måndag 27 juli 2015

En levande jukebox

Det finns mycket i min skalle som inte riktigt kopplar som det ska efter utbrändheten. Exempelvis är alla ord inte längre alltid tillgängliga och namn försvinner mycket lätt.

En sak som dock fungerar helt oklanderligt är min interna jukebox.
Jag vet inte i vilken del av hjärnan som den sitter.
Troligtvis någonstans i märgen, för det är minsann inte en medveten process.

Såhär går det till:
Någon gnolar några toner.
Snabbt letar jukeboxen upp en eller flera låtar med samma tonintervall.
Den eller dessa börjar spela i mitt huvud.
Någon säger en mening med en viss ordföljd, som jukeboxen kan associera till en sång.
Hela skallen full av en ny låt.
Ibland spelar de parallellt, ibland alternerar de i någon sorts megamix.

Det sker helt utan tankeverksamhet från min sida, per automatik.
Därför går den heller inte att stänga av.

Jag har vant mig vid det här.
Oftast sjunger jag bara på låten en liten stund, så slutar den väsnas i huvudet och läggs till handlingarna. Det sker också omedvetet, vilket mina barn tycker är oerhört pinsamt: Deras mamma sjunger ju överallt; i affärer, på jobbet, hemma, på gator och torg. Snuttar. Av märkliga och ibland obskyra låtar, som jag inte kan hela texten på. Jag fattar pinsamhetsgraden på detta – men jag måste. Annars blir jag tokig.

Under tiden som danslärare var det här bra. Då kunde jag sno ihop 50 låtar till en dansuppvisning på ett kick, i olika genrer och med olika infallsvinklar. Praktiskt! Nu vet jag däremot inte riktigt vad jag ska ha jukeboxen till.

Min make har dock hittat en perfekt användning för denna förmåga.
Han, som skriver musik, kallar in mig i studion när han har skrivit något nytt. Så lyssnar jag och om det liknar något som redan finns, så kommer jag att sjunga på den låten inom loppet av 30 sekunder. En musikslinga, ett ljud eller en textrad - om den är utgiven, så hittar jag den. Om inte på en gång, så kanske jag nynnar på den efter 5 minuter när jag sorterar tvätten. På så vis vet han ifall han har hittat på något nytt eller härmar något som redan finns.

På sista tiden tror jag att min jukebox har öppnat för ytterligare en möjlighet.
Den verkar spela låtar som finns i andra människors huvud.
OBS: På riktigt.

Två gånger har jag blivit påhoppad när jag har gnolat. Ena gången var det en vilt främmande man vid plockgodiset i en affär. Jag gnolade på "städa, städa varje fredag och så varje jul..." ur Pippi. Mannen ryckte till och frågade lätt aggressivt: "Var det min dotter som sjöng på den eller?" Jag förstod förstås ingenting. Dottern försvarade sig: "Nej, jag var tyst, det var hon som sjöng" och pekade på mig. Mannen såg då väldigt konstig ut och sa att han hade haft den låten på hjärnan hela tiden sedan de hade städat husvagnen samma morgon. Jag sa att han kanske hade sjungit lite på den så att jag hade hängt på, men han skakade bestämt på huvudet. Både han och hans dotter hade varit tysta, vilket också min dotter intygade. Jag ryckte på axlarna, log snett och pep iväg...

Samma dag sjöng jag på en låt som jag inte alls kan.
Det blev mest hum-ti-di-dl på rätt melodi med ett och annat ord.
Min make stannade upp och sa "så konstigt att du sjunger på just den låten, för jag har tänkt på han som skrev den hela dagen och det där är ju en av hans mindre kända stycken".

Hm...
Vem vet, i själva verket kanske jag endast är en radiomottagare för en DJ någonstans med bättre överblick... :)