På väg hem från Stockholm väljer vi att svänga av E4:an i Nyköping för att äta. Första avfarten blir en besvikelse: Vårt fordon är för högt, så vi kan inte åka in i Nyköping den vägen. Krånglar oss tillbaka till E4:an och hittar nästa avfart.
När vi kör på den vägen, känns det väldigt bekant. På ett obehagligt vis.
– Har vi inte varit här och snurrat förut? säger Maken.
– Jag vet inte, men jag känner mig irriterad, svarar jag.
Ju närmare centrum vi kommer, desto säkrare blir vi. Vi har varit där förut! Kanske förra året. Och det var inte en positiv upplevelse.
Krånglig infart i den lilla staden. Plötsliga skyltar som dyker upp: Enkelriktat, återvändsgränd, maxhöjd 3,30. Gaah! Vi hamnar på Åhléns parkering och inser att just så var det! Förra gången.
Då var det söndag kväll och vi var hungriga. Vi letade efter någonstans att äta. Det var omöjligt. Det enda stället som var öppet var McDonalds och en mataffär. Inte kunde vi hitta någon trevlig stans att övernatta med husbilen heller. Det slutade med att vi åt hamburgare (mot bättre vetande), handlade lite käk i sista sekund innan stängningsdags och flydde staden.
Nästan samma sak den här gången. Efter mycket letande hittade vi nu ett grekisk-inspirerat matställe i en liten galleria, så vi fick åtminstone ok käk. Men faktum kvarstår: Det var bökigt, otillgängligt och tog alldeles för lång tid.
Så nu gör vi en minnesnotering: Om Nyköping tycker vi inte.
måndag 31 maj 2010
Maskrosor
Jag gillar maskrosor. De är gula och vackra, de är motståndskraftiga, de har goda blad. De lyser upp vår trädgård och skapar sommar!
Somliga säger att de är ett ogräs.
Då ställer jag mig frågan: Vad är ogräs?
Gräs är ogräs i ett blomsterland. Förgätmigej är ogräs i gräsmattan. Ruccola är ogräs i Londons gränder (en kvarleva från romartiden).
Allt är nyttoväxter i rätt sammanhang, men ogräs i fel.
Definitionen måste bli "något som växer där man inte har planerat in det".
Vem är jag att avgöra det?
Jag lider inte av trädgårdsplaneringsmani.
Växer det och ser trevligt ut, så är jag nöjd.
Så länge det inte är direkt obekvämt, som mycket mossa i gräsmattan (det är blött att sitta/ligga på).
Så jag har valt att älska maskrosorna i gräsmattan.
De livar upp! Så vackert med det gula mot det gröna.
Jag blir glad när jag ser dem.
Och tackar min lyckliga stjärna för att jag inte bor i villaområde, där mitt val säkert inte skulle uppskattas av grannarna...
;)
söndag 30 maj 2010
Låtsasvänner i vuxen ålder?
I storstaden får jag och barnen syn på en märklig farbror. Han har trasiga kläder, ovårdat hår, en bärbar CD-spelare i handen och lurar i öronen. Han dansar omkring framför ingången till en galleria med några tidningar på armen, som han skulle försöka sälja. Dessutom pratar han då och då med midjehöga, osynliga personer, som tydligen får honom att reagera kraftigt på olika vis.
Barnen undrar förstås. Efter en lång förklaring av narkotika, narkomaner och hemlöshet, kommer vi till vilka han pratar med. Jag förklarar hur droger kan förstöra hjärnan och att han kanske ser sådant som inte finns.
Sonen, som har ett hjärta av guld, säger:
- Men han kanske bara leker! Jag pratar ju så när jag leker mina kraftlekar. Tycker folk att jag är tokig då?
- Nej, du är ju ett barn!
- Men varför gör inte vuxna det?
Jag blir tvungen att tänka efter.
- För att vi har lärt oss att man inte gör så, att folk tycker att man är galen om man pratar med låtsas-vänner.
Så tänker jag lite längre.
Tänk om narkomanen där ute inte ser syner alls. Tänk om han faktiskt bara leker! Han bryr sig kanske bara inte om de sociala reglerna!
Och det känns ju rätt troligt. Om man är utstött av samhället, bryr man sig inte om det sociala trycket.
Han kanske inte har en schweizerosthålig hjärna. Han bara leker. Och struntar i om folk ser.
Barnen undrar förstås. Efter en lång förklaring av narkotika, narkomaner och hemlöshet, kommer vi till vilka han pratar med. Jag förklarar hur droger kan förstöra hjärnan och att han kanske ser sådant som inte finns.
Sonen, som har ett hjärta av guld, säger:
- Men han kanske bara leker! Jag pratar ju så när jag leker mina kraftlekar. Tycker folk att jag är tokig då?
- Nej, du är ju ett barn!
- Men varför gör inte vuxna det?
Jag blir tvungen att tänka efter.
- För att vi har lärt oss att man inte gör så, att folk tycker att man är galen om man pratar med låtsas-vänner.
Så tänker jag lite längre.
Tänk om narkomanen där ute inte ser syner alls. Tänk om han faktiskt bara leker! Han bryr sig kanske bara inte om de sociala reglerna!
Och det känns ju rätt troligt. Om man är utstött av samhället, bryr man sig inte om det sociala trycket.
Han kanske inte har en schweizerosthålig hjärna. Han bara leker. Och struntar i om folk ser.
lördag 29 maj 2010
Anarkist - javisst!
Jag har ett litet problem med auktoriteter.
Eller låt mig omformulera mig: Jag har ett litet problem med oauktoritära ledare och oflexibla regler.
När regler och förordningar känns i vägen för vad jag vill göra, tänker jag alltid: Varför kom den regeln till? Vad skulle den skydda eller förhindra? Och: Är det applicerbart på den här situationen?
Ofta kommer jag fram till att min situation är lite annorlunda och att jag därför inte behöver följa regeln i fråga.
Jag kan absolut förstå problemet i det! (Om några bryter mot reglerna, kommer säkert de som verkligen behöver dem att hänga på.) Men saken är den, att jag inte tycker så.
Det är faktiskt olika. Ett exempel: Om jag ska gå över en gata ensam, behöver jag inte vänta på grön gubbe om det är fritt från bilar. Givetvis kommer jag inte att gå över om det orsakar problem på något sätt, men jag är kapabel att bedöma hur lång tid det tar för mig att gå över utan att påverka trafiken. Jag vet att alla inte gör det. Skulle jag då låta bli att gå mot röd gubbe för att andra inte reder det?
Jag tycker inte om att känna mig hindrad av andras oförmågor. Som barn och tonåring uppskattade jag inte klass-straff. En person gör fel, alla får ta konsekvenserna. Känns inte så lustigt när man själv är ordningssam och har koll... Det skapar bara ett lågande hat mot alla idioter man måste umgås med. Eller som hela grundskolan, när jag fick räkna varje årskurs mattebok två gånger. En gång på egen hand, när jag hade gjort ut min egentliga årskurs bok (någon gång vid jul), och en gång när jag började i nästa klass "för att annars skulle det bli orättvist". Det stimulerade inte direkt till studieflit...
Och så är det med de här reglerna också. En del av dem behövs inte, om man har hyfsat mycket mellan öronen och kan ta vara på sig själv. De är ju alltid skrivna för någon sorts lägstanivå.
Därför tycker jag att det är nyttigt och hälsosamt att tänka själv - och bryta mot de regler man finner onödiga. Det tror jag är viktigt för att fortsätta vara en tänkande och ansvarsfull medmänniska.
Anarkist - javisst!
Eller låt mig omformulera mig: Jag har ett litet problem med oauktoritära ledare och oflexibla regler.
När regler och förordningar känns i vägen för vad jag vill göra, tänker jag alltid: Varför kom den regeln till? Vad skulle den skydda eller förhindra? Och: Är det applicerbart på den här situationen?
Ofta kommer jag fram till att min situation är lite annorlunda och att jag därför inte behöver följa regeln i fråga.
Jag kan absolut förstå problemet i det! (Om några bryter mot reglerna, kommer säkert de som verkligen behöver dem att hänga på.) Men saken är den, att jag inte tycker så.
Det är faktiskt olika. Ett exempel: Om jag ska gå över en gata ensam, behöver jag inte vänta på grön gubbe om det är fritt från bilar. Givetvis kommer jag inte att gå över om det orsakar problem på något sätt, men jag är kapabel att bedöma hur lång tid det tar för mig att gå över utan att påverka trafiken. Jag vet att alla inte gör det. Skulle jag då låta bli att gå mot röd gubbe för att andra inte reder det?
Jag tycker inte om att känna mig hindrad av andras oförmågor. Som barn och tonåring uppskattade jag inte klass-straff. En person gör fel, alla får ta konsekvenserna. Känns inte så lustigt när man själv är ordningssam och har koll... Det skapar bara ett lågande hat mot alla idioter man måste umgås med. Eller som hela grundskolan, när jag fick räkna varje årskurs mattebok två gånger. En gång på egen hand, när jag hade gjort ut min egentliga årskurs bok (någon gång vid jul), och en gång när jag började i nästa klass "för att annars skulle det bli orättvist". Det stimulerade inte direkt till studieflit...
Och så är det med de här reglerna också. En del av dem behövs inte, om man har hyfsat mycket mellan öronen och kan ta vara på sig själv. De är ju alltid skrivna för någon sorts lägstanivå.
Därför tycker jag att det är nyttigt och hälsosamt att tänka själv - och bryta mot de regler man finner onödiga. Det tror jag är viktigt för att fortsätta vara en tänkande och ansvarsfull medmänniska.
Anarkist - javisst!
fredag 28 maj 2010
Bo i stan
Familjeresa till huvudstaden. På vägen stannar vi i Södertälje och Torekällberget. Barnen (och vi) klappar får och getter, får lära oss om livet på landet och i stan för hundratals år sedan och myser runt. Några timmar senare sitter vi på en bänk i området "lilla landet" där barnen får leka runt. De hoppar i höet på loftet, leker i de olika stugorna, övar på att gå på styltor och har det gott. Vi sitter på en bänk i solen, lutade mot en röd husvägg och tittar på himlen.
Luft. Träd. Moln.
Vi ser på varandra, maken och jag. En lustfylld suck - och vi skrattar.
Det är typiskt oss! Här tänkte vi åka till storstan, och var hamnar vi? I en landsbruksbygd på ett museum!
Varken min make eller jag är från landet. Alltså inte från riktiga landet, bara från små villasamhällen. Ändå känner vi båda hur härligt det är och hur bra vi mår av bonnalivet. Visst finns det mycket roligt i stadsmiljön, men för oss uppväger det inte nackdelarna.
Om jag tänker på hur vårt liv skulle se ut om vi bodde i Stockholm, blir jag svettig. Villaområde i någon icke-fashionabel stadsdel (eftersom vi inte är stormrika). Gissningsvis en timmes resa till jobbet (dörr till dörr) exklusive hämtningar och lämningar av barn, dagis någonstans på vägen, skola någon annan stans. Mataffär åt helt andra hållet, så att man måste handla på helgen. Massor av folk överallt, i affärer, i villaområdet, i skolorna, på tunnelbanan. Folk som ständigt är tvingade att inkräkta på varandras personliga utrymmen.
Stress, dålig luft, andras känslor på din egen hud - det är ju inte nyttigt!
Jag känner det ända in i märgen.
Det gör ont i mig när jag ser hur små folk är i t ex Stockholm. De har små auror, de är slutna, de ser på omgivningen med misstänksamhet och de är nonchalanta. Det är sorgligt att se! Jag är övertygad om att det beror på att man måste vakta sitt eget utrymme så hårt - annars blir man överkörd och "intagen" av alla andra.
Och så många har så mycket ont. Deras kroppar är slutna, stängda, hårda. På ytan ser de friska och normala ut, men musklerna är slitna, spända och dåligt näringssatta. Det är (på riktigt) väldigt stor skillnad mot folk i småstäder eller på landet.
Men alla gör ju sina val. Människorna i storstäderna uppskattar andra saker än jag, helt enkelt.
Jag är dock alltid lika lycklig av att komma hem till landet i Småland.
Friskt vatten, klar luft och utrymme för både kropp och själ.
Det är healing på hög nivå!
Luft. Träd. Moln.
Vi ser på varandra, maken och jag. En lustfylld suck - och vi skrattar.
Det är typiskt oss! Här tänkte vi åka till storstan, och var hamnar vi? I en landsbruksbygd på ett museum!
Varken min make eller jag är från landet. Alltså inte från riktiga landet, bara från små villasamhällen. Ändå känner vi båda hur härligt det är och hur bra vi mår av bonnalivet. Visst finns det mycket roligt i stadsmiljön, men för oss uppväger det inte nackdelarna.
Om jag tänker på hur vårt liv skulle se ut om vi bodde i Stockholm, blir jag svettig. Villaområde i någon icke-fashionabel stadsdel (eftersom vi inte är stormrika). Gissningsvis en timmes resa till jobbet (dörr till dörr) exklusive hämtningar och lämningar av barn, dagis någonstans på vägen, skola någon annan stans. Mataffär åt helt andra hållet, så att man måste handla på helgen. Massor av folk överallt, i affärer, i villaområdet, i skolorna, på tunnelbanan. Folk som ständigt är tvingade att inkräkta på varandras personliga utrymmen.
Stress, dålig luft, andras känslor på din egen hud - det är ju inte nyttigt!
Jag känner det ända in i märgen.
Det gör ont i mig när jag ser hur små folk är i t ex Stockholm. De har små auror, de är slutna, de ser på omgivningen med misstänksamhet och de är nonchalanta. Det är sorgligt att se! Jag är övertygad om att det beror på att man måste vakta sitt eget utrymme så hårt - annars blir man överkörd och "intagen" av alla andra.
Och så många har så mycket ont. Deras kroppar är slutna, stängda, hårda. På ytan ser de friska och normala ut, men musklerna är slitna, spända och dåligt näringssatta. Det är (på riktigt) väldigt stor skillnad mot folk i småstäder eller på landet.
Men alla gör ju sina val. Människorna i storstäderna uppskattar andra saker än jag, helt enkelt.
Jag är dock alltid lika lycklig av att komma hem till landet i Småland.
Friskt vatten, klar luft och utrymme för både kropp och själ.
Det är healing på hög nivå!
Flygplansvett i livet
Somliga människor tänker väldigt mycket på andra. De tillgodoser andras behov före sina egna, de lyssnar in andra, de frågar först, väntar till lillturen och avstår om det fattas en kanelbulle.
Det räknas som fint.
Då är man Osjälvisk.
Jag levde mitt liv så, duktig inlärd av familj och omgivning. När jag fick barn, blev det absurt. Med ett älskat barn ständigt i närheten, blev mina behov aldrig tillgodosedda. Jag åt när barnet var hungrigt, sov om barnet sov (och jag hann med det), pratade om barnet var tyst och lyssnade på varje tecken från det lilla livet.
Jag försvann. Själva mitt jag dog.
Någonstans där förstod jag att det var tokigt, men jag hade inte kraft att göra något åt det.
I samma veva flög jag flygplan. Under säkerhetsgenomgången sa speaker-rösten: "Vid tryckfall kommer det ner syrgasmasker från luckor i taket. De ska ni placera över näsa och mun och andas normalt. Föräldrar som reser med barn ska första sätta masken över sitt eget ansikte, och sedan över barnets."
Jag bröt ihop.
Det krockade med alla mina föreställningar.
Ta hand om mig själv först och sedan mitt barn?
Det fanns inte på världskartan.
Nu, långt senare har jag förstått vitsen med det.
Självklart måste en förälder i första hand ta hand om sig själv!
En förälder som håller andan eller går på knä, kan inte vara till någon nytta för sitt barn.
Och det gäller alla, inte bara föräldrar.
Man måste i först hand tänka på sig själv och se efter ens egna behov.
Vem skulle annars göra det?
Tänk på en maskin, där hela funktionen är beroende av att varje liten del fungerar. Översätt det till ditt liv! Du är en mutter i den maskin som är ditt sociala sammanhang. Din familj, dina vänner och arbetskamrater är andra muttrar och skruvar. Var och en måste se till att just deras del fungerar.
Det är det som är vårt ansvar, i första hand.
Det andra - omhändertagandet av andra - kan vi göra (med bravur) när vi själva fungerar. Och då är det ju så lätt!
Jag använder flygplansmetaforen i vardagslivet: Hjälp dig själv så du kan hjälpa andra!
Det räknas som fint.
Då är man Osjälvisk.
Jag levde mitt liv så, duktig inlärd av familj och omgivning. När jag fick barn, blev det absurt. Med ett älskat barn ständigt i närheten, blev mina behov aldrig tillgodosedda. Jag åt när barnet var hungrigt, sov om barnet sov (och jag hann med det), pratade om barnet var tyst och lyssnade på varje tecken från det lilla livet.
Jag försvann. Själva mitt jag dog.
Någonstans där förstod jag att det var tokigt, men jag hade inte kraft att göra något åt det.
I samma veva flög jag flygplan. Under säkerhetsgenomgången sa speaker-rösten: "Vid tryckfall kommer det ner syrgasmasker från luckor i taket. De ska ni placera över näsa och mun och andas normalt. Föräldrar som reser med barn ska första sätta masken över sitt eget ansikte, och sedan över barnets."
Jag bröt ihop.
Det krockade med alla mina föreställningar.
Ta hand om mig själv först och sedan mitt barn?
Det fanns inte på världskartan.
Nu, långt senare har jag förstått vitsen med det.
Självklart måste en förälder i första hand ta hand om sig själv!
En förälder som håller andan eller går på knä, kan inte vara till någon nytta för sitt barn.
Och det gäller alla, inte bara föräldrar.
Man måste i först hand tänka på sig själv och se efter ens egna behov.
Vem skulle annars göra det?
Tänk på en maskin, där hela funktionen är beroende av att varje liten del fungerar. Översätt det till ditt liv! Du är en mutter i den maskin som är ditt sociala sammanhang. Din familj, dina vänner och arbetskamrater är andra muttrar och skruvar. Var och en måste se till att just deras del fungerar.
Det är det som är vårt ansvar, i första hand.
Det andra - omhändertagandet av andra - kan vi göra (med bravur) när vi själva fungerar. Och då är det ju så lätt!
Jag använder flygplansmetaforen i vardagslivet: Hjälp dig själv så du kan hjälpa andra!
torsdag 27 maj 2010
Dos and don'ts i Stockholm
Jag har ju vuxit upp i Stockholm men levt större delen av mitt liv i Småland. Det är alltid lika roligt att hälsa på!
Vissa saker är inte socialt accepterade i huvudstan. Jag brukar roa mig med att bryta mot de oskrivna reglerna, eftersom jag kan dem alla.
T ex får man inte säga till andras barn. På lekplats: Fyra nioåriga pojkar springer och klättrar på bänkar och bord där folk sitter och fikar. Jag hejdar dem och säger: Nä, hörni, de är inte tänkta som lekplats. Klättra och busa får ni göra där borta. Barnen står som statyer med hängande munnar. Föräldrar och skolfröknar sitter knäpptysta. Ingen kan tro sina öron... För så GÖR man inte!
På tunnelbanan: Titta på någon med ett leende och säg något, typ: Vilken snygg kjol! Hon svarar inte, eftersom hon är övertygad om att du är ett psykfall. Prata? Med en främling? På T-banan? Inte ok.
Le mot någon på gatan och titta dem i ögonen. Han kommer att tro att du är prostituerad och raggar kunder.
Be om chokladmjölk på ett café. Envisas, trots att du får upprepa det fem gånger. De ger upp till slut och fnyser något om "lantisar"... (Det heter "varm choklad".)
Ta det lugnt vid kassan på Ica. Småprata med expediten. Folk bakom kommer bokstavligen att steppa av otålighet, och kassörskan rodnar och stammar, ovan vid tilltalet.
Det är jättekul!
För de två oskrivna reglerna i Stockholm är:
1 Sköt dig själv och skit i andra.
2 Det gäller att inte hamna i underläge.
Det är oerhört komiskt!
Speciellt som stockholmarna tror att de är längre komna än resten av Sverige... :)
Vissa saker är inte socialt accepterade i huvudstan. Jag brukar roa mig med att bryta mot de oskrivna reglerna, eftersom jag kan dem alla.
T ex får man inte säga till andras barn. På lekplats: Fyra nioåriga pojkar springer och klättrar på bänkar och bord där folk sitter och fikar. Jag hejdar dem och säger: Nä, hörni, de är inte tänkta som lekplats. Klättra och busa får ni göra där borta. Barnen står som statyer med hängande munnar. Föräldrar och skolfröknar sitter knäpptysta. Ingen kan tro sina öron... För så GÖR man inte!
På tunnelbanan: Titta på någon med ett leende och säg något, typ: Vilken snygg kjol! Hon svarar inte, eftersom hon är övertygad om att du är ett psykfall. Prata? Med en främling? På T-banan? Inte ok.
Le mot någon på gatan och titta dem i ögonen. Han kommer att tro att du är prostituerad och raggar kunder.
Be om chokladmjölk på ett café. Envisas, trots att du får upprepa det fem gånger. De ger upp till slut och fnyser något om "lantisar"... (Det heter "varm choklad".)
Ta det lugnt vid kassan på Ica. Småprata med expediten. Folk bakom kommer bokstavligen att steppa av otålighet, och kassörskan rodnar och stammar, ovan vid tilltalet.
Det är jättekul!
För de två oskrivna reglerna i Stockholm är:
1 Sköt dig själv och skit i andra.
2 Det gäller att inte hamna i underläge.
Det är oerhört komiskt!
Speciellt som stockholmarna tror att de är längre komna än resten av Sverige... :)
Det är mycket man behöver...
Det måste varit enklare förr. Man hade en stuga, några ombyten kläder, ett par skor, ved i skogen och en täppa. Det var liksom allt. Någon gång vart tredje år spanade man in sig på en ny klänning - flärd! - och när man fick den var man snackisen på byn de närmsta månaderna.
Nu köper vi allt, producerar (nästan) ingenting själva. Huset äger banken och vi betalar ränta. Kläder behövs nya hela tiden på grund av mode, säsong, olika klädkoder... Skor har man så många så att en normalfamiljs hall ser ut som en skoaffär. Värmen till huset och maten köps av olika leverantörer.
Lägg också till alla tekniska prylar! Mobiltelefoner, datorer, spelstationer, iPods, digitalboxar, flatscreens... Och förstås våra transportmedel. Bilar, släp, husbilar, cyklar. Kom ihåg sportsakerna! Hjälmar, inlines, skydd, spikskor, hockeyklubbor, skridskor, balettskor...
Det är ju lite galet.
Jag tänker på det gamla ordspråket: Man ska inte äga mer än man kan ta med upp i en tall.
Det blir inte mycket, det.
Varför man ska klättra upp i den där tallen med en massa prylar på ryggen vet jag inte. Kanske är tanken att man ska sitta där och begrunda hur mycket saker man egentligen behöver. Eller så ska man sitta där medan nästa syndaflod vräker in.
I mitt huvud ser jag en halvnaken buddist i lotusställning, som sitter på en tallgren och mediterar. Under honom klättrar jag, med massor med väskor hängande runt mig, fullpackade med grejer.
För jag gillar prylar. Det är hemskt, men sant. Jag är inte alls nöjd och glad när jag lever sparsmakat campingliv. "En kniv och en sovsäck är allt man behöver." Inte min grej... Klart att jag kan överleva utan en massa prylar, men jag tycker om när saker fungerar smidigt och man inte behöver trixa.
Ja, jag vet. Störning i rotchakrat. Samlandet skapar fattigdom.
Jag har hört alltihop förut.
I omgångar har jag försökt renodla mitt liv och "förenkla" genom att ta bort massa saker. Men vet du? Det blir inte enklare. Det blir svårare.
Allt tar ju längre tid och jag blir irriterad.
Det slutar alltid med att jag tar fram den händiga prylen som var designad för jobbet.
Det kanske också beror på livssituation. Barn genererar ju kopiöst med prylar! Alla barnsaker (pallar, pottor, nappflaskor, barnstolar), alla leksaker (dockor, spel, uteleksaker, lego), en massa kläder (regnkläder, stövlar, sandaler, varma regnkläder, vinteroveraller), hobbyprylar med mera med mera i all oändlighet. Dessutom har man en man som behöver massor med verktyg och maskiner samt en miljard musikprylar. Och jag tycker att livet behöver bli lite vackrare, med hjälp av fina kläder och pynt.
Hade det bara varit jag, ute i skogen, så hade det varit en annan sak.
Jag skulle mycket väl kunnat klättra upp i den där tallen med endast två prylar:
Min bärbara Mac och min iPhone.
Sedan skulle jag sitta lycklig i lotusställning, med datorn i knät och headsetet i öronen. Fast helst inte halvnaken!
Nu köper vi allt, producerar (nästan) ingenting själva. Huset äger banken och vi betalar ränta. Kläder behövs nya hela tiden på grund av mode, säsong, olika klädkoder... Skor har man så många så att en normalfamiljs hall ser ut som en skoaffär. Värmen till huset och maten köps av olika leverantörer.
Lägg också till alla tekniska prylar! Mobiltelefoner, datorer, spelstationer, iPods, digitalboxar, flatscreens... Och förstås våra transportmedel. Bilar, släp, husbilar, cyklar. Kom ihåg sportsakerna! Hjälmar, inlines, skydd, spikskor, hockeyklubbor, skridskor, balettskor...
Det är ju lite galet.
Jag tänker på det gamla ordspråket: Man ska inte äga mer än man kan ta med upp i en tall.
Det blir inte mycket, det.
Varför man ska klättra upp i den där tallen med en massa prylar på ryggen vet jag inte. Kanske är tanken att man ska sitta där och begrunda hur mycket saker man egentligen behöver. Eller så ska man sitta där medan nästa syndaflod vräker in.
I mitt huvud ser jag en halvnaken buddist i lotusställning, som sitter på en tallgren och mediterar. Under honom klättrar jag, med massor med väskor hängande runt mig, fullpackade med grejer.
För jag gillar prylar. Det är hemskt, men sant. Jag är inte alls nöjd och glad när jag lever sparsmakat campingliv. "En kniv och en sovsäck är allt man behöver." Inte min grej... Klart att jag kan överleva utan en massa prylar, men jag tycker om när saker fungerar smidigt och man inte behöver trixa.
Ja, jag vet. Störning i rotchakrat. Samlandet skapar fattigdom.
Jag har hört alltihop förut.
I omgångar har jag försökt renodla mitt liv och "förenkla" genom att ta bort massa saker. Men vet du? Det blir inte enklare. Det blir svårare.
Allt tar ju längre tid och jag blir irriterad.
Det slutar alltid med att jag tar fram den händiga prylen som var designad för jobbet.
Det kanske också beror på livssituation. Barn genererar ju kopiöst med prylar! Alla barnsaker (pallar, pottor, nappflaskor, barnstolar), alla leksaker (dockor, spel, uteleksaker, lego), en massa kläder (regnkläder, stövlar, sandaler, varma regnkläder, vinteroveraller), hobbyprylar med mera med mera i all oändlighet. Dessutom har man en man som behöver massor med verktyg och maskiner samt en miljard musikprylar. Och jag tycker att livet behöver bli lite vackrare, med hjälp av fina kläder och pynt.
Hade det bara varit jag, ute i skogen, så hade det varit en annan sak.
Jag skulle mycket väl kunnat klättra upp i den där tallen med endast två prylar:
Min bärbara Mac och min iPhone.
Sedan skulle jag sitta lycklig i lotusställning, med datorn i knät och headsetet i öronen. Fast helst inte halvnaken!
onsdag 26 maj 2010
Jag och överjaget
Min tolkning av överjaget stämmer inte med Freudianska tolkningen. Överjaget är den del av mig som har bäst vy, som är mest sann och innerlig.
Om jag lär mig lyssna till och lita på mitt överjag, kommer jag att få bra vägledning till det som är gott för mig.
Jag har gjort en resa i mig själv för att bli mer sann och bättre känna vad som är bra för mig. Det har varit en krånglig väg. Jag var väldigt avstängd, det fanns en mur mellan mig och överjaget - mitt intellekt och mina måsten. Min drivkraft, som jag uppskattade så mycket, stod i vägen för min insikt.
Fortfarande låter jag det hända. Vanans makt, gissar jag...
Mitt mål är att bara lita på min instinkt och flyta med. Det blir lättare och lättare - och det är vackert. Men varje gång jag kommer lite längre, ser jag målsnöret flytta längre bort. Det verkar inte finnas någon ände på hur mycket vi kan veta och se och känna på oss, om vi bara accepterar den förmågan.
Fantastiskt!
Men en del av mig vill ibland bli "färdig". Det vore så skönt att kunna stanna upp och vara nöjd.
Samtidigt är det ju härliga insikter.
Jag är trygg i vetskapen att allt blir till det bästa.
Frågan är bara... när?
Till exempel skulle jag gärna vilja få ordning på min kropp. Det som ligger bakom min ohälsa kunde gärna få komma upp till ytan och rensas ut, så att jag kunde bli hälsosam och lämna det gamla bakom mig.
Att det tar tid är säkert också en lärdom.
Om jag lär mig lyssna till och lita på mitt överjag, kommer jag att få bra vägledning till det som är gott för mig.
Jag har gjort en resa i mig själv för att bli mer sann och bättre känna vad som är bra för mig. Det har varit en krånglig väg. Jag var väldigt avstängd, det fanns en mur mellan mig och överjaget - mitt intellekt och mina måsten. Min drivkraft, som jag uppskattade så mycket, stod i vägen för min insikt.
Fortfarande låter jag det hända. Vanans makt, gissar jag...
Mitt mål är att bara lita på min instinkt och flyta med. Det blir lättare och lättare - och det är vackert. Men varje gång jag kommer lite längre, ser jag målsnöret flytta längre bort. Det verkar inte finnas någon ände på hur mycket vi kan veta och se och känna på oss, om vi bara accepterar den förmågan.
Fantastiskt!
Men en del av mig vill ibland bli "färdig". Det vore så skönt att kunna stanna upp och vara nöjd.
Samtidigt är det ju härliga insikter.
Jag är trygg i vetskapen att allt blir till det bästa.
Frågan är bara... när?
Till exempel skulle jag gärna vilja få ordning på min kropp. Det som ligger bakom min ohälsa kunde gärna få komma upp till ytan och rensas ut, så att jag kunde bli hälsosam och lämna det gamla bakom mig.
Att det tar tid är säkert också en lärdom.
Husbil!
Ooooh - det är NAJS med husbil!
Maken och jag är inga husvagnsmänniskor. Vi blir lätt aggressiva av campingplatser. Bara tanken på att klämma sig in bredvid 30 andra familjer, på en plätt stor som vår veranda hemma, gör oss svettiga. Däremot gillar vi att åka runt i Sverige, se och uppleva saker på nära håll.
Lösningen heter husbil.
Den är precis som en bil, går att parkera på vanliga P-platser och får köra full hastighet. Ändå har man hela huset med sig!
Svärfar lånade oss en när vi var unga. Då körde vi Skåne runt, minisemester med många upplevelser på 5 dagar. Toppen!
Nu har vi själva investerat i en.
Den är liten men bra. Massor av skåp att stoppa in grejer i! Sommarhalvåret har vi den ständigt packad, så vi kan köra när vi vill.
För det är det som är charmen med husbil: Friheten att kunna göra som man har lust, slippa planera. Man kan ta dagen som den kommer, är inte beroende av speciella platser, utan kan bo mitt i naturen eller på Stortorget bredvid en pub.
Det är den optimala semestern!
Vardagen är så uppstyrd, att möjligheten att bara flyta iväg är äkta ledighet.
Vi älskar vår husbil. Den är rätt dyr i drift, men värd varenda krona. Så fort vi hoppar in den, går vi in i en annan stämning, ett "chill-mode". Alla måsten rinner av, nyfikenheten vaknar och allt är möjligt.
Det är lagom ociviliserat för oss.
Och ja, vi har TV, dator och mobilen som modem.
Någon måtta får det vara på friluftslivet.
Maken och jag är inga husvagnsmänniskor. Vi blir lätt aggressiva av campingplatser. Bara tanken på att klämma sig in bredvid 30 andra familjer, på en plätt stor som vår veranda hemma, gör oss svettiga. Däremot gillar vi att åka runt i Sverige, se och uppleva saker på nära håll.
Lösningen heter husbil.
Den är precis som en bil, går att parkera på vanliga P-platser och får köra full hastighet. Ändå har man hela huset med sig!
Svärfar lånade oss en när vi var unga. Då körde vi Skåne runt, minisemester med många upplevelser på 5 dagar. Toppen!
Nu har vi själva investerat i en.
Den är liten men bra. Massor av skåp att stoppa in grejer i! Sommarhalvåret har vi den ständigt packad, så vi kan köra när vi vill.
För det är det som är charmen med husbil: Friheten att kunna göra som man har lust, slippa planera. Man kan ta dagen som den kommer, är inte beroende av speciella platser, utan kan bo mitt i naturen eller på Stortorget bredvid en pub.
Det är den optimala semestern!
Vardagen är så uppstyrd, att möjligheten att bara flyta iväg är äkta ledighet.
Vi älskar vår husbil. Den är rätt dyr i drift, men värd varenda krona. Så fort vi hoppar in den, går vi in i en annan stämning, ett "chill-mode". Alla måsten rinner av, nyfikenheten vaknar och allt är möjligt.
Det är lagom ociviliserat för oss.
Och ja, vi har TV, dator och mobilen som modem.
Någon måtta får det vara på friluftslivet.
tisdag 25 maj 2010
Paying it forward
Det är en vacker och fin tanke: Att ge vidare, i stället för att ge tillbaks.
Ofta är ju de som ger inte i direkt behov av en gentjänst. Ger gör man ju när man känner sig stark och rik nog att dela med sig.
Däremot finns det ju åtskilliga som kan behöva en tjänst senare, när man själv är starkare och rikare.
Jag har alltid trott att det är själva idén med att skaffa barn. Att ge allt bra man själv har levt och lärt, vidare till sina barn. Det finns de som tycker att man skaffar barn för att få hjälp och sällskap på ålderns höst. Jag tror att det är en galen idé. Min teori är att man inte har några förpliktelser mot sina föräldrar, men alla till sina barn.
En sak som är viktig att tänka på i sammanhanget är att vi måste vara bättre på att ta emot hjälp. Det är minsann inte alltid så lätt. Ibland tror vi att vi måste vara så starka och självständiga, att vi inte förstår att säga "hjälp". Inte nog med att vi därmed missar en viktig upplevelse - tacksamhet och gemenskap - vi förvägrar också andra att hjälpa oss!
Det är ju fantastiskt att kunna hjälpa andra. Som hjälpare mår man bra, känner sig stark/vis/trevlig/omtänksam. Även om det bara är en liten grej, så känns det skönt. Att inte ta emot hjälp från andra är ju att låta andra missa de känslorna!
Det är skönt att be om hjälp.
Och kom ihåg: Du gör den andre personen en tjänst genom att ta emot hjälpen.
Ni kommer båda ett steg framåt.
Ofta är ju de som ger inte i direkt behov av en gentjänst. Ger gör man ju när man känner sig stark och rik nog att dela med sig.
Däremot finns det ju åtskilliga som kan behöva en tjänst senare, när man själv är starkare och rikare.
Jag har alltid trott att det är själva idén med att skaffa barn. Att ge allt bra man själv har levt och lärt, vidare till sina barn. Det finns de som tycker att man skaffar barn för att få hjälp och sällskap på ålderns höst. Jag tror att det är en galen idé. Min teori är att man inte har några förpliktelser mot sina föräldrar, men alla till sina barn.
En sak som är viktig att tänka på i sammanhanget är att vi måste vara bättre på att ta emot hjälp. Det är minsann inte alltid så lätt. Ibland tror vi att vi måste vara så starka och självständiga, att vi inte förstår att säga "hjälp". Inte nog med att vi därmed missar en viktig upplevelse - tacksamhet och gemenskap - vi förvägrar också andra att hjälpa oss!
Det är ju fantastiskt att kunna hjälpa andra. Som hjälpare mår man bra, känner sig stark/vis/trevlig/omtänksam. Även om det bara är en liten grej, så känns det skönt. Att inte ta emot hjälp från andra är ju att låta andra missa de känslorna!
Det är skönt att be om hjälp.
Och kom ihåg: Du gör den andre personen en tjänst genom att ta emot hjälpen.
Ni kommer båda ett steg framåt.
Jobba hemifrån
Här kommer en samhällsrevolutionerande idé:
Många borde jobba hemifrån mer.
De som har administrativa jobb kan lika väl sitta vid en dator hemma som på jobbet.
Då slipper vi alla resor och sparar miljön, både i närområdet och för hela planeten.
Dessutom blir det mindre rusning till och från stadskärnorna, så det går fortare att ta sig till jobbet när man väl måste resa.
Eftersom två personer kan dela på ett rum, behöver vi inte bygga fler kontorhus, och sparar både miljö och får lättare stadsplanering.
Vi får lättare att planera våra liv. Det går att handla mitt på dagen och jobba lite mer på kvällen, laga riktig mat till sin familj och hoppa över fikarasten på förmiddagen i stället.
Och så blir våra familjer friskare. Mindre stress, mer hemmatid, vuxna i huset när barnen kommer hem.
Vi behöver faktiskt inte träffas varje dag för att kunna göra vårt jobb effektivt. Det finns olika former av social nätverk så att vi kan hålla kontakten med varandra, det finns mail och skype.
Det är dags att kliva in i 2000-talet på riktigt och utnyttja dess fördelar!
Många borde jobba hemifrån mer.
De som har administrativa jobb kan lika väl sitta vid en dator hemma som på jobbet.
Då slipper vi alla resor och sparar miljön, både i närområdet och för hela planeten.
Dessutom blir det mindre rusning till och från stadskärnorna, så det går fortare att ta sig till jobbet när man väl måste resa.
Eftersom två personer kan dela på ett rum, behöver vi inte bygga fler kontorhus, och sparar både miljö och får lättare stadsplanering.
Vi får lättare att planera våra liv. Det går att handla mitt på dagen och jobba lite mer på kvällen, laga riktig mat till sin familj och hoppa över fikarasten på förmiddagen i stället.
Och så blir våra familjer friskare. Mindre stress, mer hemmatid, vuxna i huset när barnen kommer hem.
Vi behöver faktiskt inte träffas varje dag för att kunna göra vårt jobb effektivt. Det finns olika former av social nätverk så att vi kan hålla kontakten med varandra, det finns mail och skype.
Det är dags att kliva in i 2000-talet på riktigt och utnyttja dess fördelar!
måndag 24 maj 2010
The age of aquarius
Den är här! Vet du det?
Det som hippie-rörelsen predikade om 1969: Vattumannens era.
Enligt astrologin går även vår planet igenom olika tider. De varar i ungefär 2000 år. Förra eran var fiskens era, och började ungefär vid Jesu födelse. Fiskens väg är martyrskapet, vilket ju passar bra med den kristna läran.
Eftersom jorden rör sig baklänges genom zodiaken, är det alltså dags för vattumannens era. Hippierörelsen trodde att det skulle ske med hjälp av droger och biodynamiskt odlad föda. Jag tror att det kommer att ske genom internet!
Vattumannen kännetecknas av idéer, funderingar, bollande, gränslöshet, kommunikation...
Internet är just det!
Det har vuxit fram något utan styrande maktstrukturer, är något som lever av gräsrötterna - de små människorna. Vi kan kommunicera med varandra direkt, över gränser, i gemensamma intressen, människa till människa. Här är något som har exploderat på några få år, något som alla kan enas hyfsat om.
Det är ju fantastiskt!
Och vi har bara börjat upptäcka dess verkliga kapacitet...
Ullared - platsen som Gud glömde...
Jag har aldrig varit där.
Ja, du hörde rätt: Jag har ALDRIG varit i Ullared.
Och det kommer aldrig att hända.
Förut var det bara ointressant. Jag gillade inte tanken på att åka till något lågprisvaruhus på vischan och handla en bil full med grejer man inte behöver. "De har ändå ingenting som jag vill ha."
Sedan hörde jag folks historier. Och såg ett program av TV-serien.
Nu är det en princip: Jag åker inte dit för allt smör i Småland.
Jag förstår liksom inte ens grundidén.
Först ska man ta ledigt från jobbet en dag mitt i veckan (för på helgerna är det överdjävligt, enligt experterna). Inkomstbortfall.
Sedan ska man köra hela vägen i sin bil. Milkostnad.
Därefter förväntas man stå i kö i timmavis.
När man väl kommer innanför dörrarna ringlar sig kön runt i affären och folk sliter åt sig prylar på vägen.
Givetvis är det kö i kassan på vägen ut, kaos på parkeringen, trafikkö på väg ut ifrån Ullared och den långa vägen hem.
Varför?
För att cashewnötterna kostar hälften så mycket som på ICA?
HA!
Man får köpa en förskräcklig massa cashewnötter för att det ska gå ihop sig! Dessutom hyser jag tveksamheter om varornas kvalitet. Jag som aldrig köper lågprissaker ens på vanliga affären vill inte köpa mystiska jättepåsar av okontrollerade märken.
Dessutom är ju folk inte kloka! De drar och sliter i sakerna, uppför sig märkligt, bråkar och stökar och knuffas. Det passar inte mig. I värsta fall råkar jag väl i slagsmål med någon bufflig idiot.
Nej, jag kan inte tänka mig något värre på denna sidan helvetet.
Men Ullared fyller åtminstone en funktion för mig:
Jag gläder mig oerhört åt att jag slipper åka dit!
Ett förnöjd leende sprider sig i mitt ansikte när jag hör att folk ska/har åkt dit.
För jag slipper.
Det är en fröjd.
Ja, du hörde rätt: Jag har ALDRIG varit i Ullared.
Och det kommer aldrig att hända.
Förut var det bara ointressant. Jag gillade inte tanken på att åka till något lågprisvaruhus på vischan och handla en bil full med grejer man inte behöver. "De har ändå ingenting som jag vill ha."
Sedan hörde jag folks historier. Och såg ett program av TV-serien.
Nu är det en princip: Jag åker inte dit för allt smör i Småland.
Jag förstår liksom inte ens grundidén.
Först ska man ta ledigt från jobbet en dag mitt i veckan (för på helgerna är det överdjävligt, enligt experterna). Inkomstbortfall.
Sedan ska man köra hela vägen i sin bil. Milkostnad.
Därefter förväntas man stå i kö i timmavis.
När man väl kommer innanför dörrarna ringlar sig kön runt i affären och folk sliter åt sig prylar på vägen.
Givetvis är det kö i kassan på vägen ut, kaos på parkeringen, trafikkö på väg ut ifrån Ullared och den långa vägen hem.
Varför?
För att cashewnötterna kostar hälften så mycket som på ICA?
HA!
Man får köpa en förskräcklig massa cashewnötter för att det ska gå ihop sig! Dessutom hyser jag tveksamheter om varornas kvalitet. Jag som aldrig köper lågprissaker ens på vanliga affären vill inte köpa mystiska jättepåsar av okontrollerade märken.
Dessutom är ju folk inte kloka! De drar och sliter i sakerna, uppför sig märkligt, bråkar och stökar och knuffas. Det passar inte mig. I värsta fall råkar jag väl i slagsmål med någon bufflig idiot.
Nej, jag kan inte tänka mig något värre på denna sidan helvetet.
Men Ullared fyller åtminstone en funktion för mig:
Jag gläder mig oerhört åt att jag slipper åka dit!
Ett förnöjd leende sprider sig i mitt ansikte när jag hör att folk ska/har åkt dit.
För jag slipper.
Det är en fröjd.
söndag 23 maj 2010
Bajsflingor
Såg en gång på Mythbusters. (Det är annars lite av ett hatprogram. Att jag trots detta faktiskt lärde mig något nytt en av de få gånger jag tittade, är väl ett bevis på att man alltid kan lära sig saker.)
De tog bakterieprover på tandborstar som stod på toaletter. Resultatet var nedslående. När toaletten står i samma rum som tandborstarna, finns ansenliga mängder E-kolibakterier och andra bajsbakterier på borsten. Detta för att toaspolningen skapar luftvirvlar som får bajsflingor att dansa runt i rummet och landa på allt.
Aj aj aj...
Och jag som redan hade både bajsfobi och bakterieskräck!
I min oändliga visdom har jag dock ordnat toalett och badrum separat i vårt hus. Puh!
Tanken på att borsta med en bajsbakterieanfrätt tandborste är för mycket för mig.
Men det är ju inte det enda: Allt som är på toaletter är ju bajsflingeangripet! Handfat, tvålar, handdukar, handtag... Hjälp! Och jag som har suttit på papper, utlagt på toaringen, fick också veta att det krävs 2 par jeans och 3 par kalsonger för att stänga bacillerna ute. Uhuhuhu - vad allt blev svårt.
Den enda räddningen var att stänga locket innan man spolar. Det minskade bajsflingorna betydligt. Jag funderar därför på att designa ett toalock som automatiskt stängs så fort man reser sig. Detta ska sedan säljas till alla offentliga toaletter och alla hem. Då behöver jag inte ha ångest när jag blir nödig medan jag funderar på hur många som har spolat med öppet lock. Dessutom blir jag stenrik, så att jag förutom en kock, en trädgårdmästare och en städerska kan köpa mig en lyxbajamaja på släp. (En extremt dyr husbil med alla bekvämligheter vore kanske mer ståndsmässigt?)
Det finns en sak till som oroar mig i sammanhanget: Att folk tar in olämpliga föremål på toaletten. Dagstidningen - ok. Den behöver jag inte läsa, den kanske ligger kvar där och sprider därför ingen smitta. Men mobiltelefonen? Som personen i fråga tar med sig ut i resten av världen, pratar i precis innan de hälsar på mig? GACK! Jag har också hört talas om folk som har med sig sina bärbara datorer... Tangentbordet...
Ja, ni kan ju fundera var det här inlägget skrevs... :D
Nä - enda sättet att säkert slippa äckelpäckel är väl att alltid hålla sig. Det känns inte som en genomtänkt plan. Är nog bättre att lägga några tusen på terapi och fobiavvänjning.
Lite bajsflingor har ingen dött av...
De tog bakterieprover på tandborstar som stod på toaletter. Resultatet var nedslående. När toaletten står i samma rum som tandborstarna, finns ansenliga mängder E-kolibakterier och andra bajsbakterier på borsten. Detta för att toaspolningen skapar luftvirvlar som får bajsflingor att dansa runt i rummet och landa på allt.
Aj aj aj...
Och jag som redan hade både bajsfobi och bakterieskräck!
I min oändliga visdom har jag dock ordnat toalett och badrum separat i vårt hus. Puh!
Tanken på att borsta med en bajsbakterieanfrätt tandborste är för mycket för mig.
Men det är ju inte det enda: Allt som är på toaletter är ju bajsflingeangripet! Handfat, tvålar, handdukar, handtag... Hjälp! Och jag som har suttit på papper, utlagt på toaringen, fick också veta att det krävs 2 par jeans och 3 par kalsonger för att stänga bacillerna ute. Uhuhuhu - vad allt blev svårt.
Den enda räddningen var att stänga locket innan man spolar. Det minskade bajsflingorna betydligt. Jag funderar därför på att designa ett toalock som automatiskt stängs så fort man reser sig. Detta ska sedan säljas till alla offentliga toaletter och alla hem. Då behöver jag inte ha ångest när jag blir nödig medan jag funderar på hur många som har spolat med öppet lock. Dessutom blir jag stenrik, så att jag förutom en kock, en trädgårdmästare och en städerska kan köpa mig en lyxbajamaja på släp. (En extremt dyr husbil med alla bekvämligheter vore kanske mer ståndsmässigt?)
Det finns en sak till som oroar mig i sammanhanget: Att folk tar in olämpliga föremål på toaletten. Dagstidningen - ok. Den behöver jag inte läsa, den kanske ligger kvar där och sprider därför ingen smitta. Men mobiltelefonen? Som personen i fråga tar med sig ut i resten av världen, pratar i precis innan de hälsar på mig? GACK! Jag har också hört talas om folk som har med sig sina bärbara datorer... Tangentbordet...
Ja, ni kan ju fundera var det här inlägget skrevs... :D
Nä - enda sättet att säkert slippa äckelpäckel är väl att alltid hålla sig. Det känns inte som en genomtänkt plan. Är nog bättre att lägga några tusen på terapi och fobiavvänjning.
Lite bajsflingor har ingen dött av...
Sluta med p-piller!
I åratal har p-pillret varit lösningen på alla graviditetsproblem. Man har skrivit ut dem till höger och vänster i olika former: Minipiller, trehormonspiller, hormonstavar...
Förvirrade människor har marknadsfört dessa hormonläkemedel som att kvinnor får makt över sin egen sexualitet.
För mig är detta väldigt konstigt:
Om kvinnor äter överdrivna mängder av kvinnligt könshormon är det normalt.
Om män äter överdrivna mängder av manligt könshormon är det doping och livsfarligt.
Självklart är kvinnliga könshormoner inte heller att leka med!
Varför är det så svårt för så många att bli med barn?
Varför har allt fler kvinnor foglossning och svåra graviditeter?
Varför har män allt färre livsdugliga spermier?
Varför drabbas så många unga tjejer av depressioner?
För att vi utsätter oss för könshormoner!
Och inte bara de som stoppar detta i sina kroppar. Nej, vi får alla del av det! Genom dricksvattnet, genom fisken vi äter, genom köttet vi äter.
Man kan hålla sig för skratt.
Vi värderar alltså möjligheten att ha sex "utan krångel" högre än möjligheten att kunna få barn.
Det tycker jag är förfärligt.
Och jag vill kunna välja själv!
Inte bli offer för andras val.
Därför bor vi på landet och har egen brunn.
Grannarna har 7 barn, så där finns nog inga p-piller... :)
lördag 22 maj 2010
Som en atom i en cell
De vise menar att vi alla är sammanbundna. Vi är alla ett.
På ett filosofiskt plan kan jag acceptera det.
Jag känner väldigt starkt att jag är förbunden med stjärnorna i alla fall. Och då är det ju närmre till medmänniskorna.
Om man tänker sig mänskligheten som en kropp, så kan man tänka att varje land är ett organ eller en kroppsdel. Varje cell är en by eller stad och varje molekyl är en familj. Varje person är en atom.
Det tycker jag ger perspektiv på tillvaron.
Samtidigt som saker och ting i ens vardag inte ter sig så allvarliga, vet man ju att alla celler måste fylla sin funktion för att kroppen som helhet ska må bra. Vi har alla ett jobb att göra, så att säga.
Man blir viktig samtidigt som man har många att luta sig mot.
Fantastiskt.
I vardagen är det ibland svårt att tänka så.
Den där otrevlige personen du retar dig på - hur kul är det att vara ett med honom?
Fast jag har en lösning på det också.
I varje kropp finns baciller.
De är till för att vi andra ska samarbeta och ge kroppen bra immunförsvar.
De fyller också sin plats.
Tänk så nästa gång du möter ett ägghuvud.
Sätt gärna på honom en barnprogramsdräkt för baciller: Tight, röd spandexdräkt med hål endast för ansiktet.
Det gör livet lite roligare!
På ett filosofiskt plan kan jag acceptera det.
Jag känner väldigt starkt att jag är förbunden med stjärnorna i alla fall. Och då är det ju närmre till medmänniskorna.
Om man tänker sig mänskligheten som en kropp, så kan man tänka att varje land är ett organ eller en kroppsdel. Varje cell är en by eller stad och varje molekyl är en familj. Varje person är en atom.
Det tycker jag ger perspektiv på tillvaron.
Samtidigt som saker och ting i ens vardag inte ter sig så allvarliga, vet man ju att alla celler måste fylla sin funktion för att kroppen som helhet ska må bra. Vi har alla ett jobb att göra, så att säga.
Man blir viktig samtidigt som man har många att luta sig mot.
Fantastiskt.
I vardagen är det ibland svårt att tänka så.
Den där otrevlige personen du retar dig på - hur kul är det att vara ett med honom?
Fast jag har en lösning på det också.
I varje kropp finns baciller.
De är till för att vi andra ska samarbeta och ge kroppen bra immunförsvar.
De fyller också sin plats.
Tänk så nästa gång du möter ett ägghuvud.
Sätt gärna på honom en barnprogramsdräkt för baciller: Tight, röd spandexdräkt med hål endast för ansiktet.
Det gör livet lite roligare!
Hur går man?
Satt på en uteservering i solen och njöt av våren. Tittade på folk som gick förbi och insåg plötsligt: Det är värre än jag trodde.
Hjälpamig, som folk går!
Vi har Bakåtlutet. Går med tyngden nästan bakom hälarna, helt utan frånskjut. De uppfattar sig ofta som raka i ryggen och har bra hållning - men det är helt fel för kroppen. De får ont i ryggen (framför allt i ländryggen), problem med axlarna, musarm, frozen shoulder, höftproblem, knäskador och benhinneinflammationsbesvär.
Släkt med denne är Hälgångaren. Tyngden rakt upp från hälen. Går med korta steg, smäller i hälarna vid varje nedsättning. Pendlar ofta fanatiskt med armarna, som om de ska öka farten. Kul... De får ont på ungefär samma ställen som Bakåtlutet, men krossar också sina slemsäckar i hälarna.
Så har vi Ägg-gångaren. Smyger fram, som om de går på ägg som inte får knäckas. Ofta med lätt ålande gång, mycket sväng i höfterna sidledes - men försiktigt. Ingen rörelse alls i torso, inga rotationer någonstans. Får ont i höftleder, rygg och nacke.
Vi får inte glömma Lufsaren. Säckig hållning, gungande steg och eventuellt en guppande gam-nacke. Får problem med nacke och huvudvärk, korta lårframsidor och strulande höftböjare, med ryggproblem som följd.
En och annan Trippare såg jag också. Går på tå, gärna med studsande gång. Små, små steg, stela axlar och ibland även med lyfta (böjda) armar. Blir stela i axelpartiet och kappmusklerna, och i ryggen.
Där finns också många Hasare. Ofta äldre, svaga i musklerna. Inget frånskjut alls, lite krumma i ryggen. Ont i lår och höftböjare, nacke och ländrygg.
Så otroligt få går med fint frånskjut, långa steg, rotation och lång nacke.
Hjälp!
Gången som är SÅ viktig för vår hälsa!
När den fungerar som den ska, vill säga. Då roterar vi bort våra spänningar i ryggen, sträcker ut musklerna i lår och stuss, andningen blir djup och rensar ut skrutt i kroppen. Det är friskvård på bästa sätt!
Jag önskar att jag kunde få lära alla att gå.
Det är ren lycka!
fredag 21 maj 2010
Flugor som bits!
När jag flyttade ut på landet, fick jag erfara att somliga flugor bits.
Allt jag har lärt mig om flugor ställdes på ända. De har ju inte ens tänder/käftar?! Hur kan de bitas? De kan ju bara suga och slick-sutta på saker.
Men bets gjorde de.
Så en dag fångade min make en av bitarna och sanningen uppdagades.
På flugans snabel satt en liten, liten loppa.
Svart, mindre än ett knappnålshuvud.
Så fort flugan satte sig, tog loppan sig en tugga.
Varifrån de kommer vet vi inte. Igelkottar, grannarnas hundar eller kossor eller möjligtvis rådjur, gissar vi. Tack och lov överlever de tydligen inte på människor, så efter första bettet ger de upp och försvinner. (De gillar inte heller katterna.)
Men visst är det märkligt?
En sorts parasit, som liftar till nya offer med flugor.
Och: Det är sant, jag lovar!
Natriumglutamat - nej tack!
Det finns konstiga saker i vår mat. Ett av dessa ämnen heter natriumglutamat.
Detta ämnes uppgift är att förstärka smaken på varan.
Tyvärr gör natriumglutamaterna också helt andra saker. Till exempel stör det hjärnans synapser och påverkar sjukdomar som autism, anorexia och andra självsabotagebeteenden.
Undersökning efter undersökning visar detta - och ändå är de tillåtna.
Läs på paketen i affären: Natriumglutamat, dinatriumglutamat, glutamat. Finns i buljong, alla såser, all färdigmat, givetvis i godis, på chips... I stort sett allt som inte är råvaror petar man i dessa smakförstärkare.
Det allra läskigaste är att de här mycket farliga ämnena finns i så många av de produkter som barn äter. Vi förgiftar våra barn! Det är ju sjukt!
Jag förstår inte varför man inte bara kan förbjuda dem. Om nu livsmedelstillverkarna är så oansvariga och blåsta att de tror att råvarorna i sig inte ger tillräckligt med smak, får vi väl lagstifta bort det här skräpet.
Det borde vara självklart.
Och under tiden: Köp inte färdigmat eller buljonger eller såser. Laga all mat själv från råvaror och riktiga kryddor (inte kryddmixar för guds skull!). Gör dig själv och dina eventuella barn den tjänsten!
Detta ämnes uppgift är att förstärka smaken på varan.
Tyvärr gör natriumglutamaterna också helt andra saker. Till exempel stör det hjärnans synapser och påverkar sjukdomar som autism, anorexia och andra självsabotagebeteenden.
Undersökning efter undersökning visar detta - och ändå är de tillåtna.
Läs på paketen i affären: Natriumglutamat, dinatriumglutamat, glutamat. Finns i buljong, alla såser, all färdigmat, givetvis i godis, på chips... I stort sett allt som inte är råvaror petar man i dessa smakförstärkare.
Det allra läskigaste är att de här mycket farliga ämnena finns i så många av de produkter som barn äter. Vi förgiftar våra barn! Det är ju sjukt!
Jag förstår inte varför man inte bara kan förbjuda dem. Om nu livsmedelstillverkarna är så oansvariga och blåsta att de tror att råvarorna i sig inte ger tillräckligt med smak, får vi väl lagstifta bort det här skräpet.
Det borde vara självklart.
Och under tiden: Köp inte färdigmat eller buljonger eller såser. Laga all mat själv från råvaror och riktiga kryddor (inte kryddmixar för guds skull!). Gör dig själv och dina eventuella barn den tjänsten!
torsdag 20 maj 2010
Byta kompisgäng
Har ni sett reklamen för comvic kompis?
Den där de byter kompisgäng.
Jag tycker det är en strålande idé!
Tänk så praktiskt och roligt att bara byta kompisgäng med någon. Det vore ju jättekul!
Om alla accepterade det helt utan att lyfta på ögonbrynen, vill säga.
Det skulle minsann sätta sprätt på vardagen.
Plötsligt är det ett helt nytt ansikte vid bordet på styrelsemötet, på festen eller på ridklubben. HA! Och ingen fick fråga någonting, bara fortsätta prata på som om inget hade hänt.
Någon som är på för detta sociala experiment?
Den där de byter kompisgäng.
Jag tycker det är en strålande idé!
Tänk så praktiskt och roligt att bara byta kompisgäng med någon. Det vore ju jättekul!
Om alla accepterade det helt utan att lyfta på ögonbrynen, vill säga.
Det skulle minsann sätta sprätt på vardagen.
Plötsligt är det ett helt nytt ansikte vid bordet på styrelsemötet, på festen eller på ridklubben. HA! Och ingen fick fråga någonting, bara fortsätta prata på som om inget hade hänt.
Någon som är på för detta sociala experiment?
Lille katten - vår femte familjemedlem
Det finns katter och katter.
De är alla väldigt personliga, men då och då får man en alldeles speciell, som sätter prägel på hela familjen.
Vi har en sådan just nu.
Han heter Picachú (ja, det är Sonen som har döpt honom) och är hela familjens älskling.
Det är en lite orolig själ, harig och stirrig. Han har väldigt kort minne, glömmer nästan bort var han bor om vi är borta mer än tio timmar. Samtidigt är han snällast i hela världen, mjuk och go' och superkelig.
Han väljer vem han ska kela med, men när han kelar... Det är fantastiskt. Han spinner och ålar sig och sträcker ut sig precis som vanliga katter. Men han gör mer! Han tittar på dig som om han verkligen älskar dig, dyrkan i blick, och klappar med sin tass i ansiktet. På kinden, på munnen, mjukt mjukt och kärleksfullt. Speciellt mycket älskar han Maken och Sonen. Ligga nära nära, gärna på, gärna med huvudet inkört i en armhåla. Det spinner och burrar dovt...
Varje kväll nattar han Sonen. Klättrar upp i våningssängen (den har många repor efter klor), går upp till huvudänden, lägger sig på kudden och sätter igång. Spinn, mys, spinn... Det är världens bästa nattning. Ibland ligger han raklång, rak som en spik, med huvudet på kudden och kroppen under täcket. Han tror att han är en människa.
Dessutom kan han öppna dörrar (åt båda håll), göra kullerbytta framåt och älskar att ligga på plastpåsar. Allt med det där underbara, nyfikna men förvirrade uttrycket i sitt lilla ludna ansikte.
Och varje gång en dörr öppnas, blir han lika förvånad. "OJ, fanns det mera värld? Måste undersökas!"
Har du sett Draktämjaren? Vi såg den med familjen. Efter en liten stund vände vi oss mot varandra och sa: Picachú. De är jättelika! Vem som än tecknade den draken måste känna vår katt.
Du förstår, va?
En sådan katt måste man bara älska.
(PS. Det är barnen som har tagit kortet. DS)
onsdag 19 maj 2010
Öronljus!
Vad i hela världen gjorde jag innan jag upptäckte öronljusen?
Jo, jag kommer ihåg.
Jag var ständigt förkyld, täppt i näsa och bihålor, hörde dåligt och hade ofta halsproblem.
Jag var liksom aldrig riktigt frisk.
Ett tag började jag fundera på om jag hade blivit allergisk mot våra älskade katter...
Så kom räddningen: Öronljus.
Jag köpte de största, King Cone och satte igång.
Teorin är som följer: Det är ihåliga ljus, gjorda av tyg doppat i bivax och hoprullade till ihåliga ljus. Man tänder eld på dem högst upp och stoppar den smala änden i örat. Då skapas ett lätt vacuum i örat (eftersom elden gör att luften stiger) och... saker sugs ut.
Uäck!
Så mycket skräp som kom ut.
Jag tänker inte berätta vad...
Fick göra om det tre gånger (med en veckas mellanrum) innan jag kände mig hyfsat ok.
Efter en månad körde jag en omgång till.
Därefter var alla symptom borta.
Jag var inte längre förkyld!!!
Ibland blir jag lite krasslig. Ungarna släpar hem något eller jag själv dummar mig. Så fort det känns lite dämpat eller halsmandlarna börjar växa, så kör jag mina öronljus.
Piff! Borta!
Det är magi. Och så enkelt och naturligt. Inga mediciner, bara lite prasslande ljud (sövande, meditativt) och en smula rök.
Mina barn är frälsta.
Fem och snart nio år gamla kommer de ibland till mig och säger:
- Snälla mamma, kan du göra öronljus på mig! Det var länge sedan - och det är ju så mysigt!
Infarterna till Växjö - varför?
Växjö är en ganska stor stad. Den hör inte till Sveriges största, men är ändå hyfsat civiliserad. Ändå har den en småstads infart!
Det spelar ingen roll från vilket håll du kommer körande. Du kör längs med skog, skog, skog och skog. Sedan ser du möjligen skymten av några villor innan du hamnar i en rondell. Efter rondellen börjar man förstå att man har hamnat i en stad. Då är man ungefär 3 km från stadskärnan!
Andra städer i samma storlek öppnar upp på ett helt annat sätt. Redan cirka en mil innan stadskärnan börjar du se staden. Bostadsområden, industriområden, avfarter, påfarter - förväntningarna ökar. Det känns att man närmar sig...
Vackert!
Det gör att det blir spännande, staden känns större.
Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad - alla ger känslan av att vara betydligt större städer. Till och med Karlskrona och Ronneby har betydligt mer stadskänsla vid infarterna.
Snälla, rara Växjö stadsplanering: Skapa bebyggelse kring infarterna!
Och snälla, rara informationsavdelningen: Marknadsför Växjö bättre!
Norrut är det är många som tror att det är lika stort som Alvesta. Söderut hörde jag en jämförelse med Höör... Sist jag kollade hade Växjö ca 70.000 invånare, är centrum för ytterligare tre kommuner och har ett universitet med ca 10.000 studenter.
Folk som kommer hit tror att de har kommit till en håla.
Växjö är värt bättre än så!
tisdag 18 maj 2010
Go with the flow
Det uttrycket har man ju hört förut.
Och visst låter det enkelt: Att bara följa med strömmen.
Fast jag tycker att det får en annan betydelse på svenska (att inte sticka ut, att bara hänga på).
Om man tänker sig det bildligt, så känns det ju enklare att simma med strömmen än mot den.
Men om man ska uppströms då?
Då gäller det ju att simma som bara tusan, har jag tänkt.
Bara bita ihop och kämpa på...
I livet går det nog inte till så har jag insett.
Förr kollade jag ut målet, tog ut vägen dit och gav mig iväg. Var det motigt, så kämpade jag bara lite mer. Det blev många kallsupar på vägen, men jag kom oftast dit jag hade tänkt mig. Bara för att upptäcka att jag faktiskt inte egentligen ville dit...
Nu har jag försökt låta livet välja åt mig i högre grad.
Vänta, se tiden an, låta saker välja sig själva.
Det är fantastiskt smidigt och lättsamt. Krävs nästan ingen vånda alls, inte hälften så mycket svett och slit.
Och det märkliga är att det blir minst lika bra som tidigare.
Så i livet fungerar det nog så här:
Simma med strömmen, och den tar dig dit du vill!
:)
Och visst låter det enkelt: Att bara följa med strömmen.
Fast jag tycker att det får en annan betydelse på svenska (att inte sticka ut, att bara hänga på).
Om man tänker sig det bildligt, så känns det ju enklare att simma med strömmen än mot den.
Men om man ska uppströms då?
Då gäller det ju att simma som bara tusan, har jag tänkt.
Bara bita ihop och kämpa på...
I livet går det nog inte till så har jag insett.
Förr kollade jag ut målet, tog ut vägen dit och gav mig iväg. Var det motigt, så kämpade jag bara lite mer. Det blev många kallsupar på vägen, men jag kom oftast dit jag hade tänkt mig. Bara för att upptäcka att jag faktiskt inte egentligen ville dit...
Nu har jag försökt låta livet välja åt mig i högre grad.
Vänta, se tiden an, låta saker välja sig själva.
Det är fantastiskt smidigt och lättsamt. Krävs nästan ingen vånda alls, inte hälften så mycket svett och slit.
Och det märkliga är att det blir minst lika bra som tidigare.
Så i livet fungerar det nog så här:
Simma med strömmen, och den tar dig dit du vill!
:)
Arbete - en välsignelse och en förbannelse
Folk som har ett arbete längtar ifrån det.
"Åh nej, måndag igen. Längtar till helgen."
"Äntligen semester!"
Folk som inte har ett arbete längtar till ett.
"Man känner sig mindre värd när man inte arbetar."
"Jag saknar att känna mig betydelsefull."
"Det vore så trevligt med arbetskamrater."
Tänk så praktiskt det vore om vi kunde dela på jobben!
De som har jobb, kunde få jobba mindre och de som saknar jobb kunde få komma in i svängen igen. Alla skulle ha mer tid till att ta hand om sig själva och sina familjer.
Det skulle givetvis ändå generera samma pengar, eftersom de som jobbar redan idag betalar för de som inte har jobb. Dessutom skulle vi slippa dyra kostnader för sjukvård, arbetsmarknadssatsningar och mediciner.
JAG VET - det är ingen ny idé!
Men varför händer ingenting?
Det är ju helt genomförbart!
Tänk om din chef kallade in dig på sitt kontor på måndag och sa:
- Jag tänkte att du skulle få jobba hälften så mycket men ändå behålla din lön. Vad sägs?
Känns som ett ok erbjudande... :)
Jag tror att mycket av vår fokus på arbete bara är inlärt. Faktiskt tror jag inte att människor kräver så mycket arbete. Vi borde ju bara arbeta precis så mycket som behövs för att klara vår existens på ett vettigt sätt.
Ibland tänker jag att människor som "behöver" jobba mycket nog har problem med sin självkänsla. Det är lätt att fylla hålet i magen och hjärtat med duktighet...
6-timmarsdagen borde varit införd för länge sedan.
Det borde inte bara vara vänstern som driver den frågan.
"Åh nej, måndag igen. Längtar till helgen."
"Äntligen semester!"
Folk som inte har ett arbete längtar till ett.
"Man känner sig mindre värd när man inte arbetar."
"Jag saknar att känna mig betydelsefull."
"Det vore så trevligt med arbetskamrater."
Tänk så praktiskt det vore om vi kunde dela på jobben!
De som har jobb, kunde få jobba mindre och de som saknar jobb kunde få komma in i svängen igen. Alla skulle ha mer tid till att ta hand om sig själva och sina familjer.
Det skulle givetvis ändå generera samma pengar, eftersom de som jobbar redan idag betalar för de som inte har jobb. Dessutom skulle vi slippa dyra kostnader för sjukvård, arbetsmarknadssatsningar och mediciner.
JAG VET - det är ingen ny idé!
Men varför händer ingenting?
Det är ju helt genomförbart!
Tänk om din chef kallade in dig på sitt kontor på måndag och sa:
- Jag tänkte att du skulle få jobba hälften så mycket men ändå behålla din lön. Vad sägs?
Känns som ett ok erbjudande... :)
Jag tror att mycket av vår fokus på arbete bara är inlärt. Faktiskt tror jag inte att människor kräver så mycket arbete. Vi borde ju bara arbeta precis så mycket som behövs för att klara vår existens på ett vettigt sätt.
Ibland tänker jag att människor som "behöver" jobba mycket nog har problem med sin självkänsla. Det är lätt att fylla hålet i magen och hjärtat med duktighet...
6-timmarsdagen borde varit införd för länge sedan.
Det borde inte bara vara vänstern som driver den frågan.
måndag 17 maj 2010
Korta superkändisar
Nästan alla superkändisar är små, verkligen små.
Från Prince (157 cm), Lady Gaga (150 cm) till George Clooney och Bruce Willis som sägs vara 1.80. (Konstigt att de får stå på lådor när de gör närscener med Julia Roberts på 173 cm...)
Så frågan är: Vad kom först, ägget eller hönan?
Blev de kändisar för att de var små och behövde hävda sig?
Eller blev de kändisar för att de var så små och söta?
Eller var de bara oerhört talangfulla och råkar vara små också?
Hmmm... Jag undrar.
Det är skönt att det finns en och annan lång. Clintan på 188 cm och Chris Martin i Coldplay 187 cm är lite mer resliga.
Det verkar hur som helst vara ett framgångskoncept att vara kort.
Och om man inte blir kändis, kan man alltid bli programledare! (Se tidigare inlägg...)
Från Prince (157 cm), Lady Gaga (150 cm) till George Clooney och Bruce Willis som sägs vara 1.80. (Konstigt att de får stå på lådor när de gör närscener med Julia Roberts på 173 cm...)
Så frågan är: Vad kom först, ägget eller hönan?
Blev de kändisar för att de var små och behövde hävda sig?
Eller blev de kändisar för att de var så små och söta?
Eller var de bara oerhört talangfulla och råkar vara små också?
Hmmm... Jag undrar.
Det är skönt att det finns en och annan lång. Clintan på 188 cm och Chris Martin i Coldplay 187 cm är lite mer resliga.
Det verkar hur som helst vara ett framgångskoncept att vara kort.
Och om man inte blir kändis, kan man alltid bli programledare! (Se tidigare inlägg...)
Fulskog
Vad är det med de småländska skogarna?
Varför är så många så fula?
Slyiga, ovårdade, för tätväxta...
Det är inte sköna skogar att gå i. Där växer inte blåbär eller lingon - eller ens svamp. De är bara mörka väggar längst våra vägar.
När jag skrev en artikel om de småländska skogarna, lärde jag mig att Småland var ett i stort sett skoglöst landskap vid 1800-talets slut. På grund av överbefolkningen hade nästan vartenda träd gått åt. Här var lika skogfritt som i Skåne.
Man tog då beslutet att låta alla skolbarn hjälpa till att odla ny skog. En vecka varje höst gick därför alla skolbarn ut i skogarna och planterade skog. Huvudsakligen granplantor och tallplantor. På en vecka hann väl ungarna peta ner ett försvarligt antal träd. Med tanke på att denna skogplanterar-vecka fortsatte långt in på 1910-talet, blev det en del skog. Och ungarna petade ner dem på ett stegs avstånd, som ordern löd. Ett barnsteg, dvs en halv meter... Lite tätare än planerat, gissar jag.
Men varför vårdas inte skogarna?
Även om nu plantorna har satts lite för tätt, går det ju att rensa ur. När de står så tätt, växer de sig ju aldrig stora, så skogen blir ju mindre värd. Samma sak med allt sly.
Småland är ett mycket vackert landskap. Det är kuperat, här finns otroligt många sjöar, det är lagom bebyggt. Om man bara kunde se det! Men all denna fulskog gör ju att man tror att det knappt är bebyggt. Fulskogen är bara en mörk vägg, utan så mycket som en glänta.
Jag blir lycklig varje gång jag ser ett kalhygge här i Småland. Det ger luft och vackra vyer! Skog finns här tillräckligt ändå.
Fram för vackra, högvuxna, glesare skogar, med blandade träd och gläntor!
söndag 16 maj 2010
Närma er folket, ni kyrkans människor!
"Familjegudstjänst - kom med hela familjen och se när kyrkans barntimmar har avslutning." Så stod det i inbjudan. Och Dottern, som älskar sitt kyrkans barntimmar, ville förstås gå.
Därför kom det sig att jag hamnade på en gudstjänst, trots att jag hade lovat mig själv att jag skulle slippa. Jag känner mig alltid lite illa till mods i kyrkan. Inte för att jag inte tror på Gud eller Jesus. Det bekymrar mig inte. Jag har nog en lika nära relation till de högre makterna som någon annan.
Nej, det som är jobbigt är att det är så otroligt taffligt genomfört. Eller taffligt... Världsfrånvänt är ett bättre ord. Det är som om kyrkomänniskorna aldrig deltar i det andra livet, vardagslivet, där vi vanliga dödliga lever. De har inte något begrepp om hur världen förändras, vilket tempo folk är vana vid, hur samtalstonen är, hur vi tilltalar varandra eller vad som kan locka folk att stanna. Det är så eländigt!
Idag har vi lite krav på vår verklighet.
Vi hör Eva Cassidy sjunga, vi är vana vid faddergalor och liknande på TV, vi ser Oprah locka fram det bästa ur sina gäster och vi har ett socialt språk som mer liknar Rix Morgonzoo än en predikan.
Man kan tycka att de som arbetar i kyrkan, och som vill nå fram och locka till sig människor, borde studera dessa kanaler. Det är ju dessa som de konkurrerar med! De borde lära sig av tonbildningen, ledarskapet, tempot, samtalstekniken och allt annat, för att kunna nå fram till folk.
Men nej...
I stället klinkar de på som de har gjort i 100 år. Högtravande och otillgängligt, trist, långsamt, utan sväng och flyt. Suck. Och varför i hela fridens dag kan de inte lära sig att sjunga lite bättre? Det verkar som om det viktigaste är att sjunga starkt (så att Gud hör?), inte att det låter vackert. Jag kräver inte sånginsatser på Eva Cassidys nivå, men SNÄLLA: Sjung åtminstone rent och lär er intonera!
Så jag sitter där och lider.
Gnisslande stämmor som missar halvtoner överallt. Instrument som är ostämda och tjutande mikrofoner. Ett för långt program, så att alla barn ligger i bänkarna och ålar mot slutet. Sånger som ingen har hört, med trist tonspråk och fyrkantig rytmik.
Ärligt talat: Det är så långt ifrån Gud som jag kan tänka mig.
Undrar om Jesus vrider sig däruppe, eller om han är så förlåtande att han står ut.
Och jag blir arg. Att inte försöka mer än så här - det är hädelse i sig!
Om man verkligen älskar Gud och Jesus, bör man väl lära sig att hylla dem på ett vettigt sätt.
Så jag sitter där och lider. Försöker låta bli att grimasera när det skär sig förskräckligt. Och jag tänker:
Det är precis som en fotbollsmatch.
Det är meningslöst, det är eländigt - men det tar slut.
Jag har bara att härda ut, för barnens skull.
Så ler jag mot Dottern och koncentrerar mig på att andas.
Sociala spel
Det är svårt att direkt sätta fingret på det. Ändå tror jag att alla känner det.
Jag är annorlunda.
När jag var liten ägnade jag mycket tid åt att passa in. Jag gjorde mig mindre, smög längst med väggarna, iakttog och lyssnade. Lärde mig koderna, undersökte det sociala spelet.
Därför blev jag så småningom expert. Jag kan idag umgås i nästan vilket sällskap som helst - om jag lägger manken till - och upplevas som en glad skit. "Oväntat trevlig", har omdömet om mig varit många gånger. Folk har sett mig i ett visst sammanhang, bildat sig en uppfattning om mig och dömt mig. Sedan har de stött på mig i ett annat sammanhang och fått revidera sin uppfattning.
Det är för att jag är specialist på att spegla människor. Jag ger dem lite av sig själva, lyfter fram den delen av mig som passar bäst i sammanhanget, använder det språk som de gör. Det ger dem en känsla av samhörighet och river murar.
Falskt? Nej, varför skulle det vara det?
Hur många människor är egentligen intresserade av att bli utmanade, ifrågasatta, ställda mot väggen, möta oförstående, känna avstånd? Nästan ingen, jag lovar. Och jag är inte falsk. Jag bara undanhåller en del av mig själv.
Det gör jag alltid.
Gör inte alla det, i viss mån?
Om jag var allt, hela jag, hela tiden, skulle jag vara outhärdlig för alla. Även för mig själv.
Därför umgås jag med väldigt olika människor, för att kunna släppa ut olika delar av mig själv. Efter ett tag har jag rastat hela mig (men i omgångar) och då är det dags att börja om igen.
Det händer dock att jag inte har tagit på mig den sociala rocken. Jag står naken, som jag är, när någon ringer på dörren. Det är jobbigt, för då måste jag antingen andas in ett djupt andetag och snabbt komma in i rollen eller låta folk se mig.
Några få människor har sett mig. De har inte alltid varit förtjusta.
Jag är för många motsatser för att vara bekväm; en social enstöring, en intelligent praktiker, en händig filosof, en snäsig konversatör, en otålig terapeut. Det blir för mycket svart och vitt och på tok för lite grått. Folk får svårt att förstå, eftersom människor i allmänhet inte har kvar alla sina motsatser så långt upp i åldern som jag har. De brukar slipas av, allt eftersom andra människor i vår närhet talar om för oss vilka vi är. "Du är ju duktig på matte, du är den som jag helst pratar med när det är svårt, du är min prinsessa..."
Jag kanske inte lyssnade på det örat. Eller så flöt jag redan då omkring i så många grupper att jag fick bekräftelse på alla olika delar som är jag.
Min far är en matematiker som gör horoskop. När han gjorde mitt, andades han in, höll andan och tittade på mig med en förvånad min. Av horoskopet att döma var jag oerhört komplicerad. Hans första reaktion var att förkasta sin uträkning - eller hela teorin - hellre än att ändra sin bild av mig. "Men sån är väl inte du" sa han med rynkad panna.
Jag ryckte på axlarna. Jo, nog är jag sån.
Jag är hippien och militären i samma kropp.
Därför passar jag inte in i så många sammanhang. Och därför passar jag in i så många sammanhang.
Det innebär att jag alltid är ett isberg: En liten del syns och det mesta ligger under vatten.
Men det är nog så jag vill ha det.
Det är skönt att alltid vara privat, att inte ha hela sig själv på display.
Ibland tycker jag att det är ensamt. Det vore skönt att hitta någon som man kan vara hela sig själv med hela tiden! Men sedan förkastar jag den idén. Vem skulle det vara? Säkert en lika splittrad personlighet som jag själv. Det vore antagligen outhärdligt.
Jag kan ju knappt stå ut med alla mina egna särdrag...
Nej, lösningen heter: Sociala spel.
Ibland, när jag är lite ur fas, blir det fel. Jag spelar fel spel eller hinner inte lägga band på mig. Då blir alla så förvånade. Eller så missbedömer jag gruppen/personen och spelar fel spel. Det är lite klurigt att vända håll sedan. Men det är en rolig utmaning och något för mitt rastlösa intellekt att sysselsätta sig med.
När det blir rätt är det härligt. Då känner jag mig med, tillhörig, delaktig. Jag trivs och är 100% mer och där och ärlig, även om inte hela jag är aktiv.
Det är fint att få känna så. Och det gör att jag uppskattar många olika slags människor. Jag vet av egen erfarenhet att vi alla har en viktig roll att fylla.
Jag är annorlunda.
När jag var liten ägnade jag mycket tid åt att passa in. Jag gjorde mig mindre, smög längst med väggarna, iakttog och lyssnade. Lärde mig koderna, undersökte det sociala spelet.
Därför blev jag så småningom expert. Jag kan idag umgås i nästan vilket sällskap som helst - om jag lägger manken till - och upplevas som en glad skit. "Oväntat trevlig", har omdömet om mig varit många gånger. Folk har sett mig i ett visst sammanhang, bildat sig en uppfattning om mig och dömt mig. Sedan har de stött på mig i ett annat sammanhang och fått revidera sin uppfattning.
Det är för att jag är specialist på att spegla människor. Jag ger dem lite av sig själva, lyfter fram den delen av mig som passar bäst i sammanhanget, använder det språk som de gör. Det ger dem en känsla av samhörighet och river murar.
Falskt? Nej, varför skulle det vara det?
Hur många människor är egentligen intresserade av att bli utmanade, ifrågasatta, ställda mot väggen, möta oförstående, känna avstånd? Nästan ingen, jag lovar. Och jag är inte falsk. Jag bara undanhåller en del av mig själv.
Det gör jag alltid.
Gör inte alla det, i viss mån?
Om jag var allt, hela jag, hela tiden, skulle jag vara outhärdlig för alla. Även för mig själv.
Därför umgås jag med väldigt olika människor, för att kunna släppa ut olika delar av mig själv. Efter ett tag har jag rastat hela mig (men i omgångar) och då är det dags att börja om igen.
Det händer dock att jag inte har tagit på mig den sociala rocken. Jag står naken, som jag är, när någon ringer på dörren. Det är jobbigt, för då måste jag antingen andas in ett djupt andetag och snabbt komma in i rollen eller låta folk se mig.
Några få människor har sett mig. De har inte alltid varit förtjusta.
Jag är för många motsatser för att vara bekväm; en social enstöring, en intelligent praktiker, en händig filosof, en snäsig konversatör, en otålig terapeut. Det blir för mycket svart och vitt och på tok för lite grått. Folk får svårt att förstå, eftersom människor i allmänhet inte har kvar alla sina motsatser så långt upp i åldern som jag har. De brukar slipas av, allt eftersom andra människor i vår närhet talar om för oss vilka vi är. "Du är ju duktig på matte, du är den som jag helst pratar med när det är svårt, du är min prinsessa..."
Jag kanske inte lyssnade på det örat. Eller så flöt jag redan då omkring i så många grupper att jag fick bekräftelse på alla olika delar som är jag.
Min far är en matematiker som gör horoskop. När han gjorde mitt, andades han in, höll andan och tittade på mig med en förvånad min. Av horoskopet att döma var jag oerhört komplicerad. Hans första reaktion var att förkasta sin uträkning - eller hela teorin - hellre än att ändra sin bild av mig. "Men sån är väl inte du" sa han med rynkad panna.
Jag ryckte på axlarna. Jo, nog är jag sån.
Jag är hippien och militären i samma kropp.
Därför passar jag inte in i så många sammanhang. Och därför passar jag in i så många sammanhang.
Det innebär att jag alltid är ett isberg: En liten del syns och det mesta ligger under vatten.
Men det är nog så jag vill ha det.
Det är skönt att alltid vara privat, att inte ha hela sig själv på display.
Ibland tycker jag att det är ensamt. Det vore skönt att hitta någon som man kan vara hela sig själv med hela tiden! Men sedan förkastar jag den idén. Vem skulle det vara? Säkert en lika splittrad personlighet som jag själv. Det vore antagligen outhärdligt.
Jag kan ju knappt stå ut med alla mina egna särdrag...
Nej, lösningen heter: Sociala spel.
Ibland, när jag är lite ur fas, blir det fel. Jag spelar fel spel eller hinner inte lägga band på mig. Då blir alla så förvånade. Eller så missbedömer jag gruppen/personen och spelar fel spel. Det är lite klurigt att vända håll sedan. Men det är en rolig utmaning och något för mitt rastlösa intellekt att sysselsätta sig med.
När det blir rätt är det härligt. Då känner jag mig med, tillhörig, delaktig. Jag trivs och är 100% mer och där och ärlig, även om inte hela jag är aktiv.
Det är fint att få känna så. Och det gör att jag uppskattar många olika slags människor. Jag vet av egen erfarenhet att vi alla har en viktig roll att fylla.
lördag 15 maj 2010
Jag vill få gratis glasögon!
Om man hör dåligt, får man hörapparat alldeles gratis. Det är bra, tycker jag!
En hörselskada gör att man annars inte kan delta i samhället på samma sätt, kanske får svårt att sköta ett jobb och så vidare.
Men vet du - det gör en synskada också!
Jag är halvblind, ser ungefär lika bra som en igelkott. Det innebär att jag absolut inte kan fungera i samhället utan hjälp. Jag kan inte köra bil, inte läsa, inte göra något hantverk utan glasögon eller linser.
Jag får dock ingen hjälp från staten.
Mina glasögon kostar omkring 5000 kr, och det får jag betala själv.
Varför?
Är det för att så många ser dåligt? Det är en urdålig ursäkt!
I så fall ska vi väl snart sluta behandla hjärt- och kärlsjukdomar och reumatism, för det är ju så många som lider av det. Och pensionärer borde inte få hörapparater, för det är ju så många av dem som hör dåligt.
I vår familj ser både jag och Maken dåligt. Det innebär att våra barn med största sannolikhet kommer att behöva glasögon. Vi kommer att ha en årlig kostnad på ca 10.000 kr för att bara kunna se!
Det skulle vara trevligt om det på något sätt stöttades från sjukvården eller staten. Ett par glasögon för varje synförändring vore rimligt, tycker jag. Vill man ha flera, snyggare bågar osv, kan man få lägga till själv.
Hej optiker - driver ni den frågan?
:)
Skrikprogram
Jag blir galen på dessa skrikiga barnprogram!
Varför låter alla röster som om de är på gränsen till nervsammanbrott?
Och de pratar OAVBRUTET.
Dessutom denna hemska, stressiga musik och hiskeliga oljud.
De här programmen förorenar både våra barn och vår hemmiljö.
Sitter jag med bredvid TV:n när ett sådant program är på, blir jag irriterad, stressad och hyperaktiv.
Det är inte nyttigt.
Jag märker på mina ungar att de blir gnälliga, rastlösa men håglösa.
Det är som en illasinnad hypnos.
I vår familj har vi begränsning på de här sk "skrikprogrammen".
De måste varvar med normala, långsammare och tystare program.
Annars tar vi bort de kanalerna från TV:n är hotet.
Varför låter alla röster som om de är på gränsen till nervsammanbrott?
Och de pratar OAVBRUTET.
Dessutom denna hemska, stressiga musik och hiskeliga oljud.
De här programmen förorenar både våra barn och vår hemmiljö.
Sitter jag med bredvid TV:n när ett sådant program är på, blir jag irriterad, stressad och hyperaktiv.
Det är inte nyttigt.
Jag märker på mina ungar att de blir gnälliga, rastlösa men håglösa.
Det är som en illasinnad hypnos.
I vår familj har vi begränsning på de här sk "skrikprogrammen".
De måste varvar med normala, långsammare och tystare program.
Annars tar vi bort de kanalerna från TV:n är hotet.
fredag 14 maj 2010
Bröstcancer och BH
Finns det ett samband mellan bröstcancer och BH?
Världens mest BH-bärande land, USA, har också högst bröstcancertal.
Det kan givetvis vara en slump.
När man pratar om kroppsenergi och meridianer, t ex inom akupunktur och reiki, menar man att metall drar kroppsenergi till sig. Det är därför som kungakronan kom till (förstärka kronchakrat och kopplingen uppåt), halsband är till för att stärka kommunikationschakrat (halschakrat), navelpiercing för framhäva det sexuella chakrat osv.
Vad händer då om vi lägger en metallbåge under brösten?
Enligt den teorin samlar vi in kroppsenergin där och stoppar upp flödet. Formen skapar också en sorts virvel, så att energin verkligen går runt där. Det blir en stor påfrestning för den kroppsdelen! Det allra minsta vi inte är i balans, eller utsätts för strålning, eller äter tokigheter, så kommer det att påverka oss.
Alla utvecklar givetvis inte bröstcancer. För mycket energi kan ta sig uttryck på många olika sätt. Man kan få större bröst eller ont i dem till exempel. Om vi dessutom lägger till de plastmaterial som de flesta BH-ar är gjorda av (polyester osv), blir läget ännu sämre. Det är bevisat att konstmaterial släpper igenom mindre än 40 % av kroppsenergin! En polyester-BH med bygel är alltså en riktig ugn. Problemet är att vi inte riktigt vet vad vi bakar...
Det forskas för lite på det här.
Hade det varit män som av utseendeskäl hade stål runt pungen, då hade det minsann genast startats en undersökning.
Cancer är en komplicerad sjukdom. Vi vet inte riktigt varför våra kroppar väljer att plötsligt börja bygga oanvändbara utväxter i kroppen, som ibland blir farliga. För mig känns dock sambandet för mycket energi - obalans i kroppen - främmande ämnen i maten som ett hett tips.
Vill vi slippa bröstcancer, ska vi kanske titta på hur kvinnorna lever i de delar av världen där den typen av cancer inte finns. Vi kan lära oss mycket av både mat och livsstil!
Jag tar det säkra före det osäkra och undviker bygel (trots att jag har stora tuttar). Det finns en och annan fin bomulls-BH att köpa och bygeln går att dra ut. Det funkar!
Världens mest BH-bärande land, USA, har också högst bröstcancertal.
Det kan givetvis vara en slump.
När man pratar om kroppsenergi och meridianer, t ex inom akupunktur och reiki, menar man att metall drar kroppsenergi till sig. Det är därför som kungakronan kom till (förstärka kronchakrat och kopplingen uppåt), halsband är till för att stärka kommunikationschakrat (halschakrat), navelpiercing för framhäva det sexuella chakrat osv.
Vad händer då om vi lägger en metallbåge under brösten?
Enligt den teorin samlar vi in kroppsenergin där och stoppar upp flödet. Formen skapar också en sorts virvel, så att energin verkligen går runt där. Det blir en stor påfrestning för den kroppsdelen! Det allra minsta vi inte är i balans, eller utsätts för strålning, eller äter tokigheter, så kommer det att påverka oss.
Alla utvecklar givetvis inte bröstcancer. För mycket energi kan ta sig uttryck på många olika sätt. Man kan få större bröst eller ont i dem till exempel. Om vi dessutom lägger till de plastmaterial som de flesta BH-ar är gjorda av (polyester osv), blir läget ännu sämre. Det är bevisat att konstmaterial släpper igenom mindre än 40 % av kroppsenergin! En polyester-BH med bygel är alltså en riktig ugn. Problemet är att vi inte riktigt vet vad vi bakar...
Det forskas för lite på det här.
Hade det varit män som av utseendeskäl hade stål runt pungen, då hade det minsann genast startats en undersökning.
Cancer är en komplicerad sjukdom. Vi vet inte riktigt varför våra kroppar väljer att plötsligt börja bygga oanvändbara utväxter i kroppen, som ibland blir farliga. För mig känns dock sambandet för mycket energi - obalans i kroppen - främmande ämnen i maten som ett hett tips.
Vill vi slippa bröstcancer, ska vi kanske titta på hur kvinnorna lever i de delar av världen där den typen av cancer inte finns. Vi kan lära oss mycket av både mat och livsstil!
Jag tar det säkra före det osäkra och undviker bygel (trots att jag har stora tuttar). Det finns en och annan fin bomulls-BH att köpa och bygeln går att dra ut. Det funkar!
torsdag 13 maj 2010
Så gör vi färgblinda män!
Ända sedan vår son var liten, har jag retat mig på att det inte finns färgglada killkläder. Till tjejer finns det hur mycket som helst, men till killar? Grått, beige, blått.
Kan man inte köpa tjejkläder till sin lille son? Jo - om det inte hade varit för alla volanger, rosetter, hjärtan, "little girl"-broderier...
Alla vet att det är väldigt viktigt att stimulera barns färgseende. Klara, starka färger gör att barnen utvecklas emotionellt och intellektuellt. Så varför ska inte våra pojkar få den stimulansen? Det är orättvist!
Kanske är det där det startar.
Är det så att vi redan i späd ålder låter det vara ok att våra killar inte utvecklar sina känslor? Att vi låter dem bli fyrkantigare och mindre mångsidiga?
Det vore ju förfärligt.
En sak är i alla fall säker: Om man inte får möta färger får man ingen känsla för dem. Det är ett känt faktum att många män har problem med färger... Absolut inte alla, men många.
Jag letade med ljus och lykta efter färgglada kläder till Sonen - och jag gör det fortfarande. Han är en ovanligt känslosam liten person. Hänger det ihop? Jag vet inte. Hur som helst är han helt underbar och gör mig stolt varje dag.
Och han älskar fortfarande ytterst färgglada t-shirtar! :)
Skruvat tidsbegrepp
Jag tror inte riktigt på tid.
Ska försöka förklara min tankegång bättre...
Det vi kallar tid är nog något helt annat. Typ rörelse.
Jo men hör här: Det enda som har hänt sedan Big Bang är ju en rad rörelser.
Förflyttning bort från explosionen - en rörelse.
Rörelse som tack vare attraktion/gravitation har omvandlats till rotation runt solar och rotation runt egen axel. Vi beskriver det som ljusår, år, dygn - men det är ju rörelse.
Dessutom är det något "fishy" med tid.
Alla vet ju att tid känns väldigt olika.
Ibland går en timme jättesnabbt, ibland tar det evigheter att slå ihjäl den.
Jag har dessutom börjat uppleva tidsloopar.
Tänk dig den allmänna, av andra uppfattade, tiden som en rak linje.
Min tid följer den en stund. Sedan tar min tid en loop, som en cirkel vid sidan om den "vanliga", raka, tiden. Efter loopen kommer jag in till den vanliga tiden på samma ställe som jag lämnade den.
Låter det galet?
Ja, det kanske det är.
Så här är det i alla fall: Jag går omkring i vardagen och allt känns som vanligt. Så plötsligt inträffar loopen. Det känns på ett speciellt vis, som om jag inte riktigt har kontakt med marken, flirrigt. Jag gör saker som vanligt, men när jag återknyter till andra i min närhet, har jag hunnit med omöjligt mycket på ingen tid alls. Fysiska saker, som att stryka eller bada eller sy eller skriva, saker man inte kan "fuska" över. Jag har hållit på i vad som känns som kanske 45 minuter, men det har bara gått en reklampaus på TV...
På riktigt!
Efteråt blir jag jättetrött och darrig.
Det är lite mysko, men jag är inte förvånad.
Finns så mycket i vår värld som vi inte begriper!
Mitt mål är att lära mig kontrollera det här loopandet. Tänk så praktiskt att kunna göra en loop med flit, när man inte riktigt hinner med!
Men jag misstänker att det åldrar mig.
Tycker jag har fått mer rynkor under ögonen sedan det här började uppstå oftare... :)
Ska försöka förklara min tankegång bättre...
Det vi kallar tid är nog något helt annat. Typ rörelse.
Jo men hör här: Det enda som har hänt sedan Big Bang är ju en rad rörelser.
Förflyttning bort från explosionen - en rörelse.
Rörelse som tack vare attraktion/gravitation har omvandlats till rotation runt solar och rotation runt egen axel. Vi beskriver det som ljusår, år, dygn - men det är ju rörelse.
Dessutom är det något "fishy" med tid.
Alla vet ju att tid känns väldigt olika.
Ibland går en timme jättesnabbt, ibland tar det evigheter att slå ihjäl den.
Jag har dessutom börjat uppleva tidsloopar.
Tänk dig den allmänna, av andra uppfattade, tiden som en rak linje.
Min tid följer den en stund. Sedan tar min tid en loop, som en cirkel vid sidan om den "vanliga", raka, tiden. Efter loopen kommer jag in till den vanliga tiden på samma ställe som jag lämnade den.
Låter det galet?
Ja, det kanske det är.
Så här är det i alla fall: Jag går omkring i vardagen och allt känns som vanligt. Så plötsligt inträffar loopen. Det känns på ett speciellt vis, som om jag inte riktigt har kontakt med marken, flirrigt. Jag gör saker som vanligt, men när jag återknyter till andra i min närhet, har jag hunnit med omöjligt mycket på ingen tid alls. Fysiska saker, som att stryka eller bada eller sy eller skriva, saker man inte kan "fuska" över. Jag har hållit på i vad som känns som kanske 45 minuter, men det har bara gått en reklampaus på TV...
På riktigt!
Efteråt blir jag jättetrött och darrig.
Det är lite mysko, men jag är inte förvånad.
Finns så mycket i vår värld som vi inte begriper!
Mitt mål är att lära mig kontrollera det här loopandet. Tänk så praktiskt att kunna göra en loop med flit, när man inte riktigt hinner med!
Men jag misstänker att det åldrar mig.
Tycker jag har fått mer rynkor under ögonen sedan det här började uppstå oftare... :)
onsdag 12 maj 2010
Inga svarta tält till mig!
Jag är stor.
Det är egentligen inget problem för mig. Jag kan göra nästan vad jag vill: Dansa, hoppa, jogga, leka, klättra i träd, simma... Det jag inte klarar av är att krypa igenom små hål, men det är väldigt sällan jag behöver kunna det.
Enda gången jag lider av min storlek är när jag ska handla kläder.
Trots att alla större kedjor har infört större storlekar, hittar jag nästan aldrig något jag vill ha.
De som designar kläder åt oss stora kvinnor måtte tro att vi alla skäms. Idén med alla kläder verkar vara att:
1 Täcka så mycket som möjligt av kroppen.
2 Gömma oss bakom tant-stämpeln.
3 Inte sticka ut.
Oformliga kläder i svart, jeans utan passform, tunikor med märkliga glitter-applikationer... Vem vill ha det på sig? Inte jag i alla fall.
Jag råkar tycka att kroppar FÅR se olika ut. Och bara för att jag har en tjock mage, betyder inte det att jag vill gömma mig under stora sjok av tyg. Jag kanske undviker midjebälte och tunt tight tyg precis i de regionerna, men jag tycker om att visa décolletage (dvs urringning). När jag nu äntligen har fått bröst - efter att ha varit platt som en pannkaka till 23-årsåldern - vill jag ju njuta av dem. Och även om jag personligen undviker korta shorts, har jag inget emot kjolar - även de som inte är hellånga.
Att klä sig snyggt handlar ju om att lyfta fram det bästa hos sig själv. På det sättet lockar man folk att titta på de fina grejerna i stället för att glo på de andra partierna. De märkliga, raka, t-shirtliknande plaggen med rund halsringning och halvkort ärm - vem är de smickrande på?
Och fastän jag är tjock, gillar jag mode. Jag är inte tant, utan uppskattar nya skärningar, nya accessoirer, nya idéer. Många av plaggen för runda ser ut som tjockisplagg har sett ut i alla tider. Och mönstren... Småblommigt?! Vet du hur stor man ser ut i småblommigt?
Nästa sak är materialen. Varför måste allt för stora vara gjort av äckliga material? Polyester, viscose, nylon... Om man har EN valk, så lägger det sig på den. Dessutom svettas man mer och syntetsvett luktar extra illa. Vi som är stora vill också klä oss i vettiga material! Ja, det går åt mer tyg åt oss - men sluta sy jättetält, så sparar ni in tyg!
För jag är så vansinnigt trött på att se dessa svarta tältliknande plagg. För mig känns de som ett sorts förtryck: "Du tjockis, sätt på dig det här och göm dig så vi slipper se dig."
Nähä ni. Jag vägrar!
All min shoppingtid går ut på att hitta färgglada, formsydda, tuffa, spännande, skönt mönstrade, överraskande kläder i min storlek.
Och jag försöker bära dem med stolthet!
Det är egentligen inget problem för mig. Jag kan göra nästan vad jag vill: Dansa, hoppa, jogga, leka, klättra i träd, simma... Det jag inte klarar av är att krypa igenom små hål, men det är väldigt sällan jag behöver kunna det.
Enda gången jag lider av min storlek är när jag ska handla kläder.
Trots att alla större kedjor har infört större storlekar, hittar jag nästan aldrig något jag vill ha.
De som designar kläder åt oss stora kvinnor måtte tro att vi alla skäms. Idén med alla kläder verkar vara att:
1 Täcka så mycket som möjligt av kroppen.
2 Gömma oss bakom tant-stämpeln.
3 Inte sticka ut.
Oformliga kläder i svart, jeans utan passform, tunikor med märkliga glitter-applikationer... Vem vill ha det på sig? Inte jag i alla fall.
Jag råkar tycka att kroppar FÅR se olika ut. Och bara för att jag har en tjock mage, betyder inte det att jag vill gömma mig under stora sjok av tyg. Jag kanske undviker midjebälte och tunt tight tyg precis i de regionerna, men jag tycker om att visa décolletage (dvs urringning). När jag nu äntligen har fått bröst - efter att ha varit platt som en pannkaka till 23-årsåldern - vill jag ju njuta av dem. Och även om jag personligen undviker korta shorts, har jag inget emot kjolar - även de som inte är hellånga.
Att klä sig snyggt handlar ju om att lyfta fram det bästa hos sig själv. På det sättet lockar man folk att titta på de fina grejerna i stället för att glo på de andra partierna. De märkliga, raka, t-shirtliknande plaggen med rund halsringning och halvkort ärm - vem är de smickrande på?
Och fastän jag är tjock, gillar jag mode. Jag är inte tant, utan uppskattar nya skärningar, nya accessoirer, nya idéer. Många av plaggen för runda ser ut som tjockisplagg har sett ut i alla tider. Och mönstren... Småblommigt?! Vet du hur stor man ser ut i småblommigt?
Nästa sak är materialen. Varför måste allt för stora vara gjort av äckliga material? Polyester, viscose, nylon... Om man har EN valk, så lägger det sig på den. Dessutom svettas man mer och syntetsvett luktar extra illa. Vi som är stora vill också klä oss i vettiga material! Ja, det går åt mer tyg åt oss - men sluta sy jättetält, så sparar ni in tyg!
För jag är så vansinnigt trött på att se dessa svarta tältliknande plagg. För mig känns de som ett sorts förtryck: "Du tjockis, sätt på dig det här och göm dig så vi slipper se dig."
Nähä ni. Jag vägrar!
All min shoppingtid går ut på att hitta färgglada, formsydda, tuffa, spännande, skönt mönstrade, överraskande kläder i min storlek.
Och jag försöker bära dem med stolthet!
Vilken planet kommer de ifrån de där barnen?
En helt vanlig kvällsmat. Alla äter och småpratar.
Plötsligt slänger Dottern kniven i tallriken och ser livrädd ut.
Hon spärrar upp ögonen, tar händerna långsamt till munnen, flåsar/hyperventilerar och lyfter axlarna mot öronen.
Med darrande läppar, fortfarande hyperventilerande, säger hon:
- Men men men... Vem är du? Du är inte min pappa? Och vem är du? Du är inte min mamma? Och han där är inte min bror. Vad har hänt? Vart har jag kommit?
(Fortfarande med stor inlevelse.)
Den luttrade mamman fortsätter äta, oberörd av den hysteriska tonen i Dotterns röst. Lyfter på ena ögonlocket och säger:
- Leker du en lek?
Nöjt leende från Dottern:
- Ja, inte-känna-igen-sig-leken!
Och så ett gapflabb som ekar i hela köket.
Mmm...
Om kvinnor är från Venus och män är från Mars - vilken planet kommer då barnen ifrån?
Plötsligt slänger Dottern kniven i tallriken och ser livrädd ut.
Hon spärrar upp ögonen, tar händerna långsamt till munnen, flåsar/hyperventilerar och lyfter axlarna mot öronen.
Med darrande läppar, fortfarande hyperventilerande, säger hon:
- Men men men... Vem är du? Du är inte min pappa? Och vem är du? Du är inte min mamma? Och han där är inte min bror. Vad har hänt? Vart har jag kommit?
(Fortfarande med stor inlevelse.)
Den luttrade mamman fortsätter äta, oberörd av den hysteriska tonen i Dotterns röst. Lyfter på ena ögonlocket och säger:
- Leker du en lek?
Nöjt leende från Dottern:
- Ja, inte-känna-igen-sig-leken!
Och så ett gapflabb som ekar i hela köket.
Mmm...
Om kvinnor är från Venus och män är från Mars - vilken planet kommer då barnen ifrån?
tisdag 11 maj 2010
Kostfanatism
När jag var ung skulle man inte äta fett.
Aldrig, inget, någonsin.
Idag är det i stället kolhyderater som alla jagar.
Unga tjejer framför allt. Aldrig, inget, någonsin.
Kolhyderater är fy fy. De accepteras bara i frukt och grönt. Ris är halvfarligt och pasta är en svordom.
Det är lätt att bli manisk.
När jag var ung åt jag alltså inget fett.
Smör, olja, grädde - allt sådant var livsfarligt.
Lättmargarin och fettfria produkter var standard. Jag och mina vänner åt aldrig riktigt fett (om vi kunde hjälpa det). Vi kunde laga hela måltider helt fettfritt! Oerhört påhittiga var vi... Keso kan ersätta nästan allt fett, går till och med att baka kladdkaka på. Det fanns också micro-popcorn med smörsmak som var helt fettfria. Toppen!
Vi åt däremot desto mer socker. Men socker var inte farligt då, det omvandlades bara till energi och kunde inte förvandlas till fett. Så var det.
Idag gör det ont i min kropp när jag tänker på min dåvarande kost. Det är ju inte konstigt att jag tog slut och gick sönder!
Lättmargarin - gift.
Artificiella aromer - gift.
Socker - gift.
Givetvis kommer vi att se tillbaka på den här maniska kolhyderatjakten med samma förskräckta min om tjugo år.
Nej, jag tror allt mer på att försöka försätta sin kropp i balans såpass bra att man känner vad man behöver. För kroppen vet! Och om vi lyssnar, kan vi höra. Då får vi en perfekt balanserad kost, precis avpassad för oss själva, just det vi behöver.
Aldrig, inget, någonsin.
Idag är det i stället kolhyderater som alla jagar.
Unga tjejer framför allt. Aldrig, inget, någonsin.
Kolhyderater är fy fy. De accepteras bara i frukt och grönt. Ris är halvfarligt och pasta är en svordom.
Det är lätt att bli manisk.
När jag var ung åt jag alltså inget fett.
Smör, olja, grädde - allt sådant var livsfarligt.
Lättmargarin och fettfria produkter var standard. Jag och mina vänner åt aldrig riktigt fett (om vi kunde hjälpa det). Vi kunde laga hela måltider helt fettfritt! Oerhört påhittiga var vi... Keso kan ersätta nästan allt fett, går till och med att baka kladdkaka på. Det fanns också micro-popcorn med smörsmak som var helt fettfria. Toppen!
Vi åt däremot desto mer socker. Men socker var inte farligt då, det omvandlades bara till energi och kunde inte förvandlas till fett. Så var det.
Idag gör det ont i min kropp när jag tänker på min dåvarande kost. Det är ju inte konstigt att jag tog slut och gick sönder!
Lättmargarin - gift.
Artificiella aromer - gift.
Socker - gift.
Givetvis kommer vi att se tillbaka på den här maniska kolhyderatjakten med samma förskräckta min om tjugo år.
Nej, jag tror allt mer på att försöka försätta sin kropp i balans såpass bra att man känner vad man behöver. För kroppen vet! Och om vi lyssnar, kan vi höra. Då får vi en perfekt balanserad kost, precis avpassad för oss själva, just det vi behöver.
Danskonst - av vem, för vem?
Dans är en eftersatt konstart.
Yrkesverksamma dansare har generellt sett sämre villkor, sämre betalt och sämre möjligheter än andra konstnärer.
Varför?
Jag tror att åtminstone en del av förklaringen kommer från de begränsningar vi har satt upp kring dans.
Vi kan titta på dansidealet. Hur ser en dansare ut? Tjugo år, smal och smidig.
Är det rimligt att begränsa en hel konstart så? Tänk om vi skulle säga att en konstnär måste vara svarthårig och försupen, eller att en författare ska vara 50 år och bo i stan? Dessutom är det märkligt att låta de yngsta, mest oerfarna utövarna vara mallen.
För man KAN dansa även som 40-åring eller 60-åring. Det man saknar i styrka och vighet, kompenseras genom teknisk perfektion och livserfarenhet.
Det blir kanske en annan sorts dans, med mindre betoning på fysisk ekvilibrism.
Om vi begränsar oss till att se bara den fysiska delen av dans, begränsar vi samtidigt konstarten. Den går varken att ta på allvar eller relatera till för andra än de som är nära i ålder eller intresse. Med ensidig fokus på fysik, reduceras dans till sport. Handlar det mest om att sparka högt eller hoppa långt, glöms det konstnärliga uttrycket bort. Att - som idag - låta äldre dansare koreografera till yngre dansare som utför är ju en väg, men fortfarande känns det en smula... ensidigt.
Vad är dans och vad vill vi med vår dans?
Vill vi beröra, berätta, illustrera, uttrycka oss, så är det ju konst vi håller på med. Då kan vi ju inte stänga in dansen och låsa om den, och bara ge nyckeln till de unga och fysiskt begåvade!
Måste dans vara vacker?
Ja, säger många. Frågar du samma människor om konst måste vara vacker, säger de sannolikt nej. Konst ska beröra, säger de.
Det är ett bevis för att vi som dansare har misslyckats med att nå fram med vår konst, tycker jag.
Dans är stort, omvälvande och sinnligt. Att se på dans ger intryck för såväl syn, hörsel, ibland näsa, ibland känsel. Att "vanligt folk" inte gillar dans, beror på att vi som danskonstnärer inte har lyckats lyfta in dem i vår värld. När det blir för konstigt, för långt ifrån, är det lättare att backa än att ta ett långt kliv fram.
Därför behövs en danskonst som är bred!
Alla utövare, alla tekniker, alla sorters dans.
Dans borde vara för alla, både för utövning och upplevelser.
måndag 10 maj 2010
En entreprenör - javisst!
Jag är en entreprenör.
Det har jag varit i hela mitt liv.
För det första gillar jag att ha att göra.
För det andra är jag orädd och lite obstinat - vågar gå nya vägar.
För det tredje ser jag möjligheter och framtid överallt, alltid optimist.
Jag har funderat över hur det kan komma sig att andra ser hur svårt allt är.
Idag tror jag att jag kom på det!
Insikt genom utemöbelvård
Denna dag tänkte jag olja våra utemöbler.
I min värld är det en punkt: Olja utemöbler.
Därför ser det inte så besvärligt ut - det är ju bara en punkt på dagens lista!
Klädd för ändamålet går jag ut.
Hämta olja, fixa rör-pinne, hämta trasa, lämpliga skor, hämta något att öppna lock med.
Öppna lock, röra om i olja, doppa trasa, börja olja på stol.
Upptäckt: Utemöblerna är skitiga.
In igen, hämta grönsåpa, hälla upp varmt vatten med grönsåpa, hämta skrubb-svamp.
Ut igen, börja blöta och skrubba.
En timme senare har jag inte hunnit alla stolarna ens.
Projektet utvidgas...
Efter att ha tvättat bord och stolar, inser jag att det behövs torktid.
Fyra timmar senare kan jag till slut börja olja.
På en mindre företagssam persons lista står alla de här punkterna uppskrivna:
Hämta massa saker, ställa i ordning och klä sig för ändamålet.
Tvätta, skrubba, byta vatten, skrubba, skölja av, städa undan.
Torktid.
Hämta massa saker, ställa i ordning och klä sig för ändamålet.
Olja, putsa, eftertorka, städa undan.
Torktid.
Då förstår jag plötsligt att det känns lite jobbigt att företa sig saker!
Och att de alltid tycker att de har så mycket att göra.
Min förmåga att se allt jobbet som en punkt straffar sig allt som oftast, när jag tar på mig lite för mycket att göra. Å andra sidan får jag väldigt mycket gjort, missar sällan en passning och banar nya vägar.
Man är som man är.
Jag är glad att jag är som jag är - och de andra är nog nöjda med sin lott.
Det krävs alla sorter i vår herres hage.
:)
Det har jag varit i hela mitt liv.
För det första gillar jag att ha att göra.
För det andra är jag orädd och lite obstinat - vågar gå nya vägar.
För det tredje ser jag möjligheter och framtid överallt, alltid optimist.
Jag har funderat över hur det kan komma sig att andra ser hur svårt allt är.
Idag tror jag att jag kom på det!
Insikt genom utemöbelvård
Denna dag tänkte jag olja våra utemöbler.
I min värld är det en punkt: Olja utemöbler.
Därför ser det inte så besvärligt ut - det är ju bara en punkt på dagens lista!
Klädd för ändamålet går jag ut.
Hämta olja, fixa rör-pinne, hämta trasa, lämpliga skor, hämta något att öppna lock med.
Öppna lock, röra om i olja, doppa trasa, börja olja på stol.
Upptäckt: Utemöblerna är skitiga.
In igen, hämta grönsåpa, hälla upp varmt vatten med grönsåpa, hämta skrubb-svamp.
Ut igen, börja blöta och skrubba.
En timme senare har jag inte hunnit alla stolarna ens.
Projektet utvidgas...
Efter att ha tvättat bord och stolar, inser jag att det behövs torktid.
Fyra timmar senare kan jag till slut börja olja.
På en mindre företagssam persons lista står alla de här punkterna uppskrivna:
Hämta massa saker, ställa i ordning och klä sig för ändamålet.
Tvätta, skrubba, byta vatten, skrubba, skölja av, städa undan.
Torktid.
Hämta massa saker, ställa i ordning och klä sig för ändamålet.
Olja, putsa, eftertorka, städa undan.
Torktid.
Då förstår jag plötsligt att det känns lite jobbigt att företa sig saker!
Och att de alltid tycker att de har så mycket att göra.
Min förmåga att se allt jobbet som en punkt straffar sig allt som oftast, när jag tar på mig lite för mycket att göra. Å andra sidan får jag väldigt mycket gjort, missar sällan en passning och banar nya vägar.
Man är som man är.
Jag är glad att jag är som jag är - och de andra är nog nöjda med sin lott.
Det krävs alla sorter i vår herres hage.
:)
Trafiksäkerhet - vad är viktigast?
Är det något som gör mig riktigt arg så är det nollvisionen i trafiken.
Det jag har problem med är inte själva visionen. Tvärtom, det är klart att det är bra att folk inte dör i trafiken i onödan! Nej, det som retar mig är problemanalysen och åtgärderna.
Hastigheten dödar.
Den kampanjen gör mig vansinnig!
Hastigheten kan inte döda. Aldrig, faktiskt. Man dör inte av att köra fort, det man dör av är krocken. HA!
Skämt åsido: Det som dödar är att folk tar dåliga beslut i för hög hastighet, så att de inte kan reda ut situationen. Alltså ett förhållande mellan färdighet och hastighet! Tar du tillräckligt dåliga beslut i 50 km/timmen är du också en samhällsfara. Då kan man antingen sänka hastigheten, bli en bättre förare eller kanske en kombination av båda.
För mig är det dock helt självklart vad som är problemet: Att folk överskattar sin egen förmåga. Det handlar absolut inte om hastighet - det är ren okunnighet och dålig självinsikt! Jag tycker att det bästa sättet att komma till rätta med det, är att låta folk regelbundet genomgå olika test - som att t ex köra halkbana.
Och om man av andra anledningar tycker att det är ett problem att folk kör fort, så finns det bättre sätt att få dem att sänka hastigheten. Man kan till exempel poängtera hur lite tid man tjänar (det är ju egentligen löjligt lite), hur mycket mer spänd man är när man kör fort och hur mycket mer drivmedel de flesta bilar drar i högre hastigheter.
Återigen: Utbildning/information.
Själv tycker jag inte att det är något jätteproblem med folk som kör fort. Jag tycker däremot att det är ett stort problem med folk som kör illa! Här kommer saker jag retar mig på i stort sett dagligen:
• Folk som aldrig tittar i backspegeln.
• Folk som inte läser trafiken kring sig, bara tittar maniskt på vägen dit de ska.
• Folk som tror att körriktningsvisaren/blinkern är ett fint pynt som inte behöver användas.
• Folk som inte kan rondellkörning.
• Folk som kör tjurigt, typ "jag har också betalt vägskatt, så jag kör som jag vill".
• Folk som är så osäkra bakom ratten att de knappt kan klara av att framföra fordonet.
De här sakerna dödar! Självklart är det också bra om man kör rimligt fort, men 10 km hit eller dit tycker jag är marginellt. I Australien har man hastighetsrekommendationer, inte begränsningar. Där har alltid föraren ansvar för att köra lagom fort. Det innebär att man måste anpassa hastigheten till vägförhållanden och situationen, och det faller på föraren att göra den bedömningen. Mycket bra system!
En annan sak som är en oerhörd fara är rattfylla. Det är ett STORT problem! Det finns fortfarande så många som inte förstår hur farlig man är bakom ratten med "bara" en öl i kroppen. Värst av allt är att de inte bara riskerar sina egna liv och dem i samma bil, utan alla runt omkring. Du kan aldrig veta vem du möter som är onykter... Här borde man ta krafttag, men det sker inte. Varför? Är det för svårt? Eller handlar det om att trafikpoliserna inte vill jobba på obekväm arbetstid? Jag säger bara: Ställ er på vilken mindre landsväg som helst en fredags- eller lördagskväll och ni kommer att plocka in var femte förare.
Dessutom tycker jag att det vore självklart att alla skulle göra ett enklare teoriprov och uppkörningsprov då och då. Vart tionde år kanske, i samband med att körkortet förnyas? Och när man är över 65 skulle det vara vart femte år. Lägg pengarna på det i stället så det kan vara gratis, i stället för löjliga utredningar och hastighetskampanjer/kontroller!
söndag 9 maj 2010
Sluta nu! Inga fler rösta-program!
Nu räcker det: Inga fler rösta på/rösta ut-program!
Det som började som ett kul sätt att göra TV mer interaktivt har ju spårat ur totalt. Nu ska man rösta om allting - vem som ska bli idol, vilken kör som är populärast, vem som ska vinna lilla och stora melodifestivalen, vilken dansband som ska plåga oss mest, vem som ska bli musikalstjärna...
Det är tröttsamt!
Dessutom är det löjligt genomskinligt att det mest handlar om delfinansiering av projekten. Den "lilla" avgift som det kostar att rösta blir miljonbelopp för varje program.
Och vilka röstar?
Jag vet inte. Inga som jag känner i alla fall.
Min gissning: Små barn, tonåringar och en och annan pensionär.
Det blir orättvist. Många begåvade personer/grupper har sållats ut pga att de inte appellerade till barngruppen. Vad hände med "låt bäste man/kvinna/grupp vinna"?
Oavsett om det gäller vilda pensionärer som röstar fram Malena Ernman, småtjejer som hejjar på sin favoritprogramledare från Bobster eller hysteriska fjortisar som räddar kvar Johan Palm, så är det PINSAMT.
Ledsamt, pinsamt och synd om alla de med bra låtar och talang som knuffas ut.
Det tog ju ändå priset när Marie Picassos kör hamnade på andra plats efter Kalle Moreus... Folkkär och käck gick före talang, kunskap, engagemang och scenutförande. Illa.
Och jag sitter hemma i soffan och irriterar mig.
Men inte tillräckligt för att ringa själv.
Tack, jag betalar redan tillräckligt för min TV. Känner inte att jag vill vara medfinansiär till dessa program.
Hoppas bara att alla som deltar i de här programmen inser att det inte alls handlar om kunskap, talang eller lämplighet utan om helt andra mekanismer.
Det som började som ett kul sätt att göra TV mer interaktivt har ju spårat ur totalt. Nu ska man rösta om allting - vem som ska bli idol, vilken kör som är populärast, vem som ska vinna lilla och stora melodifestivalen, vilken dansband som ska plåga oss mest, vem som ska bli musikalstjärna...
Det är tröttsamt!
Dessutom är det löjligt genomskinligt att det mest handlar om delfinansiering av projekten. Den "lilla" avgift som det kostar att rösta blir miljonbelopp för varje program.
Och vilka röstar?
Jag vet inte. Inga som jag känner i alla fall.
Min gissning: Små barn, tonåringar och en och annan pensionär.
Det blir orättvist. Många begåvade personer/grupper har sållats ut pga att de inte appellerade till barngruppen. Vad hände med "låt bäste man/kvinna/grupp vinna"?
Oavsett om det gäller vilda pensionärer som röstar fram Malena Ernman, småtjejer som hejjar på sin favoritprogramledare från Bobster eller hysteriska fjortisar som räddar kvar Johan Palm, så är det PINSAMT.
Ledsamt, pinsamt och synd om alla de med bra låtar och talang som knuffas ut.
Det tog ju ändå priset när Marie Picassos kör hamnade på andra plats efter Kalle Moreus... Folkkär och käck gick före talang, kunskap, engagemang och scenutförande. Illa.
Och jag sitter hemma i soffan och irriterar mig.
Men inte tillräckligt för att ringa själv.
Tack, jag betalar redan tillräckligt för min TV. Känner inte att jag vill vara medfinansiär till dessa program.
Hoppas bara att alla som deltar i de här programmen inser att det inte alls handlar om kunskap, talang eller lämplighet utan om helt andra mekanismer.
Man måste inte ha barn
Det finns de som tror att det är en rättighet att ha barn.
Som om det ingår i någon form av vuxenkontrakt, något som alla över en viss ålder ska ha.
Det tycker inte jag.
För det första är det ett stort ansvarstagande. Det handlar om att sätta sig själv åt sidan i sisådär 20 år och fokusera på att hjälpa en (eller flera) nya människor komma tillrätta i livet och bli allt de kan bli.
För det andra bör man jobba med sig själv om man ska bli en hyfsad förälder. Är man inte beredd att göra det jobbet, ska man lägga ner tanken med att skaffa barn.
För det tredje behöver vi inte längre fortplanta oss för att överleva. Förr i världen skaffade folk barn för att få hjälp på ålderns höst, eller för att befolka jorden. Det behövs inte längre. Folk finns det i överflöd! Genom pensionssystemet spelar det ingen roll om det är våra egna barn eller andras ungar som jobbar. Vi kan likaväl flytta hit barn och vuxna från andra delar av världen och låta dem få del av vårt överflöd.
En del kan inte få barn. Dem ska man tycka synd om.
Ja, det kan jag väl göra, ifall det nu är så att de hemskt gärna vill ha barn.
Däremot tycker jag inte att man till varje pris måste föda sina egna barn. Jag är emot alla typer av forcerad befruktning. Det kanske finns en anledning till att just dessa två människor inte kan få barn just nu. Där tycker jag att vi ska ha mer respekt för våra kroppar!
Bara för att man inte kan få barn nu, behöver det inte betyda att man förblir barnlös.
Det kanske bara inte passar så bra för tillfället. Och nu för tiden är det ju ingen stress. Vi är så friska och starka att vi kan föda barn högt upp i åldrarna. Ta det lugnt och vänta, tänker jag. Fokusera på att bli balanserad själv, så ordnar det sig nog.
De som väljer ett barnlöst liv, blir ofta ifrågasatta. Jag har en vän som har valt bort barn. Det handlar varken om att hon är självisk, omogen, otrygg eller något annat av det hon blir beskylld för - hon vill bara inte bli mamma. Hon har vägt fördelarna mot nackdelarna och gjort ett upplyst val. Det tycker jag är oerhört moget och ansvarsfullt!
Jag önskar att fler gjorde som hon: Tänkte efter.
Det vore toppen om de som verkligen valde att skaffa barn, gjorde det medvetet. Kanske skulle det innebära att fler barn möttes av kärlek och förståelse?
Själv valde jag att ha barn. Jag och Maken valde två, eftersom vi har en märklig idé om att det är ok att ersätta oss själva men inte bidra till ytterligare befolkningsökning. Dessutom valde vi tidpunkt för våra barn, och vi valde att satsa på en tjej andra gången. Hur? Fråga via mail, så kan jag tipsa... :)
Det viktigaste av allt:
Barn har inga skyldigheter gentemot sina föräldrar, men föräldrar har alla skyldigheter gentemot sina barn.
Föräldraskap handlar verkligen om att "pay it forward".
lördag 8 maj 2010
Klarsynta barn
När Sonen var tre år, såg han för första gången vädret efter nyheterna på kvällssändningen. Han satt tyst och lyssnade, fundersam.
Meterologen gick på och pratade om dagens väder, om lågtryck som hade vandrat över landet, vindstyrkor och gradantal. När han hade hållit låda i omkring fem minuter, vände sig Sonen mot mig med ett förvånat uttryck i ansiktet:
- Varför pratar han om idag? Det har ju redan vart!
Så sant! Jag har aldrig förr tänkt på att så stor del av vädret går åt till att beskriva den gångna dagens väder! Det är ju egentligen helt absurt...
Det ska vara klarsynta barn till att upptäcka sånt!
Meterologen gick på och pratade om dagens väder, om lågtryck som hade vandrat över landet, vindstyrkor och gradantal. När han hade hållit låda i omkring fem minuter, vände sig Sonen mot mig med ett förvånat uttryck i ansiktet:
- Varför pratar han om idag? Det har ju redan vart!
Så sant! Jag har aldrig förr tänkt på att så stor del av vädret går åt till att beskriva den gångna dagens väder! Det är ju egentligen helt absurt...
Det ska vara klarsynta barn till att upptäcka sånt!
Respektera åldersgräns på film!
Jag tycker att det är oerhört märkligt att föräldrar låter sina barn se barnförbjudna filmer. Det finns en - eller flera - anledningar till att de har klassats för en viss ålder.
Regeln är att barn kan se en film som klassats för åldersgruppen över, ifall barnet har en vuxen med sig som tar ansvaret. Det fungerar!
Att däremot sätta sin djurälskande 7-åring framför Godzilla, sin 8-åring framför alla starwarsfilmerna och Sagan om ringen-triologin, det tycker jag är nästan barnmisshandel.
Det vi ser och hör utgör är oerhört starka förnimmelser.
Saker vi upplever via film blir nästan likadant som ett riktigt minne, eftersom vi upplever det med de två starkaste sinnena. Vi laddar alltså in de känslor som filmen skapar, in i våra hjärnor. Det innebär att vi också lagrar ångest, ilska, rädsla och andra osköna känslor, som kan skapa eller fylla på blockeringar i våra sinnen och kroppar.
Som om livet i sig inte hade tillräckligt med det ändå?!
Nej, säger jag. Bättre att ladda sig full med kärlek, omtanke, skratt, lycka, spännande tankar och reflektion. Belastningar får vi ändå, de behöver vi inte leta upp.
Och barn behöver hjälp att tolka filmer, speciellt om de är tänkta för en äldre målgrupp.
fredag 7 maj 2010
"Nacken har inget med ryggen att göra."
Det finns många bra läkare. Läkare som faktiskt försöker göra det som namnet antyder: Läka sina patienter.
Tyvärr finns det också andra. Vad de har för målsättning verkar oklart. Nedan är en beskrivning av ett möte med en sådan för cirka 10 år sedan.
Min dyre make har en bruten ryggrad. Eller egentligen är tre kotor krossade i bröstryggen, stelopererade med kotan över och under, med en massa stag och elände. (Det är bara en del av hans skador efter en motorcykelolycka.) En gång när Maken lyfte en låda, smällde ett av stagen av. Det gick bra, det skadade inte ryggraden ytterligare och vandrade inte in i ryggmärgen, vilket ju var händigt och tur.
Med bakgrund av detta blev han lite förskräckt en dag när han vaknade med en förfärlig nackspärr. Så fort han försökte lyfta huvudet från kudden, svimmade han. På riktigt! Vrida var det inte tal om. Det tog oss två sisådär 20 min att få honom upp till sittande, eftersom all rörelse orsakade pärlsvett, grå ansiktsfärg och ständiga svimningsanfall.
Det här kändes ju inte som en vanlig nackspärr, så vi ringde akuten. De var mycket kyliga, tyckte att det vore bra om han kom in för kontroll men kunde inte skicka en ambulans.
På den tiden var jag inte lika bestämd som nu (!), så jag accepterade detta något märkliga besked. Förmiddagen gick åt till att få Maken nerför trappan och ut i bilen. Väl där, band jag fast hans huvud runt bilstolens huvudstöd med hjälp av ett morgonrocksskärp. Ändå svimmade han i varje kurva hela vägen in till stan, så fort jag körde fortare än 30 km/h.
Vi var - kort sagt - rätt skärrade när vi kom till akuten. Maken, som hade sådana problem att sitta att han spydde upp allt han åt och drack, fick sitta på de fina stolarna i väntrummet. Efter någon timme fick han komma in i ett undersökningsrum och lägga sig. Det gick bättre, han började få hudfärg i ansiktet igen.
Enter the surgeon.
Läkaren som klev in genom dörren sade sig vara överläkare på ortopeden.
Med tanke på hans beteende, kan man hoppas att han ljög. Att han var en förrymd patient från en sluten avdelning eller så.
Han var mycket otrevlig och ifrågasatte allt Maken sa. Nackspärr var väl ingenting att komma till akuten för, var inte Maken bara lite gnällig, vad tyckte vi att han skulle göra åt det?
Maken behöll sitt lugn - man är inte så kaxig liggandes raklång med stel nacke - och besvarade frågorna efter bästa förmåga. Han berättade om sina tidigare erfarenheter, att han var rädd att något stag hade vandrat iväg, att han hade svimmat otaliga gånger av smärta under förmiddagen, att man kanske kunde röntga?
Då, nollställd i ansiktet, levererade läkaren den bevingade kommentaren:
"Men varför tror du att nackspärren har något samband med din steloperation? Nacken har inget med ryggen att göra."
Då brast det för mig.
Det var väl en kombination av rädsla och ilska, en summering av dagens vedermödor.
- Håll dig undan från min make! Du rör inte honom, du ska inte så mycket som peta på honom!
Och så vände jag mig till Maken.
- Kom så åker vi hem. En idiot som inte vet hur kotpelaren är konstruerad får inte behandla dig.
Ortoped - pjuh!
Det är såna som han som opererar bort knäskålar på folk som har ont i knäna, "för att lätta på trycket - knäskålar har man ändå ingen användning för".
Ja, herrejestanes...
Mitt allmänna råd till folk med ont i kroppen:
Gå inte till läkare om inte en kroppsdel har ramlat av och behöver sättas fast.
Tyvärr finns det också andra. Vad de har för målsättning verkar oklart. Nedan är en beskrivning av ett möte med en sådan för cirka 10 år sedan.
Min dyre make har en bruten ryggrad. Eller egentligen är tre kotor krossade i bröstryggen, stelopererade med kotan över och under, med en massa stag och elände. (Det är bara en del av hans skador efter en motorcykelolycka.) En gång när Maken lyfte en låda, smällde ett av stagen av. Det gick bra, det skadade inte ryggraden ytterligare och vandrade inte in i ryggmärgen, vilket ju var händigt och tur.
Med bakgrund av detta blev han lite förskräckt en dag när han vaknade med en förfärlig nackspärr. Så fort han försökte lyfta huvudet från kudden, svimmade han. På riktigt! Vrida var det inte tal om. Det tog oss två sisådär 20 min att få honom upp till sittande, eftersom all rörelse orsakade pärlsvett, grå ansiktsfärg och ständiga svimningsanfall.
Det här kändes ju inte som en vanlig nackspärr, så vi ringde akuten. De var mycket kyliga, tyckte att det vore bra om han kom in för kontroll men kunde inte skicka en ambulans.
På den tiden var jag inte lika bestämd som nu (!), så jag accepterade detta något märkliga besked. Förmiddagen gick åt till att få Maken nerför trappan och ut i bilen. Väl där, band jag fast hans huvud runt bilstolens huvudstöd med hjälp av ett morgonrocksskärp. Ändå svimmade han i varje kurva hela vägen in till stan, så fort jag körde fortare än 30 km/h.
Vi var - kort sagt - rätt skärrade när vi kom till akuten. Maken, som hade sådana problem att sitta att han spydde upp allt han åt och drack, fick sitta på de fina stolarna i väntrummet. Efter någon timme fick han komma in i ett undersökningsrum och lägga sig. Det gick bättre, han började få hudfärg i ansiktet igen.
Enter the surgeon.
Läkaren som klev in genom dörren sade sig vara överläkare på ortopeden.
Med tanke på hans beteende, kan man hoppas att han ljög. Att han var en förrymd patient från en sluten avdelning eller så.
Han var mycket otrevlig och ifrågasatte allt Maken sa. Nackspärr var väl ingenting att komma till akuten för, var inte Maken bara lite gnällig, vad tyckte vi att han skulle göra åt det?
Maken behöll sitt lugn - man är inte så kaxig liggandes raklång med stel nacke - och besvarade frågorna efter bästa förmåga. Han berättade om sina tidigare erfarenheter, att han var rädd att något stag hade vandrat iväg, att han hade svimmat otaliga gånger av smärta under förmiddagen, att man kanske kunde röntga?
Då, nollställd i ansiktet, levererade läkaren den bevingade kommentaren:
"Men varför tror du att nackspärren har något samband med din steloperation? Nacken har inget med ryggen att göra."
Då brast det för mig.
Det var väl en kombination av rädsla och ilska, en summering av dagens vedermödor.
- Håll dig undan från min make! Du rör inte honom, du ska inte så mycket som peta på honom!
Och så vände jag mig till Maken.
- Kom så åker vi hem. En idiot som inte vet hur kotpelaren är konstruerad får inte behandla dig.
Ortoped - pjuh!
Det är såna som han som opererar bort knäskålar på folk som har ont i knäna, "för att lätta på trycket - knäskålar har man ändå ingen användning för".
Ja, herrejestanes...
Mitt allmänna råd till folk med ont i kroppen:
Gå inte till läkare om inte en kroppsdel har ramlat av och behöver sättas fast.
torsdag 6 maj 2010
Förslavade bin och annat
Låt mig börja med att säga: Jag är inte vegetarian. Har varit, men äter nu kött. Helst äter jag kött av djur som sprungit i skogen eller gått vilt. Och fisk förstås.
Jag tycker att var och en får välja själv.
Här kommer bara en liten tanke som gör mig ledsen.
Kor. Jag tycker så synd om kor.
Tänk själv: De lurar sina kroppar att de ammar. Hela tiden!
De har alltså ständigt hormonrusningar, ont i juvren, svettningar och trötthet. Undrar om de också känner sig utnyttjade? Det gjorde jag när jag ammade. Tänk om de har ont i lederna och ryggen på grund av hormonerna? Om jag skulle behöva amma hela livet hade jag blivit deprimerad och tyckt att livet sög.
Jag hörde om en kvinna som inte åt honung för att hon tyckte så synd om de förslavade bina. Bin samlar honung som vi tar, men de får ju socker i stället som de äter. Det känns väl ändå som ett ganska ok byte.
Men vad får korna?
Tugga halvsurt gammalt ensilage-hö som luktar myrsyra, gå omkring i bajs på betonggolv och ha en maskin som drar i deras tuttar?
Det känns mycket grymmare än att döda djur, tycker jag.
Jag tycker att var och en får välja själv.
Här kommer bara en liten tanke som gör mig ledsen.
Kor. Jag tycker så synd om kor.
Tänk själv: De lurar sina kroppar att de ammar. Hela tiden!
De har alltså ständigt hormonrusningar, ont i juvren, svettningar och trötthet. Undrar om de också känner sig utnyttjade? Det gjorde jag när jag ammade. Tänk om de har ont i lederna och ryggen på grund av hormonerna? Om jag skulle behöva amma hela livet hade jag blivit deprimerad och tyckt att livet sög.
Jag hörde om en kvinna som inte åt honung för att hon tyckte så synd om de förslavade bina. Bin samlar honung som vi tar, men de får ju socker i stället som de äter. Det känns väl ändå som ett ganska ok byte.
Men vad får korna?
Tugga halvsurt gammalt ensilage-hö som luktar myrsyra, gå omkring i bajs på betonggolv och ha en maskin som drar i deras tuttar?
Det känns mycket grymmare än att döda djur, tycker jag.
Plastgransmänniskor
Jag hade en längre tid undrat över en människa i min bekantskapskrets.
Hur kunde hon vara så genom-negativ? Utan att självförstöras på något sätt?
Ingenting var roligt, ingenting gick att göra. Allt var svårt, omöjligt eller för dyrt.
Suck och pust och pip och gnäll - hon var som en svart hål. All min energi åkte in i det där molnet och försvann.
Efter mycket grubblande, många försök att möta detta på olika sätt och konstruktivt handlande, gav jag bara upp. Det fick vara som det var. Jag konstaterade att vi är olika och nöjde mig med det.
Så, när vi diskuterade jul, förstod jag plötsligt allt.
Vi var en grupp som pratade om julgran. Någon köpte på torget, någon högg en på sin egen mark. Jag lyste upp och berättade om Den Hemliga Expeditionen som varje år engagerar hela familjen. Alla klär på sig och smyger ut i skogen. På liten hemlig skogsväg irrar en hel familj (och ibland en halv släkt) på jakt efter Den Perfekta Granen. Det brukar bli diskussioner om storlek, täthet, omfång och grenlängd, men till slut är vi ense. Då sågas den ner, vi tar grenar från någon annan närliggande gran och allt bärs hem i pompa och ståt.
Väl hemma sätts granen i julgransfoten. Grenarna använder vi till att grana hela verandan samt lägga framför trappan. När sedan julgranen kommer in och står där och luktar skog, då kan det sista julpysslet sätta igång. Då är det jul!
Den här andra personen såg på mig med oförstående blick.
- Nä, jag har en plastgran i källaren, färdigklädd. Det är så praktiskt. Jag orkar inte gå till torget och köpa en, det är så besvärligt att släpa hem den och så barrar den. Min plastgran är så bra, jag bara spolar av den i duschen och så är det färdigt.
Min tur att stirra.
Plötsligt insåg jag: Vi kommer ALDRIG att hamna på samma sida!
När jag pratar om tradition, upplevelse, gemenskap, minnen, doft, känsla och diskussion så pratade hon om vad som är praktiskt. Endast.
Jag förstod plötsligt att alla former av samarbete på nära håll var dödsdömt.
Plastgransmänniskor ska jag akta mig för i fortsättningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)