En skola i kris?

Det pratas mycket om skolan nu för tiden. Vass kritik riktas mot läroplaner, betygssättning, lärarutbildningen, föräldrarnas inställning och jag vet inte vad. Alla slänger skit på alla, och trots att samtliga verkar tycka att det är superviktigt med en bra skola, så dalar våra barns resultat i de internationella mätningarna.

Jag tror att man gör klokt i att stilla sig lite och tänka.
Ifall det nu är så att vi har försökt göra bra skola i årtionden, och inte riktigt lyckas – kan det vara något annat som är fel då?
Kan det faktiskt vara så att det är något som är fel på en mycket mer djupgående nivå?

Sverige har ju varit ett föregångsland när det gäller skolplikt och obligatorisk skolgång. Vi har varit duktiga.
Dessutom är vi ett mycket innovationsinriktat land. Allt nytt går som smör i Sverige – vi är bäst i världen på att anamma nya saker.

Det är spännande att ställa sig frågan:
Är vi ett föregångsland även i detta med skolkris?
Är det så att vi är "först ut" att inse att hela skolsystemet är fel, förlegat och inte alls anpassat till vår nutid?

Skolan har inte förändrats så värst mycket sedan 1842.
Elever går fortfarande till en skolbyggnad, sätter sig i en skolsal i en skolbänk och lyssnar på en lärare som planerar och leder undervisningen i ett avgränsat ämne. Vid ett visst klockslag går alla ut, rastar av sig, för att sedan återvända. Då byter man kanske ämne, och fördjupar sig i exakt 40 minuter i detta, varpå man återigen byter fokus eller rastar sig.

Är det här ett rimligt förhållningssätt 2014?
Min första tanke är att det här med ämnen är förlegat.
Det kanske var adekvat när målet "bara" var kunskap, men inte idag. Idag behöver vi förstå sammanhang, vi måste både ha djup och bredd, vi måste förstå komplexa skeenden. Den som inte kan koppla ihop saker, som inte kan dra slutsatser eller förstå övergripande skeenden, är ohjälpligt efter eller förlorad.

Visst behöver vi kunna räkna! Men helt ärligt: Hur mycket att matematiken i skolan använder vi oss av i livet? Datorer räknar ut allt åt oss. De flesta av oss behöver inte kunna räkna varken indexjusterade värden eller använda kosinus. Däremot behöver vi eventuellt FÖRSTÅ det, men det är ju en helt annan sak. Kanske räcker det ifall vi lär oss räkna procent, göra en hushållsbudget och enklare ekvationer?

Och läsa och begripa vad vi har läst är en bra sak. Då kan vi t ex läsa om saker som hände förr, dvs historia, förhoppningsvis för att kunna förstå olikheter i kulturer och varför världen ser ut som den gör nu. Men behöver vi verkligen veta hur många stadsstater det fanns i Grekland ett visst årtal?

För mig känns det som att vi är fast lite i tanken att kunskap är att veta saker. Är det sant? Och är det i så fall målet med skolan, att ge eleverna kunskap?

Om jag fick önska mig något för mina och andras barn, så skulle det bli:
– Att de lärde sig läsa, skriva och räkna på någon sorts basnivå.
– Att de fick nödiga kunskaper i omvärldskunskap.
– Att de fick fortsätta vara nyfikna och hade lust att utforska världen.
– Att de lärde sig att kritiskt granska, värdera och diskutera.
– Att de fick respektera sina känslor och lärde sig ta hand om sin egen kropp och själ.
– Att de lärde sig ansvar, empati samt hittade en balans mellan att jobba och njuta.
Jag tänker att det räcker ganska långt. Lär man sig det i skolan? och: Behöver man gå 12 år i skolan för det?

Och tanke två: Vad är det förresten med den här utbildningsnojan, att alla ska vara högutbildade? Att vara utbildad behöver ju inte betyda att man är kompetent eller driftig eller utvecklingsbenägen eller någonting annat som för världen vidare. Kan det vara så att vi i stället blir mer och mer stöpta i samma form och förlorar innovationsvilja och kreativitet?

Och det här med att sitta på en fysisk plats ett visst klockslag…
Det är en tredje märklighet!
Idag borde vi kunna tillmötesgå allas olika önskemål kring tider genom att undervisa digitalt. För vi lär oss ju också i olika takt och på olika sätt. Då kunde vi kanske få hålla på med det vi är inne i så länge som vi behöver, utan att titta på klockan. Eller avbryta ifall något är riktigt jämrans trist.
Varför ska vi då samla ihop oss i stora grupper, så att lärarna får slita hund att försöka anpassa undervisningen individuellt? Att mötas kan givetvis ge massor med fördelar, men är det MÖTET vi är ute efter – och de sociala bitarna – kanske vi ska fokusera på det då när vi ses i skolan? Prata med varandra, lyssna på varandra, utbyta kunskaper, leka. Inte sitta tysta i ett klassrum och lyssna på en person.

Kanske vi skulle börja om med skoltänket.
Fråga oss de viktiga frågorna:
Vad behöver världen och samhället?
Vad behöver vi som människor?
Vad behöver vi som individer för att göra det mesta av våra liv till glädje för så många som möjligt?

Jag är rätt säker på att det varken är kosinus eller stadsstater i Grekland.

ROT men inte RUT – den yttersta diskrimineringen?

Jag följer intresserat debatten om ROT och RUT. Vänstersidan kräver att RUT-avdraget upphör för att upplösa en bransch där "kvinnor ur lägre samhällsklasser arbetar som pigor för medelklasskvinnor". ROT, däremot, ska få vara kvar. Ingen nämner något om att män ur lägre samhällsklasser arbetar som drängar för medelklassmännen.

Som husägare har jag själv haft nytta av ROT vid några tillfällen. RUT har jag bara haft glädje av när vi flyttstädade Smålandshuset efter flytten till Gotland. Denna begränsade erfarenhet till trots, måste jag göra ett inlägg i debatten:

Vafan är det frågan om?

För det första: Varför är det finare att vara dräng än att vara piga?
Varför är det finare att spika ihop ett golv än att dammsuga detsamma?
Varför är det finare att tvätta och städa min bil, än att tvätta och städa mitt hem?

Personligen tycker jag inte att det är det.
Jag råkar tycka att det är ett hedervärt jobb att städa. Själv har jag ägnat otroligt många timmar åt att städa och skrubba toaletter, på många av mina jobb, trots att jag har en högskoleutbildning i marknadsföring. Att ha en ren arbetsplats, att kunna erbjuda sina kunder ett fräscht ställe, det tycker jag är viktiga saker.

Är då problemet att städningen ifråga pågår i hem, i stället för på arbetsplatser?
Ja, för det pågår sexuella trakasserier och blir många tunga lyft och olämpliga arbetsförhållanden, menar några. Det är viktiga argument! Men ett litet inpass: Det pågår sexuella trakasserier överallt. Det är en samhällsfråga, inte en RUT-fråga. Och om städarnas arbetsförhållanden är dåliga, bör de protestera och säga till sina chefer. Som i sin tur borde ställa krav på beställaren. Och behöver de hjälp med att lyfta de här frågorna, får vi hjälpas åt.

För ställer krav gör nämligen de "manliga" branscherna.
De kräver byggställningar, säkerhetsställningar och annat.
Kostsamt för beställaren, men oundvikligt.
Att de som utför hushållsnära tjänster inte känner att de kan ställa samma krav, är bekymmersamt, men kan givetvis lösas. Till exempel genom att man diskuterar problemet och gör något åt det. Inte genom att strypa RUT.

För det andra: "Pigor åt medelklassKVINNOR?"
Här ligger ett djupt kvinnoförtryck begravt… Det är alltså underförstått att det är kvinnans ansvar att städa hemmet. HERREGUD! Har vi inte kommit längre? Säger vi någonsin att bilreparatören tjänar dräng för medelklassmännen? För med den mossiga världsbilden är väl bilarna i så fall männens ansvar?

Nej, det är ett orimligt argument.
Om vi plockar bort det tydliga kvinnoföraktet i den formuleringen, och fokuserar på själva "piga-argumentet": I så fall är ju alla som jobbar i serviceyrken pigor och drängar. Eller till och med alla som gör något som vi själva skulle kunna göra, vilket i stort sett gäller alla yrken utom möjligen hjärtkirurg. Varför är det mer okej att gå till frisören och få hjälp med hårklippningen än att få hjälp med disken? Ärligt talat är det inte särskilt svårt att klippa sig. Självklart blir det kanske inte lika fräsiga frisyrer, men är det då alltså vår utseendefixering som legitimerar frisören?

Vi lever idag i ett samhälle där vi har delat upp arbetet. Idag skickar vi iväg våra sopor, vi köper våra kläder färdiga, vi handlar mat som någon annan har odlat och någon annan tar hand om det som rinner ut i vårt avlopp. Man kan absolut ha synpunkter på det här, men det bygger ju hela samhällsstrukturen på! Att då hetsa upp sig över att någon får städa upp någon annans skräp, är ju snobberi på hög nivå.

Nej, jag ser den här debatten helt annorlunda.
För mig handlar det om att man skuld- och skambelägger en hel bransch och alla människor som jobbar i den. Det är inte ett "riktigt" jobb, det är inte "fint", det är "oseriöst" och det handlar om att ta hand om andras "skit". I dessa argument skapas ett kvinnoförtryck, här upprätthålls klassamhället.

Vad kommer man att uppnå genom att skrota RUT?
Absolut ingenting av det som är tokigt kommer att bli bättre.
Fortfarande kommer människor att se kvinnor som sexuella mål, som ska utsättas för trakasserier. Fortfarande kommer människor att se städning som något fult, kanske i ännu högre grad. Fortfarande kommer lågutbildade att göra högutbildade tjänster – och tvärtom, ska tilläggas.

Kravet på att skrota RUT men behålla ROT och resten av tjänstesektorn är i mina ögon ett förtryck, den yttersta diskrimineringen.

Vänliga jord

Det finns de som längtar ut i rymden.
De vill söka nya världar, sväva viktlöst och få nya stjärnor i ögonen.

Jag känner tvärtom.
Jag är så TACKSAM över att bo på den här underbara planeten!

Här är vackert, varmt och vänligt.
Luft som går att andas.
Vatten, som regnar ner från himlen och sparas i jorden. Drickbart, friskt, klart och fantastiskt gott. Som släcker törst!

Jord och hav som förser oss med mat.
En generös och tillåtande växtlighet.
En äppelkärna kan bli till ett helt nytt träd! Som ger 100 äpplen om året i minst 20 år. Där varje äpple kan ge ett helt nytt träd…
Fantastiskt.

Hav, som inte bara ger mat, utan också svalka.
Och som vi kan färdas på.
Vintertid kan vi till och med gå på det i vissa delar av världen!

Ett djurliv som är rikt och varierat.
Vackert, spännande och i en fantastisk balans.
Trots denna artrikedom, är vi som människor inte hotade av något djur. Vi behöver inte skydda oss eller se oss om varje dag när vi lämnar hemmet. En och annan spindel eller orm är farlig, men kan enkelt undvikas.

Vi är fria här.
Fria att simma, leka, dansa, sjunga, skapa med våra händer, laga fantastiska maträtter, prata, skratta, hitta på historier och kramas.

Vi lever i en så härlig värld.
En vänlig värld.
En vacker, levande, frisk och mjuk värld.

Det finns oändligt många planeter i världsrymden.
Än så länge har vi inte hittat en enda som är så människovänlig som vårt jordklot.
Jag längtar inte iväg.
Jag är lycklig över att vara här!