lördag 30 juni 2012

Den försvunna strömmingen

Strömming finns i Östersjön. Det är samma fisk som kallas sill på västkusten (och i Blekinge/Skåne), jag tror den byter namn i Kalmarsund.

Strömmingen i Östersjön mår inte bra.
Den innehåller nämligen otroligt höga halter av dioxin.
Så höga halter att den är förbjuden att sälja som mat.

Däremot får den fiskas, efter ett undantag utfärdad av EU 2001.
Fiskas, men inte säljas som mat.
Så vad gör man med den?

Ja, ett tag gjorde man hönsfoder av den.
Tyvärr gick dioxinerna över från höna till ägg, så då klarade äggen inte livsmedelskraven och fick inte säljas som mat.

Sedan gjorde man konstgödsel av den.
Fast utan att rena den förstås.
Men det konstgödslet blev förbjudet i Sverige ganska snabbt.

Däremot inte i Polen.

Trist nog rinner nästan alla deras vattendrag ut i – just det, Östersjön.
Och folk äter givetvis de livsmedel som odlas med dioxinkonstgödslet. Kanske även i Sverige, vad vet jag.
I vilket fall som helst, kan det inte brytas ned.

Och ibland undrar jag, när jag ser fiskmåsarna kretsa över en nygödslad åker mitt på fastlandet... Kanske importerar svenska bönder grejer från andra sidan Östersjön?

fredag 29 juni 2012

40+ och svårt att gå ner?

Så stod det i en annons på min Facebook-sida.

Jag är inte förtjust i den här specialanpassade reklamen. Det känns halvt otäckt när allt till höger är skräddarsytt för mig, beroende på min profilbild och min personliga information.

Den här gången fick annonsen dock mig att tänka.
Och det är ju alltid bra.

40+ och svårt att gå ner? (I vikt, får man förmoda. Inte ner för trappan. Tror jag i alla fall.)
Ja, det är något som många upplever.
Det blir svårare att gå ner i vikt ju äldre man blir.

Men... då kanske man inte SKA gå göra det?
Tänk om det faktiskt är så att kroppen slår bakut?
Att den vägrar att se ut som "idealet": En 16-årig pojke?

Det spelar knappt någon roll vilken kultur man tittar på: Kvinnor över 40 år är inte trådsmala. De är faktiskt rätt stadiga och stabila, trots att de äter växter, frön och fisk och aldrig har sett socker eller onyttigt fett.

Det kanske ska vara så.
Det kanske är vårt ideal som är fel.

Jag börjar mer och mer ifrågasätta sjukvårdens "idealvikt" också. Den baserar sig på någon 25-årig, fysiskt aktiv person, som gärna är långdistansare. Alla är inte likadana. Dessutom tycker jag att sinnebilden av "hurtiga" människor är alldeles för inriktade på prestation och att dessa personer latent har en hyfsat hög stressnivå i kroppen. Det tycker jag varken är hälsosamt eller eftersträvansvärt.

Nej, jag har inga problem med min vikt, brukar jag säga.
Det enda problem jag stöter på, är klädfabrikanternas oförmåga att tänka stort.

onsdag 27 juni 2012

Reality check

Rätt ofta känner jag mig som en utomjording.
Det har blivit värre och värre med tiden.

Även om jag då utvärderar mig själv och kommer fram till att jag är "ok" (om än inte "normal"), så är det lätt att förfalla till desperation ibland.

Är det bara jag som är tänker så här?
Är det tokigt att göra på det viset?
Ska jag anpassa mig?

Men då: Tadaaa!
Då stiger de fram: Vännerna.
De äkta och sanna, som man gillar.

De skrattar bort oron, berättar att de tänker likadant, att de tampas med samma problem. Och att det minsann är helt ok – mer än det, det är de andra som är konstiga.

Och så får man skratta.
Åt sig själv, åt de andra och med sin vän.

Reality check.
Den behövs.

Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.
Titeln på en platta av Thåström.
Bland det bästa jag vet. Titeln, alltså.
Jag förstår precis hur han kände. Tror jag.

måndag 25 juni 2012

Socialt utmanad

Jag lider (lite lätt) av en åkomma, som jag egentligen vill uttrycka på engelska: Jag är "socially challenged".

Med detta vill jag belysa att det finns flera typer av handikapp. Man kan uppleva livet som utmanande på många plan, till exempel mentalt eller fysiskt. Jag, däremot, upplever ökande utmaningar på det sociala planet.

I mitt tidigare liv var jag oerhört social. Jag var duktig på att smälta in, att se gruppens behov och fylla dem. Det var på sätt och vis det som var min framgångsformel. Jag kunde reglerna och var bra på att spela spelet.

För många år sedan slutade jag spela med. Jag var också borta från mitt välbekanta sammanhang så länge att reglerna hade ändrats, så plötsligt kunde jag heller inte dem. När det handlade om att lära sig allt på nytt, och försöka att passa IN utan att AN-passa sig, blev det svårt.

Jag valde då att vara sann mot mig själv och inte slipa ner mina kanter. Folk får väl ta mig som jag är, tänkte jag.

Ganska snart insåg jag att det nog inte var det lättaste.
En person som inte följer reglerna och inte har samma drivkrafter som andra (rädsla, acceptansbehov osv) är svår att hantera för många människor.

Och det blir bara värre.
Nu har jag jobbat med mig själv och min personliga utveckling i många år. Själv är jag nöjd med vad jag har åstadkommit hittills, även om det finns mycket som jag ska ta tag i framöver. Problemet är bara att ju mer jag närmar mig den person jag vill bli, desto sämre fungerar jag in i sociala sammanhang.

Varför?
För att jag inte kompromissar.
För att jag tänker på annat än gemene man.
För att jag ser saker för vad de är utan slöjor.
För att jag analyserar allt.

Och det är inte socialt accepterat.
Man ska prata om bilmärken och semesterplaner.
Inte om tidens vara eller icke vara.

Tyvärr fungerar det inte heller att vara tyst.
När jag sitter i min egen lilla värld och följer konversationen tyst och leende, upplevs det nämligen också som utmanande. Genom att inte delta, är jag ett hot mot de gängse reglerna och därmed mot gruppens existens.

Är du inte med mig, så är du mot mig.
Visst var det så han sa, César?
Om man inte deltar och är likadan, så är man inte en del av VI och blir därför automatiskt en av DOM.

Just nu har jag ingen lösning på det här problemet. I min egen verklighet, t ex när jag är behandlare eller föreläsare, fungerar allt toppen. Där gäller mina regler, jag kan vara hur som helst, eftersom jag är ensamvarg och folk bara behöver relatera till mig. I det sammanhanget upplevs jag nog som trevlig, social, tänkande men lättsam. Ska jag däremot vara med i någon form av grupp, blir det jobbigt.

Egentligen inte för mig, men för alla andra.
Jag ser hur de våndas, hur de kämpar för att förstå sig på mig, för att få med mig, eller peta tillbaka mig på den plats som de har upprättat åt mig.

Det är bara det att jag väljer att inte göra så.

Socialt utmanad, socially challenged.
Det är det jag är. Jag har inte redskapen, inte förmågan, inte ens viljan.
Tur att jag trivs med att vara ensam.

söndag 24 juni 2012

Mindrevärde

Det finns många människor som har ett behov av att trycka ner andra.

De är mycket måna om att alla runt omkring dem ska känna sig små och dåliga.
Detta för att de själva tycker att de är usla.

Fast oftast vet de inte om det.

De letar fel och brister, klagar på allt och alla och försöker trycka på alla knappar som startar igång skuld och skam.

Ofta har de skarpa munvinklar, rynkor i pannan och hopknipna ögon. Man kan riktigt se hur ansiktet är vant vid att fördöma och förtala.

Det är synd om dessa människor.
Livet har hanterat dem illa.
De känner sig mindre värda och är olyckliga.

Missnöje och ilska, skuld och skam, sprider sig runt dem.
Det är inga roliga följeslagare.
Folk drar sig undan, vill inte umgås.
De som ändå försöker stanna kvar, trillar lätt in i jargongen och ogillar sig själva efteråt.

De små, ledsna och arga människorna.
Undrar vad som skulle hända om man la en varm hand på deras axel och sa:
– Jag vet att du mår dåligt. Jag ser dig. Du är en god människa som bara ärrats av dålig behandling. Du är fin, vacker och värd precis lika mycket som alla andra – precis som du är. Du är värd att älskas.

Antagligen skulle personen i fråga skaka av sig, välja att inte förstå, kanske till och med snäsa något surt. Men kanske, kanske, på sin kammare komma lite närmare sig själv.

Det är nog i alla fall värt ett försök.

lördag 23 juni 2012

Äta varje dag

Tänk, vilken lycka att få äta varje dag! Till och med äta sig MÄTT varje dag.

Det är minsann inte många som får det.

Jag läste någonstans att det endast är 5% av jordens befolkning som lever i sådant välstånd. Det låter förfärligt i mina svenska, oskyldiga öron, men det kanske är sant.

Jag älskar att känna mättnad. Inte vara vrålmätt, men sådär nöjd så att magen slutar påkalla uppmärksamhet. Det är en ljuvlig känsla.
I många år kände jag aldrig det. När andra beskrev mättnad, förstod jag inte riktigt vad de pratade om. Jag var aldrig hungrig heller, blev bara irriterad och möjligen trött.

Detta för att jag hade sabbat alla kroppens signaler genom att aldrig lyssna.

Nu, när jag har återfått hunger- och mättnadskänslorna, är jag överlycklig. Det är ju ljuvligt!

Och om människor överäter i vår del av världen, är det inte särskilt konstigt. Vi är inställda på ett liv i svält, eftersom de flesta svälter på jorden och vi har gjort det i så många generationer tidigare. Därför äter vi så mycket vi kan.

Sedan kanske det också har att göra med störningar i rotchakrat, men det tar vi en annan gång...

onsdag 20 juni 2012

Den giftiga alkoholen

Jag är uppvuxen i en familj där det var självklart med alkohol, men där det samtidigt inte existerade några problem med att hantera den. Vin dricker man till mat, man kan dricka en fördrink medan man lagar mat och vid festliga tillfällen dricker man nubbe till sillen och/eller whiskey, portvin eller likör till kaffet.

På något sätt det där typiskt belevade sättet att dricka.

Själv har jag gått igenom olika alkoholfaser i mitt liv.
Jag drack ingenting före 17 års ålder.
Sedan festade jag ganska mycket fram till ungefär 28.
Därefter blev det lugnt. Numera nästan aldrig.

Maken och jag köper vin när någon hälsar på.
Då dricker vi 1 dl var och gästen får sitt.
Resten lagar vi mat på.

Drinkar dricker vi aldrig och min halvflaska med fint portvin som jag fick för ett halvår sedan är fortfarande mer än halvfull, fast det är bland det godaste jag vet.

Igår provade jag alkohol igen.
En liten välkomstdrink med sprit i.
Ett ganska stort glas vin.

Inatt ville jag krypa ur mitt skinn.
Hela min kropp skrek: "Vad har du GJORT?"
"VAD har du släppt in i din kropp?"
"Det här är ju GIFTIGT!"

Hela dagen idag har jag bara velat få tiden att gå.
Detta för att giftet ska passera, försvinna ut ur mig.
Nu, kl 18, börjar det kännas ok.

Huvvaligen.
Att så lite alkohol kan sätta spår i kroppen nästan ett helt dygn efter intagandet! Förfärligt och läskigt. Definitivt en anledning att bli helnykterist. För så himla gott är det inte.
Och dessutom luktar man fyllgubbe om kroppen dagen efter.
Ofräscht.

måndag 18 juni 2012

Känslan skapar smärta

I vår västerländska sjukvård har vi dragit någon sorts fiktiv gräns mellan det fysiska och allt annat. Det som finns är det man ser, kan man väl sammanfatta det hela.

I österländsk medicin tänker man hälsa på minst fyra plan: Fysisk, mental, emotionell och andlig hälsa. Alltså är det bara en fjärdedel som "syns".

När jag jobbar med kroppar, gör jag det på samtliga plan. Några punkter vid axeln kan påverka den mentala öppenheten och den emotionella kapaciteten. Andra punkter, på rumpan faktiskt, ger effekt på självbilden och den emotionella mognaden. Ja, samtidigt som de hjälper mot ischias, förstås.

I varje fysiskt problem sitter kopplingar till emotionella trauman, som har givit mentala mönster och givetvis påverkat andligheten (=din syn på du och världen).

Exakt HUR starka dessa kopplingar är, fick jag bevis på i helgen.

Jag har haft mycket problem med min rygg genom livet. Bland annat har jag haft en långlivad kotförskjutning med en "försliten" disk. Detta problem har jag dock inte känt av på 10 år ungefär.

I helgen pratade vi om förmågan att hantera kriser. Jag berättade för barnen att jag suger i sådana sammanhang, att jag bara gråter och försöker gå undan. Bland annat berättade jag om när jag blev påkörd. Jag hade fått en whiplash, åkte ambulans till sjukhuset, ringde min man och sa att han inte behövde komma in till mig. Nej, det var bättre att han stannade hemma och tog hand om katterna. !!! Helt galet, förstås.

Medan jag berättade detta, kände jag hur den där gamla kotan drog snett i ryggen. Rent fysiskt började jag luta och jag fick jätteont. Under kvällen förvärrades det, jag sov dåligt på natten, vaknade stel som en gammal tant. Arg var jag också.

Så insåg jag att det var en gammal känsla. Jag var arg på min stackars make för att han inte kom in till sjukhuset den där kvällen. Så jag sa det till honom. "Men du ville ju inte det", sa han på det där typiskt manliga sättet. "Jo, men jag ville inte vara till besvär", sa jag. "Jag är arg för att du inte förstod att jag behövde dig". Schvipp, så släppte det i ryggen. Efter några timmar hade musklerna slutat krampa och jag var återställd.

Tänk, så fantastiskt!

Känslan skapade rent fysiska besvär och smärta.
Ingenting annat kunde ha gjort det.

Så när man har ont, kan det vara idé att fråga sig:
Vad vill kroppen berätta nu?
Är det dags att ta itu med något, gammalt eller nytt?

För en sak är säker: Tar man inte itu med det, så kan man vara heeelt säker på att det kommer att dyka upp igen...

söndag 17 juni 2012

Vardag och semester

Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen:
Mitt liv ska inte hänga på semester.

Det känns heltokigt att jobba som en galning, stressa, vara trött och eländig 47 veckor om året och sedan leva upp i 5.

Jag är glad att jag efter många års stressande har insett att vardagen är allt. Att varje vanlig dag måste vara härlig och skön för att jag ska kunna njuta av livet och vara frisk.

Semester – visst är det jätteskönt!
Men faktiskt inte nödvändig.
Inte när man trivs med vardagen.

När varje dag är rolig och trevlig, man hinner vila tillräckligt och känner lust till livet, då blir semestern inte så värst nödvändig.

I år tänker jag: Semester? Nu? Varför det?
Sommar-Sverige är fantastiskt, livet är skönt.
Jag behöver inte vara ledig.

Men faktiskt ska jag vara helledig några veckor, så att vi kan åka till vårt älskade Gotland. Resten sparar jag till i höst, när det är regn och rusk. Då tycker jag att livet är lite svårare, så då känns det härligt att vara ledig.

Men annars är jag vardagsledig.
Jag har ett lagom tempo på mitt liv och njuter av de lediga stunderna!

lördag 16 juni 2012

Städat och sorterat i hjärnarkivet

Jag undrar hur informationen lagras i hjärnan.
Det måste vara världens bästa förvaring!

Tänk, så mycket information det ryms där.
Även om man inte alltid hittar rätt information på en gång, brukar polletten trilla ner efter en stund. Jag föreställer mig långa gångar med arkivhyllor, fullstoppade med väl etiketterade lådor. Och så jobbar det en liten vithårig farbror där, som vet precis var allting är. De gånger det tar lite tid att hitta informationen, beror det på att han måste klättra upp på en stege eller gå väldigt långt bort i arkivet. Han är ju trots allt inte ung längre.

Men så är det ju inte alls.
Det begriper jag ju.
Det är bara den militära sidan av mig som uppskattar bilden som sådan.

Dessutom tror jag att det minsann är olika ställt med arkiveringsprinciperna i olika hjärnor. Själv har jag alltid varit strukturfascist: Jag kan inte förstå att folk blandar ihop nivåer, ämnen och grupper. Det liksom ryser i hela min kropp och jag vill skrika "NEJ, de sakerna HÖR INTE IHOP, ser ni inte det?".

Kanske är det för att jag är totalt beroende av att det är ordning. Annars kommer jag inte ihåg någonting. Jag är den där sorten som måste hitta saxen i rätt låda, för annars vet jag inte var jag ska leta. Om inte nyckeln ligger i just det rätta facket i just den väskan jag trodde den var, blir jag handfallen.

För den lille gubben som jobbar i mitt hjärnarkiv, är nämligen inte som alla andra.
Trots att det är väldigt ordnat i arkivet, hoppar han från hylla till hylla. Än det ena, än det andra plockar han ihop och slänger fram allt som frisbees i hjärnan. Det gäller för mig att prata fort, för snart kommer nästa informations-frisbee.
Från flera personer (vars åsikter jag värderar högt) har jag fått omdömet att ha märkliga associationsbanor. Jag är superexpert på att spela Rappakalja och ljugspel av olika slag – jag vet knappt vad som är hittepå och vad som är sant i alla fall.
Ber man mig associera till något, kan man få fjorton olika svar, varav vart och ett kan rendera en inlåsning med tvångströja. Jag har lärt mig att lägga band på mig (bara tänka, inte säga), men ni skulle bara veta hur det ser ut innanför pannbenet...

Så det är en jädra tur att det är sorterat och ordnat däruppe.
När han väl tar paus, ligger allt i sina lådor i ordnade gångar.
Jag kan stilla och lugnt hämta fram det jag vill ha.
Men Shhhh! Väck inte arkivgubben!

fredag 15 juni 2012

Skolavslutning

...att vi den nåd besinna som räcker året om.

Det är väl ungefär vad jag kommer ihåg från mina egna skolavslutningar. Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid, Flaggan vajjar på sin stång och någon käck låt till, blommor till fröken och syréndoft.

Viktigast av allt: Det var en kort dag i skolan. Och sedan började det låååånga sommarlovet!

När jag gick i ettan, firade vi skolavslutning i kyrkan. Det var fint.
Men så tyckte skolledningen att det inte var lämpligt, så från och med årskurs två firade vi alltid avslutningen på skolgården. Det var också fint.

Jag hade aldrig några speciella åsikter om det där.
Huvudsaken var ju att man fick någon sorts avslutning.
Och att den var lagom kort, så man hann cykla och bada efteråt.

Vad jag minns, var det heller inga diskussioner om detta.
Jag tyckte att det verkade solidariskt mot de som kom från andra länder – och för de som inte trodde alls, för all del.
Kyrkan hade ju ändå inte med saken att göra, tänkte jag.

Idag diskuteras detta igen.
Nu för att det har skett ett förtydligande i Skollagen i frågan.
Det är inte längre valfritt att fira i skolan: Det avråds från detta.
"Inga konfessionella inslag" råder förbudet.
Givetvis kan det tolkas, som alla lagar...

Och jag tänker: Hur känns det om vi vänder på det?
Om vi säger att alla skulle fira avslutning i en moské t ex?
Hur känns det? Jag känner mig obekväm, faktiskt.
För jag vet inte reglerna. Och jag skulle känna mig utanför.
Ännu värre: Om det skulle firas i en dödsdyrkar-krypta?
Jag skulle faktiskt vägra.

Nu har vi inte längre någon statskyrka. Den är avskaffad.
Detta för att det ska råda religionsfrihet på riktigt.
Att avskaffa kyrkobaserade avslutningar är väl en helt logisk följd av det, tänker jag.
Jag tycker nog inte att det är något att hetsa upp sig över.
Värre saker finns att ta itu med.

torsdag 14 juni 2012

Latmasken

Långsam och slö, men ändå kraftfull på sitt sätt.
Sån är den, latmasken.

Den får mig att säga "inte just nu" och "jag tar det i morgon".
Det är också latmasken som gör att jag tar en kopp te och kryper upp i soffan framför en film, i stället för att städa eller rensa ogräs eller gå en lång promenad innan jag trillar i säng på kvällen.

Det är konstigt det där.
I hela mitt liv har jag skämts för det här beteendet.
Jag har piskat mig att hoppa upp ur soffan, tvingat mig att göra NU.
Men då blev jag sjuk.

Så jag tänker nu: Jag är som jag är.
Och det är tydligen att vara lite lat och gilla att skjuta upp saker.
Det får väl vara ok, det med.

För det märkliga är att jag mår toppen när jag lyder latmasken.
Dessutom tycks saker hända alldeles av sig självt, utan att jag behöver göra ett jota.
Vissa saker blir till och med "icke-saker" under tiden jag väntar.

Hur praktiskt som helst!

Så när latmasken gör sig hörd nu, så försöker jag lyssna.
Är det bara lättja, eller finns det en annan bakgrund?
Kanske är det bara min själs sätt att kommunicera?

onsdag 13 juni 2012

Barndop

Jag är inte barndöpt, dvs mina föräldrar namngav mig utan en kyrklig ceremoni. Detta för att min far är övertygad ateist. Inte heller min lillasyster döptes.

När jag var liten, var det ovanligt, men vi tyckte nog aldrig att det var en stor sak. Inte jag i alla fall. Mamma och pappa hade ju förklarat varför: Att det var för att vi skulle få välja själva och fritt ta ställning ifall vi ville bekänna oss till någon religion – och i så fall till vilken.

Som tonåring gick jag därför och konfirmationsläste i Svenska kyrkan, helt enkelt för att ta reda på vad jag trodde. Någon vecka före konfirmationen, pratade jag med prästen och berättade hur jag trodde och tänkte samt frågade om han tyckte att jag skulle konfirmera mig eller ej. (Det var nämligen några saker jag inte riktigt var överens med svenska kyrkan om.) Prästen såg oerhört förvånad ut, och efter ett fint samtal kom vi fram till att jag var ett konfirmand-ämne. Då döpte jag mig.

Jag valde då själv mitt bibelord och fick vara med och planera själva ceremonin. Det kändes fint. För mig blev det verkligen någon sorts vuxenhetsrit: Jag tog ett eget, vuxet beslut angående min tro och började resan där. Sedan konfirmerades jag också.

När mina barn föddes, tyckte jag därför att det var ganska givet att de inte skulle döpas. Varken min make eller jag är heller aktiva i kyrkan, så det fanns ingen som helst anledning att tvinga in våra barn i något.

Men då – hände det märkliga ting!
Vår bypräst hörde av sig, både per brev och telefon.
Visste vi att barn som inte döps inom tre dagar, riskerar att komma till helvetet?
Jodå, Svenska kyrkan.
Vi fick också bibelord skickade till oss med samma innehåll.

Släktingar hörde av sig.
Vad nu, men varför, och vi som ville komma på dop...
Någon skickade en gammal dopklänning som gått i arv.
Antagligen skulle den få oss att tänka om.

Vi bara skakade på huvudet.
Men jag kan tänka att många skulle fallit till föga.
"Äsch, vad gör det. Är det tradition i släkten, så..."
Och kanske: "Jag blev döpt, det skadade inte."

Fast det är väl ungefär samma argument som man använde förr för barnaga. De som tyckte att aga inte behövde förbjudas, sa ungefär så. "Det har man alltid gjort och mig blev det folk av ändå". Kanske inte det bästa argumentet...

Givetvis är det varje förälders eget val.
Samtidigt tycker jag att det kan vara klokt att låta barnet få välja.
Jag tror att det låter barnet/ungdomen ta ställning på ett annat sätt.
Och jag är ju en "sucker" för medvetna val... :)

tisdag 12 juni 2012

Fixa kroppen - går det?

Den fysiska rörligheten i kroppen är rent mekaniskt beroende av skelett, muskler, senor och ligament. Skelettet hänger inte ihop alls utan de andra. Det är bara ryggraden, bäckenet och skallen som sitter ihop. I övrigt faller alla delar av på ett skelett.

Vi är alltså beroende av mjukdelarna för att få ihop kroppen. Och de är verkligen mjuka! En muskel kan töjas, vridas, böjas – precis som en fläskfilé – och de flesta senor är flexibla.

Är det då så svårt att förstå att vi kan ändra hela vår kropps uttryck?
Att allt (hållning, slitage, smärta) går att förändra, med kunskap och träning?
Samt att det väldigt sällan är "kört"?

Jag har sysslat med behandlingar av kroppar professionellt i dryga 5 år. En del av de saker jag har sett gör till och med mig – hyperoptimisten – helt mållös. Mina klienter överraskar mig ständigt med sina framsteg/tillfrisknanden, och jag är dagligen tacksam för att jobba med det jag gör. Problem som jag själv tänker "oj – hur ska det här gå?" bara släpper och försvinner. Det är helt fantastiskt vad kroppen kan göra, om den ges rätt förutsättningar!

Så: Ja, det går att fixa kroppen.
Faktiskt börjar jag tro att allt går att ordna.
Eller att vi åtminstone kan återgå till originalritningen, dvs bli dem vi designades för att vara från början, innan vi råkade ut för slitage.

Skulle du vilja ha tillbaka spänstigheten du hade när du var sju år?
Styrkan från 25-års åldern och uthålligheten från 18-årsåldern?
Jag tror du kan få det.

måndag 11 juni 2012

Sommaren som aldrig blir

En tveksam sommar, blyg och försiktig, smyger sig in i vårt land. Blommor blommar, frukter och bär växer, men solen och värmen saknas.

Naturen prunkar, men kalla vindar drar över landet, isvindar från ishavet. Och vi säger: "Det var mig en eländig sommar. Men SNART kommer hon nog igång!"

Jag tycker mig känna igen resonemanget, tycker att jag har hört det förut. Var det kanske... Förra sommaren? För den var väl också rätt kall och dyster, med endast några riktigt fina dagar som lyfte humöret.

Personligen tycker jag dock att vädret här uppe i den vackra nord blir sämre och sämre för varje år som går. Lite mindre sol, lite mindre värme, lite blåsigare. Blåst på sommaren? För tio år sedan blåste det aldrig på sommaren! Inte här i Mistelås i alla fall. En stilla sommarbris, kanske, men aldrig piskande blåst. Nu är det vardag, åtminstone en riktig blåsdag i veckan. Di gamle säger: "Det är tack vare Gudrun. Skogen som skyddade är borta." Men runt vår by gick det minsann inte ner några träd. Och de här vindarna kommer ju någonstans ifrån. De uppstår inte på slätterna.

Har någon form av klimatförändring startat på allvar, så att nya strömningar i havet startar nya luftrörelser? Det är komplicerade förlopp, det där. Kanske kommer vi ha mer vindar från Ishavet och Nordpolen framöver, året runt? Då blir det lite sorgligt i vackra Sverige.

På 1300-talet odlade vi persikor och vin i Sverige. Vi hade Medelhavsklimat här. På några få år förändrades sedan plötsligt levnadsvillkoren helt. På Gotland, i Fornsalen, kan man följa människornas kamp genom förändringen. Hur man först inte VILL se den. Hur man sedan tror att det kommer gå över. Hur man så småningom accepterar det oundvikliga, när vinplanteringarna dör.

Ibland tänker jag detsamma om nutiden.
Kanske vaknar vi till om några år och inser att den här tveksamma sommaren som aldrig riktigt slår till med full kraft, är allt vi kommer att få?

söndag 10 juni 2012

Fult att tjäna pengar?

I Sverige är det fult att tjäna pengar. Det anses vara förknippat med någon form av lurendrejeri och båg. På något sätt skor man sig på andras bekostnad, det är en sak som ses som säker.

Konstigt nog så tjänar nästan alla pengar i Sverige.
På något sätt får vi ju en inkomst.
Varför är det mer ok om den är "lagom" hög?
Och att det är bättre om man har fått slita ordentligt för den?

Varför får det inte bara komma lätt?

Jag, för min del, vill helst jobba så lite som möjligt –
men tjäna så mycket som möjligt.
Udda? Ja, kanske.
Grejen är ju att när väl försörjningen är fixad, kan man ju göra så mycket annat!

Väldigt många saker som jag vill göra ger inga pengar alls. Jag vill ta hand om mina barn, ge dem trygghet och upplevelser och kärlek. Vårt hus behöver pysslas om, renoveras varsamt och skötas. Ideellt arbete, som att vara styrelsemedlem i Friskolan Kronobergshed, eller folkvald politiker, tar tid. Skriva, blogginlägg och böcker samt ge råd till vilsna själar vill jag göra så ofta det går. För att inte tala om träning, naturupplevelser, odla egen mat, sy, sticka, virka, läsa böcker... Allt det där man gör för själen.

Så: Att förtjäna en hyfsad inkomst kan gärna få gå fort, så att jag hinner med det andra.
Allra bäst är det om jag kan tjäna pengar på att göra något bra.
Att jobba med barn och dans kändes bra. De blev gladare och friskare – toppen!
Att ta hand om människor med ont känns kanon. De blir också gladare och friskare.
Och att jobba med näring känns riktigt härligt, för det ger samma resultat och gäller verkligen alla!

Nuskin/Pharmanex som jag jobbar med är ett börsnoterat företag med goda finanser och stabilitet. De är etablerade i 52 länder och bedriver egenfinansierad forskning på näring, hud och världssvältens förhindrande. Ett bra företag med goda intentioner, seriöst.

Överallt i världen exploderar deras försäljning. Folk har upptäckt hur mycket bättre deras produkter är jämfört med konkurrenternas, och oerhört många vill vara med och tjäna lite pengar på dem. Utom i... Sverige. Här går utvecklingen långsamt, eftersom det inte finns tillräckligt med återförsäljare. I Norge är verksamheten fyra gånger större än i Sverige (om inte mer)!

I Stockholm, däremot, har det vaknat. Bara senaste året har det hänt enormt mycket: Folk hoppar på tåget. De inser att de kan gå ner till att jobba halvtid och förmedla kosttillskott, med bibehållen inkomst. Rekommendera andra att käka de här produkterna är ju inte svårt, eftersom de är så bra! Ingen kontantinsats, inte mycket arbete, kan jobba mycket hemifrån, och det är riktigt seriösa grejer. Låter bra, va?

Men vet du vad jag tänkte när jag blev tillfrågad? Jo, jag tänkte som folk gör mest: Vad är detta för lur? Någon pyramidorganisation där folk i toppen skor sig på fotfolket? Nä, det är ju inte det. En demokratisk fyrkantsorganisation är det. Du tjänar samma provision som de under dig på varje kund. Man samarbetar därför systerligt och broderligt, för det finns ju ingen idé att konkurrera!

Jag tycker det känns bra.
Allra bäst känns det när ADHD-pojken kommer för återscanning och mamman sitter tårögd och berättar hur hela hans beteende har förändrats på tre månader. Att han inte behöver äta medicin, att han kan hålla koncentrationen, att hans lärare är helt fascinerade. Och pojken ler lite i mjugg och säger: "Ja, men nu går alla tankarna åt samma håll!"

Eller när kvinnan med värk i hela kroppen ringer och berättar att hon inte har ont någonstans, fastän hon var på sitt första träningspass på 10 år igår. Eller flickan med kroniskt magont som plötsligt har börjat kunna äta allt det hon var "allergisk" mot – och mår toppen!

Det är roligt.
Och då är det roligt att tjäna pengar. Inte ett dugg fult i min bok.

lördag 9 juni 2012

Inte riktigt svensk

Ännu en gång får jag acceptera att jag inte är riktigt svensk.
Nu i samband med företagsledning och kulturkrockar.

En eminent föreläsare, Colin Moon, har en liten test man kan genomföra på hemsidan. Testet avslöjar ifall man är interkulturellt begåvad/kunnig.

När han pratade om svenskarna, kände jag hur det kröp i mig.
"Svensken tycker att möten är ett tillfälle att diskutera och ventilera. Besluten fattas senare, informellt, i korridoren."

?????
Är det svenskt?
Jag trodde det var dysfunktionella arbetsplatser som fungerade så.
Och att jag hade haft oturen att råka på några stycken sådana.
För mig är ju det helt horribelt!

Min åsikt är att om man vill bolla idéer, dryfta saker fram och tillbaka och fundera, får man göra det i god tid innan ett möte. Väl där, lyfter man sina bästa argument (kortfattat), lyssnar på de andras bästa argument (intresserat och engagerat) och sedan tar man ett beslut.
Och det håller man sig till, såvida inte det tas nya beslut på ett annat möte, eller chefen ger kontraorder.

Chop chop.

Tydligen är jag återigen helt osvensk.
Och jag undrar: Vad hände?
Varför tänker jag helt annorlunda än alla andra svenskar?

Jag har en svensk mor, en svensk far, uppvuxen i ett svenskt samhälle och har bott i Sverige i hela mitt liv. Hur kan det vara att jag inte kan de här sakerna? Att det inte kommer naturligt över huvud taget – att jag inte ens vet om att det är såhär?

Plötsligt förstår jag varför jag i kultursammanhang blev kallad "tuff", "militant" och "aggressiv"...

fredag 8 juni 2012

Att våga vara djup

Jag har lite svårt för det där: Att våga vara filosofisk eller djupsinnig.
Inte för att jag ogillar det – tvärtom – men jag är orolig för att inte presetera.

Tänk om jag egentligen är kvasi-intellektuell!
Och att mina tankar är dunkelt tänkta och inte leder någonstans!
Brrr... Inte roligt.

Fast ännu mer orolig är jag för att hamna i "Carpe Diem"-facket.
Ni vet de där människorna som drar till med inövade fraser, lånade citat och plattityder och tror att de är visa. Brrr, brrr och dubbel-brrr.

Så såg jag en intervju på SVT med Alexander Bard.
Oj, så befriande det var!
Han benämnde sig själv som filosof, och menade att man inte kan utbilda sig till det. Antingen är man det, eller inte. Han själv hade varit det sedan 4 års ålder, tror jag att han sa. Svårigheten med att vara Alexander Bard, var att vanliga människor var så mycket lägre stående (han använde nog ett annat ord), så att det inte var någon egentlig vits med att försöka kommunicera med dem/oss, eftersom vi ändå inte begriper vad han tänker.

Ah – där har jag min utväg!
Om jag tänker något som ingen begriper, eller som folk inte förstår storheten i, så kan jag bara skylla på att de inte är lika högt utvecklade som jag!

Nämen, så händigt.
Jag kan nu glatt fortsätta att filosofera kring allehanda företeelser, utan att oroa mig.
Tack, Alexander!

torsdag 7 juni 2012

Ljus versus materia

En insikt har börjat smyga sin in i mitt hjärta. Den handlar om motsatsen till ljus och kärlek.

Jag har tidigare funderat på vad jag tror är motsatsen till gudomlighet, eller ljuset inom oss, tillhörigheten/gemensamheten och heligheten. Min teori är att det är egot. Utan livsljuset, ingen själ. Utan egot, ingen kropp. Båda behövs, men det gäller att hålla egot lagom stort. Annars äter det upp gudomligheten i oss.

Jag har också funderat över vad som är motsatsen till kärlek. Min absoluta övertygelse är att det är rädsla. Det är rädsla som föder onda handlingar, rädsla för att någon ska ta mitt land, min fru, min bil. Eller rädsla för att inte duga, inte räcka till. Det är grogrund för mycket avundsjuka och hat.

Så, på ena sidan hittar vi gudomligt ljus och kärlek.
På andra sidan finns egot och rädsla.

Nu till mitt nya tänk:
När vanligt, vitt ljus träffar föremål i vår värld, ser vi färger. Den färg vi ser, är den färg som föremålet reflekterar. En röd lampa är röd för att frekvensen för rött ljus studsar mot lampan. Den blir då röd i våra ögon. Allt annat ljus, på alla andra våglängder och i alla andra färger, går liksom in i lampan och... försvinner.

Svart är ett föremål som inte reflekterar något ljus. Vitt är ett föremål som reflekterar allt ljus.

Då tänker jag att det passar väldans bra ihop med mina tidigare teorier!
Föremålet äter upp allt ljus – utom en viss frekvens, som reflekteras.
Ett föremål som äter upp allt ljus blir svart, dvs helt utan ljus.
Föremålet, materian, är alltså motsatsen till ljus.

Så på ena sidan hittar vi nu:
Ljus - kärlek - strålande - givande.

På andra sidan:
Materia - rädsla - sugande - tagande.

Yin-yang. Självklart.
Men också en tankeställare till det här med att äga prylar. Ju mer prylar, desto mindre gudomlighet?
För ju mer man äger, desto mer rädsla för att förlora det.
Och ju mer rädsla att förlora saker, desto mer rädsla över annat.
Rädsla över att ha fel saker, inte bli sedd, att bli uttittad. Jag tror att det lätt rullar på. Snart är man rädd för massor av saker: Att förlora, att inte kunna hävda sig, att vara sämre än andra, att inte accepteras...

Ja, då är vi tillbaka till det där med att inte äga mer än man kan ta med upp i en tall...

Min 7-åriga dotter har en spännande inställning till prylar. Hon älskar nya saker, pengarna rinner ur hennes händer och hon vill HA. Men lika köpglad som hon är, lika givmild är hon. Hon ger gladeligen bort tvillingvagnen som hon sparade till i 6 månader, eller tröjan som hon älskade så mycket. Till kompisar, till skolkamrater som hon egentligen inte gillar men som nog behöver piggas upp, till "fattiga barn" (Kupan el dyl).

Jag tror att hon har kommit på något.
Vi som gillar vackra saker kan ju samla – bara vi ser till att de flödar genom vårt liv, inte stannar upp.

onsdag 6 juni 2012

Ett lagom nationaldagsfirande

Idag är det Sveriges nationaldag – hurra!
Då ska man... Ja, vad ska man göra då?

Sjunga nationalsången, det känns bra.
Och kanske vifta med någon flagga.
Eller åtminstone pynta någon sorts mat (exempelvis köttbullar) med små tandpetarflaggor.

Vet du varför vi firar nationaldag då? Blev vi självständiga då? Nej, det har vi varit så himla länge att ingen kommer ihåg när det begav sig.

Var det då som flaggan kom till? Nej, den är mycket äldre än så. Dock är det oklart hur gammal den är. Den kanske är från 1157, då Erik den helige åkte på korståg till Finland (!). Eller så är den från 1500-talet. (Jag är inte riktigt nöjd med våra svenska historiker här. Hur kan det diffa 400 år mellan olika läger?)

Sveriges nationaldag, handlar om att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung år 1523. Känns oklart varför det skulle firas som nationaldag, eftersom Sverige faktiskt fanns som nation långt innan det. En annan förklaring /efterkonstruktion är att 1809 års regeringsform utfärdades denna dag.

Det var faktiskt först 1983 som dagen fick status som nationaldag. Det var väl när vi hade blivit tillräckligt avundsjuka på andra länders nationaldagar, som 4th of July och 17:e maj. Sedan 1996 är nationaldagen en salutdag, och från och 2005 blev den en helgdag och vi fick ledigt. Fast vi fick byta den mot Annandag Pingst. Vore ju förfärligt om en arbetsdag gick till spillo!

Det känns som om vi kunde ha varit bättre på att dokumentera våra historiska händelser i detta land. Tänk så coolt ifall vi hade haft en nationaldag som härstammade från när Folkungarna, Eriksätten och Sverkesätten slog sina påsar ihop och kallade sig Sverike på 1100- eller 1200-talet! Det hade varit något att fira, det!

Men jag ska inte gnälla. Det är käckt att vara ledig mitt i veckan, sjunga nationalsången till fikat och äta köttbullar med tandpetarflaggor. Ett lagom sätt att fira nationaldag, värdigt en svensk.

tisdag 5 juni 2012

När blir man vuxen?

Jag är 41 år. Det har inte hänt än.
Nu tycker jag dock att det hade varit praktiskt om förändringsprocessen tog fart.

Vuxenheten.
Det är den jag pratar om.

Det är dags, mitt liv kräver det: Jag behöver en dos.
För vuxenhet är bra för många saker!

Till exempel är det vuxenheten som får en att prioritera städning framför en bra film.
Och betala räkningar i tid. Och hålla reda på barnens skolutflykter och packningar.

Det är vuxenheten som får en att notera i kalendern att sotaren ska komma, så att man slipper öppna halvklädd och med hela huset i uppror så att inte en enda kakelugn står fri.

Suck.
Jag undrar hur man får tag i ett kilo eller så.
Kanske på apoteket? Där har de ju massor av spännande dekokter och hormonmedel.
"Droghandeln." Kanske har de en vuxen-dekokt där?

Nej, nu vet jag: Vuxenhet säljs säkert av något statligt, riktigt byråkratiskt verk.
Där är de maximalt vuxna, håller alla tider och tänker efter före hela tiden.
Skatteverket! De är ju dessutom beroende av att folk är riktigt vuxna!

Jag tror att jag börjar ringa till dem.
– Hej! Jag vill komma till avdelningen som säljer vuxenhet.

måndag 4 juni 2012

Tills döden skiljer oss åt

Det är ett märkligt löfte vi ger varandra på bröllopet egentligen.
Varför vill vi säga och tänka så när vi står mitt i livet och kärleken?

Vi vet alla hur förödande det kan vara (för alla inblandade) att leva i ett destruktivt eller dött förhållande.
Och vi vet att det kan hända vem som helst.
Kanske är det i och för sig så att folk ger upp för lätt också, men i alla fall.

Hur kan man lova att älska någon i hela sitt liv?
Man kan säga "Dig VILL jag älska i hela mitt liv", men man kan inte lova.
Det kan hända mycket på 60 år...

Förresten kan man älska någon och inte vilja leva ihop med dem också.
Så även om det finns kärlek, kanske inte ett liv tillsammans är att föredra.

Förr i världen dog ju folk lite oftare. :)
Nej, men tidigare. De dog i krig, de dog i sjukdomar, de bara... dog.
Änkor och änklingar sörjde en stund, sedan började de om med någon ny.
Inget konstigt i det.
Det var en naturlig förändring av levnadsvillkoren.
Men idag, när vi lever så himla länge, så kanske vi får ta tag i det där själva.
Och då kanske det inte är så konstigt att folk skiljer sig.

Kärleken kommer och kärleken går
ingen kan tyda dess lagar
Men dig vill jag älska i vinter och vår
och alla min levnads dagar

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter
Din lycka är min, min lycka är din
och gråten är min när du gråter

söndag 3 juni 2012

Betongrövarna

Höger eller vänster i politiken? Jag bryr mig föga. Det är mer intressant att jämföra partierna på en betongrövsskala, tycker jag.

För mig är det viktigaste hur mycket politiken jobbar för systemet eller individen.
Om det mest handlar om att bygga tunga system som "hanterar" medborgarna, och om fokus ligger på "mer makt åt de som redan har", är jag inte så intresserad. Byråkrater. Inte kreativt och nytänkande alls.

Jag är mer inne på hur förändringsbenägna partierna och politikerna är.
Eftersom jag tycker att idén med att leva är att utvecklas, vill jag gärna att mina förtroendevalda gör det.
Dessutom är alla system tungrodda, så politikerna måste vara drivna och nytänkande, eftersom allt ändå är segt och långsamt i alla institutioner och organisationer.

De allra minst förändringsbenägna, betongrövarna, är de som vill ha det som det alltid har varit och göra det enkelt för sig.
Här kommer min politiska betongrövsskala, i fallande ordning!

Socialdemokraterna
Centerpartiet
Kristdemokraterna
Folkpartiet
Moderaterna
Vänstern
Miljöpartiet

Jag tänker inte placera in Sverigedemokraterna, eftersom jag inte har förstått deras politik. Om de nu har en sådan.

Så när jag ska rösta, går jag nerifrån denna skala och letar tills jag hittar ett parti med en vettig politik. Tyvärr hittar man väl aldrig helt 100% rätt. Här får jag verkligen nöja mig med "good enough"... Men jag tycker att det är viktigt att partierna är förändringsbenägna och för en sådan politik.
Dags att städa ut det gamla och göra plats för det nya!

fredag 1 juni 2012

Att stelna till en klump

För många herrans år sedan intervjuade jag en kille som studerade till fritidspedagog. När vi råkades på studentpuben lite senare, var han lite på lyset och ville prata djupt.
Han tittade mig djupt in i ögonen och med oro i rösten sa han:
– Jag har inget emot att bli äldre, men jag vill inte stelna till en klump.

Vad han menade med detta, var att han inte ville bli fast i sina former, inte sluta utvecklas.
(Det framkom under senare, öliga, diskussioner.)

Det har jag burit med mig sedan dess. Jag tycker att det är en bra devis.
Den dag då man inte längre iakttar naivt, förundras, lär och utvecklas, är det inte stor vits att leva, tänker jag. För mig är det nästan att likställa med att dö.

Jag har lite svårt att umgås med jämngamla, trivs bättre med yngre människor, vilket jag har funderat över. Är jag ovanligt omogen, har jag åldersnojja? Men nej, det är bara "skuld och skam"-spöket som pratar. När jag går igenom mina vänner inser jag att många är yngre – men många är också betydligt äldre! Däremot har jag inte jättemånga jämngamla.

Min teori är att jag nu är i en ålder, då många stelnar till klumpar.

Jag mötte en gammal vän på stan härom veckan. Det var märkligt... Jag känner honom väl, och jag vet vem han är, och för mig var det så tydligt att han spelade en roll. En ytligare, lättsammare, säljigare roll än den han verkligen är. Och visserligen kan det bero på att vi inte har setts på ett tag, eller att han inte hade lust att vara "på riktigt", men då slog det mig: Han har stelnat till en klump.

Han har gjort det som så många gör i 40-årsåldern (eller ännu tidigare för all del):
Bestämt sig för vem han ska vara, och spelar sedan den rollen.
Utan att känna eller tänka efter, utan djup. Han är den han förväntas vara. Den som passar in i rätt sammanhang.

Och jag blir så illa till mods.
Det känns väldigt sorgligt.
Han är SÅ mycket mer intressant än det han utger sig för att vara!

Nej, jag mår inte bra av det.
Det gör mig sorgsen, och lite rabiat: Då blir jag nästan tvungen att ifrågasätta och ställa saker på sin spets, vara tonårsbesvärlig och ställa till en scen, allt för att skaka om personen i fråga.

"Vakna! Kom ihåg vem du är!"
Och jag tänker att om man knackar riktigt hårt på den där klumpens skal, så kanske det krackelerar. Och ut kan den verkliga personen hoppa, som en kyckling ur ett ägg.

Men var och en väljer förstås själv. Och mitt val är klart:
Oavsett hur mycket jobbigare det är, tänker jag aldrig stelna.
Varken till en klump eller något annat.
Sen får folk se mig som flyktig och flaxig hur mycket de vill.