Jag lyssnade på en föreläsare som var forskare i kulturdriven biologi. Hon för (förenklat) ett resonemang om hur kulturen förändrar människans fysiska kropp, dvs biologi. Exempelvis berättade hon om hur vår förmåga att göra upp eld förändrade vår kropp: När vi började äta bearbetad mat behövde vi inte längre samma tarmapparat som tidigare. Den minskades, bäckenet minskades och så hade fysiken förändrats tack vare en kulturell företeelse.
Hon sa något som fastnade som klister i min hjärna.
Människan är den enda varelsen som skapar kultur.
Djur brottas och övar på olika beteenden genom lek, djur ryter och visslar för att kommunicera, men endast människan skapar kultur.
I den tanken stannade jag ett ögonblick.
Då är det ju kulturyttringar som skiljer oss från djuren!
Länge har man drivit teser som att mänskligheten är den enda ras som kan känna empati, som kan tänka i flera steg, som leker. En efter en har dessa teser motbevisats. Djur är kapabla att känna empati inte bara inom rasen, utan med andra typer av djur. Massor av djur, t ex apor, fåglar och bläckfiskar, kan tänka i flera steg. Nästan alla djur leker om de är mätta och trygga.
Men kulturskapande?
Nej, det gör bara människor.
På sätt och vis är det alltså det som evolutionen har medfört. Människan har utvecklats förbi ett djurstadium, för att skapa kultur. Det borde göra kulturen till det högsta målet, den högsta intelligensen och målet med vår tillvaro!
Plötsligt förstod jag varför jag alltid har tyckt att sport är otillfredsställande. Jag tillhör de där som tycker "ge dem en boll var, så slipper de slåss om den" och som har väldigt lite förståelse för att varje dagstidning har 6 sportsidor som refererar vad som har hänt i olika tävlingar. Tävla, förresten, känns så gammalt! Retro, som om den tillhörde en annan samhällsstruktur och utvecklingsnivå.
Sport är i detta resonemang helt enkelt att jämställa med djurens lek.
Det är där vi övar på att springa fort, att vara tekniskt duktiga på att kasta spjut eller dribbla en boll. Att jämföra med lejonungarnas brottningsmatcher och svalungarnas våghalsiga dykningar från boet. Sport handlar om att bygga upp färdigheter som är bra att kunna i överlevnadssammanhang.
Kultur, däremot, är något annat.
Vi dansar inte för att locka till oss en partner.
Jo, det förekommer ju förstås också – men där får vi skilja på pardans, disco och scenisk dans. Pardans och discodans får väl kanske häröras till parningsdanser. Scenisk dans handlar däremot om något annat. Om kommunikation av känslor, intryck, för att skapa förståelse och sammanhang.
Samma gäller bokläsning. Vi läser inte böcker för att bli bättre överlevare, vi läser böcker för att skapa sammanhang. Precis som med musik, konst, film – alla typer av kulturyttringar.
Kanske är det också en förklaring till att dans är lite sämre sett av kultureliten och gemene man än de andra kulturyttringarna. Och mellan olika dansyttringar.
I dansen finns trots allt yttringar som mer är "djuriska" – om vi spetsar till det lite (parningsdanserna jag gav exempel på ovan) och tävlingsinriktade (som sportdansen). För oss som håller på med scenisk dans och dans som uttrycksform, är det bitvis väldigt svårt att se de andra dansformerna som riktig dans. Det finns ju knappt några likheter mellan kasedans på ett danspalats en lördagskväll och koreograferad eller improviserad danskonst...
Med utgångspunkt i det här resonemanget tycker jag att vi gör följande rockad i samhället:
1 Subventionera alla kulturlokaler i stället för idrottslokaler.
2 Gör kulturskolan gratis.
3 Ägna 6-12 sidor i varje dagstidning åt kultur. Sporten får nöja sig med 1 lite då och då. Säg upp alla sportredaktörer, förlita rapporteringen på frivilliga bidrag från allmänheten.
4 Infoga kulturnyheterna i nyhetssändningarna. Förpassa sporten till ett eget program.
5 Sänd helkvällsprogram på bästa sändningstid från operan, filmfestivalen i Cannes, Cullbergbaletten, konstvernissage... Vi fyller tablån raskt!
Å, så många bra idéer jag har! :)
Men nej, jag förstår ju att det inte kommer att hända.
Dock: Visst vore det roligt att se vilket sorts samhälle vi skulle få i stället, om kulturen och bildandet av mening, sammanhang och uttryck fick samma plats som överlevnadslekarna?
onsdag 17 februari 2016
tisdag 16 februari 2016
Är vi verkligen sjuka – eller är det samhället?
2016.
Både vuxna och barn, fler och fler, diagnostiseras med ADHD, ADD, bredspektraautism, bipoläritet och panikångest.
Många, många får gå hem från jobbet med stressymptom.
De är trötta, låga, deppiga och destruktiva.
Ytterligare fler klarar av jobbet, men orkar inte någonting annat.
De bara äter, tittar på TV och sover.
Färre engagerar sig i föreningar.
Det är svårt att få ihop folk till styrelser och förtroendeposter.
Och till klassföräldrar och politiskt engagemang.
Många är också de som funderar över sina jobb.
Att de känner sig missförstådda på jobbet, inte är uppskattade, att de inte känner sig viktiga. Att de känner att de har kört fast, eller att de skulle behöva tänka över sin arbetssituation. Kanske jobba deltid, om det skulle lösa sig ekonomiskt.
Vi orkar inte.
Och hela tiden försöker vi lösa detta på individnivå.
Barn ska medicineras och ha speciallösningar i skolan.
Vuxna blir sjukskrivna för att "vila upp sig" och hitta nya sätt att vara.
Vi får diagnoser med stämplar i pannan som ska förklara varför vi inte passar in och varför vi kanske till och med måste deltidspensioneras.
Men tänk om problemet inte är individuellt?
Tänk om det är samhället det är fel på?
Det samhälle vi har byggt i generationer verkar ta kål på oss.
Det är många måsten...
Man ska vara aktiv i barnens skolgång, packa deras väskor, samla in pengar till deras skolresor. Skjutsa och hämta till aktiviteter, matcher och utflykter. Jobba 8 timmar per dag, handla på vägen, laga god och nyttig mat. Se till att alla har cyklar, hjälmar, reflexvästar, regnkläder och flera varma ombyten. Lära barnen cykla, simma, räkna, slöjda, musicera, tänka – för i skolan testas förmågorna, men öva hinner man inte med. På jobbet ska man göra ungefär dubbelt så mycket som för 20 år sedan, eftersom neddragningar och LEAN har utarmat arbetsplatserna. Leverera i tid, tänka proaktivt, vara flexibel. Göra saker i grupp, gemensamt, mötas. Man ska bidra till kommunens demokratiska utveckling, göra manifestationer mot förtryck och engagera sig i blandade hjärtefrågor. Och glöm för allt i världen inte att sortera soporna, tvätta och ge bort urvuxna kläder och panta mera! Allt under världens högsta skattetryck, där fackpampar och regionledningar fullständigt har tappat begreppet om det gemensammas pengar.
Vi blir trötta. Vi är trötta.
Och därför behöver vi semester hela tiden.
Vi behöver resa bort, komma iväg.
Det allra sorgligaste är att ingen reagerar på det.
Om det bästa är att lämna vardagen – hur dålig är då den?
Hur många människor ska må dåligt innan vi förstår att det är vår livsstil och vårt samhälle som behöver ändras? Kanske är vårt samhälle en fyrkantig apparat med allt mindre möjlighet att sticka ut eller att ha en annan form. Vi har sjukförsäkringssystem som lutar på en sjukvård som har en totalt föråldrad hälsosyn i en auktoritär organisation. Möjligheten att göra annorlunda, vara annorlunda och välja annorlunda i yrkeslivet är högst begränsad tack vare stelbenta system och en närmast feodal syn på individen.
Vårt samhälle är byggt på normalfördelningskurvan. En lagom person passar in – men hur många är lagom? Och detta i en värld där internationalisering och individualisering ökar varje dag! Alla kan vara vem de vill, tycka vad de vill och hitta likar via internet. Om något blir vi spretigare – inte mer lika!
Vore det inte idé att göra om och göra rätt?
Tänka om i grunden?
Se att samhället inte behöver bygga på ett enda homogent kollektiv, allas likhet och snäva regler? Människor är inte korkade – ge dem en chans att själva skapa sig det liv de mår bra av! Använd möjligheten att jobba hemifrån, friare arbetstider, fler deltidsjobb. Luckra upp alla stelbenta system; ta hand om alla, inte bara de som passar i mallen. Öppna upp för alternativvården – avsätt hälsomonopolet. Sluta mäta allt och ingenting! Värde, kunskap, färdighet går inte alltid att betygsätta och mätandet tar fokus från det viktiga i processen.
Mänskligheten är en blomstrande sommaräng.
Vi är så härligt olika!
Och just därför behöver vi en mjuk och flexibel samhällsform, som kan anpassa sig efter varje individ, varje blomma så att varje färg och form kan komma till sin rätt!
Både vuxna och barn, fler och fler, diagnostiseras med ADHD, ADD, bredspektraautism, bipoläritet och panikångest.
Många, många får gå hem från jobbet med stressymptom.
De är trötta, låga, deppiga och destruktiva.
Ytterligare fler klarar av jobbet, men orkar inte någonting annat.
De bara äter, tittar på TV och sover.
Färre engagerar sig i föreningar.
Det är svårt att få ihop folk till styrelser och förtroendeposter.
Och till klassföräldrar och politiskt engagemang.
Många är också de som funderar över sina jobb.
Att de känner sig missförstådda på jobbet, inte är uppskattade, att de inte känner sig viktiga. Att de känner att de har kört fast, eller att de skulle behöva tänka över sin arbetssituation. Kanske jobba deltid, om det skulle lösa sig ekonomiskt.
Vi orkar inte.
Och hela tiden försöker vi lösa detta på individnivå.
Barn ska medicineras och ha speciallösningar i skolan.
Vuxna blir sjukskrivna för att "vila upp sig" och hitta nya sätt att vara.
Vi får diagnoser med stämplar i pannan som ska förklara varför vi inte passar in och varför vi kanske till och med måste deltidspensioneras.
Men tänk om problemet inte är individuellt?
Tänk om det är samhället det är fel på?
Det samhälle vi har byggt i generationer verkar ta kål på oss.
Det är många måsten...
Man ska vara aktiv i barnens skolgång, packa deras väskor, samla in pengar till deras skolresor. Skjutsa och hämta till aktiviteter, matcher och utflykter. Jobba 8 timmar per dag, handla på vägen, laga god och nyttig mat. Se till att alla har cyklar, hjälmar, reflexvästar, regnkläder och flera varma ombyten. Lära barnen cykla, simma, räkna, slöjda, musicera, tänka – för i skolan testas förmågorna, men öva hinner man inte med. På jobbet ska man göra ungefär dubbelt så mycket som för 20 år sedan, eftersom neddragningar och LEAN har utarmat arbetsplatserna. Leverera i tid, tänka proaktivt, vara flexibel. Göra saker i grupp, gemensamt, mötas. Man ska bidra till kommunens demokratiska utveckling, göra manifestationer mot förtryck och engagera sig i blandade hjärtefrågor. Och glöm för allt i världen inte att sortera soporna, tvätta och ge bort urvuxna kläder och panta mera! Allt under världens högsta skattetryck, där fackpampar och regionledningar fullständigt har tappat begreppet om det gemensammas pengar.
Vi blir trötta. Vi är trötta.
Och därför behöver vi semester hela tiden.
Vi behöver resa bort, komma iväg.
Det allra sorgligaste är att ingen reagerar på det.
Om det bästa är att lämna vardagen – hur dålig är då den?
Hur många människor ska må dåligt innan vi förstår att det är vår livsstil och vårt samhälle som behöver ändras? Kanske är vårt samhälle en fyrkantig apparat med allt mindre möjlighet att sticka ut eller att ha en annan form. Vi har sjukförsäkringssystem som lutar på en sjukvård som har en totalt föråldrad hälsosyn i en auktoritär organisation. Möjligheten att göra annorlunda, vara annorlunda och välja annorlunda i yrkeslivet är högst begränsad tack vare stelbenta system och en närmast feodal syn på individen.
Vårt samhälle är byggt på normalfördelningskurvan. En lagom person passar in – men hur många är lagom? Och detta i en värld där internationalisering och individualisering ökar varje dag! Alla kan vara vem de vill, tycka vad de vill och hitta likar via internet. Om något blir vi spretigare – inte mer lika!
Vore det inte idé att göra om och göra rätt?
Tänka om i grunden?
Se att samhället inte behöver bygga på ett enda homogent kollektiv, allas likhet och snäva regler? Människor är inte korkade – ge dem en chans att själva skapa sig det liv de mår bra av! Använd möjligheten att jobba hemifrån, friare arbetstider, fler deltidsjobb. Luckra upp alla stelbenta system; ta hand om alla, inte bara de som passar i mallen. Öppna upp för alternativvården – avsätt hälsomonopolet. Sluta mäta allt och ingenting! Värde, kunskap, färdighet går inte alltid att betygsätta och mätandet tar fokus från det viktiga i processen.
Mänskligheten är en blomstrande sommaräng.
Vi är så härligt olika!
Och just därför behöver vi en mjuk och flexibel samhällsform, som kan anpassa sig efter varje individ, varje blomma så att varje färg och form kan komma till sin rätt!
onsdag 10 februari 2016
Hundnormen
Vi är olika. Somliga gillar att vara i grupp, både när de jobbar och vilar/laddar batterierna. Andra gillar att vara ensamma, jobbar mest effektivt så och vilar på det sättet. Man brukar beskriva det som extroverta och introverta.
En extrovert person tycker om att jobba i grupp, diskutera fram lösningar och skapar genom att bolla idéer. Hen känner sig fylld och energiinjicerad av att träffa andra. När de är lediga och ska vila upp sig, tycker de om gruppaktiviteter, att umgås med vänner, resa och få nya inttryck. (Jämför: HUND.)
En introvert person tycker om att jobba ensam, tänka och analysera ostört och skapar bäst i ensamhet. Att umgås med människor – eller bara vistas bland många människor – är oerhört energikrävande. När en introvert är ledig, behöver hen vara ostörd, se på film, läsa en bok, vara tyst. Ofta behöver hen sova mer, är lite mer "på" och "av". (Jämför: KATT.)
Det här vet vi.
Vi vet också att det faktiskt är något man inte kan ändra på.
En introvert kommer aldrig att trivas i gruppen – även om hen uthärdar eller klarar av det på samma sätt som en extrovert aldrig kommer att välja att sitta ensam på semestern.
Några av de allra största beskriver sig själva som introverta.
Allt ifrån världskända artister till nobelpristagare via en och annan politiker.
Med tanke på det undrar jag:
Varför i herrans namn är det extroverta norm?
I skolan tvingas alla barn att jobba i grupp (med folk de inte väljer), stå inför gruppen och presentera saker, samarbeta i olika typer av projekt. På jobbet tillsätts grupper för allt och man har möten för det mesta.
Hallå?
Förstår ni hur vi slösar på talang?
Många, många kommer inte alls till sin rätt i dessa sammanhang.
Vad mer är: De mår dåligt.
Är det verkligen juste?
I skolan säger lärarna: Du kan ju allt, så varför räcker du inte upp handen?
Den introverte svarar: Varför skulle jag? De som vill prata eller undrar något kan väl räcka upp.
Lärarna säger: Det är viktigt att kunna jobba i grupp och komma överens.
Den introverte menar: Det blir alltid samma sak - jag får göra allt jobbet själv och så sitter alla bara och pratar strunt på våra möten.
På jobbet premieras alltid de extroverta, hundmänniskorna.
Det är de som håller sig framme, som pratar om rätt saker i fikarummet och som håller igång på julfesten.
De introverta, kattmänniskorna, iakttar eller tar upp helt fel ämnen till diskussion. Och om de alls kommer till julfesten, så deltar de sparsamt i aktiviteterna och går tidigt.
Tråkigt? Ja, kanske.
Men vilka är det som tänker ut grunderna för den nya utvecklingsplanen?
Och vilka upptäcker att det saknas ett led i arbetsprocessen?
Är det kanske dags att vi accepterar att vi är olika?
Låt oss göra det som vi mår bra av.
Då kommer alla till sin rätt och vi får ut det mesta av allt!
En extrovert person tycker om att jobba i grupp, diskutera fram lösningar och skapar genom att bolla idéer. Hen känner sig fylld och energiinjicerad av att träffa andra. När de är lediga och ska vila upp sig, tycker de om gruppaktiviteter, att umgås med vänner, resa och få nya inttryck. (Jämför: HUND.)
En introvert person tycker om att jobba ensam, tänka och analysera ostört och skapar bäst i ensamhet. Att umgås med människor – eller bara vistas bland många människor – är oerhört energikrävande. När en introvert är ledig, behöver hen vara ostörd, se på film, läsa en bok, vara tyst. Ofta behöver hen sova mer, är lite mer "på" och "av". (Jämför: KATT.)
Det här vet vi.
Vi vet också att det faktiskt är något man inte kan ändra på.
En introvert kommer aldrig att trivas i gruppen – även om hen uthärdar eller klarar av det på samma sätt som en extrovert aldrig kommer att välja att sitta ensam på semestern.
Några av de allra största beskriver sig själva som introverta.
Allt ifrån världskända artister till nobelpristagare via en och annan politiker.
Med tanke på det undrar jag:
Varför i herrans namn är det extroverta norm?
I skolan tvingas alla barn att jobba i grupp (med folk de inte väljer), stå inför gruppen och presentera saker, samarbeta i olika typer av projekt. På jobbet tillsätts grupper för allt och man har möten för det mesta.
Hallå?
Förstår ni hur vi slösar på talang?
Många, många kommer inte alls till sin rätt i dessa sammanhang.
Vad mer är: De mår dåligt.
Är det verkligen juste?
I skolan säger lärarna: Du kan ju allt, så varför räcker du inte upp handen?
Den introverte svarar: Varför skulle jag? De som vill prata eller undrar något kan väl räcka upp.
Lärarna säger: Det är viktigt att kunna jobba i grupp och komma överens.
Den introverte menar: Det blir alltid samma sak - jag får göra allt jobbet själv och så sitter alla bara och pratar strunt på våra möten.
På jobbet premieras alltid de extroverta, hundmänniskorna.
Det är de som håller sig framme, som pratar om rätt saker i fikarummet och som håller igång på julfesten.
De introverta, kattmänniskorna, iakttar eller tar upp helt fel ämnen till diskussion. Och om de alls kommer till julfesten, så deltar de sparsamt i aktiviteterna och går tidigt.
Tråkigt? Ja, kanske.
Men vilka är det som tänker ut grunderna för den nya utvecklingsplanen?
Och vilka upptäcker att det saknas ett led i arbetsprocessen?
Är det kanske dags att vi accepterar att vi är olika?
Låt oss göra det som vi mår bra av.
Då kommer alla till sin rätt och vi får ut det mesta av allt!
tisdag 2 februari 2016
Moral, etik och PK
Moraltant och PK-elit. Har du sett uttrycken i debatterna på sociala medier? Men vad är det för uttryck egentligen? Varför tillåts diskussioner sluta med att någon beskyller en annan för att vara PK? Och när blev moral något dåligt?
Moral
Av latinets ”det som rör sederna”. Ett inre rättesnöre som gör att en person följer god sed i handling och beteende. Moral är regler och principer som människor av ett eller annat skäl anser det värt att leva efter.
Synonymer till moralisk är etisk, sedlig, rättfärdig. Moral handlar alltså om att leva efter någon form av princip. Motsatsen är att vara omoralisk: Oetisk, opassande, karaktärslös, lättsinnig, hållningslös. Vilket verkar bäst?
För min egen skull
Att ta moraliska beslut och göra moraliska handlingar, borde vara norm. Klart att varje person ska följa sitt inre rättesnöre! Jag själv köper till exempel Fair Trade, närproducerad och KRAV-odlad mat, eftersom jag gärna vill ge andra människor och mina barn en bättre miljö och bättre förutsättningar. Jag vägrar också att semestra i exempelvis Thailand och Dubai, eftersom jag inte ställer upp på deras människosyn och politik. Jag köper inte produkter som testats på djur och jag bojkottar kemikalier i mesta möjliga mån. Detta är mina val, som jag gjort efter någon form av moget övervägande.
Missuppfattningen tycks vara att jag väljer som jag gör för att jag vill vara ”duktig”. Det är fel. Jag är helt nöjd med att följa mitt eget hjärta och min hjärna. Andra får tänka på sitt eget vis.
PK
Med PK, politiskt korrekt, menas vanligen en strävan att undvika att på ett negativt sätt särskilda människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, funktionsnedsättning, ålder med mera.
Att bli kallad ”jävla PK-kärring” borde därför snarast ses som beröm! Åtminstone i min bok. Jag undviker gärna att diskriminera människor. Att det irriterar människor, är för mig oerhört märkligt.
Även här verkar det finnas en missuppfattning: Somliga verkar tro att någon som är icke-diskriminerande är rädd att tycka ”fel” eller satsar på att följa strömmen. Fel, fel, fel.
Förminskning + dåligt samvete?
Kan det här sättet att debattera helt enkelt vara ett klassisk exempel på förminskning? När motparten inte har fler argument, så försöker man trycka ner och avfärda mig och andra genom att låta påskina att vi inte tänker själva, att vi bara är rädda för vad andra tycker.
Och kanske ligger det också lite dåligt samvete bakom. Kanske dras användarna av uttrycken moraltant och PK-elit med någon sorts känsla av att de inte lever upp till en tillräcklig nivå? Och kanske är de därför rädda att blir uteslutna. Ilska brukar födas ur rädsla. Eller så känner de sig redan utanför och är arga för det.
Stolt moralkärring och medlem i PK-eliten!
För mig är det viktigt att leva etiskt. Mina principer släpper jag ytterst ogärna. Det beror på min livsinställning, där grunden är att man ska göra så gott som möjligt för så många som möjligt.
Jag är också stolt medlem i PK-eliten: Vi som inte diskriminerar. Känns som en helt okej klubb att vara med i. Men jag gillar inte att de här begreppen används med negativ ton! Det kommer jag fortsätta att protestera mot.
Typisk PK-kärring, med andra ord. :)
Moral
Av latinets ”det som rör sederna”. Ett inre rättesnöre som gör att en person följer god sed i handling och beteende. Moral är regler och principer som människor av ett eller annat skäl anser det värt att leva efter.
Synonymer till moralisk är etisk, sedlig, rättfärdig. Moral handlar alltså om att leva efter någon form av princip. Motsatsen är att vara omoralisk: Oetisk, opassande, karaktärslös, lättsinnig, hållningslös. Vilket verkar bäst?
För min egen skull
Att ta moraliska beslut och göra moraliska handlingar, borde vara norm. Klart att varje person ska följa sitt inre rättesnöre! Jag själv köper till exempel Fair Trade, närproducerad och KRAV-odlad mat, eftersom jag gärna vill ge andra människor och mina barn en bättre miljö och bättre förutsättningar. Jag vägrar också att semestra i exempelvis Thailand och Dubai, eftersom jag inte ställer upp på deras människosyn och politik. Jag köper inte produkter som testats på djur och jag bojkottar kemikalier i mesta möjliga mån. Detta är mina val, som jag gjort efter någon form av moget övervägande.
Missuppfattningen tycks vara att jag väljer som jag gör för att jag vill vara ”duktig”. Det är fel. Jag är helt nöjd med att följa mitt eget hjärta och min hjärna. Andra får tänka på sitt eget vis.
PK
Med PK, politiskt korrekt, menas vanligen en strävan att undvika att på ett negativt sätt särskilda människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, funktionsnedsättning, ålder med mera.
Att bli kallad ”jävla PK-kärring” borde därför snarast ses som beröm! Åtminstone i min bok. Jag undviker gärna att diskriminera människor. Att det irriterar människor, är för mig oerhört märkligt.
Även här verkar det finnas en missuppfattning: Somliga verkar tro att någon som är icke-diskriminerande är rädd att tycka ”fel” eller satsar på att följa strömmen. Fel, fel, fel.
Förminskning + dåligt samvete?
Kan det här sättet att debattera helt enkelt vara ett klassisk exempel på förminskning? När motparten inte har fler argument, så försöker man trycka ner och avfärda mig och andra genom att låta påskina att vi inte tänker själva, att vi bara är rädda för vad andra tycker.
Och kanske ligger det också lite dåligt samvete bakom. Kanske dras användarna av uttrycken moraltant och PK-elit med någon sorts känsla av att de inte lever upp till en tillräcklig nivå? Och kanske är de därför rädda att blir uteslutna. Ilska brukar födas ur rädsla. Eller så känner de sig redan utanför och är arga för det.
Stolt moralkärring och medlem i PK-eliten!
För mig är det viktigt att leva etiskt. Mina principer släpper jag ytterst ogärna. Det beror på min livsinställning, där grunden är att man ska göra så gott som möjligt för så många som möjligt.
Jag är också stolt medlem i PK-eliten: Vi som inte diskriminerar. Känns som en helt okej klubb att vara med i. Men jag gillar inte att de här begreppen används med negativ ton! Det kommer jag fortsätta att protestera mot.
Typisk PK-kärring, med andra ord. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)