Det är stor skillnad på att vara själv och att vara ensam.
Själv är något man väljer. Själv utstrålar styrka, kraft och har positiva övertoner.
"Själv är bäste dräng."
"Kan själv."
"Självständig."
Ensam är ensligt, sorgset och lite gråtmilt. Det är något lätt onaturligt och misslyckat.
"Jag är ensam."
"Ensam-barn."
"Ensamkommande flyktingbarn."
Själv tycker jag om att vara ensam.
Just det där att vara helt lämnad åt sitt eget sällskap, att inte behöva anpassa sig eller ens lyssna, att vara lite utkastad i universum med sina tankar tycker jag är skönt. Visst är det också trevligt med sällskap, men jag behöver verkligen egen-tid.
Jag är en självständig ensamvarg.
Som alla vargar trivs jag i flock också, men vet alltid att innerst inne är vi alla alltid ensamma.
När jag var tonåring avskydde jag att vara ensam bland folk.
Jag kommer ihåg när jag åkte till Göteborg ensam på en steppkurs när jag var 16 år.
Det var förfärligt!
Jag hade ingen att prata med, ingen att dela erfarenheterna med, ingen att skratta ihop med, ingen att reagera med. Och allt var så nytt. (Det här var före mobiltelefonernas tid... Annars hade jag ju kunnat ringa någon.)
Som lite äldre hatade jag att äta själv ute.
Att sitta på en restaurang och äta ensam kändes jobbigt, lite skamset och tråkigt.
Eller att gå ut och festa själv. Det var lite desperat, lite sorgligt.
Under min sjukskrivning vande jag mig.
Nu uppskattar jag det.
Det gäller bara att ha något att läsa, något att tänka på eller något att göra.
Och då är det ju så skönt!
Kanske beror det på att det för det mesta är rätt mycket folk omkring mig. Eller så håller jag på att förvandlas till en total enstöring.
En sak vet jag i alla fall säkert: Ensam är inte stark.
Det är ett uselt uttryck!
Vad jag tror att man menar är att ensam är mindre sårbar. Det är sant. Men stark? Nä.
Just nu håller en massa gubbar på att byta pump i vår brunn här hemma.
De är tre fyra stycken som hjälps åt. De hugger i och drar, pratar och diskuterar olika lösningar, skrattar och skojar. Med hjälp av en bil drog de upp alla rör ur brunnen.
Ingen av dem hade kunnat göra det ensam. Inte själv heller.
Ensam är inte stark.
I bästa fall är ensam självständig.
onsdag 30 juni 2010
Jag - arbetsskygg?
Vid ett släktbesök slängde jag ur mig att jag egentligen inte vill jobba alls. Då tog det hus i helsike!
Jag blev beskylld för att vara asocial, att utnyttja andra, att leva på andras välvilja. Oj då... Där trampade jag visst på en öm tå.
Ärligt talat tycker jag faktiskt att jag redan gör ett jobb. Jag uppfostrar två välartade barn, som kommer att bli fantastiska samhällsmedborgare. Dessutom tar jag hand om vårt hem och vår trädgård (det lät ju som ett magasin!) och ser till att vi alla har näringsrik och god mat på vårt bord. Till det kan läggas alla timmar med att tvätta, stryka och laga kläder, passa folks födelsedagar och hålla kontakten (vilket jag är urusel på) och all familjeplanering - vardag, födelsedagar, semestrar.
Det räcker!
Jag kan kanske klämma in lite behandlingar och en och annan föreläsning, men sedan har jag häcken full.
Egentligen.
För nu är det ju inte så att man bara får "gå hemma och pyssla".
Det fungerar inte i det samhälle vi har byggt.
I stället förväntas jag lämna över mina barns uppfostran till andra, låta mitt hem och mina relationer förfalla och ta ett förvärvsarbete där jag tjänar pengar.
Jag vet inte, jag...
De ilskna släktingarna är socialdemokrater. Där är tron på förvärvsarbete väldigt stor. Resonerar man som jag, så kommer en lång harang om livegna hemmafruar och emancipation.
Nyhet från verkligheten: Som förvärvsarbetande är jag inte mindre förtryckt som kvinna. Pengarna jag tjänar går i alla fall till de saker som familjen behöver. Och barnuppfostran på dagis och skolor räcker inte riktigt till i mina ögon.
Och arbetsskygg är jag inte.
Jag gillar att hugga i och kämpa!
Jag är bara inte säker på att jag vill jobba för någon annan med meningslösa saker, när det finns viktiga och egna behov att fylla.
Det var så jag menade.
Jag blev beskylld för att vara asocial, att utnyttja andra, att leva på andras välvilja. Oj då... Där trampade jag visst på en öm tå.
Ärligt talat tycker jag faktiskt att jag redan gör ett jobb. Jag uppfostrar två välartade barn, som kommer att bli fantastiska samhällsmedborgare. Dessutom tar jag hand om vårt hem och vår trädgård (det lät ju som ett magasin!) och ser till att vi alla har näringsrik och god mat på vårt bord. Till det kan läggas alla timmar med att tvätta, stryka och laga kläder, passa folks födelsedagar och hålla kontakten (vilket jag är urusel på) och all familjeplanering - vardag, födelsedagar, semestrar.
Det räcker!
Jag kan kanske klämma in lite behandlingar och en och annan föreläsning, men sedan har jag häcken full.
Egentligen.
För nu är det ju inte så att man bara får "gå hemma och pyssla".
Det fungerar inte i det samhälle vi har byggt.
I stället förväntas jag lämna över mina barns uppfostran till andra, låta mitt hem och mina relationer förfalla och ta ett förvärvsarbete där jag tjänar pengar.
Jag vet inte, jag...
De ilskna släktingarna är socialdemokrater. Där är tron på förvärvsarbete väldigt stor. Resonerar man som jag, så kommer en lång harang om livegna hemmafruar och emancipation.
Nyhet från verkligheten: Som förvärvsarbetande är jag inte mindre förtryckt som kvinna. Pengarna jag tjänar går i alla fall till de saker som familjen behöver. Och barnuppfostran på dagis och skolor räcker inte riktigt till i mina ögon.
Och arbetsskygg är jag inte.
Jag gillar att hugga i och kämpa!
Jag är bara inte säker på att jag vill jobba för någon annan med meningslösa saker, när det finns viktiga och egna behov att fylla.
Det var så jag menade.
tisdag 29 juni 2010
Den upptagna föräldragenerationen
Jag och min Make har väldigt många föräldrar. En sju, åtta stycken faktiskt.
Ändå har vi aldrig (och då menar jag verkligen aldrig) barnvakt.
Hur kan det komma sig?
En förklaring ligger i att vi är väldigt utspridda. Från Ystad till Grythyttan, via Gotland och Fjällbacka. Men i verkligheten går ju avstånd att lösa.
En annan handlar om 40-talisternas "andra chans". De som har börjat om med nya respektive har ju så otroligt mycket att stå i! Det är som om de har glömt hela det gamla livet, med barn och hem. I stället gäller bara det nya, de nya barnbarnen och den nya hemstaden.
Det är lite märkligt.
Någon gång har jag kört barnen till t ex Stockholm eller Fjällbacka för att få lämna av dem en kväll, så att Maken och jag kan få en kväll ihop på tu man hand.
Då har det upplevts som lite besvärligt, oerhört krävande och en total uppoffring.
Jag, som själv siktar på att bli en bullbakande och välkomnande mormor/farmor, förstår inte riktigt. Varför vill man inte umgås med sina barnbarn? När de dessutom är hiskeligt trevliga och välartade (vilket åldringarna också tycker)?
Men de har så mycket för sig.
Deras liv är så fulla av viktigare saker, som att ta hand om den nya partnerns hus eller släkt, adoptera hundar från Spanien och spela golf.
Jag undrar hur det kommer att kännas på dödsbädden. När de ser tillbaka på sina liv - kommer de att vara nöjda? Eller kommer de kanske känna att de missade något?
Ändå har vi aldrig (och då menar jag verkligen aldrig) barnvakt.
Hur kan det komma sig?
En förklaring ligger i att vi är väldigt utspridda. Från Ystad till Grythyttan, via Gotland och Fjällbacka. Men i verkligheten går ju avstånd att lösa.
En annan handlar om 40-talisternas "andra chans". De som har börjat om med nya respektive har ju så otroligt mycket att stå i! Det är som om de har glömt hela det gamla livet, med barn och hem. I stället gäller bara det nya, de nya barnbarnen och den nya hemstaden.
Det är lite märkligt.
Någon gång har jag kört barnen till t ex Stockholm eller Fjällbacka för att få lämna av dem en kväll, så att Maken och jag kan få en kväll ihop på tu man hand.
Då har det upplevts som lite besvärligt, oerhört krävande och en total uppoffring.
Jag, som själv siktar på att bli en bullbakande och välkomnande mormor/farmor, förstår inte riktigt. Varför vill man inte umgås med sina barnbarn? När de dessutom är hiskeligt trevliga och välartade (vilket åldringarna också tycker)?
Men de har så mycket för sig.
Deras liv är så fulla av viktigare saker, som att ta hand om den nya partnerns hus eller släkt, adoptera hundar från Spanien och spela golf.
Jag undrar hur det kommer att kännas på dödsbädden. När de ser tillbaka på sina liv - kommer de att vara nöjda? Eller kommer de kanske känna att de missade något?
Kristna i det sekulariserade Sverige
Jag kommer från en annan del av världen, nämligen Ösmo/Nynäshamn, söder om Stockholm. Under min uppväxt, kände jag inte en enda person som var kristen. Utom prästen, förstås, honom träffade man ju lite då och då.
Ingen i min släkt var troende av något slag. Inte en enda vän med familj, inte deras släkter (så vitt jag visste). Tro och kristendom var ingenting man varken diskuterade eller såg något av.
Religionsundervisningen i skolan var väl balanserad. Jag vet lika mycket om Taoismen eller Hinduismen som jag vet om Kristendomen.
I min värld var det liksom historia. Jag funderade mycket över Kirkegaard, som var en kristen forskare. Hur gick det ihop? Hur kan man vara kristen och ändå tro på en naturvetenskaplig forskningstradition? Det kändes så omodernt, men ändå spännande.
Tro var något man hölls med när världen hölls i herrans tukt och förmaning av feodalherrar och kyrkor. Att det idag, i Sverige, skulle kunna finnas levande (och välmående) kristna kunde jag aldrig tro.
Så flyttade jag till Småland. De första nio åren i Växjö ledde mig inte till att ändra den uppfattningen. Någon invandrad katolik träffade jag väl på, men i övrigt inget.
I och med utflyttningen på landet öppnades mina ögon rejält. Här fanns det en präst som presenterade sig som "er själasörjare", som förbjöd mammor att gå in i altargången vid sitt eget - något försenade - giftermål, som anordnade kyrkans barntimmar från 0 år och uppåt. Här fanns husförhör! Visserligen frivilligt, men i alla fall.
Oerhört märkligt, tyckte jag.
Så började jag titta mig omkring. Vilka kom på de här tillställningarna? Vilka sjöng i kyrkan på olika evenemang och högtider? Snart insåg jag att en hel hoper av dem omkring mig var troende. Äkta, levande kristna! Ingen myt, ingen historieskildring från 1700-talet.
När slöjan väl hade fallit, hittade jag dem överallt. Även i Växjö...
Det känns... underligt. Som att plötsligt leva i en saga. Man har läst om vättar, men aldrig sett någon förut och så poppar de upp överallt.
För de finns. De ser ut precis som jag, jobbar precis som jag, uppfostrar barn precis som jag, läser böcker precis som jag. Sedan skiljer sig vissa saker. Som att de aldrig, aldrig svär. Och att de faktiskt tror att det finns EN riktig religion och att de övriga är irrläror. Och att de självklart döper sina barn. En och annan har också en massa helt obegripliga regler, som att kvinnor inte får visa sina tår eller måste ha kjol. Jag går barfota eller i sandaler och har byxor med häng...
Själv har jag en mycket avslappnad inställning till religion. Jag är helt ok med tro, men totalt emot kyrkor med maktspel och överhöghet. Dessutom tror jag att de olika religionerna bara är olika yttringar av samma fenomen, uttryckt på olika sätt i olika kulturer och tider. Jag är övertygad om att Jesus har funnits, att han kom med ett uppdrag och en ny tidsålder. Säkert hade Mohammed också en liknande mission och alla andra religiösa förebilder med honom. Däremot tror jag starkt och fast att så fort man lyfter handen i religionens namn, har man missbrukat en gåva och ett förtroende.
I min värld kan jag prata med Jesus, precis som alla andra. Det behövs inte någon ceremoni, någon präst eller någon kyrka. Jag kan anropa Shiva ifall jag vill det, eller rådfråga Buddha. Ju äldre de är, desto svårare blir det - de är så gamla att de har blivit lite ointresserade av våra skeenden här nere - men det går. Och de är för alla. Jag behöver inte vara troende hindu för att be till Ganesha. Lever jag ett liv som är förenligt med religionen i övrigt och är öppen, kommer jag att få svar.
Det kanske är märkligt och lustigt, men jag är helt övertygad.
Och det finns bra saker att lära sig från samtliga religioner.
Tänk, om man kunde leva upp till det goda och vackra i alla! Då skulle man vara ett helgon, med alla mått mätt.
Och det är kanske så de gör, de kristna i Sverige. Tar lite här, lite där, anpassar religionen till vardagen och får det att fungera.
För mig är det lite märkligt med bokstavstroende och "hard core-religiösa", men alla blir saliga på sitt sätt. Och så länge man inte fördömer andra, har man rätt till sin egen tro, tycker jag.
Ingen i min släkt var troende av något slag. Inte en enda vän med familj, inte deras släkter (så vitt jag visste). Tro och kristendom var ingenting man varken diskuterade eller såg något av.
Religionsundervisningen i skolan var väl balanserad. Jag vet lika mycket om Taoismen eller Hinduismen som jag vet om Kristendomen.
I min värld var det liksom historia. Jag funderade mycket över Kirkegaard, som var en kristen forskare. Hur gick det ihop? Hur kan man vara kristen och ändå tro på en naturvetenskaplig forskningstradition? Det kändes så omodernt, men ändå spännande.
Tro var något man hölls med när världen hölls i herrans tukt och förmaning av feodalherrar och kyrkor. Att det idag, i Sverige, skulle kunna finnas levande (och välmående) kristna kunde jag aldrig tro.
Så flyttade jag till Småland. De första nio åren i Växjö ledde mig inte till att ändra den uppfattningen. Någon invandrad katolik träffade jag väl på, men i övrigt inget.
I och med utflyttningen på landet öppnades mina ögon rejält. Här fanns det en präst som presenterade sig som "er själasörjare", som förbjöd mammor att gå in i altargången vid sitt eget - något försenade - giftermål, som anordnade kyrkans barntimmar från 0 år och uppåt. Här fanns husförhör! Visserligen frivilligt, men i alla fall.
Oerhört märkligt, tyckte jag.
Så började jag titta mig omkring. Vilka kom på de här tillställningarna? Vilka sjöng i kyrkan på olika evenemang och högtider? Snart insåg jag att en hel hoper av dem omkring mig var troende. Äkta, levande kristna! Ingen myt, ingen historieskildring från 1700-talet.
När slöjan väl hade fallit, hittade jag dem överallt. Även i Växjö...
Det känns... underligt. Som att plötsligt leva i en saga. Man har läst om vättar, men aldrig sett någon förut och så poppar de upp överallt.
För de finns. De ser ut precis som jag, jobbar precis som jag, uppfostrar barn precis som jag, läser böcker precis som jag. Sedan skiljer sig vissa saker. Som att de aldrig, aldrig svär. Och att de faktiskt tror att det finns EN riktig religion och att de övriga är irrläror. Och att de självklart döper sina barn. En och annan har också en massa helt obegripliga regler, som att kvinnor inte får visa sina tår eller måste ha kjol. Jag går barfota eller i sandaler och har byxor med häng...
Själv har jag en mycket avslappnad inställning till religion. Jag är helt ok med tro, men totalt emot kyrkor med maktspel och överhöghet. Dessutom tror jag att de olika religionerna bara är olika yttringar av samma fenomen, uttryckt på olika sätt i olika kulturer och tider. Jag är övertygad om att Jesus har funnits, att han kom med ett uppdrag och en ny tidsålder. Säkert hade Mohammed också en liknande mission och alla andra religiösa förebilder med honom. Däremot tror jag starkt och fast att så fort man lyfter handen i religionens namn, har man missbrukat en gåva och ett förtroende.
I min värld kan jag prata med Jesus, precis som alla andra. Det behövs inte någon ceremoni, någon präst eller någon kyrka. Jag kan anropa Shiva ifall jag vill det, eller rådfråga Buddha. Ju äldre de är, desto svårare blir det - de är så gamla att de har blivit lite ointresserade av våra skeenden här nere - men det går. Och de är för alla. Jag behöver inte vara troende hindu för att be till Ganesha. Lever jag ett liv som är förenligt med religionen i övrigt och är öppen, kommer jag att få svar.
Det kanske är märkligt och lustigt, men jag är helt övertygad.
Och det finns bra saker att lära sig från samtliga religioner.
Tänk, om man kunde leva upp till det goda och vackra i alla! Då skulle man vara ett helgon, med alla mått mätt.
Och det är kanske så de gör, de kristna i Sverige. Tar lite här, lite där, anpassar religionen till vardagen och får det att fungera.
För mig är det lite märkligt med bokstavstroende och "hard core-religiösa", men alla blir saliga på sitt sätt. Och så länge man inte fördömer andra, har man rätt till sin egen tro, tycker jag.
måndag 28 juni 2010
Näktergalens förtrollande sång
Näktergalen var tills helt nyligen en sagofigur för mig. Otaliga sagor om inburade näktergalar som slutar sjunga, som ges som kärleksgåvor, som vittnar om liv eller död.
En till utseendet obetydlig fågel som sjunger som om den hade guld i strupen, så hade den beskrivits för mig. Trots att jag fågelskådade och fågelottade fick jag aldrig syn på den.
Och aldrig fick jag höra den sjunga.
Hemma spelades det en hel del jazz. "And the nightingale sang at Barkley Square". Jag nynnade med och tänkte att det måste vara en underbar park, där de har en näktergal.
När jag sedan kom till London, blev jag först mäkta besviken.
Barkley Square är ju en trekant, kanske 6 m på varje sida.
Ingen märkvärdig park alls, bara tre träd och några buskar.
Sedan blev jag förundrad. Sången fick en helt ny mening för mig. Klart att det måste ha varit fantastiskt att vandra hem genom ett skymnings-London och höra näktergalen där, i ett litet gathörn!
Men någon näktergal lyckades jag aldrig få se. Eller höra, för den delen.
Så, i år, hörde jag något så förunderligt vackert ute i vår trädgård.
En sång som låter som livet självt, kvillrande, porlande, pur glädje.
Det klickade till i mitt hjärta - den sången kände jag igen! Från sagorna och inspelningarna. En näktergal!
Jag gick ut på trappan och bara insöp.
Stod där och fånlog, ville inte ens svara på tilltal.
Fullständigt lycklig för att jag äntligen hade fått höra en näktergal - och detta i min egen trädgård!
Döm om min förvåning när jag hörde den dagen efter igen! Och två dagar senare, och dagen därpå. Tydligen har den här fågeln kommit för att stanna.
I'm blessed.
Nästan varje dag hör jag näktergalens förtrollande sång. När jag hämtar morgontidningen, när jag äter lunch, när jag gräver i trädgården eller hänger tvätt.
Och jag lyssnar som om varje gång är den sista.
Och blir lika lycklig varje gång den återvänder.
Och är så tacksam.
Vi är mest tomrum
I skolan var jag en duktig elev som lärde mig allt som fanns att kunna om atomer och molekyler. Då, och på skolnivå. Sedan dess har jag inte fördjupat mig i ämnet, eftersom livet har fört mig andra vägar.
Senare, när jag var sjukskriven för utbrändhet, fick jag tid att titta på vetenskapliga program. Då lärde jag mig massor av fantastiska saker...
Det allra häftigaste är att vi består till största delen av tomrum.
I varje atom är det så otroligt långt från atomkärnan till de kringkretsande elektronerna att det är svårt att förstå. Liknelsen de använde i TV-programmet var en syreatom. Om kärnan är stor som en fotboll, är det 1 km till elektronbanan. Där emellan är det tomrum.
Det är helt obegripligt!
Och atomerna går inte omlott, såvitt de visste.
Det innebär att vi inte är så fasta i vår konstruktion som vi tror.
Jag tänker på ett annat TV-program jag såg en gång om en thailändsk läkare, som "opererade" ut infekterade blindtarmar med händerna. Koncentrerade sig en stund och stack in handen. Ut kom en bit tarm. På magen syntes inte ens ett sår.
Det verkade vara någon form av trick, fastän reportern blev helt vit i ansiktet. Det var inte båg, påstod han, han såg det själv.
Kanske hade den mannen lärt sig förmågan att flytta undan atomkärnorna och stoppa ner handen i tomrummet? Konstigare saker än så har väl hänt.
Det är i alla fall helt klart att det är mycket vi inte förstår än.
Därför känns det som en god idé att vara ödmjuk, både inför våra forskningsresultat och inför allt det i livet som vi inte kan beskriva än.
söndag 27 juni 2010
Rädda för att leva?
Det blir så lätt panik nu för tiden. Över lite av varje, faktiskt.
Antingen är det något nytt virus, eller trafikrisker, eller ibland köttdjurssjukdomar. Det är så farligt att leva!
Svininfluensan var jättefarlig. Alla skulle dö omedelbums om de inte genast vaccinerades. Det var förstås likadant med fågelinfluensan, om du minns den. Så här i efterhand känns det fantastiskt oväntat att ha överlevt båda dessa livsfarliga virus, trots att jag inte tog några sprutor. Jag måste ha väldigt bra immunförsvar!
Farligare än i trafiken har vi det aldrig. Ändå är vi tvungna att ta oss till och från jobb, dagis och affärer, så vi gör vad vi kan för att bli säkrare. Säkrare bilar, större bilar, bättre bilbälten, bilbarnstolar, extra strålkastare och första hjälpen-kudde. Kanske ökar vi våra chanser att överleva...
Galna ko-sjukan var en epidemi. Sex personer i Storbritannien kunde ju eventuellt ha fått sjukdomen. (Vet inte om det någonsin bekräftades.) "Salmonella på gård i Skåne" står det på löpet och alla blir vegetarianer för några veckor i rena skräcken. Nötkreatur vaccineras mot blåtunga för att det eventuellt kan blåsa in en viss sorts knott som bär på sjukdomen. Från Tyskland eller Holland! Det är långväga gäster...
Vi måste också akta oss för att äta fel mat, träna för lite och få hjärtinfarkt, klippa gräsmattan för ofta, dricka för mycket alkoholhaltiga drycker och äta råa hallon. Det gäller att ha försäkringar för allt, från bilförsäkringar till olycksfallsförsäkringar.
Jag tror att det beror på att vi så länge har trott att allt är så säkert och tryggt. Vi har vuxit upp i den bästa av världar, där vi har kommit så långt ifrån djungelns "äta och ätas" att vi har glömt att livet innebär risker. När vi plötsligt kommer ihåg att vi är sårbara och dödliga, växer skräcken i oss och panik bryter ut.
Det är lite tokigt, lite roligt och väldigt mänskligt.
Jag förstår fullständigt hur det kan bli så, men det är viktigt att minnas en sak:
Det är farligt att leva.
Man dör av det.
Antingen är det något nytt virus, eller trafikrisker, eller ibland köttdjurssjukdomar. Det är så farligt att leva!
Svininfluensan var jättefarlig. Alla skulle dö omedelbums om de inte genast vaccinerades. Det var förstås likadant med fågelinfluensan, om du minns den. Så här i efterhand känns det fantastiskt oväntat att ha överlevt båda dessa livsfarliga virus, trots att jag inte tog några sprutor. Jag måste ha väldigt bra immunförsvar!
Farligare än i trafiken har vi det aldrig. Ändå är vi tvungna att ta oss till och från jobb, dagis och affärer, så vi gör vad vi kan för att bli säkrare. Säkrare bilar, större bilar, bättre bilbälten, bilbarnstolar, extra strålkastare och första hjälpen-kudde. Kanske ökar vi våra chanser att överleva...
Galna ko-sjukan var en epidemi. Sex personer i Storbritannien kunde ju eventuellt ha fått sjukdomen. (Vet inte om det någonsin bekräftades.) "Salmonella på gård i Skåne" står det på löpet och alla blir vegetarianer för några veckor i rena skräcken. Nötkreatur vaccineras mot blåtunga för att det eventuellt kan blåsa in en viss sorts knott som bär på sjukdomen. Från Tyskland eller Holland! Det är långväga gäster...
Vi måste också akta oss för att äta fel mat, träna för lite och få hjärtinfarkt, klippa gräsmattan för ofta, dricka för mycket alkoholhaltiga drycker och äta råa hallon. Det gäller att ha försäkringar för allt, från bilförsäkringar till olycksfallsförsäkringar.
Jag tror att det beror på att vi så länge har trott att allt är så säkert och tryggt. Vi har vuxit upp i den bästa av världar, där vi har kommit så långt ifrån djungelns "äta och ätas" att vi har glömt att livet innebär risker. När vi plötsligt kommer ihåg att vi är sårbara och dödliga, växer skräcken i oss och panik bryter ut.
Det är lite tokigt, lite roligt och väldigt mänskligt.
Jag förstår fullständigt hur det kan bli så, men det är viktigt att minnas en sak:
Det är farligt att leva.
Man dör av det.
Har alla käkat glo-piller?
Det är förstås olika i olika delar av världen. Kanske också i olika delar av Sverige.
Men vissa saker är aldrig ok i min värld. Fån-glo med öppen mun och slapp tunga är en av dem.
På färd med husbilen hoppar jag och barnen in på en vägkrog utanför en mindre ort i Västra Götaland. Vi går in. Där sitter endast en liten mängd människor, som alla vänder sig mot oss och stormglor. Jag tittar på dem och ler, eftersom det brukar avväpna stirrare, men de fortsätter. Barnen kryper intill mig, blir blyga och förskrämda.
Det är dödstyst.
Vi går fram till disken, väljer och beställer. Fortfarande glor alla. Ingen pratar.
När vi sätter oss ner, lugnar det sig. Folk återgår till sin nu betydligt svalare mat. Men varje person som kommer in, glor exakt likadant på oss.
Jag börjar fundera på om jag har toapapper hängande ut genom byxbenet eller något liknande, men nej. Varken jag eller barnen ser konstigare ut än vanligt. Jag undrar om jag ser ut som någon, kanske liknar någon kändis? Vad jag vet finns ingen överviktig, rödlockig, medelålders kvinna i den innersta kändiseliten...
Folk stannar och glor bredvid vårt bord och blir stående.
Det är ett ytterst märkligt beteende.
Jag blir irriterad och tittar hårt på dem. Då vaknar de till och knatar vidare. Någon får jag tilltala: Ja? innan han ger sig.
Efteråt önskar att jag att jag i stället skulle rest mig upp, slagit ut armarna i en riktig diva-gest och sagt:
- Ja, det är jag. I egen hög person. Men jag skriver inte autografer idag, så var vänliga och fortsätt förbi, ingen köbildning.
Och sedan lugnt satt mig ner och fortsatt äta.
Men vissa saker är aldrig ok i min värld. Fån-glo med öppen mun och slapp tunga är en av dem.
På färd med husbilen hoppar jag och barnen in på en vägkrog utanför en mindre ort i Västra Götaland. Vi går in. Där sitter endast en liten mängd människor, som alla vänder sig mot oss och stormglor. Jag tittar på dem och ler, eftersom det brukar avväpna stirrare, men de fortsätter. Barnen kryper intill mig, blir blyga och förskrämda.
Det är dödstyst.
Vi går fram till disken, väljer och beställer. Fortfarande glor alla. Ingen pratar.
När vi sätter oss ner, lugnar det sig. Folk återgår till sin nu betydligt svalare mat. Men varje person som kommer in, glor exakt likadant på oss.
Jag börjar fundera på om jag har toapapper hängande ut genom byxbenet eller något liknande, men nej. Varken jag eller barnen ser konstigare ut än vanligt. Jag undrar om jag ser ut som någon, kanske liknar någon kändis? Vad jag vet finns ingen överviktig, rödlockig, medelålders kvinna i den innersta kändiseliten...
Folk stannar och glor bredvid vårt bord och blir stående.
Det är ett ytterst märkligt beteende.
Jag blir irriterad och tittar hårt på dem. Då vaknar de till och knatar vidare. Någon får jag tilltala: Ja? innan han ger sig.
Efteråt önskar att jag att jag i stället skulle rest mig upp, slagit ut armarna i en riktig diva-gest och sagt:
- Ja, det är jag. I egen hög person. Men jag skriver inte autografer idag, så var vänliga och fortsätt förbi, ingen köbildning.
Och sedan lugnt satt mig ner och fortsatt äta.
lördag 26 juni 2010
Börsen - lekplats för giriga?
Jag tycker att spekulation i aktier, värdepapper och valutor borde förbjudas.
Det är ju inte på riktigt! Värdestegringen motsvarar ju inte några riktiga värden. Om Telia-aktien går ner två kronor på tisdagen, så betyder det ju inte alls att Telia har gått med dålig vinst eller sålt några fastigheter, dvs minskat i värde. Det innebär ju bara att bedömare tror att Telia kommer att göra en sämre vinst eller dylikt, vilket får aktieägarna att bli skraja och börja sälja sina andelar. Så sjunker aktiens värde. Nästa dag tror någon förstå-sig-påare att Telia nog kommer att gå superbra, vilket gör att alla vill ha Telia-aktier och aktien stiger.
Det är ju bara på låtsas!
En jättesandlåda för vuxna.
Och det är våra pengar som det leks med.
Pensionssparanden, fondsparanden, försäkringskapital m m.
Det är inte roligt.
Ytterligare en yrkesgrupp som kunde göra något konstruktivt i stället.
Min svåger har en bra plan för att lösa detta.
Han tycker att börsen bara skulle vara öppen en dag om året.
Då fick de seriösa placerarna köpa och sälja bäst de ville och stå sitt kast i ett år.
På så vis får man stabilitet i ekonomin och investeringar på riktigt.
Jag tycker det verkar vara en utmärkt lösning.
Kanske Sverige kan vara en föregångare i detta?
Det är ju inte på riktigt! Värdestegringen motsvarar ju inte några riktiga värden. Om Telia-aktien går ner två kronor på tisdagen, så betyder det ju inte alls att Telia har gått med dålig vinst eller sålt några fastigheter, dvs minskat i värde. Det innebär ju bara att bedömare tror att Telia kommer att göra en sämre vinst eller dylikt, vilket får aktieägarna att bli skraja och börja sälja sina andelar. Så sjunker aktiens värde. Nästa dag tror någon förstå-sig-påare att Telia nog kommer att gå superbra, vilket gör att alla vill ha Telia-aktier och aktien stiger.
Det är ju bara på låtsas!
En jättesandlåda för vuxna.
Och det är våra pengar som det leks med.
Pensionssparanden, fondsparanden, försäkringskapital m m.
Det är inte roligt.
Ytterligare en yrkesgrupp som kunde göra något konstruktivt i stället.
Min svåger har en bra plan för att lösa detta.
Han tycker att börsen bara skulle vara öppen en dag om året.
Då fick de seriösa placerarna köpa och sälja bäst de ville och stå sitt kast i ett år.
På så vis får man stabilitet i ekonomin och investeringar på riktigt.
Jag tycker det verkar vara en utmärkt lösning.
Kanske Sverige kan vara en föregångare i detta?
Djurpratare - finns de?
För många år sedan fick jag höra talas om djurpratare. Det var till och med en släkting som sysslade med sådant. Jag skickade dit ett foto av en krånglig katt och en hundralapp. Tillbaka kom ett mail med funderingar från en katt.
Märkligt...
Men det verkade onekligen fungera.
För ett litet tag sedan insåg jag att jag kunde prata med djur. Det räcker med att jag tänker frågan tyst och tittar på djuret i fråga (eller en bild), så kommer en massa funderingar. Man skulle kunna tro att det är fantasier från mig, men det som kommer är så pass märkligt att jag inte skulle kunna ljuga ihop det ens med min fantasi. Och alla djurägare har hittills varit jättenöjda och skrattat både högt och länge.
Det är mycket märkligt, det håller jag med om.
Allra märkligast är att alla djur jag har pratat med är så speciella.
De verkar vara original hela bunten.
Antingen beror det på att de oftast inte tillhör en flock och därför aldrig har behövt ändra på egenheter och vanor, dvs inte behövts socialisera och anpassa sig.
Eller så beror det på att man som djurpratare mest träffar problem-djur, som har en massa hyss för sig.
Jag vet inte - men det är roligt.
Djuren är roliga bekantskaper, som man minns i åratal efter.
De förgyller min vardag!
Så svaret på frågan är: Ja.
Vi finns. Fler än du tror kan kommunicera med djur på olika sätt.
Och det är inget båg.
fredag 25 juni 2010
Midsommarstress
Körde några mil inför midsommarhelgen i husbil. Med en tungt lastad vagn och världens minsta fiat-motor, finns det ingen anledning att stressa. Fram kommer man, men det går fortare i nerförsbackarna och långsamt uppför.
När man sitter högre ser man bättre och det blir en hel del att fundera över.
Som den där Golfen med en medelålders kvinna som trängde sig förbi mig i en livsfarlig omkörning (höll på att frontalkrocka). Jag körde 70 på 70-väg och det var tydligen oerhört provocerande. Så fort hon hade slängt sin in framför mig, upptäckte hon fartkameran 20 meter framför bilen och tvärnitade. Ja tjena... Är det smart, när man jagas av en elefant till husbil? Rekommenderas endast om man vill ha 3 ton bil i röven.
Eller den där ganska nya BMW:n, som försökte köra om i trafikkön förbi en olycka. Alla kör vänsterfil, eftersom vi har observerat att högerfilen är avstängd. Inte han... Eller så såg han möjligheten att komma om lite folk. Han körde ända fram till avspärrningen, blinkade och körde in i kön igen.
Det roliga var att han satt där fram och såg helt cool ut. En kille i 40-årsåldern, inget hår och glassig uppsyn. Bakom honom rådde totalkaos. Så mycket prylar inpackade att barnen var upptryckta mot rutorna med sneda näsor och mamman knappt syntes under ett hav av kassar.
Längst bak i bakrutan låg en rosa pelargon. Den var inslängd sist, lite på sned och såg rätt illa medfaren ut redan. Jag såg dialogen på garageuppfarten framför mig.
Hon: - Det blir inte midsommar utan en rosa pelargon!
Han: - JA MEN VISST, jag slänger in den också!
Eller alla de som körde 120 på den smala 70-vägen utan vägren. Hade de så bråttom till midsommarfirandet? Hoppas att de sex ambulanserna med sirener som jag såg under resans gång inte var på väg till någon av dem...
Eller de som kaosade på en bensinmack längs vägen. Bilar vid automaterna, bilar bakom som tutade på bilarna framför (trots att ägarna till dessa snällt stod i kö inne i butiken), bilar på tvären så man inte kunde köra förbi, bilar parkerade tvärs över handikapp-rutorna, folk som sprang kors och tvärs med glassar, tvättspannar och plånböcker. Det kändes som att plötsligt vara i bilarnas Marrakech.
Sammanfattat: Midsommar är något absolut heligt. Då har vi traditioner, vi har måsten, vi har drömmar. Och är det en rosa pelargon som gör susen, så måste den med.
Ungefär som sillen och gräslöken.
Och om det krävs en extra runda på Maxi strax innan stängningsdags dagen innan midsommar, så är det så.
Sand mellan tårna - underbart!
Sand är underbart.
Spelar ingen roll vilken konsistens eller storlek på kornen - jag blir lycklig av sand.
Tänk att sitta på en strand och köra ner fötterna i sanden, sila den mellan sina fingrar, lägga armar och ben på den solvarma sanden och forma den efter sin kropp.
Fantastiskt!
Den känns så skön.
Och det finns så många sorters sand!
Grovkornig, som inte fastnar på huden. Den bästa någonsin i den här kategorien upplevde jag på Beach Cleopatra i Alanya, Turkiet. Rundade pyttestenar i vackra färger, mjukt och formbart utan att sätta sig på något.
Finkornig med enstaka vackra stenar i. Skönt för fötterna medan man fyndar härliga stenar att leka med eller samla på eller ta hem.
Mjuk, len, kall sand som på Gotland - min favoritsand. Den är så len att det är som en smekning på huden. På ytan kan den vara lite varm ibland, men så fort man gräver sig ner är den sval och underbar. Den silar bättre än all annan sand och lämnar lite ljust damm efter sig (kalk). Att torrsimma i sand på Gotland är någon sorts terapi för mig!
Jag vet inte varför.
Kanske är det någon sorts taktil stimulans som jag inte får på något annat sätt.
Kanske är det mest det att sand oftast åtfinns vid hav och sjöar (som jag älskar).
Nu vet jag: Jag ska skaffa mig en sådan där liten piffig sandlåda som stressade affärsmän skulle ha på skrivbordet för ett tag sedan och kratta fina ränder i! Men jag ska inte göra så. Jag ska ta upp den och sila den mellan fingrarna och drömma mig bort till sol och hav...
Spelar ingen roll vilken konsistens eller storlek på kornen - jag blir lycklig av sand.
Tänk att sitta på en strand och köra ner fötterna i sanden, sila den mellan sina fingrar, lägga armar och ben på den solvarma sanden och forma den efter sin kropp.
Fantastiskt!
Den känns så skön.
Och det finns så många sorters sand!
Grovkornig, som inte fastnar på huden. Den bästa någonsin i den här kategorien upplevde jag på Beach Cleopatra i Alanya, Turkiet. Rundade pyttestenar i vackra färger, mjukt och formbart utan att sätta sig på något.
Finkornig med enstaka vackra stenar i. Skönt för fötterna medan man fyndar härliga stenar att leka med eller samla på eller ta hem.
Mjuk, len, kall sand som på Gotland - min favoritsand. Den är så len att det är som en smekning på huden. På ytan kan den vara lite varm ibland, men så fort man gräver sig ner är den sval och underbar. Den silar bättre än all annan sand och lämnar lite ljust damm efter sig (kalk). Att torrsimma i sand på Gotland är någon sorts terapi för mig!
Jag vet inte varför.
Kanske är det någon sorts taktil stimulans som jag inte får på något annat sätt.
Kanske är det mest det att sand oftast åtfinns vid hav och sjöar (som jag älskar).
Nu vet jag: Jag ska skaffa mig en sådan där liten piffig sandlåda som stressade affärsmän skulle ha på skrivbordet för ett tag sedan och kratta fina ränder i! Men jag ska inte göra så. Jag ska ta upp den och sila den mellan fingrarna och drömma mig bort till sol och hav...
torsdag 24 juni 2010
Punktering på husbilen - skojjar du?
Idag skulle vi åka från Grythyttan till Motala för att fira midsommar med lite mer släkt. Ensam med två barn och vaga aningar om vägen var jag ändå ganska lugn till en början.
På vägen skulle det sammanträffas med en ömmande fot, skulle köra akut-reiki på denna. Träff vid Svampen vid tvåsnåret, var planen.
Jag körde iväg och kände mig stark. Det gick kanon att läsa vägvisningarna på iPhonen, barnen skötte sig med respektive aktiviteter och allt var som det skulle.
Strax innan Örebro såg jag en långtradare plötsligt svänga ut i vänsterfil och jag gjorde detsamma direkt. Visst... En annan långtradare hade fått punktering i högerfilen. Från ett av de mittre däcken stod det som en sjal ut i vägbanan.
Jag körde nöjd förbi men en kilometer senare ungefär hörde jag ett vinande ljud. Eftersom jag inte är varken speciellt tekniskt intresserad eller erfaren av bilhaveri, funderade jag över ljudet. Är det så en fläktrem låter innan den brister? Eller... kunde det vara en punktering?
Radio och fläktar dödades snabbt och öronen fälldes ut. Kändes ingenting i ratten. Bäst att stanna ändå, tänkte jag och tog första bästa avfart. Där fanns en liten grusväg som jag stannade på.
Lite darrig i benen klev jag ut, orolig för vad jag skulle se. När jag rundade huven, åkte händerna upp till håret i ren panik. Platt framdäck! Hjälpamig, vad gör man nu?
Jag har aldrig bytt ett däck på en bil, ännu mindre på en husbil som väger många ton. Efter några telefonsamtal hade jag en bilassistensfirma på tråden. En timme kunde det ta, så det var bara att gilla läget.
Lite fika till barnen, alla fönster öppna (solen stekte verkligen) och ringa lite till väntande fot m m. Barn hoppar ut och leker, blir kolvarma och törstiga. Kyl vill inte starta, men jag låtsas att det fungerar ändå.
- Mamma, här får du blommor! Dottern trycker upp en näve TIMOTEJ i ansiktet på mig. Aj då... Jag är jätteallergisk mot timotej. Ögonen svullnar upp direkt, näsan börjar rinna.
- Mmmm, va fina, men just den sorten tål inte mamma. Kan du gå och lägga dem i diket och plocka några andra kanske?
Ut med linserna och byt till glasögon. Snyta och snora. Då ropar Sonen:
- Mamma, Syrran bajsar.
Vi brukar inte tillåta bajsande i husbilen, men måste man gå så måste man gå.
När jag ska torka inser jag att det inte finns en chans att den blajan ska kunna gå ner i det lilla hålet till bajstanken. Här måste petas ner. Och jag som har bajsfobi!
Nå, jag petar och spolar och fixar tills allt är borta. Sedan skrubbas händer, armar, naglar, toaletter, borstar, handfat och golv i rena skräcken.
Vägassistensen ringer ideligen. Hittar inte riktigt. Hur svårt kan det vara? Exakt 12 km från Örebro och 28 från Lindesberg. Vad vägen heter? INTE FAN VET JAG! Jag hann faktiskt inte läsa på skylten, men jag står precis vid vägen - ni kan inte missa mig! Ändå skickar jag koordinaterna till snubbens mobilnummer.
Så småningom svängde han dock in på vägen. En glad kille med inget hår men skägg hoppade ut. Var reservhjulet finns? Under där bak. Genom ett litet, litet hål inifrån (när man tagit bort en plastplutt) kunde man vrida runt en bult så att extrahjulet sjönk ner mot marken.
Han tyckte grusvägen var för knögglig, så jag lånade ut en filt som jag pulade in. Det tog evigheter att skruva ner hjulet, och sedan gick det inte att ta loss det. Fastrostat i vajern. Så småningom fick han dock loss det, med viss hjälp, och gav sig på att hissa upp bilen på domkraft.
Tror ni han hade en tjusig, automatisk domkraft?
Nej, en helt vanlig.
Han hade också ett vanligt fälgkors (med någon sorts himpa-jimpa-förlängning) - "ja, det håller på att gå sönder helt" - och allt på husbilen var förstås gravt fastrostat. Efter varje stampning på förlängningen pausade han, pustade lite, tittade ut över nejden och hissade upp byxorna. Det tog lång tid... Dessutom var hjulet fastrostat, så även när bultarna var borta satt hjulet fint fast.
Då vänder sig snubben till mig och frågar:
- Du har inte en slägga i husbilen?
!!!!!
Som om man har med sig blandade jätteredskap i en husbil! Faktiskt saknar vi också yxa, motorsåg och styltor. Jag samlade ihop mig:
- Nej, har inte du det?
- Nej, det kan jag inte släpa runt på.
Ok...
Han hämtade dock en bärgningskrok och bankade loss hjulet, bytte händigt och fick ordning på det.
Hela tiden pratade han i telefon med headset. När jag klev in i husbilen för att köra till en mack och pumpa däcket bättre, hörde jag honom säga:
- Det här var det jävligaste jag har gjort. Värre än ett lastbilshjul!
Jag vevade ner rutan och ropade extra högt:
- TACK SÅ FANTASTISKT MYCKET! HA EN SUPERTREVLIG MIDSOMMAR!
Och så körde jag därifrån, lite fundersam.
Varför händer det mig? Och när jag är ensam med barnen?
Men å andra sidan gick det ju bra och jag var hel. Lite svettig under armarna, men i övrigt ok.
Ja ja, det är bara att le och köra vidare. Mot midsommar!
På vägen skulle det sammanträffas med en ömmande fot, skulle köra akut-reiki på denna. Träff vid Svampen vid tvåsnåret, var planen.
Jag körde iväg och kände mig stark. Det gick kanon att läsa vägvisningarna på iPhonen, barnen skötte sig med respektive aktiviteter och allt var som det skulle.
Strax innan Örebro såg jag en långtradare plötsligt svänga ut i vänsterfil och jag gjorde detsamma direkt. Visst... En annan långtradare hade fått punktering i högerfilen. Från ett av de mittre däcken stod det som en sjal ut i vägbanan.
Jag körde nöjd förbi men en kilometer senare ungefär hörde jag ett vinande ljud. Eftersom jag inte är varken speciellt tekniskt intresserad eller erfaren av bilhaveri, funderade jag över ljudet. Är det så en fläktrem låter innan den brister? Eller... kunde det vara en punktering?
Radio och fläktar dödades snabbt och öronen fälldes ut. Kändes ingenting i ratten. Bäst att stanna ändå, tänkte jag och tog första bästa avfart. Där fanns en liten grusväg som jag stannade på.
Lite darrig i benen klev jag ut, orolig för vad jag skulle se. När jag rundade huven, åkte händerna upp till håret i ren panik. Platt framdäck! Hjälpamig, vad gör man nu?
Jag har aldrig bytt ett däck på en bil, ännu mindre på en husbil som väger många ton. Efter några telefonsamtal hade jag en bilassistensfirma på tråden. En timme kunde det ta, så det var bara att gilla läget.
Lite fika till barnen, alla fönster öppna (solen stekte verkligen) och ringa lite till väntande fot m m. Barn hoppar ut och leker, blir kolvarma och törstiga. Kyl vill inte starta, men jag låtsas att det fungerar ändå.
- Mamma, här får du blommor! Dottern trycker upp en näve TIMOTEJ i ansiktet på mig. Aj då... Jag är jätteallergisk mot timotej. Ögonen svullnar upp direkt, näsan börjar rinna.
- Mmmm, va fina, men just den sorten tål inte mamma. Kan du gå och lägga dem i diket och plocka några andra kanske?
Ut med linserna och byt till glasögon. Snyta och snora. Då ropar Sonen:
- Mamma, Syrran bajsar.
Vi brukar inte tillåta bajsande i husbilen, men måste man gå så måste man gå.
När jag ska torka inser jag att det inte finns en chans att den blajan ska kunna gå ner i det lilla hålet till bajstanken. Här måste petas ner. Och jag som har bajsfobi!
Nå, jag petar och spolar och fixar tills allt är borta. Sedan skrubbas händer, armar, naglar, toaletter, borstar, handfat och golv i rena skräcken.
Vägassistensen ringer ideligen. Hittar inte riktigt. Hur svårt kan det vara? Exakt 12 km från Örebro och 28 från Lindesberg. Vad vägen heter? INTE FAN VET JAG! Jag hann faktiskt inte läsa på skylten, men jag står precis vid vägen - ni kan inte missa mig! Ändå skickar jag koordinaterna till snubbens mobilnummer.
Så småningom svängde han dock in på vägen. En glad kille med inget hår men skägg hoppade ut. Var reservhjulet finns? Under där bak. Genom ett litet, litet hål inifrån (när man tagit bort en plastplutt) kunde man vrida runt en bult så att extrahjulet sjönk ner mot marken.
Han tyckte grusvägen var för knögglig, så jag lånade ut en filt som jag pulade in. Det tog evigheter att skruva ner hjulet, och sedan gick det inte att ta loss det. Fastrostat i vajern. Så småningom fick han dock loss det, med viss hjälp, och gav sig på att hissa upp bilen på domkraft.
Tror ni han hade en tjusig, automatisk domkraft?
Nej, en helt vanlig.
Han hade också ett vanligt fälgkors (med någon sorts himpa-jimpa-förlängning) - "ja, det håller på att gå sönder helt" - och allt på husbilen var förstås gravt fastrostat. Efter varje stampning på förlängningen pausade han, pustade lite, tittade ut över nejden och hissade upp byxorna. Det tog lång tid... Dessutom var hjulet fastrostat, så även när bultarna var borta satt hjulet fint fast.
Då vänder sig snubben till mig och frågar:
- Du har inte en slägga i husbilen?
!!!!!
Som om man har med sig blandade jätteredskap i en husbil! Faktiskt saknar vi också yxa, motorsåg och styltor. Jag samlade ihop mig:
- Nej, har inte du det?
- Nej, det kan jag inte släpa runt på.
Ok...
Han hämtade dock en bärgningskrok och bankade loss hjulet, bytte händigt och fick ordning på det.
Hela tiden pratade han i telefon med headset. När jag klev in i husbilen för att köra till en mack och pumpa däcket bättre, hörde jag honom säga:
- Det här var det jävligaste jag har gjort. Värre än ett lastbilshjul!
Jag vevade ner rutan och ropade extra högt:
- TACK SÅ FANTASTISKT MYCKET! HA EN SUPERTREVLIG MIDSOMMAR!
Och så körde jag därifrån, lite fundersam.
Varför händer det mig? Och när jag är ensam med barnen?
Men å andra sidan gick det ju bra och jag var hel. Lite svettig under armarna, men i övrigt ok.
Ja ja, det är bara att le och köra vidare. Mot midsommar!
Militant anti-rökare
Jag gillar inte rökare.
Ledsen att säga det, men här är jag total-generalist.
(För att förtydliga: Jag menar folk som röker, inte brakfisar. Fast när jag tänker på det så gillar jag faktiskt inte någon av formerna så värst.)
Jag förstår inte varför man väljer att röka.
• Det luktar fördjävligt, så att börja är korkat.
• Ingen - INGEN - tycker om sin första cigg, så att ta en till är löjligt.
• Att lägga hundratals kronor varje månad på att förgifta sig själv är fantastiskt idiotiskt.
• Att dessutom låta sin korkade last det gå ut över sin omgivning är hänsynslöst.
• Allt runt omkring en rökare luktar skit.
• Det ser fånigt och otryggt ut att suga på en vuxen-napp.
Så:
Folk som röker är med andra ord svaga - de kunde inte stå emot grupptrycket.
De lär sig inte av sina misstag.
De har inte sinne för ekonomi och är självmordbenägna.
De saknar empati.
De luktar illa.
De har inget sinne för stil.
Nu blir nog en och annan läsare ilsken...
Men det är som det är. Jag ogillar rökare.
Däremot kan jag gilla personer som röker fastän de röker.
Men rökning är korkat, varken mer eller mindre.
Det tycker i alla fall jag.
Jag har aldrig hört något argument för att röka.
Däremot finns det en massa argument för att inte (kunna) sluta röka, det har jag full respekt för. Men om min giftpinneberoende svärmor klarar det, klarar alla det.
Jag är inte för totalförbud, för jag tycker det borde vara vars och ens ansvar att inte göra idiotiska saker. Däremot måste jag fortsätta hoppas på A Non Smoking Generation och hätska informationskampanjer i skolan.
Snälla - rädda nästa generation!
Ledsen att säga det, men här är jag total-generalist.
(För att förtydliga: Jag menar folk som röker, inte brakfisar. Fast när jag tänker på det så gillar jag faktiskt inte någon av formerna så värst.)
Jag förstår inte varför man väljer att röka.
• Det luktar fördjävligt, så att börja är korkat.
• Ingen - INGEN - tycker om sin första cigg, så att ta en till är löjligt.
• Att lägga hundratals kronor varje månad på att förgifta sig själv är fantastiskt idiotiskt.
• Att dessutom låta sin korkade last det gå ut över sin omgivning är hänsynslöst.
• Allt runt omkring en rökare luktar skit.
• Det ser fånigt och otryggt ut att suga på en vuxen-napp.
Så:
Folk som röker är med andra ord svaga - de kunde inte stå emot grupptrycket.
De lär sig inte av sina misstag.
De har inte sinne för ekonomi och är självmordbenägna.
De saknar empati.
De luktar illa.
De har inget sinne för stil.
Nu blir nog en och annan läsare ilsken...
Men det är som det är. Jag ogillar rökare.
Däremot kan jag gilla personer som röker fastän de röker.
Men rökning är korkat, varken mer eller mindre.
Det tycker i alla fall jag.
Jag har aldrig hört något argument för att röka.
Däremot finns det en massa argument för att inte (kunna) sluta röka, det har jag full respekt för. Men om min giftpinneberoende svärmor klarar det, klarar alla det.
Jag är inte för totalförbud, för jag tycker det borde vara vars och ens ansvar att inte göra idiotiska saker. Däremot måste jag fortsätta hoppas på A Non Smoking Generation och hätska informationskampanjer i skolan.
Snälla - rädda nästa generation!
onsdag 23 juni 2010
Ocker - en modern men accepterad synd
Låna ut pengar med ränta eller inte, det är frågan...
Nu för tiden är det väl ingen som ens funderar över detta i vårt västerländska samhälle. Det är ju för oss självklart att de som har kapital vill ha avkastning på det om någon annan ska använda det.
Jag såg på Köpmannen från Venedig på TV härom veckan. Döm om min förvåning när jag insåg att det var förbjudet i tidig kristendom att kräva ränta! Det var därför man ansåg att judarna var orena - de lånade nämligen ut pengar mot ränta. Därför fick de bo i speciella områden i städerna (ghetton) där de låstes in mot slutet av dagen.
Muslimerna har ju fortfarande det här systemet. Det är förbjudet att tjäna pengar på pengar. Själv visste jag inte det förrän i vuxen ålder, och jag blev mycket förvånad. Varför? Om de som har pengar inte kan tjäna på att låna ut dem - varför skulle de då någonsin vilja göra det? I så fall är det ju roligare att investera dem själv. Ett sådant system måste ju leda till att somliga har all rikedom och andra ingenting.
Men så var det tydligen även i kristendomens ungdom. Det är ju spännande.
När försvann det förbudet?
Och hur? Om det är en kristen regel bör det väl stå skrivet i Bibeln. Finns det "rättrogna" kristna som håller sig till det?
Och varför håller muslimerna fast vid det?
Idel frågor, inga svar.
Vet du?
Omge dig själv med excellens
Finns det något bättre än att ha begåvade människor omkring sig?
Härliga, smarta, emotionella, kreativa, kompetenta varelser som förgyller vardagen?
Jag älskar det.
Men många känner sig hotade. De känner att de inte får tillräckligt med utrymme och spotlight.
Därför umgås de och jobbar med folk som är sämre än dem. Då får de glänsa och känna sig jättebra.
För mig är det ett tecken på osäkerhet.
Då tror man inte mycket på sig själv...
Självklart vill man jobba och umgås med de bästa av de bästa!
Då kan man ju lära sig saker och utvecklas. Det är sporrande. Det är lycka.
Härliga, smarta, emotionella, kreativa, kompetenta varelser som förgyller vardagen?
Jag älskar det.
Men många känner sig hotade. De känner att de inte får tillräckligt med utrymme och spotlight.
Därför umgås de och jobbar med folk som är sämre än dem. Då får de glänsa och känna sig jättebra.
För mig är det ett tecken på osäkerhet.
Då tror man inte mycket på sig själv...
Självklart vill man jobba och umgås med de bästa av de bästa!
Då kan man ju lära sig saker och utvecklas. Det är sporrande. Det är lycka.
tisdag 22 juni 2010
Större och större år för år...
Jag har aldrig varit smal. Inte smal på det där fotomodellssättet. Och aldrig så att jag själv har varit nöjd.
Det har alltid varit för mycket ludd under huden i mitt tycke. När jag var 13 år hade jag en klump i halsen när jag insåg att om jag lade en linjal från höftben till höftben, så nuddade min mage den. Äckligt! Och jag tyckte det var en sorgens dag när min rumpa blev större än cykelsadeln.
Måttstockarna har alltid varierat, men resultatet det samma. Jag har aldrig varit tillräckligt smal.
När jag tränade hysteriskt (minst 2 hårda pass om dagen, plus gärna 3 danslektioner), var det inte heller tillräckligt bra. Jag åt en fryst viktväktarmeny med ris en gång om dagen och drack te i övrigt. Kroppen kraschade, men jag vägrade äta mer. Det skulle göra mig tjock.
Nu tittar jag på gamla bilder och tänker: "Men vad jag var smal och snygg!"
Jag var ju supervältränad, slank och muskulös. Inte mager, men läcker.
Fast då var jag inte nöjd.
Då - som nu - tänkte jag: "Usch, vilken dubbelhaka, vilka stora armar, vilken ful mage."
Numera när jag ser mig själv på bild tänker jag mer: "Det är inte jag."
Jag känns inte vid den här fat-suiten som någon har klistrat utanpå mitt egentliga jag.
Eller rättare sagt: Jag står inte ut med att se den. I vardagen, när jag går omkring och lever mitt vanliga liv, trivs jag utmärkt. Jag känner mig skön och mjuk och har äntligen (nästan) ingen smärta. Det är skönt att vara jag.
Men bilderna av mig är förfärliga!
Då ser jag en lat, ful, äcklig looser. Konstigt nog ger jag mig själv en massa andra egenskaper också: Kärringaktig, feg, snörpig, besserwisser...
Och så känns det inte som jag alls.
Undrar om jag om tio år kommer att tänka: "Men vad snygg jag var!"
Förhoppningsvis inte...
Jag är helt säker på att jag måste älska mig själv innan jag blir nöjd med vilken form jag än har. Det är prio ett just nu. Den här gången tänker jag inte ta genvägen via anorexia, träningsnevros eller vattendiet. Nu ska jag göra jobbet från grunden. Det får ta den tid det tar.
Och under tiden ser jag ut så här.
Det är det som är svårast att acceptera.
Det har alltid varit för mycket ludd under huden i mitt tycke. När jag var 13 år hade jag en klump i halsen när jag insåg att om jag lade en linjal från höftben till höftben, så nuddade min mage den. Äckligt! Och jag tyckte det var en sorgens dag när min rumpa blev större än cykelsadeln.
Måttstockarna har alltid varierat, men resultatet det samma. Jag har aldrig varit tillräckligt smal.
När jag tränade hysteriskt (minst 2 hårda pass om dagen, plus gärna 3 danslektioner), var det inte heller tillräckligt bra. Jag åt en fryst viktväktarmeny med ris en gång om dagen och drack te i övrigt. Kroppen kraschade, men jag vägrade äta mer. Det skulle göra mig tjock.
Nu tittar jag på gamla bilder och tänker: "Men vad jag var smal och snygg!"
Jag var ju supervältränad, slank och muskulös. Inte mager, men läcker.
Fast då var jag inte nöjd.
Då - som nu - tänkte jag: "Usch, vilken dubbelhaka, vilka stora armar, vilken ful mage."
Numera när jag ser mig själv på bild tänker jag mer: "Det är inte jag."
Jag känns inte vid den här fat-suiten som någon har klistrat utanpå mitt egentliga jag.
Eller rättare sagt: Jag står inte ut med att se den. I vardagen, när jag går omkring och lever mitt vanliga liv, trivs jag utmärkt. Jag känner mig skön och mjuk och har äntligen (nästan) ingen smärta. Det är skönt att vara jag.
Men bilderna av mig är förfärliga!
Då ser jag en lat, ful, äcklig looser. Konstigt nog ger jag mig själv en massa andra egenskaper också: Kärringaktig, feg, snörpig, besserwisser...
Och så känns det inte som jag alls.
Undrar om jag om tio år kommer att tänka: "Men vad snygg jag var!"
Förhoppningsvis inte...
Jag är helt säker på att jag måste älska mig själv innan jag blir nöjd med vilken form jag än har. Det är prio ett just nu. Den här gången tänker jag inte ta genvägen via anorexia, träningsnevros eller vattendiet. Nu ska jag göra jobbet från grunden. Det får ta den tid det tar.
Och under tiden ser jag ut så här.
Det är det som är svårast att acceptera.
En helt ny skola!
Var på Skolverkets konferens om den nya skollagen och övriga reformer på utbildningsområdet. Tjena - nu händer det grejer!
Utbildningssystemet har ju behövt en översikt länge.
Sänkta kunskapsnivåer, problem vid högskolestudier och yrkeslivet, matte och naturvetenskapliga ämnen på tillbakagång - visst har det funnits utrymme för förbättringar.
Jag är imponerad av den totala insats som nu planeras!
Ny skollag - där alla skolor likställs och får samma krav och rättigheter, där förskolan räknas in, där ansvaret hamnar ute på enheterna hos rektor och där elever och föräldrar kan överklaga ungefär allting. Inga absoluta kunskapsmål - varje elev ska stimuleras obegränsat utifrån sin förmåga. Mer ansvar hos lärarna och stöd till eleverna, men också högre krav på effektivitet.
En helt ny vääääärld!
(Disney - du hör den va?)
Ett omfattande informationsarbete är på gång. Alla ska med på tåget, tänker Skolverket och kör så det ryker. Informationsmöten, webbutbildningar, massor av material - en massiv insats.
Dessutom en ny lärarutbildning, fokus på vidareutbildning av såväl rektorer som lärare, nya läroplaner och nationella prov i år 3, 6 och 9.
Jag tror det blir bra, riktigt bra.
Äntligen!
Utbildningssystemet har ju behövt en översikt länge.
Sänkta kunskapsnivåer, problem vid högskolestudier och yrkeslivet, matte och naturvetenskapliga ämnen på tillbakagång - visst har det funnits utrymme för förbättringar.
Jag är imponerad av den totala insats som nu planeras!
Ny skollag - där alla skolor likställs och får samma krav och rättigheter, där förskolan räknas in, där ansvaret hamnar ute på enheterna hos rektor och där elever och föräldrar kan överklaga ungefär allting. Inga absoluta kunskapsmål - varje elev ska stimuleras obegränsat utifrån sin förmåga. Mer ansvar hos lärarna och stöd till eleverna, men också högre krav på effektivitet.
En helt ny vääääärld!
(Disney - du hör den va?)
Ett omfattande informationsarbete är på gång. Alla ska med på tåget, tänker Skolverket och kör så det ryker. Informationsmöten, webbutbildningar, massor av material - en massiv insats.
Dessutom en ny lärarutbildning, fokus på vidareutbildning av såväl rektorer som lärare, nya läroplaner och nationella prov i år 3, 6 och 9.
Jag tror det blir bra, riktigt bra.
Äntligen!
måndag 21 juni 2010
Oväntat unika individer
"Du har likadana ögon som din mor."
"Tänk, han har farfars öron!"
Visst brukar vi säga så. Men om vi tittar riktigt noga och jämför de där öronen eller ögonen, ser vi ju att de bara liknar varandra. De är inte exakta kopior.
Varje individ gör sin egen variant med den genuppsättning vi får.
Det är ju fantastiskt!
Hur många varianter går det egentligen att göra av en näsa, kan man undra.
Tydligen hur många miljarder som helst.
Ingen näsa upprepas exakt, varje har sin speciella touch.
Jag läste att franska forskare har upptäckt att varje människa sänder ut en radiosignal via sina svettkörtlar. Dessa är tydligen spiralformade och fungerar på något vis som sändare för den här helt individuella signalen.
På sikt innebär det att man kommer att via satellit kunna följa individer över hela jorden. (Jag hoppar över Storebror ser dig-diskussionen idag.) Min tanke är att det är fantastiskt roligt! Tänk att vi går omkring och sänder en signal hela dagarna. De personer som vi gillar kanske vi gillar mest för att deras signal är kompatibel med vår! Vi väljer kanske partner lika mycket med svettkörtlarna som med våra sinnen!
Visst är det kul att tänka sig?
Och återigen förundras jag.
Inte ens tvillingar sänder på samma frekvens.
Är det inte förunderligt stort?
Familjen Taikon
Jag älskar vår husbil! Det är en så fantastisk frihetskänsla att bara ge sig iväg, inte behöva planera och ta dagen som den kommer.
Vi packar in två barn och en eller två vuxna, massor av bra saker och bara kör. Oftast har vi en plan eller en riktning, t ex att hälsa på hos någon trevlig person.
Efter några dagar på väg känner jag mig som mamma Taikon. Vid det laget är alla rutinerade. När husbilen stannar, öppnas dörrarna och familjen väller ut, lite lagom rufsiga i håret och med kläderna lite på trekvart (det kan vara lite trångt vid påklädning). Alla är lite yrvakna, antingen efter sömn eller av resan.
Och folk stirrar...
Man skulle kunna tro att de aldrig har sett en resande-familj förut.
Det är ju så praktiskt. Man har allt med sig hela tiden.
Livet är oerhört flexibelt.
Och när man hälsar på hemma hos någon, har man sitt eget hus med sig dit. Man blir liksom en gästande granne, vilket är det bästa av två världar.
Efter ett tag kommer man riktigt in i det. Då händer en av två saker: Antingen längtar man hem till bekvämligheterna eller så vill man bara fortsätta och fortsätta. Ta sikte på bron (i Malmoe), och bara köra tills dieseln tar slut. Eller tills man tankar igen. Mot Toscana!
För vem vill egentligen hem till tvätten? Och städningen, att betala räkningar och hela plikt-livet? Vem saknar det?
Inte jag.
Jag kan lätt bli en Taikon.
Det är nog de resande som har förstått livets mening.
Vi packar in två barn och en eller två vuxna, massor av bra saker och bara kör. Oftast har vi en plan eller en riktning, t ex att hälsa på hos någon trevlig person.
Efter några dagar på väg känner jag mig som mamma Taikon. Vid det laget är alla rutinerade. När husbilen stannar, öppnas dörrarna och familjen väller ut, lite lagom rufsiga i håret och med kläderna lite på trekvart (det kan vara lite trångt vid påklädning). Alla är lite yrvakna, antingen efter sömn eller av resan.
Och folk stirrar...
Man skulle kunna tro att de aldrig har sett en resande-familj förut.
Det är ju så praktiskt. Man har allt med sig hela tiden.
Livet är oerhört flexibelt.
Och när man hälsar på hemma hos någon, har man sitt eget hus med sig dit. Man blir liksom en gästande granne, vilket är det bästa av två världar.
Efter ett tag kommer man riktigt in i det. Då händer en av två saker: Antingen längtar man hem till bekvämligheterna eller så vill man bara fortsätta och fortsätta. Ta sikte på bron (i Malmoe), och bara köra tills dieseln tar slut. Eller tills man tankar igen. Mot Toscana!
För vem vill egentligen hem till tvätten? Och städningen, att betala räkningar och hela plikt-livet? Vem saknar det?
Inte jag.
Jag kan lätt bli en Taikon.
Det är nog de resande som har förstått livets mening.
Att lusa omkring
De bästa dagarna är hemmadagarna.
Då man inte ska åka hemifrån alls, bara stanna innanför tomtgränsen.
Man kan klä sig hur som helst.
Behöver inte tänka på färgmatchning eller lämplighet, behöver inte ha tuttekasse, slipper skor och skärp. Allt är ledigt, mjukt, bekvämt. Ofta tar jag väldigt färgstarka kläder med swung i, så att det känns som om jag flyger när jag går.
Håret står på ända och inget smink kommer i närheten av ansiktet.
Jag har naturlig deodorant, inte aluminiumbaserat klister.
Allt andas frihet.
Jag är lycklig, känner mig som Guds barn och en del av naturen.
Då och då händer det att folk tittar in dessa dagar. Jag tror att de upplever det som pinsamt. Inte jag, för jag tycker att man får se ut på olika sätt vid olika tillfällen. Men folk som är vana vid att se mig i full stass, blir liksom illa berörda av... nakenheten.
Apropå nakenhet har jag en rolig anekdot som är daterad till juni, det året vi precis hade flyttat ut på landet. Det var midsommarafton och Maken och jag höll på att fixa till oss, skulle iväg på galej. Jag satt på toaletten med öppen dörr och Maken stod i kalsonger och strök sin skjorta.
Då ringer det på. Jag, som sitter på toaletten precis vid dörren, skriker till Maken att öppna, men för Guds skull stänga toadörren först. Han vägrar, så jag hoppar upp snabbt, spolar och tvättar händerna. Just då hade jag bara en väldigt kort klänning på mig. Den skulle senare kompletteras med tights, men det hade jag inte riktigt hunnit med.
Nå, jag går och öppnar.
Döm om min förvåning när jag ser vår präst stå utanför, i svart skrud och allt.
Han vill hälsa oss välkomna till sin församling och bjuda in oss till gudstjänst, kyrkokör och olika evenemang. Vi tar i hand och jag korsar benen, i förhoppningen att han inte ska märka hur kort klänningen är.
En präst i vårt hus, på oannonserat besök!
På midsommarafton!
Var det en lämplig dag?
Dessutom ger han sig inte förrän han får träffa Maken, som kommer skruttande i nystruken skjorta, kalsonger och strumpor. Vi småpratar en stund, tackar så artigt vi kan nej till olika förfrågningar och föser ut honom.
Om vi lärde oss att inte bajsa för öppen dörr och springa runt halvnakna?
Nej.
Det hör liksom friheten till.
Då man inte ska åka hemifrån alls, bara stanna innanför tomtgränsen.
Man kan klä sig hur som helst.
Behöver inte tänka på färgmatchning eller lämplighet, behöver inte ha tuttekasse, slipper skor och skärp. Allt är ledigt, mjukt, bekvämt. Ofta tar jag väldigt färgstarka kläder med swung i, så att det känns som om jag flyger när jag går.
Håret står på ända och inget smink kommer i närheten av ansiktet.
Jag har naturlig deodorant, inte aluminiumbaserat klister.
Allt andas frihet.
Jag är lycklig, känner mig som Guds barn och en del av naturen.
Då och då händer det att folk tittar in dessa dagar. Jag tror att de upplever det som pinsamt. Inte jag, för jag tycker att man får se ut på olika sätt vid olika tillfällen. Men folk som är vana vid att se mig i full stass, blir liksom illa berörda av... nakenheten.
Apropå nakenhet har jag en rolig anekdot som är daterad till juni, det året vi precis hade flyttat ut på landet. Det var midsommarafton och Maken och jag höll på att fixa till oss, skulle iväg på galej. Jag satt på toaletten med öppen dörr och Maken stod i kalsonger och strök sin skjorta.
Då ringer det på. Jag, som sitter på toaletten precis vid dörren, skriker till Maken att öppna, men för Guds skull stänga toadörren först. Han vägrar, så jag hoppar upp snabbt, spolar och tvättar händerna. Just då hade jag bara en väldigt kort klänning på mig. Den skulle senare kompletteras med tights, men det hade jag inte riktigt hunnit med.
Nå, jag går och öppnar.
Döm om min förvåning när jag ser vår präst stå utanför, i svart skrud och allt.
Han vill hälsa oss välkomna till sin församling och bjuda in oss till gudstjänst, kyrkokör och olika evenemang. Vi tar i hand och jag korsar benen, i förhoppningen att han inte ska märka hur kort klänningen är.
En präst i vårt hus, på oannonserat besök!
På midsommarafton!
Var det en lämplig dag?
Dessutom ger han sig inte förrän han får träffa Maken, som kommer skruttande i nystruken skjorta, kalsonger och strumpor. Vi småpratar en stund, tackar så artigt vi kan nej till olika förfrågningar och föser ut honom.
Om vi lärde oss att inte bajsa för öppen dörr och springa runt halvnakna?
Nej.
Det hör liksom friheten till.
söndag 20 juni 2010
Myrornas krig
I min trädgård finns en enorm naturkompost, aka utrymmet bakom uthuset. Där samsas överblivna plankor, gräsklipp, gamla grenar, stubbar, rens från landen, döda krukväxter och mycket annat.
I slutet av sommaren är det hög marknivå där. Efter vintern är det platt igen. Den sköter sig själv, komposten, och sakta tillverkas matjord.
Jag glömmer ibland vilka som gör jobbet.
Idag tittade jag till lite noggrannare och insåg att vi har skapat ett Myr-New York. Eller snarare Myr-Mexico City, för bekvämligheterna är få och det är ett slit för att överleva.
I den oformliga högen lever numera ungefär 1 billion myror. Myrstacken, som för två år sedan var imponerande 2 meter i diameter, har nu spridit sig till... hela området. Det kommer upp myror ur små gångar i marken (mellan grenar och gräsklipp och löv), det springer myror på plankor och gamla blommor. Högkvarteret, själva city, är i högen av stamklumpar efter Gudrun. (Vi kunde inte klyva allt stormfälle till ved. En del var för blött när vi väl kom fram till de bitarna, så vi slängde dem där bakom.)
Där är mer aktivitet än på Manhattan. Helt galet! Så många myror som vet precis vart de ska och vad de ska göra.
Härligt nog har stamklumpshögen blivit mycket mindre. Det är imponerande! Jag menar, små små myror har nästan lyckats tugga i sig omkring 400 kg träd.
När jag stod där och glodde på dem, var det en av alla billioner myror som uppmärksammade mig. Hon lyfte på huvudet, sedan framkroppen och främsta benparet och tittade på mig. Antennerna klippte lite, hon såg ut att lukta på luften. Plötsligt fällde hon ner benen och sprang vidare åt det håll hon planerat.
Fascinerande!
Jag kände att det där är en analogi för vårt mänskliga samhälle.
Herregud vad vi springer hela tiden!
Alla har så mycket att göra att vi knappt hinner se varandra.
Saker ska bäras, saker ska fixas, saker ska ätas, saker ska flyttas.
Fram och tillbaka, hit och dit, tills vi glömmer bort varför vi lever.
Det är ju helt galet egentligen.
Och om det skulle komma en överjordiskt stor alien-varelse och glo på oss, hade vi antagligen inte ens tagit oss tid att reflektera över det.
lördag 19 juni 2010
Flamskyddsmedel i maten
Jag blir förtvivlad när jag läser om uppmätbara halter av flamskyddsmedel i all mat. Det är ju bedrövligt!
Sverige är det enda landet i världen som är så flamskyddat. Det är för att det finns så ovanligt fina bestämmelser om brandskydd i Sverige. Bland annat innebär dessa bestämmelser att alla textilier som finns i offentlig miljö MÅSTE vara inpregnerade med flamskyddsmedel. Det är oerhört dyra tyger (gardintyger kan lätt kosta 500 kr/m), men vad värre är: Flamskyddsmedel är inte nedbrytbart. Allt som tippas bara läcker rätt ut i vårt grundvatten.
När vi startade Friskolan Kronobergshed, bestämde vi att vi skulle ha en inriktning mot miljö, hälsa och kultur. När brandskyddsmyndigheten kom med sina idéer, vägrade jag flamskyddsmedel. Jag sa att det måste finnas något annat alternativ, eftersom det går stick i stäv med det vi tror på.
Först var det förstås omöjligt. Sedan, efter vissa påtryckningar, kröp det fram att man kan använda textilier av naturfibrer (bomull, ylle, linne, siden) och spraya dem med koksaltlösning (1 krm salt till 1 dl vatten). Det skyddar tydligen tillräckligt bra för att användas på teatrar och så, även när man har pyroteknik och eld på scenen.
Tänk att det skulle vara så svårt att klämma fram direkt!
"Men då måste man inpregnera dem varje gång man har tvättat dem," sa brandgubben strängt. Som om det blir så ofta i en skola... En gång om året, kanske. Jag tror vi klarar det, sa jag. Kan ju för all del hälla salt i sköljvattnet om vi vill också.
När det finns så enkla och bra lösningar - varför låter man då så oerhört farliga ämnen som flamskyddsmedel dominera?
Är det verkligen den världen vi vill ha, där korvarna innehåller gift?
Dessa ämnen gör oss sterila, påverkar inlärningsförmågan, är skadligt för spädbarns utveckling med mera. Känns det bra att sådant finns i all mat och alla möjliga produkter vi omger oss med?
Det tycker i alla fall inte jag.
Det gör mig faktiskt beredd att spraya koksaltlösning flera gånger om året.
Sverige är det enda landet i världen som är så flamskyddat. Det är för att det finns så ovanligt fina bestämmelser om brandskydd i Sverige. Bland annat innebär dessa bestämmelser att alla textilier som finns i offentlig miljö MÅSTE vara inpregnerade med flamskyddsmedel. Det är oerhört dyra tyger (gardintyger kan lätt kosta 500 kr/m), men vad värre är: Flamskyddsmedel är inte nedbrytbart. Allt som tippas bara läcker rätt ut i vårt grundvatten.
När vi startade Friskolan Kronobergshed, bestämde vi att vi skulle ha en inriktning mot miljö, hälsa och kultur. När brandskyddsmyndigheten kom med sina idéer, vägrade jag flamskyddsmedel. Jag sa att det måste finnas något annat alternativ, eftersom det går stick i stäv med det vi tror på.
Först var det förstås omöjligt. Sedan, efter vissa påtryckningar, kröp det fram att man kan använda textilier av naturfibrer (bomull, ylle, linne, siden) och spraya dem med koksaltlösning (1 krm salt till 1 dl vatten). Det skyddar tydligen tillräckligt bra för att användas på teatrar och så, även när man har pyroteknik och eld på scenen.
Tänk att det skulle vara så svårt att klämma fram direkt!
"Men då måste man inpregnera dem varje gång man har tvättat dem," sa brandgubben strängt. Som om det blir så ofta i en skola... En gång om året, kanske. Jag tror vi klarar det, sa jag. Kan ju för all del hälla salt i sköljvattnet om vi vill också.
När det finns så enkla och bra lösningar - varför låter man då så oerhört farliga ämnen som flamskyddsmedel dominera?
Är det verkligen den världen vi vill ha, där korvarna innehåller gift?
Dessa ämnen gör oss sterila, påverkar inlärningsförmågan, är skadligt för spädbarns utveckling med mera. Känns det bra att sådant finns i all mat och alla möjliga produkter vi omger oss med?
Det tycker i alla fall inte jag.
Det gör mig faktiskt beredd att spraya koksaltlösning flera gånger om året.
Ny synvinkel
Det är bra att titta på saker från flera håll.
Förr har jag trott att det mest gäller synpunkter. Jag är hårt drillad i att se saker ur olika perspektiv, vilket jag är glad för. Det gör mig mer empatisk och mindre överraskad när folks åsikter slår till. (Men vissa saker är man aldrig beredd på.)
Det är också karaktärsdanande och intellektuellt stimulerande att tvingas byta synvinkel. I skolan fick vi träna på att debattera för en sak, och direkt därefter emot samma sak. Det var bra och roligt!
För några dagar sedan insåg jag att det också gäller triviala saker, som t ex möbler.
Vi har en väldigt ful soffa hemma. Den var snygg i två år, tills bycast-lädret började släppa det yttersta lagret. Nu fjällar den och svarta flagor regnar ner från ryggstödet på dem som sitter i den. Tyvärr har vi inte råd att köpa en ny - och pga av missledande information från möbelfirman reklamerade vi den inte i tid - så vi måste stå ut med den ett tag till. Den är en ständig källa till irritation.
Så, i samband med Sonens kalas, flyttade vi soffan för att få plats med kalaset bättre. Plötsligt blev rummet fantastiskt mycket större, öppnare, ljusare och trevligare! Vad mer var: Soffans skavanker syntes plötsligt mycket sämre. He he he...
Så en ny synvinkel kan vara lämplig i många sammanhang.
I det här fallet sparar det oss mycket irritation och ett eventuellt impulsköp av ersättningssoffa.
Förr har jag trott att det mest gäller synpunkter. Jag är hårt drillad i att se saker ur olika perspektiv, vilket jag är glad för. Det gör mig mer empatisk och mindre överraskad när folks åsikter slår till. (Men vissa saker är man aldrig beredd på.)
Det är också karaktärsdanande och intellektuellt stimulerande att tvingas byta synvinkel. I skolan fick vi träna på att debattera för en sak, och direkt därefter emot samma sak. Det var bra och roligt!
För några dagar sedan insåg jag att det också gäller triviala saker, som t ex möbler.
Vi har en väldigt ful soffa hemma. Den var snygg i två år, tills bycast-lädret började släppa det yttersta lagret. Nu fjällar den och svarta flagor regnar ner från ryggstödet på dem som sitter i den. Tyvärr har vi inte råd att köpa en ny - och pga av missledande information från möbelfirman reklamerade vi den inte i tid - så vi måste stå ut med den ett tag till. Den är en ständig källa till irritation.
Så, i samband med Sonens kalas, flyttade vi soffan för att få plats med kalaset bättre. Plötsligt blev rummet fantastiskt mycket större, öppnare, ljusare och trevligare! Vad mer var: Soffans skavanker syntes plötsligt mycket sämre. He he he...
Så en ny synvinkel kan vara lämplig i många sammanhang.
I det här fallet sparar det oss mycket irritation och ett eventuellt impulsköp av ersättningssoffa.
fredag 18 juni 2010
Har Golfströmmen vänt?
Vi klagar och klagar på vädret.
Det är för kallt, för blåsigt, för lite sol och för kort sommar.
Och visst är det så!
Det är samma väder vår/sommar/höst, med en och annan topp och dipp i temperatur.
Men vintern är jättekall och i år var den extremt snörik.
Hallå - är det någon annan än jag som anar oråd?
Alla klimatforskare varnar ju för att den globala uppvärmningen kommer att påverka klimatet på många sätt.
Till exempel kommer smältvattnet från Arktis förändra Golfströmmen, så att den saktar ner, vänder tidigare och på sikt inte alls kommer att transportera upp varmt fint vatten från mexikanska golfen till oss. Det betyder att vi får samma klimat som övriga delar av världen på vår breddgrad.
Som Alaska.
Eller Sibirien.
Korta somrar, lägre medeltemperatur och långa, kalla vintrar.
En annan misstänkt effekt av växthuseffekten är att det blir blåsigare.
Hmm... Har vi hört det någonstans?
Jag tycker det verkar på pricken det vi upplever här och nu!
"Men det skulle ju inte kunna gå så fort!" invänder skeptikern.
Då tänker jag på Australien. Där upptäckte forskare att partikelföroreningarna hade fördröjt effekterna av den globala uppvärmningen. De låg som ett täcke mellan solen och jorden, vilket gjorde att vi inte såg effekterna direkt. När vi nu börjar ordna upp våra partikelföroreningar, minskar molnet och plötsligt kommer solen helt till sin rätt... De kallar fenomenet Global Dimming.
Så två miljöproblem har liksom tagit ut varandra.
Till nu - eller?
Ja, jag vet inte. Jag blir bara totalt förtvivlad när jag tänker på att detta är Sveriges nya klimat. Farväl till hemodlade frilandstomater, majbad i sjön, sensommarpicnicar och lugnt fastlandsklimat.
Då återstår bara en sak: Emigration.
Det är för kallt, för blåsigt, för lite sol och för kort sommar.
Och visst är det så!
Det är samma väder vår/sommar/höst, med en och annan topp och dipp i temperatur.
Men vintern är jättekall och i år var den extremt snörik.
Hallå - är det någon annan än jag som anar oråd?
Alla klimatforskare varnar ju för att den globala uppvärmningen kommer att påverka klimatet på många sätt.
Till exempel kommer smältvattnet från Arktis förändra Golfströmmen, så att den saktar ner, vänder tidigare och på sikt inte alls kommer att transportera upp varmt fint vatten från mexikanska golfen till oss. Det betyder att vi får samma klimat som övriga delar av världen på vår breddgrad.
Som Alaska.
Eller Sibirien.
Korta somrar, lägre medeltemperatur och långa, kalla vintrar.
En annan misstänkt effekt av växthuseffekten är att det blir blåsigare.
Hmm... Har vi hört det någonstans?
Jag tycker det verkar på pricken det vi upplever här och nu!
"Men det skulle ju inte kunna gå så fort!" invänder skeptikern.
Då tänker jag på Australien. Där upptäckte forskare att partikelföroreningarna hade fördröjt effekterna av den globala uppvärmningen. De låg som ett täcke mellan solen och jorden, vilket gjorde att vi inte såg effekterna direkt. När vi nu börjar ordna upp våra partikelföroreningar, minskar molnet och plötsligt kommer solen helt till sin rätt... De kallar fenomenet Global Dimming.
Så två miljöproblem har liksom tagit ut varandra.
Till nu - eller?
Ja, jag vet inte. Jag blir bara totalt förtvivlad när jag tänker på att detta är Sveriges nya klimat. Farväl till hemodlade frilandstomater, majbad i sjön, sensommarpicnicar och lugnt fastlandsklimat.
Då återstår bara en sak: Emigration.
Kungabröllop - cuanto costa los bananas?
Jag är för kungahuset.
Kort sammanfattning: Det är kul och vi har råd.
Däremot undrar jag lite stilla varför vi, skattebetalarna, ska betala för bröllopet.
Vi betalar ju faktiskt redan deras apanage, slott och uppehälle.
Alla andra som gifter sig får spara pengar till sitt bröllop.
Det är en jättestor utgift, som i många fall sätter spår i ekonomin i flera år.
Man försöker rätta mun efter matsäck, men det springer lätt iväg ändå.
Det tycker jag att kungafamiljen kunde göra!
De har väl en hyfsad inkomst redan. Och Daniel har väl ett jobb? Kungen får väl chippa in med ett bidrag också. Sälja några presenter från någon representation på Blocket.
Staten borde stå för lite extra hurra för att folket ska kunna delta. Den delen som handlar om att medborgarna ska kunna ta del av tjohejet är statens utgifter. Sedan får TV- och radiokanalerna fixa uppträdanden/shower som firar. Att kommunerna skickar presenter kan väl också vara ok. Givetvis måste staten ta hand om säkerhetsaspekten, dvs stå för hela säkerhetspådraget.
Men själva bröllopet borde de faktiskt själva bekosta, tycker jag. De har ett stort hus som gästerna kan övernatta i. En och annan kock skulle säkert ställa upp gratis för publiciteten också...
Men jag är inte så insatt - kanske får de betala?
Avbetalning som dras från apanaget i 20 år framöver...
Det är ju ändå så att de har det hyfsat förspänt.
Behöver de leta bostad? Bo i en liten tvåa i en förort under tiden de springer på husvisningar och deltar i budgivningar? Nej. Ett fint, stort slott med alla bekvämligheter står färdigt för inflyttning.
Behöver de leta jobb? Hoppa på saker som betalar dåligt och har usla villkor, bara för att få något att skriva i CV:n? Nej. Viktoria har sitt på det torra, och Daniel lär väl få några fördelar av att bli prins, även om han väljer att fortsätta företagandet.
Behöver de stå i vårdkö eller planera barnfödslar efter försäkringskassans regler eller rensa ogräs eller städa eller sortera strumpor klockan 23? Nej, sannolikt inte.
Det är helt enkelt rätt glassigt att vara kunglig.
Så då kanske jag tycker att vi, som gör allt det där jobbiga - och lite till - i alla fall slipper betala för ett kalas som vi inte är bjudna till.
torsdag 17 juni 2010
I DON'T think you can dance!
Hur är folk funtade egentligen?
Varför söker folk till "So you think you can dance" när de inte har en susning?
Efter så många säsonger av fantastiska dansare, varför förstår människor inte sina begränsningar?
De sitter hemma på sina kammare och tänker: "I can do that!"
Och så åker de dit.
Varför?
Jag kan lite mer förstå att tondöva söker till Idol. Många tror ju faktiskt att de kan sjunga. Vi sjunger på dagis, i skolan och på scoutläger. Och många popsångare är självlärda, dvs de har inte tagit sånglektioner.
Men DANS... De talanger som går vidare i SYTYCD är galet skolade och har tränat många timmar, varje dag i åratal. Hur kan någon tro att det bara är att gå dit och jamma?
Nu pratar jag inte om de som är rena idioter och mystiska i allmänhet. Jag tänker på de som kan svänga lite på benen och skaka lite rumpa, dvs dansar för husbruk. De som blir genuint besvikna när de inte går vidare.
HUR kan de tro att de har en chans?
Jag blir lite upprörd.
Har lust att smälla till dem i ansiktet och peka med hela armen till dansklassen.
För kom inte och tro att du får uppmärksamhet och får leka med proffsen om du inte är beredd att göra jobbet.
En tysk attityd
"När en tysk faller på näsan, författar han en avhandling om markdofter."
Så stod det i Lilla Dassboken, som hängde på torrdasset på vårt sommarställe när jag var liten. Då skrattade jag bara lite, förstod väl inte riktigt.
Nu har jag kommit att känna igen mig.
Allt jag springer på kommer jag ihåg. Jag börjar också använda det direkt, utan att oroa mig för utbildning på området eller att jag inte kan allt i ämnet. Det lilla jag kan, ser jag till att få användning för - tills jag lär mig mer.
Ett exempel är när en ljussättare visade mig lite om ljussättning. Han gick igenom färgval, riktningar, motljus och frontljus, hur man skapar stämningar, övergångar... Lite sådär på en kafferast visserligen, men jag lyssnade hungrigt. Sedan satt jag med vid hela ljussättningen av nästa musikal och lärde mig mer. Därefter kan jag faktiskt lite om ljus, och har gärna åsikter om det i mina produktioner.
Tror jag att jag kan allt, att jag är professionell ljussättare? Nej, självklart inte. Men jag kan ljussätta lika bra som jag t ex kan sköta min bil. Inte är jag bilmekaniker, men jag klarar mig till vanligt bruk.
Får jag en avhandling i händerna, plöjer jag den och snappar upp det som är matnyttigt för mig. Så fort jag hamnar i en sits där detta kan vara användbart, plockar jag fram det.
Och om livet ger mig citroner, gör jag citronsaft.
Jag försöker använda det jag får till något bra, helt enkelt.
En del människor blir väldigt irriterade på detta. De tycker att jag trivialiserar allt, att jag ger mig på saker utan att kunna det i grunden, utan att ha utbildning. Ja - det är sant att jag inte kan det grundligt. Men varför inte använda det man kan? Bara man samtidigt är duktig på att lyssna på expertisen.
Det var så jag gjorde när jag renoverade en 400 kvm stor lokal (till dansundervisning) i stort sett själv. Jag var byggmästare, gjorde ritningar, bestämde eldragningar och rör, ljuddämpning och ljudinstallationer, spacklade, tapetserade och målade. Är jag ingenjör, elektriker, målare? Nej, men jag frågade sådana om råd och lärde mig på vägen.
Jag förstår inte varför det är hotande. Det är ju tyvärr så att det inte alltid finns möjlighet att anlita experter till allt. Då är det ju händigt om man själv har nödig kunskap.
Jag tror minsann att jag är lite tysk!
Så stod det i Lilla Dassboken, som hängde på torrdasset på vårt sommarställe när jag var liten. Då skrattade jag bara lite, förstod väl inte riktigt.
Nu har jag kommit att känna igen mig.
Allt jag springer på kommer jag ihåg. Jag börjar också använda det direkt, utan att oroa mig för utbildning på området eller att jag inte kan allt i ämnet. Det lilla jag kan, ser jag till att få användning för - tills jag lär mig mer.
Ett exempel är när en ljussättare visade mig lite om ljussättning. Han gick igenom färgval, riktningar, motljus och frontljus, hur man skapar stämningar, övergångar... Lite sådär på en kafferast visserligen, men jag lyssnade hungrigt. Sedan satt jag med vid hela ljussättningen av nästa musikal och lärde mig mer. Därefter kan jag faktiskt lite om ljus, och har gärna åsikter om det i mina produktioner.
Tror jag att jag kan allt, att jag är professionell ljussättare? Nej, självklart inte. Men jag kan ljussätta lika bra som jag t ex kan sköta min bil. Inte är jag bilmekaniker, men jag klarar mig till vanligt bruk.
Får jag en avhandling i händerna, plöjer jag den och snappar upp det som är matnyttigt för mig. Så fort jag hamnar i en sits där detta kan vara användbart, plockar jag fram det.
Och om livet ger mig citroner, gör jag citronsaft.
Jag försöker använda det jag får till något bra, helt enkelt.
En del människor blir väldigt irriterade på detta. De tycker att jag trivialiserar allt, att jag ger mig på saker utan att kunna det i grunden, utan att ha utbildning. Ja - det är sant att jag inte kan det grundligt. Men varför inte använda det man kan? Bara man samtidigt är duktig på att lyssna på expertisen.
Det var så jag gjorde när jag renoverade en 400 kvm stor lokal (till dansundervisning) i stort sett själv. Jag var byggmästare, gjorde ritningar, bestämde eldragningar och rör, ljuddämpning och ljudinstallationer, spacklade, tapetserade och målade. Är jag ingenjör, elektriker, målare? Nej, men jag frågade sådana om råd och lärde mig på vägen.
Jag förstår inte varför det är hotande. Det är ju tyvärr så att det inte alltid finns möjlighet att anlita experter till allt. Då är det ju händigt om man själv har nödig kunskap.
Jag tror minsann att jag är lite tysk!
onsdag 16 juni 2010
Sol sol kom igen
Redan som liten var jag väldigt fascinerad av inka-kulturen. Det här med att dyrka solen, det kunde jag förstå.
För mig har alltid solen känts som livets start.
Visst, vatten är också viktigt, men SOL...
Jag älskar sol.
Definitionen av en härlig dag är en med solsken. Sedan spelar det ingen roll om man missade kontraktet, bråkade med syrran och körde bensinslut.
Fast sådana saker tenderar faktiskt att bara hända på regniga och molniga dagar. Åtminstone för mig.
Jag tycker generellt sätt att alla är mycket trevligare, intelligentare och snyggare när solen lyser. Ingenting känns svårt, allt är möjligt och livet ligger framför mig. Bara jag får lite sol på näsan och tittar på en blå himmel.
Sol och ljus ger mig energi. Jag behöver inte sova så mycket och är pigg när jag vaknar. Dessutom stressar jag mindre, vilket är fantastiskt skönt. Så fort solen lyser hör jag "det löser sig, det gör det alltid" och allt känns chilligt.
Så jag stämmer in min första låt på blockflöjt:
"Sol, sol, kom igen
Sol, sol, kom igen
solen är vår bästa vän".
Det bidde en tummetott
Min tumme läker ihop fint.
Märkvärdigt fint, när man tänker på det.
Hur kan det bli en likadan tummetott när jag skar av en bit?
Tippen åkte alltså av, eller i alla fall en stor bit av den. Om kroppen bara skulle vara mån om att laga sig själv, skulle den ha skapat hud över den avskalade biten. Efteråt skulle jag ha haft en platt tipp, men med hud.
Men kroppen gör något mycket finare:
Den minns hur den såg ut innan och återskapar sig.
Tippen växer ut, lager för lager, tills den är lika rund och fin och EXAKT likadan som förut. Med hud och allt!
Hur kan den göra det?
Hur kan kroppen veta vilka celler den ska tillverka, hur många och var de ska sitta?
Det måste finnas en ritning.
En ritning som varje cell vet om, som finns inpräntad i vårt DNA.
Det är så vackert!
Jag blir så glad av att min kropp tycker att min tummetipp var så perfekt innan, att den måste återskapas exakt likadant.
Det gör att jag känner mig vacker och unik.
Det är ingen slump att jag ser ut som jag gör.
Varenda cell i min kropp vill att jag är den här figuren som jag är.
Det känns fantastiskt!
:D
Sex med patient är "olämpligt"?
En manlig sjuksköterska hade sex med kvinnlig patient på en psykiatrisk enhet. Det beskrivs som "olämpligt" av ledningen.
Ja, det kan man väl lugnt säga...
Det är väl alltid en bra idé att försöka hålla alla sexuella relationer så långt från jobbet som möjligt. Kan lätt bli lite krångligt annars. Att ha sex med sin chef eller en arbetskamrat (som man kommer att träffa varje dag) är väl också lite olämpligt.
Men att vårdpersonal limmar på patienten?
Jag trodde att det ingick i deras heliga ed, att aldrig flirta med de som de vårdar.
Snacka om att utnyttja sin maktposition!
Det är Lex Maria-anmält tack och lov.
Hur dåligt omdöme får man ha?
Det talas om att han borde tas ifrån sin legitimation. Ja, av flera skäl. Det bryter väl mot reglerna, men det ger ju också en indikation om hur klipsk han är. Verkar ju inte vara det vassaste redskapet i skjulet...
Kanske hade varit annorlunda om de efter flera års spanande på varandra hade inlett ett förhållande och beslutat sig för att bo ihop. Efter att hon hade friskförklarats och han hade lämnat det jobbet, förstås.
Då hade det blivit en kioskroman. "Under hela tiden då hon var min patient, kunde vi bara kasta långa, heta blickar efter varandra. I åratal var min enda önskan att hon skulle bli frisk. Och nu, efter hårt arbete från båda sidor, är hon återställd och vi kan äntligen umgås på ett annat plan."
Och så faller hon i hans armar och han drunknar i hennes brunstänkt gröna ögon. I en hungrig kyss uttrycker de sin i åratal återhållna kärlek.
Det hade varit en bättre historia.
Ja, det kan man väl lugnt säga...
Det är väl alltid en bra idé att försöka hålla alla sexuella relationer så långt från jobbet som möjligt. Kan lätt bli lite krångligt annars. Att ha sex med sin chef eller en arbetskamrat (som man kommer att träffa varje dag) är väl också lite olämpligt.
Men att vårdpersonal limmar på patienten?
Jag trodde att det ingick i deras heliga ed, att aldrig flirta med de som de vårdar.
Snacka om att utnyttja sin maktposition!
Det är Lex Maria-anmält tack och lov.
Hur dåligt omdöme får man ha?
Det talas om att han borde tas ifrån sin legitimation. Ja, av flera skäl. Det bryter väl mot reglerna, men det ger ju också en indikation om hur klipsk han är. Verkar ju inte vara det vassaste redskapet i skjulet...
Kanske hade varit annorlunda om de efter flera års spanande på varandra hade inlett ett förhållande och beslutat sig för att bo ihop. Efter att hon hade friskförklarats och han hade lämnat det jobbet, förstås.
Då hade det blivit en kioskroman. "Under hela tiden då hon var min patient, kunde vi bara kasta långa, heta blickar efter varandra. I åratal var min enda önskan att hon skulle bli frisk. Och nu, efter hårt arbete från båda sidor, är hon återställd och vi kan äntligen umgås på ett annat plan."
Och så faller hon i hans armar och han drunknar i hennes brunstänkt gröna ögon. I en hungrig kyss uttrycker de sin i åratal återhållna kärlek.
Det hade varit en bättre historia.
tisdag 15 juni 2010
Olika åsikter
Man kan tycka olika och ändå vara vänner.
Det är det inte alla som förstår.
Att ha olika åsikter innebär inte att man är osams. Det är helt skilda saker! Man kan mycket väl diskutera en fråga och landa i olika ståndpunkter även med sin bästa vän, sin älskling, sin förälder. Det är inget problem - så länge man skiljer på sak och person.
Att ogilla en handling eller en åsikt behöver ju inte betyda att man ogillar personen som har gjort/tycker så.
Skulle det bli alldeles för många olika åsikter, kanske det till slut blir så lite som man kommer överens om att det blir svårt att hitta gemensamma sysselsättningar. I så fall kan det väl bli ett problem.
Annars är det inte det.
Därför förstår jag inte folk som inte kan diskutera saker eller acceptera olika åsikter. Det är märkligt med folk som måste ha godkännande från alla för sina åsikter.
De verkar tycka att alla samtal måste sluta i konsensus, att alla är överens.
Det är inte nödvändigt.
Ibland kan man komma överens om att man inte kommer överens.
Det är det inte alla som förstår.
Att ha olika åsikter innebär inte att man är osams. Det är helt skilda saker! Man kan mycket väl diskutera en fråga och landa i olika ståndpunkter även med sin bästa vän, sin älskling, sin förälder. Det är inget problem - så länge man skiljer på sak och person.
Att ogilla en handling eller en åsikt behöver ju inte betyda att man ogillar personen som har gjort/tycker så.
Skulle det bli alldeles för många olika åsikter, kanske det till slut blir så lite som man kommer överens om att det blir svårt att hitta gemensamma sysselsättningar. I så fall kan det väl bli ett problem.
Annars är det inte det.
Därför förstår jag inte folk som inte kan diskutera saker eller acceptera olika åsikter. Det är märkligt med folk som måste ha godkännande från alla för sina åsikter.
De verkar tycka att alla samtal måste sluta i konsensus, att alla är överens.
Det är inte nödvändigt.
Ibland kan man komma överens om att man inte kommer överens.
Arbetsmiljö
Man upphör aldrig att förvånas över människors beteende.
Ta till exempel våra jobb. Vi tillbringar en stor del av vår vakna tid där, så det känns ju hyfsat viktigt att det är trivsamt och känns bra. Ändå är det så otroligt vanligt att det finns konflikter som lever vidare i åratal, vuxenmobbning, härskartekniker och mycket annat.
Hörde av en vän om en missnöjd människa som tillåts förgifta en hel arbetsplats. Hon intrigerar och smider ränker, försöker utesluta folk och få dem avskedade (med blandat resultat) och är allmänt besvärlig rent arbetsmässigt också. I min värld borde chefen ta itu med henne, eftersom hon skapar otrivsel och drar ner resultatet. Men inte! Hon är en sådan som kallar på facket och ställer till kalabalik. Lösningen blir i stället att folk stryker henne medhårs och låter henne hållas. Galet!
Läste också om Linnéuniversitetet nu i helgen. Många kompetenta anställda har slutat och facket beskriver en ohållbar situation. Ledningen ler och säger: "Att vår personal är intressant för andra, visar ju bara att vår personal är konkurrenskraftig!" Vad är det för resonemang? Nöjda anställda lämnar inte! Så enkelt är det. (Jovisst, kanske en eller annan - men när det blir många, så tyder det på något annat.)
Att sopa saker under mattan och låta idioter hållas är ju inte direkt ett framgångsrecept... Det är lite roligt, samtidigt som det ju är djupt sorgligt.
Jag kan inte låta bli att undra vem som är vuxen i de organisationerna...
Ta till exempel våra jobb. Vi tillbringar en stor del av vår vakna tid där, så det känns ju hyfsat viktigt att det är trivsamt och känns bra. Ändå är det så otroligt vanligt att det finns konflikter som lever vidare i åratal, vuxenmobbning, härskartekniker och mycket annat.
Hörde av en vän om en missnöjd människa som tillåts förgifta en hel arbetsplats. Hon intrigerar och smider ränker, försöker utesluta folk och få dem avskedade (med blandat resultat) och är allmänt besvärlig rent arbetsmässigt också. I min värld borde chefen ta itu med henne, eftersom hon skapar otrivsel och drar ner resultatet. Men inte! Hon är en sådan som kallar på facket och ställer till kalabalik. Lösningen blir i stället att folk stryker henne medhårs och låter henne hållas. Galet!
Läste också om Linnéuniversitetet nu i helgen. Många kompetenta anställda har slutat och facket beskriver en ohållbar situation. Ledningen ler och säger: "Att vår personal är intressant för andra, visar ju bara att vår personal är konkurrenskraftig!" Vad är det för resonemang? Nöjda anställda lämnar inte! Så enkelt är det. (Jovisst, kanske en eller annan - men när det blir många, så tyder det på något annat.)
Att sopa saker under mattan och låta idioter hållas är ju inte direkt ett framgångsrecept... Det är lite roligt, samtidigt som det ju är djupt sorgligt.
Jag kan inte låta bli att undra vem som är vuxen i de organisationerna...
måndag 14 juni 2010
Hurra - vi gjorde en åker!
Lokaltidningen gör en helsida på två bönder som har gjort en åker av en skogsdunge.
Det gör ont i mitt hjärta.
Vad är nyheten i detta? Är inte det en vanlig dag på jobbet för en bonde?
Jag läste hela artikeln i hopp om att förstå vad nyhets- eller informationsvärdet var. Det enda jag fick fram var att det tydligen inte är så vanligt att man avverkar skog för att göra åkermark samt att landskapet söder om Växjö kallas mjölkbältet. Och det blev en helsida!
Bönderna i fråga såg mycket nöjda ut. Arbetet hade tagit dem mellan 40 och 50 timmar. Jag tänker på alla ideella organisationer som gör storverk med betydligt fler timmar nerlagda, och detta utanför arbetstid. Ta till exempel den gamla skolan i Grönaberg härute i skogen som renoverades av ideella krafter (mycket pensionärer). Det tog tusentals timmar! De bevarar en bit kulturhistoria, på eget initiativ. Eller när vi startade Friskolan Kronobergshed och renoverade hemvärnsgården under en intensiv sommar. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket tid som lades ned där under semestern...
Artikeln känns en smula krystad.
Kanske finns det ett redaktionellt beslut att lokaltidningen måste vika en viss del av sina reportage till lantbrukarna.
Läsvärdet är dock något begränsat, som jag ser det.
Och ingen kom hem till mig och gjorde reportage när jag grävde upp ett nytt grönsaksland i en oländig del av trädgården - för hand! :D
Det gör ont i mitt hjärta.
Vad är nyheten i detta? Är inte det en vanlig dag på jobbet för en bonde?
Jag läste hela artikeln i hopp om att förstå vad nyhets- eller informationsvärdet var. Det enda jag fick fram var att det tydligen inte är så vanligt att man avverkar skog för att göra åkermark samt att landskapet söder om Växjö kallas mjölkbältet. Och det blev en helsida!
Bönderna i fråga såg mycket nöjda ut. Arbetet hade tagit dem mellan 40 och 50 timmar. Jag tänker på alla ideella organisationer som gör storverk med betydligt fler timmar nerlagda, och detta utanför arbetstid. Ta till exempel den gamla skolan i Grönaberg härute i skogen som renoverades av ideella krafter (mycket pensionärer). Det tog tusentals timmar! De bevarar en bit kulturhistoria, på eget initiativ. Eller när vi startade Friskolan Kronobergshed och renoverade hemvärnsgården under en intensiv sommar. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket tid som lades ned där under semestern...
Artikeln känns en smula krystad.
Kanske finns det ett redaktionellt beslut att lokaltidningen måste vika en viss del av sina reportage till lantbrukarna.
Läsvärdet är dock något begränsat, som jag ser det.
Och ingen kom hem till mig och gjorde reportage när jag grävde upp ett nytt grönsaksland i en oländig del av trädgården - för hand! :D
Sweden rock - inte så tufft...
Rockfestival, tungt, metall, hårdrock... Det är de tuffa snubbarna som trashar scener, skriker i falsett och kladdar ner sig i blodliknande vätskor.
Det är ett format som jag inte förstår.
För det första trodde jag (i min enfald) att detta var något som bara lockade tonårspojkar i en viss jobbig ålder, då hormonerna rusar och livet är obegripligt. För det andra tänkte jag att hårdrocken dog ut på 80-talet. För det tredje var jag helt övertygad om att den typen av scenframträdanden var helt passé.
Det visade sig dock att jag hade helt fel. Hårdrock och metall behåller tydligen sina fans samtidigt som nya ständigt värvas. I publiken på Sweden rock syns allt från 13-åringar till deras pappor, alla iklädda svarta slitna kläder och t-shirtar med bandtryck. (Det sista var min fördom igen.) Helt vanliga familjefäder och ungvuxna utan familj står där och dricker öl samtidigt som scenen domineras av någon som kräks låtar till distade gitarrer.
I mina ögon vilar det ett löjes skimmer över hela grejen.
Jag tycker att det är så konstigt!
Musiken gör ont i de inre organen (och öronen). Den är inte bra för en, det känns. Det är bevisat att vatten och växter förstörs på molekylnivå av den här musiken, så upplyft eller lycklig lär man inte bli av att gå på konsert.
Scenframträdanden som går ut på att chocka är svårt, eftersom det vid det här laget inte direkt är något nytt. Man blir blasé - det är svårt att bli överraskad.
Och gubbar i olika åldrar som färgar håret svart och har t-shirtar med kulörta bandtryck - hur kan det vara coolt?
Dessutom är det oerhört märkligt med vuxna män som sminkar sig och låtsas vara demoner.
Så läste jag i tidningen att en av förgrundsfigurerna i något band hade råkat ut för ryggskott och operation pga headbanging. Jag fnissade morgonteet i halsen! Ocoolare än så blir det väl inte? En rockhjälte/demon som opereras som en annan pensionär. Men tydligen tyckte hans fans att det var helt ok.
Nä, jag kanske är okänslig och oförstående för denna ädla konstform, men jag lånar några ord av min son. När han var fyra år, såg han lite av Live8 på TV. Jag tror att det var Bob Geldoff och några till som framträdde. Sonen lyssnade en stund och vände sig sedan mot mig med rynkad panna:
- Mamma, varför sjunger de gamla människorna?
Tycker det passar även för Sweden Rock. :)
söndag 13 juni 2010
Särskrivning är roligt!
Pris sänkt.
Väg beskrivning.
Särskrivningar, dvs när man delar upp hela ord i två (eller flera) delar, retar många.
Så många att det finns en webbsida som heter skrivihop.nu!
Där finns roliga exempel.
Kyckling lever - hurra, hurra den lever, den LEVER!
Kassa skåp - de är inget att förvara fina saker i...
Jag tycker att särskrivningar piggar upp. Man tänker ju i helt nya banor!
Pris sänkt - oh, jag skulle gärna vilja sänka alla min mans gokartpokaler i sjön.
Väg beskrivning - ca 20 gram?
Vet du varför folk sär skriver?
Det vet jag! Tror jag. Jag har åtminstone en teori...
När jag var liten (för sisådär 30 år sedan) lärde vi oss att skriva de svåra, LÅNGA orden med bindestreck. Väg-beskrivning. Pris-sänkt. Sammansatta ord, hette det. Pedagogiskt riktigt - men det bidde lite fel... Ungefär en tiondel av befolkningen sov sig visst igenom den lektionen där vi lärde oss att ta bort bindestrecket. De slumrade väl till en stund, tittade ut genom fönstret, sköt ett suddigummi på en fiende eller skrev en kärlekslapp. När bindestrecket inte längre var godkänt, utelämnade de helt sonika det. Kvar blev ett hål.
Eller så tycker de fortfarande att de orden är för långa och krångliga och löser det genom att göra kortare, mer hanterbara ord av dem. Pragmatiker!
Nej. Egentligen vet jag inte alls hur det kommer sig.
Det är i alla fall lite roligt.
Har man väl börjat haka upp sig på dem, blir det som en lek i stil med att göra ord av nummerplåtar när man åker bil.
Något för oss dagdrömmare som måste sysselsätta hjärnan hela tiden...
Väg beskrivning.
Särskrivningar, dvs när man delar upp hela ord i två (eller flera) delar, retar många.
Så många att det finns en webbsida som heter skrivihop.nu!
Där finns roliga exempel.
Kyckling lever - hurra, hurra den lever, den LEVER!
Kassa skåp - de är inget att förvara fina saker i...
Jag tycker att särskrivningar piggar upp. Man tänker ju i helt nya banor!
Pris sänkt - oh, jag skulle gärna vilja sänka alla min mans gokartpokaler i sjön.
Väg beskrivning - ca 20 gram?
Vet du varför folk sär skriver?
Det vet jag! Tror jag. Jag har åtminstone en teori...
När jag var liten (för sisådär 30 år sedan) lärde vi oss att skriva de svåra, LÅNGA orden med bindestreck. Väg-beskrivning. Pris-sänkt. Sammansatta ord, hette det. Pedagogiskt riktigt - men det bidde lite fel... Ungefär en tiondel av befolkningen sov sig visst igenom den lektionen där vi lärde oss att ta bort bindestrecket. De slumrade väl till en stund, tittade ut genom fönstret, sköt ett suddigummi på en fiende eller skrev en kärlekslapp. När bindestrecket inte längre var godkänt, utelämnade de helt sonika det. Kvar blev ett hål.
Eller så tycker de fortfarande att de orden är för långa och krångliga och löser det genom att göra kortare, mer hanterbara ord av dem. Pragmatiker!
Nej. Egentligen vet jag inte alls hur det kommer sig.
Det är i alla fall lite roligt.
Har man väl börjat haka upp sig på dem, blir det som en lek i stil med att göra ord av nummerplåtar när man åker bil.
Något för oss dagdrömmare som måste sysselsätta hjärnan hela tiden...
Sommartid vaknar vikingen i mig
Sommartid besväras jag av väggar. Jag vill ut, jag vill andas! Känna vinden mot min kind, dofterna som fyller varje andetag, kisa mot solen och lyssna på naturen.
Men det finns så mycket som måste göras inne. Man ska laga mat, duka, plocka i och ur diskmaskiner, tvätta, städa, stryka, skriva, safta... Allt som är inne känns som ett hinder, något jag måste ta mig över innan jag kan göra det jag verkligen vill göra: Gå ut.
För att inte längtan ska bli outhärdlig, öppnar jag dörrar och fönster. Så många hål som möjligt i fasaden för att få utomhuset att komma in. Helst skulle jag vilja att alla väggarna gick att vika ner, så att man bara hade tak och golv kvar!
Sommartid skulle jag vilja bli viking. Bo i en liten stuga i naturen, ha naturen och storstugan som samlingsplats. Baka bröd och laga mat ute, färga garner ute, tvätta ute, så och skörda ute.
Förra året besökte vi en vikingaby på Gotland. Det var tänkt som en rolig stund för barnen. Visst, de trivdes också - men det var mig som familjen fick dra ut därifrån. Det var ju fantastiskt!
Jag bakade bröd och stekte på häll (som jag själv värmde och höll liv i), jag lagade mat, jag pärlade halsband av handblåsta glaspärlor. Jag insöp atmosfären och kände livet i mig. Det var med mycket tungt hjärta jag åkte vidare.
För plötsligt kände jag hur rätt det var. Det enkla, lilla boendet, de gemensamma ytorna för mat och bak, det stillsamma livet utan stora åthävor och gudarna som grannar.
Efter en timme där behövde jag varken TV, dator eller tidningar, så mycket kan jag säga. Jag var helt nöjd med hantverk, umgänge och natur.
Tyvärr tror jag inte mycket på en ny grön våg, där folk flyttar ut i småstugor och lever vikingaliv. Det är en romantisering av en svunnen tid. Inte sjutton skulle jag vilja sitta där när höstvindarna blåser, vintern kommer och maten tryter! Att hacka hål i isen för att tvätta känns inte så hett...
Så jag nöjer mig med att bo på landet, med lugn och ro och naturen som granne. Vintertid kurar jag i TV-soffan som alla andra och är väldigt nöjd med centralvärme och trevnadsbrasa. Och sedan låter jag sommarvindarna blåsa upp alla mina fönster och dörrar, så att jag kan njuta av utomhusfröjderna.
Men jag åker nog tillbaka till vikingabyn i år igen...
Men det finns så mycket som måste göras inne. Man ska laga mat, duka, plocka i och ur diskmaskiner, tvätta, städa, stryka, skriva, safta... Allt som är inne känns som ett hinder, något jag måste ta mig över innan jag kan göra det jag verkligen vill göra: Gå ut.
För att inte längtan ska bli outhärdlig, öppnar jag dörrar och fönster. Så många hål som möjligt i fasaden för att få utomhuset att komma in. Helst skulle jag vilja att alla väggarna gick att vika ner, så att man bara hade tak och golv kvar!
Sommartid skulle jag vilja bli viking. Bo i en liten stuga i naturen, ha naturen och storstugan som samlingsplats. Baka bröd och laga mat ute, färga garner ute, tvätta ute, så och skörda ute. Förra året besökte vi en vikingaby på Gotland. Det var tänkt som en rolig stund för barnen. Visst, de trivdes också - men det var mig som familjen fick dra ut därifrån. Det var ju fantastiskt!
Jag bakade bröd och stekte på häll (som jag själv värmde och höll liv i), jag lagade mat, jag pärlade halsband av handblåsta glaspärlor. Jag insöp atmosfären och kände livet i mig. Det var med mycket tungt hjärta jag åkte vidare.
För plötsligt kände jag hur rätt det var. Det enkla, lilla boendet, de gemensamma ytorna för mat och bak, det stillsamma livet utan stora åthävor och gudarna som grannar.
Efter en timme där behövde jag varken TV, dator eller tidningar, så mycket kan jag säga. Jag var helt nöjd med hantverk, umgänge och natur.
Tyvärr tror jag inte mycket på en ny grön våg, där folk flyttar ut i småstugor och lever vikingaliv. Det är en romantisering av en svunnen tid. Inte sjutton skulle jag vilja sitta där när höstvindarna blåser, vintern kommer och maten tryter! Att hacka hål i isen för att tvätta känns inte så hett...
Så jag nöjer mig med att bo på landet, med lugn och ro och naturen som granne. Vintertid kurar jag i TV-soffan som alla andra och är väldigt nöjd med centralvärme och trevnadsbrasa. Och sedan låter jag sommarvindarna blåsa upp alla mina fönster och dörrar, så att jag kan njuta av utomhusfröjderna.
Men jag åker nog tillbaka till vikingabyn i år igen...
lördag 12 juni 2010
Jägare och samlare
För länge sedan läste jag att kvinnors och mäns hjärnor är konstruerade för olika uppgifter: Kvinnor samlar och män jagar. Sanning eller ej - det ger bättre förståelse för det andra könet...
Se till exempel på våra olika shoppingbeteenden! Uppdrag: Köpa strumpor.
Kvinnor går långsamt mot strumpavdelningen, scannar omgivningen med våra lystna blickar och tänker "inte idag, men på rean" eller "skulle passa Anna bra" eller "notera priset, jämför med Åhléns". Vi kommer till strumporna, glider runt, känner på saker, jämför, omprövar grundtanken: Kanske långstrumpor? Eller tights? Vad är mest användbart? Vi tar ett par, två par, tre par, lägger tillbaka ett par, hittar något helt annat, köper alltihop och ser lyckliga ut.
Män tänker "STRUMPOR, SVARTA", älgar iväg till strumpavdelningen, rycker till sig ett storpack med svarta strumpor och betalar, svettiga och med ett plågat uttryck i ansiktet.
Ett annat exempel från min verklighet: Loppis.
Jag packade upp kartonger, hittade fina saker, ställde upp i trevliga grupper, hittade på teman, organiserade ca 1000 saker fint och färgmatchat och blev nöjd med det frodiga resultatet.
Maken tittade in, blev stressad och bajsnödig av alla föremål, gick in i garaget och ordnade ett eget bord med åtta saker på. Det tyckte han var lagom.
Eller hur vi lagar mat!
Jag öppnar kylen, tittar runt lite, hittar roliga saker. Efter en stund växer en plan fram och jag börjar laga lite på måfå. Känner att det saknas något, öppnar skåpen och liksom luktar omkring tills jag hittar rätt. Det blir så småningom någon sorts mat, men givetvis utan recept - och jag kan kanske aldrig upprepa den.
Maken tänker "fisksoppa" och tar fram de ingredienser som han brukar och lagar soppan.
Det är nog en god idé att leva låta leva, dvs acceptera att vi är olika. För det är härligt att vi är olika! Då kompletterar vi varandra.
Om det sedan beror på genetik eller sociala normer och uppfostran ska jag låta vara osagt...
Slätstruken popmusik
Vad har hänt med popscenen?
Varför låter allting likadant?
Det spelar ingen roll om man lyssnar på reklamradio eller skattefinansierad radio, det är samma smet överallt. Eller snarare: Skillnaderna är så små, att det ger samma intryck. Visst, det finns en alternativscen som är mer spännande - men nu pratar jag popmusik, dvs populärmusik.
Det slätstrukna intrycket beror inte på att artisterna är tråkiga eller slätstrukna. Nej, det tycker i alla fall inte jag.
Ta en sådan som Lady Gaga, till exempel. Hon är allt annat än tråkig! Att döma av hennes utseende, hennes agerande och låtarnas stomme, har hon verkligen något eget. Men vad händer i produktionen? I stället för att lyfta fram det som är originellt och spännande, blir det samma smet som allt det andra. Versen låter cool, förrefrängen lovande - men refrängen faller platt. Gång på gång, låt för låt. Trist! Hon sticker ut med en lilltånagel i stället för ett helt steg före klungan.
Var finns kontrasterna? Var är de artister som vill låta annorlunda, bryta ny mark och sticka ut? Och varför låter inte producenterna dem göra det?
Allt har blivit en popsmet. Takida, Agnes, Beyoncé - allt är bara slät pop. Samma sak med den alternativa scenen. Visst är Bat for lashes, Miss Li och Florence and the Machine lite roligare, men så fort det blir populärt blir det... tråkpop.
Jämför med popmusiken på 80-talet. Där fanns massor av produktioner som vågade ta ut svängarna! Peter Gabriel, Kate Bush, Blue for two, Sting, hela jazzscenen... Det fanns mer spännande då bland den mest populära musiken! Alla försökte hitta ett eget sound och vi som publik fick mycket att smaska i oss.
För mig borde det vara varje producents målsättning. Att göra någon annorlunda, något nytt, något som tänjer gränserna. Jag tror dock att de har blivit rädda för sin publik. Att de tror att medeltalet definierar publiken. Glöm inte bort att alla medeltal är beräknade på en hel population med mycket variationer! Alla vi som inte är precis på mitten vill egentligen ha något annat - men vi står ut med det som serveras.
Ha lite mer förtroende för oss, tack! Vi har faktiskt förmågan att uppskatta god musik, även om den inte är mald i popkvarnen och gjord efter standardformulär 1 A.
På 90-talet fanns fortfarande skillnader i musiken. I mitten av allt hittades band som No Doubt. De överlevde på en karismatisk frontfigur med fantastiska framträdanden och ett spännande civilt liv. Nu, när all musik har morfats ihop till samma ljudbild, krävs det oerhört mycket av artisterna för att de ska kunna profilera sig. De blir lätta att byta ut - försvinner en, så står dig tusen åter.
Det borde absolut vara i artisternas intresse att låta annorlunda.
Jag är övertygad om att de skulle få både fler och trognare fans då.
Lyssnade förresten på Tracks för första gången på mycket länge. Jag blev glad! Med några undantag var det massor av musik som inte spelas på reklamradion, annorlunda produktioner och egna tankar. Härligt! Och de är framröstade av "folket". Det märks verkligen att fler än jag är trötta på tuggummipopen i betalradion!
För vi måste komma ihåg att det är det som reklamradion är: Betalradio.
Skivbolagen betalar en peng för att plugga låtar. En viss peng ger ett visst antal spelningar. Det handlar bara om marknadsföring!
Så nästa gång du tänker "oj, den igen?" så vet du att det inte är ett misstag. Det ligger pengar bakom, mycket pengar. Och någon på skivbolaget vill gärna att du köper skivan och går på konserten...
Varför låter allting likadant?
Det spelar ingen roll om man lyssnar på reklamradio eller skattefinansierad radio, det är samma smet överallt. Eller snarare: Skillnaderna är så små, att det ger samma intryck. Visst, det finns en alternativscen som är mer spännande - men nu pratar jag popmusik, dvs populärmusik.
Det slätstrukna intrycket beror inte på att artisterna är tråkiga eller slätstrukna. Nej, det tycker i alla fall inte jag.
Ta en sådan som Lady Gaga, till exempel. Hon är allt annat än tråkig! Att döma av hennes utseende, hennes agerande och låtarnas stomme, har hon verkligen något eget. Men vad händer i produktionen? I stället för att lyfta fram det som är originellt och spännande, blir det samma smet som allt det andra. Versen låter cool, förrefrängen lovande - men refrängen faller platt. Gång på gång, låt för låt. Trist! Hon sticker ut med en lilltånagel i stället för ett helt steg före klungan.
Var finns kontrasterna? Var är de artister som vill låta annorlunda, bryta ny mark och sticka ut? Och varför låter inte producenterna dem göra det?
Allt har blivit en popsmet. Takida, Agnes, Beyoncé - allt är bara slät pop. Samma sak med den alternativa scenen. Visst är Bat for lashes, Miss Li och Florence and the Machine lite roligare, men så fort det blir populärt blir det... tråkpop.
Jämför med popmusiken på 80-talet. Där fanns massor av produktioner som vågade ta ut svängarna! Peter Gabriel, Kate Bush, Blue for two, Sting, hela jazzscenen... Det fanns mer spännande då bland den mest populära musiken! Alla försökte hitta ett eget sound och vi som publik fick mycket att smaska i oss.
För mig borde det vara varje producents målsättning. Att göra någon annorlunda, något nytt, något som tänjer gränserna. Jag tror dock att de har blivit rädda för sin publik. Att de tror att medeltalet definierar publiken. Glöm inte bort att alla medeltal är beräknade på en hel population med mycket variationer! Alla vi som inte är precis på mitten vill egentligen ha något annat - men vi står ut med det som serveras.
Ha lite mer förtroende för oss, tack! Vi har faktiskt förmågan att uppskatta god musik, även om den inte är mald i popkvarnen och gjord efter standardformulär 1 A.
På 90-talet fanns fortfarande skillnader i musiken. I mitten av allt hittades band som No Doubt. De överlevde på en karismatisk frontfigur med fantastiska framträdanden och ett spännande civilt liv. Nu, när all musik har morfats ihop till samma ljudbild, krävs det oerhört mycket av artisterna för att de ska kunna profilera sig. De blir lätta att byta ut - försvinner en, så står dig tusen åter.
Det borde absolut vara i artisternas intresse att låta annorlunda.
Jag är övertygad om att de skulle få både fler och trognare fans då.
Lyssnade förresten på Tracks för första gången på mycket länge. Jag blev glad! Med några undantag var det massor av musik som inte spelas på reklamradion, annorlunda produktioner och egna tankar. Härligt! Och de är framröstade av "folket". Det märks verkligen att fler än jag är trötta på tuggummipopen i betalradion!
För vi måste komma ihåg att det är det som reklamradion är: Betalradio.
Skivbolagen betalar en peng för att plugga låtar. En viss peng ger ett visst antal spelningar. Det handlar bara om marknadsföring!
Så nästa gång du tänker "oj, den igen?" så vet du att det inte är ett misstag. Det ligger pengar bakom, mycket pengar. Och någon på skivbolaget vill gärna att du köper skivan och går på konserten...
fredag 11 juni 2010
Svengelska ord
Min svägerska bor i Australien. När hon hade med sin första man hit, hämtade vi dem vid flygplatsen. Den långe australiensaren satt i baksätet och fnissade okontrollerat vid varje bensinstation. Vi bytte ett ögonkast men sa ingenting.
Efter någon dag kröp det roliga fram.
- It says INFART!!!
Inåtfis, typ. Smygare.
Lika roligt tyckte han det var varje gång vi skulle duka.
- Ta faten i översta skåpet.
Fniss.
Han hörde återigen fart, dvs fis.
När vi gick på pub och trängde oss förbi människor, sa vi "ursäkta.. ursäkta". Han sa "vasektomi... vasektomi". (Manlig sterilisering.) Det fungerade precis lika bra.
Han fann det också oerhört roligt att det svenska ordet för "chef" var kock. (Cock = manligt könsorgan.)
För att inte tala om ordet "slutrea". Slut = slampa.
Antingen var han mycket trött efter resan, eller så hade han en något begränsad humor. I vilket fall som helst har hans tolkningar tagit över i mitt huvud. Varje gång jag ser "infart", kniper det till i rumpan. Jag har svårt för att säga ordet cook utan att stamma av rädsla för att uttala det fel. Och varje slutrea gör att jag tittar på de intet ont anande kvinnliga shopparna i butiken och föreställer mig att det är de som ska reas bort.
Jag skulle önska att det här gick att radera, men det gör det inte.
Det är som ett virus i min databas.
Enda sättet att radera det är att starta om och omformatera alltihop.
Känns ibland som en lockande tanke...
Risken är dock att ett och annat matnyttigt skulle trilla bort, så jag hoppar nog det.
Jag får ställa in mig på att leva med en mental femåring i huvudet i hela mitt liv.
Vem vet - i 90-års åldern, när jag går i barndom igen, kanske jag tycker att det är fantastiskt kul?
Efter någon dag kröp det roliga fram.
- It says INFART!!!
Inåtfis, typ. Smygare.
Lika roligt tyckte han det var varje gång vi skulle duka.
- Ta faten i översta skåpet.
Fniss.
Han hörde återigen fart, dvs fis.
När vi gick på pub och trängde oss förbi människor, sa vi "ursäkta.. ursäkta". Han sa "vasektomi... vasektomi". (Manlig sterilisering.) Det fungerade precis lika bra.
Han fann det också oerhört roligt att det svenska ordet för "chef" var kock. (Cock = manligt könsorgan.)
För att inte tala om ordet "slutrea". Slut = slampa.
Antingen var han mycket trött efter resan, eller så hade han en något begränsad humor. I vilket fall som helst har hans tolkningar tagit över i mitt huvud. Varje gång jag ser "infart", kniper det till i rumpan. Jag har svårt för att säga ordet cook utan att stamma av rädsla för att uttala det fel. Och varje slutrea gör att jag tittar på de intet ont anande kvinnliga shopparna i butiken och föreställer mig att det är de som ska reas bort.
Jag skulle önska att det här gick att radera, men det gör det inte.
Det är som ett virus i min databas.
Enda sättet att radera det är att starta om och omformatera alltihop.
Känns ibland som en lockande tanke...
Risken är dock att ett och annat matnyttigt skulle trilla bort, så jag hoppar nog det.
Jag får ställa in mig på att leva med en mental femåring i huvudet i hela mitt liv.
Vem vet - i 90-års åldern, när jag går i barndom igen, kanske jag tycker att det är fantastiskt kul?
Missbrukarpersonlighet
Det pratas om missbrukarpersonligheter.
Vad är det?
Menar man den genetiska predispositionen att fastna i stimulantia?
Eller är det en personlighet som jagar kickar?
Jag tänker på mig själv.
Jag har aldrig i hela mitt liv prövat någon form av narkotika. Alkohol, däremot, har jag druckit. Inte så mycket och ofta att det har varit ett problem, men ändå.
Däremot har jag missbrukat annat. Jobb, till exempel. Jag kan jobba ihjäl mig. Det får mig att glömma allt annat och hamna i ett rus. Jag kan också missbruka shopping. Att köpa saker gör mig också rusig. Betyder det att jag har en missbrukarpersonlighet?
Antagligen.
För jag gillar ruset.
Där blir allt annat oviktigt och man behöver inte ha kontakt med det jobbiga.
Jag tror att det är därför jag aldrig har vågat ens röka cigaretter. Det har alltid känts som om jag skulle bli fast direkt. Ett bloss och sedan beroende.
Men det har aldrig varit svårt att välja bort. Jag har inte haft ett behov av att dränka mina sorger. Kanske har det berott på att jag har haft andra vägar att fly, mindre destruktiva (?) - som att jobba/prestera.
När jag var ganska ung hade jag svårt att varva ner efter jobb. Jag började ta en drink i badet på kvällen, men märkte efter en vecka att det blev för viktigt för mig. När jag såg fram emot det för mycket, hejdade jag mig själv. Jag har definitivt en spärr på det viset.
Men en missbrukarpersonlighet har jag nog.
Ändå tror jag att det mer är miljöfaktorer än arvsfaktorer som styr det beteendet.
Ju längre jag kommer i mitt arbete med mig själv, min personlighetsutveckling, desto mindre behöver jag den där flykten.
För det är ju det allt handlar om. Att fly en stund från verkligheten.
Jag tror aldrig att jag kommer att tycka att vardagens verklighet är tillräcklig. Den känns lite torftig. Så för mig handlar det om att få tillgång till andra verkligheter. Läsa böcker till exempel - eller skriva dem. Det är härligt att fly in i någon annan värld en stund. Titta på film, fundera över historiska händelser, analysera beteenden - allt det är en liten verklighetsflykt för mig.
En mer hälsosam sådan!
Vad är det?
Menar man den genetiska predispositionen att fastna i stimulantia?
Eller är det en personlighet som jagar kickar?
Jag tänker på mig själv.
Jag har aldrig i hela mitt liv prövat någon form av narkotika. Alkohol, däremot, har jag druckit. Inte så mycket och ofta att det har varit ett problem, men ändå.
Däremot har jag missbrukat annat. Jobb, till exempel. Jag kan jobba ihjäl mig. Det får mig att glömma allt annat och hamna i ett rus. Jag kan också missbruka shopping. Att köpa saker gör mig också rusig. Betyder det att jag har en missbrukarpersonlighet?
Antagligen.
För jag gillar ruset.
Där blir allt annat oviktigt och man behöver inte ha kontakt med det jobbiga.
Jag tror att det är därför jag aldrig har vågat ens röka cigaretter. Det har alltid känts som om jag skulle bli fast direkt. Ett bloss och sedan beroende.
Men det har aldrig varit svårt att välja bort. Jag har inte haft ett behov av att dränka mina sorger. Kanske har det berott på att jag har haft andra vägar att fly, mindre destruktiva (?) - som att jobba/prestera.
När jag var ganska ung hade jag svårt att varva ner efter jobb. Jag började ta en drink i badet på kvällen, men märkte efter en vecka att det blev för viktigt för mig. När jag såg fram emot det för mycket, hejdade jag mig själv. Jag har definitivt en spärr på det viset.
Men en missbrukarpersonlighet har jag nog.
Ändå tror jag att det mer är miljöfaktorer än arvsfaktorer som styr det beteendet.
Ju längre jag kommer i mitt arbete med mig själv, min personlighetsutveckling, desto mindre behöver jag den där flykten.
För det är ju det allt handlar om. Att fly en stund från verkligheten.
Jag tror aldrig att jag kommer att tycka att vardagens verklighet är tillräcklig. Den känns lite torftig. Så för mig handlar det om att få tillgång till andra verkligheter. Läsa böcker till exempel - eller skriva dem. Det är härligt att fly in i någon annan värld en stund. Titta på film, fundera över historiska händelser, analysera beteenden - allt det är en liten verklighetsflykt för mig.
En mer hälsosam sådan!
Att bli skollärare
Min son skulle på skolresa till Barnens gård. Söta djur att klappa, lite lekställningar och en massa roliga badattraktioner. Roligt!
En vecka innan resan, kommer rektorn på hans skola fram till mig och frågar om jag vill följa med.
- Vad då, har ni brist på folk? frågar jag.
- Nej, jag bara tänkte om du ville, svarar hon.
- Eh... NEJ tack! svarade jag. Det lyste nog igenom i mitt ansiktsuttryck att jag tyckte hon var galen.
För varför skulle jag vilja åka med på en skolresa? En massa vilt glada barn som klänger och far överallt, blir åksjuka i bussen, slarvar bort sin matsäck, försvinner spårlöst bland djuren, blir bajsnödiga i poolen, behöver hjälp att klättra, skriker och skränar och tuggar med öppen mun. Dessutom skulle jag vara ansvarig för tre barn under hela dagen. VARFÖR skulle jag vilja hänga med på det?
Men hon såg väldigt förvånad ut. Tyckte nog att hon erbjöd mig något fint. (En plats i bussen, för inträde och mat fick man själv stå för.) Jag, som inte kan tänka mig något värre än nöjesparker - för mycket folk, för mycket olyckor, för mycket ljud - tycker nog att det är att likställa med typ Ullared, dvs helvetet på jorden.
Jag tänkte lite på det efteråt: Hennes överraskade min när jag tackade nej.
Vad kan den ha berott på?
En teori är att hon är så inne i sin lärarvärld, att hon tycker att det är det enda som är viktigt. Eller så tycker hon genuint om barn och tycker att sådana utflykter är jätteroliga, är den som först slänger på sig baddräkten och skriker "försten i".
Plötsligt slog det mig vad som är problemet med lärare.
De vet inget annat!
Först gick de själva i skolan. Sedan valde de att bli lärare (fantasilöst). Därefter utbildade de sig till lärare i en skola och sedan har de jobbat i en skola.
Det är hela deras värld! Därför har de liksom aldrig blivit riktigt vuxna, tror jag.
De har aldrig mött verkligheten i andra företag och organisationer. De har aldrig jobbat övertid hela vintern för att spara ihop komp så att de får ihop sommarlovet hyfsat för barnen. De har aldrig stressat för att hinna tillbaka innan fritids stänger, aldrig hoppat över lunchen, aldrig farit mellan fyra möten på olika ställen samma dag, aldrig anpassat sig till olika företagskulturer. De är helt enkelt inte riktigt vuxna!
Egentligen borde det vara lag på att alla som jobbar i skolan först måste ha gjort något annat. Annars tror jag att de blir för insnöade.
En vecka innan resan, kommer rektorn på hans skola fram till mig och frågar om jag vill följa med.
- Vad då, har ni brist på folk? frågar jag.
- Nej, jag bara tänkte om du ville, svarar hon.
- Eh... NEJ tack! svarade jag. Det lyste nog igenom i mitt ansiktsuttryck att jag tyckte hon var galen.
För varför skulle jag vilja åka med på en skolresa? En massa vilt glada barn som klänger och far överallt, blir åksjuka i bussen, slarvar bort sin matsäck, försvinner spårlöst bland djuren, blir bajsnödiga i poolen, behöver hjälp att klättra, skriker och skränar och tuggar med öppen mun. Dessutom skulle jag vara ansvarig för tre barn under hela dagen. VARFÖR skulle jag vilja hänga med på det?
Men hon såg väldigt förvånad ut. Tyckte nog att hon erbjöd mig något fint. (En plats i bussen, för inträde och mat fick man själv stå för.) Jag, som inte kan tänka mig något värre än nöjesparker - för mycket folk, för mycket olyckor, för mycket ljud - tycker nog att det är att likställa med typ Ullared, dvs helvetet på jorden.
Jag tänkte lite på det efteråt: Hennes överraskade min när jag tackade nej.
Vad kan den ha berott på?
En teori är att hon är så inne i sin lärarvärld, att hon tycker att det är det enda som är viktigt. Eller så tycker hon genuint om barn och tycker att sådana utflykter är jätteroliga, är den som först slänger på sig baddräkten och skriker "försten i".
Plötsligt slog det mig vad som är problemet med lärare.
De vet inget annat!
Först gick de själva i skolan. Sedan valde de att bli lärare (fantasilöst). Därefter utbildade de sig till lärare i en skola och sedan har de jobbat i en skola.
Det är hela deras värld! Därför har de liksom aldrig blivit riktigt vuxna, tror jag.
De har aldrig mött verkligheten i andra företag och organisationer. De har aldrig jobbat övertid hela vintern för att spara ihop komp så att de får ihop sommarlovet hyfsat för barnen. De har aldrig stressat för att hinna tillbaka innan fritids stänger, aldrig hoppat över lunchen, aldrig farit mellan fyra möten på olika ställen samma dag, aldrig anpassat sig till olika företagskulturer. De är helt enkelt inte riktigt vuxna!
Egentligen borde det vara lag på att alla som jobbar i skolan först måste ha gjort något annat. Annars tror jag att de blir för insnöade.
torsdag 10 juni 2010
Sluta skylla på andra!
Det värsta som finns i min bok är folk som skyller ifrån sig.
Så många människor vägrar ta ansvar för sina handlingar. De kastar skuld omkring sig för att slippa känna.
Ibland ber de om ursäkt. Då säger de: "Ja, jag gjorde fel men det berodde på..." Och så kommer beskyllningarna.
Det är alltid någon annans fel.
Men det är det INTE!
Vi är själva ansvariga för de val vi gör.
Mitt tips till skyllarna och bortförklararna är att vända på det.
Visste du inte? Då har du inte skaffat dig tillräcklig information.
Var det någon annans handlingar som satte dig i klistret? Då skulle du ha sett till att tänka själv.
Fick du solen i ögonen? Då skulle du haft solglasögon på dig.
TA ANSVAR för det du gör och säger!
Folk som skyller har ofta höga krav på sig själva. De vill inte göra fel, inte misslyckas. Därför måste de förstå att det är ok. Man får göra dumt, man får vara ful, det är ok att göra dåliga val - men stå för det du gör och ta konsekvenserna.
Det fina i kråksången är att så snart du börjar göra detta, blir du helt opåverkad av andras skuld och skampåläggning. Du gör, du tar ansvar, du tar konsekvenserna - ingen annans business. Därför behöver du inte bry dig om vad andra kucklar om hemma i kökssoffan. Det är skönt!
Det är att bli vuxen.
På ett bra sätt...
Så många människor vägrar ta ansvar för sina handlingar. De kastar skuld omkring sig för att slippa känna.
Ibland ber de om ursäkt. Då säger de: "Ja, jag gjorde fel men det berodde på..." Och så kommer beskyllningarna.
Det är alltid någon annans fel.
Men det är det INTE!
Vi är själva ansvariga för de val vi gör.
Mitt tips till skyllarna och bortförklararna är att vända på det.
Visste du inte? Då har du inte skaffat dig tillräcklig information.
Var det någon annans handlingar som satte dig i klistret? Då skulle du ha sett till att tänka själv.
Fick du solen i ögonen? Då skulle du haft solglasögon på dig.
TA ANSVAR för det du gör och säger!
Folk som skyller har ofta höga krav på sig själva. De vill inte göra fel, inte misslyckas. Därför måste de förstå att det är ok. Man får göra dumt, man får vara ful, det är ok att göra dåliga val - men stå för det du gör och ta konsekvenserna.
Det fina i kråksången är att så snart du börjar göra detta, blir du helt opåverkad av andras skuld och skampåläggning. Du gör, du tar ansvar, du tar konsekvenserna - ingen annans business. Därför behöver du inte bry dig om vad andra kucklar om hemma i kökssoffan. Det är skönt!
Det är att bli vuxen.
På ett bra sätt...
Allmosor till var sjätte amerikan?
Såg på American Idol att var sjätte amerikan inte vet varifrån nästa mål mat ska komma.
Beror det på att de inte har tänkt på det?
Eller beror det på riktigt på att de inte har pengar till mat?
I så fall är det ju helt absurt. Var sjätte amerikan? Det är ju som en i varannat hushåll!
Hur kan det vara så, tänker jag. I Amerikatt?
Men så visar de en trevlig familj som får stödmat från den här hjälporganisationen. Han jobbar som lärare och hon är hemma med barnen. De bor i ett fint hem, med mycket fina föremål.
Då tänker jag att de kanske har förköpt sig. Ett lite för dyrt hus på avbetalning, andra prylar köpta med lånade pengar.
Och i Sverige hade det inte gått alls. Det går inte att bo i hus på en inkomst, helt enkelt. Om någon ensamstående förälder hade köpt fint hus i ett villaområde och försökt få gratismat från socialen eller någon hjälporganisation, så hade han eller hon blivit utskrattad.
Så jag slutar genast att tycka synd om dem. Jämfört med dem är det många i Sverige som har det betydligt sämre. Det handlar faktiskt om att rätta mun efter matsäck lite också.
Sedan tycker jag att det borde gå att leva på en inkomst. Något har gått fel i världen när man måste jobba hela tiden för att betala för ett hem med en massa saker som man aldrig har möjlighet att använda...
onsdag 9 juni 2010
Kinderägg för vuxna!
I år glömde min familj att fira mig på mors dag. Det är ingen panik, jag blir inte sur. Däremot gav det mig en ursäkt att köpa en pryl till mig själv!
Det blev en chokladsmältarmaskin. Fonduegryta, pralinformar av olika slag och kuvertsmörformar.
Helt perfekt!
Man kan göra egna praliner - smälta olika sorters choklad och lägga i formarna, med nötter och marsipan t ex. Man kan smälta smör och hälla i kuvertsmörformarna, som man sedan fryser in och har till fint. Hur kul som helst!
Choklad, maskin och pyssel i ett.
Kinderägg för mamman!
Det blev en chokladsmältarmaskin. Fonduegryta, pralinformar av olika slag och kuvertsmörformar.
Helt perfekt!
Man kan göra egna praliner - smälta olika sorters choklad och lägga i formarna, med nötter och marsipan t ex. Man kan smälta smör och hälla i kuvertsmörformarna, som man sedan fryser in och har till fint. Hur kul som helst!
Choklad, maskin och pyssel i ett.
Kinderägg för mamman!
Statistik
Kollade just på Bloggtoppen! (Se länk längre ner till vänster.)
Där fanns det kul statistik om min blogg!
Antal besök denna vecka 83
Sidvisningar denna vecka 165
Totalt antal sidvisningar hos denna blogg 4,167
Totalt antal besök hos denna blogg 2,055
Antal sidvisningar per besök denna vecka 1.988
Antal sidvisningar per besök totalt 2.028
Spännande!
Det känns helt otroligt för mig att min lilla blogg har haft över 2000 besökare!
Jag har ju bara hållit på i två månader...
Kul också att varje besökare tittar på 2 sidor i genomsnitt. :)
Jag bara tackar och bugar!
Det är fantastiskt att ni vill läsa!
Tipsa gärna några fler om du gillar den...
Och klicka gärna på bloggtoppen och gör en bedömning + kommentar av min blogg. (Sök efter Helakarin, så kommer du till ett formulär.)
TACK! :D
Där fanns det kul statistik om min blogg!
Antal besök denna vecka 83
Sidvisningar denna vecka 165
Totalt antal sidvisningar hos denna blogg 4,167
Totalt antal besök hos denna blogg 2,055
Antal sidvisningar per besök denna vecka 1.988
Antal sidvisningar per besök totalt 2.028
Spännande!
Det känns helt otroligt för mig att min lilla blogg har haft över 2000 besökare!
Jag har ju bara hållit på i två månader...
Kul också att varje besökare tittar på 2 sidor i genomsnitt. :)
Jag bara tackar och bugar!
Det är fantastiskt att ni vill läsa!
Tipsa gärna några fler om du gillar den...
Och klicka gärna på bloggtoppen och gör en bedömning + kommentar av min blogg. (Sök efter Helakarin, så kommer du till ett formulär.)
TACK! :D
Sverige - en ny bananrepublik?
Vad har hänt med ordningen i Sverige?
Det fanns en tid - för inte så länge sedan - då svenskhet var förknippat med plikt, ordning och noggrannhet. Kanske också velighet och kompromisser, men ändå. Folk gjorde sitt bästa, utförde ett gott arbete och var stolta över sitt lilla bidrag till samhället.
Men nu - vad har hänt?
Jag tittar på företag och organisationer i olika branscher och finner samma mönster på många ställen. Dåliga ledare och oseriöst ledarskap. Dålig planering, ingen långsiktighet. Massor av yta och snygga ekonomirapporter, men inget innehåll, ingen tanke. Ett hattande hit och dit och total avsaknad av strategi. Rövslickeri och nada professionalitet. Det viktiga tycks inte vara att göra ett bra jobb längre, bara att avancera eller kamma in lön.
Första gången jag såg detta, trodde jag inte mina ögon. Så kan man inte bedriva verksamhet, tänkte jag. Det här är ju löjligt! Men så har jag hört talas om och sett liknande exempel igen och igen. De som verkligen gillar att göra bra, blir desillusionerade och ger upp.
Och se på myndigheterna! Löjliga väntetider - "du har plats nummer 136 i kön" eller åtta månaders väntetid på en livsnödvändig operation - felbehandlingar och oseriöst agerande (som på Banverket tidigare i veckan). Har folk ingen yrkesstolthet längre? Varför slår inte seriösa människor inom organisationerna näven i bordet och säger NO MORE?!
Det har alltid funnits glidare, folk som inte vill jobba, bara ha. Dem höll fröknarna i skolan ett extra öga på, pappa jagade på dem hemma och chefen höll koll på dem. Nu verkar det som om ingen håller efter strulputtarna längre! Varför har nollorna fått ta över och regera så länge? Vi håller på att utarma hela vårt land!
Plötsligt känns det som om Sverige har blivit en ny bananrepublik.
Och då menar jag Bananer i Pyjamas.
Det fanns en tid - för inte så länge sedan - då svenskhet var förknippat med plikt, ordning och noggrannhet. Kanske också velighet och kompromisser, men ändå. Folk gjorde sitt bästa, utförde ett gott arbete och var stolta över sitt lilla bidrag till samhället.
Men nu - vad har hänt?
Jag tittar på företag och organisationer i olika branscher och finner samma mönster på många ställen. Dåliga ledare och oseriöst ledarskap. Dålig planering, ingen långsiktighet. Massor av yta och snygga ekonomirapporter, men inget innehåll, ingen tanke. Ett hattande hit och dit och total avsaknad av strategi. Rövslickeri och nada professionalitet. Det viktiga tycks inte vara att göra ett bra jobb längre, bara att avancera eller kamma in lön.
Första gången jag såg detta, trodde jag inte mina ögon. Så kan man inte bedriva verksamhet, tänkte jag. Det här är ju löjligt! Men så har jag hört talas om och sett liknande exempel igen och igen. De som verkligen gillar att göra bra, blir desillusionerade och ger upp.
Och se på myndigheterna! Löjliga väntetider - "du har plats nummer 136 i kön" eller åtta månaders väntetid på en livsnödvändig operation - felbehandlingar och oseriöst agerande (som på Banverket tidigare i veckan). Har folk ingen yrkesstolthet längre? Varför slår inte seriösa människor inom organisationerna näven i bordet och säger NO MORE?!
Det har alltid funnits glidare, folk som inte vill jobba, bara ha. Dem höll fröknarna i skolan ett extra öga på, pappa jagade på dem hemma och chefen höll koll på dem. Nu verkar det som om ingen håller efter strulputtarna längre! Varför har nollorna fått ta över och regera så länge? Vi håller på att utarma hela vårt land!
Plötsligt känns det som om Sverige har blivit en ny bananrepublik.
Och då menar jag Bananer i Pyjamas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)