Härom natten drömde jag att jag vann stort på Lotto, vilket är lite överraskande eftersom jag aldrig spelar. 111 miljoner vann jag.
Lustigt nog blev jag inte särskilt överraskad eller överglad. Jag bara konstaterade att jag kunde göra vad jag ville, inte behövde bekymra mig för räkningarna eller huset. Det kändes bra, tryggt.
När jag vaknade funderade jag lite. (Ovanligt...) Jag har alltid velat bli ekonomiskt oberoende. Inte för att jag just gillar pengar på hög, men det vore skönt att slippa oron. Att kunna lägga om taket när man tycker det behövs. Eller köpa en ny bil – oh, en miljöbil! – när den gamla krånglar. Kunna förverkliga en och annan dröm. "Ingen som vill ge mig ett förlagskontrakt? Nehej, men då ger jag ut den själv och anställer en agent som säljer in den till bibliotek och skolor!"
Hi hi hi... Dagdrömma bort pengar kan jag.
Men så tänkte jag lite till. Vill jag verkligen vinna miljoner? Jag menar, om man nu ska önska sig något i livet, är det verkligen en lottovinst som står överst? Är det bara pengarna man vill åt?
Jag kom fram till NEJ.
Om jag nu får välja, så ser jag ju definitivt hellre att jag får tjäna gräsligt mycket pengar, hellre än att vinna dem. Exempelvis skriver jag hellre en bästsäljare än får pengarna. Eller blir en hälsoguru som åker runt och föreläser för fina slantar.
Det hade ju varit mycket roligare!
Då skulle jag ju känna mig trygg OCH bra.
Och pengarna skulle kännas lite mer som mina.
Klart att jag inte skulle tacka nej till 111 miljoner. Det hade varit dumt! Men om jag ändå ska drömma, så drömmer jag hellre om att lyckas med det jag brinner för.
Så ska jag be om något, så tänker jag be om det, i stället för en lottovinst.
måndag 31 januari 2011
söndag 30 januari 2011
Tid och pengar - välmåendets död
Tid är pengar, brukar man säga. Det är förstås inte sant, men visst är de intimt förknippade!
Tänk så här:
Numera värderas allt i pengar. Vi vill ha mer.
Allt som tar tid, kostar mer pengar. Vi vill ha fortare.
Därför uppstår en ständig stress.
När en utmärkt studie av Stig Benmark vid Lunds universitet publicerades, slogs det larm i äldrevården. Studien gick ut på att mikrovågsugnarna förstör vitaminer, mineraler och antioxidanter i maten. 97% förstörs till oigenkännlighet för våra kroppar! (Vitaminerna sitter med proteinbindningar, vilka skakar sönder av mikrovågorna.) Hemtjänsten idag värmer ALL mat till åldringarna i mikron. (Dessutom är mycket av maten "cook & chill", vilket är dödande redan det. Maten värms upp till alltför höga temperaturer, sedan nedkyld. Långhållbarhetsbehandlad = död.)
Personalen i hemtjänsten menade då att de omöjligt skulle hinna laga mat åt de gamla. Därför ändrades ingenting. Tid och pengar fick alltså gå före hälsa och välmående, som så många gånger förr...
Och den vanligaste orsaken till att folk inte lagar mat till sina barn, och att de inte ger dem frukost innan de ska till skolan är TIDSBRIST. Man har så bråttom att komma iväg till respektive stanna kvar på sitt jobb och tjäna pengar, att man inte hinner ta hand om sina barn.
Det är också det största argumentet mot KRAV-odlad mat: Att den är för dyr. Pengar igen. Eller att det tar för mycket tid att leta efter den. Tid igen.
Vi stressar som aldrig förr, har mer saker än någonsin och pengar på banken. Men mår vi bra? NEJ! Vi mår sämre än någonsin, äter mer mediciner, långtidssjukskrivs tidigare, orkar sämre, bråkar mer, skiljer oss mer och tappar greppet mer för varje vecka som går.
Välmåendet är på väg att dö ut.
Och det är detta idiotiska fokus på tid och pengar som är boven.
Ska vi NÅGONSIN vända på den här dödsspiralen, måste vi avsätta ekonomerna som sanningsägare.
Tänk så här:
Numera värderas allt i pengar. Vi vill ha mer.
Allt som tar tid, kostar mer pengar. Vi vill ha fortare.
Därför uppstår en ständig stress.
När en utmärkt studie av Stig Benmark vid Lunds universitet publicerades, slogs det larm i äldrevården. Studien gick ut på att mikrovågsugnarna förstör vitaminer, mineraler och antioxidanter i maten. 97% förstörs till oigenkännlighet för våra kroppar! (Vitaminerna sitter med proteinbindningar, vilka skakar sönder av mikrovågorna.) Hemtjänsten idag värmer ALL mat till åldringarna i mikron. (Dessutom är mycket av maten "cook & chill", vilket är dödande redan det. Maten värms upp till alltför höga temperaturer, sedan nedkyld. Långhållbarhetsbehandlad = död.)
Personalen i hemtjänsten menade då att de omöjligt skulle hinna laga mat åt de gamla. Därför ändrades ingenting. Tid och pengar fick alltså gå före hälsa och välmående, som så många gånger förr...
Och den vanligaste orsaken till att folk inte lagar mat till sina barn, och att de inte ger dem frukost innan de ska till skolan är TIDSBRIST. Man har så bråttom att komma iväg till respektive stanna kvar på sitt jobb och tjäna pengar, att man inte hinner ta hand om sina barn.
Det är också det största argumentet mot KRAV-odlad mat: Att den är för dyr. Pengar igen. Eller att det tar för mycket tid att leta efter den. Tid igen.
Vi stressar som aldrig förr, har mer saker än någonsin och pengar på banken. Men mår vi bra? NEJ! Vi mår sämre än någonsin, äter mer mediciner, långtidssjukskrivs tidigare, orkar sämre, bråkar mer, skiljer oss mer och tappar greppet mer för varje vecka som går.
Välmåendet är på väg att dö ut.
Och det är detta idiotiska fokus på tid och pengar som är boven.
Ska vi NÅGONSIN vända på den här dödsspiralen, måste vi avsätta ekonomerna som sanningsägare.
lördag 29 januari 2011
Hajar och krokodiler
Det är något alldeles speciellt läskigt med just de två arterna.
Hajar är så läskigt stela i ögonen och rörliga i övrigt. Broskvarelser... De har verkligen inget skelett! Det är sjukt coolt och jätteläskigt. Att de dessutom kan äta och smälta till och med metall är ju helt absurt.
Och krokodiler som ser ut som gamla stockar ända tills de hugger. De kan ligga precis under ytan utan att man ser dem alls och rör sig snabbare än en iller. Och fast de är så stora och tunga och oformliga, kan de simma upp tills de liksom står på vattnet.
Vilka mördarmaskiner.
Och överlevare.
De har funnits längre på jorden än vi kan föreställa oss.
Samma konstruktion som (bara en annan storlek än) på dinosaurietiden.
De spelar liksom inte i samma liga som människan. Vi är veka sissies jämförelsevis, med alla våra vapen och allt.
Hajarna och krokodilerna bara simmar på där nere, oberörda och oimponerade, urtida och mystiska. De kompromissar liksom inte.
Och hur mycket djurvännerna än försöker säga att hajar är ofarliga och att krokodiler också är fina, så tänker inte jag sänka garden. Nähej du. Jag vet att så fort de får en chans att sätta tänderna i mitt delikata kött, så kommer de att göra det. Utan att blinka med sina svarta, blanka ögon.
Hajar är så läskigt stela i ögonen och rörliga i övrigt. Broskvarelser... De har verkligen inget skelett! Det är sjukt coolt och jätteläskigt. Att de dessutom kan äta och smälta till och med metall är ju helt absurt.
Och krokodiler som ser ut som gamla stockar ända tills de hugger. De kan ligga precis under ytan utan att man ser dem alls och rör sig snabbare än en iller. Och fast de är så stora och tunga och oformliga, kan de simma upp tills de liksom står på vattnet.
Vilka mördarmaskiner.
Och överlevare.
De har funnits längre på jorden än vi kan föreställa oss.
Samma konstruktion som (bara en annan storlek än) på dinosaurietiden.
De spelar liksom inte i samma liga som människan. Vi är veka sissies jämförelsevis, med alla våra vapen och allt.
Hajarna och krokodilerna bara simmar på där nere, oberörda och oimponerade, urtida och mystiska. De kompromissar liksom inte.
Och hur mycket djurvännerna än försöker säga att hajar är ofarliga och att krokodiler också är fina, så tänker inte jag sänka garden. Nähej du. Jag vet att så fort de får en chans att sätta tänderna i mitt delikata kött, så kommer de att göra det. Utan att blinka med sina svarta, blanka ögon.
Inlärt svenskt beteende
Det kommer inte naturligt, det där med blygsamhet. Inte för mig i alla fall.
Precis som alla duktiga svenskar, kan jag de sociala koderna. Man ska inte var bra, inte säga att man tycker det i alla fall, och alltid vara modest.
För mig är det en onödig och kostsam process.
Precis som jag gärna erkänner att jag suger på något, tycker jag att jag kan få säga när jag är bra på något. Har aldrig förstått faran med det.
Men i Sverige får man bara säga att man är bra om man är riktigt dålig. När snickargubben från Bygglov tycker att han är bra på att dansa i Let's dance, så skrattar folk och tycker att han är rolig och käck. När en typiskt okulinarisk man kokar korv och spaghetti och tycker att han är en bra kock, så är det ok.
Men om någon som faktiskt KAN något säger att de är bra, då är det illa. Eget beröm luktar illa. Eller PR.
Det är som om avundsjukan hänger i luften. "Du är ju redan bra på något. Räcker inte det? Måste du gnugga in det i ansiktet på oss andra också?"
Jak ferrståår inte.
Inte behöver det vara skryt. Jag menar att man faktiskt kan säga "jag kan det här" utan att slå sig för bröstet. Det är ok att säga "jag är bra på det där" om man är det, tycker jag.
Men det är inte förenligt med svenskt beteende. Nej - här ska man vara blygsam och inte framhålla sig själv. Stå med tårna ihop och vänta på att någon tittar åt ens håll och gissa sig till att man är kompetent.
Detta inlärda svenska beteende sitter obekvämt på min själ. Jag VET hur man "ska" göra - men jag vill inte göra det. Vad mer är: Jag vill säga till folk när jag tycker att de gör bra, att de är bra och när de gör mindre bra. Det är fel. När jag gör som jag tycker är rimligt, blir folk arga och obekväma och upprörda.
Men det här är ju bara inlärt beteende, en svensk norm.
Vi väljer själva vilka regler som ska rida oss.
Den som tycker att blygsamhet är fint, kan ju ägna sig åt det.
Vi andra slipper.
Och skulle jag komma till USA med mina kommentarer, hade jag varit själva definitionen av blygsamhet. Den som inte säger "jag är världsbäst på ALLT" ligger efter där.
Allt handlar om sammanhang.
Precis som alla duktiga svenskar, kan jag de sociala koderna. Man ska inte var bra, inte säga att man tycker det i alla fall, och alltid vara modest.
För mig är det en onödig och kostsam process.
Precis som jag gärna erkänner att jag suger på något, tycker jag att jag kan få säga när jag är bra på något. Har aldrig förstått faran med det.
Men i Sverige får man bara säga att man är bra om man är riktigt dålig. När snickargubben från Bygglov tycker att han är bra på att dansa i Let's dance, så skrattar folk och tycker att han är rolig och käck. När en typiskt okulinarisk man kokar korv och spaghetti och tycker att han är en bra kock, så är det ok.
Men om någon som faktiskt KAN något säger att de är bra, då är det illa. Eget beröm luktar illa. Eller PR.
Det är som om avundsjukan hänger i luften. "Du är ju redan bra på något. Räcker inte det? Måste du gnugga in det i ansiktet på oss andra också?"
Jak ferrståår inte.
Inte behöver det vara skryt. Jag menar att man faktiskt kan säga "jag kan det här" utan att slå sig för bröstet. Det är ok att säga "jag är bra på det där" om man är det, tycker jag.
Men det är inte förenligt med svenskt beteende. Nej - här ska man vara blygsam och inte framhålla sig själv. Stå med tårna ihop och vänta på att någon tittar åt ens håll och gissa sig till att man är kompetent.
Detta inlärda svenska beteende sitter obekvämt på min själ. Jag VET hur man "ska" göra - men jag vill inte göra det. Vad mer är: Jag vill säga till folk när jag tycker att de gör bra, att de är bra och när de gör mindre bra. Det är fel. När jag gör som jag tycker är rimligt, blir folk arga och obekväma och upprörda.
Men det här är ju bara inlärt beteende, en svensk norm.
Vi väljer själva vilka regler som ska rida oss.
Den som tycker att blygsamhet är fint, kan ju ägna sig åt det.
Vi andra slipper.
Och skulle jag komma till USA med mina kommentarer, hade jag varit själva definitionen av blygsamhet. Den som inte säger "jag är världsbäst på ALLT" ligger efter där.
Allt handlar om sammanhang.
torsdag 27 januari 2011
Konflikter
Hur lär man sig att hantera konflikter?
Eller egentligen: Hur lär man sig att stå ut med konflikter?
Jag är med på själva tillvägagångssättet: Diskussion, ta och ge, mötas osv. Och jag är helt på det klara med att man kan komma fram till att man är osams.
Men sedan?
Hur får man bort den obehagliga snurran i magen?
Känslan av att man har gjort något dumt, att ingen vill ha en och att alla är emot en.
Hur blir man ok med det?
Kanske är det något man lär sig med tiden. Eller så bara händer det när man är komplett som person, när självutvecklingen kommit till en viss gräns, när livet är begripligt.
Just nu känns det som om jag skulle behöva smörja in min själ i rejält med fett eller olja av något slag, så att allt elände bara glider av.
Eller egentligen: Hur lär man sig att stå ut med konflikter?
Jag är med på själva tillvägagångssättet: Diskussion, ta och ge, mötas osv. Och jag är helt på det klara med att man kan komma fram till att man är osams.
Men sedan?
Hur får man bort den obehagliga snurran i magen?
Känslan av att man har gjort något dumt, att ingen vill ha en och att alla är emot en.
Hur blir man ok med det?
Kanske är det något man lär sig med tiden. Eller så bara händer det när man är komplett som person, när självutvecklingen kommit till en viss gräns, när livet är begripligt.
Just nu känns det som om jag skulle behöva smörja in min själ i rejält med fett eller olja av något slag, så att allt elände bara glider av.
onsdag 26 januari 2011
Ett bra original
När man jobbar med bild och layout, lär man sig snabbt att det är viktigt att ha ett bra original. Det gäller både bild och text. Om bilden är dålig eller låg upplösning, spelar det knappt någon roll vad man gör. Det blir inte bra ändå. Och en illa skriven text är hopplös att försöka ändra i. Kan faktiskt vara bättre att slänga och börja om.
När jag undervisade i dans, pratade jag mycket med mina elever om att "vara allt man kan vara". Det häftiga med oss levande varelser, är ju att vi är olika! Tänk att det finns över 6 miljarder människor, och det finns inte – och har ALDRIG funnits – någon som är precis som du! Helt otroligt egentligen.
Att försöka vara någon annan än den man är, är ju en skymf mot skapelsen.
Och dessutom blir kopior alltid sämre än originalet. Ni kommer ihåg de där sorgliga kopierade läroböckerna i skolan? Egentligen var det ju samma sak som stod i boken – men det kändes alltid mycket eländigare och sämre. Och när saker kopieras i flera led, urvattnas de ytterligare.
Det gäller förstås oss också. Vi är förstås unika – men bara om vi tillåter oss att vara det! Och då handlar det om att utforska: Vem är jag? Vad gillar jag? Hur reagerar jag? Hur känner jag? Postitivt och negativt. Svart och vitt.
För en bild utan kontraster i är ofta helt ospännande.
Mycket hellre ett färgstarkt original än en blek kopia!
När jag undervisade i dans, pratade jag mycket med mina elever om att "vara allt man kan vara". Det häftiga med oss levande varelser, är ju att vi är olika! Tänk att det finns över 6 miljarder människor, och det finns inte – och har ALDRIG funnits – någon som är precis som du! Helt otroligt egentligen.
Att försöka vara någon annan än den man är, är ju en skymf mot skapelsen.
Och dessutom blir kopior alltid sämre än originalet. Ni kommer ihåg de där sorgliga kopierade läroböckerna i skolan? Egentligen var det ju samma sak som stod i boken – men det kändes alltid mycket eländigare och sämre. Och när saker kopieras i flera led, urvattnas de ytterligare.
Det gäller förstås oss också. Vi är förstås unika – men bara om vi tillåter oss att vara det! Och då handlar det om att utforska: Vem är jag? Vad gillar jag? Hur reagerar jag? Hur känner jag? Postitivt och negativt. Svart och vitt.
För en bild utan kontraster i är ofta helt ospännande.
Mycket hellre ett färgstarkt original än en blek kopia!
tisdag 25 januari 2011
Trygg familj
En kväll när vi är på väg hem i vintervädret händer det: Två rådjur springer upp på vägen sådär precis framför bilen.
Trots att vi kör väldigt mycket bil genom skogar, har vi tack och lov aldrig varit med om någon viltolycka. En och annan incident, som hastig inbromsning, har det ju varit, men ingen krock.
Det märkliga var att vi hade pratat om det på morgonen. Att det är jobbigt med skarsnö, för att djuren går upp på vägarna för att komma undan den. Att det är konstigt att de alltid hoppar upp på vägen från höger. Står de där och funderar ifall de ska gå upp, och sedan blir de skrämda av bilen som kommer?
Hela familjen i bilen. Som vanligt lyssnar vi på musik och småpratar, men just för tillfället är det faktiskt tyst. Så hoppar rådjuren fram, från vänster, två stycken. Jag, som kör, suger in luften mellan tänderna och bromsar. Hinner kolla att vi inte har möte, att ingen ligger bakom, kör över på vänstersidan och rundar dem.
Innan vi ens är förbi råddjuren, säger Maken lugnt:
– Ja, nu kom de i alla fall från vänster.
Sonen:
– Wohoo! Mamma - cooolt!
Dottern, lutar sig fram nyfiken och med ljus röst:
– Var det jådjuj eller jenaj?
Ingen som skriker, ingen som håller i sig, ingen som blir rädd.
Jag tror vi är en rätt trygg familj. :)
Trots att vi kör väldigt mycket bil genom skogar, har vi tack och lov aldrig varit med om någon viltolycka. En och annan incident, som hastig inbromsning, har det ju varit, men ingen krock.
Det märkliga var att vi hade pratat om det på morgonen. Att det är jobbigt med skarsnö, för att djuren går upp på vägarna för att komma undan den. Att det är konstigt att de alltid hoppar upp på vägen från höger. Står de där och funderar ifall de ska gå upp, och sedan blir de skrämda av bilen som kommer?
Hela familjen i bilen. Som vanligt lyssnar vi på musik och småpratar, men just för tillfället är det faktiskt tyst. Så hoppar rådjuren fram, från vänster, två stycken. Jag, som kör, suger in luften mellan tänderna och bromsar. Hinner kolla att vi inte har möte, att ingen ligger bakom, kör över på vänstersidan och rundar dem.
Innan vi ens är förbi råddjuren, säger Maken lugnt:
– Ja, nu kom de i alla fall från vänster.
Sonen:
– Wohoo! Mamma - cooolt!
Dottern, lutar sig fram nyfiken och med ljus röst:
– Var det jådjuj eller jenaj?
Ingen som skriker, ingen som håller i sig, ingen som blir rädd.
Jag tror vi är en rätt trygg familj. :)
måndag 24 januari 2011
Statlig sjukvård
Jag är kluven.
Är det en bra idé med statlig sjukvård eller inte?
På ett sätt är det bra: Tillgängligheten. Att alla har samma rättigheter, att ingen glöms bort. Det är viktigt.
Sedan har jag väldigt många saker jag tycker är dåliga med svensk sjukvård.
Det största är nog att jag tycker inte att man får vård. När det gäller de sjukdomar jag har sökt för (muskel- och ledvärk, hormonproblem, utbrändhet, smärta m m) anser jag att det finns INGEN kompetens. Det är faktiskt inte seriöst när en läkare gör en halvdan undersökning av min rörlighet i en led, konstaterar att jag kan röra den normalt och sedan rekommenderar att gå hem och vila samt äta 2 Alvedon. Ska jag betala 300 kr för det? Eller när den enda vård jag rekommenderades under min utbrändhet var att ta långa skogspromenader (jag hade problem med att hitta hem samt var så trött att jag knappt kunde gå nerför trappan hemma). Tyvärr har jag nog exempel på dålig vård till att fylla en hel bok...
Det andra är att jag faktiskt vill välja min vård själv. Om jag tycker att jag får bättre vård i den alternativa världen, borde jag få (åtminstone en del av) det betalt. Jag får i dagsläget betala både den offentliga sjukvården och hela min egen vård. Det är orättvist.
Det tredje är att jag tycker att sjukvården är alltför inriktad på att dämpa symptom och för lite inställd på att bota. För mig är det konstigt och sjukt att man som reumatiker tvångstillskrivs celldödande mediciner, men ingen talar kostråd. Jag vill bli FRISK, inte medicinera till dödsdagar.
Det fjärde är att jag tycker att sjukvården är orättvis. Den som skriker mest får bäst vård. Eller den som är mest spännande. Ovanliga och speciella sjukdomar premieras alltid, för då kan vårdpersonalen lära sig något. Men i övrigt är det så att samma problematik får olika vård: En skickas hem utan vård, en får operation eller sjukgymnastik. Det är inte seriöst.
Och vi betalar dyrt för vår vårdapparat. Om jag jobbar 8 timmar om dagen, är väl ungefär 3 av dem enbart för den offentliga sektorn. Tre timmar av min arbetsdag jobbar jag alltså för vård, skola, omsorg! Fem timmar ska täcka hela mitt boende, min mat, min familjs övriga behov, fordon, sporter/aktiviteter och eventuella semestrar.
Då känns det inte riktigt ok att man inte får hjälp när man väl söker.
Och jag tänker inte ens BÖRJA diskutera det här att glasögon och tandvård står utanför sjukvården... ARRRRGH!
Är det en bra idé med statlig sjukvård eller inte?
På ett sätt är det bra: Tillgängligheten. Att alla har samma rättigheter, att ingen glöms bort. Det är viktigt.
Sedan har jag väldigt många saker jag tycker är dåliga med svensk sjukvård.
Det största är nog att jag tycker inte att man får vård. När det gäller de sjukdomar jag har sökt för (muskel- och ledvärk, hormonproblem, utbrändhet, smärta m m) anser jag att det finns INGEN kompetens. Det är faktiskt inte seriöst när en läkare gör en halvdan undersökning av min rörlighet i en led, konstaterar att jag kan röra den normalt och sedan rekommenderar att gå hem och vila samt äta 2 Alvedon. Ska jag betala 300 kr för det? Eller när den enda vård jag rekommenderades under min utbrändhet var att ta långa skogspromenader (jag hade problem med att hitta hem samt var så trött att jag knappt kunde gå nerför trappan hemma). Tyvärr har jag nog exempel på dålig vård till att fylla en hel bok...
Det andra är att jag faktiskt vill välja min vård själv. Om jag tycker att jag får bättre vård i den alternativa världen, borde jag få (åtminstone en del av) det betalt. Jag får i dagsläget betala både den offentliga sjukvården och hela min egen vård. Det är orättvist.
Det tredje är att jag tycker att sjukvården är alltför inriktad på att dämpa symptom och för lite inställd på att bota. För mig är det konstigt och sjukt att man som reumatiker tvångstillskrivs celldödande mediciner, men ingen talar kostråd. Jag vill bli FRISK, inte medicinera till dödsdagar.
Det fjärde är att jag tycker att sjukvården är orättvis. Den som skriker mest får bäst vård. Eller den som är mest spännande. Ovanliga och speciella sjukdomar premieras alltid, för då kan vårdpersonalen lära sig något. Men i övrigt är det så att samma problematik får olika vård: En skickas hem utan vård, en får operation eller sjukgymnastik. Det är inte seriöst.
Och vi betalar dyrt för vår vårdapparat. Om jag jobbar 8 timmar om dagen, är väl ungefär 3 av dem enbart för den offentliga sektorn. Tre timmar av min arbetsdag jobbar jag alltså för vård, skola, omsorg! Fem timmar ska täcka hela mitt boende, min mat, min familjs övriga behov, fordon, sporter/aktiviteter och eventuella semestrar.
Då känns det inte riktigt ok att man inte får hjälp när man väl söker.
Och jag tänker inte ens BÖRJA diskutera det här att glasögon och tandvård står utanför sjukvården... ARRRRGH!
söndag 23 januari 2011
En livslång kärlek eller en avslutad affär?
Jag känner mig kluven i mitt förhållande till dans.
Det har ju alltid varit min passion. Sedan jag var tre har jag mer eller mindre levt för dans. När ryggproblem gjorde all rörelse omöjlig, åkte jag till kiropraktorer och naprapater tills jag åter kunde gå. Och jag vägrade lyssna på läkarnas rullstolsdiagnoser! Skolan skulle ta mer tid i gymnasiet - men då ökade jag antalet träningstimmar. När jag kom till Växjö, dansade jag så mycket det gick, blev mer och mer danslärare och startade så småningom en egen dansskola. Sedan blev det ÄNNU mer dans...
Det har alltid varit en hatkärlek.
Jag har varit för tjock, för lång, för ovig, för energisk... Men vi har alltid hittat varandra i all osämja. Om jag har vetat EN sak i mitt liv, så har det varit att där ska vara dans.
Under utbrändheten mådde jag dåligt av danssalar, men jag dansade lite inne ändå - och mycket ute i trädgården. Sedan blev det danspaus under nästan ett år, innan den hann ikapp mig igen.
Men nu känns det färdigt. Det enda jag vill göra är skadefria kroppar. Jag längtar inte alls efter dans. Inte en dag de senaste åtta månaderna, faktiskt.
På sistone har det också uppstått något nytt: Jag drömmer mardrömmar om dans och att driva dansskola. Varje natt i två månaders tid har jag haft fallfärdiga lokaler, håliga golv, inga väggar, skolådor i hyllor överallt, fem elever i åldrar från 5-15, ingen musikanläggning, danslärare med märkliga idéer, lutande golv... Jag har varit med om allt. I drömmen, alltså. Och så vaknar jag svettig och med halsbränna.
Kanske har det att göra med att jag startar eget igen. Kroppen och själen minns hur det var då det begav sig...
Och även om jag har svettats surt i två månader, så är det lite roligt. Faktiskt kan jag skratta åt dessa orimligt stressiga drömmar. Det blir ju lite annorlunda nu: Nu är det bara jag och min verksamhet. Inga dansande barn att ansvara för (eller 600 st), inga anställda, inga jättelokaler. Ett betydligt mer hanterbart scenario.
Men jag undrar: Kommer jag att hitta tillbaka till dansen?
Just nu känner jag mig hyfsat trött på dans, på jargongen inom danskretsar, på arbetsförhållandena, på tröttheten och smärtan i kroppen.
Qui vivra, verra.
Den som lever får se.
Kanske är det så att Karin 4.0 (som startar i april, då jag fyller 40 år) lever ett liv utan dans. Eller så återvänder kärleken efter en liten istid...
I vilket fall som helst är jag tacksam för allt fint och roligt och galet och härligt som dansen har givit mig. Och för alla fantastiska människor jag har mött. Det är inte fy skam, det!
Det har ju alltid varit min passion. Sedan jag var tre har jag mer eller mindre levt för dans. När ryggproblem gjorde all rörelse omöjlig, åkte jag till kiropraktorer och naprapater tills jag åter kunde gå. Och jag vägrade lyssna på läkarnas rullstolsdiagnoser! Skolan skulle ta mer tid i gymnasiet - men då ökade jag antalet träningstimmar. När jag kom till Växjö, dansade jag så mycket det gick, blev mer och mer danslärare och startade så småningom en egen dansskola. Sedan blev det ÄNNU mer dans...
Det har alltid varit en hatkärlek.
Jag har varit för tjock, för lång, för ovig, för energisk... Men vi har alltid hittat varandra i all osämja. Om jag har vetat EN sak i mitt liv, så har det varit att där ska vara dans.
Under utbrändheten mådde jag dåligt av danssalar, men jag dansade lite inne ändå - och mycket ute i trädgården. Sedan blev det danspaus under nästan ett år, innan den hann ikapp mig igen.
Men nu känns det färdigt. Det enda jag vill göra är skadefria kroppar. Jag längtar inte alls efter dans. Inte en dag de senaste åtta månaderna, faktiskt.
På sistone har det också uppstått något nytt: Jag drömmer mardrömmar om dans och att driva dansskola. Varje natt i två månaders tid har jag haft fallfärdiga lokaler, håliga golv, inga väggar, skolådor i hyllor överallt, fem elever i åldrar från 5-15, ingen musikanläggning, danslärare med märkliga idéer, lutande golv... Jag har varit med om allt. I drömmen, alltså. Och så vaknar jag svettig och med halsbränna.
Kanske har det att göra med att jag startar eget igen. Kroppen och själen minns hur det var då det begav sig...
Och även om jag har svettats surt i två månader, så är det lite roligt. Faktiskt kan jag skratta åt dessa orimligt stressiga drömmar. Det blir ju lite annorlunda nu: Nu är det bara jag och min verksamhet. Inga dansande barn att ansvara för (eller 600 st), inga anställda, inga jättelokaler. Ett betydligt mer hanterbart scenario.
Men jag undrar: Kommer jag att hitta tillbaka till dansen?
Just nu känner jag mig hyfsat trött på dans, på jargongen inom danskretsar, på arbetsförhållandena, på tröttheten och smärtan i kroppen.
Qui vivra, verra.
Den som lever får se.
Kanske är det så att Karin 4.0 (som startar i april, då jag fyller 40 år) lever ett liv utan dans. Eller så återvänder kärleken efter en liten istid...
I vilket fall som helst är jag tacksam för allt fint och roligt och galet och härligt som dansen har givit mig. Och för alla fantastiska människor jag har mött. Det är inte fy skam, det!
lördag 22 januari 2011
Lyfta bollar med tankekraft
Det finns de som säger att vi kan lära oss att lyfta föremål (och oss själva) med tankekraft. Telekinesi och levitation har setts, både IRL och (åtminstone delvis) i kontrollerade forskningsmiljöer.
Nu kommer ett sällskapsspel som hjälper oss att göra precis det! Man sätter tydligen på sig en sorts mössa (med antenn på, tänker jag mig) och så ska man stirra på en medföljande liten boll och tänka tanken: Upp! Den som kan koncentrera sig bäst, kommer få bollen att lyfta högst och vinner.
Helt otroligt coolt!
Jag ser början på helt nya möjligheter.
Och även om ett sällskapsspel blev först, ligger det forskning bakom. Det är tydligen så att tanken "UPP!" är väldigt lätt att isolera och känna igen. Den tanken står ut bland de andra tankarna, den är stark och kraftfull. Mössan man har på sig, analyserar hjärnans impulser och skickar en signal till bollen på något sätt, så att tänkaren får utdelning för sin ansträngning.
Precis som datorspelet Tennis blev början på en hel industri av dator- och internetspel, kan det här vara början på något nytt. Ni ska se, om trettio år spelar vi inte bara datorspel med tanken - vi kommunicerar med varandra och hämtar posten med tanken!
Det vore väl kul... :)
Nu kommer ett sällskapsspel som hjälper oss att göra precis det! Man sätter tydligen på sig en sorts mössa (med antenn på, tänker jag mig) och så ska man stirra på en medföljande liten boll och tänka tanken: Upp! Den som kan koncentrera sig bäst, kommer få bollen att lyfta högst och vinner.
Helt otroligt coolt!
Jag ser början på helt nya möjligheter.
Och även om ett sällskapsspel blev först, ligger det forskning bakom. Det är tydligen så att tanken "UPP!" är väldigt lätt att isolera och känna igen. Den tanken står ut bland de andra tankarna, den är stark och kraftfull. Mössan man har på sig, analyserar hjärnans impulser och skickar en signal till bollen på något sätt, så att tänkaren får utdelning för sin ansträngning.
Precis som datorspelet Tennis blev början på en hel industri av dator- och internetspel, kan det här vara början på något nytt. Ni ska se, om trettio år spelar vi inte bara datorspel med tanken - vi kommunicerar med varandra och hämtar posten med tanken!
Det vore väl kul... :)
fredag 21 januari 2011
En god tanke kan skapa oväntade problem...
När jag växte upp var det bra att vara osjälvisk. Jag, som naturligt har en väldig drivkraft, fick ofta höra att det var dåligt. Min lösning på problemet var då att använda min drivkraft för att göra gott för andra.
Jag tog upp mobbningsfrågan på skolan för att andra for illa. (Och fick gräsligt mycket skit själv.) Jag samlade på mig kompisar och gjorde koreografier till oss, som fick vara med på dansuppvisningarna. Jag skrev pjäser, shower och cirkusar och regisserade klassen/syrrans kompisar eller några andra som fick framträda.
Så småningom startade jag en dansskola med målsättningen att dansen skulle nå ut till fler. Unga, gamla, tjejer, killar, duktiga, ovana, tjocka, smala... Inga krav på kläder eller kroppar, bara dansglädje och hårt jobb för dem som ville.
Det här var ju inte ett helt lyckat beteende: Jag tog slut. En dag fanns det inte ens ett uns av Karin kvar. Då fick jag långsamt och omsorgsfullt bygga upp mig igen, och det var oerhört mödosamt.
När jag sedan fick barn, fortsatte jag i samma anda där. Jag serverade mellanmål, tvättade och sorterade in kläder, packade väskor, fixade utflykter, anordnade temakalas... Och det är väl bra. En god tanke: Att jag har skaffat barn, de är mitt ansvar.
På sistone har jag dock insett vad jag har fått på köpet: Bortskämda barn.
De är inte bortskämda med prylar, men med omsorg och att alltid komma i första rummet. Jag har börjat ifrågasätta och göra tvärtom, för att det ska bli någon reaktion och de ska börja tänka.
"Mamma, jag vill ha något att dricka."
"Ja, varsågod, kranen finns i köket."
"VA? Kan inte DU gå?"
"Nä. Det är inte jag som är törstig."
Eller:
"Men MAMMA, det där var ju den sista chokladbiten! Den ville ju jag ha!"
"Ja, men det ville jag också."
"Åh, va orättvis du är!"
Och:
"Åh! Alla mina kläder är blöta!"
"Det kan bero på att du inte hängde upp dem när du kom hem."
"JAMEN..."
Genom att vara omtänksam och ödmjuk, har jag skapat lata, själviska och hagalna barn. Inte så vackert... Tack och lov är de trevligare mot andra vuxna. Jag får alltid beröm av kompisars föräldrar att våra barn är så trevliga och väluppfostrade. Så då är det bara i relationen hemma de är dryga... Och DET kommer jag att kunna få ordning på! Snart...
Jag tog upp mobbningsfrågan på skolan för att andra for illa. (Och fick gräsligt mycket skit själv.) Jag samlade på mig kompisar och gjorde koreografier till oss, som fick vara med på dansuppvisningarna. Jag skrev pjäser, shower och cirkusar och regisserade klassen/syrrans kompisar eller några andra som fick framträda.
Så småningom startade jag en dansskola med målsättningen att dansen skulle nå ut till fler. Unga, gamla, tjejer, killar, duktiga, ovana, tjocka, smala... Inga krav på kläder eller kroppar, bara dansglädje och hårt jobb för dem som ville.
Det här var ju inte ett helt lyckat beteende: Jag tog slut. En dag fanns det inte ens ett uns av Karin kvar. Då fick jag långsamt och omsorgsfullt bygga upp mig igen, och det var oerhört mödosamt.
När jag sedan fick barn, fortsatte jag i samma anda där. Jag serverade mellanmål, tvättade och sorterade in kläder, packade väskor, fixade utflykter, anordnade temakalas... Och det är väl bra. En god tanke: Att jag har skaffat barn, de är mitt ansvar.
På sistone har jag dock insett vad jag har fått på köpet: Bortskämda barn.
De är inte bortskämda med prylar, men med omsorg och att alltid komma i första rummet. Jag har börjat ifrågasätta och göra tvärtom, för att det ska bli någon reaktion och de ska börja tänka.
"Mamma, jag vill ha något att dricka."
"Ja, varsågod, kranen finns i köket."
"VA? Kan inte DU gå?"
"Nä. Det är inte jag som är törstig."
Eller:
"Men MAMMA, det där var ju den sista chokladbiten! Den ville ju jag ha!"
"Ja, men det ville jag också."
"Åh, va orättvis du är!"
Och:
"Åh! Alla mina kläder är blöta!"
"Det kan bero på att du inte hängde upp dem när du kom hem."
"JAMEN..."
Genom att vara omtänksam och ödmjuk, har jag skapat lata, själviska och hagalna barn. Inte så vackert... Tack och lov är de trevligare mot andra vuxna. Jag får alltid beröm av kompisars föräldrar att våra barn är så trevliga och väluppfostrade. Så då är det bara i relationen hemma de är dryga... Och DET kommer jag att kunna få ordning på! Snart...
torsdag 20 januari 2011
Ego kontra gudomlighet
Ok. Här kommer en saga.
Så Gud skapade människan, knådade ihop en lerklump och tänkte: Jag ska sätta det gudomliga ljuset i denna varelse. En liten, liten låga som alltid brinner, som knyter den här lilla entiteten till mig och till alla andra skapelser.
Och så blåste Gud in ljuset i människan. I Bibeln kallas det ljuset "Heliga ande", i andra religioner och livsåskådningar kallas det allt ifrån "ren energi" till "inre själv".
Människan levde upp, kände sig besjälad och besläktad med alla varelser. Hon var gemenskapsorienterad, tänkte på gruppen och allt omkring henne lika mycket som på sig själv. Detta eftersom hon var medveten om att allt omkring henne var HON, bara åtskilt fysiskt. Spirituellt, psykiskt och emotionellt är alla ETT, så att skada någonting i sin omgivning är att skada sig själv. Därför blev hon omtänktsam, eftertänksam, kärleksfull, andligt medveten och ödmjuk.
Hon började leva av jorden, av växterna och de andra djuren, men det tog emot. För människan ville bara vara i ljuset. Hon ville hela tiden känna sig som ETT, med Gud, med alla andra varelser, med det gemensamma och gudomliga. Vardagen, själva överlevandet, kändes oviktigt. "Bäst mår jag ju när jag är i ljuset - och dit kommer jag efter min död." Dessutom blev det svårt att äta både djur och växter, eftersom det är delar av henne själv. Maten växte i munnen på henne, hon slutade ta hand om sin fysiska kropp och hon tynade snabbt bort.
Gud såg att det inte var ett framgångskoncept. "Vad ska jag göra för att hon ska vilja ta hand om sig själv, vårda sitt liv?" Gud försökte igen, men talade nu om för människan att hennes uppgift var att leva, att det var syndigt att dö i förtid. Människan levde på, försökte göra sin plikt och leva, allt enligt order. Men bördan och tvånget gjorde henne olycklig, skulden över att inte vilja leva var tung att bära och hon dog ändå i förtid, olycklig och med misslyckandet målat över hela sin kropp.
I ett tredje försök tänkte Gud ge människan mindre ljus, men insåg snabbt att utan livsljuset, inget liv.
Gud funderade. Här måste alltså till ytterligare en kraft, för att skapa livsvilja. Och så uppfanns egot, överlevnadsinstinkten.
Egot är motkraften mot det gudomliga, en kraft som sätter varelsen själv i första rummet. "Mina behov, mina känslor, mina andetag." Den visade sig vara en stark kraft, som verkligen gjorde människan villig att leva. Nu ville varelsen äta, bruka jorden, må gott och ta hand om sig själv. Det var en god kraft, som skapade balans i människan. Gud såg att det var gott.
- - -
I många religioner och livsåskådningar pratar man så mycket om att hitta gudsljuset, att känna communis, att vara ETT. Egot ses som en ondska, till och med djävulen i oss, frestelsen.
Jag håller inte med.
Självklart behöver vi båda dessa krafter. Vad som däremot också står klart, är att vi behöver ha dessa i BALANS. Om egot tar över, tänker vi för mycket på oss själva. Vi lever på bekostnad av andra, kort sagt. Men om ljuset, gudomligheten premieras för mycket, kan vi inte överleva.
Vår själs uppdrag är att ha en mänsklig upplevelse, och för att klara det, behöver vi både och.
Själ och handkraft.
Hjärta och hjärna.
Stilla oss och göra.
Känsla och tanke.
Intuition och planering.
Vänster och höger.
Utan balans mellan dessa krafter, är vi inte hela. Vi kanske känner oss olyckliga, ofullständiga. Jagar vidare mot nästa sak som vi behöver, nästa relation som ska uppfylla oss, nästa erövring, nästa uppdrag. Allt för att fylla tomrummet inuti.
Det rummet är dock inte tomt. När vårt fokus är alltför materiellt, är det lätt att tro att det är tomt, eftersom det inte är möblerat med saker. Det är ett rum som är fullt av ljus, gudomlig närhet, det gemensamma som binder oss samman. En annan slags materia - energi.
Och för att blir varse det ljuset, måste vi göra mindre och känna mer. Flytta fokus från hjärnan till hjärtat. Eller som man säger i yoga: Vägen till att känna gudomlighet går genom hjärtat.
Hjärtchakrat är kopplingen mellan våra nedre chakran, de som styr grundläggande behov, sexualitet och jaget/personligheten, och våra övre chakran, de som styr kommunikation, intuition och kreativitet/helhet. Hjärtat är bron emellan dessa, balansen.
Genom balans i vår fysiska kropp når vi alltså vår innersta kärna, som är vår kommunikationskanal med allt annat levande.
Därför tror jag att det är viktigt att också erkänna egot, att inte utmåla denna kraft som ond eller hotfull. Visst, överproduktion av den för oss ifrån det gudomliga, men i lagom dos är den absolut nödvändig.
Det är överskott av ego (och frånvaron av gudomlighet) som ligger bakom krig, maktspel, osämja, våldtäkter och allt annat som vi vanligtvis ser som "ondska". Överskott av ego skapar rädsla. Rädsla för att inte överleva, att inte ha tillräckligt, att bli förbigången, att inte kunna försörja sig, att inte få leva som man vill, att inte kunna äta sig mätt, att bli överkörd. Därför förstår jag absolut behovet av att minska denna kraft. Den tenderar att ta över... Men kom ihåg: Utan den överlever vi inte. Det är dock var och ens eget jobb att se till att vi har balans mellan dessa krafter: Ego och gudomlighet.
Och ni som är kristna: Den är givetvis sänd av Gud, den också. Om Gud är allsmäktig, är allt sprunget därifrån. Att kalla något för ondska eller Djävulen, är att förminska Gud. Att säga att egot eller livskraften är fel, är att spotta på skapelsen.
Vi är alla ett.
Allt är kommet från samma källa.
Och allt behövs - i rätt dos.
Så Gud skapade människan, knådade ihop en lerklump och tänkte: Jag ska sätta det gudomliga ljuset i denna varelse. En liten, liten låga som alltid brinner, som knyter den här lilla entiteten till mig och till alla andra skapelser.
Och så blåste Gud in ljuset i människan. I Bibeln kallas det ljuset "Heliga ande", i andra religioner och livsåskådningar kallas det allt ifrån "ren energi" till "inre själv".
Människan levde upp, kände sig besjälad och besläktad med alla varelser. Hon var gemenskapsorienterad, tänkte på gruppen och allt omkring henne lika mycket som på sig själv. Detta eftersom hon var medveten om att allt omkring henne var HON, bara åtskilt fysiskt. Spirituellt, psykiskt och emotionellt är alla ETT, så att skada någonting i sin omgivning är att skada sig själv. Därför blev hon omtänktsam, eftertänksam, kärleksfull, andligt medveten och ödmjuk.
Hon började leva av jorden, av växterna och de andra djuren, men det tog emot. För människan ville bara vara i ljuset. Hon ville hela tiden känna sig som ETT, med Gud, med alla andra varelser, med det gemensamma och gudomliga. Vardagen, själva överlevandet, kändes oviktigt. "Bäst mår jag ju när jag är i ljuset - och dit kommer jag efter min död." Dessutom blev det svårt att äta både djur och växter, eftersom det är delar av henne själv. Maten växte i munnen på henne, hon slutade ta hand om sin fysiska kropp och hon tynade snabbt bort.
Gud såg att det inte var ett framgångskoncept. "Vad ska jag göra för att hon ska vilja ta hand om sig själv, vårda sitt liv?" Gud försökte igen, men talade nu om för människan att hennes uppgift var att leva, att det var syndigt att dö i förtid. Människan levde på, försökte göra sin plikt och leva, allt enligt order. Men bördan och tvånget gjorde henne olycklig, skulden över att inte vilja leva var tung att bära och hon dog ändå i förtid, olycklig och med misslyckandet målat över hela sin kropp.
I ett tredje försök tänkte Gud ge människan mindre ljus, men insåg snabbt att utan livsljuset, inget liv.
Gud funderade. Här måste alltså till ytterligare en kraft, för att skapa livsvilja. Och så uppfanns egot, överlevnadsinstinkten.
Egot är motkraften mot det gudomliga, en kraft som sätter varelsen själv i första rummet. "Mina behov, mina känslor, mina andetag." Den visade sig vara en stark kraft, som verkligen gjorde människan villig att leva. Nu ville varelsen äta, bruka jorden, må gott och ta hand om sig själv. Det var en god kraft, som skapade balans i människan. Gud såg att det var gott.
- - -
I många religioner och livsåskådningar pratar man så mycket om att hitta gudsljuset, att känna communis, att vara ETT. Egot ses som en ondska, till och med djävulen i oss, frestelsen.
Jag håller inte med.
Självklart behöver vi båda dessa krafter. Vad som däremot också står klart, är att vi behöver ha dessa i BALANS. Om egot tar över, tänker vi för mycket på oss själva. Vi lever på bekostnad av andra, kort sagt. Men om ljuset, gudomligheten premieras för mycket, kan vi inte överleva.
Vår själs uppdrag är att ha en mänsklig upplevelse, och för att klara det, behöver vi både och.
Själ och handkraft.
Hjärta och hjärna.
Stilla oss och göra.
Känsla och tanke.
Intuition och planering.
Vänster och höger.
Utan balans mellan dessa krafter, är vi inte hela. Vi kanske känner oss olyckliga, ofullständiga. Jagar vidare mot nästa sak som vi behöver, nästa relation som ska uppfylla oss, nästa erövring, nästa uppdrag. Allt för att fylla tomrummet inuti.
Det rummet är dock inte tomt. När vårt fokus är alltför materiellt, är det lätt att tro att det är tomt, eftersom det inte är möblerat med saker. Det är ett rum som är fullt av ljus, gudomlig närhet, det gemensamma som binder oss samman. En annan slags materia - energi.
Och för att blir varse det ljuset, måste vi göra mindre och känna mer. Flytta fokus från hjärnan till hjärtat. Eller som man säger i yoga: Vägen till att känna gudomlighet går genom hjärtat.
Hjärtchakrat är kopplingen mellan våra nedre chakran, de som styr grundläggande behov, sexualitet och jaget/personligheten, och våra övre chakran, de som styr kommunikation, intuition och kreativitet/helhet. Hjärtat är bron emellan dessa, balansen.
Genom balans i vår fysiska kropp når vi alltså vår innersta kärna, som är vår kommunikationskanal med allt annat levande.
Därför tror jag att det är viktigt att också erkänna egot, att inte utmåla denna kraft som ond eller hotfull. Visst, överproduktion av den för oss ifrån det gudomliga, men i lagom dos är den absolut nödvändig.
Det är överskott av ego (och frånvaron av gudomlighet) som ligger bakom krig, maktspel, osämja, våldtäkter och allt annat som vi vanligtvis ser som "ondska". Överskott av ego skapar rädsla. Rädsla för att inte överleva, att inte ha tillräckligt, att bli förbigången, att inte kunna försörja sig, att inte få leva som man vill, att inte kunna äta sig mätt, att bli överkörd. Därför förstår jag absolut behovet av att minska denna kraft. Den tenderar att ta över... Men kom ihåg: Utan den överlever vi inte. Det är dock var och ens eget jobb att se till att vi har balans mellan dessa krafter: Ego och gudomlighet.
Och ni som är kristna: Den är givetvis sänd av Gud, den också. Om Gud är allsmäktig, är allt sprunget därifrån. Att kalla något för ondska eller Djävulen, är att förminska Gud. Att säga att egot eller livskraften är fel, är att spotta på skapelsen.
Vi är alla ett.
Allt är kommet från samma källa.
Och allt behövs - i rätt dos.
tisdag 18 januari 2011
Barbie
Det är fascinerande att Barbie har lockat barn i drygt 50 år. En alldeles stel docka med pinniga små fötter och väldigt långt hår – som är vuxen!
Går hon att mata? Kan hon kissa? Kan hon jollra eller skrika?
Nej. Barbie behöver inte tas om hand. Hon är en vuxen.
Man kan klä på henne fina kläder. Så kan man sätta henne på en Barbie-stol och låtsas att hon ringer till sin Ken. Sedan kan man klä om henne till ridkläder och låta henne ta en tur på sin (likaledes stela) häst.
Alltså...
Jag tyckte det var trist redan som barn. Visst hade jag en Barbie-kopia som jag köpte fina klänningar till, men lekte med den gjorde jag inte. Jag snickrade en säng, ett matbord, letade upp bra stolar, virkade överkast och sydde sängkläder. Sedan gjorde jag beställningsjobb från syrran. Brudklänning med guld-diadem och slöja, tack! Vi behöver en regnrock! Kan du sy ett hästtäcke?
Jag har nog aldrig riktigt förstått tjusningen.
Men numera är ju Barbie så väldigt... mycket. Det är balett-Barbie som dansar Svansjön, disco-barbie med egen film, lila hästar som går på rad och hundar som är precis lagom stora för att stoppa ner i en liten väska.
För att inte tala om den skeva kroppsbild som lilla Barbie har givit upphov till. Hon är ju väldigt mycket ben, väldigt lite midja och har väldigt stora men toppiga bröst.
Som mamma till en liten tjej blir man lite trött i ögat. Varför är det så lockande? Väldigt dyrt och oändliga variationer (som barn förstås vill ha alla). Och filmerna är verkligen lågbudgetproduktioner! Men jag tänker att det kanske är en fas. Det går nog över.
Kanske är det som i reklamen, att hon plötsligt sitter i bilens framsäte, piercad och med svartfärgat hår med en orm vid namn Lucifer om halsen.
Då längtar man nog tillbaka till Barbie...
Går hon att mata? Kan hon kissa? Kan hon jollra eller skrika?
Nej. Barbie behöver inte tas om hand. Hon är en vuxen.
Man kan klä på henne fina kläder. Så kan man sätta henne på en Barbie-stol och låtsas att hon ringer till sin Ken. Sedan kan man klä om henne till ridkläder och låta henne ta en tur på sin (likaledes stela) häst.
Alltså...
Jag tyckte det var trist redan som barn. Visst hade jag en Barbie-kopia som jag köpte fina klänningar till, men lekte med den gjorde jag inte. Jag snickrade en säng, ett matbord, letade upp bra stolar, virkade överkast och sydde sängkläder. Sedan gjorde jag beställningsjobb från syrran. Brudklänning med guld-diadem och slöja, tack! Vi behöver en regnrock! Kan du sy ett hästtäcke?
Jag har nog aldrig riktigt förstått tjusningen.
Men numera är ju Barbie så väldigt... mycket. Det är balett-Barbie som dansar Svansjön, disco-barbie med egen film, lila hästar som går på rad och hundar som är precis lagom stora för att stoppa ner i en liten väska.
För att inte tala om den skeva kroppsbild som lilla Barbie har givit upphov till. Hon är ju väldigt mycket ben, väldigt lite midja och har väldigt stora men toppiga bröst.
Som mamma till en liten tjej blir man lite trött i ögat. Varför är det så lockande? Väldigt dyrt och oändliga variationer (som barn förstås vill ha alla). Och filmerna är verkligen lågbudgetproduktioner! Men jag tänker att det kanske är en fas. Det går nog över.
Kanske är det som i reklamen, att hon plötsligt sitter i bilens framsäte, piercad och med svartfärgat hår med en orm vid namn Lucifer om halsen.
Då längtar man nog tillbaka till Barbie...
måndag 17 januari 2011
Stora händer och fötter
Jag har observerat en märklig detalj när det gäller kroppsväxt.
I södra Sverige finns det en speciell typ av kvinnlig kroppsbyggnad som jag inte riktigt har uppmärksammat någon annan stans.
Tjejer som är ganska späda (och ofta ganska småväxta), finlemmade och vackra. Men så har de ENORMA händer och fötter samt ENORMT huvud!
Några kändisexempel är Charlotte Perelli och Jenny Silver (Öhlund).
Det är så annorlunda. De kroppsdelar som sitter längst ut på kroppen ser liksom ut som om de hör till en helt annan människa!
Sedan blir det ju inte bättre av att många av dessa kvinnor väljer långa lösnaglar också... Kanske för att de känner sig okvinnliga, vad vet jag. Händerna blir jätteklor!
Stora huvuden är ju kanonbra om man ska jobba i TV, det har jag diskuterat förut. Och med stora fötter står man stadigt på jorden. Jättehänderna är ofta väldigt vackra och graciösa.
Men när jag ser dem, reagerar min hjärna som om jag tittade på ett fotomontage: Den tror inte riktigt på det den ser.
Nå - de är vackra och spännande! Det är roligt att de bara tycks finnas i södra Sverige. Kanske någon speciell gen eller en speciell gren av invandringen?
I södra Sverige finns det en speciell typ av kvinnlig kroppsbyggnad som jag inte riktigt har uppmärksammat någon annan stans.
Tjejer som är ganska späda (och ofta ganska småväxta), finlemmade och vackra. Men så har de ENORMA händer och fötter samt ENORMT huvud!
Några kändisexempel är Charlotte Perelli och Jenny Silver (Öhlund).
Det är så annorlunda. De kroppsdelar som sitter längst ut på kroppen ser liksom ut som om de hör till en helt annan människa!
Sedan blir det ju inte bättre av att många av dessa kvinnor väljer långa lösnaglar också... Kanske för att de känner sig okvinnliga, vad vet jag. Händerna blir jätteklor!
Stora huvuden är ju kanonbra om man ska jobba i TV, det har jag diskuterat förut. Och med stora fötter står man stadigt på jorden. Jättehänderna är ofta väldigt vackra och graciösa.
Men när jag ser dem, reagerar min hjärna som om jag tittade på ett fotomontage: Den tror inte riktigt på det den ser.
Nå - de är vackra och spännande! Det är roligt att de bara tycks finnas i södra Sverige. Kanske någon speciell gen eller en speciell gren av invandringen?
söndag 16 januari 2011
Äta tillsammans
Jag zappade förbi ett program med Gordon Ramsey i veckan som gick.
Det handlade om vanligt folks matvanor, han åkte runt och försökte få ordning på olika familjers vardagsmat.
Den här gången var han hos en fotbollsfamilj med tre pojkar i åldern från 10 till 18 år. De åt aldrig någonsin ihop. Gordon frågade hur länge sedan det var som hela familjen var samlad kring ett mål mat, och det kunde varken mamman eller pappan komma ihåg.
VA?
Jag som tycker att det är hedersstunden på dagen! Det är ju då man blir en familj. Då sitter alla ner ihop, berättar om saker som har hänt under dagen, funderar över saker, skrattar tillsammans och landar.
En dag utan gemensam kvällsmat tycker jag suger. Visst, det går någon enstaka gång, men kul är det ju inte. Om det är problem med träningstider och annat, tar jag hellre en samling kring ett rejält mellanmål än missar hela grejen.
Vi äter alltså mat ihop, hela familjen, varje dag som regel.
Är det ovanligt?
Den där familjen på TV verkade vara en rätt normal medelklassfamilj. Ingen katastrof, som i de där uppfostringsprogrammen, utan helt vanliga. De hade inte inte ens ett matbord i sitt hus, bara ett litet runt barbord med två barstolar till. Jag tycker att det är mycket märkligt...
Kanske är det jag som är oerhört gammalmodig.
Men Gordon tyckte likadant, så han gick och köpte ett bord till dem, innan han lärde mamman att koka en gryta på söndagar, som alla kunde äta på kvällen. Tillsammans. Efter fotbollsmatcher och annat. Familjen tyckte att det var väldigt trevligt och sa att de skulle "försöka" göra detta, åtminstone på söndagar, även fortsättningsvis.
Ja kära nån...
Det är ju inte direkt svårt att knåpa ihop en middag. Krävs bara lite planering.
Det gäller ju att ha grejer hemma, och att ha tinat köttet/fisken innan.
Ibland lagar jag kvällsmat medan vi äter frukost. Det går, det med. Några minuter av den värdefulla morgontiden går åt till att hacka och riva grönsakerna, men sedan kan man bara klämma ner allt i en gryta. Där puttrar den fint medan jag käkar gröt. Sedan är det bara att värma när man kommer hem. Tar max 10 minuter inklusive dukning.
Men det gör man väl bara om man VERKLIGEN värdesätter familjemiddagar. Och mat. :)
Det handlade om vanligt folks matvanor, han åkte runt och försökte få ordning på olika familjers vardagsmat.
Den här gången var han hos en fotbollsfamilj med tre pojkar i åldern från 10 till 18 år. De åt aldrig någonsin ihop. Gordon frågade hur länge sedan det var som hela familjen var samlad kring ett mål mat, och det kunde varken mamman eller pappan komma ihåg.
VA?
Jag som tycker att det är hedersstunden på dagen! Det är ju då man blir en familj. Då sitter alla ner ihop, berättar om saker som har hänt under dagen, funderar över saker, skrattar tillsammans och landar.
En dag utan gemensam kvällsmat tycker jag suger. Visst, det går någon enstaka gång, men kul är det ju inte. Om det är problem med träningstider och annat, tar jag hellre en samling kring ett rejält mellanmål än missar hela grejen.
Vi äter alltså mat ihop, hela familjen, varje dag som regel.
Är det ovanligt?
Den där familjen på TV verkade vara en rätt normal medelklassfamilj. Ingen katastrof, som i de där uppfostringsprogrammen, utan helt vanliga. De hade inte inte ens ett matbord i sitt hus, bara ett litet runt barbord med två barstolar till. Jag tycker att det är mycket märkligt...
Kanske är det jag som är oerhört gammalmodig.
Men Gordon tyckte likadant, så han gick och köpte ett bord till dem, innan han lärde mamman att koka en gryta på söndagar, som alla kunde äta på kvällen. Tillsammans. Efter fotbollsmatcher och annat. Familjen tyckte att det var väldigt trevligt och sa att de skulle "försöka" göra detta, åtminstone på söndagar, även fortsättningsvis.
Ja kära nån...
Det är ju inte direkt svårt att knåpa ihop en middag. Krävs bara lite planering.
Det gäller ju att ha grejer hemma, och att ha tinat köttet/fisken innan.
Ibland lagar jag kvällsmat medan vi äter frukost. Det går, det med. Några minuter av den värdefulla morgontiden går åt till att hacka och riva grönsakerna, men sedan kan man bara klämma ner allt i en gryta. Där puttrar den fint medan jag käkar gröt. Sedan är det bara att värma när man kommer hem. Tar max 10 minuter inklusive dukning.
Men det gör man väl bara om man VERKLIGEN värdesätter familjemiddagar. Och mat. :)
lördag 15 januari 2011
Bröllopslåtar
Först måste jag erkänna en sak:
Jag avskyr ballader.
Jo, det finns faktiskt kvinnor som inte gillar dem och jag är en av dessa.
Det är liksom för smetigt och smörigt och utstuderat. Ungefär som honung i för stora mängder. Jag mår lite illa och blir rastlös.
Med det som bakgrund kan du läsa vidare...
Jag undrar hur folk tänker när de väljer bröllopslåtar. Det är - förhoppningsvis - en av de viktigaste dagarna i ens liv. Man står där och lovar en annan person att älska dem oavsett vad som händer. Det är stort. Ett bröllop är verkligen en högtidsstund, en milstolpe i livet. Jag är inte någon bridezilla, som bitchar över nagellack och slöjans längd, nej de där yttre detaljerna tycker jag kan vara. Men innehållet i vigseln (och festens utformning, men det tar vi en annan dag) tycker jag är av stor vikt.
Bröllopslöftena är viktiga. Oavsett om man skriver egna eller använder de färdiga, måste man mena det man säger. Det måste kännas sant.
Predikan är viktig. Vad prästen säger måste gå i linje med hur de som gifter sig tycker.
Och vilka stycken musik som spelas är viktigt. Texterna, stämningen, vem som sjunger, om man har minnen till just den sången - allt spelar givetvis in när man väljer. Därför tycker jag att det är så oerhört märkligt hur populära vissa låtar är.
Det finns ju FINA klassiker, alltså sådana som många väljer. "Kärleken förde oss samman" är ju kanonfin. Den hade jag lätt kunnat välja själv, om den hade passat för makens och min relation.
Men så finns de där andra. Förfärliga låtar, enligt mitt tycke. Första exemplet:
"Aldrig ska jag sluta älska dig". Alltså, allvarligt? Har folk inte fattat att den är en parodi, en pastisch på patetiska dansbandsballader? VAKNA! Den driver med allt - det är för tusan Gardell som har skrivit den. I hela versen gör sångaren ner sig själv. Hon (eller han) är inte värda vatten, medan den hon/han älskar är oerhört fin. (Eller MEDANS som det är skrivet i texten, för att med grammatiskt fel ytterligare understryka dansbandstexternas låga kvalitet?) Värst är förstås refrängen:
Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ge inte upp
Ge inte upp. Det är hysteriskt roligt! Vilken slutkläm! Så fruktansvärt töntigt och trött och patetiskt. En rolig text, Gardell, verkligen! Men VEM väljer den till sitt bröllop????
En annan personlig hatlåt är "Det vackraste". Texten är egentligen helt ok. Problemet där är i stället sångerskan och produktionen. Det blir bara för mycket. Som gräddtårta med extra florsocker, marshmallows och godisbitar som man får dricka BOB's blandsaft med sockerbitar i till. Det går inte. Jag orkar inte. Jag får panik. Barbie i prinsesslandet, liksom. Ska man lyckas med den, måste den omarbetas massor. En skrovlig, hes mansröst, en torr gitarr, stillsamt. Eller kanske opera. Jag vet inte - för mig är den bara körd. (När jag drev dansskola stod jag ut exakt en månad av "Det vackraste" som avslappningslåt på alla lektioner. Sedan införde jag straffavgift: Den som spelade låtjäveln fick 25 kr avdrag på lönen.)
Så finns det en till riktig rysare: "Du är min man".
HUR kan någon lyssna på den skiten, rent ut sagt? Jag blir alldeles upprörd när jag tänker på att en av Sveriges bästa sångerskor och en av våra bästa låtskrivare väljer att göra dynga. Jag vet inte om det är en parodi. Det skulle mycket väl kunna vara det. Återigen är det självnedvärdering och extremt låg lyrisk nivå som gäller:
Du är min man
och jag vet du gör så gott du kan
Fast du inte tycker att du räcker till
Men du får tycka vad du vill
Jag älskar dig
Och jag ber du måste tro på mig
Det betyder allt att vi två har varann
Du är min man
Och dessutom i den förpackningen... Smetig dansbandsproduktion. Jag dör lite grann.
Och jag VET att folk tycker olika. Det vore spännande att höra hur någon som gillar de här låtarna tänker – och vad de hör. För de måste definitivt höra något annat än jag!
Ibland tror jag dock att folk inte riktigt har tänkt. De kanske inte har lyssnat så värst mycket på texten, eller låtit sig svepas med av dess känsla. De kanske bara läser låttiteln och tycker att "den måste väl passa bra".
Jag hoppas på det.
Jag avskyr ballader.
Jo, det finns faktiskt kvinnor som inte gillar dem och jag är en av dessa.
Det är liksom för smetigt och smörigt och utstuderat. Ungefär som honung i för stora mängder. Jag mår lite illa och blir rastlös.
Med det som bakgrund kan du läsa vidare...
Jag undrar hur folk tänker när de väljer bröllopslåtar. Det är - förhoppningsvis - en av de viktigaste dagarna i ens liv. Man står där och lovar en annan person att älska dem oavsett vad som händer. Det är stort. Ett bröllop är verkligen en högtidsstund, en milstolpe i livet. Jag är inte någon bridezilla, som bitchar över nagellack och slöjans längd, nej de där yttre detaljerna tycker jag kan vara. Men innehållet i vigseln (och festens utformning, men det tar vi en annan dag) tycker jag är av stor vikt.
Bröllopslöftena är viktiga. Oavsett om man skriver egna eller använder de färdiga, måste man mena det man säger. Det måste kännas sant.
Predikan är viktig. Vad prästen säger måste gå i linje med hur de som gifter sig tycker.
Och vilka stycken musik som spelas är viktigt. Texterna, stämningen, vem som sjunger, om man har minnen till just den sången - allt spelar givetvis in när man väljer. Därför tycker jag att det är så oerhört märkligt hur populära vissa låtar är.
Det finns ju FINA klassiker, alltså sådana som många väljer. "Kärleken förde oss samman" är ju kanonfin. Den hade jag lätt kunnat välja själv, om den hade passat för makens och min relation.
Men så finns de där andra. Förfärliga låtar, enligt mitt tycke. Första exemplet:
"Aldrig ska jag sluta älska dig". Alltså, allvarligt? Har folk inte fattat att den är en parodi, en pastisch på patetiska dansbandsballader? VAKNA! Den driver med allt - det är för tusan Gardell som har skrivit den. I hela versen gör sångaren ner sig själv. Hon (eller han) är inte värda vatten, medan den hon/han älskar är oerhört fin. (Eller MEDANS som det är skrivet i texten, för att med grammatiskt fel ytterligare understryka dansbandstexternas låga kvalitet?) Värst är förstås refrängen:
Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ge inte upp
Ge inte upp. Det är hysteriskt roligt! Vilken slutkläm! Så fruktansvärt töntigt och trött och patetiskt. En rolig text, Gardell, verkligen! Men VEM väljer den till sitt bröllop????
En annan personlig hatlåt är "Det vackraste". Texten är egentligen helt ok. Problemet där är i stället sångerskan och produktionen. Det blir bara för mycket. Som gräddtårta med extra florsocker, marshmallows och godisbitar som man får dricka BOB's blandsaft med sockerbitar i till. Det går inte. Jag orkar inte. Jag får panik. Barbie i prinsesslandet, liksom. Ska man lyckas med den, måste den omarbetas massor. En skrovlig, hes mansröst, en torr gitarr, stillsamt. Eller kanske opera. Jag vet inte - för mig är den bara körd. (När jag drev dansskola stod jag ut exakt en månad av "Det vackraste" som avslappningslåt på alla lektioner. Sedan införde jag straffavgift: Den som spelade låtjäveln fick 25 kr avdrag på lönen.)
Så finns det en till riktig rysare: "Du är min man".
HUR kan någon lyssna på den skiten, rent ut sagt? Jag blir alldeles upprörd när jag tänker på att en av Sveriges bästa sångerskor och en av våra bästa låtskrivare väljer att göra dynga. Jag vet inte om det är en parodi. Det skulle mycket väl kunna vara det. Återigen är det självnedvärdering och extremt låg lyrisk nivå som gäller:
Du är min man
och jag vet du gör så gott du kan
Fast du inte tycker att du räcker till
Men du får tycka vad du vill
Jag älskar dig
Och jag ber du måste tro på mig
Det betyder allt att vi två har varann
Du är min man
Och dessutom i den förpackningen... Smetig dansbandsproduktion. Jag dör lite grann.
Och jag VET att folk tycker olika. Det vore spännande att höra hur någon som gillar de här låtarna tänker – och vad de hör. För de måste definitivt höra något annat än jag!
Ibland tror jag dock att folk inte riktigt har tänkt. De kanske inte har lyssnat så värst mycket på texten, eller låtit sig svepas med av dess känsla. De kanske bara läser låttiteln och tycker att "den måste väl passa bra".
Jag hoppas på det.
fredag 14 januari 2011
Friska 100-åringar
I en undersökning av friska 100-åringar försökte man hitta ”minsta gemensamma nämnare”: Vad är framgångsfaktorn? Varför blir just dessa människor så gamla och håller sig friska?
Vän av ordning tänker direkt: Lagom mycket arbete, massor av frisk luft. Och yoghurt, alltid yoghurt.
Men då misstar man sig...
Man fann inte någon direkt gemensam faktor. Somliga av dem hade skött sig mycket bra och motionerat. Andra hade ätit för mycket och/eller druckit alkohol. Några var långa, några var korta, somliga tjocka och andra smala. (Och här kommer jag osökt in på ...många syns inte men finns ändå.)
Det enda man kunde se var att de som hade en god självkänsla, följde det de kände var rätt och roligt och var nöjda med och i sitt liv var i stor och hälsosam majoritet.
Hoppfullt, tycker jag!
Det handlar alltså om att leva så att man själv mår bra.
Att skratta och vara nöjd, följa sitt eget hjärta.
Gör vi alltså bara val som vi känner är bra, så kommer det ordna sig.
Om vi sedan blir 100 år eller "bara" 80, spelar väl kvitta.
Tänk vilket liv vi kommer att leva!
Vän av ordning tänker direkt: Lagom mycket arbete, massor av frisk luft. Och yoghurt, alltid yoghurt.
Men då misstar man sig...
Man fann inte någon direkt gemensam faktor. Somliga av dem hade skött sig mycket bra och motionerat. Andra hade ätit för mycket och/eller druckit alkohol. Några var långa, några var korta, somliga tjocka och andra smala. (Och här kommer jag osökt in på ...många syns inte men finns ändå.)
Det enda man kunde se var att de som hade en god självkänsla, följde det de kände var rätt och roligt och var nöjda med och i sitt liv var i stor och hälsosam majoritet.
Hoppfullt, tycker jag!
Det handlar alltså om att leva så att man själv mår bra.
Att skratta och vara nöjd, följa sitt eget hjärta.
Gör vi alltså bara val som vi känner är bra, så kommer det ordna sig.
Om vi sedan blir 100 år eller "bara" 80, spelar väl kvitta.
Tänk vilket liv vi kommer att leva!
torsdag 13 januari 2011
Barnuppfostringsmetoder
Med jämna mellanrum kommer ju trevliga böcker från duktiga förståsigpåare med tips till oss föräldrar. "Lek med ditt barn", "hur du får barnet att somna" och "Tio tips till barnuppfostrare".
Dessa författare är ofta mycket kunniga och har dessutom provat ut teknikerna på några barn, oftast deras egna. Det är bra. Problemet är bara att de inte har provat ut dessa tekniker på MINA barn.
Min strategi för barnuppfostran har alltid varit väldigt medveten. Jag bestämde mig långt innan jag ens hade tänkt på graviditet för att vissa saker skulle ingå och andra skulle utgå. Under resans gång har det sedan blivit en allt längre lista...
Exempelvis skulle skam, skuld och skuldbeläggande utgå i mesta möjliga mån. Känslohantering, medvetenhet och empati skulle ingå.
Mina barn skulle minsann ha nära till sina känslor, gråta när de var ledsna, vara arga så det hörs och syns, sura om det behövdes och skratta högt. Dock med den begränsningen att känslan inte skulle gå ut över någon annan. Därför uppfanns argsoffan (en soffa som vi sparkade och slog på när vi var omåttligt arga), skämsgarderoben (som man frivilligt kan gå och sätta sig i när man har gjort något man inte är stolt över och behöver vara ifred) och surningsfria zoner (gemensamhetsutrymmen). Någonstans i femårsåldern har jag successivt infört insikten att ANDRA människor (utanför vår familj) kan bli väldigt obekväma med dessa känsloutbrott. Då har vi börjat öva på att lägga band på oss lite i samvaro med andra. Det är t ex inte alltid ok med kompisarna att gråta om motståndarlaget gör mål, kan vara bra att veta. Och man behöver inte skrika okvädingsord om man inte får leka med "rätt" docka på dagis. Jag har börjat lära ut andra, smartare, strategier, utan att för den skull säga att känslan är "fel".
Nu har ju jag helt fantastiska barn, tycker jag själv.
De är som de är, de är sanna, de är mysiga, de är intelligenta och de är ganska tydliga i kanterna även för sig själva. De klarar sig finemang i social samvaro och de gör bra ifrån sig i grupp och i skolarbete. Visst finns det ett och annat som behöver jobbas på, men det är "work in progress".
Vissa saker är dock återkommande irriterande.
Som att tjata på att det ska plockas upp på rummet, att det ska dukas på eller av, att tvätten ska sorteras in i lådorna eller att man inte får mer skärmtid.
För dessa ändamål ska jag nu införa vattensprutan.
Den har varit en trotjänare för att få fason på katterna. Av någon anledning tror visst alla katter att bord är upphöjda golv, och att köksbänkar är ok att gå på. Det är jag inte överens om. När man har rutit, knäppt, lyft ner, bannat, tjatat och morrat, kommer vattensprutan fram. Den skjuter ut en kall stråle med vatten och får katten på flykt. Det dröjer inte länge förrän katt låter bli bänk.
Nu ska jag se hur den fungerar med barnen. Jag ska meddela att den nu kommer att tas i bruk som en sista utväg. Sedan ska jag säga till, upprepa, påminna och tjata. Som femte åtgärd kommer jag dock att spruta vatten på dem.
Det kan gå åt vilket håll som helst. Antingen blir de oerhört förtörnade över att bli blöta, eller så blir det en rolig lek. Vi får väl se.
Alternativen jag har provat innan har inte varit så bra.
"Om du inte plockar undan direkt, kommer jag att stoppa ner allting i en sopsäck och slänga det."
Hot (gillar inte hot), straff på prylplanet (tycker inte att barnen ska tänka så mycket i prylar egentligen), osäkerhet i trygghetschakrat (jag kanske slänger saker när de inte är hemma) och dumt, eftersom det innebär att jag får göra jobbet i alla fall samt att de sedan inte har några leksaker.
"Jag mår dåligt av att se alla dessa saker på golvet, och jag orkar inte hålla efter allt. Vi måste hjälpas åt att plocka undan."
För mycket fokus på mig. Det är JAG som inte gillar att se grejerna, varför ska barnen jobba för min skull?
"Gör färdigt. Det är inte färdigt förrän alla saker är tillbaka där du tog dem."
Visst, väldigt bra. Men barnhjärnor fungerar inte så. Färdigt är det när toarullesflickan har fått en slöja och kan gifta sig med toarullespojken. Att det sedan ligger etthundraförton små klippta pappersbitar, silkespapper, glitter och lim på hela golvet är en helt annan historia.
Så: Enter the vattenspruta.
Må vi därigenom (eller annorstädes) finna en fridfull väg till harmoni i hemmet.
Dessa författare är ofta mycket kunniga och har dessutom provat ut teknikerna på några barn, oftast deras egna. Det är bra. Problemet är bara att de inte har provat ut dessa tekniker på MINA barn.
Min strategi för barnuppfostran har alltid varit väldigt medveten. Jag bestämde mig långt innan jag ens hade tänkt på graviditet för att vissa saker skulle ingå och andra skulle utgå. Under resans gång har det sedan blivit en allt längre lista...
Exempelvis skulle skam, skuld och skuldbeläggande utgå i mesta möjliga mån. Känslohantering, medvetenhet och empati skulle ingå.
Mina barn skulle minsann ha nära till sina känslor, gråta när de var ledsna, vara arga så det hörs och syns, sura om det behövdes och skratta högt. Dock med den begränsningen att känslan inte skulle gå ut över någon annan. Därför uppfanns argsoffan (en soffa som vi sparkade och slog på när vi var omåttligt arga), skämsgarderoben (som man frivilligt kan gå och sätta sig i när man har gjort något man inte är stolt över och behöver vara ifred) och surningsfria zoner (gemensamhetsutrymmen). Någonstans i femårsåldern har jag successivt infört insikten att ANDRA människor (utanför vår familj) kan bli väldigt obekväma med dessa känsloutbrott. Då har vi börjat öva på att lägga band på oss lite i samvaro med andra. Det är t ex inte alltid ok med kompisarna att gråta om motståndarlaget gör mål, kan vara bra att veta. Och man behöver inte skrika okvädingsord om man inte får leka med "rätt" docka på dagis. Jag har börjat lära ut andra, smartare, strategier, utan att för den skull säga att känslan är "fel".
Nu har ju jag helt fantastiska barn, tycker jag själv.
De är som de är, de är sanna, de är mysiga, de är intelligenta och de är ganska tydliga i kanterna även för sig själva. De klarar sig finemang i social samvaro och de gör bra ifrån sig i grupp och i skolarbete. Visst finns det ett och annat som behöver jobbas på, men det är "work in progress".
Vissa saker är dock återkommande irriterande.
Som att tjata på att det ska plockas upp på rummet, att det ska dukas på eller av, att tvätten ska sorteras in i lådorna eller att man inte får mer skärmtid.
För dessa ändamål ska jag nu införa vattensprutan.
Den har varit en trotjänare för att få fason på katterna. Av någon anledning tror visst alla katter att bord är upphöjda golv, och att köksbänkar är ok att gå på. Det är jag inte överens om. När man har rutit, knäppt, lyft ner, bannat, tjatat och morrat, kommer vattensprutan fram. Den skjuter ut en kall stråle med vatten och får katten på flykt. Det dröjer inte länge förrän katt låter bli bänk.
Nu ska jag se hur den fungerar med barnen. Jag ska meddela att den nu kommer att tas i bruk som en sista utväg. Sedan ska jag säga till, upprepa, påminna och tjata. Som femte åtgärd kommer jag dock att spruta vatten på dem.
Det kan gå åt vilket håll som helst. Antingen blir de oerhört förtörnade över att bli blöta, eller så blir det en rolig lek. Vi får väl se.
Alternativen jag har provat innan har inte varit så bra.
"Om du inte plockar undan direkt, kommer jag att stoppa ner allting i en sopsäck och slänga det."
Hot (gillar inte hot), straff på prylplanet (tycker inte att barnen ska tänka så mycket i prylar egentligen), osäkerhet i trygghetschakrat (jag kanske slänger saker när de inte är hemma) och dumt, eftersom det innebär att jag får göra jobbet i alla fall samt att de sedan inte har några leksaker.
"Jag mår dåligt av att se alla dessa saker på golvet, och jag orkar inte hålla efter allt. Vi måste hjälpas åt att plocka undan."
För mycket fokus på mig. Det är JAG som inte gillar att se grejerna, varför ska barnen jobba för min skull?
"Gör färdigt. Det är inte färdigt förrän alla saker är tillbaka där du tog dem."
Visst, väldigt bra. Men barnhjärnor fungerar inte så. Färdigt är det när toarullesflickan har fått en slöja och kan gifta sig med toarullespojken. Att det sedan ligger etthundraförton små klippta pappersbitar, silkespapper, glitter och lim på hela golvet är en helt annan historia.
Så: Enter the vattenspruta.
Må vi därigenom (eller annorstädes) finna en fridfull väg till harmoni i hemmet.
onsdag 12 januari 2011
Sänk temperaturen inomhus!
På 80-talet skulle vi ha 19 grader inomhus. Det var normalt. (Jag vet detta med bestämdhet, för jag renskrev hela Hus- och hälsautredningen på vår Xerox hemma.)
Rekommenderad/normal klädsel inomhus var två tröjor, byxor, strumpor. Vintertid eventuellt långkalsonger. Jo men, så var det ju! Det satt jag i varje dag i klassrummet.
I väldigt stillasittande miljöer, samt där man av olika skäl var tvungen att vara klädd lite lättare (t ex formella kontor), rekommenderades 21 grader.
Idag har nästan alla minst 23° inne.
Somliga har ända upp emot 25.
Det är helt absurt!
"Sänk en grad hemma och du sparar 5-10% energi."
Har du sett kampanjen?
Den är sann.
Om alla de som har sommarvärme inomhus sänkte tre grader, så skulle vi spara kopiösa mängder energi i Sverige! Glöm stand by-knappar och ugnar...
För att inte tala om att vi blir feta.
Kroppens största energiåtgång är att hålla vår lekamen varm.
Om den inte behövs värmas upp så mycket, går det åt mindre energi.
Det enklaste sättet att banta EVER är alltså att låta kroppen jobba lite mer på uppvärmningsområdet.
Nattetid ska det vara ännu svalare för optimal sömn, välbefinnande och matsmältning. Det får gärna vara rätt kallt i rummet, men så ska man givetvis ha ett täcke som håller lagom värme. Ju kallare du sover, desto bättre vilar du. Nästan i alla fall. Antagligen gäller det så länge det är över nollan i rummet... (Min dröm är att sova utomhus nästan hela året!)
19° inne dagtid, max 16° i sovrummet.
Det tar kanske någon vecka innan kroppen har vant sig, men sedan håller du värmen med egen energi.
Det blir toppen!
Rekommenderad/normal klädsel inomhus var två tröjor, byxor, strumpor. Vintertid eventuellt långkalsonger. Jo men, så var det ju! Det satt jag i varje dag i klassrummet.
I väldigt stillasittande miljöer, samt där man av olika skäl var tvungen att vara klädd lite lättare (t ex formella kontor), rekommenderades 21 grader.
Idag har nästan alla minst 23° inne.
Somliga har ända upp emot 25.
Det är helt absurt!
"Sänk en grad hemma och du sparar 5-10% energi."
Har du sett kampanjen?
Den är sann.
Om alla de som har sommarvärme inomhus sänkte tre grader, så skulle vi spara kopiösa mängder energi i Sverige! Glöm stand by-knappar och ugnar...
För att inte tala om att vi blir feta.
Kroppens största energiåtgång är att hålla vår lekamen varm.
Om den inte behövs värmas upp så mycket, går det åt mindre energi.
Det enklaste sättet att banta EVER är alltså att låta kroppen jobba lite mer på uppvärmningsområdet.
Nattetid ska det vara ännu svalare för optimal sömn, välbefinnande och matsmältning. Det får gärna vara rätt kallt i rummet, men så ska man givetvis ha ett täcke som håller lagom värme. Ju kallare du sover, desto bättre vilar du. Nästan i alla fall. Antagligen gäller det så länge det är över nollan i rummet... (Min dröm är att sova utomhus nästan hela året!)
19° inne dagtid, max 16° i sovrummet.
Det tar kanske någon vecka innan kroppen har vant sig, men sedan håller du värmen med egen energi.
Det blir toppen!
tisdag 11 januari 2011
Maya-kalendern
Den gamla Maya-kulturen beskrev tiden i en kalender som enligt arkeologer slutar antingen i november 2011 eller i november 2012. Det har föranlett människor runt hela världen att sia om domedagar och katastrofer, inspirerat filmer som Armageddon och gör somliga lätt nervösa inför året som komma skall.
Jag är inte alls orolig.
Enligt astrologin går planeten jorden in i ett nytt stjärntecken vart 2000 år (jag tror inte att det är exakt utan ungefär). Vid Jesus födsel gick vi in i fiskens tecken, vilket är martyrskapets tecken. (Passande - och en MÄRKLIG slump - att en av Jesus symboler var fisken?) Nu är det dags för vattumannens, de stora tankarnas, era.
Det finns de som säger att det kommer en ny profet vid varje skifte. När jag var yngre tänkte jag mycket på det, och tittade nyfiket omkring mig. Någon av människorna omkring mig kunde ju vara en ny Jesus! (Vore väl passande att profeten för vattumannens tidsålder kom från vattumannens land Sverige?) Nu tror jag att det kanske inte är en person, utan det kan lika väl vara en livsåskådning eller en samling tankar.
Utvecklingen av internet ser jag som ett led i detta. Nu börjar världen sannerligen bli ett ställe utan gränser, där man kan dela med sig av idéer tvärs över världen, där man inte är bunden till att interagera med de som bor i närheten och där harmoni och förståelse kan växa fram. Det är så vackert!
Men med tanke på hur lång tid det tog innan kristendomen spreds och färgade den värld vi lever i, så har jag inte stora förhoppningar om att få se vattumannens era blomma ut än på några hundra år. Å andra sidan - eftersom jag tror på återfödelse - kan jag kanske vara med om det i ett senare liv.
Hur som helst: Maya-kalendern skrämmer inte mig alls. Den visar bara på ett slut på den här eran. Och läser man lite om det hela, inser man snabbt att även maya-kulturen såg det som stadier i en utveckling. Det finns t ex andra datum som beskrivs som förändringens datum, något daterat långt efter 4700 e Kr.
Ingen panik, med andra ord.
Och även om förändringen säkert blir stor så småningom, så kommer vi som lever nu kanske inte märka så mycket av det.
Det är för tusan hela mänskligheten som ska ändra på sig!
Det sker inte på en lördag.
Mina förhoppningar för den nya eran är:
- Att vi ska återfinna vår koppling till varandra
- Att vi ska erkänna vår koppling till naturen
- Att vi ska återupptäcka det andliga perspektivet
- Att vi ska uppmärksamma det emotionella perspektivet
Skulle vi få till det, så löser sig allt, från miljöförstöring till smärtproblematik. Det vore väl nåt? :)
Jag är inte alls orolig.
Enligt astrologin går planeten jorden in i ett nytt stjärntecken vart 2000 år (jag tror inte att det är exakt utan ungefär). Vid Jesus födsel gick vi in i fiskens tecken, vilket är martyrskapets tecken. (Passande - och en MÄRKLIG slump - att en av Jesus symboler var fisken?) Nu är det dags för vattumannens, de stora tankarnas, era.
Det finns de som säger att det kommer en ny profet vid varje skifte. När jag var yngre tänkte jag mycket på det, och tittade nyfiket omkring mig. Någon av människorna omkring mig kunde ju vara en ny Jesus! (Vore väl passande att profeten för vattumannens tidsålder kom från vattumannens land Sverige?) Nu tror jag att det kanske inte är en person, utan det kan lika väl vara en livsåskådning eller en samling tankar.
Utvecklingen av internet ser jag som ett led i detta. Nu börjar världen sannerligen bli ett ställe utan gränser, där man kan dela med sig av idéer tvärs över världen, där man inte är bunden till att interagera med de som bor i närheten och där harmoni och förståelse kan växa fram. Det är så vackert!
Men med tanke på hur lång tid det tog innan kristendomen spreds och färgade den värld vi lever i, så har jag inte stora förhoppningar om att få se vattumannens era blomma ut än på några hundra år. Å andra sidan - eftersom jag tror på återfödelse - kan jag kanske vara med om det i ett senare liv.
Hur som helst: Maya-kalendern skrämmer inte mig alls. Den visar bara på ett slut på den här eran. Och läser man lite om det hela, inser man snabbt att även maya-kulturen såg det som stadier i en utveckling. Det finns t ex andra datum som beskrivs som förändringens datum, något daterat långt efter 4700 e Kr.
Ingen panik, med andra ord.
Och även om förändringen säkert blir stor så småningom, så kommer vi som lever nu kanske inte märka så mycket av det.
Det är för tusan hela mänskligheten som ska ändra på sig!
Det sker inte på en lördag.
Mina förhoppningar för den nya eran är:
- Att vi ska återfinna vår koppling till varandra
- Att vi ska erkänna vår koppling till naturen
- Att vi ska återupptäcka det andliga perspektivet
- Att vi ska uppmärksamma det emotionella perspektivet
Skulle vi få till det, så löser sig allt, från miljöförstöring till smärtproblematik. Det vore väl nåt? :)
måndag 10 januari 2011
Att passa in
Hela min uppväxt gick ut på detta: Att passa in.
Man skulle säga rätt saker, vara lagom duktig, bo i likadana hus, rösta på samma parti, klippa håret rätt, hälsa på rätt människor, tycka likadant och göra som alla andra.
Jag anser mig själv vara en hyfsat intelligent och ganska social person, men jag kan säga en sak:
Det är svårt att passa in.
Uppriktigt sagt tycker jag att det är lättare att skriva alla rätt på ett prov eller vara festens medelpunkt än att göra just det.
I mitt vuxna liv har jag inte varit så beroende av att göra det. Mitt liv har i stället handlat om att vara kreativ, driftig, smart, snabb, lösningsfokuserad, rolig, omtänktsam och stark.
På sista tiden har jag dock varit tvungen att försöka passa in igen. Det har gått sådär. Jag har kommit fram till att jag har mycket lättare för att hålla en hel veckas workshops, planera en renovering, skriva en serie debattartiklar, vara ansiktet utåt för en organisation och laga en sjurätters middag samtidigt som jag stickar en kofta, än att passa in.
Så, en dag för någon vecka sedan, sitter jag och slötittar på en jättelökig film. Plötsligt hoppar en replik ut ur TV-rutan:
"Why do you try so hard to fit in when you're born to stand out?"
Jag andades in och filmen verkade pausa.
Jamen - så är det ju!
Kanske inte så konstigt att jag har en oerhörd ovilja mot att infoga mig.
Det kanske är så enkelt: Jag är inte gjord för att passa in.
Jag är gjord för att sticka ut.
Man skulle säga rätt saker, vara lagom duktig, bo i likadana hus, rösta på samma parti, klippa håret rätt, hälsa på rätt människor, tycka likadant och göra som alla andra.
Jag anser mig själv vara en hyfsat intelligent och ganska social person, men jag kan säga en sak:
Det är svårt att passa in.
Uppriktigt sagt tycker jag att det är lättare att skriva alla rätt på ett prov eller vara festens medelpunkt än att göra just det.
I mitt vuxna liv har jag inte varit så beroende av att göra det. Mitt liv har i stället handlat om att vara kreativ, driftig, smart, snabb, lösningsfokuserad, rolig, omtänktsam och stark.
På sista tiden har jag dock varit tvungen att försöka passa in igen. Det har gått sådär. Jag har kommit fram till att jag har mycket lättare för att hålla en hel veckas workshops, planera en renovering, skriva en serie debattartiklar, vara ansiktet utåt för en organisation och laga en sjurätters middag samtidigt som jag stickar en kofta, än att passa in.
Så, en dag för någon vecka sedan, sitter jag och slötittar på en jättelökig film. Plötsligt hoppar en replik ut ur TV-rutan:
"Why do you try so hard to fit in when you're born to stand out?"
Jag andades in och filmen verkade pausa.
Jamen - så är det ju!
Kanske inte så konstigt att jag har en oerhörd ovilja mot att infoga mig.
Det kanske är så enkelt: Jag är inte gjord för att passa in.
Jag är gjord för att sticka ut.
söndag 9 januari 2011
Förpuppning
Jag skulle vilja kunna spinna mig en puppa.
Varje år vid den här tiden skulle jag behöva linda in mig i något varmt och mjukt, där jag kunde vara i fred och återuppfinna mig själv.
Januari och februari är icke-tid.
Då går hela min värld och väntar på att året ska börja, vilket det gör i mars.
I mars börjar det nya året! Det visste redan romarna. Det är därför månaden är uppkallad efter den stora och viktiga guden Mars. Ursprungligen var han inte alls krigargud, utan jordens, vårens och fruktbarhetens gudom. Därför fick han årets första månad kallad efter sig.
Därför heter också årets tionde månad december (decem = tio). Januari och februari är årets två sista månader. Och visst är de viktiga, de också. Då ska allting vila sig och bara andas, för att orka med att sätta igång ännu en vår, ännu ett år.
Det vill jag också göra!
Jag vill linda in mig i en varm och mjuk puppa, alternativt en mängd filtar i en soffa med många koppar varmt, grönt te. Där ska jag sitta och vila mig i form för våren och alla nya stordåd, läsa en och annan bok, begrunda livet och ladda batterierna.
Speciellt vi som lever i norden behöver detta, tror jag. Det är inte mänskligt att behöva jobba och slita den här tiden på året! Bara det här med att stiga upp i beckmörker - hallå? Heeeelt onaturligt. Säkert i viss mån farligt också.
Det finns ju för fasiken ingen sol som producerar D-vitamin! Grönsakerna innehåller nada vitaminer och de rotfrukter vi har kvar sedan förra säsongen börjar bli lite ledsna i kanterna.
Nej, jag tycker att vi ska införa en humanreform i Sverige: I januari och februari så inför vi arbetstid under dagsljus. Klockan 9 kan vi börja jobba och sedan måste vi gå hem kl 16. Max.
Då kan vi hinna förpuppas också.
Så att vi lagom till mars kan spräcka puppan med livslust och längtan efter det nya som komma skall. Då vecklar vi häpet ut våra underbara, nya, färgglada vingar och flyger mot solen!
Varje år vid den här tiden skulle jag behöva linda in mig i något varmt och mjukt, där jag kunde vara i fred och återuppfinna mig själv.
Januari och februari är icke-tid.
Då går hela min värld och väntar på att året ska börja, vilket det gör i mars.
I mars börjar det nya året! Det visste redan romarna. Det är därför månaden är uppkallad efter den stora och viktiga guden Mars. Ursprungligen var han inte alls krigargud, utan jordens, vårens och fruktbarhetens gudom. Därför fick han årets första månad kallad efter sig.
Därför heter också årets tionde månad december (decem = tio). Januari och februari är årets två sista månader. Och visst är de viktiga, de också. Då ska allting vila sig och bara andas, för att orka med att sätta igång ännu en vår, ännu ett år.
Det vill jag också göra!
Jag vill linda in mig i en varm och mjuk puppa, alternativt en mängd filtar i en soffa med många koppar varmt, grönt te. Där ska jag sitta och vila mig i form för våren och alla nya stordåd, läsa en och annan bok, begrunda livet och ladda batterierna.
Speciellt vi som lever i norden behöver detta, tror jag. Det är inte mänskligt att behöva jobba och slita den här tiden på året! Bara det här med att stiga upp i beckmörker - hallå? Heeeelt onaturligt. Säkert i viss mån farligt också.
Det finns ju för fasiken ingen sol som producerar D-vitamin! Grönsakerna innehåller nada vitaminer och de rotfrukter vi har kvar sedan förra säsongen börjar bli lite ledsna i kanterna.
Nej, jag tycker att vi ska införa en humanreform i Sverige: I januari och februari så inför vi arbetstid under dagsljus. Klockan 9 kan vi börja jobba och sedan måste vi gå hem kl 16. Max.
Då kan vi hinna förpuppas också.
Så att vi lagom till mars kan spräcka puppan med livslust och längtan efter det nya som komma skall. Då vecklar vi häpet ut våra underbara, nya, färgglada vingar och flyger mot solen!
lördag 8 januari 2011
Kaos i business
Något har hänt.
Det är kaos i hart när vartenda företag och organisation.
Folk mår dåligt, ingenting blir gjort, saker faller mellan stolar, folk slutar, ingen håller i någonting, allting går på lösa boliner.
Jag ser det gång på gång, i såväl företag som andra organisationer. Det är helt annorlunda än förr...
Vad hände med den hederliga, svenska arbetsamheten?
Det ordentliga, kanske lite långsamma men genomtänkta arbetandet?
I alltför många organisationer är kalabalik och brandkårsutryckningar vardag. Arbetet samordnas för dåligt, ingen har koll på vad de andra gör, det saknas en långsiktig plan. Det är som springaren i schack: Två hopp fram och ett åt sidan, två hopp fram och ett åt sidan. Sedan vänder man riktning och hoppar lite åt andra hållet, utan mål. Och när det inte går som man hade hoppats (alltid räknat i avkastning, inte i resultat), då omorganiserar man ännu en gång.
Nya chefer som inte vet vad som väntas av dem, vad de har för befogenheter eller skyldigheter. Ofta befordrade till sin absoluta inkompetensnivå - de klarar inte jobbet, och kommer därför absolut aldrig att komma därifrån. (De vill ju inte gå neråt i status och lön, och ingen kommer någonsin att erbjuda dem ett jobb på samma nivå, så de är där de är.)
Anställda som känner stor hopplöshet, eftersom det inte är någon ordning på någonting. De tappar sugen, skiter i vilket, och ser bara till att göra precis det som krävs av dem så att de får lön.
Ingen säger längre till när något suger.
Varken de anställda - eftersom de har givit upp och är rädda för att mista jobbet - eller cheferna - eftersom de är rädda att bli genomskådade.
Det är beklämmande.
Så många organisationer som bara drivs av rädsla och ångest. Det är inte klokt!
Är det för att vi länge har premierat de egenskaper som nollorna besitter? Att kunna snacka bra för sig, har ju t ex varit viktigare än att verkligen leverera. Att se bra ut på långt håll, liksom. Eller det här att nollorna aldrig någonsin vågar anställa någon som är smartare än de själva, med motiveringen "då lämnar de oss snart". Som om det vore en självklarhet!
Och min stilla fråga är:
När vänder det?
När blir det ordning på torpet igen, med chefer som vågar chefa och anställda som brinner för det de gör? Med organisationer och företag som tänker långsiktigt och utveckling, i stället för vinst i 10% av omsättningen?
Eller väntar något nytt nu, någon form av anarki?
Jag blir bara trött.
Det är så djävla dumt, om du ursäktar formuleringen.
Vi är bättre än så. Och vi är värda bättre.
Det är kaos i hart när vartenda företag och organisation.
Folk mår dåligt, ingenting blir gjort, saker faller mellan stolar, folk slutar, ingen håller i någonting, allting går på lösa boliner.
Jag ser det gång på gång, i såväl företag som andra organisationer. Det är helt annorlunda än förr...
Vad hände med den hederliga, svenska arbetsamheten?
Det ordentliga, kanske lite långsamma men genomtänkta arbetandet?
I alltför många organisationer är kalabalik och brandkårsutryckningar vardag. Arbetet samordnas för dåligt, ingen har koll på vad de andra gör, det saknas en långsiktig plan. Det är som springaren i schack: Två hopp fram och ett åt sidan, två hopp fram och ett åt sidan. Sedan vänder man riktning och hoppar lite åt andra hållet, utan mål. Och när det inte går som man hade hoppats (alltid räknat i avkastning, inte i resultat), då omorganiserar man ännu en gång.
Nya chefer som inte vet vad som väntas av dem, vad de har för befogenheter eller skyldigheter. Ofta befordrade till sin absoluta inkompetensnivå - de klarar inte jobbet, och kommer därför absolut aldrig att komma därifrån. (De vill ju inte gå neråt i status och lön, och ingen kommer någonsin att erbjuda dem ett jobb på samma nivå, så de är där de är.)
Anställda som känner stor hopplöshet, eftersom det inte är någon ordning på någonting. De tappar sugen, skiter i vilket, och ser bara till att göra precis det som krävs av dem så att de får lön.
Ingen säger längre till när något suger.
Varken de anställda - eftersom de har givit upp och är rädda för att mista jobbet - eller cheferna - eftersom de är rädda att bli genomskådade.
Det är beklämmande.
Så många organisationer som bara drivs av rädsla och ångest. Det är inte klokt!
Är det för att vi länge har premierat de egenskaper som nollorna besitter? Att kunna snacka bra för sig, har ju t ex varit viktigare än att verkligen leverera. Att se bra ut på långt håll, liksom. Eller det här att nollorna aldrig någonsin vågar anställa någon som är smartare än de själva, med motiveringen "då lämnar de oss snart". Som om det vore en självklarhet!
Och min stilla fråga är:
När vänder det?
När blir det ordning på torpet igen, med chefer som vågar chefa och anställda som brinner för det de gör? Med organisationer och företag som tänker långsiktigt och utveckling, i stället för vinst i 10% av omsättningen?
Eller väntar något nytt nu, någon form av anarki?
Jag blir bara trött.
Det är så djävla dumt, om du ursäktar formuleringen.
Vi är bättre än så. Och vi är värda bättre.
fredag 7 januari 2011
KRAV
Vi måste ställa KRAV på våra livsmedel!
Någon sa till mig att jag var osolidarisk för att jag köper KRAV-odlat, med motiveringen: "Det räcker ju inte till alla."
Då förklarade jag begreppet "marknadskrafter" för honom. Om fler konsumenter köper KRAV, blir efterfrågan större och då kommer också fler producenter se chansen att ställa om produktionen.
Det är konsument-kraft!
Om skitvarorna får ligga kvar i butikerna, så kommer de så småningom inte köpas in av detaljisterna. Då blir grossisterna tvungna att ändra sitt sortiment och då blir KRAV-producenterna i sin tur väldigt efterfrågade. Till slut kanske det är omöjligt att sälja något annat än KRAV-märkt!
Varför KRAV?
För att:
- Dessa grödor växer långsammare, och hinner anrikas när det gäller vitaminer, mineraler och antioxidanter.
- De konstgödslas inte, vilket innebär att de inte växer sig lika stora, vilket innebär att vitaminerna, mineralerna och antioxidanterna är fler per tugga.
- Det ställs krav på produktionen, t ex att man inte får överodla jordarna, att djuren ska få vara ute och vara med sina ungar, att man måste harva (i stället för det moderna: Att köra Round up över alla grödor på hösten!!!!) osv.
Och det har bevisats att jordarna dessutom ger lika stora skördar efter några år som KRAV-jordbruk. Så det blir inte mindre mat. Tvärtom blir det lika mycket - och bättre kvalitet! Då behöver vi inte äta lika stora mängder för att få i oss det våra kroppar behöver för att må bra. Vi får bättre hälsa och maten räcker till fler.
Hur bra som helst.
Men det börjar med dig och mig.
Vi kan inte vänta på att någon politiker ska gå ut och förbjuda all annan mat än KRAV-produkter. Det vore politiskt självmord, kommer inte att hända.
Då kommer nämligen den ekonomiska aspekten in.
Hela den svenska livsmedelsproduktionen (utom de redan registrerade KRAV-gårdarna) skulle ju slå bakut!
Nej, det hallaballoet tar ingen politiker i med tång.
Forskningen, däremot, talar sitt tydliga språk:
Vi är undernärda i Sverige. Många av våra "vällevnadssjukdomar" beror till stor del på att våra livsmedel är undermåliga. Diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, allergier, depression och cancer skulle kunna minska drastiskt om vi fick i oss mer vitaminer, mineraler och antioxidanter.
Dessutom blir vi aggressiva, retliga, trötta och får sämre problemlösningsförmåga när vi är undernärda. Vi går i stress, eftersom våra kroppar känner att vi behöver jaga mer mat. Tänk så många äktenskap, konflikter och problem vi skulle kunna göra rädda och lösa!
Du och jag.
Vi två.
Det är vi som kan förändra.
Någon sa till mig att jag var osolidarisk för att jag köper KRAV-odlat, med motiveringen: "Det räcker ju inte till alla."
Då förklarade jag begreppet "marknadskrafter" för honom. Om fler konsumenter köper KRAV, blir efterfrågan större och då kommer också fler producenter se chansen att ställa om produktionen.
Det är konsument-kraft!
Om skitvarorna får ligga kvar i butikerna, så kommer de så småningom inte köpas in av detaljisterna. Då blir grossisterna tvungna att ändra sitt sortiment och då blir KRAV-producenterna i sin tur väldigt efterfrågade. Till slut kanske det är omöjligt att sälja något annat än KRAV-märkt!
Varför KRAV?
För att:
- Dessa grödor växer långsammare, och hinner anrikas när det gäller vitaminer, mineraler och antioxidanter.
- De konstgödslas inte, vilket innebär att de inte växer sig lika stora, vilket innebär att vitaminerna, mineralerna och antioxidanterna är fler per tugga.
- Det ställs krav på produktionen, t ex att man inte får överodla jordarna, att djuren ska få vara ute och vara med sina ungar, att man måste harva (i stället för det moderna: Att köra Round up över alla grödor på hösten!!!!) osv.
Och det har bevisats att jordarna dessutom ger lika stora skördar efter några år som KRAV-jordbruk. Så det blir inte mindre mat. Tvärtom blir det lika mycket - och bättre kvalitet! Då behöver vi inte äta lika stora mängder för att få i oss det våra kroppar behöver för att må bra. Vi får bättre hälsa och maten räcker till fler.
Hur bra som helst.
Men det börjar med dig och mig.
Vi kan inte vänta på att någon politiker ska gå ut och förbjuda all annan mat än KRAV-produkter. Det vore politiskt självmord, kommer inte att hända.
Då kommer nämligen den ekonomiska aspekten in.
Hela den svenska livsmedelsproduktionen (utom de redan registrerade KRAV-gårdarna) skulle ju slå bakut!
Nej, det hallaballoet tar ingen politiker i med tång.
Forskningen, däremot, talar sitt tydliga språk:
Vi är undernärda i Sverige. Många av våra "vällevnadssjukdomar" beror till stor del på att våra livsmedel är undermåliga. Diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, allergier, depression och cancer skulle kunna minska drastiskt om vi fick i oss mer vitaminer, mineraler och antioxidanter.
Dessutom blir vi aggressiva, retliga, trötta och får sämre problemlösningsförmåga när vi är undernärda. Vi går i stress, eftersom våra kroppar känner att vi behöver jaga mer mat. Tänk så många äktenskap, konflikter och problem vi skulle kunna göra rädda och lösa!
Du och jag.
Vi två.
Det är vi som kan förändra.
torsdag 6 januari 2011
Utagerande barn
Jag har en fundering: Busiga och bråkiga barn kanske är friska barn.
Så här tänker jag: De reagerar ju på någonting. Kanske i hemmiljön, kanske i klassen, kanske i relation till en kompis eller läraren eller mamma - men i vilket fall som helst är det en tydlig reaktion. De mår inte bra. Så långt är väl alla överens.
Då borde det ju vara vuxenvärldens uppgift att fixa så att de inte behöver befinna sig i den jobbiga situationen. Föräldrarna borde ta sitt ansvar och ordna till det hemma, de skulle få hjälp att reda upp relationen med kompisen eller läraren eller klassen, eller så skulle de slippa gå i den klassen/bo i det hushållet.
Det är farligt att må dåligt!
Efter några månader i en dålig relation börjar empaticentrat att brytas ned.
Det innebär att man blir mindre och mindre medkännande med dem runt omkring sig.
Till slut skiter man i alla utom sig själv.
Genom att "duttla" och inte ta krafttag med de här utagerande barnen, så skapar vi alltså brottslingar, våldsverkare och sociopater.
Det går ju inte att bara konstatera: "Ja, han har det ju kämpigt hemma." Vore det inte bättre att faktiskt prata med föräldrarna då? Säga: "Mitt barn tycker att ditt barn är elakt. Har du någon idé om varför? Jag tror att han inte mår bra. Vad har ni tänkt göra åt det?" Eller: "Ert barn stör alla andra i klassen. Han har tydligen lite problem. Vi kan inte se att skolan skapar dessa problem, så vi gissar att det kommer hemifrån. Vad tror ni?"
Men DET får man inte. Då lägger man sig i.
Jag tycker verkligen synd om lärare. De ser ju detta dagligdags och får inte göra något åt det. GUD så irriterande att veta att det i stort sett inte spelar någon roll alls vad man gör och säger till ett barn, därför att problemet finns hemma! Och vilken hopplöshet!
Att barnen fortsätter att agera ut, trots tillsägelser, är ju för att de fortfarande mår dåligt. De har en SUND reaktion på en OSUND situation! Friskt.
Och så vill jag ha ihjäl en myt: Tysta och snälla barn behöver inte heller må bra. Bara för att man inte agerar ut, betyder inte det att allt är prima. Hur man reagerar beror ju på hur man är funtad och hur ens uppväxt har sett ut.
Jag själv var väldigt tyst och tålig och tänkte på hur andra skulle uppfatta mig. Skulle aldrig i mitt liv ha skrikit åt varken en kompis, förälder eller lärare - hur arg jag än var. Jag bet ihop (så hårt att jag spräckte mina undertänder) och knöt nävarna (hade alltid djupa sår efter naglarna i handflatorna). Men snäll var jag. Och duktig. När jag blev äldre lärde jag mig att undertrycka de här reaktionerna "bättre", så att jag alltid kunde möta folk med ett leende. Oavsett hur korkade, elaka eller hänsynslösa jag tyckte de var. Till slut blev jag utbränd, med massor av uppdämda känslor och gammalt skrutt samlat i kroppen.
Så jag tycker nog att utagerande barn är bättre. De blir åtminstone av med sina känslor, slipper bära dem inom sig. Deras störighet kanske är en sund reaktion på för mycket stimulans, för många människor, för mycket ljud, för lite sömn, för dålig mat...
En osund livshållning, alltför långt bort ifrån vår naturliga existens, helt enkelt.
Så som förälder är jag mycket uppmärksam på mina barns humör. Gnälls det extra en dag, funderar jag på om vi har ätit dåligt, om de har sovit dåligt, om vi vuxna har haft en tråkig ton emellan oss. Kommer jag inte på vad som är fel, så frågar jag barnet i fråga. "Jag märker att du är ovanligt gnällig, vad är det som är fel?" De kan nästan alltid sätta fingret på det direkt.
Så jag säger: Katastrofa på, alla barn!
Vi vuxna måste faktiskt ta ansvar för hur ni mår!
Det är vårt jobb. Och orkar man inte göra jobbet, ska man inte skaffa barn.
Så här tänker jag: De reagerar ju på någonting. Kanske i hemmiljön, kanske i klassen, kanske i relation till en kompis eller läraren eller mamma - men i vilket fall som helst är det en tydlig reaktion. De mår inte bra. Så långt är väl alla överens.
Då borde det ju vara vuxenvärldens uppgift att fixa så att de inte behöver befinna sig i den jobbiga situationen. Föräldrarna borde ta sitt ansvar och ordna till det hemma, de skulle få hjälp att reda upp relationen med kompisen eller läraren eller klassen, eller så skulle de slippa gå i den klassen/bo i det hushållet.
Det är farligt att må dåligt!
Efter några månader i en dålig relation börjar empaticentrat att brytas ned.
Det innebär att man blir mindre och mindre medkännande med dem runt omkring sig.
Till slut skiter man i alla utom sig själv.
Genom att "duttla" och inte ta krafttag med de här utagerande barnen, så skapar vi alltså brottslingar, våldsverkare och sociopater.
Det går ju inte att bara konstatera: "Ja, han har det ju kämpigt hemma." Vore det inte bättre att faktiskt prata med föräldrarna då? Säga: "Mitt barn tycker att ditt barn är elakt. Har du någon idé om varför? Jag tror att han inte mår bra. Vad har ni tänkt göra åt det?" Eller: "Ert barn stör alla andra i klassen. Han har tydligen lite problem. Vi kan inte se att skolan skapar dessa problem, så vi gissar att det kommer hemifrån. Vad tror ni?"
Men DET får man inte. Då lägger man sig i.
Jag tycker verkligen synd om lärare. De ser ju detta dagligdags och får inte göra något åt det. GUD så irriterande att veta att det i stort sett inte spelar någon roll alls vad man gör och säger till ett barn, därför att problemet finns hemma! Och vilken hopplöshet!
Att barnen fortsätter att agera ut, trots tillsägelser, är ju för att de fortfarande mår dåligt. De har en SUND reaktion på en OSUND situation! Friskt.
Och så vill jag ha ihjäl en myt: Tysta och snälla barn behöver inte heller må bra. Bara för att man inte agerar ut, betyder inte det att allt är prima. Hur man reagerar beror ju på hur man är funtad och hur ens uppväxt har sett ut.
Jag själv var väldigt tyst och tålig och tänkte på hur andra skulle uppfatta mig. Skulle aldrig i mitt liv ha skrikit åt varken en kompis, förälder eller lärare - hur arg jag än var. Jag bet ihop (så hårt att jag spräckte mina undertänder) och knöt nävarna (hade alltid djupa sår efter naglarna i handflatorna). Men snäll var jag. Och duktig. När jag blev äldre lärde jag mig att undertrycka de här reaktionerna "bättre", så att jag alltid kunde möta folk med ett leende. Oavsett hur korkade, elaka eller hänsynslösa jag tyckte de var. Till slut blev jag utbränd, med massor av uppdämda känslor och gammalt skrutt samlat i kroppen.
Så jag tycker nog att utagerande barn är bättre. De blir åtminstone av med sina känslor, slipper bära dem inom sig. Deras störighet kanske är en sund reaktion på för mycket stimulans, för många människor, för mycket ljud, för lite sömn, för dålig mat...
En osund livshållning, alltför långt bort ifrån vår naturliga existens, helt enkelt.
Så som förälder är jag mycket uppmärksam på mina barns humör. Gnälls det extra en dag, funderar jag på om vi har ätit dåligt, om de har sovit dåligt, om vi vuxna har haft en tråkig ton emellan oss. Kommer jag inte på vad som är fel, så frågar jag barnet i fråga. "Jag märker att du är ovanligt gnällig, vad är det som är fel?" De kan nästan alltid sätta fingret på det direkt.
Så jag säger: Katastrofa på, alla barn!
Vi vuxna måste faktiskt ta ansvar för hur ni mår!
Det är vårt jobb. Och orkar man inte göra jobbet, ska man inte skaffa barn.
onsdag 5 januari 2011
Lediga föräldrar
Varför jobbar ingen längre när det är skollov?
Och hur i hela fridens dar får folk ihop DET?
Förr i världen var minsann inte föräldrarna lediga när barnen hade jullov, sportlov eller sommarlov. Om man inte klarade sig själv hemma, fick man vara hos mormor eller en kompis. Ett tag var jag vissa mornar hos en hemmavarande kvinna en gata bort. Vi kände inte varandra alls, men det gick fint. Hon hade en fin hund som jag brukade gå ut med.
Mamma och pappa, de jobbade ju.
Inte fick de gå tidigare från jobbet - eller komma senare - bara för att jag hade inskolning eller för att vi gick halvdagar! Och när det var lov var vi hemma. Jag och syrran sprang på alla lovaktiviteter som fanns. Kommunen anordnade sagoläsning på bibblan, det var skridskoåkning på rinken vissa tider, friluftsfrämjandet hade skidåkning, det var billig bio i Folkets hus.
Men nu har någonting hänt.
När det är skollov är det ingen som jobbar. Nästan.
Det är stört omöjligt att få tag i någon och kunna göra sitt jobb!
Och till fritids och dagis är det bara mina barn som kommer under lovveckorna.
Jag förstår ingenting.
Jobbar folk så himla mycket övertid, att de har komptid att ta ut för alla dessa skollov? Eller har de egentligen deltidsanställningar, som de lägger ut som heltid vissa veckor för att kunna vara hemma på loven, klämdagarna och tidiga onsdagarna?
Jag får inte ihop det.
Men på en tidigare arbetsplats såg jag exempel på hur det gick till åtminstone där. Folk stannade hemma och "jobbade hemma" när det var studiedag. "Jamen, mina barn klarar sig faktiskt inte själva!" (Konstigt nog svarade de inte på jobbtelefonen på flera timmar. Inte på mail heller.) Eller åkte kl 16 varje dag (fast de inte kom förrän halv 9), därför att "annars hinner jag inte hämta på dagis". Eh - va?
I sak förstår jag fullkomligt. Det är - som jag har sagt många gånger - nästan omöjligt att jobba heltid och vara förälder, det tycker jag faktiskt. Men då får man ju ordna det för sig! Antingen jobbar man deltid, eller så använder man fritids och dagis. Eller så får en snäll släkting hämta och lämna och passa på loven. Jag vet att det finns föräldrar som tycker att det är för dyrt att betala för en fritidsplats "bara för de där loven". Ja kära nån - vad ska man säga? Det är liksom det som fritids är till för! Eller så får ju ungarna vara hemma själva då. Några andra alternativ finns inte.
Det har liksom blivit självklart. "Nä, då är det ju jullov, då måste jag vara hemma, du vet: Ungarna." Och så blir de som inte har barn eller familj på något sätt tvungna att jobba.
Och jag som faktiskt har barn, men ändå måste jobba, letar febrilt efter folk. "Är på semester." "Kommer åter 10/1." "Jag är inte här just nu, men om du lämnar ett meddelande..."
GAAAH!
Nästa år åker jag till ett varmare land i tre veckor över jul, tror jag.
Och hur i hela fridens dar får folk ihop DET?
Förr i världen var minsann inte föräldrarna lediga när barnen hade jullov, sportlov eller sommarlov. Om man inte klarade sig själv hemma, fick man vara hos mormor eller en kompis. Ett tag var jag vissa mornar hos en hemmavarande kvinna en gata bort. Vi kände inte varandra alls, men det gick fint. Hon hade en fin hund som jag brukade gå ut med.
Mamma och pappa, de jobbade ju.
Inte fick de gå tidigare från jobbet - eller komma senare - bara för att jag hade inskolning eller för att vi gick halvdagar! Och när det var lov var vi hemma. Jag och syrran sprang på alla lovaktiviteter som fanns. Kommunen anordnade sagoläsning på bibblan, det var skridskoåkning på rinken vissa tider, friluftsfrämjandet hade skidåkning, det var billig bio i Folkets hus.
Men nu har någonting hänt.
När det är skollov är det ingen som jobbar. Nästan.
Det är stört omöjligt att få tag i någon och kunna göra sitt jobb!
Och till fritids och dagis är det bara mina barn som kommer under lovveckorna.
Jag förstår ingenting.
Jobbar folk så himla mycket övertid, att de har komptid att ta ut för alla dessa skollov? Eller har de egentligen deltidsanställningar, som de lägger ut som heltid vissa veckor för att kunna vara hemma på loven, klämdagarna och tidiga onsdagarna?
Jag får inte ihop det.
Men på en tidigare arbetsplats såg jag exempel på hur det gick till åtminstone där. Folk stannade hemma och "jobbade hemma" när det var studiedag. "Jamen, mina barn klarar sig faktiskt inte själva!" (Konstigt nog svarade de inte på jobbtelefonen på flera timmar. Inte på mail heller.) Eller åkte kl 16 varje dag (fast de inte kom förrän halv 9), därför att "annars hinner jag inte hämta på dagis". Eh - va?
I sak förstår jag fullkomligt. Det är - som jag har sagt många gånger - nästan omöjligt att jobba heltid och vara förälder, det tycker jag faktiskt. Men då får man ju ordna det för sig! Antingen jobbar man deltid, eller så använder man fritids och dagis. Eller så får en snäll släkting hämta och lämna och passa på loven. Jag vet att det finns föräldrar som tycker att det är för dyrt att betala för en fritidsplats "bara för de där loven". Ja kära nån - vad ska man säga? Det är liksom det som fritids är till för! Eller så får ju ungarna vara hemma själva då. Några andra alternativ finns inte.
Det har liksom blivit självklart. "Nä, då är det ju jullov, då måste jag vara hemma, du vet: Ungarna." Och så blir de som inte har barn eller familj på något sätt tvungna att jobba.
Och jag som faktiskt har barn, men ändå måste jobba, letar febrilt efter folk. "Är på semester." "Kommer åter 10/1." "Jag är inte här just nu, men om du lämnar ett meddelande..."
GAAAH!
Nästa år åker jag till ett varmare land i tre veckor över jul, tror jag.
tisdag 4 januari 2011
Ungdom
En vän protesterade mot att bli kallad ungdom vid 27 års ålder. Hon jämställde det med att bli kallad tonåring, att det var något nedsättande i detta.
Jag vet inte, jag.
Jag tycker nog att det är lite fint med ungdom.
Ungdom är man ju innan man stelnar i sina föreställningar.
När man fortfarande är flexibel, äventyrslysten och orädd.
Då man ännu tar strid för det man tycker är fel, när man inte är rädd för att förlora allt man har samlat på sig.
Ungdom - det ligger ett härligt skimmer över det ordet för mig.
Vuxen - hur kul låter det?
Villa, Volvo och vovve?
Fast å andra sidan, att ha vuxna åsikter och ta vuxet ansvar är ju bra grejer.
Och ungdom beror väl på sammanhanget. Tro det eller ej, men i vissa sällskap blir jag också kallad ungdom, trots att jag snart är 40 år och har hus, bil och katt. Fast jag tycker inte att det är ett problem.
Om det finns folk som använder ordet "ungdom" i nedsättande ordalag, så är det lömskt. Det är antagligen samma människor som använder härskartekniker. Mobbarna från skolan eller de som måste hävda sig i vuxen ålder. De som vet hur de ska sticka in kniven och vrida om där det gör som mest ont.
Kanske är det därför de använder ungdomskortet mot min vän.
Mot mig använder de konstnärskortet (dvs att jag är en flummig konstnär som inte begriper någonting och inte kan läsa en budget).
Det är inte oss det är fel på, inte orden heller. Att vara konstnär eller ungdom är väl fint? Nej, felet ligger hos dem som missbrukar orden och förtrycker utan att ha fog för sina åsikter.
Jag säger som Thåströms underbart betitlade cd:
Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.
Jag vet inte, jag.
Jag tycker nog att det är lite fint med ungdom.
Ungdom är man ju innan man stelnar i sina föreställningar.
När man fortfarande är flexibel, äventyrslysten och orädd.
Då man ännu tar strid för det man tycker är fel, när man inte är rädd för att förlora allt man har samlat på sig.
Ungdom - det ligger ett härligt skimmer över det ordet för mig.
Vuxen - hur kul låter det?
Villa, Volvo och vovve?
Fast å andra sidan, att ha vuxna åsikter och ta vuxet ansvar är ju bra grejer.
Och ungdom beror väl på sammanhanget. Tro det eller ej, men i vissa sällskap blir jag också kallad ungdom, trots att jag snart är 40 år och har hus, bil och katt. Fast jag tycker inte att det är ett problem.
Om det finns folk som använder ordet "ungdom" i nedsättande ordalag, så är det lömskt. Det är antagligen samma människor som använder härskartekniker. Mobbarna från skolan eller de som måste hävda sig i vuxen ålder. De som vet hur de ska sticka in kniven och vrida om där det gör som mest ont.
Kanske är det därför de använder ungdomskortet mot min vän.
Mot mig använder de konstnärskortet (dvs att jag är en flummig konstnär som inte begriper någonting och inte kan läsa en budget).
Det är inte oss det är fel på, inte orden heller. Att vara konstnär eller ungdom är väl fint? Nej, felet ligger hos dem som missbrukar orden och förtrycker utan att ha fog för sina åsikter.
Jag säger som Thåströms underbart betitlade cd:
Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.
måndag 3 januari 2011
Fantastisk natur!
Varje dag serverar naturen något nytt.
En fantastisk vy, en härlig doft, en frisk vind.
Upplevelser för alla sinnen, i de mest fantastiska former.
Härom dagen såg jag en helt otrolig himmel på en av mina promenadrundor. Det var solnedgång och solen var gyllenorange. Hela nedersta stråket mot horisonten var gyllene, och ovanför låg ett grålila molntäcke där olika tippar av molnen lyste ceriserosa. Till det svarta grantoppar och blåvit snö. Magnifikt! Och spektakulärt. Vem annan än naturen hade kommit på att kombinera de där färgerna? Ingen designer hade vågat. Och vad mer är: Naturen "pulled it off"!
Varje kväll jag kör bil, kantas vägen av tusen gånger tusen diamanter. Det gnistrar helt fantastiskt i snön. Så otroligt vackert att jag nästan glömmer bort att titta på vägen!
Och mornarna... Solen stiger upp över åsen bakom vårt hus och snön ändrar stegvis färg från isblå till kritvit. Och när himlen - som idag - är ljusblå med lätta, vita moln, är det otroligt vackert.
I morse, ute på vår trapp, såg barnen två tassavtryck som präglats in i is. Pyttesmå spår, gulligt som tusan, precis bredvid varandra. En installation som på en konsthall säkert hade hetat "på egna ben", och beskrivit tonåringens första stapplande steg mot vuxen.
Man kan inte annat än förundras.
Vilken lycka! Vilka upplevelser!
Och det är heeelt gratis.
En fantastisk vy, en härlig doft, en frisk vind.
Upplevelser för alla sinnen, i de mest fantastiska former.
Härom dagen såg jag en helt otrolig himmel på en av mina promenadrundor. Det var solnedgång och solen var gyllenorange. Hela nedersta stråket mot horisonten var gyllene, och ovanför låg ett grålila molntäcke där olika tippar av molnen lyste ceriserosa. Till det svarta grantoppar och blåvit snö. Magnifikt! Och spektakulärt. Vem annan än naturen hade kommit på att kombinera de där färgerna? Ingen designer hade vågat. Och vad mer är: Naturen "pulled it off"!
Varje kväll jag kör bil, kantas vägen av tusen gånger tusen diamanter. Det gnistrar helt fantastiskt i snön. Så otroligt vackert att jag nästan glömmer bort att titta på vägen!
Och mornarna... Solen stiger upp över åsen bakom vårt hus och snön ändrar stegvis färg från isblå till kritvit. Och när himlen - som idag - är ljusblå med lätta, vita moln, är det otroligt vackert.
I morse, ute på vår trapp, såg barnen två tassavtryck som präglats in i is. Pyttesmå spår, gulligt som tusan, precis bredvid varandra. En installation som på en konsthall säkert hade hetat "på egna ben", och beskrivit tonåringens första stapplande steg mot vuxen.
Man kan inte annat än förundras.
Vilken lycka! Vilka upplevelser!
Och det är heeelt gratis.
söndag 2 januari 2011
Sudda, sudda bort din sura min!
En tur på stan gör mig fundersam. Varför har så många människor - och framför allt kvinnor - alla linjer i ansiktet nedåt?
Munvinklarna strävar ner, vilket gör att munnen ser missnöjd och missunnsam ut.
Kindvinklarna under näsan är djupa. Inget leende lyfter upp kinderna och drar upp mungiporna.
Ögonen bara ÄR. Inte en glimt av glädje, humor eller ens intresse. Överlägsenhet, snorkighet, trötthet och stress är det de utstrålar.
Jag hoppas att det bara är en "gå på stan-mask" som de tar på sig, de här människorna. Att de är sprudlande, energiska, engagerande och positiva privat, därhemma. Kanske är det bara ett sätt att stänga ute folk, när det är för många intryck.
Jag hoppas det.
Det ser så jobbigt och tråkigt ut.
Och det skapar osäkerhet och trycker ner andra, bryter broar och sprider misstämning.
Tänk om alla dessa surisar kunde klistra på ett leende i stället!
Även om de inte riktigt kände det i hjärtat, skulle de snabbt märka hur mycket roligare allt blir. De skulle snabbt märka hur mycket trevligare alla människor skulle bemöta dem. Snabbt skulle de därför också BLI gladare!
Gullan Bornemark var nog något på spåren...
Sura miner gör ingen glad!
Munvinklarna strävar ner, vilket gör att munnen ser missnöjd och missunnsam ut.
Kindvinklarna under näsan är djupa. Inget leende lyfter upp kinderna och drar upp mungiporna.
Ögonen bara ÄR. Inte en glimt av glädje, humor eller ens intresse. Överlägsenhet, snorkighet, trötthet och stress är det de utstrålar.
Jag hoppas att det bara är en "gå på stan-mask" som de tar på sig, de här människorna. Att de är sprudlande, energiska, engagerande och positiva privat, därhemma. Kanske är det bara ett sätt att stänga ute folk, när det är för många intryck.
Jag hoppas det.
Det ser så jobbigt och tråkigt ut.
Och det skapar osäkerhet och trycker ner andra, bryter broar och sprider misstämning.
Tänk om alla dessa surisar kunde klistra på ett leende i stället!
Även om de inte riktigt kände det i hjärtat, skulle de snabbt märka hur mycket roligare allt blir. De skulle snabbt märka hur mycket trevligare alla människor skulle bemöta dem. Snabbt skulle de därför också BLI gladare!
Gullan Bornemark var nog något på spåren...
Sura miner gör ingen glad!
lördag 1 januari 2011
Tänk på Josef!
På julafton snyftade jag åter till "Himlen i min famn". Givetvis fick jag förklara mig för nytillkomna gäster (se tidigare inlägg).
Medan jag målar upp bilden av den nyförlösta förstföderskan som står med storhet i famnen, ensam under himlens stjärnor, avbryter Sonen, 9 år:
- Synd om MARIA? Tänk på Josef! Det var ju inte ens hans barn!
Vad ska man säga?
Medan jag målar upp bilden av den nyförlösta förstföderskan som står med storhet i famnen, ensam under himlens stjärnor, avbryter Sonen, 9 år:
- Synd om MARIA? Tänk på Josef! Det var ju inte ens hans barn!
Vad ska man säga?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)