ensamt.
Jag kan inte känna på båda sätten samtidigt, så jag måste välja.
Det handlar om att jag kan inte ta in att den där innevärlden finns samtidigt som min utevärld. I stället väljer jag att ignorera den tills jag öppnar dörren och kliver in i den där andra världen, innevärlden, och stänger ute den förra världen, utevärlden.
Jag tror jag är lite som en katt.
En katt tror att det är en ny värld bakom varje dörr. (Även skåpsdörrar.)
Och så här års brukar en av våra katter prova att jama vid andra dörrar än ytterdörren för att få oss att öppna dem så att han kan leta efter det där andra ute, det där somriga och varma och ljusgröna ute, som mystiskt har försvunnit. (Sommaren.)
När jag bodde nära Stockholm, hade jag en relation till varje tunnelbanestation som jag hade varit på med dess kringliggande gator. Däremot kunde jag inte relatera dem till varandra, visste inte hur man gick från den ena till den andra. Och när jag i vuxen ålder gjorde det, föll liksom stora delar av min världsbild sönder.
Så gör jag när jag åker bil också. Jag har en relation till Rydaholm och en till Värnamo. Vägen där emellan är bara transportsträcka, (förutom ett fint hus som jag alltid tittar på), och är liksom... ingenting. Samma med alla vägar. De är streck på väg till en känsla. Väg 27 är ett streck på väg till Göteborg och Göteborgskänslan infinner sig när jag åker nerför backen som ligger insprängd i bergen, precis innan kaoset börjar. Innan det är jag liksom i limbo känslomässigt.
Det är nog därför jag gillar att åka tåg och bil.
Jag tänker så bra där i mellan världarna!
För mig är liksom innevärlden en sak och utevärlden en annan sak.
Precis som varje plats har en egen själ och påverkar en olika.
Olika världar.
Och jag vill inte bli påmind om den andra världen medan jag är i den ena.
Inne är varmt och tryggt och lite inskränkt.
Ute är kallt och fritt och ensamt.
Jag kan inte känna på båda sätten samtidigt, så jag måste välja.
Det handlar om att jag kan inte ta in att den där innevärlden finns samtidigt som min utevärld. I stället väljer jag att ignorera den tills jag öppnar dörren och kliver in i den där andra världen, innevärlden, och stänger ute den förra världen, utevärlden.
Jag tror jag är lite som en katt.
En katt tror att det är en ny värld bakom varje dörr. (Även skåpsdörrar.)
Och så här års brukar en av våra katter prova att jama vid andra dörrar än ytterdörren för att få oss att öppna dem så att han kan leta efter det där andra ute, det där somriga och varma och ljusgröna ute, som mystiskt har försvunnit. (Sommaren.)
När jag bodde nära Stockholm, hade jag en relation till varje tunnelbanestation som jag hade varit på med dess kringliggande gator. Däremot kunde jag inte relatera dem till varandra, visste inte hur man gick från den ena till den andra. Och när jag i vuxen ålder gjorde det, föll liksom stora delar av min världsbild sönder.
Så gör jag när jag åker bil också. Jag har en relation till Rydaholm och en till Värnamo. Vägen där emellan är bara transportsträcka, (förutom ett fint hus som jag alltid tittar på), och är liksom... ingenting. Samma med alla vägar. De är streck på väg till en känsla. Väg 27 är ett streck på väg till Göteborg och Göteborgskänslan infinner sig när jag åker nerför backen som ligger insprängd i bergen, precis innan kaoset börjar. Innan det är jag liksom i limbo känslomässigt.
Det är nog därför jag gillar att åka tåg och bil.
Jag tänker så bra där i mellan världarna!
fredag 20 januari 2012
Den som vandrar om natten
Det kan vara den bästa boken jag har läst, av den fantastiska Marianne Fredriksson. Den är så viktig, så otroligt betydelsefull, så det gör ont när jag läser den. Var och varannan mening vill jag läsa och läsa om, hämta en överstrykningspenna och markera, vika in hörn.
Den rymmer sanningen om livet.
Jag kan inte förklara bättre än så.
I julas pratade jag med min lillasyster om Boken, den som jag älskar och har läst så många gånger utan att minnas den. Hon sa att hon tycker mycket om alla Marianne Fredrikssons övriga böcker, men just "den som vandrar om natten" är den sämsta.
Jag kunde inte sluta stirra.
Och så beskrev hon boken. Och jag kände inte igen den alls. Det visade sig att hon har läst en helt annan bok än jag, fast i samma pärm. Hon har läst det som finns på ytan, "handlingen", om en kaldeisk mans kärlek till en liten skuldtyngd romersk pojke, båda sammanflätade i utkanten av Jesus liv. Den delen ser jag bara som en bild av det boken egentligen handlar om.
Spännande.
Jag var därför tvungen att läsa den igen.
Nu har jag gjort det, och den lämnar mig lika ofullständig som vanligt.
Jag känner i varje fiber i min kropp att allt som står i den är så viktigt, så viktigt. Det är en bok som gömmer det stora livsmysteriet, men jag är inte klok nog för att lirka ut det ur den. Min känsla är att om jag bara kunde förstå den bättre, skulle hela mitt liv öppna sig och jag skulle förstå meningen med allt - till och med mitt eget liv.
Ja, det låter onödigt stort.
Men det är så det känns.
Och jag tänker: Det måste varit lätt för en sådan som Jesus att leva sitt liv. Han hade en mening, en klarhet, ett mål - och stor betydelse. För oss andra, som lever i betydligt enklare sammanhang, är det svårt. Såvida vi inte är den enkla och saktmodiga sorten, som bara ÄR och är nöjda med det.
Jag önskar att jag vore sådan.
Men det är jag inte.
Jag går och väntar på att fylla min plats på jorden.
Och under tiden sysselsätter jag mig nödtorftigt.
Men sanningen finns i "den som vandrar om natten", jag tror det. Om jag bara kunde begripa den.
Den rymmer sanningen om livet.
Jag kan inte förklara bättre än så.
I julas pratade jag med min lillasyster om Boken, den som jag älskar och har läst så många gånger utan att minnas den. Hon sa att hon tycker mycket om alla Marianne Fredrikssons övriga böcker, men just "den som vandrar om natten" är den sämsta.
Jag kunde inte sluta stirra.
Och så beskrev hon boken. Och jag kände inte igen den alls. Det visade sig att hon har läst en helt annan bok än jag, fast i samma pärm. Hon har läst det som finns på ytan, "handlingen", om en kaldeisk mans kärlek till en liten skuldtyngd romersk pojke, båda sammanflätade i utkanten av Jesus liv. Den delen ser jag bara som en bild av det boken egentligen handlar om.
Spännande.
Jag var därför tvungen att läsa den igen.
Nu har jag gjort det, och den lämnar mig lika ofullständig som vanligt.
Jag känner i varje fiber i min kropp att allt som står i den är så viktigt, så viktigt. Det är en bok som gömmer det stora livsmysteriet, men jag är inte klok nog för att lirka ut det ur den. Min känsla är att om jag bara kunde förstå den bättre, skulle hela mitt liv öppna sig och jag skulle förstå meningen med allt - till och med mitt eget liv.
Ja, det låter onödigt stort.
Men det är så det känns.
Och jag tänker: Det måste varit lätt för en sådan som Jesus att leva sitt liv. Han hade en mening, en klarhet, ett mål - och stor betydelse. För oss andra, som lever i betydligt enklare sammanhang, är det svårt. Såvida vi inte är den enkla och saktmodiga sorten, som bara ÄR och är nöjda med det.
Jag önskar att jag vore sådan.
Men det är jag inte.
Jag går och väntar på att fylla min plats på jorden.
Och under tiden sysselsätter jag mig nödtorftigt.
Men sanningen finns i "den som vandrar om natten", jag tror det. Om jag bara kunde begripa den.
onsdag 18 januari 2012
Börjar bli gubbe
Jag tror att jag börjar bli gubbe.
Det känns märkligt och lite skönt.
Ett tydligt tecken är att jag känner att jag gärna vill ha saker på mitt sätt. Visst, andras sätt fungerar säkert fint för dem, men får jag välja gör jag på mitt vis. Då vet jag att det blir bra.
Ett annat är att jag kan ligga i bilköer utan att köra om. Jag konstaterar bara att "åh, här går det visst lite långsamt", slår av farthållaren och skuggar sista bil. Utan att bli stressad, utan att försöka klämma mig om till varje pris. Väntar lugnt till ett tryggt och säkert tillfälle och kör lugnt om.
Jag prioriterar numera också hur bekväma skor är, inte hur snygga de är.
Och jag muttrar åt ungdomen nu för tiden.
Gubbe, helt klart.
(Nej, inte tant. Att vara tant innebär helt andra saker, tycker jag. Dit hör pärlhalsband och lagda frisyrer, snörpig mun och lyftade ögonbryn. Det har jag än så länge inga tendenser av.)
Men vet du vad?
Jag gillar det!
Det känns roligt och tryggt, luktar filttofflor och armstödsfåtölj i skinn.
Kanske är jag fullt utvecklad gubbe om några år.
I så fall ska jag försöka bli författare till dess!
Det skulle passa bra.
Det känns märkligt och lite skönt.
Ett tydligt tecken är att jag känner att jag gärna vill ha saker på mitt sätt. Visst, andras sätt fungerar säkert fint för dem, men får jag välja gör jag på mitt vis. Då vet jag att det blir bra.
Ett annat är att jag kan ligga i bilköer utan att köra om. Jag konstaterar bara att "åh, här går det visst lite långsamt", slår av farthållaren och skuggar sista bil. Utan att bli stressad, utan att försöka klämma mig om till varje pris. Väntar lugnt till ett tryggt och säkert tillfälle och kör lugnt om.
Jag prioriterar numera också hur bekväma skor är, inte hur snygga de är.
Och jag muttrar åt ungdomen nu för tiden.
Gubbe, helt klart.
(Nej, inte tant. Att vara tant innebär helt andra saker, tycker jag. Dit hör pärlhalsband och lagda frisyrer, snörpig mun och lyftade ögonbryn. Det har jag än så länge inga tendenser av.)
Men vet du vad?
Jag gillar det!
Det känns roligt och tryggt, luktar filttofflor och armstödsfåtölj i skinn.
Kanske är jag fullt utvecklad gubbe om några år.
I så fall ska jag försöka bli författare till dess!
Det skulle passa bra.
söndag 15 januari 2012
Andlig snobbism
Jag rör mig i blandade kretsar, mest för att jag är intresserad av mycket men inte identifierar mig ordentligt med någonting.
Exempelvis passar jag inte in i det andliga kollektivet. Visst, jag kvalificerar mig genom att vara hyperintresserad av andliga frågor, genom reikin, genom öppenheten för att kommunicera med andra än levande människor och genom mitt ständiga grubblande över livets mening.
Men jag är inte tillräckligt allvarlig och helig.
Och jag ser inte andlighet som något som är "bättre" än allt annat.
Dessutom är jag inte alltid andligt inriktad. Det händer att jag är mer fysisk och materiell, att jag stänger av tankeapparaten och bara är i nuet.
Tyvärr tycker jag att andliga människor tenderar att se sig själv som lite förmer. De har funnit ljuset, de vet minsann hur saker och ting är, de är på den rätta vägen. Till skillnad från de andra, som irrar omkring i mörker.
Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt. Ju mer upplyst man är, desto mer förlåtande och ödmjuk inför allas olika upplevelser och livsvägar borde man bli. I alla fall i mitt huvud. Att fördöma och gradera och mäta hör inte ihop med vishet för mig...
En annan rolig sak är att alla har så fantastiska bakgrunder. De som tror på återfödelse har väldigt ofta en tibetansk munk som andlig rådgivare. Och så är väldigt många förbundna med Jesus, eller faktiskt en reinkarnation av Jesus eller Maria Magdalena. Väldigt få har – om man får tro dem själva – en okänd druid från de brittiska öarna som artefakt, eller en grekisk klok gubbe från 1500 f Kr. Jag tänker att det ju kunde se ut så lika gärna, men så är det sällan. Och har de hållit på med regression, så har de varit inblandade i nästan alla avgörande skeenden i historien.
Själv har jag inte varit med om något sådant. De regressioner jag har gjort, har tagit mig tillbaka till helt vanliga liv i olika tidsåldrar. Det närmaste något "känt" jag har varit, är att jag var med och byggde frihetsgudinnan. Och ramlade ner och dog innan den var färdig.
Jag vet inte om det bara är jag som är ovanligt ospännande, eller om det handlar om andlig snobbism. Givetvis känns det bättre för mig själv att tro att somliga i det andliga kollektivet kanske kryddar sina egna upplevelser en smula, eller letar väldigt noga efter de här speciella händelserna och personerna. Ofta känner jag att det är ganska små människor, med mycket oro och rädsla, som bygger ytterligare ett fragilt skal på instabil grund.
Om det är därför jag inte blir värst väl mottagen, eller om de helt enkelt är en heligare sort än jag och därför inte behöver nedlåta sig till min nivå, låter jag vara osagt.
Exempelvis passar jag inte in i det andliga kollektivet. Visst, jag kvalificerar mig genom att vara hyperintresserad av andliga frågor, genom reikin, genom öppenheten för att kommunicera med andra än levande människor och genom mitt ständiga grubblande över livets mening.
Men jag är inte tillräckligt allvarlig och helig.
Och jag ser inte andlighet som något som är "bättre" än allt annat.
Dessutom är jag inte alltid andligt inriktad. Det händer att jag är mer fysisk och materiell, att jag stänger av tankeapparaten och bara är i nuet.
Tyvärr tycker jag att andliga människor tenderar att se sig själv som lite förmer. De har funnit ljuset, de vet minsann hur saker och ting är, de är på den rätta vägen. Till skillnad från de andra, som irrar omkring i mörker.
Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt. Ju mer upplyst man är, desto mer förlåtande och ödmjuk inför allas olika upplevelser och livsvägar borde man bli. I alla fall i mitt huvud. Att fördöma och gradera och mäta hör inte ihop med vishet för mig...
En annan rolig sak är att alla har så fantastiska bakgrunder. De som tror på återfödelse har väldigt ofta en tibetansk munk som andlig rådgivare. Och så är väldigt många förbundna med Jesus, eller faktiskt en reinkarnation av Jesus eller Maria Magdalena. Väldigt få har – om man får tro dem själva – en okänd druid från de brittiska öarna som artefakt, eller en grekisk klok gubbe från 1500 f Kr. Jag tänker att det ju kunde se ut så lika gärna, men så är det sällan. Och har de hållit på med regression, så har de varit inblandade i nästan alla avgörande skeenden i historien.
Själv har jag inte varit med om något sådant. De regressioner jag har gjort, har tagit mig tillbaka till helt vanliga liv i olika tidsåldrar. Det närmaste något "känt" jag har varit, är att jag var med och byggde frihetsgudinnan. Och ramlade ner och dog innan den var färdig.
Jag vet inte om det bara är jag som är ovanligt ospännande, eller om det handlar om andlig snobbism. Givetvis känns det bättre för mig själv att tro att somliga i det andliga kollektivet kanske kryddar sina egna upplevelser en smula, eller letar väldigt noga efter de här speciella händelserna och personerna. Ofta känner jag att det är ganska små människor, med mycket oro och rädsla, som bygger ytterligare ett fragilt skal på instabil grund.
Om det är därför jag inte blir värst väl mottagen, eller om de helt enkelt är en heligare sort än jag och därför inte behöver nedlåta sig till min nivå, låter jag vara osagt.
lördag 14 januari 2012
Fostrande idrott?
I Sverige lägger vi massor av skattemedel på idrott. Samtliga politiska partier tycker att vi behöver detta, så det spelar ingen roll vilka partier som sitter i styrande position.
Idrott gynnas.
Fotbollsföreningar får träna gratis (eller hiskeligt billigt) i idrottshallar och på av kommunen färdigställda gräsplaner. Hockeyklubbarna åker runt i ishallar som kommunen betalar för (och som slukar el). Gymnastiksällskap håller träningar i de kommunala hallarna för inga pengar alls.
Detta för att vårt samhälle tror att idrott fostrar.
Min fråga är: Till vad?
Alla har vi antagligen olika erfarenheter av idrott. Min är att det stundom går ganska hårt till. Jag menar inte fysiskt, utan olika former av pennalism och grupptryck. Ofta beror det på dåligt ledarskap, dåligt tänkt och dåligt genomfört. Jag är inte bekväm med att låta mina barn delta i dessa dåliga sammanhang, vilket innebär att de har fått sluta ett antal gånger med olika aktiviteter.
Att låta de starkaste leda och kuva de mer tysta, är inte vad jag vill lära mina barn. Det är inte så som jag vill att mina medmänniskor ska vara. Inte heller uppskattar jag när det bli alltför resultatfokuserat, så att barnen gråter och känner sig misslyckade, eller mobbas av andra barn när de gör en tabbe.
Är detta fostrande aktiviteter som skapar goda samhällsmedborgare?
För någon dag sedan uppmärksammades en innebandyklubb som hade använt klart sexistiska begrepp i sin träning. "Tafsa på Sofia" var till exempel en av instruktionerna i den här klubbens träningsmaterial. (Följ länken för att läsa mer.)
Vad hade hänt om samma sak inträffat på en arbetsplats? Fängelse? Och här handlar det om ungdomar, i deras mest formbara ålder. Borde det inte generera ännu hårdare straff?
Och min fråga är: Är detta fostrande aktiviteter som skapar goda samhällsmedborgare?
Jag anser att idrotten har misslyckats.
Kapitalt.
Mitt förslag är därför: Låt alla skattepengarna (hundratals miljoner) gå till kulturaktiviteter! Idrotten kan få de anslag som kulturen har haft. Vi vänder på steken i 50 år och ser hur kulturen lyckas med att fostra goda samhällsmedborgare!
Då skulle det bli musik, teater, dans, sång och konst som de minst bemedlade skulle ägna sig åt. De som hade det väl ställt skulle ha råd att spela fotboll och tennis, men inte alla. De lägre samhällsklasserna skulle fylla de samhällsfinansierade dansklasserna (i enorma fina danssalar, bekostade av skattemedel), barn från miljonprogrammen skulle gå på kommunens helt gratis gitarr- och klarinettlektioner och teatergrupper för ungdomar skulle finnas i varje litet samhälle.
Personligen tror jag absolut att kulturen skulle göra ett mycket bättre jobb med samhällsfostran än idrotten har klarat.
Mer fokus på emotionell kompetens, på individuell strävan som förutsättning för gemensam vinst, på att övning ger färdighet, på gemenskap och acceptans.
Det är åtminstone för mig viktiga värden i ett samhälle.
Idrott gynnas.
Fotbollsföreningar får träna gratis (eller hiskeligt billigt) i idrottshallar och på av kommunen färdigställda gräsplaner. Hockeyklubbarna åker runt i ishallar som kommunen betalar för (och som slukar el). Gymnastiksällskap håller träningar i de kommunala hallarna för inga pengar alls.
Detta för att vårt samhälle tror att idrott fostrar.
Min fråga är: Till vad?
Alla har vi antagligen olika erfarenheter av idrott. Min är att det stundom går ganska hårt till. Jag menar inte fysiskt, utan olika former av pennalism och grupptryck. Ofta beror det på dåligt ledarskap, dåligt tänkt och dåligt genomfört. Jag är inte bekväm med att låta mina barn delta i dessa dåliga sammanhang, vilket innebär att de har fått sluta ett antal gånger med olika aktiviteter.
Att låta de starkaste leda och kuva de mer tysta, är inte vad jag vill lära mina barn. Det är inte så som jag vill att mina medmänniskor ska vara. Inte heller uppskattar jag när det bli alltför resultatfokuserat, så att barnen gråter och känner sig misslyckade, eller mobbas av andra barn när de gör en tabbe.
Är detta fostrande aktiviteter som skapar goda samhällsmedborgare?
För någon dag sedan uppmärksammades en innebandyklubb som hade använt klart sexistiska begrepp i sin träning. "Tafsa på Sofia" var till exempel en av instruktionerna i den här klubbens träningsmaterial. (Följ länken för att läsa mer.)
Vad hade hänt om samma sak inträffat på en arbetsplats? Fängelse? Och här handlar det om ungdomar, i deras mest formbara ålder. Borde det inte generera ännu hårdare straff?
Och min fråga är: Är detta fostrande aktiviteter som skapar goda samhällsmedborgare?
Jag anser att idrotten har misslyckats.
Kapitalt.
Mitt förslag är därför: Låt alla skattepengarna (hundratals miljoner) gå till kulturaktiviteter! Idrotten kan få de anslag som kulturen har haft. Vi vänder på steken i 50 år och ser hur kulturen lyckas med att fostra goda samhällsmedborgare!
Då skulle det bli musik, teater, dans, sång och konst som de minst bemedlade skulle ägna sig åt. De som hade det väl ställt skulle ha råd att spela fotboll och tennis, men inte alla. De lägre samhällsklasserna skulle fylla de samhällsfinansierade dansklasserna (i enorma fina danssalar, bekostade av skattemedel), barn från miljonprogrammen skulle gå på kommunens helt gratis gitarr- och klarinettlektioner och teatergrupper för ungdomar skulle finnas i varje litet samhälle.
Personligen tror jag absolut att kulturen skulle göra ett mycket bättre jobb med samhällsfostran än idrotten har klarat.
Mer fokus på emotionell kompetens, på individuell strävan som förutsättning för gemensam vinst, på att övning ger färdighet, på gemenskap och acceptans.
Det är åtminstone för mig viktiga värden i ett samhälle.
fredag 13 januari 2012
Förstöra - eller förnya?
Jag gillar förändring. Det är så det är. Även bra saker mår bra av att förändras, tycker jag. Ingenting behöver behållas, allt kan utvecklas, allt är ett flöde.
Många blir förstås jättestressade av mig.
Jag förstår och respekterar det.
Men jag och mina likar behövs också!
Tyvärr är vi ofta missförstådda.
Man tenderar att tro att vi är missnöjda.
Inte alls! Bara uttråkade.
Samma samma samma är värsta värsta för mig.
Nytt är alltid roligare!
Härmed hålles försvarstal för oss Förändrare.
Ingenting nytt kan hända utan förändring, så är det bara. Och förändring kostar. Det är jobbigt för larven att bryta sig ur puppan, för knopparna att brista, för människor att välja nya vägar. Varför? Tja, det måste väl vara lite trögt att starta nya saker. En bil som ska börja rulla går trögast i början. Så att man får bestämma sig ordentligt och kämpa, så att saker och ting inte bara rullar åt olika håll hur lätt som helst.
Och för att nya saker ska hända, måste de gamla skrotas. Och de/vi som har del i det är INTE onda. Kali, indiska gudinnan med fyra armar, beskrivs som ond och förstörelseglad i västerländsk litteratur. Förstörelsens gudinna, fick vi lära oss i skolan. Men hon är förnyelsens gudinna! Och visst kan det kännas ont av saknad i bröstet när något dör - men det är så allt fungerar. Rotation, omsättning, återvinning, cirkulation.
Judas var heller inte ond. Han var ingen felrekrytering! Självklart behövdes även han i kretsloppet, för att det som var planerat skulle ske. Inget konstigt med det, tycker jag. Men OJ vilken jobbig roll han har fått spela!
Vi ska alla vara tacksamma att han tog på sig jobbet.
Jag hade inte velat ha det.
Och då är jag ändå en av dem: Förnyarna.
I vårt västerländska samhälle har vi blivit onödigt rädda för förändring. Jag tror att det är för att vi tänker oss allting linjärt. En marknadsföringsplan går från januari till december, sen tar linjen slut. Ett liv börjar med födelse och slutar med död.
Men det är inte sant.
För det börjar faktiskt om!
Både året och livet.
Så slutet är bara förutsättningen för en ny period, ett nytt liv.
Och det finns ingen anledning till oro.
Så släpp rädslan, känn tillit. Se de cirkulära förloppen och njut av den pulserande kraft som är livet! Kraftfull början, lugn mitt, avstannande slut. Som ett frö som bryter igenom jorden, växer sig stark, blommar i all sin prakt, vissnar och dör. För att sedan komma åter nästa år.
Det är vackert, tycker jag.
Och jag accepterar min roll i de mänskliga processerna: Jag är Kalin, förnyelsens beskyddarinna.
Kanske det ska bli mitt yoganamn?
Många blir förstås jättestressade av mig.
Jag förstår och respekterar det.
Men jag och mina likar behövs också!
Tyvärr är vi ofta missförstådda.
Man tenderar att tro att vi är missnöjda.
Inte alls! Bara uttråkade.
Samma samma samma är värsta värsta för mig.
Nytt är alltid roligare!
Härmed hålles försvarstal för oss Förändrare.
Ingenting nytt kan hända utan förändring, så är det bara. Och förändring kostar. Det är jobbigt för larven att bryta sig ur puppan, för knopparna att brista, för människor att välja nya vägar. Varför? Tja, det måste väl vara lite trögt att starta nya saker. En bil som ska börja rulla går trögast i början. Så att man får bestämma sig ordentligt och kämpa, så att saker och ting inte bara rullar åt olika håll hur lätt som helst.
Och för att nya saker ska hända, måste de gamla skrotas. Och de/vi som har del i det är INTE onda. Kali, indiska gudinnan med fyra armar, beskrivs som ond och förstörelseglad i västerländsk litteratur. Förstörelsens gudinna, fick vi lära oss i skolan. Men hon är förnyelsens gudinna! Och visst kan det kännas ont av saknad i bröstet när något dör - men det är så allt fungerar. Rotation, omsättning, återvinning, cirkulation.
Judas var heller inte ond. Han var ingen felrekrytering! Självklart behövdes även han i kretsloppet, för att det som var planerat skulle ske. Inget konstigt med det, tycker jag. Men OJ vilken jobbig roll han har fått spela!
Vi ska alla vara tacksamma att han tog på sig jobbet.
Jag hade inte velat ha det.
Och då är jag ändå en av dem: Förnyarna.
I vårt västerländska samhälle har vi blivit onödigt rädda för förändring. Jag tror att det är för att vi tänker oss allting linjärt. En marknadsföringsplan går från januari till december, sen tar linjen slut. Ett liv börjar med födelse och slutar med död.
Men det är inte sant.
För det börjar faktiskt om!
Både året och livet.
Så slutet är bara förutsättningen för en ny period, ett nytt liv.
Och det finns ingen anledning till oro.
Så släpp rädslan, känn tillit. Se de cirkulära förloppen och njut av den pulserande kraft som är livet! Kraftfull början, lugn mitt, avstannande slut. Som ett frö som bryter igenom jorden, växer sig stark, blommar i all sin prakt, vissnar och dör. För att sedan komma åter nästa år.
Det är vackert, tycker jag.
Och jag accepterar min roll i de mänskliga processerna: Jag är Kalin, förnyelsens beskyddarinna.
Kanske det ska bli mitt yoganamn?
torsdag 12 januari 2012
Att hitta ord
Jag har så svårt att hitta ord.
Det har aldrig varit min starkaste gren, men efter utbrändheten är jag totalt kass.
Då förlorade jag ju nästan alla ord.
Det var bara några som hittade tillbaks.
Så när jag hittar ett ord som är nästan rätt, får det duga.
Och så hoppas jag att folk läser lite mellan raderna och förstår vad jag menar.
Ibland försöker jag hjälpa till genom att vifta med händerna.
Jag säger "vilka fina skåpsdörrar" och menar både skåpsdörrarna och lådfronterna.
Jag säger "de där papperna" och menar de viktiga dokumenten av olika slag vi har kämpat med i flera dagar.
Jag säger "har du köpt sköljmedel" och pekar vilt på diskmaskinen, menar förstår sköljglans.
Tyvärr har folk i allmänhet ingen förståelse för mitt handikapp.
De säger "tycker du inte om lådfronterna" och ser bekymrade ut.
De säger "du menar den operativa marknadsföringsplanen, programbladen och efterlämnaren".
De säger "nej, jag köpte SKÖLJMEDEL, inte spolglans".
Suck.
Antingen får jag bli bättre på gester och förklarande blinkningar.
Eller så får jag gå på jakt efter di dära förrymda orden.
Den som lever får se.
Det har aldrig varit min starkaste gren, men efter utbrändheten är jag totalt kass.
Då förlorade jag ju nästan alla ord.
Det var bara några som hittade tillbaks.
Så när jag hittar ett ord som är nästan rätt, får det duga.
Och så hoppas jag att folk läser lite mellan raderna och förstår vad jag menar.
Ibland försöker jag hjälpa till genom att vifta med händerna.
Jag säger "vilka fina skåpsdörrar" och menar både skåpsdörrarna och lådfronterna.
Jag säger "de där papperna" och menar de viktiga dokumenten av olika slag vi har kämpat med i flera dagar.
Jag säger "har du köpt sköljmedel" och pekar vilt på diskmaskinen, menar förstår sköljglans.
Tyvärr har folk i allmänhet ingen förståelse för mitt handikapp.
De säger "tycker du inte om lådfronterna" och ser bekymrade ut.
De säger "du menar den operativa marknadsföringsplanen, programbladen och efterlämnaren".
De säger "nej, jag köpte SKÖLJMEDEL, inte spolglans".
Suck.
Antingen får jag bli bättre på gester och förklarande blinkningar.
Eller så får jag gå på jakt efter di dära förrymda orden.
Den som lever får se.
tisdag 10 januari 2012
Du är inte ensam
Uppiggande citat- och livsstillsböcker påminner oss om att vi inte är ensamma. Vi är alla ett, vi är alltid förbundna med allt annat levande. Min kropp är bara en del av den stora kroppen. Jag är som en cell i en hel människokropp.
Jag tror att man menar att göra folk glada.
"Du går icke ensam."
Hur ensam du än känner dig, så är du aldrig det. Du är en del av något större.
Jag blir inte alltid uppiggad och känner livskraft av detta.
I stället känner jag ännu tydligare att det handlar om rotation, omsättning.
Om jag till exempel är en liten hudcell på en oändligt stor organism, där alla andra personer är andra celler, så hör vi förstås ihop. Det är fint och bra.
Å andra sidan, är det kanske dags för den här hudcellen att ömsas, dvs dö och försvinna i världsaltet. För det finns så många celler. Nya celler dyker upp och gamla försvinner. Det är så det är, det hör till.
Och jag som alltid har en liten längtan till andra sidan, tycker plötsligt att det är lite svårt igen. För den här lilla cellen skulle inte ha något emot att ömsas...
Jag tror att man menar att göra folk glada.
"Du går icke ensam."
Hur ensam du än känner dig, så är du aldrig det. Du är en del av något större.
Jag blir inte alltid uppiggad och känner livskraft av detta.
I stället känner jag ännu tydligare att det handlar om rotation, omsättning.
Om jag till exempel är en liten hudcell på en oändligt stor organism, där alla andra personer är andra celler, så hör vi förstås ihop. Det är fint och bra.
Å andra sidan, är det kanske dags för den här hudcellen att ömsas, dvs dö och försvinna i världsaltet. För det finns så många celler. Nya celler dyker upp och gamla försvinner. Det är så det är, det hör till.
Och jag som alltid har en liten längtan till andra sidan, tycker plötsligt att det är lite svårt igen. För den här lilla cellen skulle inte ha något emot att ömsas...
måndag 9 januari 2012
Kemikalier
Jag har precis sett en upplysande och förfärlig film: Underkastelsen av Stefan Jarl.
Se den!
Den är inte rolig, inte alls faktiskt.
Men den är viktig.
Den handlar om användningen av kemikalier som sedan andra världskriget fullständigt har exploderat. Molekyler som producerats i laboratorium runt om i världen, och som vi inte har tillräckliga kunskaper om.
För kemisten är bara ute efter att skapa nytt. Han eller hon har inte som uppgift att undersöka huruvida den nya molekylen är skadlig för oss eller moder jord. Det dröjer i regel många år innan någon kommer på att undersöka detta, och då föreligger omvänd bevisbörda: Man måste bevisa att ämnet är farligt för att få dra tillbaka det.
Ämnen som PCB och DDT drogs in redan på 70-talet i Sverige och Danmark. Ändå har alla levande varelser i dessa länder mätbara halter av dessa ämnen. I vissa fall riktigt höga. Det är kemikalier som - tyvärr - bryts ned väldigt långsamt. Därför finns de fortfarande i våra jordar och vattendrag, och överförs till alla livsmedel. Dessutom är de designade för att gå in i organiska kroppar som vår egen, så det gör de.
Och där lagras de. Vi kan inte bli av med dessa medel på något sätt.
Förfärligt!
Dessutom är det inte bara DDT och PCB.
Det är flamskyddsmedel, ytbehandlingsmedel, ftalater (mjukgörare i plast) och läkemedel. Var och en för sig kan dessa ämnen vara oerhört farliga redan i små doser, speciellt för foster. Tillsammans - den så kallade "coctaileffekten" - vet vi inte alls vad de gör.
Gissningsvis inte storverk.
Forskare från hela världen berättar om missbildningar på och i fortplantningsorganen, om hormonella problem (diabetes m m), om hjärt- och kärlssjukdomar som en direkt följd av dessa oövervakade kemikalier.
Vi kan inte gömma oss, vi kan inte komma undan - de finns överallt.
I tyger, i möbler, i rengöringsmedel, i leksaker, i smink...
Fast vi kan välja till viss del!
Vi kan välja naturliga produkter, KRAV-märkta produkter av naturliga råvaror. Såpa i stället för AJAX. Strunta i sköljmedel. Riktig tvål och bra schampo, i stället för den bensinbiprodukt vi köper i vanliga handeln. Smink som inte innehåller skräp. Mat som är KRAV-odlad. Ogräsättika i stället för Round up och andra bekämpningsmedel. Skippa plastad frotté till våra småbarn, mer riktiga träleksaker och färre plastgrejer.
För det finns alternativ.
Men inte så många människor kan och förstår.
Så hjälp till! Sprid informationen!
Och titta på filmen, t ex på SVT play (länken)!
Se den!
Den är inte rolig, inte alls faktiskt.
Men den är viktig.
Den handlar om användningen av kemikalier som sedan andra världskriget fullständigt har exploderat. Molekyler som producerats i laboratorium runt om i världen, och som vi inte har tillräckliga kunskaper om.
För kemisten är bara ute efter att skapa nytt. Han eller hon har inte som uppgift att undersöka huruvida den nya molekylen är skadlig för oss eller moder jord. Det dröjer i regel många år innan någon kommer på att undersöka detta, och då föreligger omvänd bevisbörda: Man måste bevisa att ämnet är farligt för att få dra tillbaka det.
Ämnen som PCB och DDT drogs in redan på 70-talet i Sverige och Danmark. Ändå har alla levande varelser i dessa länder mätbara halter av dessa ämnen. I vissa fall riktigt höga. Det är kemikalier som - tyvärr - bryts ned väldigt långsamt. Därför finns de fortfarande i våra jordar och vattendrag, och överförs till alla livsmedel. Dessutom är de designade för att gå in i organiska kroppar som vår egen, så det gör de.
Och där lagras de. Vi kan inte bli av med dessa medel på något sätt.
Förfärligt!
Dessutom är det inte bara DDT och PCB.
Det är flamskyddsmedel, ytbehandlingsmedel, ftalater (mjukgörare i plast) och läkemedel. Var och en för sig kan dessa ämnen vara oerhört farliga redan i små doser, speciellt för foster. Tillsammans - den så kallade "coctaileffekten" - vet vi inte alls vad de gör.
Gissningsvis inte storverk.
Forskare från hela världen berättar om missbildningar på och i fortplantningsorganen, om hormonella problem (diabetes m m), om hjärt- och kärlssjukdomar som en direkt följd av dessa oövervakade kemikalier.
Vi kan inte gömma oss, vi kan inte komma undan - de finns överallt.
I tyger, i möbler, i rengöringsmedel, i leksaker, i smink...
Fast vi kan välja till viss del!
Vi kan välja naturliga produkter, KRAV-märkta produkter av naturliga råvaror. Såpa i stället för AJAX. Strunta i sköljmedel. Riktig tvål och bra schampo, i stället för den bensinbiprodukt vi köper i vanliga handeln. Smink som inte innehåller skräp. Mat som är KRAV-odlad. Ogräsättika i stället för Round up och andra bekämpningsmedel. Skippa plastad frotté till våra småbarn, mer riktiga träleksaker och färre plastgrejer.
För det finns alternativ.
Men inte så många människor kan och förstår.
Så hjälp till! Sprid informationen!
Och titta på filmen, t ex på SVT play (länken)!
söndag 8 januari 2012
E-KO-LOGISKT
Det är mitt slagrop.
E-ko-logiskt!
Eller ännu hellre Demeter och KRAV.
Jag köper så mycket Demeter som jag kan. Resten KRAV, och i sista hand ekologiskt. Finns det inte eko, så går jag hellre hem utan.
Demeter har det högsta näringsinnehållet och är vänligast mot naturen.
Det är biodynamiskt odlat, ofta äldre (friskare) frön. Jorden är perfekt balanserad innan man sätter frön, vilket innebär att man aldrig överodlar eller utnyttjar naturen. Det är vårt renaste rena när det gäller livsmedel och absolut värt några extra kronor.
KRAV är också fin-fint. Det innebär förbud mot genmodifierade frön och foder (för djur). Dessutom är ingenting konstgödslat eller besprutat. Saker och ting får växa i sin egen takt och hinner anrikas i vitaminer och mineraler innan skörd. Det är en hop regler kring djurhållning, växtodling och livsmedelsförädling. Kalvar får till exempel gå med sina mödrar längre och höns måste få gå fritt och vara ute. För alla som har högre krav på sin mat och sin värld, helt enkelt. En svensk märkning!
Ekologiskt är också bra. Det är inte är lika kontrollerat som KRAV. Fastän det kan vara det "svagaste" märket, är det ljusår bättre än icke ekologiskt. Det ekologiska innebär också förbud mot genmodifierat, konstgödsel och bekämpningsmedel.
Betalar du några kronor mindre och köper oekologiskt?
I så fall släpar du egentligen hem mest vatten.
Det är mer cellulosa (bukfylla) och mindre näringsinnehåll. Mindre vitaminer per tugga.
Dessutom får du i dig genmodifierade grödor, som kroppen inte känner igen och som skapar irritation i din kropp. Det skapar sjukdom på sikt, precis som alla bekämpningsmedel i maten.
Nej, men så ska du väl inte ha det!
Jag tycker att du är värd att äta ekologiskt.
Din fina kropp ska ha det bästa.
Tycker inte du det?
Egentligen handlar det ju om prioriteringar.
Hellre toppenmat ett helt år, än några kvällar på krogen. Eller en resa för en person till Åre, tänker jag. För det är inte mer pengar än så på ett helt år...
E-ko-logiskt!
Eller ännu hellre Demeter och KRAV.
Jag köper så mycket Demeter som jag kan. Resten KRAV, och i sista hand ekologiskt. Finns det inte eko, så går jag hellre hem utan.
Demeter har det högsta näringsinnehållet och är vänligast mot naturen.
Det är biodynamiskt odlat, ofta äldre (friskare) frön. Jorden är perfekt balanserad innan man sätter frön, vilket innebär att man aldrig överodlar eller utnyttjar naturen. Det är vårt renaste rena när det gäller livsmedel och absolut värt några extra kronor.
KRAV är också fin-fint. Det innebär förbud mot genmodifierade frön och foder (för djur). Dessutom är ingenting konstgödslat eller besprutat. Saker och ting får växa i sin egen takt och hinner anrikas i vitaminer och mineraler innan skörd. Det är en hop regler kring djurhållning, växtodling och livsmedelsförädling. Kalvar får till exempel gå med sina mödrar längre och höns måste få gå fritt och vara ute. För alla som har högre krav på sin mat och sin värld, helt enkelt. En svensk märkning!
Ekologiskt är också bra. Det är inte är lika kontrollerat som KRAV. Fastän det kan vara det "svagaste" märket, är det ljusår bättre än icke ekologiskt. Det ekologiska innebär också förbud mot genmodifierat, konstgödsel och bekämpningsmedel.
Betalar du några kronor mindre och köper oekologiskt?
I så fall släpar du egentligen hem mest vatten.
Det är mer cellulosa (bukfylla) och mindre näringsinnehåll. Mindre vitaminer per tugga.
Dessutom får du i dig genmodifierade grödor, som kroppen inte känner igen och som skapar irritation i din kropp. Det skapar sjukdom på sikt, precis som alla bekämpningsmedel i maten.
Nej, men så ska du väl inte ha det!
Jag tycker att du är värd att äta ekologiskt.
Din fina kropp ska ha det bästa.
Tycker inte du det?
Egentligen handlar det ju om prioriteringar.
Hellre toppenmat ett helt år, än några kvällar på krogen. Eller en resa för en person till Åre, tänker jag. För det är inte mer pengar än så på ett helt år...
lördag 7 januari 2012
Tacksamhet
En liten fågel frågade mig en sak idag:
"Hur tänker du om tacksamhet? Behöver man vara det?"
Min spontana reaktion var: O, ja! Självklart!
Jag blev nästan lite bestört. Att ifrågasätta tacksamheten var för mig som att svära i kyrkan.
Jag tror att tacksamhet är grunden för ett öppet hjärta.
När man säger TACK utan förbehåll, öppnar man för ödmjukhet.
Tack för hjälpen - jag klarar inte allt själv.
Tack för att du höll upp dörren - jag behöver andras hjälp.
Tacksamhet öppnar också ögonen för universums storhet.
Tack för maten - tänk att jag blev mätt idag igen! Universe will provide...
Tack för att jag har ett tak över huvudet - samma sak.
På sätt och vis tror jag att tacksamhet ligger i grunden för äkta kärlek också, villkorslös kärlek.
Tack för att den här personen finns i mitt liv, och för allt vi upplever tillsammans - att närhet och kärlek finns, att vi kan få uppleva det.
Jag tror att det är oerhört viktigt att vara tacksam!
Något jag gör åtminstone varannan kväll, är att tacka för allt möjligt.
Jag tackar för det som känns viktigast just då. För triviala saker som min rosa morgonrock och en bra film. För avancerade saker som förekomsten av kärlek och reiki och änglarnas beskydd. Ibland tackar jag för saker jag tycker är eländiga, bara för att se dem i en nytt ljus och se vad jag kan dra nytta av.
Det gör att jag känner mig privilegierad.
Och att jag kommer ihåg att värdesätta saker som kanske känns självklara.
Dessutom hjälper jag mig själv att se saker positivt.
Så JA!
Tacksamhet tror jag är absolut grundläggande.
Om du frågar mig...
"Hur tänker du om tacksamhet? Behöver man vara det?"
Min spontana reaktion var: O, ja! Självklart!
Jag blev nästan lite bestört. Att ifrågasätta tacksamheten var för mig som att svära i kyrkan.
Jag tror att tacksamhet är grunden för ett öppet hjärta.
När man säger TACK utan förbehåll, öppnar man för ödmjukhet.
Tack för hjälpen - jag klarar inte allt själv.
Tack för att du höll upp dörren - jag behöver andras hjälp.
Tacksamhet öppnar också ögonen för universums storhet.
Tack för maten - tänk att jag blev mätt idag igen! Universe will provide...
Tack för att jag har ett tak över huvudet - samma sak.
På sätt och vis tror jag att tacksamhet ligger i grunden för äkta kärlek också, villkorslös kärlek.
Tack för att den här personen finns i mitt liv, och för allt vi upplever tillsammans - att närhet och kärlek finns, att vi kan få uppleva det.
Jag tror att det är oerhört viktigt att vara tacksam!
Något jag gör åtminstone varannan kväll, är att tacka för allt möjligt.
Jag tackar för det som känns viktigast just då. För triviala saker som min rosa morgonrock och en bra film. För avancerade saker som förekomsten av kärlek och reiki och änglarnas beskydd. Ibland tackar jag för saker jag tycker är eländiga, bara för att se dem i en nytt ljus och se vad jag kan dra nytta av.
Det gör att jag känner mig privilegierad.
Och att jag kommer ihåg att värdesätta saker som kanske känns självklara.
Dessutom hjälper jag mig själv att se saker positivt.
Så JA!
Tacksamhet tror jag är absolut grundläggande.
Om du frågar mig...
fredag 6 januari 2012
Det här med tid
Jag har funderat mycket på tid.
Av någon anledning tror jag inte att tid finns.
Allt prat om att tid är den fjärde dimensionen köper jag inte alls.
Nej, jag kan inte förklara. Det är bara en känsla.
Tid är konstruerat.
Tid finns inte.
Det som finns är rotation/rörelse och slitage.
Jorden snurrar och det blir dag och natt. Jorden snurrar runt solen och det blir år.
Vi små varelser på planeten slits så småningom.
Och då skyller vi det på åldern, dvs att vi har åkt ett visst antal varv runt på ett jordklot som snurrar runt.
Nä.
Jag köper inte det.
Det som finns är utveckling.
Vi utvecklas från embryon till födelseklara varelser, från barn till vuxna, från vuxna till ...gamla/slitna.
Men det har väldigt lite med tid att göra.
Dessutom är de flesta tidsbegrepp konstruerade, och det dessvärre illa.
År finns - solvarv. Månader finns - månvarv. Dygn finns - jordvarv.
Men veckor?
Och timmar?
Och minuter?
Och sekunder?
Det är ju helt och hållet konstruerade begrepp. Eller lögn, som jag väljer att kalla det. :)
Tänk om vi såg varje dag bara som en DAG. Inte en onsdag eller lördag, bara en DAG.
Då hade vi kanske varit bättre på att ta vara på den, se den som en gåva och leva i nuet.
Och tänk om vi hade en överenskommelse med arbetsgivaren att vi skulle komma till jobbet när vi hade vaknat och det hade ljusnat. Man vaknar och åker till jobbet, liksom. Sedan jobbar man tills man är hungrig och då äter man lunch. Därefter jobbar man tills man känner sig trött, och då åker man hem.
Det här eviga tjatet om tider och timmar och minuter är ju totalt förslavande och tyranni.
Somliga dagar kanske man orkar jobba 8 timmar. Andra kanske 6 är tillräckligt. Vissa dagar är man stark och känner för 10. Vore det inte bra om vi gick på hur det kändes i stället för vad en liten mackapär som heter klocka visar?
Jo, jag inser att det skulle bli opraktiskt.
Hur skulle man stämma träff?
Alla möten!!!
Å andra sidan kanske det är precis det vi behöver för att få ordning på vår hysteriska livssituation...
Av någon anledning tror jag inte att tid finns.
Allt prat om att tid är den fjärde dimensionen köper jag inte alls.
Nej, jag kan inte förklara. Det är bara en känsla.
Tid är konstruerat.
Tid finns inte.
Det som finns är rotation/rörelse och slitage.
Jorden snurrar och det blir dag och natt. Jorden snurrar runt solen och det blir år.
Vi små varelser på planeten slits så småningom.
Och då skyller vi det på åldern, dvs att vi har åkt ett visst antal varv runt på ett jordklot som snurrar runt.
Nä.
Jag köper inte det.
Det som finns är utveckling.
Vi utvecklas från embryon till födelseklara varelser, från barn till vuxna, från vuxna till ...gamla/slitna.
Men det har väldigt lite med tid att göra.
Dessutom är de flesta tidsbegrepp konstruerade, och det dessvärre illa.
År finns - solvarv. Månader finns - månvarv. Dygn finns - jordvarv.
Men veckor?
Och timmar?
Och minuter?
Och sekunder?
Det är ju helt och hållet konstruerade begrepp. Eller lögn, som jag väljer att kalla det. :)
Tänk om vi såg varje dag bara som en DAG. Inte en onsdag eller lördag, bara en DAG.
Då hade vi kanske varit bättre på att ta vara på den, se den som en gåva och leva i nuet.
Och tänk om vi hade en överenskommelse med arbetsgivaren att vi skulle komma till jobbet när vi hade vaknat och det hade ljusnat. Man vaknar och åker till jobbet, liksom. Sedan jobbar man tills man är hungrig och då äter man lunch. Därefter jobbar man tills man känner sig trött, och då åker man hem.
Det här eviga tjatet om tider och timmar och minuter är ju totalt förslavande och tyranni.
Somliga dagar kanske man orkar jobba 8 timmar. Andra kanske 6 är tillräckligt. Vissa dagar är man stark och känner för 10. Vore det inte bra om vi gick på hur det kändes i stället för vad en liten mackapär som heter klocka visar?
Jo, jag inser att det skulle bli opraktiskt.
Hur skulle man stämma träff?
Alla möten!!!
Å andra sidan kanske det är precis det vi behöver för att få ordning på vår hysteriska livssituation...
onsdag 4 januari 2012
Visa dina referenser!
Om jag ska ha ett jobb gjort i mitt hem, t ex ett rörmokarjobb, så letar jag upp olika hantverkare. Sedan tar jag in referenser på dessa. Därefter gör jag ett val.
Om jag ska ha ett jobb gjort i min kropp, t ex operera halsmandlarna, så blir jag förevisad en läkare. Det är denne som gäller, jag får inte välja själv. Och skulle jag fråga efter referenser, eller en lista över lyckade operationer med kontaktpersoner, så skulle det inte ses med blida ögon.
Det är ju egentligen inte klokt.
Klart att man vill vara övertygad om att den person som ska bedöva eller söva mig, samt skära i mig med kniv, är duktig på det.
Egentligen skulle man kräva det av varje läkare man ska träffa, även för vanliga sjukbesök. Varför inte? Man borde gå till den läkare som pålitliga vänner har rekommenderat. Då kanske man skulle slippa läkare som skriver ut eksemsalva för reumatiska knölar på fingerlederna och annat spännande...
Nästa gång jag behöver söka läkarhjälp för något ska jag minsann kräva referenser!
Bara för att se vad de säger.
Det blir kul!
Om jag ska ha ett jobb gjort i min kropp, t ex operera halsmandlarna, så blir jag förevisad en läkare. Det är denne som gäller, jag får inte välja själv. Och skulle jag fråga efter referenser, eller en lista över lyckade operationer med kontaktpersoner, så skulle det inte ses med blida ögon.
Det är ju egentligen inte klokt.
Klart att man vill vara övertygad om att den person som ska bedöva eller söva mig, samt skära i mig med kniv, är duktig på det.
Egentligen skulle man kräva det av varje läkare man ska träffa, även för vanliga sjukbesök. Varför inte? Man borde gå till den läkare som pålitliga vänner har rekommenderat. Då kanske man skulle slippa läkare som skriver ut eksemsalva för reumatiska knölar på fingerlederna och annat spännande...
Nästa gång jag behöver söka läkarhjälp för något ska jag minsann kräva referenser!
Bara för att se vad de säger.
Det blir kul!
måndag 2 januari 2012
Tekniknervositet
Jag har hyfsat lätt för att lära mig ny teknik. Och jag gillar allt som förenklar och skapar nya möjligheter, så teknikovänlig är jag absolut inte.
Däremot tycker jag ofta att nytt är svårt.
Det gör mig nervös.
Jag kan mycket väl vänta med att starta minnya telefon i flera dagar, för att det känns nervöst. Det tar lite tid att uppamma mod.
Vad jag tror ska hända vet jag inte.
Egentligen handlar det nog om att jag är väldigt humanistisk eller analog till min person. Jag är praktisk, vill se/förstå/ta på saker. Teknikmänniskorna som har utformat prylarna är liksom en annan ras än jag, talar ett annat språk. Jag är orolig över vad som förloras i översättningen.
Så jag vill mynta ett nytt begrepp:
Tekniknervös.
Då man inte är teknikfientlig, men ändå har ett visst motstånd.
Däremot tycker jag ofta att nytt är svårt.
Det gör mig nervös.
Jag kan mycket väl vänta med att starta minnya telefon i flera dagar, för att det känns nervöst. Det tar lite tid att uppamma mod.
Vad jag tror ska hända vet jag inte.
Egentligen handlar det nog om att jag är väldigt humanistisk eller analog till min person. Jag är praktisk, vill se/förstå/ta på saker. Teknikmänniskorna som har utformat prylarna är liksom en annan ras än jag, talar ett annat språk. Jag är orolig över vad som förloras i översättningen.
Så jag vill mynta ett nytt begrepp:
Tekniknervös.
Då man inte är teknikfientlig, men ändå har ett visst motstånd.
söndag 1 januari 2012
Ett helt nytt åååååår
...med ett helt annat perspektiv.
Sjung med mig, allihop!
Jag tänker förstås på dängan ur Aladdin, En helt ny värld.
Men det är ju så det ska vara idag.
Allt börjar om, det nyaste nyas första dag.
Ett nyfött år har precis sett dagens ljus.
Men hur lever vi den?
40% av befolkningen är bakfull.
20% av befolkningen städar efter gårdagens fest.
10% av befolkningen surar över vädret.
10% av befolkningen lagar och äter nyårsmiddag med släkten.
Är det verkligen så vi vill starta det helt nya året?
Det borde ju vara en dag full av aktivitet, då vi sätter igång alla nya projekt.
I stället ligger en grådaskig trötthet över hela landet.
Jag hänvisar till föregående inlägg i min förklaring:
Det är för att det är världens sämsta tid att ha nyår på!
Vi är mitt i viloperioden, dvalan, och har inte energi att starta nytt.
Det blir bara jättejobbigt när vi gör våld på oss själva.
Så här års borde vi krypa in i våra kokonger, läsa och förkovra oss, fundera, meditera, vila och stärka oss. Inte vara hyperaktiva och starta om.
Vad jag gör en dag som denna?
Surar över vädret – och startar tre nya projekt.
Men så har jag ju ont i ryggen också...
:)
En helt ny värld
En plats jag inte visste fanns
Men här syns allting klart
Så underbart
att va' här i en helt ny värld med dig
Ur Aladdin
Sjung med mig, allihop!
Jag tänker förstås på dängan ur Aladdin, En helt ny värld.
Men det är ju så det ska vara idag.
Allt börjar om, det nyaste nyas första dag.
Ett nyfött år har precis sett dagens ljus.
Men hur lever vi den?
40% av befolkningen är bakfull.
20% av befolkningen städar efter gårdagens fest.
10% av befolkningen surar över vädret.
10% av befolkningen lagar och äter nyårsmiddag med släkten.
Är det verkligen så vi vill starta det helt nya året?
Det borde ju vara en dag full av aktivitet, då vi sätter igång alla nya projekt.
I stället ligger en grådaskig trötthet över hela landet.
Jag hänvisar till föregående inlägg i min förklaring:
Det är för att det är världens sämsta tid att ha nyår på!
Vi är mitt i viloperioden, dvalan, och har inte energi att starta nytt.
Det blir bara jättejobbigt när vi gör våld på oss själva.
Så här års borde vi krypa in i våra kokonger, läsa och förkovra oss, fundera, meditera, vila och stärka oss. Inte vara hyperaktiva och starta om.
Vad jag gör en dag som denna?
Surar över vädret – och startar tre nya projekt.
Men så har jag ju ont i ryggen också...
:)
En helt ny värld
En plats jag inte visste fanns
Men här syns allting klart
Så underbart
att va' här i en helt ny värld med dig
Ur Aladdin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)