Åldersnoja?

När jag var ung, nu pratar vi 25 ungefär, mötte jag väldigt många vuxna människor i mitt jobb. Deras barn gick nämligen och dansade hos mig. Eftersom jag mest umgicks med barn och ungdomar, plus att jag levde ett "icke-vuxet-och-ansvarslöst-liv", kände jag mig mer jämnårig med barnen än med deras föräldrar.

I mina ögon var dessa vuxna människor jämngamla med mina föräldrar. Ungefär.
Medan jag alltså var mer i deras barns ålder.
Föräldrarna var trevliga medelålders människor som jag gärna pratade med.

Nu har dock det märkliga hänt: Jag har blivit jämngammal med dem!
Plötsligt är de 51 år och jag 41 år.
Nästan lika gamla.

Och jag undrar:
HUR gick DET till?

I mina ögon var de 51 år redan för 15 år sedan.
De har alltså på ett märkligt sätt stått still i åldern, medan jag har blivit äldre.

Orättvist.

Helt ärligt har jag svårt att relatera till det.
Jag känner mig fortfarande mer som en ungvuxen än mogen vuxen.
Lite mer som om jag "leker" vuxen.

Maskerad.
Och spela en roll.
För inuti är jag fortfarande så himla barnslig och busig.

Undrar om alla känner så?

Bara rolig på Facebook

Har du dem också - vännerna som gör sig bäst på Facebook?
Jag har det.
Och jag misstänker att jag kan vara en av dem.

Det finns de som är riktigt roliga på fejjan. De skriver skojiga statusuppdateringar, kommenterar roligt och får en att skratta riktigt högt vid datorn/mobiltelefonen.
En dag utan dem är en lite sämre dag, helt enkelt.

I verkliga livet är de dock helt annorlunda.
Kanske till och med märkliga.
Lite för stirrande blick, eller förfärligt tyst, eller bara inte riktigt lika rolig.

Tänk vilken TUR att Facebook finns! Tack vare fejjan har jag fått upptäcka den här dolda sidan av några medmänniskor, som jag aldrig hade sett annars. Nu vet jag att det finns mer än vad som märks vid första anblicken.

Och tack vare fejjan får jag också njuta av deras härliga humor!

Själv tror jag att jag är lite sådan. Jag är nog roligare på nätet än IRL. Jag brukar ha så fullt upp att lyssna på folk och titta på dem när jag träffar dem, så att jag blir virrig. Och därmed mindre "to the point". Och därmed mindre rolig.

Om jag har stirrande blick eller ej, vet jag däremot inte.

Rätt sorts: Kosttillskott

Väldigt många människor i Sverige äter kosttillskott.
Det är en gammal fin tradition!
På våra breddgrader har man nämligen alltid vetat att vi måste sköta oss exceptionellt bra för att överleva.

Idag råder grav näringsbrist i ekonomiskt välmående länder som Sverige. Här har vi lika låga näringsvärden som befolkningen i USA. Runt medelhavet och i Japan ligger de betydligt bättre till. Varför?
Givetvis för att de har mer närproducerad mat, äter mer mat från havet och får mer sol.

I Sverige visst man redan vid 1900-talets början att man skulle äta fiskleverolja för att hålla sig frisk. Omega3, mina vänner! Den som tog sin äckliga hutt varje dag, slapp rakitis och kinesen (eller vad flunsan kallades just då). Tyvärr glömdes den här kunskapen bort någon gång på 60-talet. Inte för att vi behövde det mindre – tvärtom, eftersom vi hade slutat äta sill så ofta som vi behövde – utan för att det inte var "på modet".

Idag äter var och varannan människa någon form av vitaminer.
Det tycker jag är bra, det är att ta hand om sig själv.

Men det handlar förstås om att välja rätt sorts.
Kosttillskott som gör jobbet, som ger oss den hälsoförhöjning som vi vill ha.

Själv har jag provat många olika sorter. En del har fungerat till viss del, andra inte alls. När jag sedan sprang på Nuskins produkter, blev jag frälst.
Vilken livskvalitetshöjning! För första gången kände jag tydlig skillnad.
Men inte nog med det: Skilladen i hälsostatus var mätbar.

Det hjälper ju inte att det är fina grejer man stoppar i sig. Man vill ju veta att det gör nytta, dvs att kroppen kan få glädje av det hela.

Man vill veta.
Om man – som jag – känner jätteskillnad och upplever att livet kan indelas i FN och EN (Före Nuskin och Efter Nuskin), så är det väl inte så viktigt att mäta. Men annars tycker jag att det är det. Jag tycker att man ska veta att pengarna man lägger ut kommer tillbaka i hälsa.

De som tycker att naturvetenskapliga studier av saker och ting är bra, kan också få sitt lystmäte när det gäller Nuskin. De har omkring 40 forskare knutna till sig, och otaliga studier från stora universitet (Harvard, Utah, Stanford m fl) bakom sig. Allt finns i fina tabeller och grafer, bara att läsa. Dubbelblinda studier på stora populationer.

Jag har äntligen hittat rätt sorts kosttillskott.
Nu är jag frisk (aldrig förkyld), pigg, slipper PMS, sällan ont i mina reumatiska leder, klarar stress bättre, tar bättre beslut, ser bättre (jo, synen har förändrats till det bättre), har mer energi och är smidigare i musklerna. Det tycker jag är bra resultat för några piller om dagen!

Och ibland tänker jag att det är den bästa investeringen jag någonsin har gjort.
Fantastiskt skönt att må som man förtjänar! :)

Fast jag tycker att alla gör det.
Förtjänar att må på topp, alltså.
Och det är därför jag missionerar...

Att definiera sig själv

Jag tror att alla människor har ett behov av att definiera sig själva. Det börjar redan i tidig ålder, har jag sett på mina barn.

"Mamma, jag är en sån tjej som gillar tuffa grejer."
"Men mamma, det är sån jag är: Lat och glad."

Vi känner efter och sätter ord på det som är vi.
Så långt allt gott.

Sedan inträffar något. Jag tror att det börjar i tidig skolålder, men på allvar i tonåren. Då blir man instoppad i fack: Nörd, emo, mobbare, hårdrockare, lantis... Antingen accepterar man sin titel och lever upp till den, eller så kämpar man emot. Det förändrar dock ingenting: Någon har i alla fall satt en etikett på dig. Nu är du inte längre "en tjej som gillar..." utan ett objekt, något som följer en färdig mall.

Sedan fortsätter det. Vi blir studenter, elektriker, universitetsstuderande, mäklare. Våra yrkesval sätter prägel på vilka vi är. Det är oerhört vanligt att definiera sig med yrket! När jag träffar en ny person, brukar jag fråga: "Och vem är du?" 99% av människorna presenterar då sin yrkesroll, t ex "jag är ekonom".

Även i det civila ger vi oss själva etiketter. Vi är ensamstående, föräldrar, segelflygare, idrottare, aktivister, musiker.

Och jag tänker att vi kanske har lite svårt att förstå oss på oss själva, att vi därför tar sats i de här begreppen för att definiera oss själva. Det blir lättare så. För i varje begrepp följer en massa egenskaper och tillhörigheter. Vi behöver därmed inte ta ställning till allt, vi kan bara låta hela livsstilen hänga med.

När jag träffar nya människor och de frågar mig vem jag är, brukar jag röra till det lite. För skojs skull brukar jag svara "svårt" på den frågan:
- Jag heter Karin, bor i Mistelås och tycker om allt som är färgstarkt.
Sedan är jag tyst. Då frågar de nästan alltid: Men vad gör du?
- Jag gör lite av varje. Jobbar som marknadsförare och behandlare, är anställd och egen företagare. Och så skriver jag lite och umgås med min familj.

Då brukar de sluta fråga.
För det korrekta svaret på fråga nr 1 är: Jag är marknadsförare (alternativt tvåbarnsmamma). Den andra frågan skulle inte ens behöva ställas, om jag bara hade vett att svara rätt från början...

Att gå in i väggen

Har du inte gjort det, så kan du inte förstå.
Det är fullständigt obegripligt – även för den som lever i det.

Att plötsligt inte kunna de mest basala saker, som att klä sig eller skriva ett brev.
Att absolut inte kunna gå till affären eller ens vistas bland andra människor.
Att inte orka gå uppför en trappa, eller bära en matkasse, eller gå på stan.

Det är tungt.
Dessutom är det av någon anledning skamfullt.

För de flesta som hamnar i det här är högpresterande människor.
De har alltid gjort, fyllt sig själva med egenvärde genom sina prestationer.
Och när kroppen tar det ifrån dem, blir de förintade.

Det är en resa i ödmjukhet.
Plötsligt måste man lära sig att be om hjälp, helt enkelt för att man inte klarar sig själv längre.
Och man måste inse att vissa saker är för svåra, att man inte kommer att fixa dem – kanske inte på flera år, kanske aldrig.

Dessutom måste man förstå att man aldrig kommer att bli densamma.

Oh – det är en svår resa!

Välmenande personer säger "men ryck upp dig, det är ju vår".
Den utbrända tänker då "hade jag orkat, så hade jag lappat till dig".
Det är som att säga till en rullstolsbunden "ryck upp dig och gå".
Det går inte, helt enkelt. Det finns inte en möjlighet.

När jag var utbränd, utsatte jag mig ständigt för hemska saker.
Detta för att jag skulle se hur illa det var, för att testa gränserna, och för att jag var livrädd att stanna hemma och bli ett miffo.

Jag åkte till stan en gång i veckan och rörde mig bland folk, gjorde något ärende, åt lunch ensam eller med en vän. Sedan var jag sängliggande i en till två dagar. Jag lovade att leverera något på en bestämd tid (ett brev, en kallelse till ett årsmöte, något annat) och gjorde det. Stressen pumpade i mina ådror i en hel vecka, jag blev sämre. Jag engagerade mig ideellt i olika saker, och hatade varje minut av det.

Men jag gjorde det!
Och för mig var det viktigt. Jag var tvungen att visa mig själv att jag kunde göra saker, i alla fall några och ibland, på ett nytt sätt.

Samtidigt letade jag efter vägar till ett nytt liv.
Så småningom hittade jag Reiki, Horstmann-tekniken, andra behandlingar, kosttillskott och nya levnadsvanor, men det tog tid.

Det tog LÅNG tid.
Jag tror att många omkring mig trodde att jag skulle bli sjukpensionär.
Det trodde aldrig jag.
Jag var övertygad om att jag skulle hitta rätt, men det fick ta den tid det tog.

Och jag tror att det är nyckeln: Man måste hitta sin egen väg.
Folk omkring en utbränd person gör bra i att låta denna leta.
Ge dem lite tid, pressa dem inte.
Bli inte otålig, jaga inte upp dem.
Och försök visa att du fortfarande bryr dig!

Det är riktigt viktigt. För visst kan jag förstå att det är obekvämt att känna en person som är så svag och mår så dåligt. Visst kan jag förstå att det är jobbigt att se på en spillra av en god vän, och inte förstå varför och hur förändringen sker. Vem ska hon eller han bli?

Kanske måste ni lära känna varandra igen.
I så fall: Se det som en utmaning! Säkert gillar du den nya personen också.
Och om inte så har ni i alla fall försökt.

Att gå in i väggen är nämligen just det: Att komma till vägs ände.
Man kan inte gå vidare, för det är stopp.
Man måste hitta en ny väg, en ny livsstil, nya mål och en ny mening med livet.
Det gör man inte i en handvändning.

Rätt sorts: Träning

I serien "Rätt sorts" propagerar jag för att vi ska välja.
Inte bara klumpa ihop saker under en rubrik och tro att allt där är lika bra.

Rätt sorts träning, är givetvis en fråga om mål.
Varför tränar du?
Det är första frågan. Tränar du för att må bra, hålla dig frisk? Eller för att bli deffad och smal? Eller för att bli stark eller smidig?

För mig verkar det som om många blandar ihop att vara frisk med att vara smal. Så är det inte, det kan jag lova. Jag träffar många smala och deffade människor, som är oerhört sjuka och håller på att köra sin kropp i botten. I mitt huvud är det inte en bra väg att gå.
Givetvis kan man vara både smal och frisk, men det finns inget likhetstecken där.

Personligen tycker jag att det vi behöver mest av allt i vårt västerländska samhälle idag, är helhetsträning och avslappning. Yoga, Qigong, Tai Chi – eller varför inte Free Movement – är träningsformer som passar alla kroppar och åldrar. De har också den fantastiska fördelen att de tränar mer än den fysiska kroppen...

Vill man sedan bränna kalorier, så rekommenderar jag gång. Gå, gå, gå! Det är fantastiskt bra för kroppen. Vi är gjorda för att gå, upp till 2 mil om dagen. Vi är vandrare. Går man rätt, så släpper spänningar i rygg, bäcken, ben, nacke och axlar. Friskvård på hög nivå!
Tycker man att det går för långsamt eller inte är jobbigt nog, så kan man jogga eller springa. Om man tycker att det är kul och känns bra.

Vem är du? är andra frågan.
Hur gammal du är, i vilken form du är, vilken muskeltyp du har – ja, till och med vilken blodgrupp du har (påstår somliga) avgör vilken träning som passar dig bäst.

Två personer med olika förutsättningar som tränar samma sak, kommer att få olika resultat. För någon är det jättebra att köra stenhårda fyspass, för någon annan är det lämpligare med andningsövningar och stretching.

Känns det svårt att veta vad som passar dig?
Äsch. Jag tror att du kan känna det rätt bra – om du bara tillåter dig.
Lyssna inåt, så vet du vad som är bäst för dig!
Tar det emot, är det jobbigt i hjärtat, så är det inte rätt.
Motion ska vara kul!

Värd det bästa?

Ja, jag tycker att jag är det: Värd det bästa, alltså.

Det är därför jag använder Mac.
Och kör BMW.
Samma med kosttillskotten från Nuskin.
Faktiskt också därför jag har valt en prästgård på landet med bergvärme och superbredband.

För att jag är värd det.

Givetvis är det inte det bästa i någon form av objektiv mening.
Nej – alla blir saliga på sitt sätt!
I mitt universum är de här sakerna bäst. Eller snarare:
Efter noga utvärdering har jag kommit fram till att de här märkena gör jobbet för mig.

De fungerar.
De krånglar inte.
De är billiga att äga, behöver inte repareras.
De gör det möjligt för mig att göra allt jag vill göra.
De kräver väldigt lite uppmärksamhet tillbaka.
De ger livskvalitet.

Och ja, de kostar lite mer.
Men inte i förhållande till vad de ger!
Det är mer ut för varje krona, så att säga.
Och skulle man räkna all tid man får lägga på mindre funktionella produkter, som måste repareras, köras till verkstad, uppgraderas/ominstalleras/startas om, så blir jämförelsen nästan löjlig.

Så jag har bestämt mig:
Jag är värd det bästa.
Saker är till för att underlätta, så att man kan leva det liv man vill leva.
Jag vill inte lägga tid och energi på prylarna i sig!
Därför köper jag det bästa.

Snobberi? Nä, det handlar inte om märket i sig.
Jag vill bara ha grejer som fungerar.
Kvalitet är jag väldigt petig med...

För jag är värd det.

Den globala generationen

Jag har ganska många yngre vänner.
Vi ses mest på Facebook, för de är inte här.
Faktiskt inte här i Sverige, ens: De reser.

En vanlig dag snittar jag på 1-2 av 10 Facebook-vänner på resande fot!
Australien, Tasmanien, Nya Zeeland, Bali, Indien, Frankrike, USA, Schweiz... Och Norrland.

De här yngre personerna reser överallt. Hela tiden.

Jag tycker också att det är roligt att resa. Och visst har jag farit runt en del jag också, speciellt i yngre år. Då när man inte hade en massa förpliktelser, utan bara kunde packa en väska och ta sig själv i hampan och åka.

Men nu?
Jag vet inte.
Det är roligt att se nya platser, smaka nya smaker, uppleva nya saker.
(Däremot är jag värdelös på att "träffa nya människor" på resor. Jag träffar dem där, men tar aldrig med mig dem vidare. Dessutom är jag nog lite privat, vill inte starta nya relationer med flyktiga kontakter. Jag är lite gammaldags och seg i det avseendet.)

Att resa är spännande, men ibland tror jag att vi nästan irrar bort oss.
Och jag tänker på Galenskaparnas "det ska va gött att leva".

Nä, vi sitter inte i Paris på ett kafé
Inte på en nattklubb eller bar i S.t Tropez
Och vi springer inte runt i Thailand och letar
Vi sitter bara här och metar

Så kan jag känna ibland.
För många år sedan sa jag en dumhet till en globetrotter:
– Människor är ändå människor vart man än kommer. Och vill man verkligen lära känna något exotiskt, kan man knacka på hos 10 grannar och vara med om en världsomsegling även på hemmaplan.

Om mänskligheten är en stor kropp, så är nog de som far runt någon sorts blodkroppar. De röda blodkropparna far runt, runt och ger oss andra syre med sina upptäckter. De vita blodkropparna är nog aktivisterna, politikerna, forskarna, de som reser med ett syfte: För att förbättra världen/kroppen. Och själv är jag nog en liten cell i hjärnans syncentral, som tar emot intryck och funderar över dem.

Min mest spännande resa går alltid inåt.
Men för all del: Det ena motsäger inte det andra... :)

Ansvarsfulla val

En smart person kontaktade mig för att hon "behövde ta tag i sin hälsa". Hon tyckte att hon var omotiverat trött och sjuk för ofta.

"Jag har insett att det inte är ett hållbart sätt att vara. Det ansvarsfulla valet är att göra något åt immunförsvaret."

Jag blev stum.
(Det händer inte ofta.)
Så klokt. Genomtänkt och satt i perspektiv.

För visst går det att vara sjuk en gång i månaden. Hemma några dagar, en karensdag går, sedan blir det sjukersättning från Försäkringskassan. Sedan är något barn sjukt nästa månad, ingen karensdag i och för sig, men sjukersättning igen. Det blir lite mindre pengar än när man har full lön, men man hankar sig fram.

Ja, gör man det?

Själv blir jag bara oerhört stressad av att vara sjuk. Det är ju ingen annan som gör mina arbetsuppgifter, så när jag kommer tillbaka är det bara sju resor värre än när jag gick. Och min tanke är också: Är det rimligt?

Är det rimligt att kvinnor och män i arbetsför ålder ska vara hemma ca 3 dagar varje månad, år ut och år in? Samhällsekonomiskt är det ju en ren katastrof! Vi jobbar ca 22 dagar i månaden, så ett bortfall med 3 dagar motsvarar nästan 14%. Så då måste någon annan jobba in det. Eller så måste vi prestera mer de andra dagarna.

Jag kanske är onödigt misstänksam här, men ibland tänker jag att folk tycker att det är skönt att vara hemma lite då och då. Man ser de där dagarna som något "oundvikligt" – ALLA är förkylda ibland. (Det är givetvis inte sant. Det är inte naturligt att vara förkyld och förhindrad att fungera.) Lever vi så stressiga liv att vi ser de där sjukdagarna som någon sorts minisemester, så att vi kan orka köra på i full fart igen efteråt?

Jag undrar, jag.
För några år sedan, innan min familj började äta kosttillskott, var jag en av de där som var hemma. Mina barn var nämligen sjuka hela tiden. Och jag själv, men det struntade jag i. Jag jobbade i ett halvår med feber varannan vecka. Det fick vara så, jag visste inte vad jag skulle göra. Ofta var jag hemma och passade sjuka barn fram till kl 14, blev avlöst av maken som hade åkt och jobbat tidigt och så körde jag till stan och höll mina 5 timmar danslektioner. Med feber, ont i ryggen och halsont.

Sedan vi hittade kosttillskott som verkligen fungerar, som hjälper immunförsvaret att klara av baciller och virus, så är vi aldrig sjuka längre. Jo, ibland kan jag känna en arg bacill i min hals på kvällen – men på morgonen är den puts väck.

"Det ansvarsfulla valet", sa hon, min kloka vän.
Jag måste faktiskt hålla med.

Alla hjärtans dag

Uppvuxen i ett närmast kommunistiskt hem som jag är, är jag inte förtjust i den här typen av helgdagar. Mors dag, fars dag, kanelbullens dag... De är bara till för att handlarna ska få sälja mer. Oftast saker vi inte behöver.

Ändå är jag lite svag för just alla hjärtans dag.
Inte som köphögtid, men som tanke beträffat.

Det är ju jättefint att vi blir påminda om alla som vi tycker så där extra mycket om! Att vi tar oss en dag mitt i kalla februari och uttrycker vår kärlek.

Jag tycker inte att man behöver köpa presenter, men kanske skriva ett kort, bjuda på en bakelse, sprida några extra kramar – det gör vardagen lite ljusare.

Samtidigt är det väl lite sorgligt att vi känner ett behov av att pricka in en dag i almanackan då vi kommer ihåg kärlek. Det om något är väl ett bevis på att vårt leverne har gått överstyr...

Kanske vi kan låta alla hjärtans dag spilla ut över resten av årets dagar? Vi tar sats här och fortsätter mer eller mindre hela året? Vi kan göra kärlekslöften inför det nya året: Det här året lovar jag att berätta för alla som är viktiga för mig att de har min kärlek, till exempel. Eller: Varje gång jag blir irriterad, ska jag vända fokus till hur mycket jag tycker om personen i fråga.

Mer alla hjärtans dag åt folket!

Myyyy waaaaayyyy

För dryga tio år sedan var jag en sökare.
Jag hade ett stort hål inom mig och letade febrilt efter lösningar.
Min kropp smärtade och jag letade efter hjälp.
Det var så mycket jag inte kunde, och jag letade efter fakta.

Mitt liv var en osäker sörja av oroliga funderingar, ändlösa tester av olika behandlingar och produkter, hyllmeter med böcker som skulle göra mig lycklig.

Jag är glad att det är över.
(Är du så gammal – som jag – så att du hör Ratata?)
Mer än glad: Lättad och lycklig!

Nu, tio år senare, står jag tryggt med båda fötterna på nya kunskaper. Det finns egentligen ingenting som jag känner oro inför eller där jag upplever osäkerhet. Jag har lyckats få ihop prickarna till en linjerad, sammanhängande figur. Min världsbild och kroppsbild har sammanhang.

Det är en underbar känsla.

Men jag är också tacksam över processen och vägen hit.
Tack vare alla problem och svårigheter, blev jag tvungen att söka lösningar. Och tack vare att jag fortsatte leta, att jag envisades med att prova och pröva hittade jag min väg. Det som fungerar för mig kanske inte fungerar för alla, men... för mig. Och jag har stakat ut vägen själv.

Tack och lov är jag inte framme än.
Jag är inte fullärd – inte på långa vägar – men jag vet nu vart jag är på väg och jag har hunnit en bit på den inslagna stigen. De allra flesta problem som jag stöter på kan jag numera lösa, oavsett om det är brännskador, olyckliga tankar, koncentrationssvårigheter eller nackspärr. Det är fantastiskt att ha alla redskap! En ständig källa till glädje...

Tänk, när det är dags att dö. Man ligger där på sängen för att dra de sista andetagen. Vilken känsla om man skulle känna: Jag gjorde verkligen allt av det här livet. Jag gjorde bra, inte bara så gott jag kunde, utan bra. Det var inte bortkastad tid, utan väl använd i såväl medgång som motgång. Och så kan man ta ett sista andetag, le och dö på utandning. Vore väl fantastiskt?
Jag vill leva mitt liv så att jag känner så!

Eller förresten – nu kom jag på något mycket bättre: Jag ska försöka använda de där sista andetagen till att sjunga!

And now, the end is near
and so I face the final curtain
My friend, I'll say it clear
I'll state my case, of which I'm certain
I've lived a life that's full
I travelled each and every highway
And more, much more than this
I DID IT MYYYYYYY WAAAAAAY

Riktigt högt ska jag skråla och inte bry mig om det är falskt.
Få sköterskorna att hoppa till och förskräckt komma rännande.
De anhöriga ska få sig ett sista skratt på min bekostnad!
Och sedan ska jag le och dö.
Blir inte det roligt, så säg?

Rätt sorts

Allt i livet handlar om att välja rätt sorts.
Rätt sorts relationer, de som ger lika mycket som de tar.
Rätt sorts miljö, den som laddar batterierna.
Och rätt sorts mat, som ger allt det kroppen behöver.

Rätt sorts fett är väldigt viktigt.
Naturligt fett, och i rätt temperatur.
Olivolja, smör, sesamolja, kokosfett på burk - allt KRAV-märkt förstås.
Margarin; bordsmargarin, flytande margariner; är transfett och skadligt.
Nej, välj de naturliga fetterna, framtagna så naturligt som möjligt.
Men aja baja - inte hetta upp för mycket! Då blir även dessa skadliga.

Och fiskfett, dvs omega 3.
Fantastiskt för kroppen på så många sätt!
Absolut nödvändigt för vår hälsa, påstår många olika forskare.
Men det måste vara rent, inte fullt med miljögifter.
Tyvärr återstår endast ett fåtal fiskarter: Sill från västkusten, vildfångad lax (t ex chumlax) och makrill. Ostron och musslor också, från fria och rena vatten.

Det roliga med de här fetterna, är att man inte gärna äter för mycket av dem. Om vi tänker på olivolja i sin rena form - vem får i sig mer än en halv matsked åt gången? Och då tar jag i. Om man riktigt häller på olja på en macka eller en sallad, så kanske man lyckas äta max en halv. Och då är man garanterat mätt i flera timmar!

För det är ju det: De naturliga fetterna ger oss bra energi. Långsam, värmande och långtverkande energi.
De konstgjorda, industrialiserade fetterna (eller de alltför homogeniserade), ger oss inte den rätta mättnadskänslan. Inte heller går de att använda som bränsle, så de sätter sig. Antagligen på samma ställe som du.

Undersökning efter undersökning visar att de barn som äter lättprodukter är de mest överviktiga. Att barn som dricker lättmjölk löper mycket större risk för diabetes.
Ändå erbjuds lättprodukter i skolor och på dagis!
Det är en folkhälsokatastrof.
Är Livsmedelsverket så lättköpt att de är helt i händerna på branschorganisationerna? Kan de inte läsa själva?

Tack och lov kan vi välja själva.
Vi kan välja bort färdigmat, friterad mat och margariner.
Vi kan köpa smör, grädde, gammaldags mjölk, gammaldags fil och rysk eller turkisk yogurt. Fullfettprodukter som har en bra sammansättning för våra kroppar, eftersom de är NATURLIGA.

För det är just det: Vi måste välja RÄTT SORTS.
Och rätt sorts, är det som passar i våra kroppar.
Och vi är naturliga varelser, som är anpassade efter naturliga produkter.

Det spelar ingen roll att industrin har lyckats hetta upp fin naturlig olja till löjligt höga temperaturer, pytsat i en bunt kemikalier och lyckats få den att likna smör. Det är fortfarande inte smör. Och våra urgamla, naturliga kroppar kommer inte att känna igen det som smör. Kroppen tänker: "Hm, vad är det här? Det liknar fett, men är inte något jag kan ta upp. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Bäst att lagra det, ifall jag senare kommer på hur jag ska spjälka det."

Tokigt.
Och det är givetvis ett resultat av ekonomiskt tänk:
Någon kom på ett sätt att tjäna pengar.

Men vet du?
Genom att välja rätt sorts, hjälper du industrin att ställa om sig. Till det som vi konsumenter behöver och vill ha. Till det som hjälper oss att hålla oss friska och gör oss glada.

Rätt sorts.
Välj.

Social anpassing

Att vara en gruppvarelse innebär förstås en hel del anpassning.
Vi människor är sociala varelser, så vi gör jobbet.

Jag har dock en känsla av att somliga gör större del av det här jobbet.

Min uppfattning är att de som är starkare och tydligare alltid förväntas vänta in alla andra. Det kanske är en tokighet från mina upplevelser, men hör här:

Vi är skapta olika av en anledning.
Gudarna ska veta att det hade varit lättare om vi var likadana,
men så är det nu inte.
Därför tycker jag att vi ska omfamna olikheterna och få glädje av dem!

Visst ska vi visa hänsyn till varandra!
Och en viss anpassning kanske är nödvändig.
För min egen del uppskattar jag ännu mer när folk visar varandra respekt.

Är det inte ROLIGT när människor är olika?
Jag tycker att det är en av livets kryddor.
Om alla hela tiden suddar ut sina kanter så går vi miste om något viktigt.

Om vi i stället kan tolka varandra utifrån de personligheter vi är, kan vi se varandras egenheter och gilla dem.

Större hjärta, mindre hjärna, vore bra här.
Gilla mer, analysera mindre.
Min upplevelse är att folk lägger alldeles för mycket band på sig för sin egen hälsas bästa. Alla dessa uppdämda känslor, tankar som inte fått utlopp, energi som stannar. Det blir till smärta och värk och missväxt i olika delar av kroppen.

Att samarbeta behöver inte betyda att vi slipar ner oss till minsta gemensamma nämnare. Inte om vi har öppna hjärtan och möter varandra med ett leende!

Små världar

Ganska ofta fascineras jag av människorna.
Då och då i negativ bemärkelse.

En av de saker jag har svårast att förstå är människors litenhet.
Individer som sätter sig på andra.
Eller som pissar revir och markerar "håll dig borta, det här är MITT".
Och de som förstorar upp små, små saker som får helt fel proportioner.

Somliga människor tror att det är ok att vara elak om man bara säger det rakt ut och inte går bakom ryggen. Det tycker jag är en märklig inställning. Vilken låg lägstanivå man har då! Självklart ska man inte gå bakom ryggen på andra. Inte heller ska man vara medvetet elak. Ärlig och elak är inte samma sak. Man kan välja sina ord. Och motivet spelar stor roll: Varför måste man vara ärlig just om detta?

Jag är en sådan som reagerar väldigt dåligt på hot och hårda ord.
Om jag blir aggressivt konfronterad, så blir jag kall som en fisk.
Då kan jag lätt avpolletera människan i fråga, utan att tänka två gånger.
– Antingen gör du såhär eller så tänker jag inte vara med, säger någon med ilska rykande ur öronen, antagligen i förhoppningen att jag ska falla på knä och urskulda mig.
– Är det så du känner, så är det nog bäst att du går, säger jag iskallt och vänder dem ryggen.
Det är så det blir.

Tänk om de smidigt i stället sagt:
– Det här är jag inte nöjd med. Har du någon tanke om hur du kan göra bättre?
Då hade vi kunnat ha en diskussion och blivit bättre båda två.

Jag orkar inte ha att göra med de små människorna.
Livet är för kort.
De är små själar som lever sina liv i små vattenglas i stället för i verklighetens ocean.
Där kan de gärna få plaska runt - men jag väljer att fortsätta ta stora, långa simtag mot horisonten.

Modern inkvisition

Nej, nu är måttet rågat!
Vaknade till en intervju med svenska kyrkans talesperson angående fallet med prästen Annika Borg.

Vad som har hänt är följande:
En präst, Annika Borg, som inte är anställd av Svenska Kyrkan, har varit aktiv i en debatt kring omskärelse av pojkar. Hon har där, tillsammans med andra prominenta personer, fört fram åsikten att barnets rätt borde komma i centrum. I Sverige borde vi förbjuda omskärelse tills individen är stor nog att bestämma själv, menar de.

Inte orimligt, kan man tycka.
I ett land där det är förbjudet att kupera svansar på hundar, är det väl egentligen märkligt att det är fritt att skära i barn.

Men vad händer? Förföljelse inom kyrkan i form av skrivelser till biskopen och "förhör" med domkapitlet. (Kom ihåg: Hon är inte ens anställd av Svenska kyrkan.) Förtal och personangrepp via sociala medier och en nästan hatisk stämning inom kyrkan.

Och den kvinna som var "informatör" eller taleskvinna för kyrkan, menade att "det är olyckligt med de sociala medierna, för man skriver ofta för fort och skickar iväg innan man hunnit tänka efter". Censuren fungerar inte så bra där, med andra ord. Att aggressivitet och hat finns i de egna leden, i den kyrka som skall framföra kärleksbudskapet, oroade henne däremot inte.

På Facebook har en grupp startat som ska driva frågan om åsiktsfrihet inom Svenska kyrkan, och gruppens initiativtagare har valt att vara anonyma av rädsla för repressalier.

Jag blir så ARG!
Ännu en gång bevisar kyrkan att det är en maktfullkomlig organisation med odemokratiska och omoderna strukturer.
Makt är viktigare än kärlek.

Så nu har jag bestämt mig. Jag tänker gå ur kyrkan.
En sak är nämligen helt klar:
Jag tänker inte stötta förtryck, översitteri och maktfullkomlighet.

Läs mer

Carpe diem - andlighet för alla?

Den nya tiden sägs vara här, när andlighet inte bara är för några få, utan för alla.

Fint och bra, det.
Visst ska alla få åka med på tåget!
Det tycker jag absolut.
Jag är mycket emot att präster eller andra andliga ledare får monopol på sanningar.

Däremot tycker jag att rättigheten att vara andlig också medför vissa skyldigheter.
Om vi får möjligheten att filosofera, förmågan att tänka samt rättigheten att öppna upp och känna efter, så måste vi faktiskt pynta in också.

Det handlar om att leverera.
Kvalitet.
Och att ta det – och sig själv – på allvar.

Min fråga är: Är det andlighet att sprida floskler som "carpe diem" omkring sig? Och att i sociala medier och på bloggar låtsas vara andligt medveten genom att citera andra tänkare utan reflektion?
Svamla om saker som egentligen bara är vanligt hyfs och mogen medmänsklighet, och tro att det är andlighet?

Har det inte gått lite inflation i andlighet?
Somliga verkar få status som "medvetna och upplyfta" utan att kunna föra en vettig tankegång från A till B. De flummar på, sprutar ord ur sig utan innehåll och målar bilder utan djup.

Ja, jag är kritisk.
För mig räcker det inte att skriva carpe diem och <3 <3 <3 för att bli klassad som en andlig person, jag är ledsen. Om samma person däremot tog begreppet ovan och skrev en reflektion kring det, ur sin egen eller andras vardag, skulle det vara intressantare.

Flummiga resonemang om "ljuset som strömmar ifrån alla kärleksväsen fyller alla kärl och rum" och liknande ordbajseri, ger mig allergi. Och infantila funderingar i stil med "det är inte ok att hålla med när någon mobbas, då kan man åtminstone sitta tyst" är inte heller andlighet. (Förresten är man deltagare i mobbing så länge man inte säger emot. Allmänt hyfs och även det vi lär ut till barnen i lågstadiet.)

Elitistiskt tänkande?
Nej, jag tror inte det.
Jag är helt övertygad om att vi kan betydligt bättre än så.
Jag tror att det helt enkelt handlar om lättja, att man inte tar sig själv på allvar och inte heller utnyttjar sin kapacitet. För mig är detta människor som inte vågar skrapa på ytan och gå till botten med sig själva. De är rädda och nöjer sig med halvbra.

Varför jag bryr mig?
För att dessa halvengagerade personer skapar klyftor. De som ännu inte har vågat/velat tänka andliga tankar, backar förskräckta inför flum och klyschor (med all rätt). De låtsas-andliga spiller över på andra och skapar dåligt rykte för alla typer av andlighet. Lika illa som när katolska kyrkans dubbelmoral sprider svärta över kristendomen...

Så: Andlighet för alla, absolut!
Men snälla: Gör ditt bästa.
Vi är skyldiga mänskligheten att vara det bästa vi kan vara.

Internethumör

Jag har kommit på att jag använder internet olika beroende på humör.

När jag är pigg och glad och energisk, hittar jag mycket roligt. Jag kollar på Youtube, hittar TV-program och filmer som jag aldrig har sett, läser spännande forskningsrapporter och shoppar effektivt.

När jag känner mig stressad blir jag manisk på internet. Då bjuder jag på saker på Tradera och följer auktionerna som en igel. Då klickar jag också in på Facebook mycket oftare, måste läsa alla statusuppdateringar och rensar bland alla arrangemang.

De dagar då jag är låg och eländig, är internet tråkigt. Jag kommer inte på någonting som jag vill göra. Hittar inte ens sajterna. Och när jag tittar på Facebook, ser allt tråkigt ut. Och förresten har jag inget kul själv att skriva.

Det är ju lite dumt att jag förstärker mitt beteende och humör genom min internetanvändning. Tänk så bra det hade varit om jag kunde pigga upp mig själv när jag var deppig, kanske genom att titta på en bra film! Eller om jag i stressade lägen bara kunde softa runt lite, glutta på Facebook och konstatera att det inte är något viktigt att ta ställning till.

En strömbrytare i hjärnan, kanske? Som man kunde flippa över till tvärtomläget?

Tyckanden

När jag var ung och drev eget företag på 200%, så gjorde jag lite som jag tyckte. Detta för att jag inte hade någon annan att fråga, för att det ofta var bråttom och för att jag ville bestämma själv.

När jag tog steget in i den "riktiga" företagsvärlden förväntade jag mig ett annat förhållningssätt.

I min enfald trodde jag att där var alla beslut väl underbyggda.
Jag trodde att de åtgärder man vidtog grundade sig på dessa väl underbyggda beslut.
Och att det säkert fanns hyllmeter med statistik och undersökningar att luta mot.

Man kan sammanfatta det så här: Tji fick jag!
Eller jo, i vissa sammanhang arbetar man så. Men långt ifrån alla. Det tycker jag är spännande.

Om ett företag exempelvis ger 250.000 kr till en reklamkampanj på TV, så tänker jag att detta företag skulle vilja vara väldigt säker på att man gör bra. Att man kommunicerar ut sitt budskap på ett lämpligt sätt, väljer rätt ord, visar rätt bilder. Att man förväntar sig ett visst utfall med stöd av undersökningar i t ex läsbeteende eller bildförståelse.

Så är det dock inte.
Faktiskt är det mycket mer "tyck" i de här sammanhangen än man kan tro.
En reklambyrå tar fram ett koncept som de "tycker" fungerar och företaget förlitar sig på deras expertis.

Det är lika konstigt som roligt, tycker jag.
I min värld hade jag hellre lagt 50 eller till och med 100 av de där tusingarna på att undersöka hur man faktiskt når fram bäst, och sedan resten till att göra det. I stället för att förlita sig på tyck.

Min nuvarande arbetsgivare har samma inställning. De frågade den anlitade reklambyrån "varför har ni valt dessa åtgärder och varför dessa kanaler? Vad har ni för bevis för att ni når den tänkta målgruppen?" Och reklambyrån sa: "Öööööh." Och sedan drog de erfarenhetskortet: "Jo, vi har den erfarenheten att..." Och visst är erfarenhet bra och viktigt, men har man inte jobbat med exakt den målgruppen och exakt det målet och den målgruppen, så hjälper det ju inte. De liksom "tyckte" att det "kändes rätt".

Förvånande.
Och märkligt likt när jag lekte företagare som 22-åring... :)