Funderingar kring kristendomen

Jag är inte kristen. Inte i egentlig mening i alla fall. Efter att ha blivit uppfostrad som ateist och i ett naturvetenskapligt perspektiv, varit ung i freds- och miljörörelsen har jag så här mitt i livet börjat fundera på tro och religion.

Det här är vad jag har kommit fram till: Tro gillar jag. Religion inte alls.

De senaste åren har jag också haft intressanta pratstunder med en mycket intelligent och kristet insatt person. Här är några av de saker som vi har vridit och vänt på... Ta dem för vad de är: En samling funderingar. Kanske kan de leva vidare inom dig?


Funderingar kring kristendomen - Jesu lära

Vår kristendom kom inte till oss i ren form, som det var tänkt. Många av judendomens seder och bruk smittade över på kristendomen. Gamla testamentet var ju det som Jesus satte sig upp mot! Han var rebellen som revolterade. Och ändå finns det med i Bibeln. Varför? Det var svårt för de judiska männen kring Jesus att ta till sig hela budskapet, att släppa det gamla. De var inte trygga i det nya, behövde det gamla att luta mot.

Bygg inga tempel kring mig, sa Jesus. Kyrkorna behövs inte.
Det kan inte ha varit ett populärt budskap i de patriarkala systemen kring Medelhavet... I början var kristendomen precis sådan. Det var en direkt, samverkande, religion som växte sig stark just beroende på allas direktdeltagande. Givetvis blev det ett hot både mot samhällets maktstrukturer och de religiösa strukturerna. En tro utan kyrkor innebar ju ingen makt via byggnader/kapital.

"Det ska inte finnas en präst mellan dig och mig. Maktstrukturer har ingenting med tro och kärlek att göra." Konstigt nog har den delen av Jesu budskap helt kommit i skymundan. Men med detta uttalande förlorar förstås en hel yrkeskår sin mission...

Visst återföds vi! Det är därför vi ska göra vårt bästa, både mot oss själva och andra.
Bitarna om återfödelse plockades bort på 300-talet e K vid kyrkomötet i Nicea. Det ansågs olämpligt att tro på återfödelse, eftersom människor då inte skulle anstränga sig tillräckligt i detta livet. Dessutom fanns det ju risk att de då inte kunde skrämmas lika lätt...

Helvetet finns inte. Däremot kan dödsögonblicket upplevas som ett rent helvete, eftersom vi då får uppleva allt det vi har orsakat andra människor i livet. Är det skärselden, då vi känner det vi har gjort under livet? Har du gjort mest gott, torde det kännas som en kort stund. Har du däremot gjort illa, känns det säkert som en evighet.

Kvinnor ska självklart ha samma status som män i allt! Nedan är ur Thomas-evangeliet (som inte har publicerats i Bibeln). Här är ordet "man" samma som för "människa", tror jag.
"Simon Petrus sade till honom: Låt inte Maria vara bland oss. Kvinnor är inte värdiga Livet.
Jesus sade: Se, jag skall själv leda henne för att göra en man av henne, så att också hon kan bli en levande ande lik er män. Ty varje kvinna som gör sig själv till man skall komma in i himmelriket."

Att vända andra kinden till handlar inte om att vara mesig. Det är provocerande icke-våld! Gandhi hade samma taktik: Låt våldsförarna förstå idiotin i deras uppförande genom att vi bara tar emot.

Det goda, Gud, den helige ande, är det gemensamma som binder oss samman. Vi upprätthåller och stärker det genom att vara osjälviska, omtänksamma, empatiska, flexibla och förstående. Det finns ingen djävul. Däremot finns det en "svart" sida i varje varelse: Det är egot. MEN DET BEHÖVS OCKSÅ! Utan ego, ingen självbevarelsedrift, ingen överlevnadsinstinkt – och i förlängningen ingen kropp, inget liv. Det handlar därför om balans, som yin och yang.

And by the way: Jag tror inte för ett ögonblick att Jesus fegade ur på korset. "Fader, varför har du övergivit mig?" handlar inte alls om att han inte ville vara med om korsfästelsen. Det hade han ju vetat hela tiden, drivit på för att det skulle ske. Har ni sett Jesu sista frestelse? På korset får han en vision om sitt liv i en flashback i den filmen. Kanske var det egentligen tvärtom: Jesus fick se en flashforward av vad hans kristendom skulle bli och blev oerhört upprörd över hur misstolkat och förfelat det blev. Då hade jag också känt mig övergiven av Gud...

Våra kroppar är våra tempel. Det innebär att vi ska vörda dem och se dem som heliga. Därför ska vi också bejaka våra instinkter och inte alls se ner på våra lustar. Kroppen och själen är skapta av samma Fader, av ljuset. Det sägs på olika sätt på upprepade ställen i olika texter. Nedan ur Thomasevangeliet:
"Jesus sade: Varför sköljer ni utsidan av bägaren? Förstår ni inte att Han som gjorde insidan också är den som gjorde utsidan?"

De saktmodiga skola besitta världen. Jag tror att det handlar om att när man är stillsam, lugn och förnöjd, har man allt man vill ha: Man äger hela världen. Det handlar absolut inte om att man ska vara mesig och ha jämnmod. Tvärtom. Men de som söker, kommer alltid att känna sig lite oroliga. Även om de ska finna.
"Må den som söker fortsätta söka tills han finner. När han finner skall han bli oroad, och när han blivit oroad skall han förundra sig, och han skall härska över alltet."

När man älskar sig själv, älskar man hela skapelsen/helheten. Älska din nästa såsom dig själv - kanske är det en uppmaning till att verkligen älska sig själv? Hur många kan säga sig älska sig själv lika mycket som andra närstående? Hur många sätter sig själv i första rummet? Att bara säga orden: "Jag älskar mig själv" kan vara oerhört svårt.

Förlåt dig själv, och du förlåter hela världen. Om alla förlåter sig själva, är alla handlingar förlåtna. Då kan vi börja läka. Och om du förlåter dig själv, är sannolikheten att du förlåter andra betydligt högre... Men du är ansvarig för dig själv inför Gud - inte inför en präst som kan ge avlat eller be för dig.