Jag funderar mycket över hur var sjätte svensk kan rösta på ett främlingsfientligt fascistparti som SD. Eftersom jag vägrar tro att så många verkligen är rasister och gillar totalitära regimer, så måste jag leta andra anledningar. Här är min lista:
1 Förakt för politik, auktoriteter och "over head"
De här människorna ser SD som en "frisk fläkt", som inte är indoktrinerad i systemen. De är liksom inte köpta, utan ärliga. Det här är samma argument som har lockat väljare till Kalle Anka-partiet och Ny demokrati.
Det här är människorna som alltid skyller på "ledningen", som hatar att folk sitter på "kontoret" och kostar pengar, som alltid snackar skit om chefen. Därför är det en revansch när en av dem står som ledare för ett parti.
2 Känner sig hotade
De känner sig hotade av nya smaker, nya kulturer och nya sätt att vara. Att andra tänker, känner och uppför sig annorlunda än de själva skapar osäkerhet och otrygghet. "Får jag inte göra och tänka som jag vill och brukar? Vem blir jag då?" De vill ha det de känner till, inte nyheter. Kanske är det de här personerna som på semestern åker till Gran Canaria och äter köttbullar med lingon?
3 Historielöshet
De måste ha glömt. Nu är det många år sedan 1930-talet och många av oss har inte upplevt den rasismen, det hatet och krigshetset personligen. Somliga av oss har läst och förstått, men SD-anhängarna har inte gjort det. Jag, som upplevde skinskalleproblematiken i Stockholm på 1980-talet, tycker förstås att det är läskigt och obegripligt, men det är för att jag har sett hatet på närmre håll. Alla har inte det.
4 Ovilja att ta ansvar
De som röstar brunt måste fullständigt strunta i hur landet sköts. SD's politiker saknar kunskap och färdigheter i att styra ett land. De har inte ens täckning för alla politiska områden i sitt partiprogram, än mindre i sin budget. De är ett missnöjesparti med en fråga.
NÅ, HUR MÖTER VI DÅ DEM?
Jag tror inte att vi någonsin kan möta de här människorna med diskussion och sakfrågor. Det är kört.
De har ingen som helst önskan att debattera. De tänker bara tycka tvärtom. Och vad värre är: De tror att alla tänker som dem egentligen, men inte vågar säga annorlunda. De enda som på riktigt vill ha invandring och de vanliga partierna, är ett gäng PK-häxor – och de är bor säkert i Stockholm, antagligen på söder. Det gör SD-anhängarna till någon sorts "sanningens företrädare" i deras egen värld, vilket är en stark drivkraft.
Enda sättet att vinna över de här människorna, tror jag är att rikta sig direkt till dem. Säga "vi hör dig, vi ser dig och vi förstår att du är besviken och arg" UTAN att för den skull gå dem tillmötes politiskt. Jag tror att politikerna måste bli närmare, mänskligare och enklare. De måste prata med väljarna/människorna, inte varandra. Erkänna att de inte vet allt och kan allt, framhålla att varifrån de får sin information.
Sedan tror jag att vi måste förklara att ingen är ute efter att sudda bort allt det svenska. Sverige och svenskheten har alltid tagit intryck av andra kulturer, men vi har aldrig tappat bort vår kärna! Vi kan blandas med andra kulturer utan att ta efter. Om vi vill kan vi ta till oss somliga saker, som mat eller musik, men det kommer inte ersätta vår egen kultur – bara komplettera.
Till sist tror jag att det är smart att ändra på mottagandet av invandrare, så att dessa människor snabbare kommer in i samhället och så att fler får träffa dem. Då byggs broar och förståelse. Rädsla och förakt försvinner när man blir DU med någon...
Jag tror nämligen fortfarande att de flesta människor är goda och vill väl. Nu är det dags att hjälpa varandra ifrån de här otäcka, fascistiska stämningarna. Vi vill inte ha ett rasistiskt samhälle med totalitärt styre, där allt regleras i detalj.
(Det är den politik som SD står för, men det tror jag inte har gått fram så tydligt.)
Vi måste hjälpas åt!
Kan någon bra marknadsföringsbyrå ta sig an uppdraget "Ett gemensamt, vänligt Sverige"?
torsdag 18 december 2014
måndag 15 december 2014
Traditioner och luciatågskonflikter
Vad är en tradition och när uppstår den? Frågar man mina barn, är en tradition något man har gjort en gång och önskar upprepa. Frågar man SD, är traditioner det som fanns när de växte upp.
Jo, jag tror att det är så enkelt.
De vill ha kvar den värld som de växte upp i.
Jag tror att det handlar om tidsandan som rådde då. Vi som föddes på 70- och 80-talen, föddes i en "färdig" värld. Allt var bra, mycket bättre än tidigare, och det som inte var bra gick inte att förändra. Lite hårddraget, men ändå: Vi levde i den bästa av världar. På 40-talet var det krig, något som gav 40-talisterna kraft och vilja att ändra på ungefär allt. På 50-talet skapades helt nya kulturer, ofta utifrån bilar och musik, som spreds i västvärlden. På 60-talet tog konst och design ett stort steg fram och utmanade allt gammalt.
På 70-talet började vi få det bra. Det enda som inte var bra var att andra delar av världen hade det dåligt. Därför växte sig freds- och miljörörelsen stark. Vi skulle hjälpa andra och frälsa världen ifrån ondo.
Vårt liv och våra traditioner var det dock inget fel på.
Och här någonstans tror jag att det började.
Den där främlingsfientligheten, tron att andra är sämre.
För vi hade ju det bra, tänkte bra och ville bra.
Andra, i andra länder, tänkte inte lika bra och hade det sämre.
De traditioner som man så gärna vill behålla, har ju inte så många år på nacken. Inte heller har de varit oföränderliga. Luciatåget kom till i slutet av 1800-talet, men har ändrats i form och utseende flera gånger sedan dess. Midsommarfirandet stång är visserligen från 1600-talet (importerad från Tyskland), men firandet med ringdanser och krans i håret är också den från slutet av 1800-talet. Den fick fäste i början av 1900-talet då man ville lära ut svenska bondetraditioner till svenska folket. Det firande som traditionalisterna idag vill behålla, är firandet från 60-, 70- och 80-talen. Det är dessa som på något sätt ska cementeras.
Kanske handlar denna fixering vid traditioner också om brist på egen identitet. Vi har kanske blivit så utsuddade i vår svenskhet, så att vi inte riktigt vet vilka vi är. Är man osäker på vad som är svenskt, så kanske det ligger nära till hands att dra fram traditionerna.
För mig är svenskt och svenskhet en massa annat.
Betänksamhet, medling, ovilja att bråka.
Artighet, tillbakadragenhet, rädsla för konflikter.
Huvud och tankar mer än känslor, utbildningsfanatism och konsekvensanalys.
Förändringsvilja, utveckling, snudd på radikalism.
Omtanke, värna om de svaga, gruppmentalitet.
Håller du med?
Känner du igen svensken?
Eller är det bara min egen bild?
Det här beskriver i alla fall allt annat än traditionalism och främlingsfientlighet. Därför tänker jag att det mest osvenska som finns, är att vara SD-anhängare. Men det är förstås bara min åsikt...
Jo, jag tror att det är så enkelt.
De vill ha kvar den värld som de växte upp i.
Jag tror att det handlar om tidsandan som rådde då. Vi som föddes på 70- och 80-talen, föddes i en "färdig" värld. Allt var bra, mycket bättre än tidigare, och det som inte var bra gick inte att förändra. Lite hårddraget, men ändå: Vi levde i den bästa av världar. På 40-talet var det krig, något som gav 40-talisterna kraft och vilja att ändra på ungefär allt. På 50-talet skapades helt nya kulturer, ofta utifrån bilar och musik, som spreds i västvärlden. På 60-talet tog konst och design ett stort steg fram och utmanade allt gammalt.
På 70-talet började vi få det bra. Det enda som inte var bra var att andra delar av världen hade det dåligt. Därför växte sig freds- och miljörörelsen stark. Vi skulle hjälpa andra och frälsa världen ifrån ondo.
Vårt liv och våra traditioner var det dock inget fel på.
Och här någonstans tror jag att det började.
Den där främlingsfientligheten, tron att andra är sämre.
För vi hade ju det bra, tänkte bra och ville bra.
Andra, i andra länder, tänkte inte lika bra och hade det sämre.
De traditioner som man så gärna vill behålla, har ju inte så många år på nacken. Inte heller har de varit oföränderliga. Luciatåget kom till i slutet av 1800-talet, men har ändrats i form och utseende flera gånger sedan dess. Midsommarfirandet stång är visserligen från 1600-talet (importerad från Tyskland), men firandet med ringdanser och krans i håret är också den från slutet av 1800-talet. Den fick fäste i början av 1900-talet då man ville lära ut svenska bondetraditioner till svenska folket. Det firande som traditionalisterna idag vill behålla, är firandet från 60-, 70- och 80-talen. Det är dessa som på något sätt ska cementeras.
Kanske handlar denna fixering vid traditioner också om brist på egen identitet. Vi har kanske blivit så utsuddade i vår svenskhet, så att vi inte riktigt vet vilka vi är. Är man osäker på vad som är svenskt, så kanske det ligger nära till hands att dra fram traditionerna.
För mig är svenskt och svenskhet en massa annat.
Betänksamhet, medling, ovilja att bråka.
Artighet, tillbakadragenhet, rädsla för konflikter.
Huvud och tankar mer än känslor, utbildningsfanatism och konsekvensanalys.
Förändringsvilja, utveckling, snudd på radikalism.
Omtanke, värna om de svaga, gruppmentalitet.
Håller du med?
Känner du igen svensken?
Eller är det bara min egen bild?
Det här beskriver i alla fall allt annat än traditionalism och främlingsfientlighet. Därför tänker jag att det mest osvenska som finns, är att vara SD-anhängare. Men det är förstås bara min åsikt...
torsdag 11 december 2014
Defekt spelare
Ibland känner jag att det är någon annan som trycker på knapparna på mitt livs musikspelare.
Den jäveln trycker inte bara på REPEAT en gång, utan har hittat någon funktion som gör att saker och ting upprepas gång på gång på gång på gång tills det spåret är så slitet att jag vill SKRIKAAAA rätt ut medan jag kastar mig på marken och rullar runt sparkandes.
Samma upplevelser.
Samma "att göra"-listor.
Samma nyheter i samma tidningar.
Samma ointressanta TV-program i samma kanaler.
Samma (eller olika) människor som säger samma saker.
Samma bråttom med olika saker.
Samma.
Jag är inte bra på samma.
Släpp repeat-knappen, din sadist!
Sätt på RANDOM i stället, vet jag!
Det är roligt.
Då händer saker i väldigt roliga ordningar, helt oförutsägbart.
Det uppstår fantastiska synergieffekter när saker som aldrig setts förut möts.
Men just nu kommer det inte att hända.
Nej. Repeat. Repeat. Repeat.
Och dessutom har spelaren hängt sig på högsta volym, med någon sorts blinkande stroboskopljuseffekt. HÖÖÖÖGT spelar den SAAAAAMMA låt med BLINK BLINK BLINK framför mina ögon.
Dessutom har pausknappen slutat fungera.
Den är utsliten.
När man trycker på den, går bara låten om från början.
AAAAH!
(Paus för ryckande ögonvrå och ticks i mungipan.)
Det finns bara en sak att göra:
Vänta tills batteriet är slut och då bara gå och lägga sig, utan tanke på att ladda upp. Bara... låta bli att starta om. Svartskärm. För att – efter så lång tid som det behövs – stilla våga stoppa i sladden igen, se laddarsymbolen dyka upp på skärmen och höra det välbekanta pinget när den får kontakt.
Då går det att skruva ner volymen.
Och pausknappen fungerar igen!
Inte blinkar spelaren heller.
Och livet rullar på medan jag sköter knapparna.
Ett tag till...
Den jäveln trycker inte bara på REPEAT en gång, utan har hittat någon funktion som gör att saker och ting upprepas gång på gång på gång på gång tills det spåret är så slitet att jag vill SKRIKAAAA rätt ut medan jag kastar mig på marken och rullar runt sparkandes.
Samma upplevelser.
Samma "att göra"-listor.
Samma nyheter i samma tidningar.
Samma ointressanta TV-program i samma kanaler.
Samma (eller olika) människor som säger samma saker.
Samma bråttom med olika saker.
Samma.
Jag är inte bra på samma.
Släpp repeat-knappen, din sadist!
Sätt på RANDOM i stället, vet jag!
Det är roligt.
Då händer saker i väldigt roliga ordningar, helt oförutsägbart.
Det uppstår fantastiska synergieffekter när saker som aldrig setts förut möts.
Men just nu kommer det inte att hända.
Nej. Repeat. Repeat. Repeat.
Och dessutom har spelaren hängt sig på högsta volym, med någon sorts blinkande stroboskopljuseffekt. HÖÖÖÖGT spelar den SAAAAAMMA låt med BLINK BLINK BLINK framför mina ögon.
Dessutom har pausknappen slutat fungera.
Den är utsliten.
När man trycker på den, går bara låten om från början.
AAAAH!
(Paus för ryckande ögonvrå och ticks i mungipan.)
Det finns bara en sak att göra:
Vänta tills batteriet är slut och då bara gå och lägga sig, utan tanke på att ladda upp. Bara... låta bli att starta om. Svartskärm. För att – efter så lång tid som det behövs – stilla våga stoppa i sladden igen, se laddarsymbolen dyka upp på skärmen och höra det välbekanta pinget när den får kontakt.
Då går det att skruva ner volymen.
Och pausknappen fungerar igen!
Inte blinkar spelaren heller.
Och livet rullar på medan jag sköter knapparna.
Ett tag till...
måndag 8 december 2014
Kreativitet och entreprenörskap
Kreativitet, det är något fint det.
"Åh, så kreativ du är" säger folk med lite avund i rösten.
Faktiskt hör man aldrig: "Usch, så kreativ du är."
"Åh, så entreprenöriell du är" hör man däremot inte så ofta.
Och ifall man gör det, så finns det ofta en udd av något annat än ärlig uppskattning.
Hur kan det vara så?
Jag tror att jag ska fundera lite kring begreppen.
Vad är kreativitet?
Förmågan att skapa?
Nej, egentligen inte.
Jag tror att jag ska använda ordet påhittighet som tillfällig synonym ett tag.
En påhittig människa hittar på olika lösningar på uppgifter eller upplevda brister.
Det kan ibland vara väldigt konstiga lösningar, eller rätt upp och ner tokiga, men allra oftast är det flera stycken som faktiskt är helt användbara.
Påhittig kan man vara inom många områden.
En påhittig person kan skapa med händerna, med huvudet eller på annat sätt. Den påhittige är okonventionell, förändringsbenägen, vågar ifrågasätta och har ingenting emot att vara originell.
Så långt fungerar ordet som utbytesord för kreativ.
Men här kommer en vägdelare: En kreativ person GÖR.
Förutom att vara påhittig, sätter man alltså sina planer i verket.
Det blir något.
Ibland blir det konstverk, andra gånger vantar. Kanske en god gryta eller en riktigt bra rapport.
Man skapar, det blir något fysiskt.
En produkt.
Och här tänker jag att vi gnuggar rygg med ett annat uttryck:
Entreprenör och entreprenöriell.
Vad är skillnaden mellan en kreativ person och en entreprenör?
Ah – pengarna.
En entreprenör kan göra pengar på sin påhittighet och kreativitet.
Och nu blir det riktigt intressant...
Väldigt ofta ser kulturella personer ner på entreprenörer.
Jodå, jag möter det ofta:
"Om man gör något med hjärtat, ska man inte behöva tjäna pengar på det."
Hm... Jag tänker tvärtom: Om man älskar något, är det väl toppen att kunna förtjäna sitt levebröd på det, så att man inte behöver göra något annat?
Är det möjligen så att det här utgör tre nivåer av skapande?
Tänkandet – påhittigheten.
Görandet – kreativiteten.
Försörjandet – entreprenörskapet.
Och: Är det i så fall vanlig avundsjuka som föranleder kulturpersonligheternas rynkade näsor?
Ibland tänker jag att det är så.
Surt sa räven?
Det argument som kreativa människor har mot entreprenörer är att de säljer sig, att de är i händerna på sin publik. Jag tänker att det är ett ängsligt sätt att se på världen. Så behöver det ju inte vara! Man kan absolut göra precis sin grej och ändå sälja, bara man är tillräckligt bra på att beskriva vad det är man sysslar med och att hitta sin målgrupp. Det handlar om att stå på sig, att göra det som man själv tycker är bra och tro på att flera tycker det.
Om vi tittar ett steg längre, så brukar påhittiga människors argument mot kreativa människor vara att de springer iväg och gör innan det har tänkts färdigt. Det är ju också någon sorts ängslighet, en oro att göra fel.
Så, det som skiljer påhittigheten från kreativiteten är mod – att våga misslyckas.
Och det som skiljer kreativiteten från entreprenörskapet är också mod – att våga stå på oss.
Mod – att våga – är alltså det som lyfter oss från en nivå till nästa.
Kan det vara så?
Därmed är inte sagt att alla måste vara entreprenörer. Nej, nej.
Vi behöver folk som är såväl påhittiga som kreativa också. Man måste ju inte göra något av sina idéer. Det kan ju vara bra att inte känna tvånget att det ska bli något av det man tänker. Kanske tänker man friare då, vad vet jag? Man måste heller inte leva på det man skapar. Nähä, det går fantastiskt bra att skapa för sin egen skull, eller för att man vill ge omvärlden något gratis.
Men OM man väljer att ta sista steget, att leva på sitt skapande, så är det väl det också fint? Jag tycker det.
Fram för acceptans av olikheter!
Bort med rynkade överläppar!
Och inför mer entreprenörskap i konstakademierna!
"Åh, så kreativ du är" säger folk med lite avund i rösten.
Faktiskt hör man aldrig: "Usch, så kreativ du är."
"Åh, så entreprenöriell du är" hör man däremot inte så ofta.
Och ifall man gör det, så finns det ofta en udd av något annat än ärlig uppskattning.
Hur kan det vara så?
Jag tror att jag ska fundera lite kring begreppen.
Vad är kreativitet?
Förmågan att skapa?
Nej, egentligen inte.
Jag tror att jag ska använda ordet påhittighet som tillfällig synonym ett tag.
En påhittig människa hittar på olika lösningar på uppgifter eller upplevda brister.
Det kan ibland vara väldigt konstiga lösningar, eller rätt upp och ner tokiga, men allra oftast är det flera stycken som faktiskt är helt användbara.
Påhittig kan man vara inom många områden.
En påhittig person kan skapa med händerna, med huvudet eller på annat sätt. Den påhittige är okonventionell, förändringsbenägen, vågar ifrågasätta och har ingenting emot att vara originell.
Så långt fungerar ordet som utbytesord för kreativ.
Men här kommer en vägdelare: En kreativ person GÖR.
Förutom att vara påhittig, sätter man alltså sina planer i verket.
Det blir något.
Ibland blir det konstverk, andra gånger vantar. Kanske en god gryta eller en riktigt bra rapport.
Man skapar, det blir något fysiskt.
En produkt.
Och här tänker jag att vi gnuggar rygg med ett annat uttryck:
Entreprenör och entreprenöriell.
Vad är skillnaden mellan en kreativ person och en entreprenör?
Ah – pengarna.
En entreprenör kan göra pengar på sin påhittighet och kreativitet.
Och nu blir det riktigt intressant...
Väldigt ofta ser kulturella personer ner på entreprenörer.
Jodå, jag möter det ofta:
"Om man gör något med hjärtat, ska man inte behöva tjäna pengar på det."
Hm... Jag tänker tvärtom: Om man älskar något, är det väl toppen att kunna förtjäna sitt levebröd på det, så att man inte behöver göra något annat?
Är det möjligen så att det här utgör tre nivåer av skapande?
Tänkandet – påhittigheten.
Görandet – kreativiteten.
Försörjandet – entreprenörskapet.
Och: Är det i så fall vanlig avundsjuka som föranleder kulturpersonligheternas rynkade näsor?
Ibland tänker jag att det är så.
Surt sa räven?
Det argument som kreativa människor har mot entreprenörer är att de säljer sig, att de är i händerna på sin publik. Jag tänker att det är ett ängsligt sätt att se på världen. Så behöver det ju inte vara! Man kan absolut göra precis sin grej och ändå sälja, bara man är tillräckligt bra på att beskriva vad det är man sysslar med och att hitta sin målgrupp. Det handlar om att stå på sig, att göra det som man själv tycker är bra och tro på att flera tycker det.
Om vi tittar ett steg längre, så brukar påhittiga människors argument mot kreativa människor vara att de springer iväg och gör innan det har tänkts färdigt. Det är ju också någon sorts ängslighet, en oro att göra fel.
Så, det som skiljer påhittigheten från kreativiteten är mod – att våga misslyckas.
Och det som skiljer kreativiteten från entreprenörskapet är också mod – att våga stå på oss.
Mod – att våga – är alltså det som lyfter oss från en nivå till nästa.
Kan det vara så?
Därmed är inte sagt att alla måste vara entreprenörer. Nej, nej.
Vi behöver folk som är såväl påhittiga som kreativa också. Man måste ju inte göra något av sina idéer. Det kan ju vara bra att inte känna tvånget att det ska bli något av det man tänker. Kanske tänker man friare då, vad vet jag? Man måste heller inte leva på det man skapar. Nähä, det går fantastiskt bra att skapa för sin egen skull, eller för att man vill ge omvärlden något gratis.
Men OM man väljer att ta sista steget, att leva på sitt skapande, så är det väl det också fint? Jag tycker det.
Fram för acceptans av olikheter!
Bort med rynkade överläppar!
Och inför mer entreprenörskap i konstakademierna!
måndag 15 september 2014
Vem röstar på SD?
Jag har undrat och undrat.
Från början, när SD dök upp, tänkte jag att det bara var en fluga. Några missnöjda människor som i sin desperation ville visa att de inte litade på någon – ungefär som Kalle Anka-partiet.
Sedan har de blivit starkare för varje val.
Varje gång siffrorna redovisat tänker jag: Men VEM röstar på SD?
I mina ögon är det så obegripligt, så omänskligt, så världsfrånvänt.
Inte nog med att de har fruktansvärt märkliga åsikter – de är ju så dåliga politiker! Många av deras förtroendevalda har totalt brist på kunskap kring de demokratiska principerna, kan inte det här med votering, förstår inte förslagen och tabbar sig på olika sätt. Dessutom lämnar de sina poster mitt i mandatperioden! Så VILKA vill bli representerad av de här clownerna?
Igår träffade jag två.
(Tack för det, Universum.)
Först en man på stranden, som helt opåkallat började prata negerboll med mig.
(Spännande öppningsfras...)
Jag kunde inte låta det passera, så jag sa emot. Där började en diskussion och ett samtal.
Under tjugo minuters tid berättade mannen följande för mig (mer eller mindre artikulerat):
- Han var besviken på sitt liv.
- Han kände sig misslyckad, pga de beslut han tagit.
- Det var "samhällets" fel att det hade gått dåligt för honom.
- Han hade inte klarat av de högre studier han hade påbörjat och kände sig därför dum.
- Han var "på flykt" från sitt förflutna.
- Han ville bli sedd, bekräftad och törstade efter sammanhang.
Jag förstår att denne man röstar på SD. Det förstår jag faktiskt.
"Se på mig, fastän jag är bra så har allt gått fel. Det måste vara någons fel! Jag skyller på dem som inte ser ut som jag, som verkar klara sig så mycket bättre än jag (trots att de inte kan språket), de som verkar få hjälp av samhället."
Det är förstås beklämmande.
En man har vuxit upp i trygga Sverige och tror på något sätt att han "har rätt till" en massa saker, som en hög utbildning och en kärnfamilj. Trots att han inte är ett läshuvud, försöker han studera på universitet – och misslyckas. Med studielån och ingen utbildning hoppar han på diverse jobb, flyttar runt i landet, påbörjar förhållanden och avslutar dem. I medelåldern stannar han upp och tänker: "Vafan, blev det inte mer?"
Han är besviken.
Han är missnöjd.
Han känner skuld, men orkar inte bära den.
Då är det lättare att skylla på någon annan.
När jag kom hem, mötte jag via sociala medier en till SD-anhängare.
Det var mycket läskigare.
En man, faktiskt en distant släkting, som diskret gillade ett inlägg från Jimmie Åkesson på Facebook.
Det är en normalintelligent man.
Uppvuxen i ett kristet hem med mycket kärlek och empati.
Han har ett ganska välbetalt jobb och en familj med ett gäng barn.
Bor tryggt, visserligen frånskild, men nysambo i ett hus.
Har allt man kan önska, vad det verkar.
Att han gillar SD är mycket mer obegripligt.
Hur? Varför?
Jag förstår inte.
Hur kan han INTE genomskåda SD? Hur kan han vilja bli representerad av dessa orutinerade, oinsatta människor, med för lite kunskap om ekonomi- och övriga samhällsfrågor? Med en kvinnosyn från medeltiden och värderingar som passar i Nazi-Tyskland 1939?
Här behöver jag ta reda på mer.
Fråga.
Lyssna.
Men hur gör man det?
Jag bara frös till is. Tänkte: Jag måste prata med honom! Men hur?
Hur börjar man en sådan konversation?
"Hej, jag såg att du gillade SD på Facebook. Röstar du på dem? Hur tänkte du då?"
Enormt obehagligt.
Jag känner att jag inte klarar det.
Jag blir arg redan när jag tänker på det.
Jag behöver hjälp.
Terapeuter, kuratorer, samtalsledare av olika slag – HJÄLP!
Kan ni gå ihop och göra en samtalsplan?
Som vi allihop kan använda för att få till ett gott samtal med de 13 % som röstade på SD i valet, i Sverige, 2014.
För så här kan vi inte ha det.
Det får aldrig hända igen.
Från början, när SD dök upp, tänkte jag att det bara var en fluga. Några missnöjda människor som i sin desperation ville visa att de inte litade på någon – ungefär som Kalle Anka-partiet.
Sedan har de blivit starkare för varje val.
Varje gång siffrorna redovisat tänker jag: Men VEM röstar på SD?
I mina ögon är det så obegripligt, så omänskligt, så världsfrånvänt.
Inte nog med att de har fruktansvärt märkliga åsikter – de är ju så dåliga politiker! Många av deras förtroendevalda har totalt brist på kunskap kring de demokratiska principerna, kan inte det här med votering, förstår inte förslagen och tabbar sig på olika sätt. Dessutom lämnar de sina poster mitt i mandatperioden! Så VILKA vill bli representerad av de här clownerna?
Igår träffade jag två.
(Tack för det, Universum.)
Först en man på stranden, som helt opåkallat började prata negerboll med mig.
(Spännande öppningsfras...)
Jag kunde inte låta det passera, så jag sa emot. Där började en diskussion och ett samtal.
Under tjugo minuters tid berättade mannen följande för mig (mer eller mindre artikulerat):
- Han var besviken på sitt liv.
- Han kände sig misslyckad, pga de beslut han tagit.
- Det var "samhällets" fel att det hade gått dåligt för honom.
- Han hade inte klarat av de högre studier han hade påbörjat och kände sig därför dum.
- Han var "på flykt" från sitt förflutna.
- Han ville bli sedd, bekräftad och törstade efter sammanhang.
Jag förstår att denne man röstar på SD. Det förstår jag faktiskt.
"Se på mig, fastän jag är bra så har allt gått fel. Det måste vara någons fel! Jag skyller på dem som inte ser ut som jag, som verkar klara sig så mycket bättre än jag (trots att de inte kan språket), de som verkar få hjälp av samhället."
Det är förstås beklämmande.
En man har vuxit upp i trygga Sverige och tror på något sätt att han "har rätt till" en massa saker, som en hög utbildning och en kärnfamilj. Trots att han inte är ett läshuvud, försöker han studera på universitet – och misslyckas. Med studielån och ingen utbildning hoppar han på diverse jobb, flyttar runt i landet, påbörjar förhållanden och avslutar dem. I medelåldern stannar han upp och tänker: "Vafan, blev det inte mer?"
Han är besviken.
Han är missnöjd.
Han känner skuld, men orkar inte bära den.
Då är det lättare att skylla på någon annan.
När jag kom hem, mötte jag via sociala medier en till SD-anhängare.
Det var mycket läskigare.
En man, faktiskt en distant släkting, som diskret gillade ett inlägg från Jimmie Åkesson på Facebook.
Det är en normalintelligent man.
Uppvuxen i ett kristet hem med mycket kärlek och empati.
Han har ett ganska välbetalt jobb och en familj med ett gäng barn.
Bor tryggt, visserligen frånskild, men nysambo i ett hus.
Har allt man kan önska, vad det verkar.
Att han gillar SD är mycket mer obegripligt.
Hur? Varför?
Jag förstår inte.
Hur kan han INTE genomskåda SD? Hur kan han vilja bli representerad av dessa orutinerade, oinsatta människor, med för lite kunskap om ekonomi- och övriga samhällsfrågor? Med en kvinnosyn från medeltiden och värderingar som passar i Nazi-Tyskland 1939?
Här behöver jag ta reda på mer.
Fråga.
Lyssna.
Men hur gör man det?
Jag bara frös till is. Tänkte: Jag måste prata med honom! Men hur?
Hur börjar man en sådan konversation?
"Hej, jag såg att du gillade SD på Facebook. Röstar du på dem? Hur tänkte du då?"
Enormt obehagligt.
Jag känner att jag inte klarar det.
Jag blir arg redan när jag tänker på det.
Jag behöver hjälp.
Terapeuter, kuratorer, samtalsledare av olika slag – HJÄLP!
Kan ni gå ihop och göra en samtalsplan?
Som vi allihop kan använda för att få till ett gott samtal med de 13 % som röstade på SD i valet, i Sverige, 2014.
För så här kan vi inte ha det.
Det får aldrig hända igen.
måndag 8 september 2014
Att ta ansvar för sina handlingar
Jag är av den bestämda uppfattningen att vi bör leva våra liv ansvarigt. Var och en av oss ska ta ansvar för sina handlingar samt de liv vi sätter till världen.
Min åsikt är att var och en av oss är utrustad med det vi behöver för att klara oss alldeles förträffligt. Jag tror att vi alla har förmågor, känslor, kunskaper, insikter som gör att vi kan ta väldigt bra beslut.
För mig verkar alternativet omöjligt.
Här, i Sverige, lever vi i ett samhälle där vi har väldigt många möjligheter. Alla kan utbilda sig, alla kan bli entreprenörer, alla kan rösta, alla kan engagera sig politiskt. Vi kan skapa den värld vi vill ha, genom våra aktiva val.
Det vi behöver göra, är att TRÄNA på att ta bra beslut.
Ibland kan vi ha lärt oss ett mönster som gör att vi tar dåliga beslut. Ibland tror vi att vi måste göra som alla andra, fastän det inte passar oss. Kanske vi helt enkelt inte har förstått att vi har ett val.
I min värld är det just det här som föräldrar ska lära sina barn.
Att se sig själv och sina förmågor.
Att värdera information och lyssna in andra människor.
Att försöka förstå sig på saker och lista ut vad följden blir (konsekvensanalys).
Kanske behöver vi träna på det här hela livet. Även i skolan, på arbetsplatser, i föreningar, i det sociala livet.
För mig är det just det här som livet går ut på.
Vi är här för att lära oss någonting.
Om vi travar på hela livet i någon sorts utmätta hjulspår, eller burna av någon annan, så är risken att vi faktiskt inte lär oss så värst mycket.
Och de kort vi har fått att spela, är VÅRA kort. De är inte bättre eller sämre än någon annans. Klart att vi kan vara lite avundsjuka på andra ibland, som verkar ha det lättare eller bättre, men i själva verket vet vi väldigt lite om det. Vi har fått precis det vi behöver för att lära oss det vi ska lära oss. Därför är det inte synd om oss.
Exempelvis är det inte synd om mig som blev utbränd.
Inte alls.
Det var mitt eget bagage och mina egna beslut som skapade den situationen. Jag hade alla möjligheter i världen att välja annorlunda, men gjorde det inte. Det fanns till och med människor i min närhet som rekommenderade mig att göra annorlunda, och jag valde att inte lyssna på dem. Givetvis finns det anledningar till varför jag gjorde så, som dålig självkänsla och oron för att inte vara någon ifall jag inte gjorde. I min världsuppfattning är det dock min uppgift att klura ut en lösning på det. Eller ta emot den hjälp som kan leda mig på bättre vägar.
I Sverige kan vi leva de liv vi väljer.
Vi kan bo i villa eller lägenhet, på landet eller i en stad. Vi kan leva som sambos, vara gifta – eller ensamstående. Vi kan skaffa barn eller låta bli. Om vi som gifta bråkar och otrivs, kan vi skilja oss. Vi kan utbilda oss eller jobba, byta yrke mitt i livet, starta eget eller ta en långresa. Vi kan jobba mycket eller lite, klättra i karriären eller låta bli. Vi kan välja att gå till doktorn när vi är sjuka eller försöka bli friska på andra sätt.
Ibland väljer vi tokigt.
Det blir inte som vi hade tänkt oss.
Det händer alla!
Då får vi välja om och försöka igen.
Den som inte accepterar rodret i sitt eget liv, har en tendens att skylla på andra. Det är alltid "någon annans fel" eller "jag visste inte det, ingen har berättat det för mig". För mig är det tankesättet ett förminskande av individen. Det är också någon sorts lathet i grunden. Och brist på självinsikt.
Jag tror inte på curling.
Givetvis ska man som förälder, lärare eller medmänniska vara behjälplig med alla tips och råd som man kan ge, men det är individens eget val att ta emot dem eller ej. Barnet som "visst kan gå på muren", bör få göra det även om det kan trilla ner. Då kommer barnet att lära sig att det kan vara farligt. Den vuxne som väljer ett visst yrke får ta konsekvenserna av det – eller arbeta för förändring. Eller omskola sig.
Jag tror att det är farligt att frånta människor deras eget ansvar. Risken är att de då hamnar i ett tankesätt där de blir objekt i sitt eget liv, i stället för subjekt. Det resulterar nästan alltid i att de gnäller över orättvisor, utan att förstå att de kan göra något åt dem.
Och här går det en tydlig gräns för mig:
Skyllsamhället och ansvarssamhället.
I det ena vill man bli servad och omhändertagen. Man tror att somliga har mer (förmågor, kunskap, pengar…) än andra och att det är synd om människor på grund av denna orättvisa fördelning.
I det andra vill man bidra och göra sin del. Man tror att alla kan (olika saker och på olika sätt) om de försöker och att man har det som krävs för att skapa en bra tillvaro – med lite ansträngning.
För mig handlar det inte om vänster eller höger i en politisk gradering. Jag vill gärna tro att alla människor, oavsett politisk färg, kan se att det är eftersträvansvärt att alla människor bidrar med det de kan till utveckling – av sig själva, andra och samhället. För mig handlar det här mer om livsåskådning. Skyllsamhället har koppling till att vi tror att "någon annan" tar hand om oss och bestämmer åt oss. "Livsmedelsverket rekommenderar"… "Doktorn säger…" Ja, men du då? Vad tror du, vad tänker du? Jag tror att skyllsamhället handlar om bekvämlighet. Om man gör som någon annan säger, kan man skylla på dem sedan.
Det är inte en önskvärd utveckling. Skuld och skam är aldrig bra drivkrafter.
Om man tittar på människor som har förlamats på olika sätt i olyckor men återfått förmågan att gå, så finns det en sak som förenar dem: De har varit inställda på att det går, att de kan, att det är möjligt.
Jag tror att det är en förutsättning för att man ska lyckas.
Och jag tror att alla kan.
Vi har alla förmågan att ta bra beslut och bära ansvaret för vårt eget liv – samt våra eventuella barns. Om vi vill.
Min åsikt är att var och en av oss är utrustad med det vi behöver för att klara oss alldeles förträffligt. Jag tror att vi alla har förmågor, känslor, kunskaper, insikter som gör att vi kan ta väldigt bra beslut.
För mig verkar alternativet omöjligt.
Här, i Sverige, lever vi i ett samhälle där vi har väldigt många möjligheter. Alla kan utbilda sig, alla kan bli entreprenörer, alla kan rösta, alla kan engagera sig politiskt. Vi kan skapa den värld vi vill ha, genom våra aktiva val.
Det vi behöver göra, är att TRÄNA på att ta bra beslut.
Ibland kan vi ha lärt oss ett mönster som gör att vi tar dåliga beslut. Ibland tror vi att vi måste göra som alla andra, fastän det inte passar oss. Kanske vi helt enkelt inte har förstått att vi har ett val.
I min värld är det just det här som föräldrar ska lära sina barn.
Att se sig själv och sina förmågor.
Att värdera information och lyssna in andra människor.
Att försöka förstå sig på saker och lista ut vad följden blir (konsekvensanalys).
Kanske behöver vi träna på det här hela livet. Även i skolan, på arbetsplatser, i föreningar, i det sociala livet.
För mig är det just det här som livet går ut på.
Vi är här för att lära oss någonting.
Om vi travar på hela livet i någon sorts utmätta hjulspår, eller burna av någon annan, så är risken att vi faktiskt inte lär oss så värst mycket.
Och de kort vi har fått att spela, är VÅRA kort. De är inte bättre eller sämre än någon annans. Klart att vi kan vara lite avundsjuka på andra ibland, som verkar ha det lättare eller bättre, men i själva verket vet vi väldigt lite om det. Vi har fått precis det vi behöver för att lära oss det vi ska lära oss. Därför är det inte synd om oss.
Exempelvis är det inte synd om mig som blev utbränd.
Inte alls.
Det var mitt eget bagage och mina egna beslut som skapade den situationen. Jag hade alla möjligheter i världen att välja annorlunda, men gjorde det inte. Det fanns till och med människor i min närhet som rekommenderade mig att göra annorlunda, och jag valde att inte lyssna på dem. Givetvis finns det anledningar till varför jag gjorde så, som dålig självkänsla och oron för att inte vara någon ifall jag inte gjorde. I min världsuppfattning är det dock min uppgift att klura ut en lösning på det. Eller ta emot den hjälp som kan leda mig på bättre vägar.
I Sverige kan vi leva de liv vi väljer.
Vi kan bo i villa eller lägenhet, på landet eller i en stad. Vi kan leva som sambos, vara gifta – eller ensamstående. Vi kan skaffa barn eller låta bli. Om vi som gifta bråkar och otrivs, kan vi skilja oss. Vi kan utbilda oss eller jobba, byta yrke mitt i livet, starta eget eller ta en långresa. Vi kan jobba mycket eller lite, klättra i karriären eller låta bli. Vi kan välja att gå till doktorn när vi är sjuka eller försöka bli friska på andra sätt.
Ibland väljer vi tokigt.
Det blir inte som vi hade tänkt oss.
Det händer alla!
Då får vi välja om och försöka igen.
Den som inte accepterar rodret i sitt eget liv, har en tendens att skylla på andra. Det är alltid "någon annans fel" eller "jag visste inte det, ingen har berättat det för mig". För mig är det tankesättet ett förminskande av individen. Det är också någon sorts lathet i grunden. Och brist på självinsikt.
Jag tror inte på curling.
Givetvis ska man som förälder, lärare eller medmänniska vara behjälplig med alla tips och råd som man kan ge, men det är individens eget val att ta emot dem eller ej. Barnet som "visst kan gå på muren", bör få göra det även om det kan trilla ner. Då kommer barnet att lära sig att det kan vara farligt. Den vuxne som väljer ett visst yrke får ta konsekvenserna av det – eller arbeta för förändring. Eller omskola sig.
Jag tror att det är farligt att frånta människor deras eget ansvar. Risken är att de då hamnar i ett tankesätt där de blir objekt i sitt eget liv, i stället för subjekt. Det resulterar nästan alltid i att de gnäller över orättvisor, utan att förstå att de kan göra något åt dem.
Och här går det en tydlig gräns för mig:
Skyllsamhället och ansvarssamhället.
I det ena vill man bli servad och omhändertagen. Man tror att somliga har mer (förmågor, kunskap, pengar…) än andra och att det är synd om människor på grund av denna orättvisa fördelning.
I det andra vill man bidra och göra sin del. Man tror att alla kan (olika saker och på olika sätt) om de försöker och att man har det som krävs för att skapa en bra tillvaro – med lite ansträngning.
För mig handlar det inte om vänster eller höger i en politisk gradering. Jag vill gärna tro att alla människor, oavsett politisk färg, kan se att det är eftersträvansvärt att alla människor bidrar med det de kan till utveckling – av sig själva, andra och samhället. För mig handlar det här mer om livsåskådning. Skyllsamhället har koppling till att vi tror att "någon annan" tar hand om oss och bestämmer åt oss. "Livsmedelsverket rekommenderar"… "Doktorn säger…" Ja, men du då? Vad tror du, vad tänker du? Jag tror att skyllsamhället handlar om bekvämlighet. Om man gör som någon annan säger, kan man skylla på dem sedan.
Det är inte en önskvärd utveckling. Skuld och skam är aldrig bra drivkrafter.
Om man tittar på människor som har förlamats på olika sätt i olyckor men återfått förmågan att gå, så finns det en sak som förenar dem: De har varit inställda på att det går, att de kan, att det är möjligt.
Jag tror att det är en förutsättning för att man ska lyckas.
Och jag tror att alla kan.
Vi har alla förmågan att ta bra beslut och bära ansvaret för vårt eget liv – samt våra eventuella barns. Om vi vill.
lördag 23 augusti 2014
En skola i kris?
Det pratas mycket om skolan nu för tiden. Vass kritik riktas mot läroplaner, betygssättning, lärarutbildningen, föräldrarnas inställning och jag vet inte vad. Alla slänger skit på alla, och trots att samtliga verkar tycka att det är superviktigt med en bra skola, så dalar våra barns resultat i de internationella mätningarna.
Jag tror att man gör klokt i att stilla sig lite och tänka.
Ifall det nu är så att vi har försökt göra bra skola i årtionden, och inte riktigt lyckas – kan det vara något annat som är fel då?
Kan det faktiskt vara så att det är något som är fel på en mycket mer djupgående nivå?
Sverige har ju varit ett föregångsland när det gäller skolplikt och obligatorisk skolgång. Vi har varit duktiga.
Dessutom är vi ett mycket innovationsinriktat land. Allt nytt går som smör i Sverige – vi är bäst i världen på att anamma nya saker.
Det är spännande att ställa sig frågan:
Är vi ett föregångsland även i detta med skolkris?
Är det så att vi är "först ut" att inse att hela skolsystemet är fel, förlegat och inte alls anpassat till vår nutid?
Skolan har inte förändrats så värst mycket sedan 1842.
Elever går fortfarande till en skolbyggnad, sätter sig i en skolsal i en skolbänk och lyssnar på en lärare som planerar och leder undervisningen i ett avgränsat ämne. Vid ett visst klockslag går alla ut, rastar av sig, för att sedan återvända. Då byter man kanske ämne, och fördjupar sig i exakt 40 minuter i detta, varpå man återigen byter fokus eller rastar sig.
Är det här ett rimligt förhållningssätt 2014?
Min första tanke är att det här med ämnen är förlegat.
Det kanske var adekvat när målet "bara" var kunskap, men inte idag. Idag behöver vi förstå sammanhang, vi måste både ha djup och bredd, vi måste förstå komplexa skeenden. Den som inte kan koppla ihop saker, som inte kan dra slutsatser eller förstå övergripande skeenden, är ohjälpligt efter eller förlorad.
Visst behöver vi kunna räkna! Men helt ärligt: Hur mycket att matematiken i skolan använder vi oss av i livet? Datorer räknar ut allt åt oss. De flesta av oss behöver inte kunna räkna varken indexjusterade värden eller använda kosinus. Däremot behöver vi eventuellt FÖRSTÅ det, men det är ju en helt annan sak. Kanske räcker det ifall vi lär oss räkna procent, göra en hushållsbudget och enklare ekvationer?
Och läsa och begripa vad vi har läst är en bra sak. Då kan vi t ex läsa om saker som hände förr, dvs historia, förhoppningsvis för att kunna förstå olikheter i kulturer och varför världen ser ut som den gör nu. Men behöver vi verkligen veta hur många stadsstater det fanns i Grekland ett visst årtal?
För mig känns det som att vi är fast lite i tanken att kunskap är att veta saker. Är det sant? Och är det i så fall målet med skolan, att ge eleverna kunskap?
Om jag fick önska mig något för mina och andras barn, så skulle det bli:
– Att de lärde sig läsa, skriva och räkna på någon sorts basnivå.
– Att de fick nödiga kunskaper i omvärldskunskap.
– Att de fick fortsätta vara nyfikna och hade lust att utforska världen.
– Att de lärde sig att kritiskt granska, värdera och diskutera.
– Att de fick respektera sina känslor och lärde sig ta hand om sin egen kropp och själ.
– Att de lärde sig ansvar, empati samt hittade en balans mellan att jobba och njuta.
Jag tänker att det räcker ganska långt. Lär man sig det i skolan? och: Behöver man gå 12 år i skolan för det?
Och tanke två: Vad är det förresten med den här utbildningsnojan, att alla ska vara högutbildade? Att vara utbildad behöver ju inte betyda att man är kompetent eller driftig eller utvecklingsbenägen eller någonting annat som för världen vidare. Kan det vara så att vi i stället blir mer och mer stöpta i samma form och förlorar innovationsvilja och kreativitet?
Och det här med att sitta på en fysisk plats ett visst klockslag…
Det är en tredje märklighet!
Idag borde vi kunna tillmötesgå allas olika önskemål kring tider genom att undervisa digitalt. För vi lär oss ju också i olika takt och på olika sätt. Då kunde vi kanske få hålla på med det vi är inne i så länge som vi behöver, utan att titta på klockan. Eller avbryta ifall något är riktigt jämrans trist.
Varför ska vi då samla ihop oss i stora grupper, så att lärarna får slita hund att försöka anpassa undervisningen individuellt? Att mötas kan givetvis ge massor med fördelar, men är det MÖTET vi är ute efter – och de sociala bitarna – kanske vi ska fokusera på det då när vi ses i skolan? Prata med varandra, lyssna på varandra, utbyta kunskaper, leka. Inte sitta tysta i ett klassrum och lyssna på en person.
Kanske vi skulle börja om med skoltänket.
Fråga oss de viktiga frågorna:
Vad behöver världen och samhället?
Vad behöver vi som människor?
Vad behöver vi som individer för att göra det mesta av våra liv till glädje för så många som möjligt?
Jag är rätt säker på att det varken är kosinus eller stadsstater i Grekland.
Jag tror att man gör klokt i att stilla sig lite och tänka.
Ifall det nu är så att vi har försökt göra bra skola i årtionden, och inte riktigt lyckas – kan det vara något annat som är fel då?
Kan det faktiskt vara så att det är något som är fel på en mycket mer djupgående nivå?
Sverige har ju varit ett föregångsland när det gäller skolplikt och obligatorisk skolgång. Vi har varit duktiga.
Dessutom är vi ett mycket innovationsinriktat land. Allt nytt går som smör i Sverige – vi är bäst i världen på att anamma nya saker.
Det är spännande att ställa sig frågan:
Är vi ett föregångsland även i detta med skolkris?
Är det så att vi är "först ut" att inse att hela skolsystemet är fel, förlegat och inte alls anpassat till vår nutid?
Skolan har inte förändrats så värst mycket sedan 1842.
Elever går fortfarande till en skolbyggnad, sätter sig i en skolsal i en skolbänk och lyssnar på en lärare som planerar och leder undervisningen i ett avgränsat ämne. Vid ett visst klockslag går alla ut, rastar av sig, för att sedan återvända. Då byter man kanske ämne, och fördjupar sig i exakt 40 minuter i detta, varpå man återigen byter fokus eller rastar sig.
Är det här ett rimligt förhållningssätt 2014?
Min första tanke är att det här med ämnen är förlegat.
Det kanske var adekvat när målet "bara" var kunskap, men inte idag. Idag behöver vi förstå sammanhang, vi måste både ha djup och bredd, vi måste förstå komplexa skeenden. Den som inte kan koppla ihop saker, som inte kan dra slutsatser eller förstå övergripande skeenden, är ohjälpligt efter eller förlorad.
Visst behöver vi kunna räkna! Men helt ärligt: Hur mycket att matematiken i skolan använder vi oss av i livet? Datorer räknar ut allt åt oss. De flesta av oss behöver inte kunna räkna varken indexjusterade värden eller använda kosinus. Däremot behöver vi eventuellt FÖRSTÅ det, men det är ju en helt annan sak. Kanske räcker det ifall vi lär oss räkna procent, göra en hushållsbudget och enklare ekvationer?
Och läsa och begripa vad vi har läst är en bra sak. Då kan vi t ex läsa om saker som hände förr, dvs historia, förhoppningsvis för att kunna förstå olikheter i kulturer och varför världen ser ut som den gör nu. Men behöver vi verkligen veta hur många stadsstater det fanns i Grekland ett visst årtal?
För mig känns det som att vi är fast lite i tanken att kunskap är att veta saker. Är det sant? Och är det i så fall målet med skolan, att ge eleverna kunskap?
Om jag fick önska mig något för mina och andras barn, så skulle det bli:
– Att de lärde sig läsa, skriva och räkna på någon sorts basnivå.
– Att de fick nödiga kunskaper i omvärldskunskap.
– Att de fick fortsätta vara nyfikna och hade lust att utforska världen.
– Att de lärde sig att kritiskt granska, värdera och diskutera.
– Att de fick respektera sina känslor och lärde sig ta hand om sin egen kropp och själ.
– Att de lärde sig ansvar, empati samt hittade en balans mellan att jobba och njuta.
Jag tänker att det räcker ganska långt. Lär man sig det i skolan? och: Behöver man gå 12 år i skolan för det?
Och tanke två: Vad är det förresten med den här utbildningsnojan, att alla ska vara högutbildade? Att vara utbildad behöver ju inte betyda att man är kompetent eller driftig eller utvecklingsbenägen eller någonting annat som för världen vidare. Kan det vara så att vi i stället blir mer och mer stöpta i samma form och förlorar innovationsvilja och kreativitet?
Och det här med att sitta på en fysisk plats ett visst klockslag…
Det är en tredje märklighet!
Idag borde vi kunna tillmötesgå allas olika önskemål kring tider genom att undervisa digitalt. För vi lär oss ju också i olika takt och på olika sätt. Då kunde vi kanske få hålla på med det vi är inne i så länge som vi behöver, utan att titta på klockan. Eller avbryta ifall något är riktigt jämrans trist.
Varför ska vi då samla ihop oss i stora grupper, så att lärarna får slita hund att försöka anpassa undervisningen individuellt? Att mötas kan givetvis ge massor med fördelar, men är det MÖTET vi är ute efter – och de sociala bitarna – kanske vi ska fokusera på det då när vi ses i skolan? Prata med varandra, lyssna på varandra, utbyta kunskaper, leka. Inte sitta tysta i ett klassrum och lyssna på en person.
Kanske vi skulle börja om med skoltänket.
Fråga oss de viktiga frågorna:
Vad behöver världen och samhället?
Vad behöver vi som människor?
Vad behöver vi som individer för att göra det mesta av våra liv till glädje för så många som möjligt?
Jag är rätt säker på att det varken är kosinus eller stadsstater i Grekland.
torsdag 21 augusti 2014
ROT men inte RUT – den yttersta diskrimineringen?
Jag följer intresserat debatten om ROT och RUT. Vänstersidan kräver att RUT-avdraget upphör för att upplösa en bransch där "kvinnor ur lägre samhällsklasser arbetar som pigor för medelklasskvinnor". ROT, däremot, ska få vara kvar. Ingen nämner något om att män ur lägre samhällsklasser arbetar som drängar för medelklassmännen.
Som husägare har jag själv haft nytta av ROT vid några tillfällen. RUT har jag bara haft glädje av när vi flyttstädade Smålandshuset efter flytten till Gotland. Denna begränsade erfarenhet till trots, måste jag göra ett inlägg i debatten:
Vafan är det frågan om?
För det första: Varför är det finare att vara dräng än att vara piga?
Varför är det finare att spika ihop ett golv än att dammsuga detsamma?
Varför är det finare att tvätta och städa min bil, än att tvätta och städa mitt hem?
Personligen tycker jag inte att det är det.
Jag råkar tycka att det är ett hedervärt jobb att städa. Själv har jag ägnat otroligt många timmar åt att städa och skrubba toaletter, på många av mina jobb, trots att jag har en högskoleutbildning i marknadsföring. Att ha en ren arbetsplats, att kunna erbjuda sina kunder ett fräscht ställe, det tycker jag är viktiga saker.
Är då problemet att städningen ifråga pågår i hem, i stället för på arbetsplatser?
Ja, för det pågår sexuella trakasserier och blir många tunga lyft och olämpliga arbetsförhållanden, menar några. Det är viktiga argument! Men ett litet inpass: Det pågår sexuella trakasserier överallt. Det är en samhällsfråga, inte en RUT-fråga. Och om städarnas arbetsförhållanden är dåliga, bör de protestera och säga till sina chefer. Som i sin tur borde ställa krav på beställaren. Och behöver de hjälp med att lyfta de här frågorna, får vi hjälpas åt.
För ställer krav gör nämligen de "manliga" branscherna.
De kräver byggställningar, säkerhetsställningar och annat.
Kostsamt för beställaren, men oundvikligt.
Att de som utför hushållsnära tjänster inte känner att de kan ställa samma krav, är bekymmersamt, men kan givetvis lösas. Till exempel genom att man diskuterar problemet och gör något åt det. Inte genom att strypa RUT.
För det andra: "Pigor åt medelklassKVINNOR?"
Här ligger ett djupt kvinnoförtryck begravt… Det är alltså underförstått att det är kvinnans ansvar att städa hemmet. HERREGUD! Har vi inte kommit längre? Säger vi någonsin att bilreparatören tjänar dräng för medelklassmännen? För med den mossiga världsbilden är väl bilarna i så fall männens ansvar?
Nej, det är ett orimligt argument.
Om vi plockar bort det tydliga kvinnoföraktet i den formuleringen, och fokuserar på själva "piga-argumentet": I så fall är ju alla som jobbar i serviceyrken pigor och drängar. Eller till och med alla som gör något som vi själva skulle kunna göra, vilket i stort sett gäller alla yrken utom möjligen hjärtkirurg. Varför är det mer okej att gå till frisören och få hjälp med hårklippningen än att få hjälp med disken? Ärligt talat är det inte särskilt svårt att klippa sig. Självklart blir det kanske inte lika fräsiga frisyrer, men är det då alltså vår utseendefixering som legitimerar frisören?
Vi lever idag i ett samhälle där vi har delat upp arbetet. Idag skickar vi iväg våra sopor, vi köper våra kläder färdiga, vi handlar mat som någon annan har odlat och någon annan tar hand om det som rinner ut i vårt avlopp. Man kan absolut ha synpunkter på det här, men det bygger ju hela samhällsstrukturen på! Att då hetsa upp sig över att någon får städa upp någon annans skräp, är ju snobberi på hög nivå.
Nej, jag ser den här debatten helt annorlunda.
För mig handlar det om att man skuld- och skambelägger en hel bransch och alla människor som jobbar i den. Det är inte ett "riktigt" jobb, det är inte "fint", det är "oseriöst" och det handlar om att ta hand om andras "skit". I dessa argument skapas ett kvinnoförtryck, här upprätthålls klassamhället.
Vad kommer man att uppnå genom att skrota RUT?
Absolut ingenting av det som är tokigt kommer att bli bättre.
Fortfarande kommer människor att se kvinnor som sexuella mål, som ska utsättas för trakasserier. Fortfarande kommer människor att se städning som något fult, kanske i ännu högre grad. Fortfarande kommer lågutbildade att göra högutbildade tjänster – och tvärtom, ska tilläggas.
Kravet på att skrota RUT men behålla ROT och resten av tjänstesektorn är i mina ögon ett förtryck, den yttersta diskrimineringen.
Som husägare har jag själv haft nytta av ROT vid några tillfällen. RUT har jag bara haft glädje av när vi flyttstädade Smålandshuset efter flytten till Gotland. Denna begränsade erfarenhet till trots, måste jag göra ett inlägg i debatten:
Vafan är det frågan om?
För det första: Varför är det finare att vara dräng än att vara piga?
Varför är det finare att spika ihop ett golv än att dammsuga detsamma?
Varför är det finare att tvätta och städa min bil, än att tvätta och städa mitt hem?
Personligen tycker jag inte att det är det.
Jag råkar tycka att det är ett hedervärt jobb att städa. Själv har jag ägnat otroligt många timmar åt att städa och skrubba toaletter, på många av mina jobb, trots att jag har en högskoleutbildning i marknadsföring. Att ha en ren arbetsplats, att kunna erbjuda sina kunder ett fräscht ställe, det tycker jag är viktiga saker.
Är då problemet att städningen ifråga pågår i hem, i stället för på arbetsplatser?
Ja, för det pågår sexuella trakasserier och blir många tunga lyft och olämpliga arbetsförhållanden, menar några. Det är viktiga argument! Men ett litet inpass: Det pågår sexuella trakasserier överallt. Det är en samhällsfråga, inte en RUT-fråga. Och om städarnas arbetsförhållanden är dåliga, bör de protestera och säga till sina chefer. Som i sin tur borde ställa krav på beställaren. Och behöver de hjälp med att lyfta de här frågorna, får vi hjälpas åt.
För ställer krav gör nämligen de "manliga" branscherna.
De kräver byggställningar, säkerhetsställningar och annat.
Kostsamt för beställaren, men oundvikligt.
Att de som utför hushållsnära tjänster inte känner att de kan ställa samma krav, är bekymmersamt, men kan givetvis lösas. Till exempel genom att man diskuterar problemet och gör något åt det. Inte genom att strypa RUT.
För det andra: "Pigor åt medelklassKVINNOR?"
Här ligger ett djupt kvinnoförtryck begravt… Det är alltså underförstått att det är kvinnans ansvar att städa hemmet. HERREGUD! Har vi inte kommit längre? Säger vi någonsin att bilreparatören tjänar dräng för medelklassmännen? För med den mossiga världsbilden är väl bilarna i så fall männens ansvar?
Nej, det är ett orimligt argument.
Om vi plockar bort det tydliga kvinnoföraktet i den formuleringen, och fokuserar på själva "piga-argumentet": I så fall är ju alla som jobbar i serviceyrken pigor och drängar. Eller till och med alla som gör något som vi själva skulle kunna göra, vilket i stort sett gäller alla yrken utom möjligen hjärtkirurg. Varför är det mer okej att gå till frisören och få hjälp med hårklippningen än att få hjälp med disken? Ärligt talat är det inte särskilt svårt att klippa sig. Självklart blir det kanske inte lika fräsiga frisyrer, men är det då alltså vår utseendefixering som legitimerar frisören?
Vi lever idag i ett samhälle där vi har delat upp arbetet. Idag skickar vi iväg våra sopor, vi köper våra kläder färdiga, vi handlar mat som någon annan har odlat och någon annan tar hand om det som rinner ut i vårt avlopp. Man kan absolut ha synpunkter på det här, men det bygger ju hela samhällsstrukturen på! Att då hetsa upp sig över att någon får städa upp någon annans skräp, är ju snobberi på hög nivå.
Nej, jag ser den här debatten helt annorlunda.
För mig handlar det om att man skuld- och skambelägger en hel bransch och alla människor som jobbar i den. Det är inte ett "riktigt" jobb, det är inte "fint", det är "oseriöst" och det handlar om att ta hand om andras "skit". I dessa argument skapas ett kvinnoförtryck, här upprätthålls klassamhället.
Vad kommer man att uppnå genom att skrota RUT?
Absolut ingenting av det som är tokigt kommer att bli bättre.
Fortfarande kommer människor att se kvinnor som sexuella mål, som ska utsättas för trakasserier. Fortfarande kommer människor att se städning som något fult, kanske i ännu högre grad. Fortfarande kommer lågutbildade att göra högutbildade tjänster – och tvärtom, ska tilläggas.
Kravet på att skrota RUT men behålla ROT och resten av tjänstesektorn är i mina ögon ett förtryck, den yttersta diskrimineringen.
lördag 9 augusti 2014
Vänliga jord
Det finns de som längtar ut i rymden.
De vill söka nya världar, sväva viktlöst och få nya stjärnor i ögonen.
Jag känner tvärtom.
Jag är så TACKSAM över att bo på den här underbara planeten!
Här är vackert, varmt och vänligt.
Luft som går att andas.
Vatten, som regnar ner från himlen och sparas i jorden. Drickbart, friskt, klart och fantastiskt gott. Som släcker törst!
Jord och hav som förser oss med mat.
En generös och tillåtande växtlighet.
En äppelkärna kan bli till ett helt nytt träd! Som ger 100 äpplen om året i minst 20 år. Där varje äpple kan ge ett helt nytt träd…
Fantastiskt.
Hav, som inte bara ger mat, utan också svalka.
Och som vi kan färdas på.
Vintertid kan vi till och med gå på det i vissa delar av världen!
Ett djurliv som är rikt och varierat.
Vackert, spännande och i en fantastisk balans.
Trots denna artrikedom, är vi som människor inte hotade av något djur. Vi behöver inte skydda oss eller se oss om varje dag när vi lämnar hemmet. En och annan spindel eller orm är farlig, men kan enkelt undvikas.
Vi är fria här.
Fria att simma, leka, dansa, sjunga, skapa med våra händer, laga fantastiska maträtter, prata, skratta, hitta på historier och kramas.
Vi lever i en så härlig värld.
En vänlig värld.
En vacker, levande, frisk och mjuk värld.
Det finns oändligt många planeter i världsrymden.
Än så länge har vi inte hittat en enda som är så människovänlig som vårt jordklot.
Jag längtar inte iväg.
Jag är lycklig över att vara här!
De vill söka nya världar, sväva viktlöst och få nya stjärnor i ögonen.
Jag känner tvärtom.
Jag är så TACKSAM över att bo på den här underbara planeten!
Här är vackert, varmt och vänligt.
Luft som går att andas.
Vatten, som regnar ner från himlen och sparas i jorden. Drickbart, friskt, klart och fantastiskt gott. Som släcker törst!
Jord och hav som förser oss med mat.
En generös och tillåtande växtlighet.
En äppelkärna kan bli till ett helt nytt träd! Som ger 100 äpplen om året i minst 20 år. Där varje äpple kan ge ett helt nytt träd…
Fantastiskt.
Hav, som inte bara ger mat, utan också svalka.
Och som vi kan färdas på.
Vintertid kan vi till och med gå på det i vissa delar av världen!
Ett djurliv som är rikt och varierat.
Vackert, spännande och i en fantastisk balans.
Trots denna artrikedom, är vi som människor inte hotade av något djur. Vi behöver inte skydda oss eller se oss om varje dag när vi lämnar hemmet. En och annan spindel eller orm är farlig, men kan enkelt undvikas.
Vi är fria här.
Fria att simma, leka, dansa, sjunga, skapa med våra händer, laga fantastiska maträtter, prata, skratta, hitta på historier och kramas.
Vi lever i en så härlig värld.
En vänlig värld.
En vacker, levande, frisk och mjuk värld.
Det finns oändligt många planeter i världsrymden.
Än så länge har vi inte hittat en enda som är så människovänlig som vårt jordklot.
Jag längtar inte iväg.
Jag är lycklig över att vara här!
tisdag 22 juli 2014
Stockholmsattityd
I dagarna har känslorna svallat heta på den fantastiska ö som jag bor på, Gotland, Östersjöns pärla. Orsaken är att Alex Schulman har skrivit en krönika i dagstidningen kring "vi och dem".
Kortfattat beskyller han en gotländsk krönikör för att dela upp "det stora VI-et Sverige" i vi och dem: Gotlänningar och fastlänningar. Som nybliven gotlänning kan jag absolut se hederligheten i grundtanken, men tycker inte att han klarar av resonemanget med de argument han för fram. Att han dessutom upprörs över att ingen gotlänning någonsin skulle ha åsikter på Slussenbygget, är spännande.
Nej Alex. Väldigt få utomsocknes skulle lägga sig i Slussenbygget.
Som smålänning skulle man kanske drista sig till att säga "det verkar bli lite krabbigt, det där Slussenbygget. Jag kör ju därigenom när jag är uppe, och tycker nog att det nya förslaget verkar rätt dumt, men vad vet jag". Utan att säkert veta, tror jag att de flesta från resten av Sverige säkert har åsikter, men att man aldrig skulle drömma om att klampa in och TYCKA kring något som man inte har fullständig kunskap i.
Och det är där poängen kommer.
Den gotländska krönikören ansåg att det är märkligt att turisterna kommer till ön en månad om året och har åsikter om allt och inget, utan att ha fullständig kännedom om sakerna. Om de hade bott några år på ön (eller några generationer), sett alla olika skepnader som Gotland klär sig i, känt in rytmen och upplevt andra sidor av saken, så hade de haft fler ingångar och därmed varit berättigade till en åsikt.
Jag förstår henne till punkt och pricka.
Tidigare var jag själv en sommargotlänning och efter ett år på ön, inser jag nu att jag bara hade sett en liten, liten del av den här fantastiska ön och livet här. Det är nog klokt att stänga munnen och lyssna bra, tänker jag.
Som gammal 08-a kan jag också se det här i en helt annan vinkel.
Jag skulle vilja säga att det finns ett stort DEM och VI i Sverige:
Stockholmsregionen och resten av Sverige.
Det är nämligen så att det är Stockholm som är ovanligt, hermelinen bland katterna.
Som uppvuxen i Stockholm och inflyttad till Småland i 18-årsåldern, fick jag en härlig chock:
Världen såg inte ut som i Stockholm. Jag var uppvuxen och invaggad i bilden av ett enat Sverige, ett Sverige som såg likadant ut och fungerade likadant som Stockholm. Folk i Sverige tänkte och tyckte som Stockholm, hade samma mål som i Stockholm och värdesatte samma saker som i Stockholm. Ja, självklart! Det var ju det som var Sverige.
Oj oj oj, så många gånger jag har skämts över det här.
För det är rakt upp och ner ignorant.
Nej, Sverige är inte som Stockholm. Det är milsvida skillnader mellan huvudstaden och småstäderna eller landsbygden, skillnader som jag inte ens kan börja räkna upp här för att det skulle bli en bok. Man tänker annorlunda, man har andra livsmål, man värdesätter annat, man uppför sig annorlunda. Jag tror till exempel att det är mer likheter mellan Småland och Norrland, än mellan Småland och Stockholm. Eller mellan västkusten och Blekinge, än mellan kustbygderna och huvudstaden.
Men när man kommer från Stockholm, ser man inte det.
För hela den värld man känner till, ifrån tidningar och TV, förmedlar samma bild av Sverige: Stockholmsbilden. Alla debattörer och de flesta radioprogram som man kan höra i huvudstaden, förmedlar samma bild.
Som Stockholmsboende blir man därför lätt indoktrinerad och okunnig.
(Och det beror på att Stockholm äger debatten och sitter på alla viktiga stolar, vilket är en katastrof för demokratin, men det kan vi ta sedan.)
När Stockholmare sedan åker ut "till landet", har de därför en viss attityd.
De kommer med facit, och ifrågasätter allt som inte är som de är vana.
De har åsikter om allt och alla, eftersom de vet hur det "ska" vara.
De har inga problem att tycka till om allt från Furillens bebyggelse till bron till Danmark.
För resten av svenskarna, är det här ofint.
De tycker att stockholmarna har större mun än de har öron, och att de kommer med "herremansattityd" utan att ha insikt eller kunskap.
Därför har varje landsände något nedsättande att säga om stockholmare, eller något uttryck som beskriver dem: Mavar (måsar) – de skriker och skräpar ner.
Det handlar inte om att resten av Sverige är inskränkt.
Det handlar om att stockholmsregionen är det.
Och att den där lilla bubblan på östersidan är en försvinnande liten del av Sverige.
Och där har vi i mina ögon själva anledningen till att den gotländska krönikören skrev som hon gjorde. Lägg därtill århundranden av invasioner och olika herremän som plundrar och härjar på den här ön, så kanske du börjar förstå varför man på Gotland kan vara lite skeptisk mot "fastlänningar" som kommer och bestämmer.
Ibland kan det vara klokt att gå i någons skor först, innan man har åsikter om deras väg.
Eller åtminstone lyssna på dem.
Kortfattat beskyller han en gotländsk krönikör för att dela upp "det stora VI-et Sverige" i vi och dem: Gotlänningar och fastlänningar. Som nybliven gotlänning kan jag absolut se hederligheten i grundtanken, men tycker inte att han klarar av resonemanget med de argument han för fram. Att han dessutom upprörs över att ingen gotlänning någonsin skulle ha åsikter på Slussenbygget, är spännande.
Nej Alex. Väldigt få utomsocknes skulle lägga sig i Slussenbygget.
Som smålänning skulle man kanske drista sig till att säga "det verkar bli lite krabbigt, det där Slussenbygget. Jag kör ju därigenom när jag är uppe, och tycker nog att det nya förslaget verkar rätt dumt, men vad vet jag". Utan att säkert veta, tror jag att de flesta från resten av Sverige säkert har åsikter, men att man aldrig skulle drömma om att klampa in och TYCKA kring något som man inte har fullständig kunskap i.
Och det är där poängen kommer.
Den gotländska krönikören ansåg att det är märkligt att turisterna kommer till ön en månad om året och har åsikter om allt och inget, utan att ha fullständig kännedom om sakerna. Om de hade bott några år på ön (eller några generationer), sett alla olika skepnader som Gotland klär sig i, känt in rytmen och upplevt andra sidor av saken, så hade de haft fler ingångar och därmed varit berättigade till en åsikt.
Jag förstår henne till punkt och pricka.
Tidigare var jag själv en sommargotlänning och efter ett år på ön, inser jag nu att jag bara hade sett en liten, liten del av den här fantastiska ön och livet här. Det är nog klokt att stänga munnen och lyssna bra, tänker jag.
Som gammal 08-a kan jag också se det här i en helt annan vinkel.
Jag skulle vilja säga att det finns ett stort DEM och VI i Sverige:
Stockholmsregionen och resten av Sverige.
Det är nämligen så att det är Stockholm som är ovanligt, hermelinen bland katterna.
Som uppvuxen i Stockholm och inflyttad till Småland i 18-årsåldern, fick jag en härlig chock:
Världen såg inte ut som i Stockholm. Jag var uppvuxen och invaggad i bilden av ett enat Sverige, ett Sverige som såg likadant ut och fungerade likadant som Stockholm. Folk i Sverige tänkte och tyckte som Stockholm, hade samma mål som i Stockholm och värdesatte samma saker som i Stockholm. Ja, självklart! Det var ju det som var Sverige.
Oj oj oj, så många gånger jag har skämts över det här.
För det är rakt upp och ner ignorant.
Nej, Sverige är inte som Stockholm. Det är milsvida skillnader mellan huvudstaden och småstäderna eller landsbygden, skillnader som jag inte ens kan börja räkna upp här för att det skulle bli en bok. Man tänker annorlunda, man har andra livsmål, man värdesätter annat, man uppför sig annorlunda. Jag tror till exempel att det är mer likheter mellan Småland och Norrland, än mellan Småland och Stockholm. Eller mellan västkusten och Blekinge, än mellan kustbygderna och huvudstaden.
Men när man kommer från Stockholm, ser man inte det.
För hela den värld man känner till, ifrån tidningar och TV, förmedlar samma bild av Sverige: Stockholmsbilden. Alla debattörer och de flesta radioprogram som man kan höra i huvudstaden, förmedlar samma bild.
Som Stockholmsboende blir man därför lätt indoktrinerad och okunnig.
(Och det beror på att Stockholm äger debatten och sitter på alla viktiga stolar, vilket är en katastrof för demokratin, men det kan vi ta sedan.)
När Stockholmare sedan åker ut "till landet", har de därför en viss attityd.
De kommer med facit, och ifrågasätter allt som inte är som de är vana.
De har åsikter om allt och alla, eftersom de vet hur det "ska" vara.
De har inga problem att tycka till om allt från Furillens bebyggelse till bron till Danmark.
För resten av svenskarna, är det här ofint.
De tycker att stockholmarna har större mun än de har öron, och att de kommer med "herremansattityd" utan att ha insikt eller kunskap.
Därför har varje landsände något nedsättande att säga om stockholmare, eller något uttryck som beskriver dem: Mavar (måsar) – de skriker och skräpar ner.
Det handlar inte om att resten av Sverige är inskränkt.
Det handlar om att stockholmsregionen är det.
Och att den där lilla bubblan på östersidan är en försvinnande liten del av Sverige.
Och där har vi i mina ögon själva anledningen till att den gotländska krönikören skrev som hon gjorde. Lägg därtill århundranden av invasioner och olika herremän som plundrar och härjar på den här ön, så kanske du börjar förstå varför man på Gotland kan vara lite skeptisk mot "fastlänningar" som kommer och bestämmer.
Ibland kan det vara klokt att gå i någons skor först, innan man har åsikter om deras väg.
Eller åtminstone lyssna på dem.
lördag 12 juli 2014
En sjungande, intellektuell bondmora
En pluggis som har jobbat halva livet som koreograf och danslärare.
En strukturfascist som älskar att påta i jorden.
En krullhårig hippie som älskar vetenskapsprogram.
En företagare och entreprenör som håller kulturen och fritiden högst.
Förklaringen till denna misch-masch ligger i mina rötter.
Ofta, ofta tänker jag på dem, mina släktningar, och hur de är en del av mig.
Farmor från Sollefteå vid Ångermannaälven, som jag är så lik.
Stor, bastant, mörkhårig, barsk och rejäl.
Ett hårt liv, med mycket tungt arbete och lite belöning.
En slitvarg, en överlevare.
Generationers kunskap om mat, duktig att odla och handarbeta.
Fysiskt stark, starkare än många män!
Ingen kunde gräva om ett land så fort som hon!
Och vilka spetsar hon virkade… Handsydda lakan med brodyr och spets vittnar fortfarande om detta.
Från henne har jag närheten till myllan, till det enkla, till vardagen.
Intresset för mat och hushåll, kärleken till garn och tyg, självklarheten i att odla jorden på min lott.
Och oförmågan att vila.
Andra sidan kommer från gammelmorfar från Nynäshamn.
Kalle Blåklint, konstnärssjäl och plåtslagare.
En rejäl arbetare med längtan till konsten.
Uppvuxen på Söder i Stockholm med åtta syskon i en barack.
När eländet blev för stort, lastade hans mor – också en Karin – alla ungarna på en kärra och gick till fots ner till Nynäshamn, för att starta ett nytt liv.
Kalle var händig, men levde för att njuta.
Han var klipsk, finurlig och kunde förlora sig i blåklintens skönhet.
Nog var han lite av en klok gubbe också; hans kotteolja (kokt på egenhändigt plockade kottar) kunde användas till allt från tandvärk till skavsår.
Hans mammas tro på tomtar och knytt, det var man inte kan se, tog han med sig vidare i livet – till mig.
Så också längtan efter det sköna, det vackra och det härliga.
En drömmare. En levnadskonstnär.
Och en misstro mot överheten samt ett brinnande intresse för vetenskap.
Med dessa gener växte jag upp i ett extremsekulariserat samhälle söder om Stockholm. Pappa, den extremskärpte entreprenören, med flest högskolepoäng i Sverige utan examen. Mamma, revisorsassistenten, med ordning och reda på allt och oro för det mesta. Och jag var bäst i skolan på det mesta men ville bara dansa, sjunga, sy och plocka bär och svamp.
Så blev jag till.
En halva bonnmora med norrländsk seghet.
En halva levnadskonstnär med viss mystik.
Uppfostrad av en intellektuell vilde och en orolig extremorganisatör.
Med smak för det goda, med svårighet att acceptera rutin, med längtan till naturen.
Jag förstår att folk kan ha svårt att förstå sig på mig.
Ibland har jag också svårt att få ihop mig själv.
Eller ens att få ena delen av mig att stå ut med de andra.
Det svåraste som finns, är att skriva CV inför jobbsökning.
Vem är det de vill ha?
För ingen vill ha alla.
Och då måste jobbet vara lagom stort, så att de andra får utrymme.
Det är därför jag helst jobbar deltid… :)
En strukturfascist som älskar att påta i jorden.
En krullhårig hippie som älskar vetenskapsprogram.
En företagare och entreprenör som håller kulturen och fritiden högst.
Förklaringen till denna misch-masch ligger i mina rötter.
Ofta, ofta tänker jag på dem, mina släktningar, och hur de är en del av mig.
Farmor från Sollefteå vid Ångermannaälven, som jag är så lik.
Stor, bastant, mörkhårig, barsk och rejäl.
Ett hårt liv, med mycket tungt arbete och lite belöning.
En slitvarg, en överlevare.
Generationers kunskap om mat, duktig att odla och handarbeta.
Fysiskt stark, starkare än många män!
Ingen kunde gräva om ett land så fort som hon!
Och vilka spetsar hon virkade… Handsydda lakan med brodyr och spets vittnar fortfarande om detta.
Från henne har jag närheten till myllan, till det enkla, till vardagen.
Intresset för mat och hushåll, kärleken till garn och tyg, självklarheten i att odla jorden på min lott.
Och oförmågan att vila.
Andra sidan kommer från gammelmorfar från Nynäshamn.
Kalle Blåklint, konstnärssjäl och plåtslagare.
En rejäl arbetare med längtan till konsten.
Uppvuxen på Söder i Stockholm med åtta syskon i en barack.
När eländet blev för stort, lastade hans mor – också en Karin – alla ungarna på en kärra och gick till fots ner till Nynäshamn, för att starta ett nytt liv.
Kalle var händig, men levde för att njuta.
Han var klipsk, finurlig och kunde förlora sig i blåklintens skönhet.
Nog var han lite av en klok gubbe också; hans kotteolja (kokt på egenhändigt plockade kottar) kunde användas till allt från tandvärk till skavsår.
Hans mammas tro på tomtar och knytt, det var man inte kan se, tog han med sig vidare i livet – till mig.
Så också längtan efter det sköna, det vackra och det härliga.
En drömmare. En levnadskonstnär.
Och en misstro mot överheten samt ett brinnande intresse för vetenskap.
Med dessa gener växte jag upp i ett extremsekulariserat samhälle söder om Stockholm. Pappa, den extremskärpte entreprenören, med flest högskolepoäng i Sverige utan examen. Mamma, revisorsassistenten, med ordning och reda på allt och oro för det mesta. Och jag var bäst i skolan på det mesta men ville bara dansa, sjunga, sy och plocka bär och svamp.
Så blev jag till.
En halva bonnmora med norrländsk seghet.
En halva levnadskonstnär med viss mystik.
Uppfostrad av en intellektuell vilde och en orolig extremorganisatör.
Med smak för det goda, med svårighet att acceptera rutin, med längtan till naturen.
Jag förstår att folk kan ha svårt att förstå sig på mig.
Ibland har jag också svårt att få ihop mig själv.
Eller ens att få ena delen av mig att stå ut med de andra.
Det svåraste som finns, är att skriva CV inför jobbsökning.
Vem är det de vill ha?
För ingen vill ha alla.
Och då måste jobbet vara lagom stort, så att de andra får utrymme.
Det är därför jag helst jobbar deltid… :)
söndag 6 juli 2014
Omodern solbadare
Jag älskar att solbada.
Jo, jag vet, jag vet: Det är hiskeligt omodernt.
Alla välinformerade personer vet att risken för hudcancer och tidigt åldrad och rynkig hud ökar. Det trendiga är att vara vit och vacker, samt ointresserad av sol och bad (vilket endast är för pöbel, precis som TV).
Så jag kommer ut nu, som solbadare.
Jag älskar att ligga på en strand någonstans och bara vara.
Låta solen värma och liva upp min hud.
Lyssna på brisen från havet och vågorna.
Sila sanden under mina fingrar och tår.
Känna dofterna, från havet och sanden och strandvegetationen.
Just där och då behöver jag ingenting mer.
Jag kan på fullt allvar nöja mig med det en hel dag.
Först av allt hoppar jag i havet.
(Spelar ingen roll hur kallt det är.)
När jag är nedsänkt, svalkad och snäll, lägger jag mig i solen.
Sedan vänder jag mig ibland, läser lite, badar lite mer, dricker lite, sitter och spanar ut mot horisonten, sover en skvätt och bara njuter.
Det behövs inget mer.
Det är stimulans för alla sinnen:
Känseln av sol och sand och bris, doften av hav och strandäng, vyn av horisonten och det glittrande havet, smaken av bräckt vatten på läpparna och en och annan tomat, ljudet av vågorna och måsarna och lekande barn.
Av hav är jag kommen.
Det är vad jag behöver för att stilla mina sinnen och komma ihåg vem jag är.
Ja, nu är katten ute ur säcken:
Jag är en obotlig solbadare.
Kanske skulle jag starta en liten förening?
Föreningen för solbadande.
Vi skulle kunna ha käcka knappar med "Solbad – javisst!" eller "Solbad gör dig glad".
Men vet du vad det värsta är?
Jag använder inte ens solskyddsmedel!
Ooooo… (Sus i salongen.)
Nej, jag solar lagom i stället. Och sätter på mig en tröja när jag är nöjd. Och det går så bra så.
Det är ju sol och vatten på min hud som jag är ute efter! Då vill jag inte att någon smet ska komma emellan oss. Jag vill ha min D-vitamin och min harmoni! Och då tror inte jag att jag får cancer. Rynkor, däremot, men de står jag ut med.
Jag är en äkta, gammeldags, solbadande tjurskalle.
Jo, jag vet, jag vet: Det är hiskeligt omodernt.
Alla välinformerade personer vet att risken för hudcancer och tidigt åldrad och rynkig hud ökar. Det trendiga är att vara vit och vacker, samt ointresserad av sol och bad (vilket endast är för pöbel, precis som TV).
Så jag kommer ut nu, som solbadare.
Jag älskar att ligga på en strand någonstans och bara vara.
Låta solen värma och liva upp min hud.
Lyssna på brisen från havet och vågorna.
Sila sanden under mina fingrar och tår.
Känna dofterna, från havet och sanden och strandvegetationen.
Just där och då behöver jag ingenting mer.
Jag kan på fullt allvar nöja mig med det en hel dag.
Först av allt hoppar jag i havet.
(Spelar ingen roll hur kallt det är.)
När jag är nedsänkt, svalkad och snäll, lägger jag mig i solen.
Sedan vänder jag mig ibland, läser lite, badar lite mer, dricker lite, sitter och spanar ut mot horisonten, sover en skvätt och bara njuter.
Det behövs inget mer.
Det är stimulans för alla sinnen:
Känseln av sol och sand och bris, doften av hav och strandäng, vyn av horisonten och det glittrande havet, smaken av bräckt vatten på läpparna och en och annan tomat, ljudet av vågorna och måsarna och lekande barn.
Av hav är jag kommen.
Det är vad jag behöver för att stilla mina sinnen och komma ihåg vem jag är.
Ja, nu är katten ute ur säcken:
Jag är en obotlig solbadare.
Kanske skulle jag starta en liten förening?
Föreningen för solbadande.
Vi skulle kunna ha käcka knappar med "Solbad – javisst!" eller "Solbad gör dig glad".
Men vet du vad det värsta är?
Jag använder inte ens solskyddsmedel!
Ooooo… (Sus i salongen.)
Nej, jag solar lagom i stället. Och sätter på mig en tröja när jag är nöjd. Och det går så bra så.
Det är ju sol och vatten på min hud som jag är ute efter! Då vill jag inte att någon smet ska komma emellan oss. Jag vill ha min D-vitamin och min harmoni! Och då tror inte jag att jag får cancer. Rynkor, däremot, men de står jag ut med.
Jag är en äkta, gammeldags, solbadande tjurskalle.
onsdag 2 juli 2014
Vi får inte glömma
Vi lever i den tryggaste av världar.
Ibland glömmer vi det.
Väldigt få av oss har levt i en vardag där vår överlevnad har varit osäker.
Det är en ynnest.
Det gör oss privilegierade.
Glöm aldrig det.
De flesta människor kämpar varje dag för sin överlevnad.
De kämpar mot svält, mot hat, mot kyla, mot våld.
Varje dag är osäker.
Men vi, vi lever i trygghet.
Vi är mätta, varma och skyddade.
Vi får inte glömma hur det kommer sig.
Det kommer sig av att andra har kämpat för oss, före oss.
Andra har slagits för våra fri- och rättigheter.
Andra har demonstrerat, protesterat och dött för oss.
Glöm aldrig det.
Utan dem hade vi varit kvar i otryggheten, i svälten, i våldet.
Därför får vi inte glömma.
Vi får inte glömma kampen för fred och frihet.
Vi får inte glömma dem vars kamp pågår nu, just nu, i denna stund. Eller dem som förlorat och flytt.
Vi har inte råd, säger somliga.
Det är sant.
Vi har inte råd att blir historielösa.
Vi har inte råd att tappa perspektivet.
Vi har inte råd att förlora vår empati.
Vi får inte glömma.
Ibland glömmer vi det.
Väldigt få av oss har levt i en vardag där vår överlevnad har varit osäker.
Det är en ynnest.
Det gör oss privilegierade.
Glöm aldrig det.
De flesta människor kämpar varje dag för sin överlevnad.
De kämpar mot svält, mot hat, mot kyla, mot våld.
Varje dag är osäker.
Men vi, vi lever i trygghet.
Vi är mätta, varma och skyddade.
Vi får inte glömma hur det kommer sig.
Det kommer sig av att andra har kämpat för oss, före oss.
Andra har slagits för våra fri- och rättigheter.
Andra har demonstrerat, protesterat och dött för oss.
Glöm aldrig det.
Utan dem hade vi varit kvar i otryggheten, i svälten, i våldet.
Därför får vi inte glömma.
Vi får inte glömma kampen för fred och frihet.
Vi får inte glömma dem vars kamp pågår nu, just nu, i denna stund. Eller dem som förlorat och flytt.
Vi har inte råd, säger somliga.
Det är sant.
Vi har inte råd att blir historielösa.
Vi har inte råd att tappa perspektivet.
Vi har inte råd att förlora vår empati.
Vi får inte glömma.
fredag 23 maj 2014
Expertkommunikation – höga hästar eller hundmentalitet?
En sak retar gallfeber på mig:
Människor som säger sig vilja kommunicera med andra, men använder ord och uttryck som endast experter på deras område förstår.
Ett exempel:
Kultursnobbar, som envisas med att beskriva sina verk i media så att bara andra kultursnobbar begriper något över huvud taget. Sedan ojar de sig över att gemene man inte kommer på visningarna.
– Mitt verk gestaltar ett nutida samtidsfenomen, vår förmåga att relatera till varandra i meningsfulla kontext. Jag ser det som ett glädjebudskap, ett collage av olika uttryck och former, men verket kreeras egentligen i varje besökares kontakt med det.
Eller läkare, som ska prata med patienter.
Nivå 1:
– Det har gått som vi hoppades. Du är välkommen tillbaka på röntgen om två veckor.
Och nivå 2, när man inte är nöjd med det svaret utan vill ha lite mer detaljer:
– Nå, det har uppstått en fraktur på os naviculare, så lateralflexionen kan upplevas något begränsad, men vi tror inte att fascian är skadad.
(OBS: Allt ovan är hitte-på. Jag tillhör ingetdera expertområde.)
Som kommunikatör får jag ångest.
Varför, VARFÖR pratar man så med icke insatta?
Är det:
a) för att man vill visa att man kan, dvs sätta sig på höga hästar
b) för att man VILL stänga folk ute eller – en lite snällare förklaring –
c) för att man har glömt de vanliga orden?
När jag har frågat specialister just den här frågan, menar de sig vilja använda adekvat nomenklatur för att dessa begrepp är bättre och tydligare. Att tala med vanliga ord blir förminskande och omständligt.
Suck.
Då har man lite missat själva idén med att kommunicera:
Kommunikation är ett utbyte, där mottagandet av information är en hyfsat viktig del. Om man inte anpassar sig till de man pratar med eller för, är kommunikationen misslyckad.
Punkt.
Och: Om man inte kan förvänta sig att folk förstår när man pratar, är det kanske lika bra att man håller tyst.
Man kan nämligen inte förvänta sig att alla människor har specialkunskap och förstår specialspråk på alla områden. Dessutom: Om man som expert på något inte kan förklara med vanliga ord eller gester eller bilder, då förstår man kanske inte sitt område så värst bra trots allt.
Förresten, jag ångrar mig: Om man inte kan prata med andra på deras nivå, är det faktiskt mer än lika bra att hålla tyst. Det är bättre. För vad man åstadkommer med detta snobberi, är att göra att andra känner sig dumma eller utestängda. Då är tystnad faktiskt att föredra.
Är jag hård?
Det kanske bara är obetänksamhet.
Jo, kanske.
Tyvärr är jag dock en smula konspiratorisk: Jag tror att det handlar om att befästa sig som en i gruppen, en i konstnärskollektivet eller en i läkarkåren, att spänna musklerna, att vara lite märkvärdig.
Alltså hundmentalitet: Att passa in i gruppen.
Att samtidigt göra mycket klart för andra att de INTE hör dit.
Jag tror att det är så, hur osexigt jag än tycker att det är.
Bygger på osäkerhet, förstås.
Men då tycker jag att det vore bättre att hålla sig inom sina egna kretsar och skaffa kompetenta språkrör när man ska försöka kommunicera utåt.
Människor som säger sig vilja kommunicera med andra, men använder ord och uttryck som endast experter på deras område förstår.
Ett exempel:
Kultursnobbar, som envisas med att beskriva sina verk i media så att bara andra kultursnobbar begriper något över huvud taget. Sedan ojar de sig över att gemene man inte kommer på visningarna.
– Mitt verk gestaltar ett nutida samtidsfenomen, vår förmåga att relatera till varandra i meningsfulla kontext. Jag ser det som ett glädjebudskap, ett collage av olika uttryck och former, men verket kreeras egentligen i varje besökares kontakt med det.
Eller läkare, som ska prata med patienter.
Nivå 1:
– Det har gått som vi hoppades. Du är välkommen tillbaka på röntgen om två veckor.
Och nivå 2, när man inte är nöjd med det svaret utan vill ha lite mer detaljer:
– Nå, det har uppstått en fraktur på os naviculare, så lateralflexionen kan upplevas något begränsad, men vi tror inte att fascian är skadad.
(OBS: Allt ovan är hitte-på. Jag tillhör ingetdera expertområde.)
Som kommunikatör får jag ångest.
Varför, VARFÖR pratar man så med icke insatta?
Är det:
a) för att man vill visa att man kan, dvs sätta sig på höga hästar
b) för att man VILL stänga folk ute eller – en lite snällare förklaring –
c) för att man har glömt de vanliga orden?
När jag har frågat specialister just den här frågan, menar de sig vilja använda adekvat nomenklatur för att dessa begrepp är bättre och tydligare. Att tala med vanliga ord blir förminskande och omständligt.
Suck.
Då har man lite missat själva idén med att kommunicera:
Kommunikation är ett utbyte, där mottagandet av information är en hyfsat viktig del. Om man inte anpassar sig till de man pratar med eller för, är kommunikationen misslyckad.
Punkt.
Och: Om man inte kan förvänta sig att folk förstår när man pratar, är det kanske lika bra att man håller tyst.
Man kan nämligen inte förvänta sig att alla människor har specialkunskap och förstår specialspråk på alla områden. Dessutom: Om man som expert på något inte kan förklara med vanliga ord eller gester eller bilder, då förstår man kanske inte sitt område så värst bra trots allt.
Förresten, jag ångrar mig: Om man inte kan prata med andra på deras nivå, är det faktiskt mer än lika bra att hålla tyst. Det är bättre. För vad man åstadkommer med detta snobberi, är att göra att andra känner sig dumma eller utestängda. Då är tystnad faktiskt att föredra.
Är jag hård?
Det kanske bara är obetänksamhet.
Jo, kanske.
Tyvärr är jag dock en smula konspiratorisk: Jag tror att det handlar om att befästa sig som en i gruppen, en i konstnärskollektivet eller en i läkarkåren, att spänna musklerna, att vara lite märkvärdig.
Alltså hundmentalitet: Att passa in i gruppen.
Att samtidigt göra mycket klart för andra att de INTE hör dit.
Jag tror att det är så, hur osexigt jag än tycker att det är.
Bygger på osäkerhet, förstås.
Men då tycker jag att det vore bättre att hålla sig inom sina egna kretsar och skaffa kompetenta språkrör när man ska försöka kommunicera utåt.
fredag 16 maj 2014
Moderna "experter"
Kultur kan inte mätas, menade Lars Strannegård, under en föreläsning i Visby.
Nästa steg i resonemanget handlade om hur man då bedömer vad som är god kultur.
Lars idé var att låta expertråd ta hand om det. Ungefär som konstrådet.
Personer med skolning, kunskap, erfarenhet och intresse skulle vara lösningen.
Det är framtiden, menade Lars.
Jag tänkte direkt: Nej, det är fel.
Det tåget har redan gått.
Experternas tid har redan passerat.
I vår rörliga och röriga internetvärld, är det ingen som frågar efter expertråd. Nix pix: Vi frågar varandra! Och det gäller allting.
Om jag vill veta något om en film eller en show eller en musikakt, så kollar jag aldrig en recension av en expert.
Jag kollar på forum, med vänner och vänners vänner.
Kontaktnätet är idag så stort, så alltid finns det någon som vet!
Vi frågar varandra.
Som forna tiders kyrkbacke, med det nyaste skvallret:
– Hur är den, den kända artistens nya konsert?
– Nja, sådär hörde jag av någon som sett den.
– Jaså, varför bara sådär?
– Tja, det var mest gammalt material och publikfrieri.
Och där bildar vi oss en uppfattning.
Vi frågar folk som vi tycker vet.
Alldeles oavsett om de är "utbildade" eller ej.
Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att vi skiter i experterna.
De lever i en annan värld, där en röd fyrkant på en vit duk är ett viktigt ställningstagande i en väpnad revolution. Inte en röd fyrkant på en vit duk. Vi har inte samma bakgrund eller behov, och därför har vi inte samma åsikt om kultur.
Saken är den att vi inte tycker att deras åsikter är viktigare heller.
Om man hårddrar det: Det är nog mest experterna som tycker att expertis är viktigt.
Och egentligen tycker jag att det var det som Lars Strannegård talade om: Att det är upplevelsen av kultur som är det viktiga. Om jag ska lyssna på någon annan som ska kunna beskriva en för mig relevant upplevelse, måste jag ha något gemensamt med denne för att det ska bli intressant. Det är därför helt egalt ifall den personen kan konsthistoria eller är insatt i samtida poesi – för det är inte jag. Jag vet vilka av mina vänner, vilka forum och vilka bloggare som jag ska lyssna på i vilka ämnen. Det är gott nog!
Expertråd?
Nej, det fungerar bara i föregående generation.
Eller för personer som är väl indoktrinerade av denna… :)
Nästa steg i resonemanget handlade om hur man då bedömer vad som är god kultur.
Lars idé var att låta expertråd ta hand om det. Ungefär som konstrådet.
Personer med skolning, kunskap, erfarenhet och intresse skulle vara lösningen.
Det är framtiden, menade Lars.
Jag tänkte direkt: Nej, det är fel.
Det tåget har redan gått.
Experternas tid har redan passerat.
I vår rörliga och röriga internetvärld, är det ingen som frågar efter expertråd. Nix pix: Vi frågar varandra! Och det gäller allting.
Om jag vill veta något om en film eller en show eller en musikakt, så kollar jag aldrig en recension av en expert.
Jag kollar på forum, med vänner och vänners vänner.
Kontaktnätet är idag så stort, så alltid finns det någon som vet!
Vi frågar varandra.
Som forna tiders kyrkbacke, med det nyaste skvallret:
– Hur är den, den kända artistens nya konsert?
– Nja, sådär hörde jag av någon som sett den.
– Jaså, varför bara sådär?
– Tja, det var mest gammalt material och publikfrieri.
Och där bildar vi oss en uppfattning.
Vi frågar folk som vi tycker vet.
Alldeles oavsett om de är "utbildade" eller ej.
Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att vi skiter i experterna.
De lever i en annan värld, där en röd fyrkant på en vit duk är ett viktigt ställningstagande i en väpnad revolution. Inte en röd fyrkant på en vit duk. Vi har inte samma bakgrund eller behov, och därför har vi inte samma åsikt om kultur.
Saken är den att vi inte tycker att deras åsikter är viktigare heller.
Om man hårddrar det: Det är nog mest experterna som tycker att expertis är viktigt.
Och egentligen tycker jag att det var det som Lars Strannegård talade om: Att det är upplevelsen av kultur som är det viktiga. Om jag ska lyssna på någon annan som ska kunna beskriva en för mig relevant upplevelse, måste jag ha något gemensamt med denne för att det ska bli intressant. Det är därför helt egalt ifall den personen kan konsthistoria eller är insatt i samtida poesi – för det är inte jag. Jag vet vilka av mina vänner, vilka forum och vilka bloggare som jag ska lyssna på i vilka ämnen. Det är gott nog!
Expertråd?
Nej, det fungerar bara i föregående generation.
Eller för personer som är väl indoktrinerade av denna… :)
torsdag 15 maj 2014
Jag är privilegierad
I morse vaknade jag efter en natts ostörd sömn. Jag gick på toa, drack lite vatten, klädde på mig och åt sedan frukost medan jag läste tidningen och orienterade mig i gårdagens händelser.
Jag hör till de privilegierade i samhället. Jag är rik.
Det är jag tacksam och lycklig över varje dag.
Jag hör nämligen till de som får mat i magen varje dag.
Som lever skyddat och har ett hem.
Som har tillgång till rent vatten, ren luft och ordnad avfallshantering.
Aldrig någonsin behöver jag gå utan skor eller kläder (om jag inte själv väljer det) och jag har aldrig blivit hotad till livet.
Därmed är jag en av de 5 % rikaste i världen.
Privilegierad.
Ändå har jag i perioder haft det ganska kämpigt. Åtminstone med rikemansmått mätt. Det har funnits månader då jag bara haft pengar till hyran och de nödvändigaste räkningarna. Ingen möjlighet att köpa mat, ingen möjlighet att köpa julklappar – ens till de man tycker om allra mest. Fattig, långt under gränsen för accepterat i vårt samhälle.
Men inte ens då var jag hungrig.
Jag hade alltid havregryn, ris och potatis.
Det fanns rent vatten i kranen.
Jag kunde hålla mig ren och varm och torr.
Varje natt sov jag utan oro för mitt liv.
Privilegierad.
Även i min fattigaste stund, hade jag det bättre än väldigt många i världen.
Så HUR kan någon i detta land, där vi lever i sådan excess, känna att man inte vill dela med sig? Att man inte har tillräckligt för att ge mindre privilegierade människor åtminstone det nödvändigaste?
Jag tänker förstås på SD och övriga högerextremistiska partier.
Där människor med mat i magen, kläder på kroppen och inga större problem i livet än om de ska byta bil eller inte, ställer sig upp och säger att de vill minska invandringen.
Det är obegripligt för mig.
Ingen lämnar en fungerande tillvaro i ett land där man är född och känner sig hemma, för ett land man inte känner till eller har vänner och familj i.
Det tror jag att alla egentligen kan relatera till.
Förra året slet jag och min familj upp bopålarna i Småland och flyttade till Gotland. Bara sådär, för att vi ville. Det var oerhört ansträngande, dyrt och energikrävande. Och då var det ändå inom samma land. Och inte för att vi kände oss tvingade eller rädda.
Tänk dig att lämna allt du har och känner till för att resa till ett land, där du inte kan språket, sederna, kulturen, inte känner någon och inte har något jobb.
Hur många väljer det, om det inte är sista möjligheten?
I Sverige hör ALLA till de fem rikaste procenten i världen.
Vi har råd.
Att säga något annat är snålhet, girighet och okunskap.
Om du, som jag, aldrig har behövt gå hungrig flera dagar i rad, aldrig har upplevt krig, aldrig har druckit förorenat vatten, aldrig har knutit ihop trasor runt fötterna i stället för skor, så är du också rik. En av våra plikter som rika är att hjälpa de som har det sämre. Det är det minsta vi kan göra! Vi har nämligen inte gjort något för att förtjäna att födas i detta rika och vackra land. Vi har bara råkat få växa upp och leva här.
Vi drog vinstlotten.
Nu är det dags att dela med sig.
Jag hör till de privilegierade i samhället. Jag är rik.
Det är jag tacksam och lycklig över varje dag.
Jag hör nämligen till de som får mat i magen varje dag.
Som lever skyddat och har ett hem.
Som har tillgång till rent vatten, ren luft och ordnad avfallshantering.
Aldrig någonsin behöver jag gå utan skor eller kläder (om jag inte själv väljer det) och jag har aldrig blivit hotad till livet.
Därmed är jag en av de 5 % rikaste i världen.
Privilegierad.
Ändå har jag i perioder haft det ganska kämpigt. Åtminstone med rikemansmått mätt. Det har funnits månader då jag bara haft pengar till hyran och de nödvändigaste räkningarna. Ingen möjlighet att köpa mat, ingen möjlighet att köpa julklappar – ens till de man tycker om allra mest. Fattig, långt under gränsen för accepterat i vårt samhälle.
Men inte ens då var jag hungrig.
Jag hade alltid havregryn, ris och potatis.
Det fanns rent vatten i kranen.
Jag kunde hålla mig ren och varm och torr.
Varje natt sov jag utan oro för mitt liv.
Privilegierad.
Även i min fattigaste stund, hade jag det bättre än väldigt många i världen.
Så HUR kan någon i detta land, där vi lever i sådan excess, känna att man inte vill dela med sig? Att man inte har tillräckligt för att ge mindre privilegierade människor åtminstone det nödvändigaste?
Jag tänker förstås på SD och övriga högerextremistiska partier.
Där människor med mat i magen, kläder på kroppen och inga större problem i livet än om de ska byta bil eller inte, ställer sig upp och säger att de vill minska invandringen.
Det är obegripligt för mig.
Ingen lämnar en fungerande tillvaro i ett land där man är född och känner sig hemma, för ett land man inte känner till eller har vänner och familj i.
Det tror jag att alla egentligen kan relatera till.
Förra året slet jag och min familj upp bopålarna i Småland och flyttade till Gotland. Bara sådär, för att vi ville. Det var oerhört ansträngande, dyrt och energikrävande. Och då var det ändå inom samma land. Och inte för att vi kände oss tvingade eller rädda.
Tänk dig att lämna allt du har och känner till för att resa till ett land, där du inte kan språket, sederna, kulturen, inte känner någon och inte har något jobb.
Hur många väljer det, om det inte är sista möjligheten?
I Sverige hör ALLA till de fem rikaste procenten i världen.
Vi har råd.
Att säga något annat är snålhet, girighet och okunskap.
Om du, som jag, aldrig har behövt gå hungrig flera dagar i rad, aldrig har upplevt krig, aldrig har druckit förorenat vatten, aldrig har knutit ihop trasor runt fötterna i stället för skor, så är du också rik. En av våra plikter som rika är att hjälpa de som har det sämre. Det är det minsta vi kan göra! Vi har nämligen inte gjort något för att förtjäna att födas i detta rika och vackra land. Vi har bara råkat få växa upp och leva här.
Vi drog vinstlotten.
Nu är det dags att dela med sig.
söndag 11 maj 2014
Kultur kontra sport
Igår vann Conchita Wurst Eurovisionsfestivalen och visade därmed att Europa accepterar olikheter. I mina ögon vann också kulturen en stor seger över sporten.
Låt oss gå tillbaka ett drygt halvår i tankarna, till OS i Ryssland.
Låt oss komma ihåg hur få atleter som bojkottade dessa spel, trots Rysslands hemska aktioner mot homosexuella.
Hur många som tittade på spelen, trots att man "självklart var emot Rysslands politik".
Hur få atleter som protesterade under spelens gång, och hur stort rabalder det blev över lite nagellack i regnbågens färger.
Jämför det med gårdagens europeiska musikfest, där en påhittad karaktär, en transpersonlighet togs emot med öppna armar.
Sport versus kultur.
Vi brukar säga att idrottsrörelsen uppfostrar våra unga. Frågan jag ställer mig är till vad. Och vad skulle det bli för skillnad ifall vi lät kulturen få göra jobbet?
Någonstans handlar det här också om hårda och mjuka värden, om manligt kontra kvinnligt ifall man vill. I det samhälle som uppmuntrar sport, där manligt är norm och där laganda och förmågan att bita ihop är det viktiga, åker vi till OS i Putin. Det lägger vi miljontals skattepengar på, samt spons från företag, för vi tror att vi "uppfostrar våra unga".
Tänk, vad motsvarande pengar till kultur för ungdomar skulle kunna uträtta!
Tänk om företag i stället började sponsra dansskolor eller konsthantverkare, om kulturskolorna runt om i landet skulle få samma lokalmöjligheter som sporten och bidrag i samma storlekar. Tänk om alla de ideella krafter som idag jobbar för kulturens plats i samhället, fick högre status. Att de som arbetar professionellt med kultur slapp frågan "men vad gör du egentligen" vid samtal om jobb och försörjning.
Det blåser nattsvarta rasistvindar i Europa.
I ett samhälle där man fokuserar på gruppen, på laganda, på samhörighet, säger man inte ifrån.
Hundmentalitet: Flocken, sammanhållningen är viktigare än individen.
Ingen vågar bryta sig ut och sätta stopp, hur galet det än är.
Vi säger "asch, det är ändå ingen som lyssnar på de där tokstollarna" och vänder ryggen mot. I rädsla.
Kanske är det dags för kulturen att ta ett steg framåt.
Kanske ska vi säga NEJ och STOPP och till och med HÅLL KÄFTEN, DU BRYTER MOT LAGEN!
Vilket samhälle skulle vi få då?
Jag tror att vi har svaret i det paljettglittriga jippot i går kväll.
Låt oss gå tillbaka ett drygt halvår i tankarna, till OS i Ryssland.
Låt oss komma ihåg hur få atleter som bojkottade dessa spel, trots Rysslands hemska aktioner mot homosexuella.
Hur många som tittade på spelen, trots att man "självklart var emot Rysslands politik".
Hur få atleter som protesterade under spelens gång, och hur stort rabalder det blev över lite nagellack i regnbågens färger.
Jämför det med gårdagens europeiska musikfest, där en påhittad karaktär, en transpersonlighet togs emot med öppna armar.
Sport versus kultur.
Vi brukar säga att idrottsrörelsen uppfostrar våra unga. Frågan jag ställer mig är till vad. Och vad skulle det bli för skillnad ifall vi lät kulturen få göra jobbet?
Någonstans handlar det här också om hårda och mjuka värden, om manligt kontra kvinnligt ifall man vill. I det samhälle som uppmuntrar sport, där manligt är norm och där laganda och förmågan att bita ihop är det viktiga, åker vi till OS i Putin. Det lägger vi miljontals skattepengar på, samt spons från företag, för vi tror att vi "uppfostrar våra unga".
Tänk, vad motsvarande pengar till kultur för ungdomar skulle kunna uträtta!
Tänk om företag i stället började sponsra dansskolor eller konsthantverkare, om kulturskolorna runt om i landet skulle få samma lokalmöjligheter som sporten och bidrag i samma storlekar. Tänk om alla de ideella krafter som idag jobbar för kulturens plats i samhället, fick högre status. Att de som arbetar professionellt med kultur slapp frågan "men vad gör du egentligen" vid samtal om jobb och försörjning.
Det blåser nattsvarta rasistvindar i Europa.
I ett samhälle där man fokuserar på gruppen, på laganda, på samhörighet, säger man inte ifrån.
Hundmentalitet: Flocken, sammanhållningen är viktigare än individen.
Ingen vågar bryta sig ut och sätta stopp, hur galet det än är.
Vi säger "asch, det är ändå ingen som lyssnar på de där tokstollarna" och vänder ryggen mot. I rädsla.
Kanske är det dags för kulturen att ta ett steg framåt.
Kanske ska vi säga NEJ och STOPP och till och med HÅLL KÄFTEN, DU BRYTER MOT LAGEN!
Vilket samhälle skulle vi få då?
Jag tror att vi har svaret i det paljettglittriga jippot i går kväll.
lördag 5 april 2014
Våga vara subjektiv!
Som ekonom och en av hörnpelarna hos Handelshögskolan i Stockholm, är Lars Strannegård en representant för etablissemanget och tillväxtkulturen, vilka jag ständigt ifrågasätter. Därför blev jag extra glad att höra hans föreläsning "Att mäta det omätbara" i Visby idag.
En kort sammanfattning av en timmes föreläsning:
Man kan inte kvantifiera kvalitativa bedömningar.
När vi t ex betygsätter ett vin, sätter vi siffror på en upplevelse. Det må ju vara hänt, men det är ett pseudoresultat: Det är inte på riktigt, menar Strannegård.
I grunden ligger en subjektiv bedömning, som motiveras med en massa ord.
"Vinet har en mustig bouquet, en härlig färg, smaken är fyllig med ton av choklad, fat och svarta vinbär och den blommar ut i munnen efter första klunken. Därför ger jag den 5 stjärnor av 5 möjliga." Så resonerar kanske vinprövaren, experten, tyckaren.
Vi accepterar det, tittar på stjärnorna och tror att det nog är ett gott vin.
Men fem stjärnor är ju egentligen bara en sorts översättning från beskrivande till siffror. Ingenting i vinet, i smaken eller doften ger siffran 5. På sätt och vis är det lika tokigt som att räkna ett långt mattetal och sedan inte ange svaret med siffror, utan bara beskriva det i ord.
Ett felslut.
Vi har en tendens att tro att siffrorna på något sätt är absoluta.
Att vinet faktiskt har kvaliteten 5.
Det är givetvis fel.
Lars Strannegård argumenterade dessutom för att "kvalitet" har blivit reducerat till "bra". Kommer ni ihåg förr i tiden? När man frågade vilken kvalitet det var på en tröja, ville man ha ett svar av typen "raglanstickad bomull från Indien, med långa bomullsfibrer, färgade i en karminrödfärg med naturvänliga färgmedel". Inte som idag, när svaret blir "hög"!
Nå, åter till utgångspunkten:
För att beskriva kvalitet, måste vi våga vara subjektiva.
Det går inte att beskriva en upplevelse utan att vara det – eftersom vi beskriver känslor, som aldrig är objektiva.
Så härligt!
Här har jag ända sedan jag skrev B-uppsats i tidernas begynnelse, hävdat att det är mer intressant med kvalitativa resultat. Nej, de är icke generaliserbara – men vi kan studera dem och lära oss saker ändå! Att höra en ekonom (ni som läst mig förut vet min inställning till denna yrkesgrupp...) från Handels säga detta, är som ljuv musik i mina öron.
En recension är alltid EN persons tyckande.
Ett betyg sätts alltid utifrån EN persons (eller en testgrupps) åsikter.
Och eftersom en bok som läses av 10 personer, kan ge tio olika referat, måste man komma ihåg det när man läser värderingen. Kanske håller just jag med. Kanske inte.
När man har läst en viss recensent flera gånger, kan man jämföra dennes åsikter med de egna. I Smålandsposten hade jag en recensent av filmer, som jag visste att jag kunde lita på: Varje gång han skrev ner en film, tyckte jag att den var helt underbar. När han hyllade filmen, hatade jag den. Hans subjektiva bedömning fungerade därför perfekt för mig – de var vägledande, fast på ett omvänt sätt.
Hade jag önskat att han skrev en mer slätstruken recension? Nej.
Trodde jag att han hade fel och jag rätt? Nej.
Vi tyckte olika.
Och det fungerade.
Och här kommer vi till det fina i kråksången:
Subjektiva resultat är inte sämre!
De är bara annorlunda än de mätbara, kvantitativa, resultaten.
I en värld, där vi försöker väga och mäta allt, kan det stundom verka som om ett subjektivt resultat inte är lika riktigt, bara för att det inte går att "säkerställa".
I kultursammanhang blir det dock snabbt lätt att se det absurda i resonemanget:
Om 10 personer tycker att en dansföreställning suger och en person älskar den, betyder det då att föreställningen är dålig – eller tillspetsat – håller låg kvalitet? Nej!
Snarare tvärtom, eftersom den berör och skapar känslor, vilket ofta är syftet med kultur.
Medelbetyget blir ju väldigt lågt. Betyder det då att den enda personen som älskade föreställningen, fick en sämre upplevelse? Nej!
Den personens upplevelse är fortfarande densamma, oavsett hur många som tyckte tvärtom.
Därför är det viktigt med subjektivitet när det gäller kultur.
Våga vara subjektiv!
Ska du beskriva en upplevelse, så gör det med ord. Många ord, målande beskrivningar och mustigt och känslosamt. Tveka inte, strunta i vad andra tycker. Du tycker vad du tycker, även om du inte är expert.
För finns det egentligen experter och i så fall: Behöver vi dem?
Det skriver jag om i morgon (eller när andan faller på) – ett utvecklat resonemang som inte fick plats i just den här föreläsningen...
En kort sammanfattning av en timmes föreläsning:
Man kan inte kvantifiera kvalitativa bedömningar.
När vi t ex betygsätter ett vin, sätter vi siffror på en upplevelse. Det må ju vara hänt, men det är ett pseudoresultat: Det är inte på riktigt, menar Strannegård.
I grunden ligger en subjektiv bedömning, som motiveras med en massa ord.
"Vinet har en mustig bouquet, en härlig färg, smaken är fyllig med ton av choklad, fat och svarta vinbär och den blommar ut i munnen efter första klunken. Därför ger jag den 5 stjärnor av 5 möjliga." Så resonerar kanske vinprövaren, experten, tyckaren.
Vi accepterar det, tittar på stjärnorna och tror att det nog är ett gott vin.
Men fem stjärnor är ju egentligen bara en sorts översättning från beskrivande till siffror. Ingenting i vinet, i smaken eller doften ger siffran 5. På sätt och vis är det lika tokigt som att räkna ett långt mattetal och sedan inte ange svaret med siffror, utan bara beskriva det i ord.
Ett felslut.
Vi har en tendens att tro att siffrorna på något sätt är absoluta.
Att vinet faktiskt har kvaliteten 5.
Det är givetvis fel.
Lars Strannegård argumenterade dessutom för att "kvalitet" har blivit reducerat till "bra". Kommer ni ihåg förr i tiden? När man frågade vilken kvalitet det var på en tröja, ville man ha ett svar av typen "raglanstickad bomull från Indien, med långa bomullsfibrer, färgade i en karminrödfärg med naturvänliga färgmedel". Inte som idag, när svaret blir "hög"!
Nå, åter till utgångspunkten:
För att beskriva kvalitet, måste vi våga vara subjektiva.
Det går inte att beskriva en upplevelse utan att vara det – eftersom vi beskriver känslor, som aldrig är objektiva.
Så härligt!
Här har jag ända sedan jag skrev B-uppsats i tidernas begynnelse, hävdat att det är mer intressant med kvalitativa resultat. Nej, de är icke generaliserbara – men vi kan studera dem och lära oss saker ändå! Att höra en ekonom (ni som läst mig förut vet min inställning till denna yrkesgrupp...) från Handels säga detta, är som ljuv musik i mina öron.
En recension är alltid EN persons tyckande.
Ett betyg sätts alltid utifrån EN persons (eller en testgrupps) åsikter.
Och eftersom en bok som läses av 10 personer, kan ge tio olika referat, måste man komma ihåg det när man läser värderingen. Kanske håller just jag med. Kanske inte.
När man har läst en viss recensent flera gånger, kan man jämföra dennes åsikter med de egna. I Smålandsposten hade jag en recensent av filmer, som jag visste att jag kunde lita på: Varje gång han skrev ner en film, tyckte jag att den var helt underbar. När han hyllade filmen, hatade jag den. Hans subjektiva bedömning fungerade därför perfekt för mig – de var vägledande, fast på ett omvänt sätt.
Hade jag önskat att han skrev en mer slätstruken recension? Nej.
Trodde jag att han hade fel och jag rätt? Nej.
Vi tyckte olika.
Och det fungerade.
Och här kommer vi till det fina i kråksången:
Subjektiva resultat är inte sämre!
De är bara annorlunda än de mätbara, kvantitativa, resultaten.
I en värld, där vi försöker väga och mäta allt, kan det stundom verka som om ett subjektivt resultat inte är lika riktigt, bara för att det inte går att "säkerställa".
I kultursammanhang blir det dock snabbt lätt att se det absurda i resonemanget:
Om 10 personer tycker att en dansföreställning suger och en person älskar den, betyder det då att föreställningen är dålig – eller tillspetsat – håller låg kvalitet? Nej!
Snarare tvärtom, eftersom den berör och skapar känslor, vilket ofta är syftet med kultur.
Medelbetyget blir ju väldigt lågt. Betyder det då att den enda personen som älskade föreställningen, fick en sämre upplevelse? Nej!
Den personens upplevelse är fortfarande densamma, oavsett hur många som tyckte tvärtom.
Därför är det viktigt med subjektivitet när det gäller kultur.
Våga vara subjektiv!
Ska du beskriva en upplevelse, så gör det med ord. Många ord, målande beskrivningar och mustigt och känslosamt. Tveka inte, strunta i vad andra tycker. Du tycker vad du tycker, även om du inte är expert.
För finns det egentligen experter och i så fall: Behöver vi dem?
Det skriver jag om i morgon (eller när andan faller på) – ett utvecklat resonemang som inte fick plats i just den här föreläsningen...
tisdag 18 februari 2014
Drömma
När jag var liten, frågade vuxna ofta: Vad vill du bli när du blir stor?
Jag hade många svar på den frågan.
Arkeolog. Journalist. Informatör. Musikalartist.
Det var dock inte alls vad jag önskade bli.
Nej, för i frågan "vad ska du bli" ligger ju något mått av realitet.
Hade någon frågat: Vad drömmer du om, så hade svaret blivit annorlunda.
Jag drömde om att bli president.
Jag drömde om att bli författare.
Jag drömde om att bli en ny Jesus, någon som kunde hela människor och göra dem lyckliga.
Men det vågade jag ju inte säga.
Det vore ju förmätet.
För vi har inga presidenter i Sverige.
Och författare, det är riktigt svårt att bli.
För att inte tala om hur märkligt det är att vilja bli Jesus i ett sekulariserat samhälle!
Nå.
Livet tar sig egna vägar.
När jag ser tillbaka på den första hälften (ungefär), så kan jag konstatera följande:
President – nej, men aktiv debattör, bitvis politiskt aktiv, engagerad i olika intresseorganisationer och en kraft i själva görandet, dvs att genomföra det man tror på.
Författare – tja, jag har ju skrivit en bok. Det var inte så klurigt. Jag har två till på gång, som ska bli färdiga när jag känner för det.
Jesus – nej, det har inte hänt. :) Å andra sidan har jag fått Reiki i mina händer, vilket innebär att jag kan vara en kanal för andra människors helande. Eller som man säger i Japan: En kanal för den gudomliga energin. Och det är inte fy skam det heller!
Så det kanske inte var så tokigt drömt egentligen.
Vad mera är:
Det är ju det här jag brinner för!
Efter 40 år är det fortfarande de här sakerna som får mig att gå upp ur sängen, som gör mig entusiastisk, som fyller mitt liv med mening.
Vi kanske borde våga drömma mer.
Och hjälpa varandra och våra barn att drömma.
Allt annat kanske bara är bjäfs som kommer i vägen.
Jag hade många svar på den frågan.
Arkeolog. Journalist. Informatör. Musikalartist.
Det var dock inte alls vad jag önskade bli.
Nej, för i frågan "vad ska du bli" ligger ju något mått av realitet.
Hade någon frågat: Vad drömmer du om, så hade svaret blivit annorlunda.
Jag drömde om att bli president.
Jag drömde om att bli författare.
Jag drömde om att bli en ny Jesus, någon som kunde hela människor och göra dem lyckliga.
Men det vågade jag ju inte säga.
Det vore ju förmätet.
För vi har inga presidenter i Sverige.
Och författare, det är riktigt svårt att bli.
För att inte tala om hur märkligt det är att vilja bli Jesus i ett sekulariserat samhälle!
Nå.
Livet tar sig egna vägar.
När jag ser tillbaka på den första hälften (ungefär), så kan jag konstatera följande:
President – nej, men aktiv debattör, bitvis politiskt aktiv, engagerad i olika intresseorganisationer och en kraft i själva görandet, dvs att genomföra det man tror på.
Författare – tja, jag har ju skrivit en bok. Det var inte så klurigt. Jag har två till på gång, som ska bli färdiga när jag känner för det.
Jesus – nej, det har inte hänt. :) Å andra sidan har jag fått Reiki i mina händer, vilket innebär att jag kan vara en kanal för andra människors helande. Eller som man säger i Japan: En kanal för den gudomliga energin. Och det är inte fy skam det heller!
Så det kanske inte var så tokigt drömt egentligen.
Vad mera är:
Det är ju det här jag brinner för!
Efter 40 år är det fortfarande de här sakerna som får mig att gå upp ur sängen, som gör mig entusiastisk, som fyller mitt liv med mening.
Vi kanske borde våga drömma mer.
Och hjälpa varandra och våra barn att drömma.
Allt annat kanske bara är bjäfs som kommer i vägen.
tisdag 11 februari 2014
Bristande acceptans för idioter
Jag förstår det grundläggande konceptet med demokrati: En person, en röst.
Lika bra förstår jag att det är oerhört viktigt att var och en får bilda sig en egen uppfattning.
Ändå måste jag erkänna:
Jag har en bristande acceptans för idioter.
Och jag måste faktiskt ställa frågan:
Om någon har en åsikt utan att över huvud taget ha någon erfarenhet i frågan, utan att ha kollat upp fakta, utan att ha lyssnat på några andra åsikter – gäller deras hittepå-åsikter då?
Exempel 1:
Rasisterna som trakasserade den mörkhyade, 14-åriga lucian.
När SVT visade luciatåg från Uppsala, var lucian mörkhyad.
Ramskri utbröt.
En av huvudlobbyisterna, som skrev på Avpixlat, kopplade detta samman med muslimer som tar över Sverige och startade trakasserierna mot Astrid, som lucian hette.
Ett av hans huvudargument mot invandring är att invandrare vägrar respektera och ta till sig våra traditioner. Argumentet mot en mörkhyad lucia, som sjunger traditionella luciasånger som en ängel, är därför mycket suddigt.
Ett år senare, då han hade fattat att hon var adoptivbarn och har bott i Sverige i hela sitt liv, så ångrade han sig dessutom och bad om ursäkt. I radio. En gång.
Lyssna på dokumentären Svart lucia. Efteråt: Se om du tycker att alla har rätt att ha egna åsikter och handla som de vill.
Exempel 2: Jens Spendrup, ordförande för svenskt näringsliv, som påstår att kvinnor är sämre företagare. Utan att skämmas, påstår han att kvinnor historiskt sett inte har drivit så många företag och att det är ett bevis på att män passar bättre som företagsledare. Det är så dumt, så att jag behöver en skämskudde.
För det första fanns det lagar som förbjöd kvinnor att hantera pengar och att driva företag.
För det andra har väl kvinnor i alla tider skött gårdar, mjölkat, stickat och sytt för att byta till sig andra handelsvaror. I många, många kulturer är det kvinnorna som ser till att hushållsekonomin går ihop sig genom att på ett entreprenöriellt sätt leta nya försörjningar.
Och för det tredje: Vad spelar det för roll hur det var förr? Menar karlstackarn att det här är något som finns i generna? Alltså, jag orkar inte.
Läs artikeln här.
Idén är att jag ska respektera de här människorna för det de är. Acceptera deras åsikter och säga "var och en får tro, tänka och göra som den vill". Men nej.
JAG PROTESTERAR!
Det finns faktiskt vissa åsikter som inte är godkända i min bok.
Jo, för det handlar om en social grund, på vilken vårt samhälle vilar på.
Om någon inte kan följa de grundläggande, humana reglerna för gruppexistens och för social samvaro, så tycker jag inte att jag behöver respektera denne.
Alla bör kunna lyssna.
Alla bör kunna känna empati.
Alla bör kunna förutse sina handlingars konsekvens.
Alla bör kunna förstå när argument inte håller.
Alla bör anstränga sig för att sätta sig in i saker innan man öppnar munnen.
Är det att ställa höga krav på mänskligheten?
Jaha, då gör jag väl det då.
Kanske tycker jag att vi faktiskt har en skyldighet att försöka vara det bästa vi kan vara. Alltid. För alla.
Vad ska vi annars med intelligensen till?
En sak till:
Argument som rasisten samt mansgrisen ovan tar till, har allihop sin grund i rädsla. Rädsla för att förlora övertaget, att bli av med försprånget, att möta nya saker och tankar. Rädsla. Den var bra att ha när vi bodde i grottor och värjde oss från vilda djur. Ska den verkligen få styra våra tankar, beslut och handlingar i den här tiden?
Lika bra förstår jag att det är oerhört viktigt att var och en får bilda sig en egen uppfattning.
Ändå måste jag erkänna:
Jag har en bristande acceptans för idioter.
Och jag måste faktiskt ställa frågan:
Om någon har en åsikt utan att över huvud taget ha någon erfarenhet i frågan, utan att ha kollat upp fakta, utan att ha lyssnat på några andra åsikter – gäller deras hittepå-åsikter då?
Exempel 1:
Rasisterna som trakasserade den mörkhyade, 14-åriga lucian.
När SVT visade luciatåg från Uppsala, var lucian mörkhyad.
Ramskri utbröt.
En av huvudlobbyisterna, som skrev på Avpixlat, kopplade detta samman med muslimer som tar över Sverige och startade trakasserierna mot Astrid, som lucian hette.
Ett av hans huvudargument mot invandring är att invandrare vägrar respektera och ta till sig våra traditioner. Argumentet mot en mörkhyad lucia, som sjunger traditionella luciasånger som en ängel, är därför mycket suddigt.
Ett år senare, då han hade fattat att hon var adoptivbarn och har bott i Sverige i hela sitt liv, så ångrade han sig dessutom och bad om ursäkt. I radio. En gång.
Lyssna på dokumentären Svart lucia. Efteråt: Se om du tycker att alla har rätt att ha egna åsikter och handla som de vill.
Exempel 2: Jens Spendrup, ordförande för svenskt näringsliv, som påstår att kvinnor är sämre företagare. Utan att skämmas, påstår han att kvinnor historiskt sett inte har drivit så många företag och att det är ett bevis på att män passar bättre som företagsledare. Det är så dumt, så att jag behöver en skämskudde.
För det första fanns det lagar som förbjöd kvinnor att hantera pengar och att driva företag.
För det andra har väl kvinnor i alla tider skött gårdar, mjölkat, stickat och sytt för att byta till sig andra handelsvaror. I många, många kulturer är det kvinnorna som ser till att hushållsekonomin går ihop sig genom att på ett entreprenöriellt sätt leta nya försörjningar.
Och för det tredje: Vad spelar det för roll hur det var förr? Menar karlstackarn att det här är något som finns i generna? Alltså, jag orkar inte.
Läs artikeln här.
Idén är att jag ska respektera de här människorna för det de är. Acceptera deras åsikter och säga "var och en får tro, tänka och göra som den vill". Men nej.
JAG PROTESTERAR!
Det finns faktiskt vissa åsikter som inte är godkända i min bok.
Jo, för det handlar om en social grund, på vilken vårt samhälle vilar på.
Om någon inte kan följa de grundläggande, humana reglerna för gruppexistens och för social samvaro, så tycker jag inte att jag behöver respektera denne.
Alla bör kunna lyssna.
Alla bör kunna känna empati.
Alla bör kunna förutse sina handlingars konsekvens.
Alla bör kunna förstå när argument inte håller.
Alla bör anstränga sig för att sätta sig in i saker innan man öppnar munnen.
Är det att ställa höga krav på mänskligheten?
Jaha, då gör jag väl det då.
Kanske tycker jag att vi faktiskt har en skyldighet att försöka vara det bästa vi kan vara. Alltid. För alla.
Vad ska vi annars med intelligensen till?
En sak till:
Argument som rasisten samt mansgrisen ovan tar till, har allihop sin grund i rädsla. Rädsla för att förlora övertaget, att bli av med försprånget, att möta nya saker och tankar. Rädsla. Den var bra att ha när vi bodde i grottor och värjde oss från vilda djur. Ska den verkligen få styra våra tankar, beslut och handlingar i den här tiden?
söndag 26 januari 2014
Att låta sig definieras
Jonas Gardell är arg för att han presenteras som "riksbög" och att Özz definieras som "kurd" i första hand. Den ilskan kan jag förstå.
Självklart ska ingen människa beskrivas utifrån sitt kön eller sin kulturella bakgrund.
Samtidigt får vi komma ihåg:
Det handlar om tvävägskommunikation.
Om man ständigt framhåller, skämtar om och utgår ifrån bögperspektivet, så är det förstås inte långt till att man blir definierad som bög i första hand och t ex man, kort, svensk, ljushårig eller något annat i andra hand.
Om man ständigt skämtar om att man är kurd, beskriver sig som kurd och kallar sig själv kurd, så kanske andra också gör det.
Hur många skulle få för sig att presentera Darin som "superkurd"?
Eller Lotta Bromé som "riksflata"?
Eller Peter Jöback som "allas vår favoritbög"?
Det har jag aldrig hört.
Skillnaden är kanske att Darin mest har fokuserat på att beskriva sig själv som sångare och att Lotta satsat på att lyfta fram sina färdigheter som programledare. Peter sjöng offentligt i många, många år utan att prata sex. De själva har inte låtit sig definieras av sin härkomst eller sin sexuella preferens.
För visst är vi snabba på att dela in människor i fack.
En komiker är en komiker, en imam är imam, en politiker en politiker.
Vi ser ju sällan människor som komplexa och mångfasetterade varelser, utan vill helst ha en enkel etikett att klämma i pannan på dem. Det blir enklare för oss att sortera våra intryck då.
Det har ju både för och nackdelar:
Fördelen är att vi antagligen får plats med fler människor i våra hjärnor.
Nackdelen är att vi inte riktigt lär känna folk.
Vill vi väldigt gärna ha ett visst epitet, får vi nog jobba på att sälja in det. Använda det själva, pressa på det. Lite samma tänk som att sälja in ett varumärke, helt enkelt.
Och väljer vi att presentera oss själva med ett visst epitet, så får vi nog stå för det. För det är inte så värst lätt att bli av med det. Har vi själva börjat, ser andra i allmänhet det som fritt fram att använda det.
Självklart ska ingen människa beskrivas utifrån sitt kön eller sin kulturella bakgrund.
Samtidigt får vi komma ihåg:
Det handlar om tvävägskommunikation.
Om man ständigt framhåller, skämtar om och utgår ifrån bögperspektivet, så är det förstås inte långt till att man blir definierad som bög i första hand och t ex man, kort, svensk, ljushårig eller något annat i andra hand.
Om man ständigt skämtar om att man är kurd, beskriver sig som kurd och kallar sig själv kurd, så kanske andra också gör det.
Hur många skulle få för sig att presentera Darin som "superkurd"?
Eller Lotta Bromé som "riksflata"?
Eller Peter Jöback som "allas vår favoritbög"?
Det har jag aldrig hört.
Skillnaden är kanske att Darin mest har fokuserat på att beskriva sig själv som sångare och att Lotta satsat på att lyfta fram sina färdigheter som programledare. Peter sjöng offentligt i många, många år utan att prata sex. De själva har inte låtit sig definieras av sin härkomst eller sin sexuella preferens.
För visst är vi snabba på att dela in människor i fack.
En komiker är en komiker, en imam är imam, en politiker en politiker.
Vi ser ju sällan människor som komplexa och mångfasetterade varelser, utan vill helst ha en enkel etikett att klämma i pannan på dem. Det blir enklare för oss att sortera våra intryck då.
Det har ju både för och nackdelar:
Fördelen är att vi antagligen får plats med fler människor i våra hjärnor.
Nackdelen är att vi inte riktigt lär känna folk.
Vill vi väldigt gärna ha ett visst epitet, får vi nog jobba på att sälja in det. Använda det själva, pressa på det. Lite samma tänk som att sälja in ett varumärke, helt enkelt.
Och väljer vi att presentera oss själva med ett visst epitet, så får vi nog stå för det. För det är inte så värst lätt att bli av med det. Har vi själva börjat, ser andra i allmänhet det som fritt fram att använda det.
tisdag 21 januari 2014
Med porrindustrin som mall
I dom efter dom ser vi unga kvinnor våldtas en gång till.
I Sverige.
2014.
En 27-åring frias trots att kvinnan sa nej upprepade gånger.
"Om tanken inte har slagit honom, att hon inte vill ha sex med honom, då har han inte heller haft något uppsåt att göra det som han gjort. Han ska då också frikännas", menar domaren.
Ett gäng killar ger sig på en tillbakadragen tjej som är redlöst berusad. De turas om att våldta henne medan de hjälper varandra att hålla fast henne.
Samtliga frias.
En 17-årig flicka våldtas av fem jämnåriga killar och frias eftersom det inte kan klargöras att de förstod att hon menade "nej" när hon sa "nej".
Det är helt obegripligt.
Om väktarna av lag och ordning i vårt land vränger lagen så att de här förövarna frias, så är det fel.
Fel i våra lagtexter.
Fel i nyttjandet.
Men framför allt: Fel i våra värderingar.
För det första:
Varför måste tjejen bevisa att hon sa nej?
Varför behöver inte killen i stället bevisa att hon sa ja?
I nuvarande system är tjejen skyldig till motsatsen bevisats.
Fram för en samtyckeslag!
För det andra:
En stilla fråga: Hur många anmäler en våldtäkt, utsätter sig för undersökningar, står ut med att gå upp i rätten och stämplas som lösaktig om de INTE har utsatts för våldtäkt? Skulle de göra det sådär bara på skoj?
Det är så jävla dumt att jag inte ens orkar argumentera.
För det tredje:
När det gäller gruppvåldtäkterna, så måste jag undra: Hur många tjejer är intresserade av att ha sex med fem-sex killar samtidigt? Trots min aktningsvärda ålder har jag aldrig träffat en enda. Inte EN. Som mest kan man tänka sig en trekant. Ifall man känner killarna väl och är sexuellt attraherad av båda. Vilket inte inträffar så ofta. (Det är faktiskt ganska svårt att hitta ens EN kille på en kväll som man är sugen på.)
För det fjärde:
Inte så många tjejer har lust att genomföra fem-sex samlag på en kväll ens med en kille de är tillsammans med. Av den enkla anledning att man spricker invändigt och det gör ont. Även om man är aldrig så sugen och pigg i boet, så finns det (oftast) rent fysiska hinder och man måste vila lite innan man kan köra igen.
För det femte:
Varför reducerar man intelligenta män till hormonstyrda, flåsande kåtbockar? Pratar om dem som om de inte kan tänka, utan styrs helt av sina rusande hormoner. Kåtslag med aggressiva övertoner ses alltså som normaltillstånd för unga män.
Friskt?
Jag tycker att det låter som om hela rättsapparaten har sett för mycket på porrfilm.
Vem skriver manus till porrfilmer?
Ja, inte är det 17-åriga flickor i alla fall...
Och även om de manliga manusförfattarna tycker att det är sexigt med penetrerande i alla möjliga hål och symaskinsknullande i stora grupper i timmavis, så är det inte de flesta tjejers dröm.
Det är som om man har helt glömt bort att porr är en industri.
Som om de har glömt att porraktriser och porraktörer spelar in filmer i sekvenser, med pauser mellan. Och använder massor av glidmedel. För att inte tala om droger.
Vi har kommit så långt ifrån härligt, kärleksfullt, lustfyllt samtyckessex att det är skrämmande. Vad sägs om att i stället utgå ifrån jämbördigt sex, där båda känner lust och längtan och vill utforska varandra? Då man frågar om det är skönt, testar saker och väntar på den andres reaktion, känner sig för, berättar om sina drömmar och frågar hur den andre känner inför det? Borde inte frågorna handla om det i rättsalarna?
– Ville hon verkligen ha sex med dig när både hon och du var så fulla?
– Frågade du om hon ville bli påsatt av dina fyra kompisar?
– Hur kan du vara säker på att hon verkligen ville bli fasthållen?
– Hade ni i förväg kommit överens om att hennes skrik ingick i leken?
Vore inte det rimligt? Egentligen?
Ifall de kåtgubbar som jobbar med att vända lagen mot dessa unga, utnyttjade kvinnor – i stället för att hjälpa och skydda dem – kunda hålla porrfilmsdrömmarna på fritiden, så kanske vi kunde få till en lagändring?
I Sverige.
2014.
En 27-åring frias trots att kvinnan sa nej upprepade gånger.
"Om tanken inte har slagit honom, att hon inte vill ha sex med honom, då har han inte heller haft något uppsåt att göra det som han gjort. Han ska då också frikännas", menar domaren.
Ett gäng killar ger sig på en tillbakadragen tjej som är redlöst berusad. De turas om att våldta henne medan de hjälper varandra att hålla fast henne.
Samtliga frias.
En 17-årig flicka våldtas av fem jämnåriga killar och frias eftersom det inte kan klargöras att de förstod att hon menade "nej" när hon sa "nej".
Det är helt obegripligt.
Om väktarna av lag och ordning i vårt land vränger lagen så att de här förövarna frias, så är det fel.
Fel i våra lagtexter.
Fel i nyttjandet.
Men framför allt: Fel i våra värderingar.
För det första:
Varför måste tjejen bevisa att hon sa nej?
Varför behöver inte killen i stället bevisa att hon sa ja?
I nuvarande system är tjejen skyldig till motsatsen bevisats.
Fram för en samtyckeslag!
För det andra:
En stilla fråga: Hur många anmäler en våldtäkt, utsätter sig för undersökningar, står ut med att gå upp i rätten och stämplas som lösaktig om de INTE har utsatts för våldtäkt? Skulle de göra det sådär bara på skoj?
Det är så jävla dumt att jag inte ens orkar argumentera.
För det tredje:
När det gäller gruppvåldtäkterna, så måste jag undra: Hur många tjejer är intresserade av att ha sex med fem-sex killar samtidigt? Trots min aktningsvärda ålder har jag aldrig träffat en enda. Inte EN. Som mest kan man tänka sig en trekant. Ifall man känner killarna väl och är sexuellt attraherad av båda. Vilket inte inträffar så ofta. (Det är faktiskt ganska svårt att hitta ens EN kille på en kväll som man är sugen på.)
För det fjärde:
Inte så många tjejer har lust att genomföra fem-sex samlag på en kväll ens med en kille de är tillsammans med. Av den enkla anledning att man spricker invändigt och det gör ont. Även om man är aldrig så sugen och pigg i boet, så finns det (oftast) rent fysiska hinder och man måste vila lite innan man kan köra igen.
För det femte:
Varför reducerar man intelligenta män till hormonstyrda, flåsande kåtbockar? Pratar om dem som om de inte kan tänka, utan styrs helt av sina rusande hormoner. Kåtslag med aggressiva övertoner ses alltså som normaltillstånd för unga män.
Friskt?
Jag tycker att det låter som om hela rättsapparaten har sett för mycket på porrfilm.
Vem skriver manus till porrfilmer?
Ja, inte är det 17-åriga flickor i alla fall...
Och även om de manliga manusförfattarna tycker att det är sexigt med penetrerande i alla möjliga hål och symaskinsknullande i stora grupper i timmavis, så är det inte de flesta tjejers dröm.
Det är som om man har helt glömt bort att porr är en industri.
Som om de har glömt att porraktriser och porraktörer spelar in filmer i sekvenser, med pauser mellan. Och använder massor av glidmedel. För att inte tala om droger.
Vi har kommit så långt ifrån härligt, kärleksfullt, lustfyllt samtyckessex att det är skrämmande. Vad sägs om att i stället utgå ifrån jämbördigt sex, där båda känner lust och längtan och vill utforska varandra? Då man frågar om det är skönt, testar saker och väntar på den andres reaktion, känner sig för, berättar om sina drömmar och frågar hur den andre känner inför det? Borde inte frågorna handla om det i rättsalarna?
– Ville hon verkligen ha sex med dig när både hon och du var så fulla?
– Frågade du om hon ville bli påsatt av dina fyra kompisar?
– Hur kan du vara säker på att hon verkligen ville bli fasthållen?
– Hade ni i förväg kommit överens om att hennes skrik ingick i leken?
Vore inte det rimligt? Egentligen?
Ifall de kåtgubbar som jobbar med att vända lagen mot dessa unga, utnyttjade kvinnor – i stället för att hjälpa och skydda dem – kunda hålla porrfilmsdrömmarna på fritiden, så kanske vi kunde få till en lagändring?
måndag 20 januari 2014
PK-maffian
PK-maffian. Allas favorit-hatobjekt.
Jag måste erkänna: Jag förstår inte riktigt.
PK - politiskt korrekt.
Wikipedia: "...som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten eller där man är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar".
Det tycks mig som att folk älskar att hata dessa politiska opportunister. Men känns det inte som om man i den dagliga debatten töjer väldigt på begreppet? Så fort någon tycker annorlunda än man själv, kan man skylla på att det är PK. Då förringar man motståndarens argument direkt och kommer själv i bättre dager. Och inte nog med det: Om man får mothugg, kan man anse sig själv "förföljd av PK-maffian". Då blir det ju genast väldigt synd om en. Förhoppningsvis tar det bort lite av fokus från argumenten...
Exempelvis verkar det som om företrädare och anhängare av SD, Sverigedemokraterna, skyller alla motsägande åsikter på PK-maffian. Som om grundläggande demokratiska värderingar, som lika rättigheter oavsett kön och hudfärg, skulle vara PK? Jag vet inte... Jag kallar det nog folkvett.
Det verkar som om många tror att vi klär oss i åsikter efter vad andra tycker. Är det så? Jag vet inte det, jag. De flesta jag känner, har nog funderat både en och två gånger innan de har bestämt sig för vad de tycker. Inte 17 läser man på vad som är "politiskt korrekt" och influeras av det? Nej, i dessa dagar tänker jag att folk är mer benägna än någonsin att läsa på fakta och bilda sig åsikter i alla möjliga frågor, som "Rädda isbjörnarna på Antarktis", "Undvik engångsmensskydd", "Rätten till könsneutrala omklädningsrum" och "Nej till GMO".
Om många tycker likadant, är det PK då?
Eller är det bara en debatt med demokratisk majoritet?
Och är det då synd om de som är i minoritet?
I så fall ska vi ju ompröva vårt demokratiska system.
Nej, jag tror att Pk-maffian är en myt, framburen av sura människor med dåliga argument. Människor som tar till begreppet för att förringa sina åsiktsmotståndare då de inte kan försvara sin egen åsikt längre.
Och det låter ju väldigt farligt med "maffia".
Man riktigt ser hur hästhuvudet kommer att dimpa ner i sängen hos den stackare som går emot.
Men allvarligt talat:
Om du inte klarar debatt, så lufta inte dina åsikter offentligt.
Och skyll inte på PK om folk tycker annorlunda.
Ju mer folk tycker, desto bättre är det väl?
Det är det som är demokrati, tänker jag.
Jag måste erkänna: Jag förstår inte riktigt.
PK - politiskt korrekt.
Wikipedia: "...som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten eller där man är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar".
Det tycks mig som att folk älskar att hata dessa politiska opportunister. Men känns det inte som om man i den dagliga debatten töjer väldigt på begreppet? Så fort någon tycker annorlunda än man själv, kan man skylla på att det är PK. Då förringar man motståndarens argument direkt och kommer själv i bättre dager. Och inte nog med det: Om man får mothugg, kan man anse sig själv "förföljd av PK-maffian". Då blir det ju genast väldigt synd om en. Förhoppningsvis tar det bort lite av fokus från argumenten...
Exempelvis verkar det som om företrädare och anhängare av SD, Sverigedemokraterna, skyller alla motsägande åsikter på PK-maffian. Som om grundläggande demokratiska värderingar, som lika rättigheter oavsett kön och hudfärg, skulle vara PK? Jag vet inte... Jag kallar det nog folkvett.
Det verkar som om många tror att vi klär oss i åsikter efter vad andra tycker. Är det så? Jag vet inte det, jag. De flesta jag känner, har nog funderat både en och två gånger innan de har bestämt sig för vad de tycker. Inte 17 läser man på vad som är "politiskt korrekt" och influeras av det? Nej, i dessa dagar tänker jag att folk är mer benägna än någonsin att läsa på fakta och bilda sig åsikter i alla möjliga frågor, som "Rädda isbjörnarna på Antarktis", "Undvik engångsmensskydd", "Rätten till könsneutrala omklädningsrum" och "Nej till GMO".
Om många tycker likadant, är det PK då?
Eller är det bara en debatt med demokratisk majoritet?
Och är det då synd om de som är i minoritet?
I så fall ska vi ju ompröva vårt demokratiska system.
Nej, jag tror att Pk-maffian är en myt, framburen av sura människor med dåliga argument. Människor som tar till begreppet för att förringa sina åsiktsmotståndare då de inte kan försvara sin egen åsikt längre.
Och det låter ju väldigt farligt med "maffia".
Man riktigt ser hur hästhuvudet kommer att dimpa ner i sängen hos den stackare som går emot.
Men allvarligt talat:
Om du inte klarar debatt, så lufta inte dina åsikter offentligt.
Och skyll inte på PK om folk tycker annorlunda.
Ju mer folk tycker, desto bättre är det väl?
Det är det som är demokrati, tänker jag.
lördag 11 januari 2014
Tillnyktrad arbetsnarkoman
Hej! Jag heter Karin. Jag är arbetsnarkoman.
Så skulle min introduktion på 12-stegsmötet låta.
Jo, det är så det är. Jag har alltid fyllt mig själv med att göra, att prestera, att vara bäst. Det ger en skön känsla, åtminstone för stunden, och får mig att glömma bort att jag är oviktig. Därför är det inte så konstigt att jag går upp i mina jobb...
I omkring 10 års tid har jag övat på att bli nykter.
Jag har kommit på att jag måste ha vissa former för att klara mig:
• Måste ha bestämda arbetstider
• Måste ha tydliga krav och ansvarsområden
• Måste ha hjälp av familjen att säga stopp
För så är det: Jag klarar det inte själv.
Jag ser inte när jag går upp i saker för mycket, när jag lägger på mig själv mer arbetsuppgifter, när jag tar större och större ansvar. Det går alldeles av sig själv.
Därför lyssnar jag mycket på min familj. Min make, mina barn.
De säger till när det blir för mycket.
Maken tydligt, barnen förklätt.
När arbetsbördan ökar, ökar också mitt behov av andra bedövningsmedel. Plötsligt är jag sugen på både öl, vin och sprit. Jag som inte dricker alls! Sockersuget ökar också. Och oviljan att gå och lägga sig i vettig tid.
Det allra svåraste med att vara arbetsnarkoman, är att man aldrig kommer ifrån sin drog. Jag kan helt enkelt inte sluta. Inte om jag vill äta. Det innebär att jag måste vara alkoholisten som dricker måttligt, narkomanen som mitt i ruset tackar nej till en andra sil. Och frestelser finns överallt...
Det finns ju så mycket som behöver göras!
Och så få som har upptäckt det.
:)
Arbetsgivare och arbetskamrater vet oftast inget. De vet inte att varje gång de frågar: "Är det någon som kan tänka sig att ta på sig det här utöver sina ordinarie arbetsuppgifter?" så sticker de kniven i mig. Jag sitter och säger NEJ, tänker NEJ, skriver NEJ i luften i tanken, visualiserar neonskyltar som blinkar NEJ NEJ NEJ och så hör jag någon som säger "ja". Va? Vem? JAG? Å typiskt...
En sak skulle jag vilja be dig om.
Om du har en kollega eller en anställd som säger nej, lyssna på det.
I allmänhet är vi skitdåliga på att säga nej.
Både vi arbetsnarkomaner och vanliga människor.
Om vi över huvud taget vågar, så kanske det kommer ut i luddigt format, typ "jag vet inte om jag hinner" .
Hör ett NEJ där.
Eller: "Kanske i slutet av nästa vecka. Eller i februari."
Det betyder också NEJ.
Jag övar. NEJ.
Titta, jag kan ju!
Problemet är bara att det finns ett starkt sug att ta allt i mina armar, fixa allt som är trasigt, reda ut allt som är trassligt så att det fungerar bra sedan. Eller bra – nej, det duger inte. Perfekt och lite bättre.
De säger att första steget att bli av med ett beroende, är att erkänna det. Så långt har jag kommit. Lite strategier har jag också, som att inte jobba heltid och alltid säga "jag ska fundera på det" i stället för "ja".
Men det är fortfarande en bit kvar...
Ytterligare ett problem är att samhället premierar hårt arbetande människor. Alla berömmer den som är duktig, man delar ut bonusar, den som jobbar mest får mest. För oss arbetsnarkomaner är det lite som om folk skulle dela ut fri sprit till alla alkoholister...
Nå, det är bara att jobba på.
Med att bli fri från behovet att jobba, alltså.
Kanske kan jag lägga all energi på det i stället?
Så skulle min introduktion på 12-stegsmötet låta.
Jo, det är så det är. Jag har alltid fyllt mig själv med att göra, att prestera, att vara bäst. Det ger en skön känsla, åtminstone för stunden, och får mig att glömma bort att jag är oviktig. Därför är det inte så konstigt att jag går upp i mina jobb...
I omkring 10 års tid har jag övat på att bli nykter.
Jag har kommit på att jag måste ha vissa former för att klara mig:
• Måste ha bestämda arbetstider
• Måste ha tydliga krav och ansvarsområden
• Måste ha hjälp av familjen att säga stopp
För så är det: Jag klarar det inte själv.
Jag ser inte när jag går upp i saker för mycket, när jag lägger på mig själv mer arbetsuppgifter, när jag tar större och större ansvar. Det går alldeles av sig själv.
Därför lyssnar jag mycket på min familj. Min make, mina barn.
De säger till när det blir för mycket.
Maken tydligt, barnen förklätt.
När arbetsbördan ökar, ökar också mitt behov av andra bedövningsmedel. Plötsligt är jag sugen på både öl, vin och sprit. Jag som inte dricker alls! Sockersuget ökar också. Och oviljan att gå och lägga sig i vettig tid.
Det allra svåraste med att vara arbetsnarkoman, är att man aldrig kommer ifrån sin drog. Jag kan helt enkelt inte sluta. Inte om jag vill äta. Det innebär att jag måste vara alkoholisten som dricker måttligt, narkomanen som mitt i ruset tackar nej till en andra sil. Och frestelser finns överallt...
Det finns ju så mycket som behöver göras!
Och så få som har upptäckt det.
:)
Arbetsgivare och arbetskamrater vet oftast inget. De vet inte att varje gång de frågar: "Är det någon som kan tänka sig att ta på sig det här utöver sina ordinarie arbetsuppgifter?" så sticker de kniven i mig. Jag sitter och säger NEJ, tänker NEJ, skriver NEJ i luften i tanken, visualiserar neonskyltar som blinkar NEJ NEJ NEJ och så hör jag någon som säger "ja". Va? Vem? JAG? Å typiskt...
En sak skulle jag vilja be dig om.
Om du har en kollega eller en anställd som säger nej, lyssna på det.
I allmänhet är vi skitdåliga på att säga nej.
Både vi arbetsnarkomaner och vanliga människor.
Om vi över huvud taget vågar, så kanske det kommer ut i luddigt format, typ "jag vet inte om jag hinner" .
Hör ett NEJ där.
Eller: "Kanske i slutet av nästa vecka. Eller i februari."
Det betyder också NEJ.
Jag övar. NEJ.
Titta, jag kan ju!
Problemet är bara att det finns ett starkt sug att ta allt i mina armar, fixa allt som är trasigt, reda ut allt som är trassligt så att det fungerar bra sedan. Eller bra – nej, det duger inte. Perfekt och lite bättre.
De säger att första steget att bli av med ett beroende, är att erkänna det. Så långt har jag kommit. Lite strategier har jag också, som att inte jobba heltid och alltid säga "jag ska fundera på det" i stället för "ja".
Men det är fortfarande en bit kvar...
Ytterligare ett problem är att samhället premierar hårt arbetande människor. Alla berömmer den som är duktig, man delar ut bonusar, den som jobbar mest får mest. För oss arbetsnarkomaner är det lite som om folk skulle dela ut fri sprit till alla alkoholister...
Nå, det är bara att jobba på.
Med att bli fri från behovet att jobba, alltså.
Kanske kan jag lägga all energi på det i stället?
fredag 10 januari 2014
Varför vet de inte bättre?
Till min mottagning, där jag jobbar med alternativa behandlingar, kommer allsköns människor. Gemensam har de alla en sak: De söker efter lösningar. Ofta upplever de besvikelse över sjukvården och är lite bittra.
När jag berättar hur de ska stå och gå, ser de mäkta förvånade ut.
"Men, det har ju ingen berättat för mig tidigare. Varför inte?"
Det kan jag inte svara på, brukar jag säga. Min kunskap om kroppen har jag förvärvat av specialister inom vårt sjukvårdssystem. Det är kunskaper från spetsforskning på Karolinska Institutet, så det borde vara mycket lättillgängligt för folk inom systemet. Av erfarenhet vet jag dock att det inte är så många som vet.
En del av okunskapen beror på ointresse.
Alla läkare tycker helt enkelt inte att det är så spännande med knän, axlar, ryggar och höftleder. De har tyvärr inte fått möjligheten att lära sig så mycket om kroppar i rörelse inom sin utbildning, så har de inte specialintresse och tar reda på saker på egen hand, så kommer de inte att kunna. Då blir det lite: "Rulla ner, rulla upp, sträck dig åt sidan. Ta 2 alvedon och vila."
I många fall beror det faktiskt också på föråldrad kunskap.
De sjukgymnaster som utbildades på 80- och 90-talen fick till exempel bitvis väldigt dålig information under sin utbildning. Då trodde man att räta vinklar, raka ryggar och utebliven rotation var modellen. Det visade sig tyvärr sedan att det var fel, och att de råd man hade givit folk under lång tid i stället hade gjort dem stelare och sjukare. Eftersom vidareutbildning inte står på schemat för så värst många sjukgymnaster, gör fortfarande många fel. För att inte tala om ergonomer! De ligger ännu längre efter.
En byggsten är vad som ligger i basen för vår kroppssyn.
Om man har en tro på att kroppen kan vara "fel", att den är något som ska fixas av människor och att alla krämpor beror på dåliga gener, så ger det förstås en viss syn på åtgärderna. I det perspektivet är det rimligt att säga "du får lära dig att leva med smärtan". Om man i stället tänker som jag, att alla kroppar är perfekta och bara signalerar dåligt användande och obalanser genom smärta, så blir det mer rimligt att tänka att allt går att göra bättre och att målet är att bli helt smärtfri.
Dessutom tänker många läkare och sjukgymnaster att "man är byggd sådan". Hängande axlar är hängande axlar, plattfot är plattfot. När jag visar en klient hur hen ska stå, lyfta hålfoten eller öppna upp bröstpartiet så att axlarna hamnar på rätt ställe, blir de alltid lika förvånade! "Såhär har jag ju aldrig stått!" Nej just det, och därför har du ont nu. :) Om man tänker på att kroppens alla celler byts ut på 7 år, så är det ju inte så långt till att tänka att man faktiskt kan omskapa hela sig...
Sedan är det den lilla detaljen med var det börjar.
Jag tänker att strukturerna, skelettet, måste vara rätt innan musklerna kan jobba rätt. Därför är det ingen idé alls att träna styrka för att ändra något strukturell fel, som knäproblem eller ryggont. Det kan till och med förvärra siutationen, eftersom man är sned och står fel så att även träningen ger ojämna muskler. I min tanke är det töjningar och att öppna upp och möjliggöra korrekta rörelser som måste komma först. Och då kommer musklerna som ett brev på posten, utan att man behöver göra så mycket...
Ja, vi tänker olika.
Så när klienterna frågar "varför vet de inte bättre", så svarar jag bara så:
Det är olika skolor, olika världsbilder och olika intressen.
Det är inte konstigare än så!
Och var och en får leta tills man hittar en lösning som passar en själv. :)
När jag berättar hur de ska stå och gå, ser de mäkta förvånade ut.
"Men, det har ju ingen berättat för mig tidigare. Varför inte?"
Det kan jag inte svara på, brukar jag säga. Min kunskap om kroppen har jag förvärvat av specialister inom vårt sjukvårdssystem. Det är kunskaper från spetsforskning på Karolinska Institutet, så det borde vara mycket lättillgängligt för folk inom systemet. Av erfarenhet vet jag dock att det inte är så många som vet.
En del av okunskapen beror på ointresse.
Alla läkare tycker helt enkelt inte att det är så spännande med knän, axlar, ryggar och höftleder. De har tyvärr inte fått möjligheten att lära sig så mycket om kroppar i rörelse inom sin utbildning, så har de inte specialintresse och tar reda på saker på egen hand, så kommer de inte att kunna. Då blir det lite: "Rulla ner, rulla upp, sträck dig åt sidan. Ta 2 alvedon och vila."
I många fall beror det faktiskt också på föråldrad kunskap.
De sjukgymnaster som utbildades på 80- och 90-talen fick till exempel bitvis väldigt dålig information under sin utbildning. Då trodde man att räta vinklar, raka ryggar och utebliven rotation var modellen. Det visade sig tyvärr sedan att det var fel, och att de råd man hade givit folk under lång tid i stället hade gjort dem stelare och sjukare. Eftersom vidareutbildning inte står på schemat för så värst många sjukgymnaster, gör fortfarande många fel. För att inte tala om ergonomer! De ligger ännu längre efter.
En byggsten är vad som ligger i basen för vår kroppssyn.
Om man har en tro på att kroppen kan vara "fel", att den är något som ska fixas av människor och att alla krämpor beror på dåliga gener, så ger det förstås en viss syn på åtgärderna. I det perspektivet är det rimligt att säga "du får lära dig att leva med smärtan". Om man i stället tänker som jag, att alla kroppar är perfekta och bara signalerar dåligt användande och obalanser genom smärta, så blir det mer rimligt att tänka att allt går att göra bättre och att målet är att bli helt smärtfri.
Dessutom tänker många läkare och sjukgymnaster att "man är byggd sådan". Hängande axlar är hängande axlar, plattfot är plattfot. När jag visar en klient hur hen ska stå, lyfta hålfoten eller öppna upp bröstpartiet så att axlarna hamnar på rätt ställe, blir de alltid lika förvånade! "Såhär har jag ju aldrig stått!" Nej just det, och därför har du ont nu. :) Om man tänker på att kroppens alla celler byts ut på 7 år, så är det ju inte så långt till att tänka att man faktiskt kan omskapa hela sig...
Sedan är det den lilla detaljen med var det börjar.
Jag tänker att strukturerna, skelettet, måste vara rätt innan musklerna kan jobba rätt. Därför är det ingen idé alls att träna styrka för att ändra något strukturell fel, som knäproblem eller ryggont. Det kan till och med förvärra siutationen, eftersom man är sned och står fel så att även träningen ger ojämna muskler. I min tanke är det töjningar och att öppna upp och möjliggöra korrekta rörelser som måste komma först. Och då kommer musklerna som ett brev på posten, utan att man behöver göra så mycket...
Ja, vi tänker olika.
Så när klienterna frågar "varför vet de inte bättre", så svarar jag bara så:
Det är olika skolor, olika världsbilder och olika intressen.
Det är inte konstigare än så!
Och var och en får leta tills man hittar en lösning som passar en själv. :)
onsdag 8 januari 2014
Avundsjuka
Vacker är den inte.
Svartgrön, seg och slemmig väller den in och förgiftar våra relationer, vårt agerande, våra ord.
Tankarna böjer sig runt den förhatliga massan, som likt lava ur en vulkan breder ut sig. De klara tankarna böjs, förvrids och avundsjukan fräter fula, svarta hål i alla resonemang.
Avund-sjuk.
Det är en riktigt sjuka.
Man blir nedsatt.
Inte bara i immunförsvaret: Nej, på alla plan.
Vad värre är: Alla blir nedsatta.
När den här sjukan har slunkit in i vårt sammanhang, blir alla påverkade. Allt blir infekterat, ingenting är längre sant och vackert.
Den som är avundsjuk, förgiftar sig själv.
Först genom att smitta tankar, handlingar och ord med svartgrön missunnsamhet, sedan genom den skuld och skam som följer i avundsjukans bakvatten.
Känner du det svartgröna monstret knacka på hjärtat?
Säg STOPP! Andas in ett djupt andetag, blås ut långsamt.
Fyll ditt sinne med ljus, med klart vatten, med harmoni.
Tänk på den glädje som fyller den människa som du kände avundsjuka mot.
Tänk på hur mycket den personen har kämpat, misslyckats, snubblat.
Tänk hur skönt det är när något äntligen går vägen.
Glädjs.
Känn med i glädjen.
Unna den personen allt, i vissheten att allt blir precis som det ska.
Vi behöver inte hålla räkningen, bedöma, väga, mäta. Låt högre instanser sköta det.
Det enda vi behöver göra, är att låta varandra uppleva glädjen.
Oförfalskat, ohämmat, oinskränkt.
Svartgrön, seg och slemmig väller den in och förgiftar våra relationer, vårt agerande, våra ord.
Tankarna böjer sig runt den förhatliga massan, som likt lava ur en vulkan breder ut sig. De klara tankarna böjs, förvrids och avundsjukan fräter fula, svarta hål i alla resonemang.
Avund-sjuk.
Det är en riktigt sjuka.
Man blir nedsatt.
Inte bara i immunförsvaret: Nej, på alla plan.
Vad värre är: Alla blir nedsatta.
När den här sjukan har slunkit in i vårt sammanhang, blir alla påverkade. Allt blir infekterat, ingenting är längre sant och vackert.
Den som är avundsjuk, förgiftar sig själv.
Först genom att smitta tankar, handlingar och ord med svartgrön missunnsamhet, sedan genom den skuld och skam som följer i avundsjukans bakvatten.
Känner du det svartgröna monstret knacka på hjärtat?
Säg STOPP! Andas in ett djupt andetag, blås ut långsamt.
Fyll ditt sinne med ljus, med klart vatten, med harmoni.
Tänk på den glädje som fyller den människa som du kände avundsjuka mot.
Tänk på hur mycket den personen har kämpat, misslyckats, snubblat.
Tänk hur skönt det är när något äntligen går vägen.
Glädjs.
Känn med i glädjen.
Unna den personen allt, i vissheten att allt blir precis som det ska.
Vi behöver inte hålla räkningen, bedöma, väga, mäta. Låt högre instanser sköta det.
Det enda vi behöver göra, är att låta varandra uppleva glädjen.
Oförfalskat, ohämmat, oinskränkt.
tisdag 7 januari 2014
Jag hjärtar projekt
Jag älskar projekt.
Det är roligt i alla faser: Idéstadiet, planering, genomförande, uppföljning, avslutning.
Idéstadiet är kreativt och lite galet.
Där kommer de mest vansinniga förslag att surra runt i luften, ofta följda av stora skratt och magkramper. Efter ett tag så landar några av idéerna på bordet, man kommer överens om att det är dessa vägar vi ska köra på och går vidare.
Planeringen är också kreativ, men mer driven.
Här får man gnugga geniknölarna och se HUR I ALLSINDAR man ska kunna få till den där idén. Ibland handlar det om att koka soppa på en spik och trolla med knäna, men ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite mer tid. Så fort planen är klar (eller halvklar, vissa saker får ge sig på vägen) så kör man igång.
Genomförandet är kanske lite mer "just do it".
Då ska det planerade bli verklighet och det är ju trevligt att se att det blir som man hade tänkt sig. Ofta innebär det också hederligt slitgöra av olika slag, vilket alltid är kul – då känns det att man jobbar på riktigt. Bit efter bit faller på plats, man kan bocka av saker på sina listor, det närmar sig.
Och så en dag är det klart.
Det rullar.
Saker och ting kanske behöver putsas och fixas, men det är igång.
Då är det SÅ skönt. Man kan pusta ut och lugnt betrakta det gjorda.
Och förstås: Uppföljning, utvärdering.
Vad gick bra, vad gick sämre, vad lär vi oss av det?
Vad är löst, men inte optimalt, vad kan man förbättra i framtiden?
Vad känner vi, vad tänker vi, hur ser vi på processen?
Hur lever projektet vidare?
När det är nedtecknat, så är projektet avslutat.
Åtminstone för mig.
Sedan återstår nämligen bara det förhatliga förvaltandet.
AAAAAH!
Det går inte, jag kan inte.
I mitt huvud betyder det nämligen bara att fortsätta göra samma sak.
Dag efter dag. Gång på gång.
Så tråkigt!
Nej, det får någon annan göra.
Jag, jag vill kasta mig vidare mot nästa projekt. Kläcka idéer, dra upp riktlinjer, göra budget, fundera ut lösningar, fixa, bära/skära/skriva/gräva/måla, summera, fundera, återkoppla – och säga adjö.
Åh - det är en vacker arbetsgång!
Lite som livet självt.
Det var nog bland annat därför jag älskade att jobba med musikteater...
Det är roligt i alla faser: Idéstadiet, planering, genomförande, uppföljning, avslutning.
Idéstadiet är kreativt och lite galet.
Där kommer de mest vansinniga förslag att surra runt i luften, ofta följda av stora skratt och magkramper. Efter ett tag så landar några av idéerna på bordet, man kommer överens om att det är dessa vägar vi ska köra på och går vidare.
Planeringen är också kreativ, men mer driven.
Här får man gnugga geniknölarna och se HUR I ALLSINDAR man ska kunna få till den där idén. Ibland handlar det om att koka soppa på en spik och trolla med knäna, men ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite mer tid. Så fort planen är klar (eller halvklar, vissa saker får ge sig på vägen) så kör man igång.
Genomförandet är kanske lite mer "just do it".
Då ska det planerade bli verklighet och det är ju trevligt att se att det blir som man hade tänkt sig. Ofta innebär det också hederligt slitgöra av olika slag, vilket alltid är kul – då känns det att man jobbar på riktigt. Bit efter bit faller på plats, man kan bocka av saker på sina listor, det närmar sig.
Och så en dag är det klart.
Det rullar.
Saker och ting kanske behöver putsas och fixas, men det är igång.
Då är det SÅ skönt. Man kan pusta ut och lugnt betrakta det gjorda.
Och förstås: Uppföljning, utvärdering.
Vad gick bra, vad gick sämre, vad lär vi oss av det?
Vad är löst, men inte optimalt, vad kan man förbättra i framtiden?
Vad känner vi, vad tänker vi, hur ser vi på processen?
Hur lever projektet vidare?
När det är nedtecknat, så är projektet avslutat.
Åtminstone för mig.
Sedan återstår nämligen bara det förhatliga förvaltandet.
AAAAAH!
Det går inte, jag kan inte.
I mitt huvud betyder det nämligen bara att fortsätta göra samma sak.
Dag efter dag. Gång på gång.
Så tråkigt!
Nej, det får någon annan göra.
Jag, jag vill kasta mig vidare mot nästa projekt. Kläcka idéer, dra upp riktlinjer, göra budget, fundera ut lösningar, fixa, bära/skära/skriva/gräva/måla, summera, fundera, återkoppla – och säga adjö.
Åh - det är en vacker arbetsgång!
Lite som livet självt.
Det var nog bland annat därför jag älskade att jobba med musikteater...
lördag 4 januari 2014
En lilare matta
Det var en gång en matta. Den såldes via Blocket för en spottstyver, trots att den var av äkta och tättknuten ull. "Lila matta" stod det i annonsen.
En vänlig svärfar åkte och hämtade den.
Den tidigare ägaren förvarade den i ett garage och när jag fick hem den, var jag väldigt nöjd med kvaliteten och storleken, men lite besviken över färgen:
Den var inte lila, utan grå-lila.
Ja ja, man kan inte få allt, tänkte jag.
Så tvättade jag den med naturvänlig mattvättmedel.
I två omgångar sprejade jag den, gnuggade och tryckte och tvättade ur med fuktig handduk tills trasan inte längre blev smutsig.
Den blev minsann lite mindre grå.
Så lade jag den i mitt behandlingsrum.
Där blev den så fin, så fin! Det gjorde alls ingenting att den var grå-lila – det passade ändå ihop med allting. Jag fotograferade mitt rum, och där ser man hur fint den grålila färgen går ihop med mina mycket lila handdukar och den grå väggen.
Det gick en tid, nästan ett år.
Jag gjorde ingenting särskilt med mattan. Då och då dammsög jag den, men någon tvätt blev inte av.
Plötsligt började mina kunder kommentera mattan.
– Åh, har du köpt en ny matta? Så fin, vilken härlig färg!
– Nämen, har du färgat mattan lila? Fint!
– Rummet ser helt förändrat ut med den där lila mattan.
Jag tittade noga. Ja, det var sant: Mattan var väldigt mycket mer lila. Men nej – det måste väl vara inbillning?
Fast sannerligen, visst var den mer åt samma färg som handdukarna nu?
Så var det väl inte förut?
Jag tog fram mina gamla foton.
OJ! Vilken skillnad! Handdukarna hade samma färg som på fotot – men mattan... Den hade verkligen varit grålila tidigare, men var nu definitivt lilare.
Dessutom kändes det som om den mådde bättre nu.
Jag fick för mig att den liksom hade kommit närmre sitt sanna jag och att den därför blev mer lila.
Sedan flyttade jag till Gotland.
Jag la ut mattan i mitt nya behandlingsrum.
Vacker! Fint lila och lycklig.
Efter någon månad djupnade den ytterligare.
Är det möjligt? Återigen har jag foton att titta på...
Minsann! Den har blivit ännu mer lila!
Den är för närvarande i nästan exakt samma färg som handdukarna. Undrar hur det ska bli framöver...
Mattans sanna färg kommer nog att visa sig, ju mer Reiki och goda energier den får.
Underbara matta!
En vänlig svärfar åkte och hämtade den.
Den tidigare ägaren förvarade den i ett garage och när jag fick hem den, var jag väldigt nöjd med kvaliteten och storleken, men lite besviken över färgen:
Den var inte lila, utan grå-lila.
Ja ja, man kan inte få allt, tänkte jag.
Så tvättade jag den med naturvänlig mattvättmedel.
I två omgångar sprejade jag den, gnuggade och tryckte och tvättade ur med fuktig handduk tills trasan inte längre blev smutsig.
Den blev minsann lite mindre grå.
Så lade jag den i mitt behandlingsrum.
Där blev den så fin, så fin! Det gjorde alls ingenting att den var grå-lila – det passade ändå ihop med allting. Jag fotograferade mitt rum, och där ser man hur fint den grålila färgen går ihop med mina mycket lila handdukar och den grå väggen.
Det gick en tid, nästan ett år.
Jag gjorde ingenting särskilt med mattan. Då och då dammsög jag den, men någon tvätt blev inte av.
Plötsligt började mina kunder kommentera mattan.
– Åh, har du köpt en ny matta? Så fin, vilken härlig färg!
– Nämen, har du färgat mattan lila? Fint!
– Rummet ser helt förändrat ut med den där lila mattan.
Jag tittade noga. Ja, det var sant: Mattan var väldigt mycket mer lila. Men nej – det måste väl vara inbillning?
Fast sannerligen, visst var den mer åt samma färg som handdukarna nu?
Så var det väl inte förut?
Jag tog fram mina gamla foton.
OJ! Vilken skillnad! Handdukarna hade samma färg som på fotot – men mattan... Den hade verkligen varit grålila tidigare, men var nu definitivt lilare.
Dessutom kändes det som om den mådde bättre nu.
Jag fick för mig att den liksom hade kommit närmre sitt sanna jag och att den därför blev mer lila.
Sedan flyttade jag till Gotland.
Jag la ut mattan i mitt nya behandlingsrum.
Vacker! Fint lila och lycklig.
Efter någon månad djupnade den ytterligare.
Är det möjligt? Återigen har jag foton att titta på...
Minsann! Den har blivit ännu mer lila!
Den är för närvarande i nästan exakt samma färg som handdukarna. Undrar hur det ska bli framöver...
Mattans sanna färg kommer nog att visa sig, ju mer Reiki och goda energier den får.
Underbara matta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)