Samla sig trygghet är omöjligt

Jag rensar i garderober, skåp och förråd.
Det finns så mycket grejer i mitt hus!
Vem i all sin dar har släpat hem dem?

Egentligen vet jag ju precis vem som har gjort det:
Jag och min make.
Och trots att jag har rensat många gånger förut, finns det massor kvar!
Hur kan det komma sig?

Varför köper vi saker?
För att vi tror att vi behöver dem, samt att de ska underlätta för oss.
Det må väl vara hänt.
Men varför sparar vi dem när vi inte längre behöver dem?
De underlättar heller inte när de står i ett skåp.

Jo, det ska jag berätta:
Vi tror att vi någon gång ska behöva dem igen.
Trots att statistiken säger något annat.
Hur många gånger har man egentligen gått upp på vinden, borstat av en kartong, öppnat den och tagit fram den där perfekta nyårsblåsan? Eller fyndat grillbestick till en fest?

Ärligt talat händer det nästan aldrig.
Ändå tror vi att vi ska spara saker.
Lite tror jag att det handlar om snålhet och skuld.
Vi har ju ändå köpt den där saken för dyra pengar och dessutom är det ju fult att slänga saker, så då behåller vi den.

Lite känns det också tryggt.
Känslan av att bara kunna hämta allt vi behöver i ett skåp är skön.
Tyvärr är den dock inte sann.

Allt vi behöver kommer till oss.
Det är Universums lag.
Där kan vi snacka trygghet!
Allt vi behöver. Det är bra.

Men det händer inte om vi samlar!
Då står en massa prylar i vägen och blockerar flödet.
Därför är allt samlande av ondo:
Det förhindrar i själva verket trygghet.

Elände

Ser på Rapports årskrönika och inser hur mycket elände det finns i världen.
Jag har för länge sedan slutat titta på nyheterna.
Det gör mig bara ont.

Ibland tittar jag på början av nyheterna, för då brukar det vara snällare ämnen. Kanske också lite mer lokala. Det står jag ut med, för det är sällan eländigt i Sverige.

När det börjar rapporteras från östra och sydöstra medelhavet, då stänger jag av. Då vet jag att det blir bomber, granater, blod, döda människor. Och det orkar jag inte bevittna.

Jag väljer att leva i en bubbla.
Jag måste stänga det där ute.
Annars överlever jag inte, det blir för hopplöst.

Så jag är oerhört oinformerad kring attacker på amerikanska ambassader i Libyen, olika faser i kriget kring Gaza-remsan och kravaller i Egypten. Jag orkar inte.

För jag tänker:
Hur ska vi kunna bli enade?
Hur ska vi kunna ta hand om oss själva och varandra när detta pågår?

Hur lång tid ska det gå innan vi förstår att allt vi gör mot andra, gör vi också mot oss själva?

Krämer och klet

De flesta krämer och lotioner och salvor och bodybutter som finns i handeln är mer eller mindre skräp.

Man får läsa noga på förpackningarna om man vill vara säker.
Annars åker man på kemikalier som är direkt skadliga för kroppen, t ex för fortplantningssystemet, hormonerna, hjärnan, musklerna och tarmen.

Jo, dessa kemikalier är tillåtna i krämer och klet.
Fastän de räknas som hälsovådliga.
Varför?
För att de förekommer "i en liten mängd".

Vad man däremot har glömt i sammanhanget, är att samma person kanske använder fem-sex olika läskiga substanser varje dag. Och gör det i 80 år, vilket innebär att vi samlar på oss eftersom många av dessa ämnen lagras och inte kan brytas ner i varken kroppen eller naturen.

Jag gör det enkelt för mig själv:
I första hand använder jag ingenting.
Jag smörjer min hud inifrån med en bra Omega 3-olja, äter bra mat och sover.
Så undviker jag socker, godis, kemikalier i mat och smink.
(Eller använder vänligt, färskt och bra smink.)

När jag behöver något på huden, t ex då jag vintertid blir torr, har jag goda smörjor. De är gjorda på sådant som jag kan äta, som oliv- eller sesamolja, ros, kakaosmör och annat fint. Då använder jag dem och är nöjd i vetskapen att jag hade kunnat äta dem lika gärna. På huden eller i munnen – samma sak, men inte samma smak.

Jag tycker att jag är lagom rynkig för att vara 41 år.
Det vore märkligt om jag hade en tjugoårings hy.
Förresten hade jag sämre hy när jag var 25 än nu.
Jag tror att påsar under ögonen botas bäst med sömn och mat, att bästa ansiktslyftningen är att skratta och göra grimaser och att jag ska duscha lagom ofta så att min hud orkar återfetta sig själv. Samt att mina bröst klarar sig finfint utan bröstcréme men kanske kan vinna på en och annan armhävning ibland.

Det mesta går på naturlig väg.

Användarvänlig teknik

Jag hör till de där som gillar ny teknik.
Däremot gillar jag inte att lära mig ny teknik.
Jag vill bara kunna den.

I mitt huvud är det användarvänlighet.

Att jag som ny användare bara ska kunna sätta igång.
Helst utan att läsa någon manual, faktiskt.
Den lilla prylen ska vara begriplig för mig direkt, utan hinder.

Av princip läser jag inte bruksanvisningar.
Min inställning är att om jag känner ett behov av att titta i den, har tillverkarna misslyckats. :)

En annan sak som jag tycker ska vara användarvänlig, är teknikinformationen.
Snälla tekniktillverkare: Hitta ett gemensamt språk!
Som konsument ska jag inte behöva ta reda på skillnaden mellan "full 3D" och "aktiv 3D", eller varför en tillverkare gör TV-apparater i 42 tums storlek och en annan i 43. Standardisering, tack!

Jag tror att jag är en besvärlig konsument.
När jag går in i teknikbutiker, slutar det alltid med att biträdet är väldigt varmt och rött i ansiktet och jag är yr. Det kommer sig av att jag ställer många frågor och inte ger mig förrän jag begriper. Pinsamt nog, brukar biträdena inte riktigt förstå heller, vilket visar sig när jag frågar och frågar om.

Grunden i all teknik är att den ska förenkla.
Då ska det väl inte vara krångligt att använda den?
Eller att begripa vad man vill ha och behöver.
Teknik är ett medel att göra det man vill, inte målet i sig.
Det är detta de där tekniktillverkarna glömmer ibland, tror jag.

Påverkas

Kloka gubbar och gummor brukar säga:
"Ingen kan låta dig känna dig dålig utan ditt medgivande."

Det handlar alltså om hur jag själv ser mig, eller hur jag låter mig påverkas att se mig.

Till viss del håller jag med.
Klart att jag kan välja att se mig själv annorlunda, och inte ta på mig deras glasögon. Eller snarare: Att se vad de ser och varför, och kanske förstå men inte hålla med.

Till viss del håller jag inte med.
Även om man inte inte håller med, eller tar på sig den rollen som man blir given, så påverkas man av de negativa tankarna. Det blir som svarta moln med vassa piggar i. Ju fler påhopp, desto mörkare energi... Alla som går in i den energin påverkas.

Inte så många känner den.
Och ännu färre ser den.

Men råkar man nu vara en sådan person som fysiskt känner av den här negativiteten och som visuellt ser den dåliga energin, så kan man inte låtsas att det bara är en inställningsfråga. Det går faktiskt inte att skaka av sig.

Det är precis lika tokigt som att säga:
"Inga avgaser kan förgifta dina lungor om du inte tillåter det."

Klart att man kan skydda sig, både mot negativitet och avgaser.
Klart att man kan ostkupa sig, blåsa på molnen, säkra sig, skapa en bubbla eller ett filter framför sitt ansikte så att endast det bästa kommer förbi – men man måste minnas att det är skydd som är beroende av din kraft, din energi och tid.

Den dagen du är svag, ledsen eller trött, då kommer de igenom.
Och det är precis då du absolut inte behöver det.
Då gör de som allra mest skada.

Så jag tänker: Det finns ett ännu bättre knep för att må bra.
Lämna de förgiftade miljöerna och människorna.
Det vinner alla på i längden.

Stilla natt

En av mina favoritjulsånger är "Stilla natt".
Idag fick jag lära mig att jag har en mus att tacka för den.

Julafton 1818 i Obendorf bei Salzburg, när prästen och kantorn skulle förbereda kvällens gudstjänst, visade det sig att en mus hade bitit ett hål på kyrkoorgelns bälg. Det gick alltså inte att använda orgeln alls.

Kantorn, Franz Gruber, tonsatte då kvick prästens Joseph Mohrs dikt. Han ackompanjerade sedan barnkörens framförande på gitarr, därav det lite sparsamma kompet som gör hela julsången så extra vacker.

Av detta lär vi oss följande:
- Ibland kan en "katastrof" vara grogrunden för kreativitet och utveckling
- Positivt tänkande och samarbete kan ge fantastiska resultat
samt
- Varje liv, varje varelese – även en liten mus – fyller en roll i det stora skådespel vi kallar livet och universum

Och att påminnelser av detta går att finna överallt.
Till exempel i Stilla natt.

Jultraditioner

Jag är juloman.
Julmyset är verkligen fantastiskt, tycker jag.

Mycket av det vi gör till jul, har vi ärvt.
Från min uppväxtfamilj.
Från min mans uppväxtfamilj.
Från min systers mans uppväxtfamilj.

Och nu börjar det bli intressant.

Våra juletraditioner är en mix, redan nu: Utvalt ur tre familjers jular.
Tänk sedan, när sonen släpar hem en flickvän och dottern en pojkvän.
Då tillkommer säkert något till.

Och min uppväxtfamiljs jultraditioner kommer hälften från fattig arbetarfamilj i Norrland, 25% från medelklassfamilj i Nynäshamn och 25% från statarfamilj i samma område.
Det är en mix redan det!

Våra föräldrar möttes, tog med sig sina tankar och vanor kring jul och kompromissade ihop något nytt. Vi växte upp med den här misch-maschen, lyckligt ovetande om några andra alternativ. Julen på detta nya sätt var självklar, och det var också den vi tog med oss till våra nya familjer.

Så ju mer vi håller hårt på våra traditioner, desto mer får vi med oss.
Såvida vi möts några stycken olika personer, i alla fall.
Är vi däremot väldigt lättsamma och rycker på axlarna åt jultraditionerna, blir det den starkaste som vinner. En viss jultradition lever vidare, på bekostnad av de andra.

När jag ser den här mixen, blandningen, av jultraditioner, blir jag glad.
Levande traditioner, som förändras och anpassar sig efter de människor vi möter.
Där man tar bort saker som inte längre passar och tillför annat.
Vackert.

Värdelös

Usch, så lätt jag faller i värdelösgropen!
Minst lilla som jag har mycket att göra, eller inte riktigt hinner med att vara överallt jag vill vara, så kommer den där känslan.

Bara för att jag inte har GJORT tillräckligt
så ÄR jag inte värd tillräckligt.

Det är skillnad.
Det vet jag.
Men jag känner inte det.

Att göra, prestera, det är självförtroende.
Att vara, finnas, det är självkänsla.
En person kan ha mycket av det ena och lite av det andra.

En person med god självkänsla men dåligt självförtroende vågar inte sig på nya saker, eftersom det känns som om de kommer att misslyckas.
Botemedlet är att göra många saker och upptäcka att det faktiskt ordnar sig.

En person med gott självförtroende och dålig självkänsla saknar i sina egna ögon existensberättigande. Det finns ingenting som är bra i personen, ingenting som är charmigt eller härligt.
Enda sättet är att göra massor med saker som blir bra – för då känner man sig lyckad.

Länge, länge har jag förstått att jag hör till den senare kategorin.
Jag har jobbat på att gilla mig själv, att inte göra, att sitta i värdelösheten och se att jag överlever. Det är allt annat än kul. Jag vill inte dit igen.

Nu har jag insett att det beror mycket på omgivningen.
Om omgivningen är stöttande, positiv, coachande, förhoppningsfull, så blir jag lugnare. Då gör det ingenting om saker och ting blir mindre bra, för jag känner mig ändå nöjd med att finnas till.

Jag är totalt överkänslig för den andra typen av miljöer:
Miljöer där man bara lyfter det dåliga och hackar på folk.
Det är inte okej.
Jag mår dåligt.

Det finns många sätt att framföra kritik.
Jag tycker att det är respektlöst att göra ner folk.
Nä, jag måste nog hålla mig ifrån dessa miljöer. Det här går inte.

Förändringsbenägen?

Vi behöver olika mycket av den varan: Förändring.
Själv är jag helt beroende.
För mig är förändring alltid av godo.
Frånvaron av förändring upplever jag som stagnation.

Andra människor tycker om när det lunkar på.
Det är precis lika bra det!
De är antingen nöjda, eller känner sig trygga i det invanda.
Gott så.

Och jag tänker:
Antagligen har vi olika roller i livet.

En sådan som jag är till för att röra upp saker, stirra till, vända upp och ner på, ifrågasätta, skapa konflikter och tänka om.

Den som ogillar förändring är till för att skapa stabilitet, bevara lugnet, styra stadigt, mata på och vara misstänksam.

Viktiga funktioner, båda två!
Jag tror att vi behövs lika mycket.
Helst på samma gång, helst i samma grupp, helst i samma arbetslag.

Vi kompletterar varandra.
Utmaningen är att acceptera och värdesätta varandra för det vi är!
Givetvis blir vi provocerade av varandra – men det är okej.
Det kan komma mycket fint ut ur att saker och ting ställs på sin spets.

En god idé är att påminna sig:
Alla jag möter har skickats till mig av en anledning.
Alla jag möter är här för att lära mig något, om mig själv eller världen.
Alla jag möter har en gåva att ge mig, om jag lyssnar och iakttar.

Då blir det plötsligt riktigt kreativt med konflikter!
Och "bromsklossarna" i förändringsarbetet kommer med viktig input.
Samtidigt som förändringsivrarna bidrar med sitt.

Tjusigt som 17.
Det är bara att tacka.

Med utrymme för själen

Jag gillar gamla, stora hus.
Och jag älskar industrilokaler, tågstationer, övergivna fastigheter.

Vad kan man göra där, tänker jag.
Min entreprenörsgen börjar pirra.

Jag vill lyfta upp huset, renovera, fixa, fylla det med verksamhet.
Det ska vakna, få den uppmärksamhet det förtjänar.

För de här fastigheterna är fantastiska.
De är praktiska, har stora ytor och är tåliga.
De står ut med att man river en vägg här eller där, att man bilar upp ett golv, att man tar ut ett hål i en yttervägg eller ett tak och gör fönster.

Dessutom har de inga förväntningar.
De är tacksamma för allt, och tålmodiga.
De väntar snällt på att vi ska bli färdiga med renoveringen.

Och när man har lycktas, finns där så otroligt gott om plats för själen.
Dessa fastigheter stjäl inte energi – de utökar din energi!
Tankarna du tänker blir större där och du får lugn.

Andra gillar mysiga små torp, ombonade hus med lågt i tak och mycket pynt.
Jag får panikångest och kan inte andas.

Nej, jag älskar de stora ytorna, det nakna och lite stela.
Då finns det plats för mig, med mina yviga gester och klara färger.
Det är så härligt att inte behöva förminska sig!

Ge mig ordentligt med golvyta, högt i tak och kala väggar (gärna i sten).
Då är jag lllllycklig!

Gömt och glömt

Jag älskar att spackla.
Det är i det närmaste meditativt.
Lite klibbigt, men man får inte på fingrarna.
Mjukt, följsamt.
Man klämmer på det på en ful, spräcklig vägg och vips så blir allt slätt och fint.

Allt det fula göms.
Alla problem, som man tänkte "hur ska vi lösa det?" – borta.
Allt man har kämpat med – tapetskarvar och riv och hål – blir ett minne blott.

Det går fort, det är lätt.
Man behöver inte vara stark.
Om man bara mjukt klämmer dit spacklet och slätar till det med en flytande rörelse, blir det kanonfint och behöver knappt slipas.
Ju lugnare man är, desto bättre blir det.

När rummet är spacklat, är många timmars bekymmer och funderingar förbi.
Då kvarstår bara det roligaste: Tapetserandet.
De tröstlösa timmarna av förarbete är bakom en.
Och minnet av dem är inspacklade i stelnat, slätt spackel.

Görmt och glömt.
Det är därför nyrenoverade rum är så fria och friska.

Jobba hemma

Jag tycker – som jag tidigare har skrivit – att fler borde jobba hemifrån mer. Många, många yrken skulle kunna skötas väldigt bra på distans. Förutom att vi sparar miljö, sparar vi också tid. Tid vi kan lägga på våra familjer, så vi hinner umgås och möta varandra på ett vettigt sätt. Därigenom kanske vi kunde få färre skilsmässor och olyckliga ungdomar, vem vet?

Hur som helst: Här kommer en lista.
(Listor är bra.)

Lista över hemmajobbets fördelar:
- Man kan vara klädd hur som helst, t ex i mysbyxor.
- Ingen "tittar in" på kontoret och stör.
- Man kan ta kafferast när man vill.
- Man kan ha hårfärg i håret medan man jobbar.
- Man kan jobba över lite ifall det krisar, utan att missa bussen.
- Man kan laga och äta riktig mat.
- När man slutar, är man redan hemma.
- Kaffet är godare.
- På fikarasten kan man skriva blogginlägg.

Å andra sidan träffar man inga kollegor, det är lite bökigare att ha möten (går ju över Skype t ex, men blir inte riktigt samma sak), det är svårare att bygga sammanhållning.

Det bästa är ju att kunna blanda: Hälften hemma, hälften på jobbet. Då kan man få till allt det goda; fokusera på möten och samarbete när man är där, planera och genomföra när man är hemma. Två dagar på jobbet, tre dagar hemma eller tvärtom, beroende på uppdrag. Tänk vad vi skulle spara!

Resor: Miljön och kostnaden.
Kontorsutrymme.
Tid: Restid, omställningstid, arbetstid.

Och jag tror vi sparar själen. Mer egentid för kontemplation och meditation, ett större lugn.

Fast då kanske folk skulle bli klokare, och sluta springa runt i ekorrhjulet. Plötsligt se vad som är viktigt i livet och säga upp sig från sina jobb, sälja huset och resa på huppegupptäcksfärder runt jorden. Och då blir det inget jobb gjort eller skatter betalda.

Det kanske är därför inte så många får jobba hemifrån fastän tekniken finns?

Homosexualitet

Jag har många homosexuella vänner. Och många heterosexuella. Kanske också några asexuella, men det vet jag faktiskt inget om.

I året 2012 finns det fortfarande människor som hetsar upp sig över homosexualitet. Det tycker jag är märkligt.
Jag kan absolut acceptera att man inte förstår – men att bli arg?
Obegripligt.

Ibland kan det vara svårt att förstå saker man själv inte har varit med om.
Har man aldrig varit kär i någon, kanske man inte förstår kärlek.
Har man det, kanske man borde förstå att föremålen växlar.
Jag menar, jag förstår inte alla mina vänners val av partner!
Och lite tur är väl det. Hade vi haft samma smak, hade det blivit strid på kniven om somliga, medan andra hade varit ensamma.

Även om jag inte förstår, respekterar jag givetvis deras val.
Och glädjs åt deras kärlek!
För kärlek förstår jag.
Och önskar att alla får uppleva.

Men varför blir folk arga av att man är olika?
Känner de sig hotade på något sätt?
Blir de rädda, och i så fall varför?

Om de kommer med Guds-kortet, dvs att det står i Bibeln att det är synd, så blir jag lite trött och lite fundersam.
Är inte Gud allsmäktig? Jo.
Är det Gud som har skapat allt? Ja.
Då har denne Gud ju skapat oss som vi är, eller hur?
Och då är vi precis som vi ska vara, med dennes goda minne.
Vem är du eller jag att ifrågasätta det?
Skulle det inte vara så, hade det ju inte funnits.

Om de kommer med fortplantningskortet, så skjuter de sig själva i foten.
Är vi inte redan för många människor på den här planeten?
Och kan det i så fall kanske vara någon sorts naturligt urval att inte alla vill fortplanta sig? Borde vi i så fall inte vara glada att somliga är homosexuella – eller för all del att det också finns heterosexuella som väljer att inte ha barn?

Vad är själva faran med att folk älskar varandra?

Någon gång när jag har diskuterat detta, kommer här argumentet:
"Så då är det ok med pedofiler och våldtäktsmän också?"
Nej, det tycker jag inte.
Då gör man ju någon annan illa. Det kan aldrig vara ok.
Det är inte kärlek.

Att två personer (eller fler, för all del) älskar varandra är inte samma sak som vålds- och hatbrott.
Det är inte okej att jämföra detta ens.

Nej, jag förstår inte hetsen.
Och jag ser att det mest är män som blir aggressiva.
Kanske borde dessa män ställa sig frågan: Varför blir jag arg?
Vad är jag rädd för?
För aggressivitet utlöses av rädsla, känslan av att behöva fly eller slåss.

Varför tror dessa män att de behöver slåss – eller fly?
Är det så att de känner sig som villebråd, att de kommer att bli jagade av andra män? I så fall: Varför? Springer de själva efter alla fruntimmer de ser? Jag tror nog att de har någon sorts urskillnad, att de blir attraherade av kvinnor som blir attraherade av dem. Det är oftast så det fungerar... Varför skulle det då vara annorlunda med homosexualitet? It takes two to tango.

Mer kärlek åt folket!

Is this it?

Lite då och då faller jag offer för svårmod.
Det kan komma sig av motgångar, tristess eller livsångest.

Då får jag svårt att gå och lägga mig.

Varför?
Borde man inte sova extra mycket då?
Jo, det kunde man ju önska.
Men så fungerar inte jag.

Jag hamnar i känslan: Är det här verkligen allt?
Är detta vad livet har att erbjuda?
Är den här dagen redan slut och blev den inte mer än så här?

Nej! Jag vägrar!
(Trotset bryter ut.)
Jag tänker inte gå och lägga mig.
Ja, klockan är dags, men jag protesterar.
Det måste hända något roligt idag.

Så stannar jag uppe alldeles för sent och tittar på en dålig film.
Så blir jag trött och desillusionerad.
Is this it? tänker jag.
Ska livet vara så?
Borde inte livet vara en njutning, en upplevelse en resa?

Is this it?

Då vet jag att det enda botemedlet är just att gå och lägga sig.
Sova ut, vakna utvilad och glad.

Men tanken är viktig.
Ska man leva ett liv där man väntar på något (helgen, semestern, julen) eller ett liv där man längtar till varje dag, där vardagen är upplevelsen?

Pepparkaksgubbar och annat

När pepparkaksgubbdiskussionen dök upp på Facebook, kommenterade jag inte det alls. Jag tänkte nämligen: Det måste vara ett misstag.

Och det var det.
Pepparkaksgubbarnas sång ströks för att luciatåget var för långt och barnen inte ville sjunga den. Och då fanns det kanske ingen anledning att klä ut sig till pepparkaksgubbe. Pepparkakorna struntade man i på grund av glutenproblematik.

En höna av en fjäder, alltså.
Men det spännande här är ju hur debatten blossade upp!

Från ingenstans kom den, tolkningen.
Plötsligt kände många sig attackerade i sina svenska traditioner.
Igen.
Och så kom konstiga paralleller till färgade, Ku Klux Klan och jag vet inte allt.

Jag tänker:
Hör vad som händer.
Registrera vad som sägs.
Det här är allvarligt!

Handlar det om främlingsfientlighet?
Handlar det om rädsla?
Handlar det om hot och aggressivitet?

Och varför uppstår det?
Kan det vara för att vår integrationspolitik har gått helt fel?

JA!
Vi måste inse att vi har misslyckats.
Oavsett intentioner, så har den svenska politiken skapat avstånd.
Vi är idag längre ifrån varandra än någonsin.

Vi måste erkänna det.
Vi måste se resultatet, symptomen på något större.
Annars kan vi aldrig ta tag i problemet.

Problemet är inte någon kultur, varken invandrad eller inhemsk, eller krockar däremellan. Problemet är att vi har gjort fel när vi har försökt integrera de olika kulturerna.

Vi har gjort fel.
Det är inte fel på vilka vi är.
Skilja på sak och person – och gör rätt!

Strålande jul

Jag älskar jul.
Det är min favorithögtid.
För mig är det julen som får mig att överleva vintern.

Jag brukar börja köpa julklappar i oktober, pynta hela huset (invändigt och utvändigt), baka, pyssla, godisfixa, spela julmusik och frossa i juligheten.
Falalalala.

Men i år...
I år känner jag för att hoppa över hela julen.
Jag är helt enkelt inte beredd.

Oktober försvann utan att jag hann säga flaska.
November tror jag att jag sov bort.
Eller nåt.
En dag vaknade jag i alla fall och det var december, oklart hur.

Nu är det mindre än 16 dagar till julafton och jag har inte:
- Köpt mer än två (små) julklappar
- Pyntat hemma
- Satt upp utebelysningen
- Lyssnat på julmusik
- Kommit i julstämning

Det känns helt hopplöst.
Kanske kan jag bara gå och lägga mig och vakna upp i januari?
Eller så får jag lägga på en jädra slutspurt.

Nu vet jag!
Jag beställer julmys på nätet!
Det finns säkert någon RUT-avdragsgill tjänst, där någon kommer till mitt hem och gör allt det där julandet.
Perfekt!
Så kan jag sätta mig i soffan och bara gosa med barn och katter, utan att oroa mig för att julgröten bränner fast.

Att jag inte har tänkt på det förut!
Nöden är uppfinningarnas moder.

Jag saknar robot-jag

Det är jobbigt att ha en massa känslor.
De är så bössliga.
Inte kan man bestämma över dem.
Inte är de ett enda dugg logiska.
Inte vill de låta sig förklaras eller lugnas.
De bara ÄR.
Och i mitt fall: Jätte-ÄR.

För jag är överkänslig.
Jag ser allt, hör allt, märker varje nyans.
Det är skitjobbigt.

Superkraft: Extrasensorisk.

Den skulle ha kommit med någon form av extrautrustning.
En rustning.
Eller ett hårt skal.
Eller någon form av vattentålig hud, som allt bara rinner av.

Men nej då.
Jag är mjuk som en mask, utan skydd och med svamphud, som suger åt sig allt.

Och fastän jag har accepterat att det är så det är (just nu), så känns det skit.

Det var enklare förr, när jag var en känslorobot.
Jag kände verkligen ingenting!
Jag bara körde.
Aldrig tänkte jag: "Hur känns det?"
Nix. "Det här måste göras."
Om jag så gick på tänderna, så gjorde jag det.
Mer som ett konstaterande kunde jag tänka:
Jaha, det här kostade visst ett mellanfotsben och en förkylning.

Robot-jag var hård, stark, envis och slutade aldrig att gå.
Lite som Terminator.
Den första, som kunde gå sönder.
För det var ju det jag gjorde så småningom.
Men trots att en robotarm trillade av, benen var avkapade och ögat hängde ut i en sladd, fortsatte Terminatorn att gå.

Robot-jag var pålitlig.
Och alltid glad.
Någon som alla gillade och visste var de hade.
Inga opraktiska känslor som ställde till det.

Jag saknar robot-jag.

Av en anledning

Jag tror att allt sker av en anledning.
Alla är inte lika övertygade som jag.
Då brukar jag säga:
Tänk så ändå! Det gör livet roligare och mer spännande.

Dagens exempel:
Morgontåget kom inte.
Jag hade väntat och frusit i tio minuter när beskedet kom.
Det blev bara plötsligt inställt.

Hur reagerar man på detta?
Somliga blev arga och gormade lite och gick hem.
Andra blev stressade, började ringa en massa och sprang mot bussen.
Jag tänkte: Jahapp. Idag blir det annorlunda än jag hade tänkt.

Ingen idé att hetsa upp sig!
Annorlunda är ett bra ord.
Inte sämre, inte nödvändigtvis bättre. Bara annorlunda.

En kvinna frågade mig om jag kunde läsa vad som stod på tavlan.
Jag berättade att det stod att tåget var inställt.
– Å nej, jag har 30 minuters promenadväg hem till bilen, sa hon.
– Du kan åka med mig, jag ska ändå köra, sa jag.

Sagt och gjort.
Vi gick till min bil, hoppade in och började småprata.
Hon jobbade (som läkare, tror jag) på sjukhuset i Värnamo, barnpsyk.
Tio minuter senare pratade vi om barnuppfostran, hur våra hjärnor påverkas av film och TV, jämställdhet och mycket annat.

Först när hon hoppade ur bilen, presenterade hon sig.
Och jag mig.
– Vilket trevligt möte, sa hon. Jag hoppas att jag träffar dig igen!

Och jag höll med.
Tänk så bra!
Visst, jag kom en kvart senare till jobbet.
Och jag blev tvungen att köra hela vägen, vilket är dyrt och lite stökigt.
Men ändå: Ett skönt möte, en ny person, nya infallsvinklar.
Kunde inte ha blivit en bättre start på dagen!

En får tacka tåget för att det blev inställt.

Knuffad i en riktning

Såg på Så mycket bättre och Maja i the Sounds.
Hennes beskrivning av deras karriär var att allt bara flöt på, att det liksom gick på löpande band. De började spela, fick skivkontrakt och spelningar inom ett år, fick utländskt bolag, blev förband till alla de stora – egentligen utan någon ångest och tvekan alls.

Det är så jag föreställer mig att det ska gå till.
När man hittar rätt, så ska det vara sådär lätt.

Och jag tänker att ibland knuffar livet en i den riktning man ska gå.

Någon dag senare såg jag en steppande man som hade amputerat ena benet, som steppade vidare. Han föreläste och inspirerade massor av människor!

Tänker också på den svenska mannen som har överlevt en brand.
Han föreläser om att inte ge upp, att klara sig mot alla odds.

Människor som kanske inte levde ett superspeciellt liv, fick kraft genom en exeptionell händelse. De blev knuffade, nästan tvingade, in i en riktning.
Som stepparen: Från att ha varit en dansare i mängden blev han speciell – och hade modet att dra nytta av det.
Och brandskadade mannen: I stället för att gömma sig, tar han steget fram. Smart och vackert.
Jag undrar hur mycket de behövde kämpa för att komma dit de ville.
Och hur det gick till när de gjorde sitt livsval.

Och ärligt talat, jag undrar också:
Kommer det att hända mig igen?

Jag har redan haft ett sådant flyt:
När jag startade dansskola.
Visst fick jag kämpa också, men det gick ju orimligt bra.
Jag tryckte upp en enkel folder (för 1800 kr) och körde igång med 11 klasser.
Och sedan rullade det bara på...
Helt klart flyt.

Får man en andra chans?

Prylar

Det är bra att ha många skåp att stoppa undan saker i, brukade jag tänka. Förvaring – det är viktigt!
Nu är jag beredd att ompröva detta.

Pepparkaksbaksdags!
Dottern köpte deg i affären och vi slängde på julmusik.
Men VAR la vi kakformarna efter baket förra året?

Leta i köket.
Nej, där fick de inte vara för de tog för stor plats och var råddiga.
Leta under trappan.
Nej, där finns två kaffebryggare, en kylbox, en barnstol, en iläggsskiva, en extra kattlåda, en kattbur, en överdel till en kattlåda (tak), en rullbräda för extremt stora krukväxter, en inspelningsbar DVD (som vi aldrig har använt) och fem gardinstänger med tillhörande ringar. Samt potatis och morötter i en plastback.

Kan vi ha packat ner dem bland pysslet?
Upp på vinden och leta leta leta.
Sex plastbackar och två papperspåsar med julpynt.
Inte där.

– Vi får leta mer en annan dag och baka när vi hittar dem, säger mamman.
– Men jag VILL baka idag! säger dotter surt.
– Du får adlibba, säger mamman till dottern. Skär egna pepparkakor med kniv.
Två pepparkakor senare är dottern färdig.

En Annan Dag infinner sig.
Nu ska jädrar de där pepparkaksformarna fram!
(Mamman är nämligen lite snål, vill inte köpa nya, eftersom det någonstans i huset finns sisådär 40 formar med allt från änglar till giraffer.)

Kan de vara bland kökssakerna som har åkt upp på vinden?
(Sånt man kanske inte vill slänga, men som inte passar just nu.)
Leta leta leta.
Nej – de kartongerna hittar jag inte ens!
Har jag burit ut dem i uthuset?
Eller har jag avyttrat alltihop i någon städkampanj?
Minns inte.

Kan de ligga i ett av skåpen i köket, som vi inte använder så ofta?
Bland kakformarna? Nej.
Det hade annars varit ett bra ställe. (Minnesnotering till nästa år.)

Bland picnic- och kalasgrejerna?
Nej.
Bredvid termosarna och baginbox-hållaren, som vi aldrig använder eftersom vi inte dricker vin annat än 3 ggr per år och då köper vi jättedyrt ekovin?
Nej.

Jag vet!
De måste ligga i "säsongsskåpet", där julkorgar och julkrukor och påskägg och presentkartonger ligger!
Leta leta leta.
Hittar massor med silkespapper, två fina korgar, 10 kartonger av varierande storlek och 14 påskägg, men inga kakformar.
14! Vi är fyra i vår familj. Och vi äter inte ens så mycket godis.

Bakom mjölpaketen över kylen? Nej.
Bakom jättetermosen allra högst upp. Nej.
Under karusellen i hörnskåpet, där det alltid trillar ner grejer? Nej.

Nä!
Var 17 kan de vara?
Var såg jag dem sist? Under trappan, definitivt.
Jag letar där igen.
Och minsann: Där, under kattlådetaket hittar jag dem!

Där har de legat hela tiden, tror jag.
Fast jag inte såg dem vid förra letningen.
Lärdom 1: Vi måste rensa i skåpen. Det finns sjukt mycket grejer undanstoppat.
Lärdom 2: Någon (jag) måste sluta köpa fina grejer som vi inte behöver.
Lärdom 3: I nästa boende ska vi inte ha några skåp alls. Det vi behöver ska stå framme. Då blir det inte så många grejer att hålla reda på.

Är mitt liv en lögn?

Jag har oerhört svårt att förstå var all den här rasismen i Sverige kommer ifrån. Det känns så främmande för mig, så långt från min egen åsikt och uppväxt. Jag har aldrig känt någon människa med rasistiska åsikter, aldrig hört sådana åsikter yttras tidigare.

Jag har därför enormt svårt att ta den här nyrasismen på allvar.
Ärligt talat tänker jag att "det måste vara obildade människor med självhävdelseproblem som gillar att brösta sig." Och så marginaliserar jag omkring 10% av Sveriges befolkning.

Idag drabbades jag av en förfärlig åsikt:
Tänk om det är MITT liv som är en lögn?

Det kom sig av att vi körde genom Södertälje.
Jag tänkte på Katitzi, som bodde där med sin familj.
Zigenare som de kallades, var inte välkomna att äga hus eller bo i lägenhet.

Det hände i Sverige på 40- och 50-talen.
Det är inte så länge sedan.

Plötsligt insåg jag:
Då fanns en utbredd rasism i Sverige.
Vi hade ett rasforskningsinstitut med klara kopplingar till nazismen.

Sedan blev det omodernt.
Man la ner institutet, det blev otillåtet att diskriminera folk efter kulturell tillhörighet och hud- eller hårfärg.

Och där någonstans växte jag upp.
På dagis lärde vi oss att "röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt" och i skolan lärde vi oss om solidaritet och andra länder och kulturer.
Det var givetvis förbjudet (och obildat/oempatiskt/förskräckligt) att säga sådant som "svartskalle". Ingen vettig människa skulle någonsin ta ett sådant ord i sin mun. Det var mer ofint än att bajsa på middagsbordet, skulle jag vilja påstå.

Men nu är vi alltså på något sätt tillbaka.
Till okunnigheten, enligt mitt sätt att se.
Nu är det tydligen accepterat bland vuxna människor att bajsa på bordet.

Jag fattar ingenting.
Ändå blir jag tvungen att ställa frågan:
Är det mitt liv som är en lögn?
Är min uppväxt och mina åsikter en parentes?
Det som för mig är självklart – allas lika värde, utan tvång att vara likadan – är kanske inte självklart för alla?
Är rasism inte bara en reaktion på rädsla, utan tankar som är djupt förankrade hos de som inte växte upp som jag?

Det skrämmer mig.
Det gör mig osäker på om Sverige är en bra plats att uppfostra barn på.
För jag vill faktiskt att de ser förbi det yttre och gör plats i sina hjärtan för alla sorter.

Underbara hus

För femton år sedan föll jag pladask.
Ohjälpligt, ologiskt och oplanerat.
Hopplöst förälskad blev jag – i vårt underbara hus.

Efter att ha tittat på ett tiotal hus, där vi i stort sett vände på uppfarten och inte ens behövde gå in, konstaterade vi att vi egentligen ville ha en prästgård.

Mäklaren sa: Jag har precis fått in en.
Hon skickade papper och vi tänkte:
Jättefint hus, men det är alldeles för långt till Växjö.
Ändå åkte vi och tittade...

Väl där var det kört.
Jag kände "det här är vårt hus".
Stort, högt i tak, kakelugnar, trägolv, ljust, fräscht, uppvuxen tomt, fruktträd, stort bra uthus – visst var det fint på pappret.
Ändå var det ännu bättre i verkligheten.

Tidlöst, klokt, andligt.
Utrymme, eftertänksamhet, villkorslös kärlek.
Självklarhet.
Jag ville bara sätta mig ner i en fåtölj och försjunka i stillheten.

10 familjer bjöd på huset. 10!
Vi körde skrämseltaktik och chockhöjde.
3 andra familjer hängde med.
Vi chockhöjde med våra sista slantar.
En annan köpare hängde med.
Säljaren avbröt budgivningen och intervjuade oss och den andre köparen.
Vi fick huset!

Vi flyttade in i maj samma år.

I femton år har det här huset varit som en familjemedlem.
Varsamt har vi renoverat, förfinat, inrett, putsat, förändrat.
Nu är det allt vi ville ha.

Och så, för några månader sedan, hände det plötsligt:
Vi blev färdiga.
I ett slag kände vi att vi behövde gå vidare.
Varför? När det äntligen är perfekt?

Efter ett tag förstod jag:
Vi har haft vår tid i huset.
En fast och stabil plats som höll oss på jorden, vaggade och läkte oss. Som accepterade, värnade och älskade oss lika mycket som vi älskade det.

Märkligt.
Jag älskar det huset!
Men jag är färdig där.

Nu får det gå vidare till någon annan som ska älska och älskas.
Lyckliga dem...

Skrikmetoden

Kommer hem efter jobbet. Fixa lite mat till dottern, jaga på omklädning och frisera tofs. Iväg till dansträning. Sonen uppmanas göra eget käk.

Dotter släpps av, följs till dörren.
Sedan till återvinningsstationen, stampa kartonger och slänga i kylan.
Raskt vidare till affären, handla.
Hinner åka och tanka. Sliurp – där gick 900 spänn.
Grattis, ungar! Ni får BENSIN i julklapp!

Hämtar dotter, möter vid dörren.
Fruktfika i bil.
Hemma igen, släpar in tunga kassar och träningskläder.
Hämtar soppåse för att slänga diverse bilskräp, går till soptunnan.
Är borta i exakt 1,5 minuter.

Kommer in till totalkaos:
Skadad (fortfarande påklädd) dotter ligger dubbelvikt över hallbänk och galltjuter.
Arg/rädd bror skriker: "Vad hände? Men du skrattade ju?"

Mamman förlorar konceptet.
"STOOOOOPP! Såhär ska det inte behöva vara!
Man ska inte behöva mötas av bråk så fort man har lämnat sina barn ensamma i två minuuuuuter!" (Skriker fortfarande.)
"SLUTA GRÅTA! Och SLUTA SKRIKA! Vi pratar om det här om en stund när alla har lugnat ner sig – inklusive jag. Time out! Gå till varsin hörna av hallen! Prata inte – varken med varandra eller mig."

Barn slutar och gör precis som jag säger (i bara förskräckelsen, tror jag).
I tystnaden tänker jag: Tänk, den här skrikmetoden har jag inte hört talas om i någon barnuppfostringslitteratur.
Konstigt. Den som är så effektiv.

Idag var jag på en föreläsning.
Den hette "När Janne Josefsson ringer – hur klarar du pressen?"
HA!
Inga pix.
Den föreläsning som jag verkligen skulle behöva gå på:
När barnen Leoson terroriserar varandra – hur klarar du pressen?

Man får inte slå dem.
Man vill inte skuldbelägga dem eller få dem att skämmas.
Man vill inte muta dem.
Hur i helskotta ska man lyckas uppfostra dem när man inte har några som helst maktmedel?

Inställning och lutande trottoarer

Allt handlar om inställning.
Hur saker och ting påverkar oss beror bara på hur vi låter de påverka oss.

Vi väljer själva.

Vi tar exemplet "lutande trottoarer".
Jag ogillar att alla trottoarer tenderar att luta ner mot gatan.
Det innebär nämligen att man blir låghalt:
Ena benet kommer högre upp än det andra.
Om man går en längre bit, känns det som om hela bäckenet blir alldeles snett.

Med en negativ inställning irriterar jag mig på detta.

Med en positiv inställning kan jag hitta lösningar.
Jag kan gå halva vägen på ena sidan och halva vägen på andra sidan.
Jag kan gå med ena benet lätt böjt hela vägen.
Jag kan gå baklänges halva vägen.
Jag kan göra sidgaloppsteg.
Jag kan gå ner på gatan och promenixa där i stället.

Tänk, så många lösningar det fanns på det här problemet!
Och så roligt jag kommer att ha när jag åtgärdar det.
Varför inte en blandning av alltihop?

Inställning.
Den lutande trottoaren blir plötsligt inte ett problem, utan en möjlighet till lite skojigheter i vardagen.

Så om du ser en person som omotiverat korsar gatan, plötsligt går baklänges och avslutar med galoppsteg, så vet du vem det är...

Syfte

Ibland undrar man över en handling, ett beslut, en replik. Ska jag säga/göra/tänka detta eller inte?

Exempelvis kan man fundera över ifall man ska ge den där irriterande personen svar på tal eller inte. Eller ifall man ska jobba en timme till eller inte. Kanske om man ska ringa den där kompisen man inte har hört av på länge.

Om jag tvekar över något, brukar jag landa i en fråga:
"Vad är syftet?"

Ska jag säga mitt hjärtas mening?
Tja, vad kommer att komma ut av det?
Varför skulle jag göra det?
Tror jag att jag kan ändra hans eller hennes åsikt?
Eller att personen i fråga ska tänka "jaha, nu förstår jag hur du menar".
Om inte, så kan det ju kvitta.

Ska jag jobba över?
Tja, varför?
För att jag ska hinna med den där grejen?
Vad är syftet med det?
Att visa att jag klarar av jobbet?
Eller att hålla mig flytande?
Kommer det att ändra något i det långa loppet?
Om inte, är det kanske bättre att inte hinna med.
Så att det syns att jag har för mycket...

Ska jag ringa kompisen?
Vad är syftet med det?
Att försöka hitta tillbaka?
Ja, tror jag att vi magiskt kommer att finna varandra igen?
I så fall: Testa! Vore härligt.
Eller vill jag bara veta varför hon aldrig ringer?
Det är kanske ingen idé att pilla i det.

Syfte.
Vad är motivet, vad vill jag ska hända, vad ska det tjäna till.
Alltid bra att tänka igenom.

Vem orkar?

Läste i en bok ett stycke med ungefär följande lydelse:
Man vet att man ska köpa ekologiskt och laga bra mat till barnen. Man vet att det är bättre för ungarna att gå ut och leka än att hänga framför TV och spel. Man vet att man borde gå och lägga sig tidigare på kvällarna, träna mer och äta bättre. Men vem orkar?

Jag, tänkte jag.
Jag orkar.
Faktiskt orkar jag allt det där, utom att träna tillräckligt mycket.

Ibland har jag undrat.
Speciellt det här med barnen:
Varför har bara mina barn begränsningar i skärmtid?
Hur kommer det sig att andra barn äter sött och glass mitt i veckan?
Är det bara vi som respekterar åldersgränserna på filmer?

Jag har tänkt ut många förklaringar.
Att vi är ovanligt petiga, kanske lite maniska.
Att folk inte vet hur giftigt socker är.
Att andra barn kanske är tuffare än mina.

Men ORKAR INTE var inte en av mina förklaringar.
Allvarligt?
Hur då "orkar inte"?
Man kan för jösse namn inte välja att sätta barn till världen och sedan bestämma sig för att man inte "orkar" ta beslut och ansvar.

För vad är alternativet?
Skita i allt, misslyckas med en massa, strunta i hur det påverkar omvärlden?
Moget.

Orkar man inte, får man nog fundera på hur man ska göra för att ändra på det.
Man kan ju inte hasa runt och vara apatisk.
Vad blir det för liv?

Vill och vill och vill

Jo, jag VILL!

Så sa en liten unge när jag var tonåring.
Upprepade gånger sa det lilla barnet detta.

Mamman: "Du får inte gå på muren, du kan trilla ned."
Barnet: "Jo, jag VILL!"

Mamman: "Släpp den lilla flickans hink, du får inte ta den."
Barnet: "Jo, jag VILL!"

Den lille pojken ville och ville.
Högröd i ansiktet, spänd i kroppen och med knutna nävar.

Och jag tänker att det är så det är även för oss vuxna.
När vi vill något, spänner vi oss och kämpar för det.
Ibland högröda i ansiktet också, men åtminstone rätt agiterade.
Vi VILL, vi TÄNKER minsann GÖRA det och ingen kan stoppa oss.

Vill – det är något vi själva styr upp.
Så fort vi vill, tappar vi flow.
En fisk som VILL någonstans, simmar själv.
En fisk som följer strömmen, håller sig flytande medan strömmen bestämmer vart.

Vill – då har vi en förutfattad mening om vad som ska hända.
Och då har vi svårare att ta saker och ting som de kommer.
Har man siktet inställt på något, missar man ofta andra vägar och mål.

Jag har en väldigt stark vilja.
Den kämpar jag med att tysta.
Helt död vill den inte bli, så jag har börjat säga:
Jag tror att jag vill det. I alla fall just nu.

Det fungerar hyfsat.
Då håller jag åtminstone dörren öppen för andra möjligheter.
Tror, men vet inte. Har universum några andra förslag?
Just nu, det betyder att om fem sekunder kanske jag vill något annat.

Det känns som lite lagom viljestarkt just nu.
Man måste komma ihåg att hjärtats röst är viktigast.
Och hjärtat pratar med mycket mindre bokstäver än hjärnan.

Vid sidan om

Det finns de som har talangen att höra till gruppen. Kanske är de till och med gruppens centrum. De har den där självklara gruppkänslan och bara smälter in och myser i varje gemenskap.

Det verkar så enkelt.
Jag ser förundrad på.

Några meter ifrån står jag.
Kanske iakttar jag, kanske ler jag, kanske funderar jag på annat.
Eller så är jag möjligen fokus för hela gruppen, den som underhåller och berättar och leder. Men deltar gör jag inte.

Jag kan inte. Hur gör man?
När skulle man ha lärt sig det?
Eller kanske beror det helt enkelt på att jag inte ska.
Vi kanske bara är olika, har olika uppdrag och därför olika förmågor.

Jag är ju en hejjare på att iaktta!
Och att ser framåt, ha visioner och organisera folk.
Kanske kan man inte det när man är mitt i smeten?

Mycket i huvudet

Om jag har för många saker i huvudet, blir livet bara en checklista.
Jag slutar vara i stunden och tänker bara på att beta av sakerna, en efter en.

Först ska jag... CHECK
Sedan tar jag... CHECK
Därefter kan jag... och samtidigt fixar jag... CHECK

Check, check, check.
Jag klarar av en sak i taget.

Men jag glömmer njuta!
Jag missar att vara i stunden!

Livet blir liksom bara något som svischar förbi medan jag prickar av saker på min lista. Eller snarare: Livet reduceras till prestation.

Och då är det inte roligt längre, tycker jag.
Jag vill kunna andas, njuta, fundera och se mig omkring emellanåt.
Inte bara bocka av allt.

Kanske beror det på att min före detta utbrända hjärna inte klarar av att hålla många grejer i huvudet längre. Eller snarare: Den måste ha en tydlig lista för att förstå ordningen. Inget flur och flum, då går den i spinn.

Kan man få ha en liten skylt om halsen, där det står:
Före detta utbränd.
Tål inte för mycket stimulans.
Stresshandikappad.

Boken OMSTART är här!

Nu har min första bok kommit!
Och det är till stor del DIN förtjänst!

Jojomen.
Tack vare att du har läst min blogg, kommenterat och mailat mig, blev det en bok.
Det var så det började...

Därför tackar jag er bloggläsare i boken.
:)

Boken heter OMSTART - En utbränd mammas (b)loggbok och finns att köpa på nätet (länken) och som E-bok (på något sätt). Den går också att beställa i vilken bokhandel som helst om du uppger ISBN-nummer 978-91-7463-111-1.

Boken handlar om min resa från hysteriskt utbränd till normal (eller bara hysterisk, kanske).
Den är sammanfogad av blogginlägg från just den här bloggen!
I kapitel som sammanfattar olika stadier av min resa.

När min make messade att boken kommit idag, fick jag ett rus av känslor:
Akut stresspåslag – tappade tidsuppfattningen och trodde jag hade glömt gå av tåget.
Panikångest, när jag höll i den, för att nu finns den och går inte att ta tillbaka.
Stolthet, för att jag har en bok och kan kalla mig författare. :)
Hysteri, för att folk kan läsa den. Tänk om den inte håller?

Landade sedan i någon sorts skräckblandad förtjusning.

– IIIIIHHHH, skrek jag omotiverat vid matbordet när jag återigen fick syn på den.
– Lugna dig mamma, sa sonen. Du ska vara stolt nu! Chilla som den här giraffen (visar på egentecknad giraff) och käka lite blad. (Det gjorde giraffen.)

Kloka, kloka barn!
Tur att det finns folk som står stadigt när man själv är lite uppe i det blå...

Hur som helst: Om du vill läsa boken, blir jag jätteglad!
Nästan ingen har gjort det än. Finns inga recensioner.
Min goda vän Mi, som läste den innan den blev en bok, skrev i alla fall följande:
"Jag njuter av varje sida jag läser, skrattar högt ibland, nickar medkännande ibland, tänker jaha eller AHA! ibland. Det är många härliga tankar och idéer du har Karin. En del känner jag igen från din blogg..."

Jag hoppas att du läser den!

Paus

Så fantastiskt skönt det är att pausa.
Att bara sitta ner och andas.
Titta sig omkring, inte egentligen tänka, utan bara vara.

Ibland spinner livet på och saker och ting går i ett.
Visst tar man fikapaus – men då pratar man jobb, vardagsplanering eller projekt.
Och visst äter vi och tar det lugnt vid bordet – men då pratar alla om vad vi har gjort under dagen, vad som är nästa dags projekt och en massa annat engagerande.

Ytterst sällan är det helt tyst och stilla.

När det inträffar, känns det därför helt fantastiskt.
Det är så tyst att det piper i öronen.
Efter en liten stund utan tankar, är jag lullig i skallen.
Kroppen sjunker djupt ner i sig själv.
Det enda som hörs är min andning, blodet som susar i ådrorna och något enstaka kattjamande.

Paus.
Inte "ska bara" eller "kan ju läsa det under tiden" eller "men förresten...".
Bara sitta.
Fantastiskt.
Vilken gåva!

På sjunde dagen vilade även Gud. Och han såg att det var gott.
Det kan man minsann tänka på.
Att vila är så passens viktigt att man faktiskt skrev in det i Bibeln.

Respektera döden

För några månader sedan dog min älskade katt Smilla.
Det var – och är – oerhört svårt för mig att acceptera.

Hon var min bästa vän, den som gjorde varje dag lite bättre, skapade hemtrivsel och alltid lyssnade och förstod.
En mycket speciell katt.
För mig var hon ren kärlek.

Jag är fatalist (på riktigt):
Jag tror att allt har en mening.
Därför tror jag också att det var hennes eget val att lämna oss.
Och jag tror att hon kan vara med mig även om hon inte har kropp.

Ändå tog hennes död oerhört hårt.

Jag blev ledsen, arg, kände mig lämnad och ensam.
Jag förbannade, jag ifrågasatte, jag förhandlade.
Jag tog på mig skulden, jag förtvivlade.

Givetvis hjälpte ingenting: Hon var fortfarande död.
När jag hade lugnat mig något, insåg jag vad det handlade om.

Det var min egoism som talade.
Jag var inte färdig med henne. Jag vill ha henne hos mig.
Jag älskade henne och behövde henne.
Jag tyckte att hon var för ung för att dö.
Jag, jag, jag.

Det var en lärdom.

Jag ville inte släppa taget och därmed respekterade jag inte hennes beslut att lämna. Det var ju egentligen det allting kokade ihop till. Inte så smickrande för mig att inse, men inte desto mindre sant.

Jag tror att jag är lite präglad av min samtid.
Till varje pris ska vi rädda varje liv.
Barn som är extremt tidigt födda och får men för livet.
Gravt sjuka människor i alla åldrar, som bara andas i en sjukhussäng.
Människor som själva önskar att dö.
Oavsett hur deras liv är, och hur mycket de än önskar att dö, ska de LEVA.

Vi vill inte förlora de vi älskar.
Och då låter vi dem lida i stället.
Är inte det höjden av egoism?

Jag övar på att acceptera hennes död.
Varje dag övar jag.
Mest övar jag på att acceptera att hon dog när jag inte var hemma, så jag inte ens fick säga farväl. Det är riktigt svårt, men jag kan samtidigt känna att det var enda sättet. Hon kunde inte lämna så länge jag band kvar henne.

Kanske var det detta hon valde att dö för att lära mig:
Respektera döden. Släpp taget.

Extrema personligheter

Jag gillar dem.
De där människorna som är större än livet självt.
Som inte ber om ursäkt för sig eller sina åsikter, som inte ens försöker passa in eller vara till lags, som gör sin grej och står för den.

Jag tänker på sådana som Zlatan, Carola och den fiktiva personen House.

Visst kan jag se att de ibland kliver folk på tårna.
Och att de irriterar andra – oftast en smula mindre – människor.
Men det är en liten eftergift för vad man får.

Strålglans, genialitet och udd.
Nya sätt att tänka, en förmåga att värdera sig själv högt (med all rätt) och en underbar kraft att gå sin egen väg.

Oj, vad jag behöver dem!
De gör mig glad, de får mig att le.

Jag tror att det jag gillar mest, är att jag får lite bättre begrepp om hur stor variation det finns på människor. Att skalan liksom är lite längre än man till vardags tror...

Svenskt

Jag har funderat mycket på vad som egentligen är svenskt.
I diskussioner om rasism och nationalism och fosterlandskärlek, tycker jag att det kan vara lämpligt att definiera svenskt, svensk och svenskhet.

Svensk är lätt: Den som har ett svenskt medborgarskap.
Punkt.
I mitt pass står visserligen på förstasidan att jag bor i EU, men inuti står det att jag är svensk.

Svenskt då?

Ibland hör man talas om att man går tillbaka till vikingatiden och ser det som någon sorts ursvensk företeelse. Då ska man dock komma ihåg att Sverige inte ens fanns då, samt att vikingarna var väldigt internationella. De reste och handlade och hade utbyte med alla de kunde komma i kontakt med, släpade hem kryddor från orienten och ord från franker och hebreer.

Om vi tittar på själva Sverige, alltså när staten Sverige uppkom, så var det till en början bara Svealand och sedan länge en mellansvensk företeelse. Allt norr nuvarande Sveriges mitt samt Skåne, Blekinge och stora delar av Småland tillhörde faktiskt inte Sverige på många hundra år.

Hoppar vi fram i historien, ser vi att samtliga kungar från 1400-talet jobbade hårt för invandring och inblandning av andra kulturer. Både i kungahuset och bland gemene man, förstod man vikten av att beblanda sig med andra. Vi värvade vallonsmeder, franska präster, tyska handelsmän och så vidare för att utöka vår svenska kompetens och därmed konkurrenskraft.

Olika kungar sneglade åt olika håll, vilket också märks än idag i vårt språk. Vi vet att teaterkungen älskade franska och att hela överklassen talade franska under hans hov. Under perioder då Hansan hade en viktig roll i Sverige, var tyska en självklarhet. Sedan ungefär hundra år är amerikaniseringen och det engelska språket etablerad i vårt land.

Vi har många ord från olika länder – men också sedvänjor. Många av de traditioner vi idag ser som ursvenska, är importerade. Hur vi firar jul, givetvis allt kring kristendomen och även sådant som hur vi bedriver jordbruk är importerade företeelser.

Och svenskhet?
Vad definierar svenskens beteende eller kynne?

Vi definieras ofta som tillbakadragna, resonerande, konsensusorienterade, ödmjuka och arbetssamma. Det må väl vara hänt.
Men det har vi nog gemensamt med flera folk, tänker jag.
Det finns dock en sak där vi utmärker oss totalt:

Enligt undersökningar är Sverige den nation som är allra mest förändringsbenägen. Svenskarna lyssnar och tar in, förändrar beteenden och ståndpunkt och går ifrån traditioner lättast av alla! På den punkten är vi oerhört extrema och har en tydlig profil.
Kanske är det just DET som är allra svenskast:
Viljan och förmågan att ta in och assimilera nytt. Historiskt sett är det absolut detta som är vår konkurrensfördel. Det är en viktig beståndsdel i framväxten av det Sverige vi har idag och en inställning som alltså har rötter ända tillbaka i vikingatiden.

Och om det är vårt varumärke, så borde det svenskaste svenska vara att främja invandring, att jobba för assimilering och integration, att lyssna och lära, att öppna dörrar och famnar.

Jag är svensk. Jag älskar att lära mig nytt och möta nya människor.
Så skulle varumärkeskampanjen se ut.
Vad tror ni om det?

Konflikt

Konflikt innebär ett möte mellan oförenliga intressen.

Jag har insett att man kan ha olika åsikter om vad som är en konflikt och när den startar.

För mig är en konflikt när man inte respekterar varandras åsikter, eller när man försöker övertyga den andre med allt starkare medel.
En konflikt är helt enkelt ett bråk.
I ord eller på andra sätt.

Att ha olika åsikter är för mig inte en konflikt.
Man kan tycka olika, vilja olika saker, tänka olika utan att det är en konflikt.

När kan man klassa de olika intressena oförenliga?
Det måste väl vara när man absolut inte kan tänka sig att ta in den andres argument längre, när man inte lyssnar längre, när man slutar ge och ta.

I en diskussion kan man vända och vrida på saker, kasta fram argument åt alla möjliga håll, tänka och tycka, och lyssna på varandra – även om man inte byter åsikt. Ingen konflikt i min bok. På en blogg kan man skriva vad man tycker, få kommentarer från andra som inte tycker lika. Ingen konflikt. Två debattörer kan föra fram sina åsikter (emellanåt ganska häftigt) i TV eller tidningar, utan att de för den skull är i konflikt med varandra.

Tycker åtminstone jag.

Om man däremot blir aggressiv, kommer med personliga påhopp, tar till våld eller förolämpar den andre, är det en konflikt.

Hm... Det kan väl inte bara handla om ton, dvs hur det låter?
Jag undrar om det kanske handlar om motiv.
Så länge man har som syfte att dryfta olika ståndpunkter, är det bara ett meningsutbyte. I samma sekund som syftet är att förminska, göra ner, tysta eller kväva den andre, blir det en konflikt.

Kan det vara så?

One

På mitt jobb har vi börjat meditera. Det är inte i första hand för att vi ska stressa av – nej, det är för att vi ska bli mer effektiva.

Det är nämligen bevisat att en kvarts meditation varje dag ger klirr i kassan för arbetsgivaren. Och pengar pratar...

Så varje dag kl 14.30, i stället för att fika, går vi som vill in i konferensrummet och sätter en skylt på dörren: Meditation pågår.
Någon ställer klockan och vi sätter igång.

Jag är inte expert på att meditera, men jag har lekt med meditation ett tag.
Det roar mig och jag blir mer skärpt.
Plus att jag får insikter och utsikter.

När jag mediterar själv, tänker jag att jag går nerför en trappa.
Där finns en dörr.
Den öppnar jag – och SCHWOP så är jag någonstans.

Väldigt spännande.

På jobbet däremot, har vi ett annat tillvägagångssätt.
Vi mediterar på ordet ONE.

Det är fantastiskt!
Jag gillar't.
Enkelt och stort i all sin enkelhet.

One – jag är ett. Fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt. ONE
One – jag är ett med alla andra. Vi är delar av något större. ONE
One – jag är ett med omgivningen, gräset, träden, luften. ONE
One – jag är ett med universums alla stjärnor och planeter. ONE
One – jag är ett med mitt nu, mitt då och mitt i morgon. ONE

Spännande resor har det blivit.
Det är fantastiska femton minuter.
Inte nog med att man blir mer skärpt – man får hjälp med allt från fysiska problem till oklarheter i relationer. Mysigt.

ONE.
Det behövs inte så mycket mer.

Rekreation

"Reakreation är bland annat vila, vederkvickelse samt stärkande eller upplivande miljöombyte för att återhämta krafter."

Igår natt, när jag låg sömnlös och uttråkad, insåg jag vad det egentligen står för.

Re-kreation.
Åter-skapande.

Det handlar alltså om att återskapa sig, återuppbygga sig.
Och det behöver vi ha tid för varje dag.

Varje dag ska vi renovera och återskapa ca 2 kg kroppsvävnad.
Somligt ska bytas ut, somligt fixas.
Vi rekreerar oss.
Och för detta behöver vi näring, vatten och sova.

Rekreation.
Om man tänker återskapande, känns det plötsligt viktigare än bara lite vila och miljöombyte.

Nu ska jag låta min kropp få tid och möjlighet till att återskapa mig.
Så att jag kan vakna nyfödd i morgon bitti – igen.

Prövningar

Man får precis det man behöver.
Det är viktigt att komma ihåg.

När något jobbigt inträffar, kan man därför fundera så:
"Vad ska jag lära mig av det här?"

Inte nog med att det blir lättare att stå ut:
Man kanske också faktiskt kan lära sig något nytt.

Det kluriga är att lista ut vad det handlar om.
Tyvärr är det så hiskeligt lätt att gå igång på gamla mönster.
I stället för att lära sig, klampar man på i gamla fotspår och trycker på gamla knappar.

Och så får det motsatt effekt.
Man lär sig faktiskt ingenting, utan blir påmind om sina brister i stället.

Å andra sidan kan det också vara bra.
För då vet man ju att det finns mer att jobba med.
Om man kan ta ett steg åt sidan, kliva utanför sig själv och se det, förstås...

Och hoppande tårtor

En gång för länge sedan, innan sms fanns, hade jag en hatad mobiltelefon. Jag hatade den eftersom jag hatade att prata i telefon och att vara nåbar hela tiden. Eftersom jag körde i mörker många mil varje vecka, hade jag dock gått med på att skaffa en för nödsamtal.

Sedan tog batteriet slut. Jag gick pustande in i en butik för att köpa ett nytt. Fyrahundra spänn? För ett batteri? Till en telefon som var ett nödvändigt ont?
Jag var inte nöjd.

Medan jag stod och funderade över tingens ordning och huruvida jag nu skulle ha ett legitimt skäl att inte köpa något batteri och därmed slippa ha mobiltelefon, föll mina ögon på en monter.
En liten, silverfärgad telefon MED FÄRGSKÄRM!

Försäljaren noterade mitt intresse och informerade mig om att det var den nyaste på marknaden, hade många gadgets och – som sagt – färgskärm.
- Och så kan man lägga in så att det poppar upp en tårta när någon fyller år.

BAM!
Där hade han mig!

Hoppande tårtor?
Så himla praktiskt – jag som aldrig kommer ihåg folks födelsedagar!
Färgskärm?
Kalender med olika färger för olika aktiviteter?
SKA HA.

Och plötsligt hade jag hur mycket råd som helst.
Fyrahundra spänn för ett batteri var svårt, men 5000 kr för en telefon med hoppande tårtor var inga problem.

Min rationella lillasyster skakade trött på huvudet när hon hörde detta.
Jag tror att hon också har använt detta som exempel när hon undervisar studenter i irrationella köpbeteenden.

Fast för mig var det oerhört rationellt.
Någon hade förstått att somliga av oss har andra behov än prestanda och praktisk storlek. Någon hade tänkt färg och form.

Och hoppande tårtor.

Arga män

Jag har tidigare funderat över varför män i detta så kallade "manliga" samhälle mår så dåligt. De har i stora delar dragit upp linjerna för vårt moderna samhälle, så de borde ju må prima. Ändå är det män som agerar ut, som överväger i beroendeproblematik, som dominerar i brottsstatistiken.

På ett mer vardagligt plan upplever jag också att män är stelare, har längre till sig själva (fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt) och att de är argare.
Ja.
Många män är så arga.

Vresiga, sura, svårkontaktade, aggressiva.
De är i stridsberedskap hela tiden.
Fight and flight reaction styr deras liv: De lever i stress.

Lite förenklat uppstår stress när man är hotad, när man är överstimulerad (för många arbetsuppgifter, människor, ljud, synintryck osv), när man är hungrig eller fryser.

Jag undrar om män är mer stressade än kvinnor – och i så fall varför.

Det finns en bok som jag rekommenderar ALLA att läsa.
Ung som gammal, kvinna som man: Läs boken Med en uppenbar känsla för stil

Författaren Stephan Mendel-Enk funderar kring manlighet och den bild av manlighet som vi, vårt samhälle fostrar våra pojkar till.

Läs boken!
Och när du ändå är i lästagen: Läs också (eller lyssna på) Efter tusen år av tystnad av Birgitta Onsell.

Jag tror att vi kan finna förklaringar på många olika nivåer, där faktiskt andlighet/religiösa strömningar är en av de viktigaste.

Om vi är medvetna, kan vi göra upplysta val.

Kvällsdepression

Mina barn drabbas varje sen kväll av depression.
Om de är uppe efter normal läggdags, blir livet svårt.
Allt är tungt, de saknar livsgnista, de ser problem i allt.

Kvällsdepression, kallar vi det.
"Vi pratar om det i morgon, nu är det bara kvällsdepressionen som slår till".

Jag tror att de har ärvt det av mig.

Jag är definitivt inte en kvällsmänniska.
Kl 21 är jag trött, kl 22 blir jag hungrig.
Om jag äter då, blir jag pigg och stannar uppe.
Och då missar jag sovtåget.

Därefter blir det inte riktig ordning på någonting.

Då uppstår ungefär samma sak för mig som för ungarna.
Jag blir låg, olustig, vill ingenting.
Livet känns trist.

Tänk om man skulle lära sig det en gång för alla och se till att knoppa in senast kl 22?

Självinsikt

Det är roligt, det där med självinsikt.
Vi jobbar minsann väldigt olika med den.

Min taktik för att uppnå större självinsikt, har varit att lyssna på hur andra uppfattar mig. Tanken med det, var att det i min värld är ganska ointressant hur jag tror att jag är och vad jag tror att jag gör. Det viktiga är ju hur mina medmänniskor uppfattar mig.

Om jag tror att jag är effektiv och snabb, men andra uppfattar mig som stressad och uppe i varv – hur kommer då omvärlden att reagera på mig?
Deras reaktioner skapar ju min värld och blir det som jag måste reagera på, så deras bild av mig är högst relevant.

Därför har min självinsikt helt baserats på andra människors bilder.
Jag är den jag är, men jag förstår vem jag är genom andra.
Och stämmer inte min inre bild med deras yttre, så får jag fundera ut varför och göra vad jag kan för att fixa det.

Nyligen fick jag inblick i att det går att utveckla självinsikt på andra sätt.

Ett knep tycks vara att man bestämmer sig för hur man är, och så är det färdigt med det.
Oavsett vad andra säger och tycker, så är det den här personens sanning som är SANN och verklig, och alla andra får faktiskt finna sig i det – och anpassa sig efter den här personens beteende.
I den verkligheten är världen något som ska böja sig efter den enskilde, inte något som vi skapar tillsammans.

Så kan man också tänka.

Ytterligare ett sätt tycks vara att man undviker att tänka alls, och bara låter saker och ting hända. Och så kallar man det "sitt naturliga beteende" och reflekterar inte mycket mer över det.

En enkel approach.

Sedan verkar det dessutom så, att somliga aldrig har funderat alls på dessa frågor. De har ingen som helst självinsikt och behöver inte heller det för att fungera i vardagen.
Helt obegripligt för mig, men det fungerar för dem.

Det krävs alla sorter i vår herres hage.

Fria rörelser

Kroppen är fantastisk.
Den är så precis i sin mekanism, ett verkligt mästerverk.

Om vi använder kroppen som den är tänkt, håller den fin-fint.
Den orkar mycket, kan både gå och bära i många, många år.

Om vi däremot inte använder kroppen rätt, går vi sönder.
Vi får slitage i leder och muskler och åldras i förtid.

Här kommer dock det fina i kråksången:
Även om vi har gjort tokigt i trettio-fyrtio år, så kan vi börja göra rätt!
Och när vi gör rätt, rensar de riktiga, FRIA, rörelserna ut det gamla skräpet.
Det blir som att smörja upp ett gammalt maskineri med kvalitetsolja.

Fria rörelser är sådana som inte tar emot, inte skaver, inte sliter.
De kan vara stora eller små, men startar alltid rätt och använder leder på rätt sätt och rätt muskler aktiveras.

De rör sig lätt.
Man blir som ett dansande skelett, med betydligt större rörelseutslag än tidigare.
Samtidigt blir man friskare, gladare och starkare – fastän man inte tar i alls mycket.

Skulle du vilja lära dig mer om fria rörelser?
Check this out:
Free Movement

IRL

"Sociala medier, nej jag lever i det verkliga livet."
Så säger de, belackarna, ofta lite surt och nedlåtande.
Och så lägger de till:
"IRL, in real life, som det ju heter nuförtiden."

Det tycker jag är roligt.
"Verkliga livet" – är inte det allt som pågår omkring oss?
Hur kan man säga att internet inte är en del av det?
Varför skulle just de sociala medierna vara oäkta eller overkliga på något vis?

Jag tror inte alls det handlar om det.
De här människorna har bara svårt att förstå dessa medier.
Kanske ogillar de att utrycka sig i skrift, kanske drabbas de av Facebook-ångest, kanske tycker de att alla andra är så roliga på Facebook.

De känner helt enkelt att de inte kan hävda sig i dessa sammanhang.
Kanske har de heller inte förstått att vi är olika där också.

Men att skylla på att det på något sätt är mindre verkligt tycker jag är dumt. Det är precis lika verkligt att umgås med folk på Facebook som runt ett fikabord. Självklart gäller olika regler i de olika sammanhangen, men det är inte krångligare egentligen än att skilja på telefon och möte. Vissa saker kan man prata om på telefon, andra måste man träffas för att ta. Och om man väljer att ringa, så måste man förklara saker tydligare än om man sågs, eftersom man bara har orden och tonfallet, inte kroppsspråket.

Det är inget konstigt aaaaalls.

I de sociala medierna uppdaterar vi kortfattat, ofta med lite skämtsam underton. Vi kan skriva om vår ångest, om våra glädjeämnen, lägga upp bilder, kasta ut frågor. Det är ett enormt bra sätt att få snabb återkoppling, att känna sig delaktig, att hålla koll på vad ens bekanta sysslar med. Snabbt, lätt, åtkomligt.

En hur bra som helst kommunikationskanal.

Och IRL?
Där avslöjar de sig, belackarna.
För det tillägget avslöjar att de vill hänga med.
I verkligheten.

Och verkligheten är inte statisk.
Den har förändrats.
Precis som när telefonen kom, eller när TV klev in i våra vardagsrum, eller när tågen började tuffa runt i vårt avlånga land.

Provocerande världsfrälsare

"Du har ju den där inställningen att du ska frälsa världen", sa en bekant till mig härom dagen. Jag frynte, för det var nytt för mig.

Men så började jag tänka.
Och så kom jag fram till varför det kan verka så.

Jag har ju ägnat oerhört mycket tid till att försöka frälsa MIG SJÄLV.
Eftersom jag inte var lycklig och dessutom höll på att dö i förtid av mitt sätt att leva, var jag tvungen att hitta en annan väg.
När sedan folk frågar: "Hur gjorde du?", så berättar jag.

Självklart kan det uppfattas som att jag försöker frälsa världen.
I alla fall om man har en annan världsbild än jag.

Min syn på saker och ting är att det inte existerar någon allomfattande sanning.
Det finns lika många sanningar och vägar till målet som det finns människor – det gäller bara att hitta sin.
Och min övertygelse är att ett bra sätt att hitta sin egen, är att titta på hur andra har gjort, och ta det man vill av deras erfarenheter.

Känns ju onödigt att hitta på hjulet igen.

Jag brukar försöka förtydliga genom att säga jag tycker och jag har provat, men det kanske upppfattas mer som skryt än som ödmjukhet.

Kanske ska jag försöka axla manteln som provocerande världsfrälsare, i stället?
Det vore kanske roligt.

Guru Karin.
Låter bra.

God energi

Vissa människor vill man vara hos.
De har den där extra goda energin, som nästan är läkande.

Deras energi kan vara lugn, livlig, trygg, livgivande.
Det finns alla sorter.
Gemensamt är ändå att man mår bra där.

De har god energi.
Och den räcker till alla.

Folk dras dit.
Någon enstaka för att han eller hon känner sig provocerad eller avundsjuk, men de allra flesta för att de är nyfikna och känner värmen.

Väl där händer det magiska:
Man blir sitt allra bästa jag.
Problem blir till möjligheter, grubbel blir frågor, svårsinnet lättar.

God energi.
De är magiska, de där människorna.
Som vandrande lägereldar, där alla vill sitta hela natten.

Har kulturen ingen plats?

Kultur i skolan. Musik-, sång-, teater-, bild- och dansundervisning i skolan. Jag trodde det var etablerade och godkända verksamheter.

Jag trodde att år av forskning och debatt kring dessa ämnen hade lett till en acceptans, att ifrågasättandet var över. Att vi kommit till den civiliserade åsikten att dessa estetiska ämnen utvecklar oss alla, oavsett om vi har yrkesambitioner eller ej.

Jag hade tydligen fel.

Just nu pågår ett stort besparingsarbete runt om i landet. Kommuner drar in resurserna till dessa ämnen. Såväl i skolor som kulturskolor minskar man möjligheterna för våra barn och unga att uttrycka, uppleva och självutvecklas.

Motivet?
Vi har inte råd.

Vad är det som säger att det är de estetiska ämnena som ska stryka på foten? Varför kan vi inte spara in på historia eller samhällskunskap eller fysik? Eller för all del: På nya gatubeläggningar eller parkeringsplatser?

Vi vet att inlärningsförmågan (i alla teoretiska ämnen) för en elev som fått använda sina estetiska sinnen och sin kropp ökar, jämfört med den som fått sitta still med teoretiska studier?

Är lösningen på minskande teoretiska kunskaper i skolan verkligen att göra mer av det som tydligen inte fungerar jättebra? Skulle man kanske försöka förnya och förändra - eller söka svaren på annat håll, t ex i kost- och sömnvanor?

Har vi, Sverige, inte RÅD med detta?
Är vi så fattiga, både i kassan och anden?

Nej, här får vi tänka om.
Vi behöver kreativa, nytänkande och konstnärliga människor för att utveckla vårt land.
Kanske herrar politiker och tjänstemän har fått lite för lite av den varan under sin uppväxt?

Utmaningar

Vi har olika utmaningar i livet.
Eller snarare: Vi väljer olika utmaningar.

Min utmaning är (tydligen) att jag hela tiden måste ge mig på saker jag inte behärskar. Det är någon sjuklig del av mig själv som hela tiden tvingar mig in i situationer där jag tänker "nej men hjälp!!!". Antagligen för att jag blir så himla nöjd när jag reder ut det hela och kommer ut hel och välbevarad på andra sidan.

Andras utmaningar är andra.
Det kanske är en utmaning för någon att vara strukturerad, eller att vara inspirerande, eller att vara kreativ.

Någon sa en gång till mig:
"Jag önskar att folk kunde hålla sig till det de är bra på."
Min spontana reaktion var:
"Nej, så tråkigt!"

För det skulle innebära att man aldrig utvecklades.
Trist!
Plus att man kanske aldrig skulle upptäcka andra sidor av sig själv.

För det man är bra på, är man ofta bra på för att någon annan person (ofta en förälder eller en tidig lärare) uppmärksammade att man hade en talang för det för 100 år sedan. Och det är ju fint och bra – men det behöver ju inte gälla för hela livet!

Även om jag ritade fantastiska teckningar upp till 10 års ålder, betyder inte det att jag kan – eller har intresse för att – rita nu.
Och då är det ju skönt om man slipper tvingas in i den fållan: Hon som ritar.

Tänk om vi faktiskt helt skulle sluta sätta etiketter på oss själva och andra och lite mer fokusera på hur vi kan utmana oss själva att utvecklas! Skulle det inte bli väldans mycket roligare?

Fast då måste vi ju acceptera att det inte alltid blir toppenbra.
Och det är ju svårt.
Men kan det kanske vara värt det?

Jobba över

"VA? Varför vill inte du jobba över?"

Jag vet. Det är jättekonstigt.
Man ska nämligen visa framfötterna och vara tillgänglig och flexibel.

Att säga nej till övertid är inte trendigt.
Att dessutom säga nej utan att ha en anledning – att lilla dottern är ensam hemma, att det är föräldramöte i skolan eller att man ska resa till Spanien – är näst intill suspekt.

Men jag är lurig, jag.
Jag säger nej.

Vi har nämligen ett avtal, min arbetsgivare och jag.
Jag upplåter mitt kunnande och mitt engagemang under en överenskommen tid.
Om min arbetsgivare vill att jag ska jobba mer än det, eller på annan tid än den överenskomna, krävs det en helt ny förhandling.

Och jag anser att jag ska klara av mina arbetsuppgifter på den där överenskomna tiden. Annars är jag antingen inkompetent eller så är jobbet feldisponerat. För många arbetsuppgifter, felaktigt fokus eller något organisatoriskt problem.

Om min arbetsgivare anser att någotdera är fallet, får vi väl ta en diskussion om det.

Men till dess håller jag mig till vårt avtal:
Min arbetstid och kompetens mot lön.

Psykiskt sjuka Sverige

I dagens lokaltidning stod flera artiklar om den ökande psykiska ohälsan i Sverige. Många – orimligt många tycker någon sakkunnig – klassas som deprimerade och man söker sjukvård för småsaker som att man inte trivs på jobbet.

I två olika artiklar menar man att:
- Folk inte egentligen är sjuka, bara sjåpiga.
- Sjukvården diagnostiserar allt, även "normala" svackor.

Och jag tänker: Klassisk förnekelse.
Säkert är alla de som söker vård verkligen i behov av hjälp.
(Ingen går till doktorn för att det är kul.)

Om man söker vård för att man mår dåligt, kanske det handlar om andra saker än man kan sätta ord på. När sjukvården frågar "varför är du här" så klipper man till med det som är närmast, att jobbet går dåligt eller att det är bråk med frugan.
Egentligen är det kanske helt andra saker som är orsaken, men de når vi inte till själva. Och det är därför vi söker hjälp.

Jag tror att vi står inför ett skifte.
Det är dags att stanna upp och fundera:
Vart ska vi gå i stället?
För dit vi är på väg gör oss sjuka.

Kanske skulle man i stället fråga sig någon av följande frågor:

Vad gör kemikalierna i naturen med våra kroppar?
Det är nytt.
Vi är den första generationen som har en veritabel coctail av olika kemikalier i våra kroppar. För den som vill veta mer, rekommenderar jag filmen Underkastelsen, som jag skrivit tidigare om.

Hur spelar näringsbristen in?
Vi har en erkänd D-vitaminbrist i hela vårt land. Läkartidningen har skrivit om grav D-vitaminbrist bland alla förskolebarn, norska forskare ser att 99% av alla norska kvinnor har brist och man räknar med att samtliga svenskar har låga eller mycket låga värden. En svensk forskare, Mats Humble, har gjort intressanta studier på vad D-vitaminbrist gör, bland annat för depressioner. Se filmen på Youtube!

Vi har också extremt låga halter av övriga vitaminer och mineraler, eftersom vår mat har förändrats. Det gör att våra möjligheter att lösa problem blir sämre, att vi blir mer infektionskänsliga samt att vi är mer aggressiva och deprimerade.

Finns det någon annan dimension av hälsa som vi har missat?
Om vi tittar på våra vänner i Asien, vårdar de sin hälsa på ett annat sätt: På fyra olika plan.
Kanske missar vi något, eftersom vi bara tänker fysiskt och eventuellt lite psykiskt?

Det vi definitivt kan konstatera är:
Folk mår allt sämre.
Och då tycker jag personligen inte att det är fruktbart att skylla på de som upplever sig som sjuka – eller att hugga huvudet av de som försöker hitta andra förklaringar.

Bristighetstänk

Nu kommer en ganska lång tankegång. Håll ut:

Det är lätt att fokusera på brister.
Vi tänker ofta på vad som fattas oss, vad vi behöver, vad vi vill ha mer av, vad vi behöver bli bättre på. Alltför sällan tänker vi på vad vi har, vad vi har fått, vad vi har tillräckligt av, vad vi är bra på.

Vi vet också att det vi fokuserar på, får vi mer av.

Alltså: Om vi fokuserar på våra brister, får vi fler brister.
Kanske inte fler fysiskt, men vi får definitivt mer av dem – eftersom vi fokuserar på dem. Det är attraktionslagen.

Och jag tänker att det startar i näringsbrist.
"Nej, inte nu igen", tänker ni.
Johodå! :)

Näringsbrist skapar stress.
Kroppen och hjärnan vill att vi ska ut och jaga, alltså går vårt jaktsystem (fight- and flight reaction) igång.

När stressen slår på, stängs många delar av hjärnan (och kroppen) av.
Detta för att fokusera på det nödvändigaste: Överlevnad.

Stressen gör att vi letar fel, ser problem och brister.
Vi får därmed ett bristighetstänk.

När vi är väl näringssatta, blir vi lugna och harmoniska.
Vår framhjärna, som kan problemlösa och jämföra/sammanställa, fungerar bra.
Vi hittar lösningar och ser möjligheter.

Jag ser bristighetstänket genomsyra så mycket.
Politiken, ekonomerna, företagen, gemene man – alla tänker så.
Vi behöver mer resurser, högre marginaler, större vinster, mer lön...

Och jag kan inte låta bli att undra:
Vad skulle hända om vi i stället tänkte om?
Om vi tänkte: Vi har tillräckligt.
Nu ska vi se till att fler får tillräckligt, eller att det vi har räcker till på alla plan, att det vi kan blir gott för flera ändamål.

Vore det inte roligare och bättre?
Tacksägelse.
Tacka för det vi har, njuta, vara nöjd och glad – utan att för den skull bli lat.
Det är klokhet, det.

Andligheten då?

Fysiskt, psykiskt och emotionellt brukar vi dela in saker i.
Hur träning påverkar oss, hur vi fungerar som individer och hur olika pedagogiska modeller danar barn till exempel.

Jag tycker att det är bra!
Härligt att vi äntligen har börjat se saker ur fler aspekter än tidigare, då bara kropp och hjärna var intressant.

Men jag tycker att vi glömmer en dimension i det här:
Den andliga.

Att prata om andlighet skapar fortfarande klyftor.
Många känner sig hotade av det, tror att det handlar om religion och drar öronen åt sig.

Andlighet är inte samma sak som religion eller ens tro.
Andlighet inbegriper allt som har med själslighet att göra.
Det handlar alltså om själen, om tron på något utanför det materiella.

Och jag tänker att det handlar om vem jag är i förhållande till andra.
Min plats i livet, meningen med livet, vad som händer efter döden.
Även en ateist är andlig - på sitt vis!
Han eller hon har funderat på sammanhangen och kommit fram till en form av trosuppfattning: Att det inte finns någon Gud.

Att inte ha någon som helst uppfattning om vem man är i förhållande till andra och varför, tror jag är absolut förödande.
Jag tror att det är nästan det viktigaste av allt vi gör: Att vårda vår andlighet.

Somliga gör det genom att gå i naturen.
Andra genom att yoga.
Någon ligger på pass i skogen och väntar på en älg.
En annan tillber en Gud.

Det finns hur många varianter som helst.

Alla är rätt.

Men den som står utan andlighet, som bara ser det materiella, blir sjuk.
Och olycklig.
Så när vi tänker på hur vi ska sköta vår hälsa på ett fysiskt, psykiskt och emotionellt plan, gör vi klokt i att tänka andlig hälsa också. Först då blir vi hela.

Dimgrå dagar

Vissa dagar är dimmiga och grå.
Allt är lite mindre skarpt; man ser inte så långt, ljuden är dämpade, färgerna är utsuddade. Allt är helt enkelt lite mer gråluddigt.

Ibland är det irriterande, fult och tråkigt.
Ibland är det skönt.

Allt beror på hur man själv mår och vad man har för behov just den här dagen.

Idag har jag den stora turen att ha en luddig dag invärtes samtidigt som det är en grådimmig dag utomhus. Det matchar så bra!

Jag är trött, lite slö i huvudet, pratar långsamt.
Ljuden förändras av vädret, blir luddigare av dimman.
Passar.

Jag är i någon form av "status quo"-state of mind.
(Ja, jag har dåligt med ord idag också. Då kommer engelskan.)
Utanför ser det ut som ingenting har förändrats sedan 1800-frysihjäl.
Passar.

Jag har inga direkta ambitioner, tänker bara ta mig igenom dagen.
Ute är det en skitdag, som bara är, inte tillför något, inte kräver något.
Passar.

Tack, säger jag, för denna dimgrå måndag!

Val

På sistone har jag börjat drömma om att flytta till Gotland. När jag säger det till folk här där jag bor, händer något i mångas ögon.

De ser ensamma ut, övergivna, som ett barn som inte har blivit bjudet på kalas.
Och när de öppnar munnen, förstår jag snabbt:
Jag är inte längre en av "oss". Jag är en "dom", en av de andra.
Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlar om.

När de växte upp, hade de säkert kompisar som sa:
"Aldrig i helvete att jag stannar här! Jag ska flytta – till stan, till Stockholm, utomlands."
Så de som inte ville flytta blev liksom... kvar.
Jag tror att de kände att de inte var lika coola.
De blev liksom de som inte vågade/orkade/tog för sig/drömde.

Och när jag nu kommer och säger att jag ska flytta, händer det igen.
De blir kvar, de blir de som inte vågar/orkar/kan gå vidare.
Jag blir en av de där som stack, fast jag fortfarande är kvar.

Som vanligt förstår jag inte.
De har ju VALT att stanna.
Det är ju ett val precis som alla andra.
Deras val är varken sämre eller bättre än mitt.

Men på något sätt blir mitt val kritik mot deras.
Att jag väljer bort det som de lever i, betyder på något sätt att jag ser ner på dem.

Så är det inte.
Vi tycker bara olika. Vi värderar olika saker.
Och i mitt liv passar det att förflytta sig emellanåt.

Men nej, så ser de inte på saken.
De känner sig mindre värda och lite beklämda.
Det kanske är därför de vill ha samma saker som alla andra!
För att inte känna sig kritiserade i sina val.
Kan det vara så?

Men att välja är ju en privat sak.
Jag väljer det jag vill ha.
Jag väljer inte bort det någon annan vill ha.

Tycker jag, tycker jag

Kommer ni ihåg sången ur Emil i Lönneberga, den som Ida sjunger?

...och då sa hennes far
att den ungen är rar
men hon ser inte ut som hon skulle
tycker jag, tycker jag, tycker jag, tycker jag
nej hon ser inte ut som hon skulle

Själva "tycker jag"-et är roligt.
Tycker jag.
Det är nämligen så att jag gillar subjektivitet.

Uppfostrad som jag är i den naturvetenskapliga traditionen, vet jag att tyckande är helt fel. Fakta, generaliserbarhet, objektivitet och referat – det är grejer, det.

Att "tycka" är flummigt och ovetenskapligt.
Ja, faktiskt är allt som inte är direkt mätbart flummigt.
När jag och mina vänner skrev C-uppsats och valde ett kvalitativt tillvägagångssätt, i stället för ett kvantitativt, fanns det somliga som hetsade upp sig.

Hotfullt.
Att man säger: Det viktiga är vad just den här människan tycker, även om det inte går att dra några slutsatser som gäller andra.

Jag tycker om att säga "jag tycker" och "tänker jag".
Lite för att retas med de där vetenskaparna.
De blir ju så arga! Det är roligt.

Men också för att jag är intresserad av vad andra tycker och tänker. Om jag säger "jag har läst att..." så är risken att folk inte säger något. För om det står i en bok är det liksom SANT. Då vill de inte säga vad de själva tycker, för att de riskerar att ha fel. Och det är väldigt farligt.

Idag har jag sett en föreläsning med Troed Troedsson, från Paradigmmäklarna. Han säger att subjektivitet är det nya svarta. I en värld där allting är ungefär lika funktionellt, handlar det bara om vad man tycker.
Ha!
Det är ju det jag har sagt hela tiden.

Teknikprylar är bra exempel:
Försök inte att övertyga mig om att Android är bättre.
Jag skiter i argumenten – jag kommer aldrig att överge iPhone.
För jag gillar den.
Och Mac.
Faktiskt skulle jag köpa Apples produkter om de så kostade dubbelt så mycket som alla andra. Irrationellt och irriterande, va?

Ja, kanske.
Men jag tycker om dem.
Och jag struntar i tråkiga prestanda.
Det är känslan jag är ute efter.
Tycker jag, tycker jag, tycker jag, tycker jag...

Offer för generna

Det finns en tendens hos människor att skylla sin ohälsa på gener.
"Jag har ju ärvt min dåliga rygg av min pappa."
"Min allergi är jag född med."
"Det är en medfödd felställning."

Nu kanske jag gör mig impopulär, men här kommer min inställning i alla fall:
Generna avgör endast dina förutsättningar, inte resultatet.

Vi har alla medfödda förutsättningar.
Somliga saker är mer påtagliga, t ex om vi är födda med scolios eller endast en framtand i överkäken.
Andra är osynliga: Matallergi eller ADD.

Ytterligare andra ligger sovande.
De syns inte men finns där i bakgrunden, som en möjlighet.

Hur de här förutsättningarna påverkar oss, beror på hur vi ställer oss till dem.
För vad är hälsa?
Hälsa är HUR VI MÅR, dvs vår upplevelse.
Den kan se ut hur som helst, oavsett hur kluriga förutsättningar vi har.

Om vi ser oss som sjuka, är risken väldigt stor att vi blir offer.
Om vi i stället ser det som en grund, som vi själva kan bygga på, är det stor chans att vi nästan glömmer bort "problemet".

Jag tar mig själv som förtydligande exempel.
Med diagnosen "reumatism", kunde jag låta mig definieras av detta.
Jag väljer dock att se reumatismen som ett symptom, något som har utlösts av tidigare okunskap om näring och samband i kroppen.

Om jag äter på ett visst sätt, sover ett visst antal timmar och undviker vissa saker (som exempelvis stress), mår jag toppen. Jag lider inte av reumatism, jag råkar ha en reumatisk gen.

En pojke med ADHD kan se det som ett hinder för inlärning.
En annan kan se det som en möjlighet: "Jag kan göra massor av saker samtidigt!"
Gissa vem som mår bäst?

Ofta kan vi inte ändra på förutsättningarna.
De får vi leva med.
Men vi väljer vad vi ska göra med dem.

Vi har fått vissa kort på given – sedan handlar det om att spela dem väl!

Jag är övertygad om att vi alla är perfekta, med alla de förutsättningar vi har. Att låta generna förlama mig – nej, det kommer inte att hända.

Jag vägrar att vara ett offer för mina gener.

Ett virrvarr av tankar

Vissa dagar har jag huvudet fullt av garn.
Det känns i alla fall så.

Som om någon har nystat upp ett helt garnnystan och allt bara ligger i en hopklämd, irrig och virrig hög.
Gråblått, är garnet minsann.
Det är omöjligt att se var eländet börjar eller hur långt det slutar.
Bara ett virrvarr av gråblå ylletrådar, huller om buller.

Tanketrådar, som inte börjar någonstans och definitivt inte leder till något vettigt. Tror jag. För det är oerhört oklart i och med att det är så rörigt.

Jag kan höra brottstycken av dem, tankarna.
Ord och halva meningar flyger förbi, när jag tittar på garntrasslet.

Det är oerhört frustrerande:
Jag vet ju att det någonstans i röran finns en bra början!
Och om jag nystar noga därifrån, kommer allt att samla sig till en fin garnboll med en ände, ett slut.

Men aj aj aj...
Idag är det omöjligt.
Jag vet inte ens hur jag skulle kunna börja.
Och om jag drar i fel tåt kommer allt bara att knyta sig.

Den virriga, stirriga och luddiga yllegarnshögen får helt enkelt ligga kvar där den är idag.

Eget ansvar

En sak jag funderar alltmer över är hur långt vårt eget ansvar sträcker sig och om det någonsin tar slut.

Det hör förstås ihop med frihet: Ju större möjlighet att påverka livet, desto större ansvar.
När vi är små, är vårt ansvar begränsat.
Då bestämmer föräldrarna över oss, så då har vi inte möjlighet att styra vårt eget liv. Vi har därmed begränsat ansvar.

Sedan växer vi upp och kan göra som vi vill. Då tänker jag 100% ansvar.
Jag måste själv se till att jag kan försörja mig, att jag har någonstans att bo, att jag har mat på bordet.

100% ansvar: Jag bär min egen börda.
Ingen annan, stat eller person, behöver bära mig.

I somliga fall går det fel.
Vi kanske inte klarar av att ta hand om oss själva, pga en jobbig uppväxt eller sjukdom. Då går staten in och hjälper oss, tar över en del av bördan.
Exempelvis får vi sjukpenning, eller socialbidrag, eller jobbcoach.

Det är fint.
Men här kommer min fundering:
Blir vi någonsin helt utan ansvar själva?

Nej, inte så länge vi inte är omyndigförklarade.
Tänker jag i alla fall.
Så länge jag kan tänka, göra, känna, så är jag mitt eget ansvar.
Även om jag också behöver hjälp.

Staten, socialen eller vänner/familj kan avlasta, bära en del av bördan, men bördan är till syvene och sist MIN. Den är min att bära, min att leva med.

Som sjuk är det mitt ansvar att se till att jag blir frisk.
Jag kan ta hjälp av den statliga sjukvården, kostråd, alternativ vård eller annat, men jag måste leta tills jag hittar något som hjälper.

Som beroende är det mitt ansvar att se till att jag blir fri.
Jag får be om hjälp med detta tills det är under kontroll, oavsett hur lång tid det tar.

Som ekonomiskt belastad, får jag lägga alla klutar på att få ordning på min ekonomi. Om det handlar om att jobba många deltider, eller söka jobb varje dag i flera år, eller gå på kurs tills jag har lärt mig något nytt, spelar ingen roll. Ansvaret är i bottnen mitt.

Och visst kan jag få hjälp!
Men man kan heller inte hjälpa någon som inte försöker själv.
Vi själva har alltid kvar initiativet.

Det kan aldrig bara vara "synd" om någon.
Då räknar man ju bort den fria viljan.
Och om man tar ifrån människor den fria viljan, dvs säger att de inte klarar av att välja själva, så borde man omyndigförklara dem och ta över ansvaret totalt.

Annars ligger ansvaret kvar på individen.

Är det hårt?
Ja, kanske.
Det är inte lätt att leva, det håller jag med om.
Men var och en är satt här av en anledning och har en väg att gå.
Vem ska gå den om inte vi själva?

Balansgång

Mitt liv känns allt som oftast som väldigt svår balansgång över mycket strida forsar.

Som när jag startade dansskola, till exempel.
Då skulle det förhandlas lokalavtal med Arla fastighet i Stockholm. Vi skulle verka som pålitliga hyresgäster, men ändå lyckas förhandla ner priset.
Balansgång.

Och när jag renoverade Nygatan 12 över en sommar.
Jag skulle fixa 400 kvm lokal på några månader utan att det fick kosta så värst mycket.
Dessutom skulle jag ta emot anmälningar till dansklasser, fastän jag inte ens hade några väggar.
Balansgång.

Eller när jag var drivande i starten av Friskolan Kronobergshed.
Jag skulle värva elever till en skola som inte fanns.
Idén måste presenteras som om den var verklig, fastän den inte var det ännu.
Balansgång.

Nu är det dags igen.
Jag ska titta på hus på en ö, dit jag bara kan flytta om både jag och mannen har jobb, samt om vi har sålt vårt hus, som vi inte kan sälja förrän vi vet om vi kan flytta.
Extrem balansgång.

Jag undrar jag...
Varför måste det vara så krångligt jämt?
Beror det på att jag försöker göra så mycket, så fort?
Eller är jag bara extremt dålig på att planera?

Hur som helst:
Viss erfarenhet av att få omöjliga saker att klaffa har jag ju.
Det går nog den här gången också.