Facebookångest

Överallt hör man om den: Facebookångesten.
Folk mår dåligt när andra verkar ha så fantastiska liv.

Jag vet inte vad de har för vänner.
Mina vänner skriver minsann lika delar om saker de gör, saker de tänker, när de mår skrutt och när de mår bra. Det är en spegling av livet i stort.

Dessutom är det väl självklart att folk skriver när de har gjort något!
"Vad gör du" står det i statusraden.
Det är också svårt att skriva något när man inte har gjort något, inte har tänkt något och inte mår på något särskilt vis.

Somliga har ångest för att "alla andra" skriver så fyndiga statusar.
Andra har ångest för att "alla andra" uppdaterar så ofta.
Några har ångest för att "alla andra" är så positiva.

Äh – lägg ner!
Hur i hela fridens dar klarar dessa människor av livet?
Det är ju samma där.

Det är så här det är.
Man träffar inte heller folk ute IRL som mår skit.
Av den enkla anledning att de är hemma och mår dåligt.
Folk är ofta på väg någonstans när man springer på dem på stan.
Av den enkla aneldning att annars hade de varit hemma.

De som får ångest av Facebook, får säkert ångest av den verkliga världen också. Kanske har de dock lärt sig behärska den då.

Det här ligger ju i självkänslan och självförtroendet hos ångestmänniskorna.
De tror att de är sämre, att de gör sämre och att de därför är mindre värda.
För att själva må lite bättre, vill de gärna påpeka:
"Värst vad du är aktiv då."
"Jaha, du uppdaterar ju hela tiden. Har du inget liv?"
"Skriver du om allt du gör, typ äter frukost och så?"

Häxan Surtant.
Eller hon i Kamomilla stad: Om bara alla var som jag, så skulle allt va bra. Men ingen annan är som jag och ingenting är bra. Usch!"

Och bara för att klargöra: Det är ingen tävling.
Facebook handlar om att umgås med folk man annars inte hade träffat, att dela vardagen med de som är för långt bort, att sprida information/marknadsföring om saker man gör, att skriva ner det som är i huvudet just nu.
Fattar man inte glädjen med det, så kan man ju avstå.

Skov

Man brukar säga att olika sjukdomar, som exempelvis reumatism, går i skov. Med det menar man att sjukdomen då tar i lite extra, att man mår lite värre än vanligt.

Jag har ambition som går i skov.

Det är rester av mitt tidigare liv, mitt liv som utbränd, som gör sig gällande. Då presterade jag för att duga, då gjorde jag i stället för att vara, då ville mycket ha mer.
Jag lider lite av den där sjukdomen fortfarande.
Fortfarande lockas jag av att göra så där jättemycket och bra, för det känns så skönt. Prestation... Ah!

Men jag vet att jag måste hålla min ambition under kontroll.
Annars är det risk för kollaps igen.

Ibland ligger den lågt, håller sig på mattan.
Så, ofta utan förvarning, slår den ut i full blom.

Förfärligt när det händer!

Med ens kan jag inte ens sitta stilla och njuta av en måltid. Jag bara tänker på vad som ska göras, vilka som ska kontaktas samt hur jag ska gå tillväga och vill lyfta rumpan direkt.

Det kliar i fingrarna, susar i kupan och jag har massor av idéer och en förfärlig massa energi.

Ingenting hjälper.
Det finns inga mediciner som tar.
Det är bara att rida ut stormen, låta det hela ha sin gång.

Förr eller senare klingar den av.
Viljan att utveckla, excellera, göra ersätts med önskan att njuta, må bra, umgås.

Ambition, ja tack.
Ibland, och i måttliga mängder.

Melodifestival. FUSK!

Tänk, det kom inte in lika många bidrag till Melodifestivalen som det brukar. Anledningen sägs vara att Christer Björkman har bett om att få bättre nivå på bidragen, och att folk därför har valt att inte skicka in sina låtar.

Det tror jag är fel.
Jag tror att fler har insett att alltihop är båg.

Endast skivbolagsanknutna låtskrivare har någon chans.
Detta för att skivbolagen gör gallringen.
Inte fasen väljer de ut någon som de inte tjänar pengar på!

Dessutom fuskas det med röstningen.
Jag har tidigare sagt att Eric Saade visste att han skulle vinna.
I år blev Danny jättebesviken. Enligt skvaller hade han blivit lovad vinsten av Christer Björkman – därav den stora missräkningen.
Hur kan man bli lovad vinsten om det är en ärlig tävling?

Äh.
Alltihop är bara ett spel för gallerierna.
Det är marknadsföring av artister det går ut på.
Melodifestivalen, liksom Idol och X-factor är köpta av skivbolag.
De placerar sina uppkommande artister där, köper sig vinsten (eller andraplatsen). Sedan omges de säkra vinnarna med amatörer utan kontrakt och spelet kan börja.

Den som har deltagit i någon av dessa tävlingar vet.
Folk som inte behöver stå i kö, som är inropade i förväg, som vet att de ska gå vidare.
Folk som har andra kontrakt än de andra.
Folk som inte är nervösa för att de inte behöver vara det.
Folk som spelar en viss roll så fort kameran är på.

Spel för gallerierna för att utnyttja en händig marknadsföringskanal.
Men det är inte renhåriga tävlingar! Det ska ingen tro.
Det är på låtsas, alltihop.

Och det är nog därför färre väljer att vara statister i spelet.

Mitt livs tivoli

Jag gillar inte tivolin och åkattraktioner.
Det har aldrig varit min grej.

Nu tror jag att jag har listat ut varför:

Mitt liv är för likt.

Det går upp som en sol och ned som en pannkaka. Jag är glad som en lärka och faller i djup ångest och förtvivlan i nästa sekund.

Jag har världens flyt och går upp, upp, uppåt. Plötsligt tar det tvärstopp och jag faller handlöst.

Trots att jag pinnar på för fulla muggar, kommer jag ingen vart. Då upptäcker jag att jag har sprungit runt i cirklar.

Vem behöver då berg- och dalbana, fritt fall eller tefaten?

Nej, det får vara.
Jag har nog med att hantera vardagen.

Färdigt!

Det är besynnerligt hur saker och ting liksom mognar alldeles av sig själva.

Du kanske går omkring på jobbet och tänker "nä, jag måste hitta ett nytt jobb". I nästa sekund tänker du "fast jag har det rätt bra ändå..." och så blir det inte av.

Men en sak ska du ha klart för dig:
Så länge du velar, händer ingenting.
När du väl har bestämt dig, så blir det så.

Det räcker att du tänker: "Jag vill byta jobb."
Då börjar universum jobba.
Dra i trådar, öppna nya dörrar, väcka sovande möjligheter.

Och så plötsligt, en dag, känner du det:
Du är färdig.

Det är bara dags att gå vidare.
Du går in till chefen, säger upp dig och det känns bra.
Om du har ett nytt jobb? Nej. Det löser sig, tänker du.
Och det gör det.

Jag tänker på vårt underbara hus.
Det är ett omfamnande, vårdande, tänkvärt, andligt och fantastiskt hus.
Under 14 år har det varit allt jag någonsin har önskat.
Det är vackert, det är varmt, det är stort, det är mysigt.
Vårt hus är som en familjemedlem, en älskad sådan.
När jag ber för oss, ber jag för hela familjen, katterna – och huset.

Om någon för fem år sedan hade sagt till mig: Du ska flytta, så hade jag brutit ihop och gråtit. "Hur ska jag klara mig utan huset", hade jag tänkt.

Och nu ska vi flytta.
Det hände så fort, så fort: Vi blev färdiga.
Vi tänkte tanken: Vi ska flytta så småningom, och då bara mognade det.
Nu känns det helt rätt.

Dags att gå vidare.
Nu lämnar vi vårt härliga, helande, högt i tak och tanken-hus.
Någon annan ska få glädjen av det nu.
För vår del är det färdigt.

Socker

Jag tycker att det är beklämmande hur vi har börjat tro att socker är en naturlig del av kosten. Det gör mig arg.

Nu blir det ett militant kost-Hitlerinlägg...

Socker är giftigt.
För det första förbrukas mängder med vitaminer och mineraler när sockret ska brytas ner. För det andra belastas levern (nästan) lika mycket som av alkohol. För det tredje ger det osunda sockertoppar, då vi blir hyper, och jobbiga sockerdalar, när vi blir deprimerade och lättstötta. För det fjärde är det mycket, mycket beroendeframkallande.

Jag är 41 år.
När jag var liten, hade vi en annan syn på socker. Jag drack inte läsk förrän jag var 13 år (utom någon enstaka gång, då jag blev bjuden). När vi började dricka läsk, var det en 33 cl hallonsoda som delades på tre. Om det fikades, fick vi saft och två-tre mariekex. Godis åt vi på lördagar, och då kanske en tablettask och en halv chokladkaka. Glass fick vi på söndagar som efterrätt: Vi delade 0,5 l på fyra.

Idag äter många barn godis, kakor och glass varje dag.
På riktigt.

De äter enorma mängder också.
Och dricker läsk TILL MATEN.
Helt absurt.

De flesta vuxna idag gör sina barn till sockernarkomaner.
Barnen klarar sig inte utan socker! De måste ha sötade flingor, kräm, sött på mackan, sött efter maten, sött mellan målen, sött i glaset och sött på kvällen. Och så lite extra sött på fredagsmyset och lördagen.
Föräldrarna tycker att det är ok.
"Ja. vi gillar att fika" säger man och skrockar.

Man hör inte så ofta: "Vi gillar att knarka."
Eller: "Jag super gärna mitt barn under bordet."
Ändå är det lite samma sak.

Levern förstörs. Näringsbrist uppstår: Inflammation i muskler, leder och depression. Allergier, stelhet, muskelvärk, huvudvärk, trötthet, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, infektionskänslighet.

Är det detta vi vill ge våra barn?

Eller oss själva?

"Man måste ju få belöna sig lite ibland."
Ja, det kan man väl få göra. Men då tycker jag att man ska jämföra kakan med en grogg. De tillfällen då man tycker att det skulle gå att säga "man måste ju få belöna sig med en grogg", så kan man väl välja socker i stället.
Om man är fullt medveten om att man sänker sig själv – och tar ansvar för det.

Men alla som har inflammatoriska sjukdomar – reumatism, depression, allergi, fibromyalgi, muskel- eller ledinflammationer – borde låta bli. Det är samma sak som för en lungcancerpatient att röka. Totalt galet.

Socker är endast naturligt i frukt, bär, rotfrukter och bröstmjölk. Det naturliga sockret finns i fina förpackningar, med vitaminer, mineraler, antioxidanter och fibrer.
Då får vi så mycket mer än socker! Och sockerdosen blir mindre.

Jag är inte sockerabsolutist. Inte alls.
Men jag väljer mina tillfällen.
Och jag vet vad det kräver av mig i övrigt.

I framtiden, däremot, hoppas jag på att bli helt ren utan att sakna det.
Jag tror att det i grunden handlar om en beroendeproblematik. När självkänslan ökar, minskar beroendet och suget efter sött. Och jag ska jobba vidare med mig själv, tills jag förstår att jag är värd att inte äta raffinerat socker.

Om reflektionens betydelse

Här är ett av mina favoritcitat:

En händelse utan reflektion förblir en händelse.
En händelse med reflektion blir en erfarenhet.
En reflektion över erfarenheter blir insikter och lärande.

Det är helt enkelt oerhört värdefullt att reflektera. Inte bara över vad som händer just nu, utan också sätta det i sammanhang med andra saker man har upplevt. Det är då man själv och omvärlden utvecklas, det är så vi går framåt.

Men har vi tid att reflektera?
Värdesätts ens reflektion?
Ofta poängterar vi vikten av att göra och möjligen av att planera, men hur ofta tar vi tid till att fundera över tingens ordning?

Jag tror att det ses som icke produktivt.
Dessutom tror jag att jantelagen går in: Någon som reflekterar och funderar och analyserar är märkvärdig.
"Vem tror hon att hon är? Dalai Lama, eller?"

Man kan också tänka lite omvänt.
Hur kom det sig att Dalai Lama blev så klok och sann?
Ja, inte genom att han gjorde och planerade, i alla fall.
Det kom sig nog genom att han funderade och reflekterade en hel del, faktiskt.

I början kanske inte allt var helt genomtänkt och färdigt, men han gav inte upp. Idogt fortsatte han att grubbla över världen, lägga ihop saker och ting med annat han hade upplevt. Ju längre han funderade och levde, desto klokare blev han.

Jag tänker: Vill man bli klok, får man börja vara klok någon gång.
Det, liksom mycket annat, kräver övning.

Reflektera mera, tänker jag!
Alla är egentligen oändligt kloka.
Vi måste bara tro på oss själva och ta oss tid att vara det.

Och känner man sig onyttig, kan man alltid kalla det "återkoppling" eller feed back. Då låter det ju direkt lite mer produktivt.

Kuliga projekt

Vi går igång på olika saker.
Somliga gillar projekt, andra att förvalta.

Jag själv är världens sämsta förvaltare.
Det finns faktiskt ingenting med det som jag uppskattar.

Att förvalta är liksom bara att... fortsätta. Åtminstone för mig.
Det är inte kul.

Att börja, däremot, är min grej.
Och att sluta. Det är jag också bra på.

Projekt är därför verkligen min melodi.
Idéfasen, med planering och projektering. Roligt.
Genomförandefasen, då man realiserar allt och får det att rulla.
Sedan avslutandefasen, då man antingen avslutar projektet eller sig själv.

För om projektet övergår till att bli något långvarigt, är det inte ett projekt längre. Då är det något varaktigt som ska förvaltas.
Hu.

Då avslutar jag mig själv.
Och tillsätter någon som är bättre på den biten.

Människor runt omkring mig tycker:
"Men ska du verkligen vidare redan? Nu när du kan njuta av frukten av ditt arbete?"
Njuta? Av vad? Att det fungerar?
Det har jag vetat hela tiden att det skulle göra.

Somliga säger:
"Du är så flaxig. Upp och iväg till nästa projekt."

Ja. Jag kanske är det.
Men jag har åtminstone självkännedom:
Om jag stannar för länge, känns det som om mossan börjar växa.
Då tappar jag min uppkoppling, min mojo, min livslust.
Jag behöver nytt för att må bra.

Så då skaffar jag mig det.
Och låter de som gillar att förvalta ta över mina bäbisar.
Det känns så bra, så bra, i min själ. :)

Kylskåpsäta - helrätt!

Jag älskar att vara ensam hemma. Då kan jag nämligen kylskåpsäta.

Det innebär att jag öppnar kylskåpsdörren och tittar in.
Står där en stund och låter ögonen svepa över maten.
Så plötsligt blir jag sugen på något – och det äter jag.

Jag tror nämligen att min kropp vet vad den behöver.
Om jag låter den välja, blir det jättebra!

Det innebär att kosten blir väldigt varierad. Ibland äter jag frästa kikärter med ingefära och vitlök, med zucchini och morotsrippel. En annan gång blir det äggakaka med skinka. En tredje blir det sillmacka och oliver i en skål.

Ibland får man vara lite listig.
Kroppen säger: "Chokolad!" och snålvattnet börjar rinna.
Jag tänker: "Magnesiumbrist", och fokuserar på broccolin.
Eller tar en tsk kakao.

Fördelarna med detta är att det blir en varierad kost, man äter precis lagom mycket och man blir härligt, lyckligt mätt.
Nackdelarna är att det är väldigt opraktiskt om hela familjen ska välja.
Därför gör jag detta mest när jag är ensam och själv.

Tricket är att ha många olika, roliga matvaror hemma.
Då kan man få till härliga måltider när som helst!
Eller bara öppna en burk makrill när man känner för det.

Kylskåpsätandet fungerar bara i en välfylld kyl.
Står där bara ett paket mjölk och lite ketchup, så blir det ju inte bra.

Allra bäst är det på kvällen.
Man är lite trött, kanske vill mysa lite i soffan, och tar en tur förbi kylen.
Resultat: En frukt, lite kronärtskockshjärtan, ett salt kex och några nötter.
Mmmmm.
Sedan somnar man nöjd och glad!

Träna för kroppen

I dagarna publicerades resultatet av en dansk undersökning.
Det stod att det är bättre att bara leva vanligt liv med vardagsrörelser (t ex gå till jobbet) än att träna. De som tränar mycket lever kortare.

Roligt!
Ställer ju ett och annat på huvudet.

Och jag passar på att skriva något jag har tänkt:
Varför tränar vi?

I alla hälsomagasin, hos doktorer, i skolan och överallt framhåller man vikten av träning. "Man måste hålla igång", vilket innebär att gå på organiserade pass tre gånger i veckan eller jogga några kilometer åtminstone varannan dag.

Nå, varför tränar vi?
När jag frågar folk kommer följande svar:

- För att man ska.
- För att man känner sig duktig efteråt.
- För att man blir glad och energifylld.
- För att det är skönt att ta i och svettas.

Av alla dessa anledningar är det EN som är fysisk: Den sista.
Alla övriga är på helt andra plan.
"Man ska" – tvång – hjärnspöken, dvs psykiska planet.
"Man känner sig duktig" – prestation – hjärnspöken, psykiska planet.
"Man blir glad" – känslor – emotionella planet.

Så: Tränar vi verkligen för det fysiska?
Om man är ute efter att rasta kroppen, för att motverka vårt stillasittande liv, är det absolut bästa att gå (helst i skogen) samt att jobba fysiskt, t ex med trädgårdsarbete.

Kanske ska vi fundera över våra skäl.
Och jag rekommenderar starkt att helt slänga de där två första orsakerna, hjärnspökena, åt sidan. Vi kan inte hålla på att pressa oss med tvång och prestation även efter jobbet. Det håller inte.

Och om vi vill aktivera oss för att bli glada, kan vi ju välja något annat. Körsång, matlagning, resor eller knyppling. Och vill man prompt känna sig duktig, så kan man ju programmera om sig:
– Åh, vad jag har varit duktig och sjungit hela eftermiddagen!

Vi bestämmer ju själva vad vi ska belöna!

Vad säger symptomen?

Jag är helt säker på att kroppens symptom går att läsa.
Vi måste bara lära oss att prata "kroppska".

Huvudvärk – du har för mycket i huvudet, säger kroppen.
Överansträngd hjärna.
Och vätskebrist.

Ont i axlar och armar?
För mycket att bära på, för mycket stress, anser kroppen.

Ont i halsen?
Du säger inte ditt hjärtas mening, tycker kroppen.

Ryggskott: Lägg dig och vila, säger kroppen bestämt.
Lyssnar du inte nu, drar jag till med ett diskbråck.

När jag blir sjuk brukar jag fundera:
Vad vill min kropp säga mig nu?
Och då lyssnar jag – sent omsider.
För vi blir bara sjuka när vi inte har lyssnat.

Hade vi följt de mer subtila tecknen – att vi kände oss trötta, var irriterade, kände olust, var aggressiva, glömde saker – så hade vi sluppit bli sjuka.

Gå vidare – och Tarzan

Ibland är det svårt. Man ser vart man vill, men det är svårt att komma dit. Om det är så kan man fråga sig: Har jag verkligen släppt taget om det gamla?

Livet fungerar lite så.
Är man inte färdig med det gamla, kan man inte ta in något nytt.

Det är som när Tarzan svingar sig i lianer.
Han måste släppa den gamla lianen, för att kunna ta tag i den nya och svinga vidare.

Han måste ge sig hän.
Då svischar han vidare – med kill i magen.

Om han däremot skulle hålla kvar i den gamla lianen, skulle han fastna, bli hängande mitt emellan – helt stilla.

Så fungerar livet också:
Vill du något, så måste du ge dig hän.
Man kan inte säkra upp, hålla flera möjligheter "varma" – det är inte så det fungerar. Då blir man hängande helt stilla emellan och förlorar flödet.

Vilken katt fångar möss?
Den som velar mellan två olika eller den som bestämmer sig för en och ger sig efter den?

Tarzan pendlar iväg och fångar lian på lian, susar fram genom djungeln. Vi ska göra detsamma i våra liv.

Det värsta med detta är att en liten, liten stund håller man inte i någon lian alls. En liten stund svävar man i luften, vet inte om man kommer att fånga den – eller falla tungt ner på marken. Det är alltså att kasta sig ut, utan att VETA vad som ska hända.

Det är läskigt.
Samtidigt är det nödvändigt.
Det är tingens ordning.

Kanske är det för att öva oss i att vara modiga.

En fängslande tanke

Tänk vad vi har många talesätt kring tankar!

Eftertänksam
Vad betyder det? Att man tänker innan man pratar? Det borde väl heta "förtänksam"? Eller är det att man handlar efter tänket? Eller är det de där tankarna som man borde ha tänkt innan man handlade eller pratade, men inte tänkte – lite som efterklok?

Samla sina tankar
Är det när tankarna flyger omkring som vilda heliumballonger, och behöver samlas ihop? Jag får en härlig bild av virriga, fjärilsfladdrande tankar som man försöker få att samsas i en liten bubbla.

En fängslande tanke
Aj aj aj... En tanke en som fångar hela din uppmärksamhet? Eller en som fängslar dig, som gör dig ofri? Det beror på hur man ser det.

En viktig sak kring tankar:
De kommer från huvudet.
Och huvudet är en perifer kroppsdel.
Den sitter längst upp i kroppen, ungefär som en chef i en organisation.
Tyvärr är toppen inte alltid jättebra på hela verksamheten, dvs har inte koll på vad alla delar behöver.

Huvudet är förnuftigt.
Det vet ingenting om dina känslor.
Ingenting om din fysik.
Inte heller något om din andliga inställning.

Huvudet kan inte styra.
Det måste hjärtat göra.
Hjärtat sitter i mitten, och samlar intel ifrån alla delar.
Låt huvudet komma med alternativ, förslag, idéer
– men låt hjärtat välja!

Deckare och mord på TV

Det är populärt fortfarande, det där med att läsa om och se på mord.
Själv tröttnade jag för många år sedan, men deckare säljer fortfarande som smör och mordhistorierna på TV är många.

En normal lördagskväll finns det minst 5 olika Kommissarie-Någonting på olika kanaler. Folk dör som flugor och någon lagom sliten, företrädesvis engelsk, poliskommissarie irrar runt och listar ut allt i sista sekunden. Eller förstås någon amerikansk brottsplatsserie, där man får se insidan av kroppar.

Det är så konceptet ser ut.

Jag är less.
För det första är det alltid samma sak, bara olika människor som dör.
För det andra ger det mig ingenting.
För det tredje tror jag inte att det är bra för själen att titta på mord och blod och elände hela tiden.

Någon har sagt att man under alla säsonger av Morden i Midsummer har tagit kål på i stort sett hela befolkningen.
Vi bygger oss en märklig världsbild...

Jag tänker att deckarförfattare, det är de som vill bli författare men som inte har tillräckligt med fantasi. De allra lataste skribenterna, de som bara följer en viss mall och byter ut person, plats och mordvapen. Överste Senap i salen med kandelabern, i stället för Fröken Röd i biblioteket med pistolen.

Lite elakt, kanske, men också lite sant.
Det är en färdig mall.
Och vi går tydligen på den hela tiden!

Kanske är det lagom bekant och lagom svårt. Något man gör medan man tänker på något annat. Eller virkar.