måndag 15 september 2014

Vem röstar på SD?

Jag har undrat och undrat.
Från början, när SD dök upp, tänkte jag att det bara var en fluga. Några missnöjda människor som i sin desperation ville visa att de inte litade på någon – ungefär som Kalle Anka-partiet.

Sedan har de blivit starkare för varje val.
Varje gång siffrorna redovisat tänker jag: Men VEM röstar på SD?
I mina ögon är det så obegripligt, så omänskligt, så världsfrånvänt.
Inte nog med att de har fruktansvärt märkliga åsikter – de är ju så dåliga politiker! Många av deras förtroendevalda har totalt brist på kunskap kring de demokratiska principerna, kan inte det här med votering, förstår inte förslagen och tabbar sig på olika sätt. Dessutom lämnar de sina poster mitt i mandatperioden! Så VILKA vill bli representerad av de här clownerna?

Igår träffade jag två.
(Tack för det, Universum.)

Först en man på stranden, som helt opåkallat började prata negerboll med mig.
(Spännande öppningsfras...)
Jag kunde inte låta det passera, så jag sa emot. Där började en diskussion och ett samtal.

Under tjugo minuters tid berättade mannen följande för mig (mer eller mindre artikulerat):
- Han var besviken på sitt liv.
- Han kände sig misslyckad, pga de beslut han tagit.
- Det var "samhällets" fel att det hade gått dåligt för honom.
- Han hade inte klarat av de högre studier han hade påbörjat och kände sig därför dum.
- Han var "på flykt" från sitt förflutna.
- Han ville bli sedd, bekräftad och törstade efter sammanhang.

Jag förstår att denne man röstar på SD. Det förstår jag faktiskt.
"Se på mig, fastän jag är bra så har allt gått fel. Det måste vara någons fel! Jag skyller på dem som inte ser ut som jag, som verkar klara sig så mycket bättre än jag (trots att de inte kan språket), de som verkar få hjälp av samhället."

Det är förstås beklämmande.
En man har vuxit upp i trygga Sverige och tror på något sätt att han "har rätt till" en massa saker, som en hög utbildning och en kärnfamilj. Trots att han inte är ett läshuvud, försöker han studera på universitet – och misslyckas. Med studielån och ingen utbildning hoppar han på diverse jobb, flyttar runt i landet, påbörjar förhållanden och avslutar dem. I medelåldern stannar han upp och tänker: "Vafan, blev det inte mer?"
Han är besviken.
Han är missnöjd.
Han känner skuld, men orkar inte bära den.

Då är det lättare att skylla på någon annan.

När jag kom hem, mötte jag via sociala medier en till SD-anhängare.
Det var mycket läskigare.
En man, faktiskt en distant släkting, som diskret gillade ett inlägg från Jimmie Åkesson på Facebook.

Det är en normalintelligent man.
Uppvuxen i ett kristet hem med mycket kärlek och empati.
Han har ett ganska välbetalt jobb och en familj med ett gäng barn.
Bor tryggt, visserligen frånskild, men nysambo i ett hus.
Har allt man kan önska, vad det verkar.

Att han gillar SD är mycket mer obegripligt.
Hur? Varför?
Jag förstår inte.
Hur kan han INTE genomskåda SD? Hur kan han vilja bli representerad av dessa orutinerade, oinsatta människor, med för lite kunskap om ekonomi- och övriga samhällsfrågor? Med en kvinnosyn från medeltiden och värderingar som passar i Nazi-Tyskland 1939?

Här behöver jag ta reda på mer.
Fråga.
Lyssna.
Men hur gör man det?
Jag bara frös till is. Tänkte: Jag måste prata med honom! Men hur?
Hur börjar man en sådan konversation?
"Hej, jag såg att du gillade SD på Facebook. Röstar du på dem? Hur tänkte du då?"

Enormt obehagligt.
Jag känner att jag inte klarar det.
Jag blir arg redan när jag tänker på det.

Jag behöver hjälp.
Terapeuter, kuratorer, samtalsledare av olika slag – HJÄLP!
Kan ni gå ihop och göra en samtalsplan?
Som vi allihop kan använda för att få till ett gott samtal med de 13 % som röstade på SD i valet, i Sverige, 2014.
För så här kan vi inte ha det.
Det får aldrig hända igen.

måndag 8 september 2014

Att ta ansvar för sina handlingar

Jag är av den bestämda uppfattningen att vi bör leva våra liv ansvarigt. Var och en av oss ska ta ansvar för sina handlingar samt de liv vi sätter till världen.

Min åsikt är att var och en av oss är utrustad med det vi behöver för att klara oss alldeles förträffligt. Jag tror att vi alla har förmågor, känslor, kunskaper, insikter som gör att vi kan ta väldigt bra beslut.
För mig verkar alternativet omöjligt.

Här, i Sverige, lever vi i ett samhälle där vi har väldigt många möjligheter. Alla kan utbilda sig, alla kan bli entreprenörer, alla kan rösta, alla kan engagera sig politiskt. Vi kan skapa den värld vi vill ha, genom våra aktiva val.

Det vi behöver göra, är att TRÄNA på att ta bra beslut.
Ibland kan vi ha lärt oss ett mönster som gör att vi tar dåliga beslut. Ibland tror vi att vi måste göra som alla andra, fastän det inte passar oss. Kanske vi helt enkelt inte har förstått att vi har ett val.

I min värld är det just det här som föräldrar ska lära sina barn.
Att se sig själv och sina förmågor.
Att värdera information och lyssna in andra människor.
Att försöka förstå sig på saker och lista ut vad följden blir (konsekvensanalys).
Kanske behöver vi träna på det här hela livet. Även i skolan, på arbetsplatser, i föreningar, i det sociala livet.

För mig är det just det här som livet går ut på.
Vi är här för att lära oss någonting.
Om vi travar på hela livet i någon sorts utmätta hjulspår, eller burna av någon annan, så är risken att vi faktiskt inte lär oss så värst mycket.
Och de kort vi har fått att spela, är VÅRA kort. De är inte bättre eller sämre än någon annans. Klart att vi kan vara lite avundsjuka på andra ibland, som verkar ha det lättare eller bättre, men i själva verket vet vi väldigt lite om det. Vi har fått precis det vi behöver för att lära oss det vi ska lära oss. Därför är det inte synd om oss.

Exempelvis är det inte synd om mig som blev utbränd.
Inte alls.
Det var mitt eget bagage och mina egna beslut som skapade den situationen. Jag hade alla möjligheter i världen att välja annorlunda, men gjorde det inte. Det fanns till och med människor i min närhet som rekommenderade mig att göra annorlunda, och jag valde att inte lyssna på dem. Givetvis finns det anledningar till varför jag gjorde så, som dålig självkänsla och oron för att inte vara någon ifall jag inte gjorde. I min världsuppfattning är det dock min uppgift att klura ut en lösning på det. Eller ta emot den hjälp som kan leda mig på bättre vägar.

I Sverige kan vi leva de liv vi väljer.
Vi kan bo i villa eller lägenhet, på landet eller i en stad. Vi kan leva som sambos, vara gifta – eller ensamstående. Vi kan skaffa barn eller låta bli. Om vi som gifta bråkar och otrivs, kan vi skilja oss. Vi kan utbilda oss eller jobba, byta yrke mitt i livet, starta eget eller ta en långresa. Vi kan jobba mycket eller lite, klättra i karriären eller låta bli. Vi kan välja att gå till doktorn när vi är sjuka eller försöka bli friska på andra sätt.

Ibland väljer vi tokigt.
Det blir inte som vi hade tänkt oss.
Det händer alla!
Då får vi välja om och försöka igen.

Den som inte accepterar rodret i sitt eget liv, har en tendens att skylla på andra. Det är alltid "någon annans fel" eller "jag visste inte det, ingen har berättat det för mig". För mig är det tankesättet ett förminskande av individen. Det är också någon sorts lathet i grunden. Och brist på självinsikt.

Jag tror inte på curling.
Givetvis ska man som förälder, lärare eller medmänniska vara behjälplig med alla tips och råd som man kan ge, men det är individens eget val att ta emot dem eller ej. Barnet som "visst kan gå på muren", bör få göra det även om det kan trilla ner. Då kommer barnet att lära sig att det kan vara farligt. Den vuxne som väljer ett visst yrke får ta konsekvenserna av det – eller arbeta för förändring. Eller omskola sig.

Jag tror att det är farligt att frånta människor deras eget ansvar. Risken är att de då hamnar i ett tankesätt där de blir objekt i sitt eget liv, i stället för subjekt. Det resulterar nästan alltid i att de gnäller över orättvisor, utan att förstå att de kan göra något åt dem.

Och här går det en tydlig gräns för mig:
Skyllsamhället och ansvarssamhället.
I det ena vill man bli servad och omhändertagen. Man tror att somliga har mer (förmågor, kunskap, pengar…) än andra och att det är synd om människor på grund av denna orättvisa fördelning.
I det andra vill man bidra och göra sin del. Man tror att alla kan (olika saker och på olika sätt) om de försöker och att man har det som krävs för att skapa en bra tillvaro – med lite ansträngning.

För mig handlar det inte om vänster eller höger i en politisk gradering. Jag vill gärna tro att alla människor, oavsett politisk färg, kan se att det är eftersträvansvärt att alla människor bidrar med det de kan till utveckling – av sig själva, andra och samhället. För mig handlar det här mer om livsåskådning. Skyllsamhället har koppling till att vi tror att "någon annan" tar hand om oss och bestämmer åt oss. "Livsmedelsverket rekommenderar"… "Doktorn säger…" Ja, men du då? Vad tror du, vad tänker du? Jag tror att skyllsamhället handlar om bekvämlighet. Om man gör som någon annan säger, kan man skylla på dem sedan.
Det är inte en önskvärd utveckling. Skuld och skam är aldrig bra drivkrafter.

Om man tittar på människor som har förlamats på olika sätt i olyckor men återfått förmågan att gå, så finns det en sak som förenar dem: De har varit inställda på att det går, att de kan, att det är möjligt.
Jag tror att det är en förutsättning för att man ska lyckas.
Och jag tror att alla kan.
Vi har alla förmågan att ta bra beslut och bära ansvaret för vårt eget liv – samt våra eventuella barns. Om vi vill.