Shoppinglista för mataffären

För alla er som tycker att det är svårt att hitta bra mat i affären: Här är min shoppinglista. Jag fokuserar på näringsrik mat, med så lite miljöpåverkan som möjligt. Det finns massor gott! Kanske kan du få några tips? Håll till godo i så fall! :)

1 Grönsaker och frukt
KRAV och eko. Ibland kan det slinka ner en liten melon eller mango, men bara för att det är så gott och så svårt att hitta eko... Eftersom jag äter fin-fina kosttillskott, tänker jag att jag klarar enstaka avsteg från principerna.
Ju mer närproducerat, desto bättre. Strunta helt i allt som är importerat från Sydamerika och liknande.
Följ säsong.
Nötter och frön KRAV: Valnötter, hasselnötter, mandel, pinjenötter, pumpakärnor, sesamfrön, linfrön, psylliumfrön, paranötter när jag hittar.
Torkad frukt eko.
Frysta bär KRAV.

2 Kött, fisk, ägg
Fisk från ishavet, vildfångad: Pinklax, Chumlax, torsk, sej, kolja, makrill. Sill i burk. Tonfisk och makrill i burk.
Kött, eko och KRAV: Lamm, nöt (ibland) - speciellt färs - och kyckling. Lufttorkad skinka från Italien (naturbetad). Viltkött ibland.
Ägg: Endast KRAV.

3 Drycker
Juice, eko eller KRAV.
Blanddrycker KRAV från t ex Finnerödja (tranbär är jättegod).
Öl, finns EKO på Systemet. Annars Staropramen, som smakar minst konstlad (vet ej om den är bättre än någon annan, men inbillar mig det).
Cider, eko, till barnen. Inte alls mycket socker i den.

4 Mjölkprodukter
Absolut endast KRAV! Naturell yogurt (full fetthalt), filjölk 3% eller gammeldags filmjölk när den finns, gammeldags mjölk, smör, bregott, créme fraiche, grädde.

5 Stockvaror
Sylt, eko eller KRAV. Konserver, eko eller KRAV: Krossad tomat och bönor i tetrapack. Olivolja, sesamolja, balsamvinäger, kokosfett i glasburk, majs, champinjoner.
Mjölprodukter, eko eller KRAV: Dinkel (både siktat och grovt), bovetemjöl, kikärtsmjöl (bra till köttbullar).
Råris KRAV, basmatiris KRAV, mathavre KRAV, matdinkel KRAV, quinoa KRAV. Cornflakes KRAV, musli KRAV.
Baksaker, eko eller KRAV: Kakao, brunt socker, honung.

6 Kryddor och sånt
Eko och KRAV så långt det går (handlar faktiskt mycket på nätet).
Salt: Havssalt.

7 Bröd och kex
Undviker, bakar själv.
Om det inte går, köper jag t ex Danskt rågbröd eller kavring.
Kex: KRAV-märkta tunnbröd och Digestive-kex samt de där salta kexen som inte innehåller transfett (står på förpackningen).

8 Övrigt
Tvättsåpa eller Skona tvättmedel. Blekmedel Skona, att tillsätta till vittvätt då det behövs.
Rengöringsmedel: Såpa, citron, ättika.
Tvål, lotioner, schampo osv: Enbart naturliga tvålar från hälsokosten, inga petroleumbaserade.

Har jag kommit ihåg allt? Det är i alla fall jättelätt att handla numera! Jag behöver liksom inte titta på alla varor - det är så få jag vill ta med hem. I varje disk är det bara en eller två varor som intresserar mig... Handlar på några minuter! Det gäller bara att hitta de här pärlorna, så kan man gå direkt till dem.

Lycka till!

Barn, grupper, roller och mobbning

Efter att jag såg filmen Återträffen, började en mängd funderingar surra runt i mitt huvud. En av dem gällde det här med att barn skapar roller för sig själva och åt varandra, roller som sedan upprätthålls tills man kommer till ett annat sammanhang.

Min erfarenhet är att barn i de lägsta årskurserna i skolan – årskurs 1-3 ungefär – mest är sig själva. Konflikter uppstår mellan individer, inte mellan grupper. Man byter kompisar lite då och då, utgår ifrån sina egna behov och är lite mer som man är.

Någonstans i årskurs 4 börjar något annat hända.
Några blir "coola", andra blir "töntar". Somliga kanske blir totalt ignorerade.
Och vi som vuxna försöker väl kämpa emot det här, men jag har en känsla av att vi förlorar kampen.

På olika sätt, med olika medel, insocialiseras barnen därför i roller. Ibland kanske man lägger grunden för dem själv, ibland får man definitivt hjälp eller blir till och med tilldelad en. Kanske för att ens föräldrar är på ett visst vis, eller för att man bor i ett speciellt hus.
De här rollerna är oerhört svåra att bryta. Man brukar byta skola för att kunna etablera sig på nytt. Galet.

Det är lite Flugornas herre över det här, tycker jag.
De som inte inordnar sig i den sociala stegen, råkar ut för saker.
Och det går högt upp i åldrarna! På Lundsberg tar man till strykjärn för att tvinga människor att inordna sig i ledet...

Kan vi människor inte umgås i grupp utan en rangordning?
Måste det vara någon som är ledare, någon som är hackkyckling, och olika nivåer däremellan?
Det verkar så.

Jag tänker att det är ett hundbeteende.
Hundmänniskor söker alltid bekräftelse av dem som de upplever står över dem själva. Hundmänniskor gillar att ha en dominant ledare, som man kan beundra och försöka imponera på. Hundmänniskor viftar på svansen uppåt och morrar nedåt.
Hundmänniskor gillar grupper.

Kattmänniskor däremot, är inte lika grupporienterade.
Visst kan de acceptera en ledare, men bara så länge de tycker att ledarskapet tar gruppen åt rätt håll – enligt deras åsikt. Så länge det gynnar deras personliga motiv är de med i gruppen. Smörar för någon gör de i alla fall inte. Och de umgås lika gärna med de "i bottnen" som övriga, bara för att visa att de inte bryr sig om rangordningen.

Är det kattmänniskorna som blir utsatta för mobbning?
För att de ifrågasätter normerna och rollerna?
Kanske. Men inte bara.
En och annan hundmänniska torde också råka illa ut, när de utmanar ledarna till exempel.

På något sätt känns det här lite lågt.
Och onödigt.
Inte behöver vi det, intelligenta varelser som vi är?

Kanske beror det här på att vi slänger in barn i grupper, som kommer att bestå under en längre tid – flera år – och som de själva har väldigt liten möjlighet att påverka? Är grupperna för stora, får individerna för lite plats? Eller har vi släppt för mycket av vuxen-disciplinen, så att de tar över ledarskapet på barnnivå?

Jag vet inte. Det tål dock att tänkas på...

Föräldraskap och det mest grundläggande

Jag har varit mamma i drygt tolv år. Innan dess jobbade jag med barn och ungdomar. Beslutet att bli förälder tog jag inte lättvindligt. För mig var det en komplicerad fråga, med ansvar, fokus, tid, karriär, bostadsbeslut och mycket annat inblandat.

Som nästan alla andra föräldrar, har jag många åsikter om barnuppfostran.
Som tur är!
Jag tänker att de föräldrar som INTE har åsikter om barnuppfostran är märkliga. Om man bara är förälder utan att ha över huvud taget funderat över vad man ger vidare, så riskerar man att göra ganska mycket dumt. Har man tänkt lite kring sitt föräldraskap, har man givetvis idéer om hur man ska förhålla sig till barn.

Det är bra.
Alla borde tänka mycket på det och klura ut hur de vill göra och vara.

Någon vill ha en fri uppfostran, där det barnet hittar sina egna vägar.
En annan vill ha regler och ordning och ge barnet ramar.
En tredje vill stimulera social samvaro, en fjärde lyfta de kreativa aspekterna och en femte vill att barnet ska satsa på skolan.

Allt det här får grönt ljus i min bok.
I alla fall så länge det har någon sorts medvetenhet bakom sig.
Vad jag däremot inte förstår och inte accepterar, är när man missar att lära sina barn respekt.

Att respektera andra och sig själv är grundläggande.

Oavsett vilken inriktning man har i livet och för barnuppfostran i övrigt, anser jag att man måste lära sina barn respekt. I det sammanfattar jag sådant som att respektera att människor är och väljer att göra olika, att andra har lika stor rätt till världen (eller leksaken) som du, att andra har känslor och påverkas av vad du gör och liknande företeelser.
Det handlar om att förstå att man själv inte är facit.

Jag avskyr respektlösa människor.
Jo, det gör jag.
AVSKYR.
För de blir hänsynslösa.
Människor som inte låter andra prata, som skriker och väsnas så att andra inte kan jobba, som tar andras saker, som förlöjligar och förnedrar andra, som kräver mer uppmärksamhet/saker/tid än andra, som dumpar sina känslor i andras knän utan eftertanke. Och så vidare. Människor som mest tänker på sig, sitt, sina. Människor som inte bryr sig hur de påverkar andra.

Att inte respektera andras behov, känslor, utrymme skapar en gräslig hänsynslöshet. I den tidsålder vi lever nu, där narcissism är vardagsmat och fokus på individualitet har blivit till en tävling i att hävda sig och sitt, ser jag för lite av respekt.

För mig är det absolut grundläggande.
Om vi inte visar respekt för varandra, så hamnar vi i mycket destruktiva beteenden. Och om vi inte visar respekt mot andra, hur kan vi då förvänta oss att de tänker respektera oss, våra åsikter och val och handlingar?

En grundläggande respekt.
Det är vad jag önskar att alla barnuppfostringsmetoder kunde baseras på.
Då kan den fria uppfostran fortsätta vara fri - så länge det inte går ut över någon annan.
Eller så kan man sätta upp regler och ramar, så länge de inte begränsar för någon annan.
Givetvis kan man satsa på social samvaro, kreativitet eller plugg också, på en respektfull bas.

Om jag fick önska mig en sak, så skulle det vara det.
För med en respektfull inställning till livet, förstör vi inte miljön. Vi hatar inte människor på grund av deras hudfärg eller religion. Vi slår inte djur eller människor, vi förtrycker inte människor på grund av kön, vi mobbar inte, vi stjäl inte eller saboterar för någon.

Kan vi respektera varandra?
Jag tror det.
Och kan vi komma överens om att försöka göra det, så löser vi ganska många och stora frågor...

Återträffen - fantastiska film!

Jag har sett inte bara årets bästa film, utan en av de bästa filmerna jag någonsin sett: Återträffen av Anna Odell. Först: SE DEN! Om du har planerat att se den, så gör det först och läs detta inlägg senare. Om du av någon outgrundlig anledning inte kommer att se den, så fortsätt att läsa. Väldigt kort kommer här vad jag personligen uppskattade mest med filmen.

Beröm 1: Underbar idé!
Att göra en film om hur en klassåterträff kunde ha gått till om man tog bladet från munnen, är lite genialiskt redan där (del 1). Att dessutom göra det utan en idoliserad huvudroll, är ännu bättre. Anna Odell låtsas inte vara perfekt, det är ingen uppgörelse där hon går ut segrande. Det är bara en jobbig konfrontation, där mobbingoffret inte håller klädsamt (och förväntat) tyst längre.

Beröm 2: Del 2 äger!
Anna Odell bjuder alltså in sina riktiga klasskompisar för att de ska få titta på filmen och säga sin mening om den. Tyvärr är ingen av dem tillräckligt stor i sinnet för att svara på den fråga hon ställer i filmens inledning: "Hur får vi våra roller och varför upprätthåller vi dem?" Åskådarna, eller de egentliga huvudpersonerna i hennes film, är istället helt självfixerade, ifrågasätter bara bilden av dem själva och söker på något sätt Annas förståelse. Den totala narcissismen avslöjad.

Beröm 3: Snyggt utlämnande!
Skådespelare spelar förstås i del 1, men även möten och telefonsamtal med de riktiga klasskamraterna görs av skådespelare. Snyggt!Det blir nästan en dogmafilm, men utan att utlämna de verkliga personerna.

Beröm 4: Modigt!
Det här är verkligen en diskussion vi behöver ta. En obekväm diskussion, som Anna Odell har vågat ta till sin spets. Fruktansvärt obekvämt och underbart! Utan affektion, utan "vinnare/förlorare-diskussioner", utan alltför mycket ledning lyckas hon leda oss som biopublik till en mängd frågor: Hur kan vi tillåta att barn och ungdomar behandlar varandra så fruktansvärt dåligt? Hur kan vi acceptera att grupptillhörighet kräver dessa stiliserade roller? Och hur kan vi acceptera att killarna dominerar gruppen totalt?

Beröm 5: Bra skådespelare!
För en gångs skull spelar skådespelarna i en svensk film inte över. Trovärdigt, ärligt, rent, avskalat. Jag drar en lättnadens suck.

Det här är en viktig film.
Den startar funderingar, många funderingar. Som bra konst ska göra.
- Varför skapar och återskapar barn dessa roller i varje grupp?
- Måste det finnas några som är utanför för att skapa ett "innanför", en grupp?
- Är klassformatet galet förlegat och dumt?
- Är åldersindelade klasser i skolan verkligen bra?
- Alla dessa "nördar" som vill få upprättelse tar sig långt i världen. Hur påverkar det demokratin och gemenskapen, synen på världen som ett?

Frågor, frågor - och inga svar. Funderingarna fortsätter...

En blöt yllefilt

I 23 år har jag bott i Småland. Det är större delen av mitt liv och hela mitt vuxna liv.

Det har varit lärorikt. Bland annat har jag förstått att Sverige inte ser ut, uppför sig och är som Stockholmsområdet. Jag har lärt mig andra sociala koder, öppnat upp för andra världsbilder, blivit extremt entreprenöriell och faktiskt också färgat min dialekt en smula.

Jag har trivts i Småland. Tills alldeles nyligen.
För några år sedan började Småland kännas kvävande och förlamande.
Det var som en blöt yllefilt låg över mig, påverkade min andning, tyngde över mitt bröst, höll nere mina armar och ben.
Jag kan inte beskriva det bättre än så.
Varför? Inte vet jag.
Det var väl dags för mig att röra på mig, helt enkelt.

I somras flyttade jag.
Till Gotland, för det var där min själ redan bodde.
För lite drygt fyra månader sedan blev jag alltså gotlänning på heltid.

Det första som hände, var att jag blev av med filten.
Sedan släppte smärtorna i korsbenet/bäckenet.
Därefter kändes det som om jag tappade 10 år, blev yngre.
Kreativiteten och chill-faktorn ökade.

Inbillning, tänkte jag.
Det är nog bara för att jag har hamnat i ett annat sammanhang.
Men så åkte jag till Stockholm en sväng...

I Stockholm har jag varit regelbundet. Jag har föreläst, behandlat, träffat goda vänner, ätit god mat och shoppat. Det har blivit några gånger om året de senaste fem åren.

När jag nu kom till huvudstaden, upptäckte jag något märkligt.
Jag var inte samma person som sist jag var där.
Något dramatiskt hade inträffat.
Allt kändes annorlunda: Mitt förhållningssätt, andras reaktioner, mötet med vännerna.
Allt såg annorlunda ut: Byggnader, tunnelbanan, människor på gatan.

För första gången på över fem år, blev jag inte stressad och trött av resan och Stockholms tempo. Inte heller var jag orolig över att ta mig mellan olika okända adresser eller över tids- och måltidsplanering.

Jag var inte längre i underläge.
Jag var på topp!

Den blöta filten hade trillat av. Jag kände mig återigen som den unga, vilda, vackra, otyglade som jag var i min ungdoms dagar. Oåtkomlig, osårbar – men mjukare än då, mer öppen.

Mina vänner bekräftade: "Du är förändrad, en ny person."
Och så, den yttersta bekräftelsen: "Du har bytt dialekt. Det gick fort!"
Ja. Förändrad, jag håller med. Inte en ny dialekt, men tillbaka till min ursprungsdialekt. Ny, fast ändå inte: Samma inuti, bara utan skal, utan oro, utan dämpning.
Utan yllefilt.

Och jag trivs! För första gången på många, många år känner jag mig fri.
Obunden, otvungen – och lite farlig.
Det känns som om jag kan hitta på nästan vad som helst... Se upp! Den fria, otyglade, orädda är tillbaka. Vem vet vad hon tar sig för?

Så märkligt livet kan vara.

Prylar

Sedan jag gick in i väggen, har jag utvecklat en sorts allergi mot prylar.

Saker som ligger synliga stressar mig riktigt rejält.
En filt, hopskrynklad i en soffa, stör.
En bok på en bänk irriterar.
Ett kvitto i en skål värker.

Det kanske beror på att jag känner stress över att de borde städas bort. Prylen innebär en oskriven att göra-lista. Eller så blir prylarna en påminnelse om brist på kontroll.

En konstig sak är dock att de stressar mig lite även om de ligger på sin plats. Speciellt när det är många saker som trängs på samma ställe och i synnerhet om sakerna inte passar ihop riktigt.

Om jag är i ett rum med mycket saker — även om de är fint ordnade i skåp och lådor — blir jag yr och trött. Jag undrar varför! Kan själva energiansamlingen, som varje pryl faktiskt är, uppmärksammas av något sinne? Då tänker jag på saker som gjorts av människor. Ute i naturen, i skogen eller vid havet, är det ju massor av saker och detaljer, men där känner jag inte att det är jobbigt.

Inomhus krävs fria ytor, utrymme och ordning i skåpen för att jag ska må bra. Det tar en hel del av min tid och energi, men det får det göra. Alternativet skulle skapa stress för hela mitt system!

Undrar om det är något övergående...

Individualitet kontra grupptillhörighet

Jag har en fundering kring det här med att välja väg, att ha en alternativ livsbana eller yrkeskarriär. Själv har jag viss erfarenhet ifrån detta, eftersom jag har varit danslärare/koreograf samt håller på med alternativa behandlingar.
I båda dessa roller har jag känt att jag bryter mot normen på många olika sätt.

Jag kan acceptera det.

Om man ska svettas hela dagen, finns det ingen anledning att klä sig i jeans och tröja. Man sätter på sig träningskläder med vidd och utrymme redan från början. Kanske uppskattar man också färger på ett annat sätt när man lever av sin kreativitet och kanske vågar man mer när man hela tiden övar på att uttrycka sig och presentera sin vision inför andra.

Om man jobbar med alternativa behandlingar, är naturmaterial i kläderna ett måste. Bygel-BH går bort (metall fungerar dåligt ihop med energitekniker) och så även de flesta smycken. Kanske har man också en annorlunda frisyr, eftersom man inte längre vill använda kemiska produkter i håret. Lösnaglar, botox, läppförstorande läppstift går förstås också bort.

Man ser annorlunda ut.
Ofta gör det att andra behandlar en annorlunda.

Vad jag däremot inte förstår, är att folk som väljer alternativa vägar verkar morfa ihop sig med varandra. De går liksom "all in" och blir som stereotypen för den här alternativa gruppen.

Lite tillspetsat:
Den som lever av sin konst, får plötsligt svårt att passa tider och betala räkningar. Hen lever i ett hem där fokus ligger på att kunna ta sig igenom högarna, städning är ett okänt begrepp. Familjens barn har långt hår och ovårdade naglar och kommer till skolutflykten utan matsäck.
Alternativterapeuten blir totalflummig. Klär sig antingen enbart i vitt eller i batikfärgat. Det eldas rökelse och gås runt med pinglor, det ligger kristaller i rummets alla hörn. Hen har bara fotriktiga skor och sminkar sig aldrig, ägnar sig åt frigörande dans och gör regelbundna tarmsköljningar.

Man går alltså in i gruppens format, blir en lika fin kopia i den nya gruppen som alla andra är i den stora gruppen. Det tycker jag är konstigt.

Att välja en alternativ väg, borde innebära att man tänker själv och bestämmer själv vad man vill anamma. Inte att man tar en ny mall och ställer in sig efter!

Ibland kan jag lacka ur totalt på det här. Det är nämligen så att övriga i gruppen rynkar på näsan åt alla som inte riktigt följer mallen... Då är man inte en "riktig" konstnär/alternativare eller vad det nu kan vara. Köra BMW och ha märkeskläder som alternativare? Nänänä. Ha ordnad ekonomi och bo i ett slickt hus? Nänänä. Måste det alltid vara så svart/vitt? Kan inte en konstnär vara superordentlig eller en alternativare gå i högklackat? Hur tråkigt blir inte det? Och hur många småintresserade blir rädda, så att man fjärmar i stället för att närma sig? Dessutom tror jag att det hämmar individen själv. När man faller in i kollektivet, tror jag att konstnären blir mindre kreativ och alternativaren blir sämre på att hela.

Jag fattar inte den här grupptillhörighetsgrejen.
Hela idén var ju att vi skulle bryta mot normen! Då kan vi väl för tusan inte falla in i en annan norm.

Nä. För mig tyder det mer på osäkerhet i vad man står för än något annat. Och visst kanske man lockas in till mer och mer "konstigheter" ju längre man lever i det annorlunda – men varför kan det inte få spreta lite mer?