onsdag 31 juli 2013

Världsreligioner

Min grundinställning till religion är att det är kultur- och tidsanpassade sätt att förklara det som inte kan förklaras. Att hinduismen har en mångfald av gudar, som dessutom är både "onda" och "goda" (ur västerländskt synsätt) beror på indiernas kultur och historia. Naturfolk dyrkar moder jord i olika former, romarrikets övergud var en manlig stridsgud, judendomens enda gud och utvalda folk var precis vad de behövde för att utvandra från Egypten och etablera sig på ett nytt ställe och så vidare.

För mig är det samma samma, fast olika.
Det är samma gudomlighet, samma livsljus, samma oändliga godhet.
Saken är bara den att vi har behövt (och behöver) olika förklaringar i olika tider.

Mänskligheten har gått genom en evolution.
Vi har utvecklats enormt, och de senaste dekaderna otroligt fort.
Därför är det inte konstigt att många av oss finner de gamla religionerna svåra att ta till sig.

Men jag ser religionerna som förberedande.
De har förberett oss för vad som komma skall.

Judendomen banade väg för kristendomen och islam.
Den enda guden, de hårda reglerna för vad som är bra och dåligt, allt för att tydligare sammanfoga oss i ett gemensamt tänkande, oavsett lagar och förordningar i respektive länder.

I hela mitt liv har jag avskytt katolska kyrkan. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera på hur i hela fridens dar som Jesus budskap kunde misstolkas så vansinnigt. Nu tror jag att jag börjar förstå... Kristendomens spridning via det romerska riket var givetvis väldigt ändamålsenlig. De romerska krigsherrarna och deras organisationsförmåga (samt stridsteknik) kristnade förstås världen snabbare än något annat. Och när världen var redo för det, bröt sig en mjukare, närmare, protestantisk kyrka fram och fick genomslag. Muslimernas Mohammed fick ett budskap, som för mig låter som ett förtydligande av Jesus budskap. Kanske uppstod det ur en oro över att den tidiga kristna kyrkan var så spretig, vad vet jag.

Vad jag däremot alldeles säkert vet, är att det är dags att frigöra sig från de kulturella och tidsanpassade ramarna. Det är dags att vi slänger bort Gamla testamentet helt, för det är levnadsregler för judar århundraden före Kristus. Det är också dags att vi slutar använda våra heliga skrifter som lag. Oavsett om det är Bibeln eller Koranen, måste vi sluta bokstavstro och i stället tolka andemeningen. Och framför allt är det dags att vi sorterar bort de kulturella tolkningarna, som egentligen inte alls hör ihop med religionerna. Exempelvis har mycket av det vi västerlänningar ogillar hos islam ju inte alls med Koranen att göra, utan är sidoskrifter och kulturellt "tyck". Det är galet och för oss ifrån varandra. Visst får det finnas kulturella skillnader, men att ta Gud som förevändning för att göra på vissa sätt är FEL. Vi borde ta mer ansvar själva, välja vad som verkar rimligt och titta mer på det som förenar!

Då kommer vi att finna att det finns ett sant korn inne i varje religion, som är detsamma. Vi kan då lägga våra meningsskiljaktigheter åt sidan och sluta bråka om småsaker.

Vi är alla ett.
Dags att vi börjar behandla varandra som delar av oss själva.

måndag 29 juli 2013

Gardasil – rena giftet?

Eftersom jag själv har en mycket restriktiv hållning till vaccinationer i allmänhet, ställde jag mig frågande till Gardasil från början. Vaccinera mot livmoderhalscancer? Hos 11-åringar eller 13-åringar? Varför det? De är ju inte direkt i någon riskgrupp...

Jag tänkte att "det här kommer folk inte att gå på".
Inte i Sverige.
Kanske i USA, där man fortfarande ger trehormons p-piller till 13-åringar i tron att de "reglerar mensen".

Döm om min förvåning när vanliga, intelligenta, trevliga kvinnor i min omgivning börjar vaccinera sina barn. Mot livmoderhalscancer. En sjukdom som drabbar knappt 400 personer om året i Sverige, de flesta inte alls unga. På de officiella sjukvårdssidorna står det att ca 200 personer dör varje år i denna sjukdom. Enligt Socialstyrelsen dör 125 personer om året i livmoderhalscancer och de flesta är över 85 år. Där kan man också läsa att det är 620 personer varje år som dör i äggstockscancer, 1515 som dör i bröstcancer, 1790 som dör i tjocktarmscancer och 3479 som dör i lungcancer.

Den skrämselpropaganda som drogs igång kring livmoderhalscancer fick människor att glömma att kolla upp fakta. Snabbt ställdes frågan på sin spets på det där förfärliga sättet: "Vill du att din dotter ska slippa livmoderhalscancer, så vaccinerar du henne."

Det här är otroligt oseriös argumentation.
Självklart önskar ingen förälder att deras barn ska få cancer!
Men vi kan ha olika åsikter om hur vi bäst förhindrar det.
Somliga av oss tycker inte att Gardasil är ett bra sätt.

• För det första vaccinerar Gardasil endast mot 2 av de 14 virus som orsakar livmoderhalscancer. Det finns fortfarande minst samma risk som förut att drabbas av de övriga 12. Somliga läkare menar att en vaccination mot 2 kan göra de övriga mer aktiva och riskfyllda.

• För det andra är detta vaccin inte tillräckligt testat. När jag läser på kring Gardasil, tänker jag direkt på Neurosedynskandalen. Det finns definitivt likheter. Gardasil är ett vaccin som har stressats fram (av någon anledning) och vi vet inte riktigt vad det gör och vilka biverkningar det kan få.

• De biverkningar som har registrerats är väldigt allvarliga.
Hittills har 104 flickor dött. Annat som har rapporterats och erkänts som följder av vaccinet är svimningsanfall, yrsel, anafylaxis, medvetslöst tillstånd, förlamning, förblindning, epileptiska anfall, svullna lymfkörtlar, värk i leder och muskler, ovanlig trötthet, svaghet, frossa, feber, ökad risk för blödningar, inflammation i bukspottskörteln, talsvårigheter, minnesluckor, paralysering, allvarlig huvudvärk, Guillain-Barré Syndrome och Multipel Skleros. Nu finns också rapporter om en 16-årig kvinna som på grund av Gardasil har gått in i övergångsåldern med tillbakabildade (döda) äggstockar som följd.
Med föregående talares retorik säger jag därför: Vill du inte att din dotter ska få något (eller flera) av dessa symptom, så vaccinerar du henne INTE.

• Man vet att det finns erkänt giftiga substanser i vaccinationen, t ex aluminium (kan skapa kronisk muskeltrötthet), borax (råttgift) och polysorbat 80 (cancerFRAMKALLANDE substans). Varför riskera våra barns hälsa med dessa preparat?

• Kom också ihåg att de aktiva ingredienserna i Gardasil, själva viruspartiklarna, är genmodifierade. De "liknar" viruset. Egentligen vet man inte riktigt vad dessa partiklar gör i kroppen – för ingen gång tidigare har genmodifierade partiklar tillåtits för vaccination! Känns inte som en bra idé att låta våra flickebarn vara testråttor...

Jag personligen är oerhört starkt MOT Gardasil.
Givetvis förstår jag att andra människor kan välja annorlunda.
Vad jag ber varje förälder om är dock detta:

Läs på innan du gör ditt val!

Mer att läsa:
Gardasil är ett förräderi mot allmänhetens förtroende
Värt att veta om Gardasil och livmoderhalscancer
Gardasil – vaccinera eller inte?

tisdag 16 juli 2013

Att skapa sig sin egen fasad

På Facebook får ju ingen missfall. Har ni läst den kolumnen av Carina Bergfeldt?

När jag läste den, tänkte jag:
Så sorgligt.
Är det så folk känner, är det så vi bygger upp vår sociala fasad?
Men jag kände inte igen mig.

Antingen har jag mindre socialt anpassade vänner, eller också har vi mindre fasader, för när jag startar Facebook är det minsann både uppåt och nedåt. Somliga är mer positiva än andra, men det finns väldigt lite av det där med att bräcka, visa upp sig eller skryta. Tolkar jag det som, i alla fall.

Hm, tänkte jag.
Har jag en mer öppen konversation med mina vänner, eller är det bara en chimär?

För att testa, föresatte jag mig att skriva negativt och deppigt.
Detta för att jag absolut hade material för att gnälla, men också för att jag alltid kämpar med att se det positiva i allt. Tänk om jag inte skulle göra det? Vad skulle hända då?

Jag blev faktiskt lite förskräckt.
Det dröjde bara någon dag av ledsamma statusuppdateringar – eller snarare, inte så käcka som vanligt – tills det första "ryck upp dig" kom. I ganska robusta ordalag fick jag sedan flera kommentarer om att "borsta av mig och jobba på". Någon empati fanns det inte plats för, tydligen, trots alla år av glada uppdateringar. Det hade jag inte väntat mig. Jag hade ju läst somliga andras uppdateringar, som hade klagat i månader, och allt de fick var "styrkekram". Varför fick inte jag det?

Jag tror att vi skapar oss vår egen profil genom hur vi skriver.
De som gillar vårt sätt att skriva, följer oss.
Har man börjat i en lite rolig stil, så kommer man få mer gilla-klick/förstärkning för det beteendet. Har man däremot klagat lite hela tiden, har man dragit till sig de som mår bra av att trösta och peppa. Började man med en sarkastisk ton, så kommer det att premieras.

Slutsats: Vi skapar oss alltså en egen fasad på nätet.
I högre grad än när vi ses, för då finns alltid kroppsspråk, tonfall m m som ökar förståelsen för de egentliga förhållandena. Jag menar, jag kan ju säga "allt är bra" när jag träffar en vän, men denne ser rätt igenom det direkt.
Det går ju inte på Facebook.

Därför får vi vara försiktiga med vad vi skriver och vilken bild vi ger.
Det gäller att inte skapa sig ett monster...

söndag 14 juli 2013

Att välja våld

Man väljer vem man vill vara.
Visserligen har vi utrustats olika, men ändå.

Vi reagerar instinktivt, känslomässigt, på saker som händer omkring oss. Sedan väljer vi hur vi ska uttrycka oss eller agera. Man brukar säga att de första 90 sekunderna är vi hormonstyrda, det vill säga "slavar" under kemikalierna som utlöses i våra hjärnor av den direkta reaktionen. Därefter bestämmer vi med hjärta och hjärna.

Vad jag för mitt liv inte kan begripa, är hur somliga människor väljer att vara. Hänsynslösa, påfrestande eller direkt skadliga för andra eller "bara" själviska. Varför?

I veckan som gick blev en flicka som jag känner till våldtagen på väg hem från krogen. Hon gick ensam, hon var onykter, hon var vacker – och det borde vara okej. Någon man (eller flera män, jag vet faktiskt inte) valde att förgripa sig på henne på kyrkans mark. De tyckte av någon anledning att det var det bästa de kunde göra med just den halvtimmen.

Tänk om han/de i stället hade valt att hjälpa henne hem.
Sagt: "Den tjejen ser vinglig och ensam ut. Jag/vi följer henne hem. Kanske behöver hon hjälp att bära sin väska och låsa upp?"

Nej.
Han/de valde att släpa in henne på kyrkogården, slita av henne kläderna, ta hennes värdighet och smutsa ner henne. Det var det val han eller de gjorde där, några timmar in på det nya dygnet.

Hur?
Varför?
Jag kan förstå att en testosteronstinn hjärna reagerade på hennes utseende, tyckte att hon var fin. Men med vilken aktiv tanke rättfärdigade han/de de följande handlingarna?

Det kan jag inte förstå.
Och hur känns det efteråt?
Att veta att man är en våldtäktsman, en sexualbrottsling, en som ALLA skulle spotta på om de visste. Varför väljer man det? Hur kan det ens finnas en enda tanke i huvudet som leder någon in på den vägen?

Vi gör dumma saker när vi är rädda.
Detta för att fight-and-flight-reaction sätter igång (stress), vilket gör att framhjärnan går ner. Vi tänker alltså väldigt dåligt under stress. Men i den här situationen fanns inget hot, så det går inte att skylla på det... I stället måste vi alltså försöka förstå att det var ett medvetet val, något som den här mannen eller de här männen tyckte var det bästa handlingssättet de följande 1800 sekunderna. Varje sekund hade de kunnat välja annorlunda. Backa, avbryta, hjälpa henne upp. Säga förlåt och borsta av henne. Ett tusen åttahundra chanser att göra annorlunda.

Det valde de att inte göra.
Jag hoppas att de får brinna i helvetet.

lördag 13 juli 2013

Hatande män

Jag undrar, jag. Vad är det som har hänt? När blev det socialt accepterat att bete sig på det sätt som de näthatande männen gör?

När damfotbolls-VM körde igång, föll en tung skugga direkt över sportevenemanget. Efter första matchen förskräcktes vi åt de förfärliga kommentarerna på nätforumen. Alla från män. Och tonen... Jag bara häpnar. Såvitt jag kunde se, var det mest kommentarer om fotbollsspelarnas sexuella läggning och utseende, väldigt lite om sport.

Och jag tänker:
Här har vi en samling helt ouppfostrade, asociala och aggressiva män, som tror att de sitter på någon sorts universaltillåtelse att uttrycka sig hur som helst.
Varifrån kom de?

Hur blev de sådana?
Vad gjorde vi fel?

Hur har deras pappor varit, som förebilder och som uppfostrande föräldrar?
Vad har deras mammor accepterat?
När slank de igenom systemet, i skolor och demokratiska instanser?

För FEL är det.
Eftersom de gömmer sig bakom fega alias, är det svårt att komma åt dem.
Men vi måste fundera på vad vi kan göra bättre med kommande generationer!

Det här är inget beteende vi vill ha i ett civiliserat samhälle.
Precis som vi straffar brott, låser in folk för att stjäla och slåss, ska vi tydligt markera att det här är totalt oacceptabelt.

Vi måste uppfostra såväl pojkar som flickor till empatiska, socialt begåvade och känslotillgängliga varelser. Föräldrar, skola, arbetsplatser – nu granskar vi oss själva och tar krafttag med nästa generation! Läs gärna:

Arga män
Kvinnligt utanförskap
Garantera vår säkerhet eller dö ut, poliskår!
Feminism

lördag 6 juli 2013

Helande hav

Det är helt otroligt hur hav påverkar oss människor.
Hur vi när vi vill ladda våra batterier söker oss till stranden, vågorna, vidderna – eller åtminstone en sjö, vid brist på annat.

Att ligga på en strand, sila sanden mellan fingrarna, höra vågskvalpet.
Låta huden värmas av solen, svalkas av havsbrisen och strama av saltvattnet.
Ljuvligt.

Vi kommer ifrån vattnet.
I varje cell, i vårt DNA, vet vi att det är basen för vår existens.
Att vi lever på land för att någon sorts lungfisk vid något tillfälle för miljontals år sedan kravlade upp på stranden.

Vatten är helande.
Natur över huvud taget är helande och en lisa för själen.
Det vet till och med skolmedicinen!
De ordinerar skogspromenader åt deprimerade.
Man vet också att opererade patienter tillfrisknar fortare om de har träd utanför sina fönster än om de ser byggnader.

Men hav...
Några hundra år tillbaka i tiden var det självklart.
Alla samhällen var beroende av vattnet, eftersom det var den huvudsakliga transportvägen. Fortfarande är alla våra stora städer placerade vid vatten, som en påminnelse om svunna tider.

Och sol, förstås. En nödvändighet för att vi ska överleva.
Sol krävs för att grönt ska växa – men betyder också oerhört mycket för våra kroppar. D-vitamin bildas i huden (april-september mitt på dagen), solljuset påverkar serotonin och oxytocin (må bra-hormoner) som motverkar depression.

Att solbada är därför inte så tokigt.
Givetvis ska vi skydda oss mot hudcancer (med tyg och genom att gå under tak, inte några läbbiga krämer). Ändå behöver vi verkligen sol på våra kroppar!

Och hav.
Ljudet, känslan mot huden, vidderna...
Det är fantastiskt.
Njuuuuut.