Barn som har allt

Idag har barn förskräckligt mycket saker. Hela arsenaler av dockor och transformers och Hanna Montana-grejer och tekniska prylar och spel.

Ändå leker barn sämre än när vi var små, tycker jag. Det känns ibland som om de inte riktigt orkar vara kreativa och hitta på lekar. Mycket enklare då att bli matad, som i TV-spel, Wii, Playstation eller internetspel.

Mina ungar vill ofta göra något med skärm. (Det är vårt begrepp för allt sådant, spel och TV.) Det får de inte. Om vi förvägrar dem skärm en dag, så blir de mycket mer leksamma. Då kommer fantasin igång, de springer ut mer, de blir självgående.

Det är som om skärmarna hypnotiserar dem.
De blir gnälliga, glömmer att gå på toaletten och att äta, vill inte bli störda.

Lite läskigt...

Ibland sitter de på golvet och klagar för att de har ingenting att göra. Och ändå är hela garderoben full av leksaker! Då brukar jag föreslå att de ska städa. Antingen är detta hemska hot tillräckligt för att de ska aktivera sig. Eller så börjar de faktiskt att städa och hittar massor av leksaker som de inte har lekt med på länge. Förtjusta tjut och glada tillrop: "Mamma, titta vad jag hittade!" Att det sedan inte blir så städat spelar ju mindre roll...

Vi som är föräldrar borde tänka till. Man behöver faktiskt inte så mycket saker! Vad är det vi lär våra barn? Jag känner flera barn som får leksaker för mellan 3 och 5 tusen kronor var, varje jul och födelsedag! Det är sjukt. Föräldrar som kommer med hela kundvagnar fulla av leksaker. Det är omöjligt att leka med så många saker. Och varför ska man lära sina barn att man får allt? Att bli vuxen blir tufft...

Nej, jag tror att man gör sina barn en tjänst om man låter dem förstå pengars värde. Att säga nej gör inte ont! Det är bara lite jobbigt... :)