Resa

I fyrtio år har jag sagt att jag gillar att resa. I år kom jag på att jag inte alls gör det. Jag gillar inte alls varken flygplatser med överprisat kaffe, trängsel och stim på bussar och tåg, sitta still i en bil i timmar eller vara som ett får i fållan på och av en färja. Det är ovärdigt. Och det finns aldrig god mat, bra kaffe eller vackra ting att titta på.

Nej, jag gillar verkligen inte att resa.
Däremot gillar jag att komma till nya ställen.

För själva ”komma fram-biten” är ju trevlig. Då, när resan äntligen är slut, och man får nya saker i ögonen och nya dofter i näsan. Det gillar jag skarpt.

Sämst med att resa är att alla resor slutar så trist: Man åker tillbaka. Hela den eländiga resan igen, men nu utan att komma till något nytt. Man kommer tillbaka, vilket kanske inte är det sämsta, men å andra sidan: Om det var dit man ville från början, så hade man ju kunnat stanna där. Och sluppit hela åbäket.

”Jag längtar hem nu”, säger resesällskapet och jag tänker: ”Satan, så onödigt att lägga tid och pengar på att åka iväg då”.

Det finns de som ständigt reser. De stannar ingenstans. Jag är tvärtom, har ett behov av att göra varje ställe till mitt hem. Wherever I lay my hat… Varje hotellrum blir min trygghet, min säkra plats, mitt bo. Jag flyttar in, rotar mig och glömmer lite bort varifrån jag kom.

En globetrotter blir jag aldrig. Det är för jobbigt att rycka upp rötterna hela tiden.

Men bo på lite olika ställen, det kan jag tänka mig. Nu har jag bott i sörmlands kustland, den småländska skogen och på Gotland. Kanske ska jag bo på Malta, i London eller på en fransk vingård någon gång.

Qui vivra verra.
Den som lever får se…

Ledare och ledarskap

Tänk dig en ledare.
Vad ger det dig för bild?
Jag tänker att det är där det börjar, det här med ledarskap.
Kanske beror våra olika idéer på vilken bild det här ordet ger oss.

En ledare. En som leder.
Som avgör vart vi ska gå och leder några andra dit.

Men varför? Det är det mest spännande, tycker jag.
Varför leder den här personen gruppen?
Är syftet personlig vinning, att få status, (be)löningar?
Att nå ett visst mål, som ledaren önskar nå?
Att nå ett visst mål, som gruppen önskar nå?
Att nå ett visst mål som någon annan önskar att gruppen ska nå?
Av sociala och empatiska skäl: Gruppen behövde tas hand om?

Min sinnebild för ledarskapet är nog vallhunden eller ledarhingsten.

För mig är det idealt att känna sin grupp, kunna deras styrkor och svagheter, samla alla och driva dem mot målet. Ge någon eller några extra ansvar – kanske en ledartacka – och lita på att de gör bra. En tydlig vision och målbild. Ibland visslar någon i pipan och ger direktiv, ibland har man själv målet och visionen. Ibland får man pausa eller ta en omväg, för att gruppen behöver det, men framåt är uppdraget.

För mig bottnar ledarskap alltid i gruppen. Det är det gemensamma målet som är allt, de personliga målen får stå åt sidan. Alla bidrar med det de är bra på och undviker det man gör dåligt. Den bästa gruppen för mig har spretiga kompetenser och personligheter som kompletterar varandra. Visst, det är svårare att få ihop som grupp, men när man lyckas blir det exceptionellt.

Kanske beror det också på hur man är som person. Jag själv vill bli inspirerad, engagerad, entusiasmerad, gillar tydlighet och raka rör. Är kanske inte så inställd på att bli gullad och pysslad med, förväntar mig inte den typen av relation på jobbet. Vill heller inte bara instrueras och lyda, utan vill gärna bidra.

Men vi är olika.
Det gäller att välja sina ledare väl.
Annars blir man nog trött och ledsen, tror jag.

Tid

Tid. Vilket utstuderat lurendrejeri.
Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag:
Det här med att mäta tid är minsann ingen vetenskap utan bara hitte-på.

Hur kan det t ex komma sig att en tretimmars färjeresa kan kännas som en evighet, medan en badutflykt med samma längd flyger förbi? Och jämför 30 minuter på morgonen med 30 minuter på eftermiddagen. Eller 30 minuter på ett riktigt jobbigt träningspass!

Nej, det förstår ju vem som helst att det inte stämmer.
Det är helt enkelt ett skitdåligt sätt att mäta liv med.

Eller har jag fel?
Kanske är det bara jag som har fel på min mentala klocka.
Den kanske rusar när det är roligt och sackar när det är trist?
Vem vet, jag kanske har någon form av tids-dysfunktion. Tidsallergi.

Symptom:
- Hatar att vara sysslolös
- Hatar att vänta
- Stressas av att passa tider och är jätterädd för att vara sen
- Kan titta på klockan fyrtio gånger på tio minuter när något är tråkigt
- Känner att man ruttnar inuti när man inte rår sin egen tid
- Hatar att göra saker på tid och presterar alltid sämre (och jobbar långsammare) på sådana uppgifter

Jag kanske ska döpa detta syndrom.
Leosons decease. Eller Time Dysfunktion Disorder.

Om det är någon annan som känner av samma problem, kan vi bilda en klubb.

Öva

Okej, jag erkänner: Det här med att öva på saker ligger inte för mig.

Skulle åka färjan till fastlandet. Packade med ett gäng körnoter med en glad ambition: ”Tre timmar i vardera riktning! Jag kommer att kunna det som ett rinnande vatten.”

Första timmen hittade jag på annat: Jag skrev. Blogginlägg och artiklar. Och lite kom ihåg-listor. Andra timmen var jag hungrig, så jag köpte frukost. Och sedan fanns inga fler ursäkter… Öppnade nothäftet med en suck.

Tio minuter senare var jag färdig. Jo, då hade jag ju läst och tänkt igenom alla 12 låtarna. Tröstade mig med: ”Jag får öva mer sedan. Nu är det dags för påtår på kaffet!”

Jag gillar inte att öva. Min musiklärare på gymnasiet sa ”det är fegt att öva”. Jag gillade honom. Det är tråkigt att öva, för det är samma.

Att göra, det är roligt! Att till exempel spela ihop, dansa den där koreografin eller sjunga det där körstycket. Roligt, roligt – för då gör man PÅ RIKTIGT. Jag är 100 % i stunden och oavsett om man dansar ett stycke på scenen eller i danssalen, så är det på riktigt för mig. Men att öva… Äsch, det är ju inte ens nästan på riktigt.

Jag har faktiskt heller aldrig lyckats plugga. Det gick inte. Däremot var jag en hejjare på att skriva egna anteckningar, berätta historier och gå och prata för mig själv på franska. Så bearbetar jag. Det är då det går in. Och i badkar. Jag har läst till otaliga prov i långa, varma bad. Inför varje körkonsert blir det också ett tvåtimmarsbad. Vet inte varför det fungerar. Kanske är vattnet lugnande?

Stå och sjunga Vintern rasat till köttbullarna i köket eller Contre Qui Rose till ogräset i trädgården, det gillar jag. Och finns det ett hål i mitt kunnande, går jag och kikar i nothäftet så att jag kommer vidare. Men att sätta sig med noterna vid pianot och öva? Nej, det går inget vidare för mig.

Jo, övning ger färdighet. Jag vet. Jag önskar att jag kunde! Men jag vill inslutas, uppslukas, involveras och leva i det jag gör. Det var därför jag spelade piano, för att det lät fint nästan på en gång. Då kunde jag låtsas att jag gav konserter varenda dag efter skolan. Det är inte att öva! Det är att spela. Och det lät vackert.

Men sitta och tuta altstämman i ensamhet, det är fanimej inte särskilt upplyftande.

Utmattad? Näringsbrist!

Vi är många som drabbas, i olika grader.
Utmattningssymptom, utbrändhet, utmattningsdepression.
Kärt barn har många namn.

Kärt och kärt - det är ärligt talat ingen trevlig bekantskap.
Minnessvårigheter, oförmåga att problemlösa, extrem trötthet, social oförmåga, ångest - listan på symptom är lång. Och vi försöker bota oss genom att vila, sova, vila, gå i terapi och äta antidepressiva medel.

Det fungerar inte.
Låt mig skriva det igen: DET FUNGERAR INTE.
Prognosen är oerhört dålig för de som bara följer sjukvårdens råd.
Ärligt talat står hela vår fantastiska vårdapparat lamslagen i detta.

Varför?
Jo, för att det är en ny sjukdom, som felaktigt har klassats som psykisk. Tittar man i huvudet på folk när det egentligen är ett fysiskt problem, är chansen inte stor att man finner lösningen!

Som före detta gravt utbränd, med alla symptom ovan plus några till (som att inte kunna prata svenska, inte kunna hitta hem eller bort eller bara tänka på en väg längre än jag såg, inte kunna klä mig, muskelvärk, ledvärk m m) kan jag däremot säga vad som fungerar:
NÄRINGSKOLL.

Utbrända har näringsbrist.
Vi har kört våra reserver i botten, levt på kredit i åratal och till slut kan kroppen inte reparera sig längre. Det handlar då inte om att äta bra och spara på krafterna, nej vi måste fylla på med högoktanig näring. Vi behöver nämligen stora mängder av de små byggstenarna: Vitaminer, mineraler och antioxidanter. Och Omega 3.

Var hittar man då det?
Ja, i "vanlig mat" är det lite för glest för att räcka till när bristen är stor. Leta i superfood, kosttillskott och KRAV-mat! Gärna en kombination av alltihop. Kom bara ihåg att inte experimentera för mycket med nivåer och olika burkar. Mitt tips är att du ska hitta ett bra och brett multivitamin- och mineraltillskott som bas, komplettera med en högkvalitativ Omega 3 och fylla på med superfood i måttliga mängder. Försök att äta så mycket KRAV-, Demeter- och ekomärkt mat som möjligt. (Allra bäst är om du kan undvika annan mat helt, eftersom det fortfarande är oklart hur mycket besprutningsmedel osv har med utmattning att göra.)

Att man dessutom behöver bli sparsam på näringsutgifterna är förstås viktigt.
Vi behöver undvika de största näringsbovarna:
- Stress (utlöses av många människor, många uppgifter, många intryck, höga ljud, hunger, sömnbrist m m)
- Sömnbrist
- Dåliga relationer
– Dålig miljö
- Överträning
- Sorg
– Mediciner, alkohol, rökning, droger

Mer av:
- Vila
- Sömn
- Goda relationer
- God/naturlig miljö
- Skön och rolig träning i den mån man orkar
- Glädje

Var ihärdig!
Det handlar om åratal av nedbrytning.
Du kommer att behöva en lång tid för att återhämta dig.
Ingen skuld, ingen skam - det är som det är.
Det är en erfarenhet, och din väg att gå.
<3

Den naiva tankens kraft

Har du upplevt den där känslan när allt plötsligt trillar på plats?
När det där som du har grubblat på, stött och blött, det som har snurrat runt i skallen och skavt som en sten i skon, på en sekund fullständigt tillintetgörs?

Idag hade jag ett sådant ögonblick.
Vilken känsla!

Mina tankar hade snurrat till sig. Det började med en ganska ofarlig en, som sedan byggdes på av en andra och en tredje. Snart var de sju åtta stycken som snodde och snurrade runt huvudet. Onda andar som förmörkade himlen och tyngde både panna och axlar. Det gick inte att hitta någon klok lösning och en klump i magen växte sig allt större.

Det hade varit fel så länge att jag kanske trodde att det var så livet såg ut. Men så plötsligt såg jag en glimt av någonting, därinne i röran. Det var en liten skymt av någonting, jag trodde kanske mig se fel först, men det syntes igen. Och när jag kunde fånga den lilla ljuspunkten, var det som det naiva barnets röst, som avslöjade Kejsarens nya kläder.

Den naiva tankens kraft.
Den som sticker hål på det uppblåsta, som inte accepterar förnuft.
Som uttrycker det självklara högt, utan rädsla för följderna.
Som säger det där lite pinsamma, som inte är riktigt rumsrent, men som känns sant så fort det är sagt.

Direkt efter den: Insikten.
Anledningen till att jag inte hittade lösningen, var att första tanken var fel.
Den var falsk, den var sprungen ur rädsla i stället för sanning. Den var lögn.
Alla de andra tankarna byggde på den, och föll därmed pladask till marken så snart fultanken punkterats.

Min mentala bild är ett virrvarr av grå slöjor som dansar demoniskt runt huvudet i tyngdlöshet – tills plötsligt gravitationen slås på.
Plaff, så ligger de där på marken alldeles tvådimensionella och ofarliga.

Det blir tyst, lugnt och man kan se klart igen. Luften blir lättare att andas, man växer två decimeter och ser plötsligt mycket längre.

Den naiva tankens kraft. Det är en kraft att räkna med! Men den kommer bara till den som vågar släppa in och ifrågasätta, till den som vågar tänka nytt och stort, oavsett hur omvärlden tänker.

Till den som kan och vågar vara sann, oavsett vad det kostar.
Hej, naiva tanke! Välkommen tillbaka! Jag har saknat dig.