Jag har alltid ogillat att fira nyår i december.
Det är ologiskt, menar jag.
Året börjar inte i januari.
Året börjar i mars eller möjligen i april.
Det är då som allt startar om igen.
Solen och livet återvänder, frön börjar gro och trädens löv spirar i ung grönska.
DET är det nya året!
Vad har januari att komma med?
Ytterligare kyla, vila, återhållsamhet, väntan?
Absolut ingenting börjar om så här års.
Vi är mitt i den lugnaste tiden, dvalan.
Våren är årets början! Då börjar allt om, allt får ett nytt liv, en ny chans.
Mars, april, maj.
Sedan högsäsongen, då allt står i blomning och alla grödor frodas.
Juni, Juli, augusti.
Därefter kommer hösten, skörden, eftertänksamheten.
September, oktober, november.
Sist på året kommer vilan, dvalan, stillsamheten, meditationen: Vintern.
December, januari, februari.
Vad är det för tokigheter att fira nyår i december/januari?
Ja, det är relativt nymodigt i alla fall.
Förr var det 25 mars som var nyår här i norden har jag läst.
Det kristna nyåret låg också i mars, tror jag, tills för några hundra år sedan.
Jag tycker vi ändrar tillbaka.
Det är dags att vi tar vara på gammal klokskap, naturens självklara klocka och sunt förnuft.
Låt nyåret vara 1 april!
Det skulle kunna ge väldigt intressanta nyårslöften...
Gott nytt år!
lördag 31 december 2011
Reta dig inte på dumhet
Det är ett bra tips.
Att reta sig på dumhet är något av det fruktlösaste som finns.
När man råkar på äkta dumhet (inte tanklöshet eller brist på information), så är det bara att le. Äkta dumhet är obotlig och därför inget att hetsa upp sig över.
Man bör i stället bara rycka på axlarna och gå vidare.
Gilla läget.
Se humorn i situationen.
Spara på lärdomen.
Dessutom kan det vara spännande att för ett ögonblick försöka se världen som den här personen eller gruppen. Ett helt nytt perspektiv! Roligt.
Och ibland kan det hjälpa att tänka:
Näpp, hon tillhör inte intelligenseliten, han är inte den vassaste kniven i lådan, de har inte alla hästar hemma.
Det gör att man står ut.
Och att man slipper vara arg.
För - som sagt - man kan inte vara arg på någon som har blivit lite sämre utrustad.
Att reta sig på dumhet är något av det fruktlösaste som finns.
När man råkar på äkta dumhet (inte tanklöshet eller brist på information), så är det bara att le. Äkta dumhet är obotlig och därför inget att hetsa upp sig över.
Man bör i stället bara rycka på axlarna och gå vidare.
Gilla läget.
Se humorn i situationen.
Spara på lärdomen.
Dessutom kan det vara spännande att för ett ögonblick försöka se världen som den här personen eller gruppen. Ett helt nytt perspektiv! Roligt.
Och ibland kan det hjälpa att tänka:
Näpp, hon tillhör inte intelligenseliten, han är inte den vassaste kniven i lådan, de har inte alla hästar hemma.
Det gör att man står ut.
Och att man slipper vara arg.
För - som sagt - man kan inte vara arg på någon som har blivit lite sämre utrustad.
fredag 30 december 2011
Att reparera sin kropp
Tre saker är väldigt viktiga att komma ihåg när det gäller kroppen:
1 Den behöver ständiga reparationer.
2 Den är en gammal konstruktion.
3 Den är perfekt.
Varje dag slits delar av kroppen ut. Hornhinnan behöver ombildas tre gånger per dygn. Varje dag ska ett lager celler i tarmen bytas ut. Huden, vårt allra största organ, ömsar ett cellager varje dag och ett nytt cellager ska byggas upp underifrån.
Till det kommer muskelceller som har använts, kärl som behöver lagas, reparationer på organ som är lika gamla som vi själva... Kroppen har att göra.
För att reparera något, behövs reparationsmaterial. I kroppens fall är det vitaminer, mineraler och antioxidanter som behövs. Och då gäller det att vi har ätit hela spektrat just idag, att allt finns i systemet.
Vår urgamla kropp behöver gamla molekyler. Vi kan inte genmodifiera våra grödor och tro att de passar i våra kroppar. Inte heller kan vi stoppa i ämnen som är oidentifierbara eller giftiga, som transfetter eller miljögifter. Det går inte! De stör systemet. Därför är det rena grödor, på det gamla hederliga viset, som gäller.
För kroppen är perfekt. Given rätt förutsättningar, med rätt byggmaterial, kan den fixa det mesta på egen hand. I cellkärnorna finns reparationshandböckerna, alla manualer som behövs för att fixa, i vårt DNA.
När vi inte ger kroppen rätt förutsättningar, blir den sjuk. Då skapas allergier mot okända ämnen - t ex genmodifierat kött, då växer osunda celler ihop till tumörer, då upplever vi trötthet eller nedstämdhet eller smärta. Då har reparationsbehovet blivit så stort att kroppen har svårt att hantera det.
Då behöver vi extra hjälp.
Min tanke är att i första hand hjälpa kroppen genom att ge rätt förutsättningar: Näring, vila, ren miljö, motion. Har det gått för långt, så kanske man behöver annan hjälp. Behandlingar, mediciner, operation.
Och då får man välja efter eget huvud.
För egen del försöker jag numera hålla detta i minnet: Vi är skapta perfekta.
Och kroppens självläkande förmåga är enorm.
Börjar man skära och ändra och manipulera, så blir det förändringar. Innan man släpper in någon människa med kniv i sin kropp, eller kemikalier för den delen, så bör man vara helt övertygad om dess kompetens, tycker jag.
Det är inte många människor som jag litar på så mycket som jag litar på min egen kropp.
1 Den behöver ständiga reparationer.
2 Den är en gammal konstruktion.
3 Den är perfekt.
Varje dag slits delar av kroppen ut. Hornhinnan behöver ombildas tre gånger per dygn. Varje dag ska ett lager celler i tarmen bytas ut. Huden, vårt allra största organ, ömsar ett cellager varje dag och ett nytt cellager ska byggas upp underifrån.
Till det kommer muskelceller som har använts, kärl som behöver lagas, reparationer på organ som är lika gamla som vi själva... Kroppen har att göra.
För att reparera något, behövs reparationsmaterial. I kroppens fall är det vitaminer, mineraler och antioxidanter som behövs. Och då gäller det att vi har ätit hela spektrat just idag, att allt finns i systemet.
Vår urgamla kropp behöver gamla molekyler. Vi kan inte genmodifiera våra grödor och tro att de passar i våra kroppar. Inte heller kan vi stoppa i ämnen som är oidentifierbara eller giftiga, som transfetter eller miljögifter. Det går inte! De stör systemet. Därför är det rena grödor, på det gamla hederliga viset, som gäller.
För kroppen är perfekt. Given rätt förutsättningar, med rätt byggmaterial, kan den fixa det mesta på egen hand. I cellkärnorna finns reparationshandböckerna, alla manualer som behövs för att fixa, i vårt DNA.
När vi inte ger kroppen rätt förutsättningar, blir den sjuk. Då skapas allergier mot okända ämnen - t ex genmodifierat kött, då växer osunda celler ihop till tumörer, då upplever vi trötthet eller nedstämdhet eller smärta. Då har reparationsbehovet blivit så stort att kroppen har svårt att hantera det.
Då behöver vi extra hjälp.
Min tanke är att i första hand hjälpa kroppen genom att ge rätt förutsättningar: Näring, vila, ren miljö, motion. Har det gått för långt, så kanske man behöver annan hjälp. Behandlingar, mediciner, operation.
Och då får man välja efter eget huvud.
För egen del försöker jag numera hålla detta i minnet: Vi är skapta perfekta.
Och kroppens självläkande förmåga är enorm.
Börjar man skära och ändra och manipulera, så blir det förändringar. Innan man släpper in någon människa med kniv i sin kropp, eller kemikalier för den delen, så bör man vara helt övertygad om dess kompetens, tycker jag.
Det är inte många människor som jag litar på så mycket som jag litar på min egen kropp.
onsdag 28 december 2011
Allt man behöver
Sitter vid brasan och myser.
Bredvid mig sitter min make och mina barn.
En katt ligger i mitt knä. Hon lyfter hakan och kisar upp mot mig. Jag möter hennes blick och hon börjar omedelbart att spinna.
Elden sprakar i rörspisen. Flammorna slickar uppåt, dansar kring vedträna. Rödorange glöd, brandgula lågor. Så vackert att det gör ont.
Och det slår mig: Så mycket mer behöver man inte.
Kärlek, gemenskap, tillhörighet.
Värme, tak över huvud, en eld att samlas kring.
Kanske ett husdjur som extra sällskap.
Det är väl tillbaka till grottmänniskan igen:
Tryggheten i grottan, lägerelden och familjen.
Och en kycklingskank att gnaga på ibland.
That's it.
Det är allt som behövs, tror jag.
Bredvid mig sitter min make och mina barn.
En katt ligger i mitt knä. Hon lyfter hakan och kisar upp mot mig. Jag möter hennes blick och hon börjar omedelbart att spinna.
Elden sprakar i rörspisen. Flammorna slickar uppåt, dansar kring vedträna. Rödorange glöd, brandgula lågor. Så vackert att det gör ont.
Och det slår mig: Så mycket mer behöver man inte.
Kärlek, gemenskap, tillhörighet.
Värme, tak över huvud, en eld att samlas kring.
Kanske ett husdjur som extra sällskap.
Det är väl tillbaka till grottmänniskan igen:
Tryggheten i grottan, lägerelden och familjen.
Och en kycklingskank att gnaga på ibland.
That's it.
Det är allt som behövs, tror jag.
onsdag 21 december 2011
Pyttefint
"Det är bra att bo på landet, då behöver man inte ha det så pyttefint".
Så sa min makes farmor när hon var på besök i vårt nya hus en gång för länge sedan.
Det har jag kommit ihåg.
Jag gillar det ordet: Pyttefint.
Man förstår precis. Fint och puttenuttigt, pluttiduttigt och chict.
Nej, tack! På landet är det lite mer helylle och rejält.
Fast till jul blir det lite andra krav.
Då vill jag faktiskt ha det åt det pyttefina hållet.
Städa ur alla skåp, diska igenom allt porslin, torka ovanpå skåpen, städa kylen och ugnen, torka väggar och tak, putsa fönster. För då blir det lite mer jul!
Dels är det fantastiskt att sitta på julafton i trevligt sällskap och veta att ALLT är fixat. Njuta av glansen och doften, och vetskapen att det är helrent.
Dels är det så skönt att veta att det blir gjort någon gång. Det händer ju liksom inte en vanlig städdag mitt i veckan...
Pyttefint.
Ganska mycket är fixat, lite är kvar.
Det börjar närma sig julstämning...
Så sa min makes farmor när hon var på besök i vårt nya hus en gång för länge sedan.
Det har jag kommit ihåg.
Jag gillar det ordet: Pyttefint.
Man förstår precis. Fint och puttenuttigt, pluttiduttigt och chict.
Nej, tack! På landet är det lite mer helylle och rejält.
Fast till jul blir det lite andra krav.
Då vill jag faktiskt ha det åt det pyttefina hållet.
Städa ur alla skåp, diska igenom allt porslin, torka ovanpå skåpen, städa kylen och ugnen, torka väggar och tak, putsa fönster. För då blir det lite mer jul!
Dels är det fantastiskt att sitta på julafton i trevligt sällskap och veta att ALLT är fixat. Njuta av glansen och doften, och vetskapen att det är helrent.
Dels är det så skönt att veta att det blir gjort någon gång. Det händer ju liksom inte en vanlig städdag mitt i veckan...
Pyttefint.
Ganska mycket är fixat, lite är kvar.
Det börjar närma sig julstämning...
måndag 19 december 2011
Pinsam
Mina barn är nu i den åldern då jag är pinsam. Det är roligt och samtidigt förvånansvärt kränkande.
Det har tagit mig halva livet att våga vara den jag är (i alla obekväma aspekter). Ska jag nu behöva begränsa mig IGEN?
Näpp. Så blir det inte.
När jag tänker tillbaka till min barndom, inser jag att jag inte skämdes så värst för mina föräldrar. Visst, pappa var högljudd och kontroversiell, men det var ju sån han var. Och visst himlade jag med ögonen när han mitt i 80-talet gick till föräldramötet iklädd kycklinggula utsvängda jeans med hemvirkad bård på byxslagen samt en tight skjorta med galopperande hästar, men samtidigt var jag på något sätt stolt. Stolt över att han inte fogade sig.
Och lilla mamma med sitt fårakrulliga hår och hispiga skratt, rädd för allt och orolig för ännu mer - det var ju min mamma.
Det var med kärlek jag såg dem. De var småtokiga, ohippa, stack ut och var bråkiga, men de var mina föräldrar och jag skulle inte velat ha det annorlunda.
Det skulle jag gärna vilja att mina barn kände för mig. Acceptans och kärlek.
Kan man önska sig det i julklapp?
Det har tagit mig halva livet att våga vara den jag är (i alla obekväma aspekter). Ska jag nu behöva begränsa mig IGEN?
Näpp. Så blir det inte.
När jag tänker tillbaka till min barndom, inser jag att jag inte skämdes så värst för mina föräldrar. Visst, pappa var högljudd och kontroversiell, men det var ju sån han var. Och visst himlade jag med ögonen när han mitt i 80-talet gick till föräldramötet iklädd kycklinggula utsvängda jeans med hemvirkad bård på byxslagen samt en tight skjorta med galopperande hästar, men samtidigt var jag på något sätt stolt. Stolt över att han inte fogade sig.
Och lilla mamma med sitt fårakrulliga hår och hispiga skratt, rädd för allt och orolig för ännu mer - det var ju min mamma.
Det var med kärlek jag såg dem. De var småtokiga, ohippa, stack ut och var bråkiga, men de var mina föräldrar och jag skulle inte velat ha det annorlunda.
Det skulle jag gärna vilja att mina barn kände för mig. Acceptans och kärlek.
Kan man önska sig det i julklapp?
söndag 18 december 2011
Barnarbete
Jag tycker att det har gått troll i det här med barnarbete. Förr i världen, när jag var ung, handlade det om slavförhållanden och 12-timmarsdagar. Idag drar man till med barnarbete när en omyndig person gör sysslor.
Det kanske är lite tillspetsat, men låt mig utveckla resonemanget.
I alla tider har vi varit tvungna att hjälpas åt för att överleva. Människor i olika ålder har gjort olika sysslor. Unga, starka och arbetsföra har gjort det tyngsta jobbet. De äldre har stoppat strumpor, lagat mat, berättat sagor för barnen. Och barnen har hjälpt till med småsysslor som att hämta ved och vatten, så och skörda eller samla och plocka.
Vi har i några årtionden "låtit barnen vara barn" tills de är 20 år. De har inte behövt lyfta ett finger, bara göra det som roar dem. Sedan har vi blivit överraskade för att de inte kan ta hand om sig själva, flytta hemifrån och försörja sig. Ha! Hur skulle det ha gått till?
Det är egentligen ganska självklart.
Utgå ifrån att vi lever i 80 år i snitt. Ska då 20 år i början av livet vara helt arbetsbefriade? Sanningen är ju att ingen överlever utan andras hjälp. Det är lika bra att man lär sig det från början.
Och visst ska barn få leka och gå i skolan! Självklart. Det är en fri- och rättighet. Men inte bara. Vi måste faktiskt också överleva. Och sanningen är att inget samhälle överlever ifall alla sitter med näsan i en bok eller framför en dator. Någon måste odla mat, hålla djur, göra vägar, tillverka nyttoprylar, skapa elektricitet och ta hand om avfall. Det är så det är. I samhället och i hemmet.
Om barn i andra länder behöver gå 1 mil om dagen för att hämta vatten, så är det ju för att deras livsvillkor ser ut så. Skulle det då vara bättre att de skickar mamman dit, vilket skulle innebära att hon inte hinner med tvätten eller maten? Eller att pappan ska göra det, vilket betyder att han inte kan jobba fyra timmar per dag och hela familjen får mindre inkomst?
Nej. Det vi kan göra är att försöka skapa bättre livsvillkor för dessa människor. Att bara instruera dem att inte "utnyttja" sina barn, försämrar allas liv.
I vår vilja att utveckla och civilisera världen, får vi inte glömma bort det mest grundläggande: Överlevandet. I grunden handlar det trots allt om det. Får vi inte mat, vatten, trygg sömn och värme omkring oss, så finns det inget utrymme för finlir.
Och om man både får gå i skolan och lära sig att överleva, så tror jag att det blir väldigt bra!
Det kanske är lite tillspetsat, men låt mig utveckla resonemanget.
I alla tider har vi varit tvungna att hjälpas åt för att överleva. Människor i olika ålder har gjort olika sysslor. Unga, starka och arbetsföra har gjort det tyngsta jobbet. De äldre har stoppat strumpor, lagat mat, berättat sagor för barnen. Och barnen har hjälpt till med småsysslor som att hämta ved och vatten, så och skörda eller samla och plocka.
Vi har i några årtionden "låtit barnen vara barn" tills de är 20 år. De har inte behövt lyfta ett finger, bara göra det som roar dem. Sedan har vi blivit överraskade för att de inte kan ta hand om sig själva, flytta hemifrån och försörja sig. Ha! Hur skulle det ha gått till?
Det är egentligen ganska självklart.
Utgå ifrån att vi lever i 80 år i snitt. Ska då 20 år i början av livet vara helt arbetsbefriade? Sanningen är ju att ingen överlever utan andras hjälp. Det är lika bra att man lär sig det från början.
Och visst ska barn få leka och gå i skolan! Självklart. Det är en fri- och rättighet. Men inte bara. Vi måste faktiskt också överleva. Och sanningen är att inget samhälle överlever ifall alla sitter med näsan i en bok eller framför en dator. Någon måste odla mat, hålla djur, göra vägar, tillverka nyttoprylar, skapa elektricitet och ta hand om avfall. Det är så det är. I samhället och i hemmet.
Om barn i andra länder behöver gå 1 mil om dagen för att hämta vatten, så är det ju för att deras livsvillkor ser ut så. Skulle det då vara bättre att de skickar mamman dit, vilket skulle innebära att hon inte hinner med tvätten eller maten? Eller att pappan ska göra det, vilket betyder att han inte kan jobba fyra timmar per dag och hela familjen får mindre inkomst?
Nej. Det vi kan göra är att försöka skapa bättre livsvillkor för dessa människor. Att bara instruera dem att inte "utnyttja" sina barn, försämrar allas liv.
I vår vilja att utveckla och civilisera världen, får vi inte glömma bort det mest grundläggande: Överlevandet. I grunden handlar det trots allt om det. Får vi inte mat, vatten, trygg sömn och värme omkring oss, så finns det inget utrymme för finlir.
Och om man både får gå i skolan och lära sig att överleva, så tror jag att det blir väldigt bra!
lördag 17 december 2011
Strålande och mer jul
Jag älskar jul!
Det kan liksom inte bli för mycket. Julklappar, julgodis, julstäda, juleljus, pepparkakshus, julstjärnor och julstakar, julbord, julmusik - allt med "jul" är fint.
Allt fler i min bekantskapskrets börjar hålla den där tråkigt medelålders inställningen till denna underbara högtid: De vill att julen ska vara mer lagom. Att det är för mycket hets kring julen, att det är för många saker att göra inför helgen, att det är stressigt.
I mitt huvud är julen faktiskt ett firande av överflödet.
Ända sedan vi firade vinterblot, har det handlat om glädjen över att ha så att det räcker och blir över. Om vi sedan hade det knapert hela januari, så gjorde det ingenting. Vi hade ändå ett välfyllt bord med många rätter och festade rejält i december.
Oavsett om det är vinterblot eller Kristi födelse vi firar:
Vi behöver verkligen en rejäl fest så här mitt i mörkret.
Och det var fest.
Man slaktade sista grisen och fick färskt kött.
Man gjorde lyxiga bakverk med massor av smör och ägg och kryddor.
Man umgicks, frossade i varandras sällskap, tände en extra brasa och njöt av allt ståhej.
Småbarn, gamla, unga och vuxna möttes kring julbordet och lekar och sånger.
"Lagom" när det gäller jul är mer av allt som är gott, om ni frågar mig.
Ett julbord är trevligare och juligare än skinka och köttbullar, så är det bara.
Paket köpta eller gjorda med omtanke och rim slår ickepaket.
Julstrumpa på morgonen är roligt!
Och ett godisfat med sju sorters hemgjorda godisar som efterrätt slår köpepepparkakor.
Jobbigt?
Javisst. Mycket som är riktigt roligt måste man kämpa för.
Ligga på playan kräver t ex att du jobbar massor innan, för att du ska få semester och ha pengar att handla mat för den veckan.
Det är ju liksom det som är halva poängen. Njutningen blir desto större!
Det kan liksom inte bli för mycket. Julklappar, julgodis, julstäda, juleljus, pepparkakshus, julstjärnor och julstakar, julbord, julmusik - allt med "jul" är fint.
Allt fler i min bekantskapskrets börjar hålla den där tråkigt medelålders inställningen till denna underbara högtid: De vill att julen ska vara mer lagom. Att det är för mycket hets kring julen, att det är för många saker att göra inför helgen, att det är stressigt.
I mitt huvud är julen faktiskt ett firande av överflödet.
Ända sedan vi firade vinterblot, har det handlat om glädjen över att ha så att det räcker och blir över. Om vi sedan hade det knapert hela januari, så gjorde det ingenting. Vi hade ändå ett välfyllt bord med många rätter och festade rejält i december.
Oavsett om det är vinterblot eller Kristi födelse vi firar:
Vi behöver verkligen en rejäl fest så här mitt i mörkret.
Och det var fest.
Man slaktade sista grisen och fick färskt kött.
Man gjorde lyxiga bakverk med massor av smör och ägg och kryddor.
Man umgicks, frossade i varandras sällskap, tände en extra brasa och njöt av allt ståhej.
Småbarn, gamla, unga och vuxna möttes kring julbordet och lekar och sånger.
"Lagom" när det gäller jul är mer av allt som är gott, om ni frågar mig.
Ett julbord är trevligare och juligare än skinka och köttbullar, så är det bara.
Paket köpta eller gjorda med omtanke och rim slår ickepaket.
Julstrumpa på morgonen är roligt!
Och ett godisfat med sju sorters hemgjorda godisar som efterrätt slår köpepepparkakor.
Jobbigt?
Javisst. Mycket som är riktigt roligt måste man kämpa för.
Ligga på playan kräver t ex att du jobbar massor innan, för att du ska få semester och ha pengar att handla mat för den veckan.
Det är ju liksom det som är halva poängen. Njutningen blir desto större!
onsdag 14 december 2011
Låtsastrevlig
Det finns låtsastrevliga människor.
De har en vänlig yta, men under är det nattsvart.
Vänligheten och hjärtligheten sitter liksom ett skal runt dem.
Vid en första anblick är det därför det man ser.
De verkar öppna och man vill lära känna dem mer.
Misstag.
Då visar det sig nämligen att under det vackra skalet lurar mörka hemligheter.
Där finns avundsjuka, rädsla, litenhet, hämndbegär, hat, ilska och missunsamhet.
Varje trevlig kommentar har en vass tagg på slutet, som ger en sur eftersmak.
Under ytan är de inte vackra alls.
Fast det syns nästan utanpå också.
Om man är lite van, kan man se det från början.
Den snygga vänligheten är som en glasyta, men den ser ansträngd ut.
Jag undrar om de själva tycker att de är trevliga.
Kanske har de blivit behandlade med så mycket ironi, förminskning och förlöjligande att de inte kan se världen utan?
Rädslan att inte räcka till, att inte vara bra nog, kokar under ytan.
Ilskan över att inte få tillräckligt med plats, att inte vara tillräckligt betydelsefull, skapar spänningar i deras kroppar.
Låtsastrevliga.
Det är faktiskt värre än de som är ärligt otrevliga.
De har en vänlig yta, men under är det nattsvart.
Vänligheten och hjärtligheten sitter liksom ett skal runt dem.
Vid en första anblick är det därför det man ser.
De verkar öppna och man vill lära känna dem mer.
Misstag.
Då visar det sig nämligen att under det vackra skalet lurar mörka hemligheter.
Där finns avundsjuka, rädsla, litenhet, hämndbegär, hat, ilska och missunsamhet.
Varje trevlig kommentar har en vass tagg på slutet, som ger en sur eftersmak.
Under ytan är de inte vackra alls.
Fast det syns nästan utanpå också.
Om man är lite van, kan man se det från början.
Den snygga vänligheten är som en glasyta, men den ser ansträngd ut.
Jag undrar om de själva tycker att de är trevliga.
Kanske har de blivit behandlade med så mycket ironi, förminskning och förlöjligande att de inte kan se världen utan?
Rädslan att inte räcka till, att inte vara bra nog, kokar under ytan.
Ilskan över att inte få tillräckligt med plats, att inte vara tillräckligt betydelsefull, skapar spänningar i deras kroppar.
Låtsastrevliga.
Det är faktiskt värre än de som är ärligt otrevliga.
tisdag 13 december 2011
Tända ljus - livsfarligt?
Det var ett märkligt nyhetsinslag på TV härom veckan. Reportern stod på en av Malmös mest trafikerade gator och påstod att det blir mer luftföroreningar av ett ljus än det är på den gatan.
Jag lyfte undrande på ögonbrynet.
Informationen var något bristfällig.
Luftmängden kring ljuset borde spela in.
Om ljuset tänds i ett 10 kvm stort rum eller ett 40 kvm stort rum ger ju helt olika luftföroreningar, eller tänker jag fel?
Och var i allsindar hade de mätt och när?
Precis vid veken vid tändögonblicket eller två timmar senare, när partiklarna hunnit spridas i rummet?
Jag vet inte om det var rapporteringen kring undersökningen som var kass eller om undersökningen i sig var kass. Däremot vet jag hur jag själv upplever luften i de båda miljöerna.
På en hårt trafikerad gata får jag svårt att andas. Jag får ont i huvudet, ångest och känner mig smutsig. Hud, hår, och näsans innandöme blir täckta med grått kladd.
Om jag så tänder 10 ljus i ett rum och vistas där i timmar, så känns det inte alls. Ifall rummet har dåligt med syretillflöde, kan jag eventuellt få huvudvärk om det blir instängt. I övrigt ingenting, förutom att jag blir lugn och harmonisk.
Min helt ovetenskapliga bedömning är därför att det är precis tvärtom!
Att tända ljus är bra för hälsan och inte farligt.
Att vistas i högtrafikerade miljöer bör undvikas.
Jag tror nog att den där undersökningen är en sådan där mikrovågsugnsundersökning. Kommer ni ihåg när mikrovågsugnstillverkarna gick ut med att det var skonsammast att koka grönsaker i mikron? De hade nämligen köpt en undersökning där man mätte hur mycket vitaminer det fanns kvar i vattnet kring grönsakerna. Om man kokade grönsaker i en gryta, blev det jättemycket vitaminläckage i vattnet. I mikron, däremot, kunde man knappt uppmäta några vitaminer i vattnet. Alltså drog man slutsatsen att alla vitaminerna var kvar i grönsakerna där. Problemet var bara att man inte kollade. Senare visade det sig att grönsakerna i mikron inte innehöll några vitaminer alls, eftersom alla vitaminer skakade sönder. Oooops! Konstigt nog ville inte mikrovågsugnstillverkarna sprida den undersökningen...
Jag lyfte undrande på ögonbrynet.
Informationen var något bristfällig.
Luftmängden kring ljuset borde spela in.
Om ljuset tänds i ett 10 kvm stort rum eller ett 40 kvm stort rum ger ju helt olika luftföroreningar, eller tänker jag fel?
Och var i allsindar hade de mätt och när?
Precis vid veken vid tändögonblicket eller två timmar senare, när partiklarna hunnit spridas i rummet?
Jag vet inte om det var rapporteringen kring undersökningen som var kass eller om undersökningen i sig var kass. Däremot vet jag hur jag själv upplever luften i de båda miljöerna.
På en hårt trafikerad gata får jag svårt att andas. Jag får ont i huvudet, ångest och känner mig smutsig. Hud, hår, och näsans innandöme blir täckta med grått kladd.
Om jag så tänder 10 ljus i ett rum och vistas där i timmar, så känns det inte alls. Ifall rummet har dåligt med syretillflöde, kan jag eventuellt få huvudvärk om det blir instängt. I övrigt ingenting, förutom att jag blir lugn och harmonisk.
Min helt ovetenskapliga bedömning är därför att det är precis tvärtom!
Att tända ljus är bra för hälsan och inte farligt.
Att vistas i högtrafikerade miljöer bör undvikas.
Jag tror nog att den där undersökningen är en sådan där mikrovågsugnsundersökning. Kommer ni ihåg när mikrovågsugnstillverkarna gick ut med att det var skonsammast att koka grönsaker i mikron? De hade nämligen köpt en undersökning där man mätte hur mycket vitaminer det fanns kvar i vattnet kring grönsakerna. Om man kokade grönsaker i en gryta, blev det jättemycket vitaminläckage i vattnet. I mikron, däremot, kunde man knappt uppmäta några vitaminer i vattnet. Alltså drog man slutsatsen att alla vitaminerna var kvar i grönsakerna där. Problemet var bara att man inte kollade. Senare visade det sig att grönsakerna i mikron inte innehöll några vitaminer alls, eftersom alla vitaminer skakade sönder. Oooops! Konstigt nog ville inte mikrovågsugnstillverkarna sprida den undersökningen...
måndag 12 december 2011
Att se längre än sig själv
Du går förbi någon på gatan, någon du känner.
Du hälsar. Hon svarar inte.
Vad tänker du då?
”Varför var hon så sur? Har jag gjort henne något?
Jag tror att det är vanligt att man tänker så. Det är dock ett uttryck för narcissism.
Varför tror vi att allt kretsar runt oss?
Hur kan du anta att hennes humör har med dig att göra?
Kanske går hon i tankar och helt inne i sig själv.
Eller så har hon precis stoppat glasögonen i fickan för att det regnar – hon ser dig inte.
Tänk om hon helt enkelt inte känner igen dig, du kanske har en ny frisyr?
Vi vet ju inte.
Sannolikheten att anledningen skulle ha med just din person att göra, är ju dock försvinnande liten. Eller är du den enda personen i hennes liv? Antagligen inte.
Förmodligen handlar alltså hennes uteblivna hälsning om något helt annat. Att automatiskt tro att det handlar just om DIG, är att ge dig själv väldigt stor betydelse.
En narcissist tror att allt handlar om henne eller honom.
Att världen kretsar kring dem, att planeterna snurrar runt tack vare dem.
De tror att alla relaterar till dem, att allt som händer i närheten är ”deras” händelser.
Du är säkert inte sådan, men tendenser till narcissism har vi nog lite till mans.
Det gäller bara att bli uppmärksam på dem, så att man kan lägga ner de där beteendena.
Om du oroar dig – spring efter henne, dra henne i rockärmen och säg: ”Hej!”
Jag lovar att hon kommer att säga.: ”Nämen hej!” och lysa upp.
Säkert missade hon dig bara…
Du hälsar. Hon svarar inte.
Vad tänker du då?
”Varför var hon så sur? Har jag gjort henne något?
Jag tror att det är vanligt att man tänker så. Det är dock ett uttryck för narcissism.
Varför tror vi att allt kretsar runt oss?
Hur kan du anta att hennes humör har med dig att göra?
Kanske går hon i tankar och helt inne i sig själv.
Eller så har hon precis stoppat glasögonen i fickan för att det regnar – hon ser dig inte.
Tänk om hon helt enkelt inte känner igen dig, du kanske har en ny frisyr?
Vi vet ju inte.
Sannolikheten att anledningen skulle ha med just din person att göra, är ju dock försvinnande liten. Eller är du den enda personen i hennes liv? Antagligen inte.
Förmodligen handlar alltså hennes uteblivna hälsning om något helt annat. Att automatiskt tro att det handlar just om DIG, är att ge dig själv väldigt stor betydelse.
En narcissist tror att allt handlar om henne eller honom.
Att världen kretsar kring dem, att planeterna snurrar runt tack vare dem.
De tror att alla relaterar till dem, att allt som händer i närheten är ”deras” händelser.
Du är säkert inte sådan, men tendenser till narcissism har vi nog lite till mans.
Det gäller bara att bli uppmärksam på dem, så att man kan lägga ner de där beteendena.
Om du oroar dig – spring efter henne, dra henne i rockärmen och säg: ”Hej!”
Jag lovar att hon kommer att säga.: ”Nämen hej!” och lysa upp.
Säkert missade hon dig bara…
söndag 11 december 2011
Gungstol
Det kan vara en av världens bästa uppfinningar.
Så vilsamt, så lugnande, så skönt.
Gungeligung med en bok, en stickning eller en dator i knät.
Det är något magiskt med det där gungandet.
Tre små gung och jag är i en annan värld.
Samma sak inträffar i min hänggunga på verandan och hängmattor.
Kanske är det något från bäbisstadiet.
Det finns de som säger att den gungande vaggan påminner om fostertiden.
Så kanske är det ett ursprungligt skvalpande jag återvänder till.
Lugnt, mjukt och eftertänksamt.
Gungeligung.
Så vilsamt, så lugnande, så skönt.
Gungeligung med en bok, en stickning eller en dator i knät.
Det är något magiskt med det där gungandet.
Tre små gung och jag är i en annan värld.
Samma sak inträffar i min hänggunga på verandan och hängmattor.
Kanske är det något från bäbisstadiet.
Det finns de som säger att den gungande vaggan påminner om fostertiden.
Så kanske är det ett ursprungligt skvalpande jag återvänder till.
Lugnt, mjukt och eftertänksamt.
Gungeligung.
lördag 10 december 2011
Vilket bakverk är du?
Jag tror att man kan förstå människor utifrån vad de köper för bakverk på fik.
Min man, t ex, är en mazarin. En traditionell sort, som inte lockas av nymodigheter. Han vet redan vad som är bäst, behöver inte prova nytt. Samtidigt unnar han sig det goda.
Min mamma, däremot, är en ostmacka. En halv. Hon vill inte slösa, tycker att allt annat är för onyttigt och att mackorna förresten är för stora. Kan man få en kvarts smörgås?
Själv är jag en kärleksmums med extra gugg. Oftast, i alla fall. Om den ser god ut. Annars kan jag ta en chokladmaroni eller en kladdkaka. Choklad är alltid godare än inte choklad. Jag är en njutare/frossare utan tanke på morgondagen, svag för det intensiva.
Jag har en vän som är morotskaka. Eller cheescake. Den där sorten som också njuter hejdlöst, men som är lite förfinade och har gått vidare till det nyare.
Min far är en kanelbulle. Han är traditionalist, ogillar kladd och fuzz och tycker att det är onödigt mycket att välja på nuförtiden. Kanelbullen är ju bäst. Skulle säkert gärna köpa knäckäpplen om det gick.
Vilket bakverk är du?
Min man, t ex, är en mazarin. En traditionell sort, som inte lockas av nymodigheter. Han vet redan vad som är bäst, behöver inte prova nytt. Samtidigt unnar han sig det goda.
Min mamma, däremot, är en ostmacka. En halv. Hon vill inte slösa, tycker att allt annat är för onyttigt och att mackorna förresten är för stora. Kan man få en kvarts smörgås?
Själv är jag en kärleksmums med extra gugg. Oftast, i alla fall. Om den ser god ut. Annars kan jag ta en chokladmaroni eller en kladdkaka. Choklad är alltid godare än inte choklad. Jag är en njutare/frossare utan tanke på morgondagen, svag för det intensiva.
Jag har en vän som är morotskaka. Eller cheescake. Den där sorten som också njuter hejdlöst, men som är lite förfinade och har gått vidare till det nyare.
Min far är en kanelbulle. Han är traditionalist, ogillar kladd och fuzz och tycker att det är onödigt mycket att välja på nuförtiden. Kanelbullen är ju bäst. Skulle säkert gärna köpa knäckäpplen om det gick.
Vilket bakverk är du?
fredag 9 december 2011
Fredagsmys
Fredag är inte riktigt en vardag. Den är ett mellanting mellan vardag och helg.
Allt är lite mer avspänt. Man tar kanske lite längre fikarast på jobbet, det är ok att sluta lite tidigare och tempot är lite chilligare. "Jag tar tag i det på måndag", tycks de flesta tänka.
På kvällen brukar man undvika att starta projekt. Städa ur köksskåpen - ah, det kan vänta. Rensa bland kläderna hinner vi imorgon. Och fastän kvällen är längre än vanligt, känns det inte så viktigt att köra den där tvätten.
Livet är helt enkelt lite skönare.
Och jag tänker: Hur bra vore det inte om vi hade den inställningen hela veckan? Om vi tog det lugnare, unnade oss en kaka till kaffet och andades mer.
Det ska bli min nya grej!
Härmed utropar jag: FREDAG HELA VECKAN!
Är du med mig? ;)
Allt är lite mer avspänt. Man tar kanske lite längre fikarast på jobbet, det är ok att sluta lite tidigare och tempot är lite chilligare. "Jag tar tag i det på måndag", tycks de flesta tänka.
På kvällen brukar man undvika att starta projekt. Städa ur köksskåpen - ah, det kan vänta. Rensa bland kläderna hinner vi imorgon. Och fastän kvällen är längre än vanligt, känns det inte så viktigt att köra den där tvätten.
Livet är helt enkelt lite skönare.
Och jag tänker: Hur bra vore det inte om vi hade den inställningen hela veckan? Om vi tog det lugnare, unnade oss en kaka till kaffet och andades mer.
Det ska bli min nya grej!
Härmed utropar jag: FREDAG HELA VECKAN!
Är du med mig? ;)
onsdag 7 december 2011
Att jaga sin dröm
Det är inte lätt att våga drömma. Att se bortom berg och backar, ignorera svårigheterna och bara sikta på målet.
Det kostar på.
Ibland möter jag människor som inte egentligen har de förutsättningar som krävs för att nå sin dröm. Det kan vara den närsynte som vill bli pilot, dyslektikern som tänker bli författare, lilla knubbisen som vill bli dansare eller kortisen som vill bli höjdhoppare.
Vid en första anblick kan jag tänka "men kära nån, det blir ju väldigt svårt för dig". Det brukar jag dock vara väldigt tyst med, eftersom jag tycker att var och en måste få välja väg själv. Efter ett tag får jag sedan le åt mig själv, och inse att det krävs mycket mer än goda förutsättningar för att lyckas.
Vad som är så imponerande med dessa människor, är flera saker. De verkar inte bry sig om hur lång vägen är till målet. Dessutom låter de inte de här "småsakerna" begränsa sig. Ibland tycks de inte ens se dem! Och det de saknar, tar de igen mångfalt i mod och viljestyrka.
Fantastiskt!
De låter ingenting stå emellan dem och deras mål.
I stället följer de sina drömmar och räknar ut vägen allt eftersom.
Det kostar på.
Ibland möter jag människor som inte egentligen har de förutsättningar som krävs för att nå sin dröm. Det kan vara den närsynte som vill bli pilot, dyslektikern som tänker bli författare, lilla knubbisen som vill bli dansare eller kortisen som vill bli höjdhoppare.
Vid en första anblick kan jag tänka "men kära nån, det blir ju väldigt svårt för dig". Det brukar jag dock vara väldigt tyst med, eftersom jag tycker att var och en måste få välja väg själv. Efter ett tag får jag sedan le åt mig själv, och inse att det krävs mycket mer än goda förutsättningar för att lyckas.
Vad som är så imponerande med dessa människor, är flera saker. De verkar inte bry sig om hur lång vägen är till målet. Dessutom låter de inte de här "småsakerna" begränsa sig. Ibland tycks de inte ens se dem! Och det de saknar, tar de igen mångfalt i mod och viljestyrka.
Fantastiskt!
De låter ingenting stå emellan dem och deras mål.
I stället följer de sina drömmar och räknar ut vägen allt eftersom.
måndag 5 december 2011
Olika nivåer
Vi lever i en värld med en fantastisk variation av nivåer. Man kan i varje liten situation och aktion välja precis var man vill lägga ribban.
Låt oss ta exemplet ”trivsel”.
I mitt behandlingsrum vill jag att det ska vara trivsamt. Givetvis lägger vi olika saker i det begreppet, men en sak tycker jag är oundviklig: Tända ljus.
Det måste helt enkelt finnas någon öppen låga i rummet. Så är det.
Vad mer är: Dessa ljus måste (för att jag ska vara nöjd) finnas i ett fint sammanhang: En fin värmeljuskopp, ett vackert fat med några stenar på eller en fin lykta.
Man kan tycka att jag redan där har höga krav, jag vet.
Tyvärr sträcker det sig längre än så…
Helst vill jag tända med tändstickor. Jag älskar lukten av tändsticka mot plån och när man blåser ut stickan. Gaständare göre sig icke besvär.
Dessutom vill jag att tändstickorna ligger i en vacker ask. Får jag välja, så tar jag en fin ask – kanske lila eller med blommor på – med långa stickor.
Om jag har alla dessa komponenter på plats, är jag nöjd och glad.
Visst förstår jag att det finns folk som inte tycker att tändsticksasken spelar någon roll, eller hur man får fjutt på ljuset. De kanske är nöjda med ett litet ljus och struntar fullständigt i fatet/ljusstaken. Och det finns folk som skiter i ljusen helt och hållet.
Det är bara en fråga om kravnivåer.
Givetvis överlever jag utan både ljus, vackra fat och tändstickor i fina askar.
Får jag välja, väljer jag att lägga tid på att få till det som jag vill ha det.
Låt oss ta exemplet ”trivsel”.
I mitt behandlingsrum vill jag att det ska vara trivsamt. Givetvis lägger vi olika saker i det begreppet, men en sak tycker jag är oundviklig: Tända ljus.
Det måste helt enkelt finnas någon öppen låga i rummet. Så är det.
Vad mer är: Dessa ljus måste (för att jag ska vara nöjd) finnas i ett fint sammanhang: En fin värmeljuskopp, ett vackert fat med några stenar på eller en fin lykta.
Man kan tycka att jag redan där har höga krav, jag vet.
Tyvärr sträcker det sig längre än så…
Helst vill jag tända med tändstickor. Jag älskar lukten av tändsticka mot plån och när man blåser ut stickan. Gaständare göre sig icke besvär.
Dessutom vill jag att tändstickorna ligger i en vacker ask. Får jag välja, så tar jag en fin ask – kanske lila eller med blommor på – med långa stickor.
Om jag har alla dessa komponenter på plats, är jag nöjd och glad.
Visst förstår jag att det finns folk som inte tycker att tändsticksasken spelar någon roll, eller hur man får fjutt på ljuset. De kanske är nöjda med ett litet ljus och struntar fullständigt i fatet/ljusstaken. Och det finns folk som skiter i ljusen helt och hållet.
Det är bara en fråga om kravnivåer.
Givetvis överlever jag utan både ljus, vackra fat och tändstickor i fina askar.
Får jag välja, väljer jag att lägga tid på att få till det som jag vill ha det.
söndag 27 november 2011
En falsk känsla av trygghet
Jag minns när jag förstod hur ett hus var uppbyggt. Att väggar och golv bara var tunna brädor, hopspikade med några spik, av människor som bara gör sitt jobb, som kanske funderade på annat eller försökte maska.
Plötsligt förvandlades mitt trygga hem, min stengrotta, till en hög med träbitar, nödtorftigt hopfästa och överdragna med fina tapetserade ytor. En chimär! Min trygghet var bara inbillad!
Vi lever våra liv, invaggade i falsk säkerhet, eftersom vi är så långt ifrån vår naturliga existens. Bilar som utmålas som krocksäkra, sparande som bedöms som riskfritt, samhället som ses som en fast existens. I själva verket finns ingenting av detta.
Idag sitter jag på ett tåg i storm och påminns om vår bräckliga tillvaro. Här är fullt med folk, och alla bekymrar sig för att komma i tid till sina anslutningar. Ändå alla vara väldigt lugna.
Plötsligt får jag Titanic-känsla.
Det måste ha varit så det var. Alla litade blint på tekniken och kompetensen. Så gör vi också nu, förväntar oss att komma fram, om än inte i tid.
Vad händer om ett träd har fallit över spåret? Eller om vi tillfälligt tappar strömmen, stående i skogen? Hundratals människor i beckmörker, utan vatten och toaletter. Halvkul...
Eller om det blåser så att vi spårar ur?
Mot naturen har vi inte mycket att sätta emot.
Då är vi inte mycket mer än grottmänniskor, som kurar skakande i väntan på att stormen ska bedarra.
Men vi tror att vi är trygga.
För vi har vant oss vid det, så vi tror att det är sant.
En av nackdelarna med att vi har snabbanpassade hjärnor.
Plötsligt förvandlades mitt trygga hem, min stengrotta, till en hög med träbitar, nödtorftigt hopfästa och överdragna med fina tapetserade ytor. En chimär! Min trygghet var bara inbillad!
Vi lever våra liv, invaggade i falsk säkerhet, eftersom vi är så långt ifrån vår naturliga existens. Bilar som utmålas som krocksäkra, sparande som bedöms som riskfritt, samhället som ses som en fast existens. I själva verket finns ingenting av detta.
Idag sitter jag på ett tåg i storm och påminns om vår bräckliga tillvaro. Här är fullt med folk, och alla bekymrar sig för att komma i tid till sina anslutningar. Ändå alla vara väldigt lugna.
Plötsligt får jag Titanic-känsla.
Det måste ha varit så det var. Alla litade blint på tekniken och kompetensen. Så gör vi också nu, förväntar oss att komma fram, om än inte i tid.
Vad händer om ett träd har fallit över spåret? Eller om vi tillfälligt tappar strömmen, stående i skogen? Hundratals människor i beckmörker, utan vatten och toaletter. Halvkul...
Eller om det blåser så att vi spårar ur?
Mot naturen har vi inte mycket att sätta emot.
Då är vi inte mycket mer än grottmänniskor, som kurar skakande i väntan på att stormen ska bedarra.
Men vi tror att vi är trygga.
För vi har vant oss vid det, så vi tror att det är sant.
En av nackdelarna med att vi har snabbanpassade hjärnor.
Ljust och fräscht
Fredrik Lindström och Henrik Schyffert åker land och rike runt och pratshowar kring temat. Jag tänkte först att jag verkligen ville se den, men så såg jag biljettpriset.
Hm...
525 spänn för en tvåmannashow? I en hockeyarena?
Inte direkt intimt, inte direkt det bästa formatet för mig - eller för showen.
För samma peng får jag se en hel opera eller musikal!
Stor ensemble, massor av ljud och ljus, scenografi, kostymer, scenarbetare... Och de har repeterat några månader innan på heltid. Dessutom betalar de en procent på varje biljett för rättigheterna!
Jag känner mig plötsligt skeptisk.
Och sedan läste jag en recension på Lindströms bok, där den beskrevs gnällig och trött. Inte för att showen med nödvändighet måste vara likadan, men det skapade ytterligare tveksamheter.
Fast temat och idén är jätterolig!
Hemma hos oss tittar vi gärna på renoveringsprogram. Just nu har vi inte så värst mycket roliga projekt igång, mer underhåll (tråkigt och dyrt), men snart kanske det tar fart igen... Fast vi hör nog inte till de "ljusa och fräscha". Vårt hem är nog mer "lugnt och mjukt". Inte så mycket Ernst...
Hm...
525 spänn för en tvåmannashow? I en hockeyarena?
Inte direkt intimt, inte direkt det bästa formatet för mig - eller för showen.
För samma peng får jag se en hel opera eller musikal!
Stor ensemble, massor av ljud och ljus, scenografi, kostymer, scenarbetare... Och de har repeterat några månader innan på heltid. Dessutom betalar de en procent på varje biljett för rättigheterna!
Jag känner mig plötsligt skeptisk.
Och sedan läste jag en recension på Lindströms bok, där den beskrevs gnällig och trött. Inte för att showen med nödvändighet måste vara likadan, men det skapade ytterligare tveksamheter.
Fast temat och idén är jätterolig!
Hemma hos oss tittar vi gärna på renoveringsprogram. Just nu har vi inte så värst mycket roliga projekt igång, mer underhåll (tråkigt och dyrt), men snart kanske det tar fart igen... Fast vi hör nog inte till de "ljusa och fräscha". Vårt hem är nog mer "lugnt och mjukt". Inte så mycket Ernst...
lördag 26 november 2011
Tillåten fildelning
Det finns de som driver frågan om att göra fildelning laglig.
Jag förstår inte riktigt tanken.
Hur ska musiker kunna försörja sig då?
Antingen måste de ta grymt bra betalt för sina verk. Sälja en låt för 50.000 kr eller så, eftersom de kanske bara får sälja den en gång.
Eller så blir det bara hobbymusiker, som försörjer sig på något annat vis.
Jag, som inte någonsin kommer ha råd att köpa ensamrätten till något verk, varken musik eller tavlor, är ju rätt nöjd med den här lösningen som är nu: Att vi tillsammans bekostar verket genom att köpa en liten, liten del av den var. Jag köper en låt för 12 kr och det gör 10.000 personer till och vips så har musikern fått betalt för sin tid. Brilliant!
Att man dessutom kan köpa låt för låt numera, inte behöver köpa ett helt album om man inte vill, är ju fantastiskt. Jag tycker att det är ett klipp! 12 kr för timmavis av lyssnande!
Och är man väldans sparsam av sig, kan man ju lyssna på Spotify. Då kostar det nästan ingenting.
Jag tycker också att det är trevligt att det finns folks om ägnar sitt liv åt att skapa konstnärliga verk. Musik, konst, dans, litteratur - tack och lov att dessa konstarter finns! Och jag är faktiskt inte lika intresserad av att läsa en bok som vem som helst har knåpat ihop på sin fritid, eller lyssna på en hobbytrubadur. Det blir något annat när man lägger sin själ och hela sitt liv i det, tycker jag.
Så varför skulle det vara lagligt att fildela? Ska det bli ok att stjäla andra saker också, om man bara ska använda dem för eget bruk? I så fall tänker jag genast gå ut och lägga vantarna på en snygg bil och en sommarstuga längre upp i backen. Jag lovar att bara använda dem själv!
Jag förstår inte riktigt tanken.
Hur ska musiker kunna försörja sig då?
Antingen måste de ta grymt bra betalt för sina verk. Sälja en låt för 50.000 kr eller så, eftersom de kanske bara får sälja den en gång.
Eller så blir det bara hobbymusiker, som försörjer sig på något annat vis.
Jag, som inte någonsin kommer ha råd att köpa ensamrätten till något verk, varken musik eller tavlor, är ju rätt nöjd med den här lösningen som är nu: Att vi tillsammans bekostar verket genom att köpa en liten, liten del av den var. Jag köper en låt för 12 kr och det gör 10.000 personer till och vips så har musikern fått betalt för sin tid. Brilliant!
Att man dessutom kan köpa låt för låt numera, inte behöver köpa ett helt album om man inte vill, är ju fantastiskt. Jag tycker att det är ett klipp! 12 kr för timmavis av lyssnande!
Och är man väldans sparsam av sig, kan man ju lyssna på Spotify. Då kostar det nästan ingenting.
Jag tycker också att det är trevligt att det finns folks om ägnar sitt liv åt att skapa konstnärliga verk. Musik, konst, dans, litteratur - tack och lov att dessa konstarter finns! Och jag är faktiskt inte lika intresserad av att läsa en bok som vem som helst har knåpat ihop på sin fritid, eller lyssna på en hobbytrubadur. Det blir något annat när man lägger sin själ och hela sitt liv i det, tycker jag.
Så varför skulle det vara lagligt att fildela? Ska det bli ok att stjäla andra saker också, om man bara ska använda dem för eget bruk? I så fall tänker jag genast gå ut och lägga vantarna på en snygg bil och en sommarstuga längre upp i backen. Jag lovar att bara använda dem själv!
fredag 25 november 2011
Barnen som vill något mer
Jag bor för några dagar hos en fin vän i Stockholmsförorten Husby.
På väg till dagens arbete såg jag ett litet barn med skolväska. Han gick ensam, med slängande fötter.
Jag tänkte att han var på väg till skolan, men han gick förbi. Utan att slänga en blick på de lekande barnen på skolgården, gick han vidare. Några meter längre bort kom ett annat barn med lika målinriktade steg. De nickade nästan obemärkt mot varandra och gick vidare, sida vid sida. En tredje, lite äldre flicka anslöt. Hon fick igång konversationen.
De gick mot tunnelbanan.
Aha. De här barnen är på väg till en annan skola. Tydligen någon skola närmre innerstaden. De åkte ner och hoppade på t-banan mot centralen.
De barnen som vill mer.
Som orkar lämna kompisarna och resa vidare.
Eller snarare: Vars föräldrar har bestämt att det ska vara så.
Jag vet inte, men jag tolkar in något mer i detta än fritt skolval. Det handlar här inte bara om att välja en annan pedagogik, utan mer. Kanske är det bara i mitt huvud, men det känns som de här barnen satsar på en väg ut. Ut ur förorten, in i samhället.
Med målmedvetna steg och sänkt haka börjar de sin färd.
På väg till dagens arbete såg jag ett litet barn med skolväska. Han gick ensam, med slängande fötter.
Jag tänkte att han var på väg till skolan, men han gick förbi. Utan att slänga en blick på de lekande barnen på skolgården, gick han vidare. Några meter längre bort kom ett annat barn med lika målinriktade steg. De nickade nästan obemärkt mot varandra och gick vidare, sida vid sida. En tredje, lite äldre flicka anslöt. Hon fick igång konversationen.
De gick mot tunnelbanan.
Aha. De här barnen är på väg till en annan skola. Tydligen någon skola närmre innerstaden. De åkte ner och hoppade på t-banan mot centralen.
De barnen som vill mer.
Som orkar lämna kompisarna och resa vidare.
Eller snarare: Vars föräldrar har bestämt att det ska vara så.
Jag vet inte, men jag tolkar in något mer i detta än fritt skolval. Det handlar här inte bara om att välja en annan pedagogik, utan mer. Kanske är det bara i mitt huvud, men det känns som de här barnen satsar på en väg ut. Ut ur förorten, in i samhället.
Med målmedvetna steg och sänkt haka börjar de sin färd.
torsdag 24 november 2011
Åka tåg
När jag var ung, åkte jag mycket tåg. Som 16-årig sörmlänning skaffade jag pojkvän i Skåne, så det blev mycket resande. Sedan bytte jag pojkvän till en i närområdet - och flyttade till Småland. Tåg igen.
Sedan blev det paus ett tag. Någon resa då och då, men inget regelbundet. Efter många års bilåkande, är jag tillbaka till tågen igen och inser att jag har förändrats.
Då, i min ungdom, hittade jag alltid någon som började prata med mig. Min stolsgranne, någon i restaurangvagnen. Jag pratade ofta bort hela tågresan - och gillade dessa flyktiga möten.
Nu, i mitten av livet, vill jag bara ha egentid. Jag sitter tyst, njuter av att rå mig själv, studerar folk, filosoferar.
Undrar om det beror på hur livet i övrigt ser ut. Då kände jag mig osynlig och blev glad över uppmärksamheten. Nu är det tvärtom. Då kände jag inte så många människor. Nu har jag levt som allemansclown i många år.
Kanske beror det också på en förändring i min utstrålning? Från öppen som en bok till låt mig vara ifred? Å andra sidan är det alltid mig folk frågar om vägen och ber om hjälp. Jag är nog hyfsat tillgänglig.
Vilket just bevisades av att mannen vid nästa bord (i restaurangvagnen) tilltalade mig.
Nej skillnaden ligger nog i min inställning.
Tre timmar är perfekt egentid.
Fly lite - eller komma ikapp.
Det var ju skillnad förr då det tog sex timmar till Skåne...
Sedan blev det paus ett tag. Någon resa då och då, men inget regelbundet. Efter många års bilåkande, är jag tillbaka till tågen igen och inser att jag har förändrats.
Då, i min ungdom, hittade jag alltid någon som började prata med mig. Min stolsgranne, någon i restaurangvagnen. Jag pratade ofta bort hela tågresan - och gillade dessa flyktiga möten.
Nu, i mitten av livet, vill jag bara ha egentid. Jag sitter tyst, njuter av att rå mig själv, studerar folk, filosoferar.
Undrar om det beror på hur livet i övrigt ser ut. Då kände jag mig osynlig och blev glad över uppmärksamheten. Nu är det tvärtom. Då kände jag inte så många människor. Nu har jag levt som allemansclown i många år.
Kanske beror det också på en förändring i min utstrålning? Från öppen som en bok till låt mig vara ifred? Å andra sidan är det alltid mig folk frågar om vägen och ber om hjälp. Jag är nog hyfsat tillgänglig.
Vilket just bevisades av att mannen vid nästa bord (i restaurangvagnen) tilltalade mig.
Nej skillnaden ligger nog i min inställning.
Tre timmar är perfekt egentid.
Fly lite - eller komma ikapp.
Det var ju skillnad förr då det tog sex timmar till Skåne...
onsdag 23 november 2011
"Jag skulle egentligen inte varit här"
Det är Hjärt- Lungfonden som har den reklamen.
"Jag skulle egentligen inte varit här", säger olika människor.
Som vanligt reagerar jag helt fel. Otillbörligt fnissig blir jag. För det är precis så jag har känt i hela mitt liv. Som någon som har blivit skickad fel, eller lurad till fel ställe snarare.
Hallå!
Ursäkta mig, det har blivit något fel här.
Jag skulle inte vara här.
Ni måste ha blandat ihop mig med någon annan.
Första delen av mitt liv gick jag och väntade på att bli hemkallad.
Andra delen av mitt liv gjorde jag allt för att förkorta livet genom hårt leverne.
Tredje delen av mitt liv tappade jag livslusten.
Fjärde delen av mitt liv går jag bara och väntar i spänd förväntan.
På vad?
Jag har ingen aning, men jag tror att det börjar snart.
Det Sanna Livet, kanske. (Pretentiöst? Äh, tycker du?)
Eller Vägen.
Kanske Sanningen.
Möjligen Uppgiften.
Det känns som om det är på gång. Men eftersom jag inte vet vad som komma skall, så kan jag inte göra annat än just att vänta. Så det gör jag. Jag hanterar varje dag, och väntar.
För jag skulle egentligen inte varit här.
Så det får banne mig hända något rejält.
"Jag skulle egentligen inte varit här", säger olika människor.
Som vanligt reagerar jag helt fel. Otillbörligt fnissig blir jag. För det är precis så jag har känt i hela mitt liv. Som någon som har blivit skickad fel, eller lurad till fel ställe snarare.
Hallå!
Ursäkta mig, det har blivit något fel här.
Jag skulle inte vara här.
Ni måste ha blandat ihop mig med någon annan.
Första delen av mitt liv gick jag och väntade på att bli hemkallad.
Andra delen av mitt liv gjorde jag allt för att förkorta livet genom hårt leverne.
Tredje delen av mitt liv tappade jag livslusten.
Fjärde delen av mitt liv går jag bara och väntar i spänd förväntan.
På vad?
Jag har ingen aning, men jag tror att det börjar snart.
Det Sanna Livet, kanske. (Pretentiöst? Äh, tycker du?)
Eller Vägen.
Kanske Sanningen.
Möjligen Uppgiften.
Det känns som om det är på gång. Men eftersom jag inte vet vad som komma skall, så kan jag inte göra annat än just att vänta. Så det gör jag. Jag hanterar varje dag, och väntar.
För jag skulle egentligen inte varit här.
Så det får banne mig hända något rejält.
måndag 21 november 2011
Läkare - en som läker?
Jag såg på TV-programmet sjukhuset en dag. Där uttryckte en ung läkare att han hade följande ord som devis:
Sällan bota.
Ofta lindra.
Alltid trösta.
Det var en bra princip att jobba efter, tyckte han. (Jag förstod inte om det endast var i arbetet med barn, eller om det gällde för hela hans kall. Oavsett vilket:)
Jag blev helt perplex.
Vad är detta? Är det en läkare som säger det?
Stoppochbelägg. Som skattebetalare drar jag i nödbromsen. Det är inte ok!
Ska vi ha en yrkeskår som har monopol på hälsa, så får de faktiskt ta lite mer ansvar än så. Jag har ingen lust att betala 300 kr för ett läkarbesök där jag blir TRÖSTAD. Det kan jag faktiskt bli av för mig mer betydelsefulla människor - helt gratis. Är trösta allt de har lärt sig på fem års utbildning?
Snacka om att ha låga krav på sig själv.
"Nej, jag kan nog inte hjälpa dig att bli frisk. Jag kan kanske lindra dina plågor. Men jag kan lyssna när du klagar och trösta dig!"
Om det är läkarkårens allmänna inställning, måste jag ha fattat helt fel.
Jag trodde i min enfald att deras jobb var att få sjuklingar friska!
Fast den här unge läkarens inställning stämmer väl överens med mina erfarenheter av sjukvården. Med den lilla skillnaden att de läkare jag har träffat mer uttryckte en trötthet för att jag kom dit över huvud taget. Att jag ställde för höga krav på min hälsa, att jag skulle vara nöjd med det jag hade. "Du får väl acceptera hur det är". Det är en bra diagnos som går att använda till de flesta krämpor, har jag märkt. Medicineras enligt följande: "Gå hem och ta två Alvedon och vila 6 veckor."
Men oj.
Jag trodde de var läkare!
En läkare, det är väl en som läker?
Om de bara tänker lindra och trösta, så tycker jag de får byta namn.
Leg Tröstare.
Sällan bota.
Ofta lindra.
Alltid trösta.
Det var en bra princip att jobba efter, tyckte han. (Jag förstod inte om det endast var i arbetet med barn, eller om det gällde för hela hans kall. Oavsett vilket:)
Jag blev helt perplex.
Vad är detta? Är det en läkare som säger det?
Stoppochbelägg. Som skattebetalare drar jag i nödbromsen. Det är inte ok!
Ska vi ha en yrkeskår som har monopol på hälsa, så får de faktiskt ta lite mer ansvar än så. Jag har ingen lust att betala 300 kr för ett läkarbesök där jag blir TRÖSTAD. Det kan jag faktiskt bli av för mig mer betydelsefulla människor - helt gratis. Är trösta allt de har lärt sig på fem års utbildning?
Snacka om att ha låga krav på sig själv.
"Nej, jag kan nog inte hjälpa dig att bli frisk. Jag kan kanske lindra dina plågor. Men jag kan lyssna när du klagar och trösta dig!"
Om det är läkarkårens allmänna inställning, måste jag ha fattat helt fel.
Jag trodde i min enfald att deras jobb var att få sjuklingar friska!
Fast den här unge läkarens inställning stämmer väl överens med mina erfarenheter av sjukvården. Med den lilla skillnaden att de läkare jag har träffat mer uttryckte en trötthet för att jag kom dit över huvud taget. Att jag ställde för höga krav på min hälsa, att jag skulle vara nöjd med det jag hade. "Du får väl acceptera hur det är". Det är en bra diagnos som går att använda till de flesta krämpor, har jag märkt. Medicineras enligt följande: "Gå hem och ta två Alvedon och vila 6 veckor."
Men oj.
Jag trodde de var läkare!
En läkare, det är väl en som läker?
Om de bara tänker lindra och trösta, så tycker jag de får byta namn.
Leg Tröstare.
söndag 20 november 2011
Miljökatastrof
Igår såg jag ännu en katastroffilm: Den röda planeten. Ja, det var en variant av samma handling som vanligt. Jorden var på väg att bli totalt obeboelig och man skulle försöka kolonisera Mars.
Det slog mig att miljökatastroffilmerna har blivit allt fler. En del handlar om vulkanutbrott, andra om jättevågor, ytterligare någon om meteoriter och en hel hoper om miljöförstöring.
Det här är helt klart något som vi oroar oss för.
Så varför tar vi inte denna oro på allvar?
Hur kan det komma sig att vi gör filmer för många hundra miljoner om fenomenet, men vi kan inte ens komma överens om utsläppsgränser?
Helt absurt, egentligen.
Och svaret ligger förstås i kortsiktigt ekonomiskt tänkande.
Där pengarna går in, går vettet ut.
Newsflash till alla som vill göra pengar på vad det än vara månde - kolkraft, tillverkning av produkter, jordbruksvaror:
Jorden är ett slutet system. What goes around, comes around. Sköter vi inte om vår planet, kommer det att bita oss i rumpan.
Och när jorden inte längre går att bruka, när världshaven är för smutsiga för att fiska ur, när koldioxidhalten gör det svårt att andas, då kan ni ju sitta där med era pengar. Går de att äta? Nej. Möjligen elda med för att hålla värmen.
Vi i Sverige tror att vi står över miljöboveriet, men det är minsann inte sant. Att sopsortera räcker liksom inte i det stora hela. Vi äter för mycket mediciner och hormonpreparat, som går ut via urin i våra vatten. Vi använder material behandlade med flamskyddsmedel. Vi överutnyttjar våra resurser genom att köpa på tok för mycket saker, mat och resor. Vi slänger kopiösa mängder mat, både i hemmen, i affärerna och hos producenterna. Vi gör miljöbovshandlingar varje vecka; använder sköljmedel i tvätten, köper jätteräkor, köper vaxad frotté till våra småbarn och leksaker med fortplantningsstörande ämnen i.
Och vi tror att vi gör bra.
För om det var farligt, skulle ju någon säga åt oss?
Nix.
Det får vi ta eget ansvar för.
För där det finns vinstintresse, får miljökraven stryka på foten.
Där pengarna går in går vettet ut.
Tur då, att miljökatastroffilmerna drar in pengar, så att någon i alla fall lyfter problemen!
Det slog mig att miljökatastroffilmerna har blivit allt fler. En del handlar om vulkanutbrott, andra om jättevågor, ytterligare någon om meteoriter och en hel hoper om miljöförstöring.
Det här är helt klart något som vi oroar oss för.
Så varför tar vi inte denna oro på allvar?
Hur kan det komma sig att vi gör filmer för många hundra miljoner om fenomenet, men vi kan inte ens komma överens om utsläppsgränser?
Helt absurt, egentligen.
Och svaret ligger förstås i kortsiktigt ekonomiskt tänkande.
Där pengarna går in, går vettet ut.
Newsflash till alla som vill göra pengar på vad det än vara månde - kolkraft, tillverkning av produkter, jordbruksvaror:
Jorden är ett slutet system. What goes around, comes around. Sköter vi inte om vår planet, kommer det att bita oss i rumpan.
Och när jorden inte längre går att bruka, när världshaven är för smutsiga för att fiska ur, när koldioxidhalten gör det svårt att andas, då kan ni ju sitta där med era pengar. Går de att äta? Nej. Möjligen elda med för att hålla värmen.
Vi i Sverige tror att vi står över miljöboveriet, men det är minsann inte sant. Att sopsortera räcker liksom inte i det stora hela. Vi äter för mycket mediciner och hormonpreparat, som går ut via urin i våra vatten. Vi använder material behandlade med flamskyddsmedel. Vi överutnyttjar våra resurser genom att köpa på tok för mycket saker, mat och resor. Vi slänger kopiösa mängder mat, både i hemmen, i affärerna och hos producenterna. Vi gör miljöbovshandlingar varje vecka; använder sköljmedel i tvätten, köper jätteräkor, köper vaxad frotté till våra småbarn och leksaker med fortplantningsstörande ämnen i.
Och vi tror att vi gör bra.
För om det var farligt, skulle ju någon säga åt oss?
Nix.
Det får vi ta eget ansvar för.
För där det finns vinstintresse, får miljökraven stryka på foten.
Där pengarna går in går vettet ut.
Tur då, att miljökatastroffilmerna drar in pengar, så att någon i alla fall lyfter problemen!
lördag 19 november 2011
Innetemperatur
Det har hänt något med inomhustemperaturen sedan jag var ung.
När jag var liten, hade man alltid långkalsonger inomhus vintertid. Dessutom hade vi två tröjor (eller ett linne och en tröja). Ändå kunde man tycka att det var lite kyligt ifall man satt alltför stilla.
Det var 19 grader inomhus.
Inte bara hemma - nej, i skolan och på jobbet också.
19 grader var normaltemperatur inne.
Och folk förväntades klä sig efter det.
Idag är det banne mig 23 grader överallt. Minst. Och så klagar folk över uppvärmningskostnader! Det går ju inte ihop. Att bara värma hus en grad mer, från 19 till 20 t ex, är en enorm merkostnad. Tänk då tre eller fyra grader...
Dessutom är det halvbra för vår metabolism. Vi förbränner mindre när det är så varmt. (Kroppen behöver ju inte göra av med lika mycket energi för att hålla oss varma.) Vi tänker sämre när det är så varmt. (Koncentrationsförmågan är faktiskt mycket bättre i svala temperaturer.) Vi blir lojare och mindre aktiva när det är varmt. Att sova i så varmt är direkt tokigt, för då har vi svårare att hamna i djupsömn.
Varför har det blivit såhär?
Och varför låter vi det hända?
Kan det inte gå ut en rekommendation från något fint statligt verk, som ber oss sänka temperaturen hemma och på arbetsplatserna? För allas välmående och landets energianvändnings skull?
Hemma hos oss kör vi 19-20 grader. Envist.
Folk som kommer hit fryser, för de är vana vid annat.
Men vi trivs!
Ibland, när vi sitter för stilla, fryser vi också lite granna. Men då får man ta tillfället i akt och sitta nära någon annan, eller kura under en filt. Det är mysigt.
Testa att sänka temperaturen du med, och se om du mår bättre!
När jag var liten, hade man alltid långkalsonger inomhus vintertid. Dessutom hade vi två tröjor (eller ett linne och en tröja). Ändå kunde man tycka att det var lite kyligt ifall man satt alltför stilla.
Det var 19 grader inomhus.
Inte bara hemma - nej, i skolan och på jobbet också.
19 grader var normaltemperatur inne.
Och folk förväntades klä sig efter det.
Idag är det banne mig 23 grader överallt. Minst. Och så klagar folk över uppvärmningskostnader! Det går ju inte ihop. Att bara värma hus en grad mer, från 19 till 20 t ex, är en enorm merkostnad. Tänk då tre eller fyra grader...
Dessutom är det halvbra för vår metabolism. Vi förbränner mindre när det är så varmt. (Kroppen behöver ju inte göra av med lika mycket energi för att hålla oss varma.) Vi tänker sämre när det är så varmt. (Koncentrationsförmågan är faktiskt mycket bättre i svala temperaturer.) Vi blir lojare och mindre aktiva när det är varmt. Att sova i så varmt är direkt tokigt, för då har vi svårare att hamna i djupsömn.
Varför har det blivit såhär?
Och varför låter vi det hända?
Kan det inte gå ut en rekommendation från något fint statligt verk, som ber oss sänka temperaturen hemma och på arbetsplatserna? För allas välmående och landets energianvändnings skull?
Hemma hos oss kör vi 19-20 grader. Envist.
Folk som kommer hit fryser, för de är vana vid annat.
Men vi trivs!
Ibland, när vi sitter för stilla, fryser vi också lite granna. Men då får man ta tillfället i akt och sitta nära någon annan, eller kura under en filt. Det är mysigt.
Testa att sänka temperaturen du med, och se om du mår bättre!
fredag 18 november 2011
Inköpslista
För drygt 10 år sedan mötte jag en man som höll kurser i hur man handlar. "Hur du handlar på Ica - och överlever." Så hette de. Kul!
Saken är den att det finns jättemånga bra produkter på Ica, Konsum och alla andra butiker. Problemet är bara att vi inte alltid vet vad vi ska välja.
När jag föreläser om näring, eller pratar kost med mina klienter, frågar de: "Men vad köper du?" Så, på allmän efterfrågan, kommer här en inköpslista. Det är inga sanningar jag presenterar, utan bara mina egna val. Tips för dig som vill!
Grönsaker och frukt - allt KRAV och efter säsong
Potatis, alla sorters lök, kål, bladgrönt, rotfrukter, andra grönsaker efter säsong, frysta (ej blandpåsar), alla frukter så närproducerade som möjligt, frysta bär och frukter.
Kött - KRAV - och fisk, vildfångad från stora hav.
Ej fläsk, gärna vilt, gärna lamm. Sill, makrill, ansjovis, sardiner, räkor.
Bröd (Svårt att hitta KRAV.)
Surdegsbröd bakat på olja, ej transfett (ljust och mörkt), tunnbröd, ibland tortillas.
Stapelvaror - KRAV
Bönor, linser, kikärter, krossad tomat, oliver med kärnor, vilt ris, rött ris, quinoa, pasta ibland. Nötter (osaltade, orostade), torkad frukt.
Dinkelmjöl eller vetemjöl, grahamsmjöl, linfrön, havregryn.
Mjölkprodukter - KRAV
Gammaldags mjölk, gammaldags fil, grädde, gräddfil eller créme fraiche, turkisk yogurt, smör, bregott, hårdost, brieost.
Övrigt - KRAV
Ägg, vit choklad, råsocker, honung. Olivolja, sesamolja, rapsolja.
På detta kan man laga fantastisk mat! Fräsa lite vitlök i smör, slänga i kikärtor, blanda i grönsaker som man har hemma, stänka på lite krossad tomat. Mumma!
Eller rotsakslåda med kött. Eller helstekt kyckling med quinoa eller klyftpotatis med skal. Eller havregrynsgröt med kanel (frukost eller kväll). Kanske en god sallad med vitkål, äpple, valnötter och smaskig dressing till en bit lamm. En fisksoppa med vitlökscrémefraiche?
Grönsakerna och rotsakerna är grunden. De toppas med kött/fisk/ägg/ost för protein. Frukt, nötter, mjölkprodukter är mellanmål (eller matlagningsprodukter).
Bröd undvikes, max en brödskiva om dagen. Pasta max en gång per vecka, helst inte alls. (Barnen äter ju ändå det i skolan alldeles för ofta.)
Vill man ha gotter, så kan man hacka en fruktsallad med lite vit choklad, varm eller kall.
Ah - mat! Det är gott.
Men också nyttigt. Om man äter rätt, vill säga.
Saken är den att det finns jättemånga bra produkter på Ica, Konsum och alla andra butiker. Problemet är bara att vi inte alltid vet vad vi ska välja.
När jag föreläser om näring, eller pratar kost med mina klienter, frågar de: "Men vad köper du?" Så, på allmän efterfrågan, kommer här en inköpslista. Det är inga sanningar jag presenterar, utan bara mina egna val. Tips för dig som vill!
Grönsaker och frukt - allt KRAV och efter säsong
Potatis, alla sorters lök, kål, bladgrönt, rotfrukter, andra grönsaker efter säsong, frysta (ej blandpåsar), alla frukter så närproducerade som möjligt, frysta bär och frukter.
Kött - KRAV - och fisk, vildfångad från stora hav.
Ej fläsk, gärna vilt, gärna lamm. Sill, makrill, ansjovis, sardiner, räkor.
Bröd (Svårt att hitta KRAV.)
Surdegsbröd bakat på olja, ej transfett (ljust och mörkt), tunnbröd, ibland tortillas.
Stapelvaror - KRAV
Bönor, linser, kikärter, krossad tomat, oliver med kärnor, vilt ris, rött ris, quinoa, pasta ibland. Nötter (osaltade, orostade), torkad frukt.
Dinkelmjöl eller vetemjöl, grahamsmjöl, linfrön, havregryn.
Mjölkprodukter - KRAV
Gammaldags mjölk, gammaldags fil, grädde, gräddfil eller créme fraiche, turkisk yogurt, smör, bregott, hårdost, brieost.
Övrigt - KRAV
Ägg, vit choklad, råsocker, honung. Olivolja, sesamolja, rapsolja.
På detta kan man laga fantastisk mat! Fräsa lite vitlök i smör, slänga i kikärtor, blanda i grönsaker som man har hemma, stänka på lite krossad tomat. Mumma!
Eller rotsakslåda med kött. Eller helstekt kyckling med quinoa eller klyftpotatis med skal. Eller havregrynsgröt med kanel (frukost eller kväll). Kanske en god sallad med vitkål, äpple, valnötter och smaskig dressing till en bit lamm. En fisksoppa med vitlökscrémefraiche?
Grönsakerna och rotsakerna är grunden. De toppas med kött/fisk/ägg/ost för protein. Frukt, nötter, mjölkprodukter är mellanmål (eller matlagningsprodukter).
Bröd undvikes, max en brödskiva om dagen. Pasta max en gång per vecka, helst inte alls. (Barnen äter ju ändå det i skolan alldeles för ofta.)
Vill man ha gotter, så kan man hacka en fruktsallad med lite vit choklad, varm eller kall.
Ah - mat! Det är gott.
Men också nyttigt. Om man äter rätt, vill säga.
onsdag 16 november 2011
Att bli gravid
Nej, det ska inte handla om blommor och bin. Den biten tror jag att de flesta har koll på.
Däremot är det många som inte vet vad som påverkar ofrivillig barnlöshet.
Har man svårt för att bli gravid och vill bli det, är det oerhört jobbigt. Det blir en stress och en emotionell påfrestning. Befruktningsprocesser osv tär på både kroppen, psyket och relationen.
Men det finns vissa saker man kan göra för att öka chanserna!
Det första är att sluta äta socker samt spannmålsprodukter och öka grönsaker/fisk/frukt.
Givetvis sluta med alkohol, kaffe och andra gifter.
Absolut låta bli alla former av mediciner, värktabletter och kemikalier.
Övergå till KRAV-odlat, DEMETER-märkt och EKOLOGISKT i alla livsmedel.
Det handlar om att rena kroppen och ge den bra förutsättningar.
Sedan kan man börja äta kosttillskott. Bra grejer, förstås, inget skräp.
Minimum är folsyra, D-vitamin och Omega 3.
Helst multivitamin- och mineraltillskott och Omega 3.
Detta för att ladda upp, ge kroppen de bästa förutsättningarna – och få till hormonproduktionen perfekt. (Kolla gärna Mats Humble på Youtube. D-vitaminbrist skapar infertilitet.)
Om man har ett stängt bäcken, dvs att höftkammarna pekar framåt i stället för utåt sidorna, kan man jobba med att öppna upp det. Exempelvis kan man få hjälp av Horstmann-tekniken (som jag jobbar med), sjukgymnaster, stretching och säkert en massa andra tekniker.
Sedan ska man se till att sova bra (7-8 timmar per natt, med start senast kl 23) och stressa så lite som möjligt.
Jobbigt?
Nä, inte jämfört med fruktlös väntan och IVA-besök.
Hoppas att tipsen kan hjälpa någon som väntar...
Däremot är det många som inte vet vad som påverkar ofrivillig barnlöshet.
Har man svårt för att bli gravid och vill bli det, är det oerhört jobbigt. Det blir en stress och en emotionell påfrestning. Befruktningsprocesser osv tär på både kroppen, psyket och relationen.
Men det finns vissa saker man kan göra för att öka chanserna!
Det första är att sluta äta socker samt spannmålsprodukter och öka grönsaker/fisk/frukt.
Givetvis sluta med alkohol, kaffe och andra gifter.
Absolut låta bli alla former av mediciner, värktabletter och kemikalier.
Övergå till KRAV-odlat, DEMETER-märkt och EKOLOGISKT i alla livsmedel.
Det handlar om att rena kroppen och ge den bra förutsättningar.
Sedan kan man börja äta kosttillskott. Bra grejer, förstås, inget skräp.
Minimum är folsyra, D-vitamin och Omega 3.
Helst multivitamin- och mineraltillskott och Omega 3.
Detta för att ladda upp, ge kroppen de bästa förutsättningarna – och få till hormonproduktionen perfekt. (Kolla gärna Mats Humble på Youtube. D-vitaminbrist skapar infertilitet.)
Om man har ett stängt bäcken, dvs att höftkammarna pekar framåt i stället för utåt sidorna, kan man jobba med att öppna upp det. Exempelvis kan man få hjälp av Horstmann-tekniken (som jag jobbar med), sjukgymnaster, stretching och säkert en massa andra tekniker.
Sedan ska man se till att sova bra (7-8 timmar per natt, med start senast kl 23) och stressa så lite som möjligt.
Jobbigt?
Nä, inte jämfört med fruktlös väntan och IVA-besök.
Hoppas att tipsen kan hjälpa någon som väntar...
måndag 14 november 2011
Dröm vackra drömmar...
Det brukar jag säga till mina barn. Och jag önskar mig det själv, när jag somnar.
På sistone har det dock blivit för mycket av den varan.
Jag drömmer så spännande, så njutbart och så engagerande, att jag inte vill vakna. Och fastän mitt liv just nu är superhärligt, är det ett nerköp jämfört med mina vackra drömmar.
När väckarklockan lyser som starkast borrar jag därför ner huvudet i kudden med ett leende på läpparna och vill stanna kvar. Jag njuter av varje millimeter av drömmen som sakta tonar bort och öppnar ytterst motvilligt ögonen.
Oavsett om det är en lite otäck dröm eller njutbar, så är jag fast. Drömmen känns mer verklig än verkligheten!
Så tokigt.
Vad ska det vara bra för?
Jag som ändå har lite problem att stanna på jordskorpan.
Varför ska jag lockas bort lite till?
Eller är det bara mina änglar som har hittat ett alternativ till den där semesterresan som inte blev av i höst?
På sistone har det dock blivit för mycket av den varan.
Jag drömmer så spännande, så njutbart och så engagerande, att jag inte vill vakna. Och fastän mitt liv just nu är superhärligt, är det ett nerköp jämfört med mina vackra drömmar.
När väckarklockan lyser som starkast borrar jag därför ner huvudet i kudden med ett leende på läpparna och vill stanna kvar. Jag njuter av varje millimeter av drömmen som sakta tonar bort och öppnar ytterst motvilligt ögonen.
Oavsett om det är en lite otäck dröm eller njutbar, så är jag fast. Drömmen känns mer verklig än verkligheten!
Så tokigt.
Vad ska det vara bra för?
Jag som ändå har lite problem att stanna på jordskorpan.
Varför ska jag lockas bort lite till?
Eller är det bara mina änglar som har hittat ett alternativ till den där semesterresan som inte blev av i höst?
söndag 13 november 2011
Märkliga människor
Jag är uppvuxen i tron att alla är jämlika. Att somliga visserligen har mer pengar, eller finare titlar, men att vi under detta har samma förutsättningar.
Detta har förstärkts av alla filmer, där den fattiga men listige/vackre/försigkomne huvudpersonen minsann får prinsessan och halva kungariket. I dessa filmer är "arbetarklassen" oftast fattig men hederlig samt strävsam. Överklassen är sönderavlad, blek och vek. Borgarklassen är ordentlig men girig och prästerskapet fördärvat.
I mogen ålder har jag dock insett att det finns fler konstiga människor än de jag kallar normala. Småsinta, rädda, fyllda av griller, avundsjuka och bara... märkliga. Folk som rotar i papperskontainrar för att hitta papper till vedspisen. Små damer som prejar sig in i kön till buffén med en sådan iver att de tacklar andra. Folk som sorterar besticken i fikarummet fel med flit. Och min personliga favorit: Som vänder streckkoderna åt fel håll för kassören, också på pin kiv.
Vad är fel med dessa människor?
Är det genetiskt, eller har något gått snett i huvudet på dem?
Lite påminner de om en katt vi hade en gång, vars njurar la av. Hon blev galen rätt fort. Kanske är det miljögifternas fel?
Jag förstår inte. Och varför har ingen bankat hyfs i dem?
Motvilligt inser jag att jag måste bli mindre naiv och sluta tro alla om gott.
Detta har förstärkts av alla filmer, där den fattiga men listige/vackre/försigkomne huvudpersonen minsann får prinsessan och halva kungariket. I dessa filmer är "arbetarklassen" oftast fattig men hederlig samt strävsam. Överklassen är sönderavlad, blek och vek. Borgarklassen är ordentlig men girig och prästerskapet fördärvat.
I mogen ålder har jag dock insett att det finns fler konstiga människor än de jag kallar normala. Småsinta, rädda, fyllda av griller, avundsjuka och bara... märkliga. Folk som rotar i papperskontainrar för att hitta papper till vedspisen. Små damer som prejar sig in i kön till buffén med en sådan iver att de tacklar andra. Folk som sorterar besticken i fikarummet fel med flit. Och min personliga favorit: Som vänder streckkoderna åt fel håll för kassören, också på pin kiv.
Vad är fel med dessa människor?
Är det genetiskt, eller har något gått snett i huvudet på dem?
Lite påminner de om en katt vi hade en gång, vars njurar la av. Hon blev galen rätt fort. Kanske är det miljögifternas fel?
Jag förstår inte. Och varför har ingen bankat hyfs i dem?
Motvilligt inser jag att jag måste bli mindre naiv och sluta tro alla om gott.
fredag 11 november 2011
Arbetsfördelning för en schitzo
Jag är tudelad.
Har alltid varit, kommer antagligen alltid att vara.
Den ena halvan av mig kallar jag Hippien.
Det är livsnjutaren, med de stora idéerna, kreatören, flummaren, mystikern.
Den andra halvan av mig kallar jag Militären.
Det är ordningsmannen, strukturfascisten, som alltid har nitens lampa tänd.
Man skulle kunna tro att dessa tu har svårt att umgås i en kropp, men då misstar man sig. Vi har nämligen listat ut ett förhållningssätt som fungerar fin-fint.
Hippien säger "nu ska vi ta ett långt, varmt bad" och börjar tänka på vilka härliga oljor och aromer som ska hällas i vattnet samt vilken skön bok som ska avnjutas.
Militären, som aldrig vilar, säger "ok". Förvånansvärt snabbt. Militären har nämligen en listig plan...
Medan badvattnet rinner till, städar militären toaletten, handfatet, putsar spegeln, sorterar in tvätt och klipper pinnar ur pälsen på katten. När det är dags för bad är allt fixat, så militären kan softa lite. Tills det är dags för att tvaga sig. Då tvättar, skrubbar, filar och rakar militären så det står härliga till.
Direkt efter badet säger hippien "nu ska vi fika" och börjar genast tänka på det goda kaffet och vad som ska vara till samt i vilken mysig del av huset som detta fika ska intagas på bästa sätt.
Militären säger "ja visst, jag ska bara..." och PÅ VÄGEN till köket tvättas badkaret ur, tvätt bärs till tvättstugan, köket skuras skinande rent medan vattnet kokar och diskmaskinen plockas ur.
På så vis får alla sitt.
Och jag är nöjd; mycket blir gjort och jag tror att jag softar hela tiden.
Himla bra ordnat.
Har alltid varit, kommer antagligen alltid att vara.
Den ena halvan av mig kallar jag Hippien.
Det är livsnjutaren, med de stora idéerna, kreatören, flummaren, mystikern.
Den andra halvan av mig kallar jag Militären.
Det är ordningsmannen, strukturfascisten, som alltid har nitens lampa tänd.
Man skulle kunna tro att dessa tu har svårt att umgås i en kropp, men då misstar man sig. Vi har nämligen listat ut ett förhållningssätt som fungerar fin-fint.
Hippien säger "nu ska vi ta ett långt, varmt bad" och börjar tänka på vilka härliga oljor och aromer som ska hällas i vattnet samt vilken skön bok som ska avnjutas.
Militären, som aldrig vilar, säger "ok". Förvånansvärt snabbt. Militären har nämligen en listig plan...
Medan badvattnet rinner till, städar militären toaletten, handfatet, putsar spegeln, sorterar in tvätt och klipper pinnar ur pälsen på katten. När det är dags för bad är allt fixat, så militären kan softa lite. Tills det är dags för att tvaga sig. Då tvättar, skrubbar, filar och rakar militären så det står härliga till.
Direkt efter badet säger hippien "nu ska vi fika" och börjar genast tänka på det goda kaffet och vad som ska vara till samt i vilken mysig del av huset som detta fika ska intagas på bästa sätt.
Militären säger "ja visst, jag ska bara..." och PÅ VÄGEN till köket tvättas badkaret ur, tvätt bärs till tvättstugan, köket skuras skinande rent medan vattnet kokar och diskmaskinen plockas ur.
På så vis får alla sitt.
Och jag är nöjd; mycket blir gjort och jag tror att jag softar hela tiden.
Himla bra ordnat.
torsdag 10 november 2011
Att göra det man älskar
När man gör det man älskar, går det lätt.
Eller snarare: När det är rätt, går det lätt.
För ibland är det uppförsbacke på vägen, trots att man älskar aldrig så mycket.
Man prövas.
Det är som om änglarna undrar: Vill du verkligen det här tillräckligt mycket? Hur mycket är du villig att offra?
Man kämpar och sliter, det blåser runt öronen och man känner för att knyta näven upp mot himlen och skrika "WHY?".
Varenda muskel i kroppen skriker, axlarna är vid öronen, rynkorna i pannan blir allt fler och man tar i för kung och fosterland med allt man har.
Och så plötsligt är man på toppen av backen.
Motlutet byts mot nerförsbacke och allting bara rullar.
En liten stund senare, när man har fått upp farten, så släpper alla spänningar med en stor suck.
Med armarna rätt ut åt sidan bara flyter man fram. Det krävs ingen ansträngning, allt går så lätt.
Det är helt enkelt rätt.
Eller snarare: När det är rätt, går det lätt.
För ibland är det uppförsbacke på vägen, trots att man älskar aldrig så mycket.
Man prövas.
Det är som om änglarna undrar: Vill du verkligen det här tillräckligt mycket? Hur mycket är du villig att offra?
Man kämpar och sliter, det blåser runt öronen och man känner för att knyta näven upp mot himlen och skrika "WHY?".
Varenda muskel i kroppen skriker, axlarna är vid öronen, rynkorna i pannan blir allt fler och man tar i för kung och fosterland med allt man har.
Och så plötsligt är man på toppen av backen.
Motlutet byts mot nerförsbacke och allting bara rullar.
En liten stund senare, när man har fått upp farten, så släpper alla spänningar med en stor suck.
Med armarna rätt ut åt sidan bara flyter man fram. Det krävs ingen ansträngning, allt går så lätt.
Det är helt enkelt rätt.
onsdag 9 november 2011
Medicin
Hur många mediciner är tänkta att bota?
Och hur många är symptomdämpande, dvs stänger av signalen?
Det är fyra år sedan jag tog smärtstillande. Det var två bufen (tror jag att de hette) när jag hade opererat tänderna. Då kunde jag inte köra hem, huvudet höll på att explodera. Och någon hade stoppat in två tennisbollar i min nedre käke.
Jag tycker att det är läskiga preparat.
Tänk så man lurar kroppen!
Den signalerar att det är något som är fel, och vi stänger av ljudet.
Det är väl ok om man vet vad som är fel och det inte är något att göra åt saken. (Som vid min tandoperation.) Samt om det är något övergående.
Men i övrigt?
Nej, inte ok för mig.
Eller som jag sa till min reumatiker-doktor:
– Jag kan inte döda min kropp lite varje dag i resten av mitt liv.
Det som oroar mig är att det ses som helt normalt att stoppa i sig medicin. Eller droger, som det väl heter nu. Kronans Droghandel – de säljer väl droger? En drog om dagen håller doktorn borta?
Nej, jag vägrar. Här stoppas inte i några kemikalier som stör den fina balansen i min fantastiska kropp!
Och dessutom tycker jag att drogerna/medicinerna är otillräckligt kollade. De är väldigt väl testade på unga män i 18-årsåldern (värnpliktiga), men vet du vad? Jag är inte en sådan. Och en sak vet jag helt säkert: Ingen som är precis som jag, med min medicinska historia och min uppsättning sjukdomar och genetiska förutsättningar har varit med i studien. Detta eftersom det bara finns jag som är precis som jag. Och jag har inte varit med.
Tyvärr skulle det aldrig hända. Egentligen är det väl precis vad de skulle behöva i sina kliniska studier av läkemedel: Någon som fungerar helt annorlunda. Grejen är bara att jag antagligen skulle bli dödssjuk, tappa tårna, råka ut för hjärtkrympning och bli blind. Och då skulle de säga "nämen OJ, det hade vi inte väntat oss".
Kruxet är bara att jag är lite för förtjust i min lekamen för att leka labbråtta.
Så det får nog vara.
Och därför håller jag mig borta från alla former av mediciner så länge det går.
Och hur många är symptomdämpande, dvs stänger av signalen?
Det är fyra år sedan jag tog smärtstillande. Det var två bufen (tror jag att de hette) när jag hade opererat tänderna. Då kunde jag inte köra hem, huvudet höll på att explodera. Och någon hade stoppat in två tennisbollar i min nedre käke.
Jag tycker att det är läskiga preparat.
Tänk så man lurar kroppen!
Den signalerar att det är något som är fel, och vi stänger av ljudet.
Det är väl ok om man vet vad som är fel och det inte är något att göra åt saken. (Som vid min tandoperation.) Samt om det är något övergående.
Men i övrigt?
Nej, inte ok för mig.
Eller som jag sa till min reumatiker-doktor:
– Jag kan inte döda min kropp lite varje dag i resten av mitt liv.
Det som oroar mig är att det ses som helt normalt att stoppa i sig medicin. Eller droger, som det väl heter nu. Kronans Droghandel – de säljer väl droger? En drog om dagen håller doktorn borta?
Nej, jag vägrar. Här stoppas inte i några kemikalier som stör den fina balansen i min fantastiska kropp!
Och dessutom tycker jag att drogerna/medicinerna är otillräckligt kollade. De är väldigt väl testade på unga män i 18-årsåldern (värnpliktiga), men vet du vad? Jag är inte en sådan. Och en sak vet jag helt säkert: Ingen som är precis som jag, med min medicinska historia och min uppsättning sjukdomar och genetiska förutsättningar har varit med i studien. Detta eftersom det bara finns jag som är precis som jag. Och jag har inte varit med.
Tyvärr skulle det aldrig hända. Egentligen är det väl precis vad de skulle behöva i sina kliniska studier av läkemedel: Någon som fungerar helt annorlunda. Grejen är bara att jag antagligen skulle bli dödssjuk, tappa tårna, råka ut för hjärtkrympning och bli blind. Och då skulle de säga "nämen OJ, det hade vi inte väntat oss".
Kruxet är bara att jag är lite för förtjust i min lekamen för att leka labbråtta.
Så det får nog vara.
Och därför håller jag mig borta från alla former av mediciner så länge det går.
måndag 7 november 2011
Ödmjukhet
Ibland tror jag att vi svenskar blandar ihop ödmjukhet med förminskning.
Att vara ödmjuk handlar om att man förstår att det finns andra som är bra, både på samma områden som man själv och helt andra. Och att det man gör inte är dödsviktigt.
Att vara ödmjuk innebär inte att man förminskar sig.
Om jag säger: "Jag är bra på det här" eller "jag kan det här", så betyder det inte att jag tycker att alla andra är dåliga. Det innebär inte att jag är kaxig eller överlägsen, utan precis bara att jag kan just den grejen.
Väldigt många svenskar förminskar sig i sådana sammanhang.
"Jag kan kanske lite om det".
Då tror de att de uttrycker ödmjukhet, men det gör de inte. De förminskar sig.
Tänk vad som skulle hända om ditt barn sa: "Jag kan balansera, mamma" och du svarade "nej, bara lite". Hur känner sig barnet då? Oj, jag kan visst bara lite. Det finns alltså mer att lära – som jag inte kan. Förminskning.
Och det samma gäller när man säger det till sig själv.
Ur förminskning föds dessutom behovet av att hävda sig.
Bättre då att direkt säga: "Det här gör jag jättegärna, för det är jag bra på."
Och använder man också ett öppnare och mer nyanserat vokabulär när man pratar om andra, så blir det hela tydligare. Jag kan ju tycka att jag är bra på det här, men det finns andra som är fantastiska, otroliga och hjältar på området. Då är ju mitt "bra" ganska nedtonat i sammanhanget...
Ödmjukhet är absolut en dygd.
Förväxla den bara inte med förminskning.
Att vara ödmjuk handlar om att man förstår att det finns andra som är bra, både på samma områden som man själv och helt andra. Och att det man gör inte är dödsviktigt.
Att vara ödmjuk innebär inte att man förminskar sig.
Om jag säger: "Jag är bra på det här" eller "jag kan det här", så betyder det inte att jag tycker att alla andra är dåliga. Det innebär inte att jag är kaxig eller överlägsen, utan precis bara att jag kan just den grejen.
Väldigt många svenskar förminskar sig i sådana sammanhang.
"Jag kan kanske lite om det".
Då tror de att de uttrycker ödmjukhet, men det gör de inte. De förminskar sig.
Tänk vad som skulle hända om ditt barn sa: "Jag kan balansera, mamma" och du svarade "nej, bara lite". Hur känner sig barnet då? Oj, jag kan visst bara lite. Det finns alltså mer att lära – som jag inte kan. Förminskning.
Och det samma gäller när man säger det till sig själv.
Ur förminskning föds dessutom behovet av att hävda sig.
Bättre då att direkt säga: "Det här gör jag jättegärna, för det är jag bra på."
Och använder man också ett öppnare och mer nyanserat vokabulär när man pratar om andra, så blir det hela tydligare. Jag kan ju tycka att jag är bra på det här, men det finns andra som är fantastiska, otroliga och hjältar på området. Då är ju mitt "bra" ganska nedtonat i sammanhanget...
Ödmjukhet är absolut en dygd.
Förväxla den bara inte med förminskning.
söndag 6 november 2011
Saker man behöver
Det är märkligt hur många saker man behöver.
Ibland tror jag att jag inte behöver så mycket. Att jag kan klara mig med några klädesplagg, en kniv och ett paket tändstickor. Typ.
Men så är jag iväg från mitt hem.
Och plötsligt märker jag hur mycket saker jag behöver.
Typiskt - har jag inte packat den där jättebra hårkrämen?
Och varför tog jag inte med den där fina scarfen?
Förresten, finns det ingen vattenkokare?
Roligt, det där.
Min andliga plan är ju att frigöra mig från allt och leva livet enkelt.
Man ska inte äga mer än man kan ta med sig upp i en tall, brukar de vise säga.
I dagsläget är jag dock för lat.
Även om jag säkert skulle må bra av att leva enkelt, känns det avlägset.
Det är ju så himla praktiskt med alla dessa händiga och vackra saker!
Jag har nog en bit kvar till Nirvana...
Ibland tror jag att jag inte behöver så mycket. Att jag kan klara mig med några klädesplagg, en kniv och ett paket tändstickor. Typ.
Men så är jag iväg från mitt hem.
Och plötsligt märker jag hur mycket saker jag behöver.
Typiskt - har jag inte packat den där jättebra hårkrämen?
Och varför tog jag inte med den där fina scarfen?
Förresten, finns det ingen vattenkokare?
Roligt, det där.
Min andliga plan är ju att frigöra mig från allt och leva livet enkelt.
Man ska inte äga mer än man kan ta med sig upp i en tall, brukar de vise säga.
I dagsläget är jag dock för lat.
Även om jag säkert skulle må bra av att leva enkelt, känns det avlägset.
Det är ju så himla praktiskt med alla dessa händiga och vackra saker!
Jag har nog en bit kvar till Nirvana...
fredag 4 november 2011
Olikheter, land och stad
Det pratas om segregering när det handlar om invandrare. Men hur ofta tänker vi på skillnaderna mellan stad och landsbygd?
Jag bor på landet för att jag har valt det. Det betyder dock inte att jag har något emot städer. Tvärtom. Jag rör mig gärna i såväl Växjö som Stockholm, eller London. Det är ingenting jag oroas över eller drar mig för.
Många av mina grannar gör däremot just det. De åker inte gärna "till stan", de beskriver att de känner sig obekväma. Att de inte vet vad de ska ha på sig, hur de ska bete sig eller var de ska parkera.
Och det är helt normala människor, i min egen ålder!
Fantastiskt, tycker jag.
Som om det fanns en mall för människan, att normen är hårdare i stan. Det är faktiskt nästan tvärtom, skulle jag vilja säga. Ju större stad, desto mer är ok.
Jag tänker på alla de människor som är ännu längre från det "normala". De som inte sköter sin hygien, har fett hår och skit under naglarna och saknar tänder. För de finns också! Jag ser dem minsann i skogen, vid älgjakten, i skrotbilar som susar runt på skogsvägarna.
De tar sig nog inte ens till småsamhällena om de kan undvika det. De håller sig nära hemmet, gården någonstans vid en grusväg.
Och jag tänker: Hur segregerade känner de sig?
Hur delaktiga är de i samhället?
Det finns nog mycket att göra där. Om man tycker att alla ska vara en del av samhället, förstås. Fastän de kanske inte vill.
Jag bor på landet för att jag har valt det. Det betyder dock inte att jag har något emot städer. Tvärtom. Jag rör mig gärna i såväl Växjö som Stockholm, eller London. Det är ingenting jag oroas över eller drar mig för.
Många av mina grannar gör däremot just det. De åker inte gärna "till stan", de beskriver att de känner sig obekväma. Att de inte vet vad de ska ha på sig, hur de ska bete sig eller var de ska parkera.
Och det är helt normala människor, i min egen ålder!
Fantastiskt, tycker jag.
Som om det fanns en mall för människan, att normen är hårdare i stan. Det är faktiskt nästan tvärtom, skulle jag vilja säga. Ju större stad, desto mer är ok.
Jag tänker på alla de människor som är ännu längre från det "normala". De som inte sköter sin hygien, har fett hår och skit under naglarna och saknar tänder. För de finns också! Jag ser dem minsann i skogen, vid älgjakten, i skrotbilar som susar runt på skogsvägarna.
De tar sig nog inte ens till småsamhällena om de kan undvika det. De håller sig nära hemmet, gården någonstans vid en grusväg.
Och jag tänker: Hur segregerade känner de sig?
Hur delaktiga är de i samhället?
Det finns nog mycket att göra där. Om man tycker att alla ska vara en del av samhället, förstås. Fastän de kanske inte vill.
onsdag 2 november 2011
Den digitala världen
Jag blir så häpen när jag träffar människor som inte har mail.
Eller inte ens en dator!
Det finns de som aldrig har varit inne på internet.
Och jag som får ångest om jag inte har kollat mailen, Facebook och skrivit ett inlägg på det senaste halva dygnet.
Där kan vi snacka om klyftor i samhället.
Vem som är friskast vet jag inte. Jag är ju total internet-nörd och älskar all den teknik som gör det lätt att kommunicera. Måste ha alla nya gadgets och känner mig lyxig när allt fungerar.
Min lilla hjärna är dock väldigt dålig i bakåtkompabiliteten. Jag kommer aldrig ihåg hur det var innan. Ett exempel: Efter att ha haft iPhone i några år, fick jag nyligen en "gammal" telefon i handen. Jag kunde inte ens ringa med den. Hur jag än tryckte så blev det fel och jag kunde inte ringa från kontakterna. Ha! Jag kände mig som min gamla mormor.
Praktiska och enkla saker vänjer jag mig gärna vid.
Jag blir uppriktigt förvånad över att folk står ut med opraktiska lösningar.
"Ja, min dator tar 3 minuter på sig för att starta, men det är bara att vänta."
WHAT?!
Det hade aldrig gått. Då måste det fixas.
Jag är dock inte särskilt duktig på teknik, så det är min fantastiske man som får hålla allt i trim. Kärlek till honom för det! <3 <3 <3
Och gör han det, så sköter jag gärna något annat som jag är lite bra på. Som matlagning, till exempel.
Eller inte ens en dator!
Det finns de som aldrig har varit inne på internet.
Och jag som får ångest om jag inte har kollat mailen, Facebook och skrivit ett inlägg på det senaste halva dygnet.
Där kan vi snacka om klyftor i samhället.
Vem som är friskast vet jag inte. Jag är ju total internet-nörd och älskar all den teknik som gör det lätt att kommunicera. Måste ha alla nya gadgets och känner mig lyxig när allt fungerar.
Min lilla hjärna är dock väldigt dålig i bakåtkompabiliteten. Jag kommer aldrig ihåg hur det var innan. Ett exempel: Efter att ha haft iPhone i några år, fick jag nyligen en "gammal" telefon i handen. Jag kunde inte ens ringa med den. Hur jag än tryckte så blev det fel och jag kunde inte ringa från kontakterna. Ha! Jag kände mig som min gamla mormor.
Praktiska och enkla saker vänjer jag mig gärna vid.
Jag blir uppriktigt förvånad över att folk står ut med opraktiska lösningar.
"Ja, min dator tar 3 minuter på sig för att starta, men det är bara att vänta."
WHAT?!
Det hade aldrig gått. Då måste det fixas.
Jag är dock inte särskilt duktig på teknik, så det är min fantastiske man som får hålla allt i trim. Kärlek till honom för det! <3 <3 <3
Och gör han det, så sköter jag gärna något annat som jag är lite bra på. Som matlagning, till exempel.
söndag 30 oktober 2011
Så mycket bättre - igen
Förra årets säsong var "Så mycket bättre" var mitt bästa program någonsin. Det var varmt, det var kärlek, det var musikupplevelse, det var närhet.
Mycket berodde det på kombinationen av människor i programmet, de fantastiska personligheter som fördes samman. De var som en nyupptäckt familj, de tog hand om varandra, de hedrade varandra med mycket arbetade versioner av varandras låtar. Magi! Därför hade jag mina funderingar om hur kommande säsonger skulle bli.
Så här efter första avsnittet på den nya säsongen är jag inte helt övertygad. Det saknas någonting. Kemin är inte densamma.
Ödmjukhet.
Kreativitet.
Värme.
Kärlek.
Gemenskap.
Det var bristvaror i första avsnittet. Alldeles för många avståndstagande människor, alltför mycket granskande och värderande blickar. Jag sveptes inte med.
Hm... Ribban sattes högt av förra årets deltagare.
Jag undrar om de nuvarande deltagarna kommer att nå upp dit.
Mycket berodde det på kombinationen av människor i programmet, de fantastiska personligheter som fördes samman. De var som en nyupptäckt familj, de tog hand om varandra, de hedrade varandra med mycket arbetade versioner av varandras låtar. Magi! Därför hade jag mina funderingar om hur kommande säsonger skulle bli.
Så här efter första avsnittet på den nya säsongen är jag inte helt övertygad. Det saknas någonting. Kemin är inte densamma.
Ödmjukhet.
Kreativitet.
Värme.
Kärlek.
Gemenskap.
Det var bristvaror i första avsnittet. Alldeles för många avståndstagande människor, alltför mycket granskande och värderande blickar. Jag sveptes inte med.
Hm... Ribban sattes högt av förra årets deltagare.
Jag undrar om de nuvarande deltagarna kommer att nå upp dit.
lördag 29 oktober 2011
Anti-mobbningsprogram
Visst är det bra att alla skolor måste ha ett anti-mobbningsprogram, eller likabehandlingsplan, eller vad det heter.
Men visst är det sorgligt att det behövs över huvud taget.
Att barn mobbas beror på att de lär sig av sina föräldrar och andra vuxna. Så enkelt är det. Mobbning är inte inbyggt i våra gener! Däremot är socialisering det, dvs att den enskilda individen ska läras att ingå i en grupp, eftersom vi är sociala varelser.
Mobbning är socialisering som använder fel metoder och fokuserar på fel saker. Och det lär sig barnen av de vuxna.
Vuxna som pratar om "vi och dom", etablerar gruppens roll hårt. De visar att det finns några som är bättre (vi) och andra som är lite sämre (dom). Och att om man inte uppför sig rätt, så kan man bli en "dom".
Vuxna som pekar finger, som skrattar, som hånar, talar om att det är ok att förlöjliga andra.
Vuxna som uppfostrar sina barn med skuld och skam, förminskar barnen och skapar skadade själar. Det är lätt hänt att dessa försöker laga sig genom att förminska andra.
Det handlar om dålig tolerans med annorlundaskap.
Och det kommer från de vuxna.
Alla rädda, små människor som är osäkra på sig själva, som måste trycka ner andra för att sticka upp, som måste håna andra för att känna sig säkra att slippa hamna utanför.
Kanske skulle de vuxna sammanhangen se över sitt agerande i första hand.
Innan vi kom med anti-mobbningsprogram.
Men visst är det sorgligt att det behövs över huvud taget.
Att barn mobbas beror på att de lär sig av sina föräldrar och andra vuxna. Så enkelt är det. Mobbning är inte inbyggt i våra gener! Däremot är socialisering det, dvs att den enskilda individen ska läras att ingå i en grupp, eftersom vi är sociala varelser.
Mobbning är socialisering som använder fel metoder och fokuserar på fel saker. Och det lär sig barnen av de vuxna.
Vuxna som pratar om "vi och dom", etablerar gruppens roll hårt. De visar att det finns några som är bättre (vi) och andra som är lite sämre (dom). Och att om man inte uppför sig rätt, så kan man bli en "dom".
Vuxna som pekar finger, som skrattar, som hånar, talar om att det är ok att förlöjliga andra.
Vuxna som uppfostrar sina barn med skuld och skam, förminskar barnen och skapar skadade själar. Det är lätt hänt att dessa försöker laga sig genom att förminska andra.
Det handlar om dålig tolerans med annorlundaskap.
Och det kommer från de vuxna.
Alla rädda, små människor som är osäkra på sig själva, som måste trycka ner andra för att sticka upp, som måste håna andra för att känna sig säkra att slippa hamna utanför.
Kanske skulle de vuxna sammanhangen se över sitt agerande i första hand.
Innan vi kom med anti-mobbningsprogram.
fredag 28 oktober 2011
Prova - vad fungerar för dig?
Jag har för länge sedan tappat tron på överheten.
Redan i skolan insåg jag att rektor, lärare och andra myndighetspersoner bara är vanliga dödliga. De har egna motiv, egna agendor och begränsningar som gör att de faktiskt inte alltid agerar i vårt bästa intresse.
Det gäller också myndigheter, politiker och chefer.
Väldigt få har verkligen världens bästa för ögonen.
Jag litar inte på några "goda råd". Inte så att jag är misstänksam – jag vet bara att råden kommer ifrån en vanlig människa. Och när det gäller svenskar är ofta denna vanliga människa ganska hämmad. Dessutom varken speciellt modig eller förändringsbenägen.
Socialstyrelsens 6-8 mackor om dagen handlade om att få bort ett spannmålsöverskott. Pengar, inte hälsa.
"Gå hem och ta två alvedon" sa läkaren som undersökte min fot (som senare visade sig ha ett brutet mellanfotsben).
Mjölk ger starka ben, säger myndigheterna. Svenskar dricker mest mjölk i världen och har mest benskörhet i världen. Logiskt?
Alla skulle vaccinera sig mot svininfluensan med ett helt ofarligt vaccin, annars var man illojal. Sedan visade sig motiven vara att hindra mass-sjukskrivningar (ekonomi igen, inte hälsa) och att vaccinet gav sömnsjuka.
"Akupunktur är flum" sa sjukvården 1980. Men senare blev det en godkänd behandlingsmetod. Om den utförs av en sjukgymnast eller sjuksköterska, som fått några dagars utbildning, men inte om en akupunktör med 3 års utbildning gör den.
Listan kan göras hur lång som helst.
Men förstå mig rätt: Jag är inte arg eller bitter!
Jag har bara fattat att alla förståsigpåare inte förstår sig på särskilt mycket.
Det beror på att de ofta är administratörer och "duktiga", skolade i en fyrkantig värld. De är inte nytänkande, självgående, äventyrslystna, våghalsiga. Därför kommer de inte med banbrytande idéer och de ligger ofta efter.
För en person som jag, som vill veta mer hela tiden och se det senaste, passar det inte så bra. Det jag är intresserad av är några år framför deras horisont. Därför finns det inga forskningsresultat att luta sig mot. (Åtminstone inga relevanta.)
Hur gör man då?
Själv är bäste dräng, tänker jag - och provar.
Jag provar allt på mig själv.
Fungerar det, så talar jag om det för de som undrar.
De får prova på egen risk, om de vill.
Och tänk: Det går för det mesta kanonbra!
Man provar tills man hittar det som fungerar.
Gör det du med! Prova tills du hittar din grej, det som fungerar för dig!
Ge inte upp bara för att socialstyrelsen inte har några rekommendationer på området...
Redan i skolan insåg jag att rektor, lärare och andra myndighetspersoner bara är vanliga dödliga. De har egna motiv, egna agendor och begränsningar som gör att de faktiskt inte alltid agerar i vårt bästa intresse.
Det gäller också myndigheter, politiker och chefer.
Väldigt få har verkligen världens bästa för ögonen.
Jag litar inte på några "goda råd". Inte så att jag är misstänksam – jag vet bara att råden kommer ifrån en vanlig människa. Och när det gäller svenskar är ofta denna vanliga människa ganska hämmad. Dessutom varken speciellt modig eller förändringsbenägen.
Socialstyrelsens 6-8 mackor om dagen handlade om att få bort ett spannmålsöverskott. Pengar, inte hälsa.
"Gå hem och ta två alvedon" sa läkaren som undersökte min fot (som senare visade sig ha ett brutet mellanfotsben).
Mjölk ger starka ben, säger myndigheterna. Svenskar dricker mest mjölk i världen och har mest benskörhet i världen. Logiskt?
Alla skulle vaccinera sig mot svininfluensan med ett helt ofarligt vaccin, annars var man illojal. Sedan visade sig motiven vara att hindra mass-sjukskrivningar (ekonomi igen, inte hälsa) och att vaccinet gav sömnsjuka.
"Akupunktur är flum" sa sjukvården 1980. Men senare blev det en godkänd behandlingsmetod. Om den utförs av en sjukgymnast eller sjuksköterska, som fått några dagars utbildning, men inte om en akupunktör med 3 års utbildning gör den.
Listan kan göras hur lång som helst.
Men förstå mig rätt: Jag är inte arg eller bitter!
Jag har bara fattat att alla förståsigpåare inte förstår sig på särskilt mycket.
Det beror på att de ofta är administratörer och "duktiga", skolade i en fyrkantig värld. De är inte nytänkande, självgående, äventyrslystna, våghalsiga. Därför kommer de inte med banbrytande idéer och de ligger ofta efter.
För en person som jag, som vill veta mer hela tiden och se det senaste, passar det inte så bra. Det jag är intresserad av är några år framför deras horisont. Därför finns det inga forskningsresultat att luta sig mot. (Åtminstone inga relevanta.)
Hur gör man då?
Själv är bäste dräng, tänker jag - och provar.
Jag provar allt på mig själv.
Fungerar det, så talar jag om det för de som undrar.
De får prova på egen risk, om de vill.
Och tänk: Det går för det mesta kanonbra!
Man provar tills man hittar det som fungerar.
Gör det du med! Prova tills du hittar din grej, det som fungerar för dig!
Ge inte upp bara för att socialstyrelsen inte har några rekommendationer på området...
torsdag 27 oktober 2011
Entusiasm berör!
Jag älskar entusiastiska människor!
Oavsett vad som får dem att gå igång så där på alla cylindrar. Det kan vara något som jag inte alls förstår, som hot rods eller bergsklättring eller pelargonior, det spelar ingen roll.
Entusiasmen är smittande.
Den tänder en eld i människor som gör dem lyckliga.
Ögonen gnistrar, rösten får en ny klang, de ler, deras hud glöder.
Det är som att vrida på volymen på varenda detalj i människan, så att hon eller han är 100%.
De blir allt de kan bli.
Be all you can be – mitt allra bästa livsmotto.
Det är så härligt när människor når till sitt yttersta.
Det känns som om världen skulle bli en helt annan, färgladare, vibrerande och mer levande plats om människor kunde vara entusiastiska oftare.
Vad är entusiasmens motsats?
Jag tror likgiltighet.
Men det finns en spännande sak med detta: Jag tror också att likgiltighet är motsatsen till kärlek.
Kan man därför säga att entusiasm är samma sak som kärlek?
Oavsett vad som får dem att gå igång så där på alla cylindrar. Det kan vara något som jag inte alls förstår, som hot rods eller bergsklättring eller pelargonior, det spelar ingen roll.
Entusiasmen är smittande.
Den tänder en eld i människor som gör dem lyckliga.
Ögonen gnistrar, rösten får en ny klang, de ler, deras hud glöder.
Det är som att vrida på volymen på varenda detalj i människan, så att hon eller han är 100%.
De blir allt de kan bli.
Be all you can be – mitt allra bästa livsmotto.
Det är så härligt när människor når till sitt yttersta.
Det känns som om världen skulle bli en helt annan, färgladare, vibrerande och mer levande plats om människor kunde vara entusiastiska oftare.
Vad är entusiasmens motsats?
Jag tror likgiltighet.
Men det finns en spännande sak med detta: Jag tror också att likgiltighet är motsatsen till kärlek.
Kan man därför säga att entusiasm är samma sak som kärlek?
onsdag 26 oktober 2011
Aggressiviteten ökar
Vi lever i en märklig tid.
En Facebook-bekant berättade om en far som glömde sin dotter på en parkering. Han körde bara därifrån. Men han kom ihåg att koppla på släpet!
Mammor som glömmer bäbisar i bilar utanför jobbet, pappor som bara hämtar ett av två barn på dagis – det finns många historier.
Vad är det för värld vi har byggt? Är det verkligen rimligt att vi ska uppleva en sådan stress?
Aggressivitet och stress är vardagsmat och många är rädda varje dag. Rädda för chefen, rädda för att misslyckas, rädda för att inte svara upp mot förväntningarna, att glömma packa barnens matsäckar, att inte kunna betala räkningarna.
Rädsla och aggressivitet kommer av att stressystemet är på.
Fight and flight reaction, som det heter på engelska, slår på när vi har näringsbrist.
Trots att vi äter så mycket mat och har så gott om pengar, så är vi svultna på vitaminer, mineraler och omega 3. Galet!
När forskare i Storbritannien gav de intagna på ett ungdomsfängelse kosttillskott (vitaminer, mineraler, antioxidanter och essentiella fettsyror) så minskade våldsincidenterna på anläggningen med 25-33% på en månad. Fantastiskt! Men detta vet vi även i Sverige. Därför får fångarna på våra fängelser bättre mat än skolbarnen. Det är nämligen billigare att ge fångarna bättre mat än att anställa fler vakter...
Dessutom: Om de intagna hade fått vettig näring från början, hade de kanske aldrig hamnat där...
Jag blir mer och mer övertygad om att det största klyftan i samhället i framtiden, kommer att vara en näringsklyfta. De som når sin fulla kapacitet (har tillgång till hela hjärnan och kroppen samt slipper vara sjuka) och de som inte gör det.
Glöm sociala spektra...
En Facebook-bekant berättade om en far som glömde sin dotter på en parkering. Han körde bara därifrån. Men han kom ihåg att koppla på släpet!
Mammor som glömmer bäbisar i bilar utanför jobbet, pappor som bara hämtar ett av två barn på dagis – det finns många historier.
Vad är det för värld vi har byggt? Är det verkligen rimligt att vi ska uppleva en sådan stress?
Aggressivitet och stress är vardagsmat och många är rädda varje dag. Rädda för chefen, rädda för att misslyckas, rädda för att inte svara upp mot förväntningarna, att glömma packa barnens matsäckar, att inte kunna betala räkningarna.
Rädsla och aggressivitet kommer av att stressystemet är på.
Fight and flight reaction, som det heter på engelska, slår på när vi har näringsbrist.
Trots att vi äter så mycket mat och har så gott om pengar, så är vi svultna på vitaminer, mineraler och omega 3. Galet!
När forskare i Storbritannien gav de intagna på ett ungdomsfängelse kosttillskott (vitaminer, mineraler, antioxidanter och essentiella fettsyror) så minskade våldsincidenterna på anläggningen med 25-33% på en månad. Fantastiskt! Men detta vet vi även i Sverige. Därför får fångarna på våra fängelser bättre mat än skolbarnen. Det är nämligen billigare att ge fångarna bättre mat än att anställa fler vakter...
Dessutom: Om de intagna hade fått vettig näring från början, hade de kanske aldrig hamnat där...
Jag blir mer och mer övertygad om att det största klyftan i samhället i framtiden, kommer att vara en näringsklyfta. De som når sin fulla kapacitet (har tillgång till hela hjärnan och kroppen samt slipper vara sjuka) och de som inte gör det.
Glöm sociala spektra...
lördag 22 oktober 2011
Smärtklinik
Om man går till sjukvården med smärta och de inte lyckas lista ut varför man har ont – eller hur de ska göra något åt det – så får du kanske komma till en smärtklinik.
Att det bara finns ett sådant begrepp, är ju sjukt.
Smärtklinik. Där får man lära sig att leva med sin smärta.
Snacka om att acceptera misslyckande!
Smärta är ett tecken på att något är FEL.
Då borde sjukvården inrikta sig på att hitta felet och åtgärda det.
Smärtklinik. Att skapa ett monument av sina tillkortakommanden.
"Vi vet inte varför du har ont, eller hur vi ska åtgärda det, men vi kan lära dig att stå ut med den."
Herregud.
Jag vet inte riktigt vad man gör där, men enligt välinformerade källor drogas först patienterna ner totalt och sedan försöker man minska på drogerna successivt. Och så lär man sig tänka positivt.
Det är helgalet.
Varför finansieras detta av våra skattepengar?
Och hur kan den officiella sjukvården sedan kalla oss alternativare för humbugs?
Att det bara finns ett sådant begrepp, är ju sjukt.
Smärtklinik. Där får man lära sig att leva med sin smärta.
Snacka om att acceptera misslyckande!
Smärta är ett tecken på att något är FEL.
Då borde sjukvården inrikta sig på att hitta felet och åtgärda det.
Smärtklinik. Att skapa ett monument av sina tillkortakommanden.
"Vi vet inte varför du har ont, eller hur vi ska åtgärda det, men vi kan lära dig att stå ut med den."
Herregud.
Jag vet inte riktigt vad man gör där, men enligt välinformerade källor drogas först patienterna ner totalt och sedan försöker man minska på drogerna successivt. Och så lär man sig tänka positivt.
Det är helgalet.
Varför finansieras detta av våra skattepengar?
Och hur kan den officiella sjukvården sedan kalla oss alternativare för humbugs?
tisdag 18 oktober 2011
SUV - borde förbjudas.
Jag vet inte ens vad det står för. Statsurban våldsförare?
SUV. Den förkortningen får mig att gå igång...
Sport Utility Vehicle är väl den korrekta benämningen.
Behöver vi alltså använda jättestora bilar för att kunna sporta?
Förr i världen kunde en fempersoners familj åka till fjällen med en helt vanlig liten bil. Allt gick in utom skidorna, som fick åka ovanpå.
Idag behöver vi terränggående fordon i stan.
Betyder det att vi tycker att väghållningen har blivit väldigt dålig?
SUV-ar är tunga, onödigt stora, drar löjligt mycket bränsle, en fara för alla andra och onödigt terränggående. För ärligt talat: Vill man åka i oländig terräng så tar man inte SUV-en. Den är alldeles för dyr...
SUV-ar är hänsynslösa.
De förbrukar för mycket resurser och utsätter andra för fara.
Människor som kör SUV-ar är antingen hänsynslösa eller aningslösa. Eller oerhört statusinriktade.
I morse såg jag något som fick mig att le. En SUV som med sina superstora, superterränggående däck saktade ner och stannade (och därmed stoppade upp trafiken) – för att köra över en sänkt trottoarkant. Ha! Men halledosingen då... Var man lite rädd om den fina bilen, kanske?
SUV. Den förkortningen får mig att gå igång...
Sport Utility Vehicle är väl den korrekta benämningen.
Behöver vi alltså använda jättestora bilar för att kunna sporta?
Förr i världen kunde en fempersoners familj åka till fjällen med en helt vanlig liten bil. Allt gick in utom skidorna, som fick åka ovanpå.
Idag behöver vi terränggående fordon i stan.
Betyder det att vi tycker att väghållningen har blivit väldigt dålig?
SUV-ar är tunga, onödigt stora, drar löjligt mycket bränsle, en fara för alla andra och onödigt terränggående. För ärligt talat: Vill man åka i oländig terräng så tar man inte SUV-en. Den är alldeles för dyr...
SUV-ar är hänsynslösa.
De förbrukar för mycket resurser och utsätter andra för fara.
Människor som kör SUV-ar är antingen hänsynslösa eller aningslösa. Eller oerhört statusinriktade.
I morse såg jag något som fick mig att le. En SUV som med sina superstora, superterränggående däck saktade ner och stannade (och därmed stoppade upp trafiken) – för att köra över en sänkt trottoarkant. Ha! Men halledosingen då... Var man lite rädd om den fina bilen, kanske?
måndag 17 oktober 2011
Rädd för sin kropp?
Jag möter så många som är rädda för sina kroppar.
De pratar som om kroppen är något skilt ifrån dem själva, något obegripligt och otillräkneligt.
"Jag måste se upp för att bära tungt, för då kan det låsa sig i ryggen."
"Om jag bara befinner mig i samma rum som någon som är förkyld, så trillar jag också dit."
"Jag vet inte riktigt hur det känns. Det är som om det inte riktigt är jag."
Som om kroppen gör saker helt plötsligt och märkligt.
Ett sådant avstånd till sin egen kropp!
Jag har aldrig riktigt tänkt så. På den tiden då jag inte begrep hur saker och ting hängde ihop, hade jag en lite mer "skit samma"-attityd. Jag kramade förkylda personer och körde på i alla sammanhang. Hände det dumheter, så var det så det var.
Nu är det helt annorlunda för mig. Grundplåten har jag i näringen; med hjälp av mina kosttillskott slipper jag alla typer av ohälsa och mitt immunförsvar är på topp. Jag vet hur min kropp hänger ihop, jag vet vad jag ska göra om något krånglar. Allt jag behöver har jag med mig, inga hjälpmedel eller verktyg krävs. Om något krånglar på något annat plan, har jag Reiki. Och skulle jag ändå känna mig hängig eller få ont i halsen, så kör jag öronljus.
Jag är ett med min kropp.
Ingenting är obegripligt eller ohanterbart.
Det är skönt.
Jag känner mig så rik!
Och jag tycker synd om alla som fortfarande letar efter sin grej, sina verktyg. De är rädda, de känner sig ensamma, de vet inte om de litar på det de känner...
Det är jobbigt.
Jag önskar att alla kan hitta sin egen rätta väg.
För då släpper liksom all oro och rädsla, när man inte behöver söka längre.
Eller som maken. Han är gitarrist och har letat länge efter det där perfekta soundet. Många gitarrer har det blivit, många förstärkare har passerat förbi, pedalbräden har byggts och rivits. Så kom han ut från studion härom dagen och sa:
– Jag är så himla nöjd med min gitarr-rigg nu! Vad än jag vill göra, kan jag göra det. Det kan låta hur som helst. Det är fantastiskt!
Och jag tänkte: Precis så känner jag med mitt liv och min hälsa!
Vad än jag vill göra, så kan jag. Ingenting tar emot eller är svårt. Det är fantastiskt!
De pratar som om kroppen är något skilt ifrån dem själva, något obegripligt och otillräkneligt.
"Jag måste se upp för att bära tungt, för då kan det låsa sig i ryggen."
"Om jag bara befinner mig i samma rum som någon som är förkyld, så trillar jag också dit."
"Jag vet inte riktigt hur det känns. Det är som om det inte riktigt är jag."
Som om kroppen gör saker helt plötsligt och märkligt.
Ett sådant avstånd till sin egen kropp!
Jag har aldrig riktigt tänkt så. På den tiden då jag inte begrep hur saker och ting hängde ihop, hade jag en lite mer "skit samma"-attityd. Jag kramade förkylda personer och körde på i alla sammanhang. Hände det dumheter, så var det så det var.
Nu är det helt annorlunda för mig. Grundplåten har jag i näringen; med hjälp av mina kosttillskott slipper jag alla typer av ohälsa och mitt immunförsvar är på topp. Jag vet hur min kropp hänger ihop, jag vet vad jag ska göra om något krånglar. Allt jag behöver har jag med mig, inga hjälpmedel eller verktyg krävs. Om något krånglar på något annat plan, har jag Reiki. Och skulle jag ändå känna mig hängig eller få ont i halsen, så kör jag öronljus.
Jag är ett med min kropp.
Ingenting är obegripligt eller ohanterbart.
Det är skönt.
Jag känner mig så rik!
Och jag tycker synd om alla som fortfarande letar efter sin grej, sina verktyg. De är rädda, de känner sig ensamma, de vet inte om de litar på det de känner...
Det är jobbigt.
Jag önskar att alla kan hitta sin egen rätta väg.
För då släpper liksom all oro och rädsla, när man inte behöver söka längre.
Eller som maken. Han är gitarrist och har letat länge efter det där perfekta soundet. Många gitarrer har det blivit, många förstärkare har passerat förbi, pedalbräden har byggts och rivits. Så kom han ut från studion härom dagen och sa:
– Jag är så himla nöjd med min gitarr-rigg nu! Vad än jag vill göra, kan jag göra det. Det kan låta hur som helst. Det är fantastiskt!
Och jag tänkte: Precis så känner jag med mitt liv och min hälsa!
Vad än jag vill göra, så kan jag. Ingenting tar emot eller är svårt. Det är fantastiskt!
söndag 16 oktober 2011
Gör som du känner
Man ska följa sitt hjärtas röst, så blir man lycklig.
Det vet jag.
Men ibland pratar hjärtat så tyst, så tyst.
Och egot, hjärnan, har massor av argument.
Då är det svårt att veta vad som känns rätt.
Ibland hjälper det att vänta och låta det hela bero.
Efter ett tag utkristalliseras den rätta vägen.
Ibland hjälper det att diskutera med en god vän.
Då ordnar sig tankarna och man hör vilket som låter bäst.
Om inget annat fungerar, så tar jag fram min pendel.
Ställer enkla ja- och nej-frågor.
Då vet jag hur det ska bli till mitt allra högsta bästa!
Det vet jag.
Men ibland pratar hjärtat så tyst, så tyst.
Och egot, hjärnan, har massor av argument.
Då är det svårt att veta vad som känns rätt.
Ibland hjälper det att vänta och låta det hela bero.
Efter ett tag utkristalliseras den rätta vägen.
Ibland hjälper det att diskutera med en god vän.
Då ordnar sig tankarna och man hör vilket som låter bäst.
Om inget annat fungerar, så tar jag fram min pendel.
Ställer enkla ja- och nej-frågor.
Då vet jag hur det ska bli till mitt allra högsta bästa!
lördag 15 oktober 2011
När ekonomin rasar
Jag tror att jag har kommit på det nu:
Anledningen till att det är så mycket "fuzz" om ekonomi.
Vi har byggt ett samhälle som är helt beroende av pengar och tillväxt.
Jag tog mig en liten funderare på vad som skulle hända ifall det ekonomiska systemet havererade. Tänk om alla banker gick bankrutt eller om det plötsligt blev superinflation. Vad skulle vi ha kvar?
Sparpengar - nä.
Handla mat - inte så lätt.
Pensioner - borta.
Raskt är vi tillbaka till verkliga värden: Ett hus att bo i, mark att bruka, byteshandel. Min arbetsdag mot mat och lite extra saker som jag kan ta hem till min familj.
Alla i lägenhet skulle få gå ut och muta in en bit av en park eller en allmänning. Parkeringshusen skulle snabbt bli igenvuxna eller rivna för bättre användande av marken, eftersom vi inte skulle kunna köra några bilar längre. Ja, varifrån skulle bensinen komma? Inte mycket som arabvärlden behöver från oss. Kanske trä, men det kan de få på närmre håll.
Kanske skulle vi kunna ha elförsörjning, om vi nöjde oss med den el vi kan fixa själva. Elbilar kunde vi klara! Och internet. Och datorer och TV. Men ganska mycket blir helt ointressant snabbt.
Jobba för papperslappar? Nej tack.
Och jag måste ändå hinna odla min mark, samla ved för uppvärmning och sy mina barns kläder av gamla tyger.
Ekonomerna har nog räknat ut hur ostyrigt allting blir när ekonomin rasar, och jag tror att de hatar det.
Men jag tänker att vi nog måste vänja oss. Det handlar inte om ifall ekonomin rasar, utan när den gör det.
Anledningen till att det är så mycket "fuzz" om ekonomi.
Vi har byggt ett samhälle som är helt beroende av pengar och tillväxt.
Jag tog mig en liten funderare på vad som skulle hända ifall det ekonomiska systemet havererade. Tänk om alla banker gick bankrutt eller om det plötsligt blev superinflation. Vad skulle vi ha kvar?
Sparpengar - nä.
Handla mat - inte så lätt.
Pensioner - borta.
Raskt är vi tillbaka till verkliga värden: Ett hus att bo i, mark att bruka, byteshandel. Min arbetsdag mot mat och lite extra saker som jag kan ta hem till min familj.
Alla i lägenhet skulle få gå ut och muta in en bit av en park eller en allmänning. Parkeringshusen skulle snabbt bli igenvuxna eller rivna för bättre användande av marken, eftersom vi inte skulle kunna köra några bilar längre. Ja, varifrån skulle bensinen komma? Inte mycket som arabvärlden behöver från oss. Kanske trä, men det kan de få på närmre håll.
Kanske skulle vi kunna ha elförsörjning, om vi nöjde oss med den el vi kan fixa själva. Elbilar kunde vi klara! Och internet. Och datorer och TV. Men ganska mycket blir helt ointressant snabbt.
Jobba för papperslappar? Nej tack.
Och jag måste ändå hinna odla min mark, samla ved för uppvärmning och sy mina barns kläder av gamla tyger.
Ekonomerna har nog räknat ut hur ostyrigt allting blir när ekonomin rasar, och jag tror att de hatar det.
Men jag tänker att vi nog måste vänja oss. Det handlar inte om ifall ekonomin rasar, utan när den gör det.
torsdag 13 oktober 2011
Go with the flow - igen
Det tycks mig som att det är oerhört jobbigt att leva livet dag för dag och följa med dit vinden blåser. Go with the flow är ju så poppis.
I teorin låter det lätt.
Bara att sprida ut armarna, blunda och hänga med, liksom.
I verkligheten står man där och känner inte den minsta vindpust.
Efter en stund öppnar man ena ögat och kikar runt lite. Var är vinden? När kommer universums hand att lyfta mig vidare?
En stund senare fäller man ner armarna och går in och fixar fika.
Jag vet inte, jag.
Ska man då tro att man redan är på rätt plats och således inte behöver blåsas någonstans?
I teorin låter det lätt.
Bara att sprida ut armarna, blunda och hänga med, liksom.
I verkligheten står man där och känner inte den minsta vindpust.
Efter en stund öppnar man ena ögat och kikar runt lite. Var är vinden? När kommer universums hand att lyfta mig vidare?
En stund senare fäller man ner armarna och går in och fixar fika.
Jag vet inte, jag.
Ska man då tro att man redan är på rätt plats och således inte behöver blåsas någonstans?
onsdag 12 oktober 2011
Ärlighet varar längst?
Detta har jag blivit itutad sedan barnsben. Alltid ärlighet, aldrig lögn.
Men är det verkligen så?
Ibland tror jag att folk mår bättre av en vit lögn.
Klassikern: "Jag har precis varit och klippt mig, vad tycker du?" gör sig ju bättre med ett svar typ: "Ah - härlig färg!" än "Den klippningen ger dig dubbelhaka".
Eller så kan man välja tystnad.
Man behöver ju inte alltid säga sin åsikt.
Jag brukar köra med den lätt förvirrade attityden, som om jag liksom tappade tråden eller började tänka på något annat.
För ärlighet vill de flesta mest ha när det är något positivt.
Väldigt få vuxna människor kan skilja på person och sak, har jag märkt.
Om jag säger: – Det här tycker jag inte blev riktigt så bra, så menar jag det och inte: – Du är inte så bra.
Det är få som förstår det.
Jag har hamnat i många kniviga sitsar för att jag har varit ärlig. En del har jag fått backa ur, i andra fall har jag fått lägga mycket tid på att linda in, försköna, modifiera, förklara...
Ärlighet.
En grej som jag själv uppskattar, på riktigt.
Tror dock inte att den går hem överallt.
Men är det verkligen så?
Ibland tror jag att folk mår bättre av en vit lögn.
Klassikern: "Jag har precis varit och klippt mig, vad tycker du?" gör sig ju bättre med ett svar typ: "Ah - härlig färg!" än "Den klippningen ger dig dubbelhaka".
Eller så kan man välja tystnad.
Man behöver ju inte alltid säga sin åsikt.
Jag brukar köra med den lätt förvirrade attityden, som om jag liksom tappade tråden eller började tänka på något annat.
För ärlighet vill de flesta mest ha när det är något positivt.
Väldigt få vuxna människor kan skilja på person och sak, har jag märkt.
Om jag säger: – Det här tycker jag inte blev riktigt så bra, så menar jag det och inte: – Du är inte så bra.
Det är få som förstår det.
Jag har hamnat i många kniviga sitsar för att jag har varit ärlig. En del har jag fått backa ur, i andra fall har jag fått lägga mycket tid på att linda in, försköna, modifiera, förklara...
Ärlighet.
En grej som jag själv uppskattar, på riktigt.
Tror dock inte att den går hem överallt.
söndag 9 oktober 2011
Yes = diskmedel
Jag växte upp i ett mycket socialistiskt hem, där bland annat varumärken var totalförbjudet. Vi köpte blåvitt – kommer ni ihåg – där tandkrämen hette Tandkräm och glassen hette Vaniljglass. (Inom parentes sagt blev det väldigt olyckligt den dagen som Konsum valde att börja med – av alla saker – melonglass. Min lilla mor köpte sex paket glass och missade tyvärr att läsa noga på etiketten...)
Vi drack inte coca cola, vi fick inte ha märkeskläder, men en produkt med ett eget namn fanns ändå alltid: Yes.
I ett hem där allting hette det det var, tvättmedlet hette Tvättmedel och tvålen hette Tvål, så blev Yes synonymt med diskmedel.
Yes är verkligen ett av våra mest etablerade varumärken. Just nu pågår en kampanj på Yes Facebooksida, där kändisar berättar om sina speciella Yes-minnen...
Själv använder jag inte diskmedel, jag använder Yes.
Så är det.
Visst har jag gjort en och annan utflykt till andra dofter och färger och märken, men jag återvänder alltid. Inget annat diskmedel fungerar så bra för mig. Och fönsterputsaren som körde alla fönster i min dansskola, sa det också:
– Det enda man behöver är Yes och vatten. Och T-sprit på vintern.
Lite så känns det.
Allt som behöver är Yes och T-sprit.
If it aint broken - don't fix it.
Vi drack inte coca cola, vi fick inte ha märkeskläder, men en produkt med ett eget namn fanns ändå alltid: Yes.
I ett hem där allting hette det det var, tvättmedlet hette Tvättmedel och tvålen hette Tvål, så blev Yes synonymt med diskmedel.
Yes är verkligen ett av våra mest etablerade varumärken. Just nu pågår en kampanj på Yes Facebooksida, där kändisar berättar om sina speciella Yes-minnen...
Själv använder jag inte diskmedel, jag använder Yes.
Så är det.
Visst har jag gjort en och annan utflykt till andra dofter och färger och märken, men jag återvänder alltid. Inget annat diskmedel fungerar så bra för mig. Och fönsterputsaren som körde alla fönster i min dansskola, sa det också:
– Det enda man behöver är Yes och vatten. Och T-sprit på vintern.
Lite så känns det.
Allt som behöver är Yes och T-sprit.
If it aint broken - don't fix it.
lördag 8 oktober 2011
Ät riktigt fett!
Varför envisas Livsmedelsverket att rekommendera lättmjölk och lättprodukter till skolbarn? Och varför i hela fridens dar säger de till husmödrar på skolor och dagis att ställa fram LÄTTMARGARIN på borden?
Det är så fruktansvärt galet.
Vi vet genom åratal av forskning att ett lågt fettintag ökar sockerintaget.
Vi vet att vikten ökar av FEL fett, nämligen av det konstgjorda transfettet.
Vi vet att många människor känner sig piggare och går ner i vikt av kolhyderatfattig kost.
Dessutom vet vi att det i lättmargarin finns stora mängder transfetter, att lättmargariner ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar samt övervikt och att transfetter skadar blodådrorna (river "hål" på kärlen).
Allt detta finns bevisat gång på gång i fina studier.
Ändå vägrar Livsmedelsverket att ändra sina rekommendationer!
Jag kan bara dra slutsatsen att de är köpta.
Av livsmedelsindustrin, som vill tjäna pengar. (Klart att man hellre säljer utspädd mjölk än fullvärdig, samt transfett som är mycket mer hållbart än riktigt fett.)
Eftersom Livsmedelsverket inte längre hänger med, finns det bara en lösning: Vi måste sluta lyssna på detta statliga verk! De har inte vår bästa hälsa för ögonen.
Du som är förälder: Kräv att skolor och dagis serverar riktiga produkter:
KRAV gammaldags mjölk eller 3 procentig.
KRAV bregott eller smör
Olivolja eller rapsolja till matlagning, inga flytande margariner.
Ja, det är dyrare, men det handlar om barnens hälsa.
Diabetes ökar lavinartat i världen. Nu finns även forskning som visar att rejält fettintag (av riktigt fett) förbättrar situationen även för insjuknade diabetiker! Vad sägs om att äta rätt från början också, så behöver inte fler insjukna?
Titta på Vetenskapens värld, SVT play. Inslaget om kost börjar efter 18 minuter.
Vetenskapens värld
Det är så fruktansvärt galet.
Vi vet genom åratal av forskning att ett lågt fettintag ökar sockerintaget.
Vi vet att vikten ökar av FEL fett, nämligen av det konstgjorda transfettet.
Vi vet att många människor känner sig piggare och går ner i vikt av kolhyderatfattig kost.
Dessutom vet vi att det i lättmargarin finns stora mängder transfetter, att lättmargariner ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar samt övervikt och att transfetter skadar blodådrorna (river "hål" på kärlen).
Allt detta finns bevisat gång på gång i fina studier.
Ändå vägrar Livsmedelsverket att ändra sina rekommendationer!
Jag kan bara dra slutsatsen att de är köpta.
Av livsmedelsindustrin, som vill tjäna pengar. (Klart att man hellre säljer utspädd mjölk än fullvärdig, samt transfett som är mycket mer hållbart än riktigt fett.)
Eftersom Livsmedelsverket inte längre hänger med, finns det bara en lösning: Vi måste sluta lyssna på detta statliga verk! De har inte vår bästa hälsa för ögonen.
Du som är förälder: Kräv att skolor och dagis serverar riktiga produkter:
KRAV gammaldags mjölk eller 3 procentig.
KRAV bregott eller smör
Olivolja eller rapsolja till matlagning, inga flytande margariner.
Ja, det är dyrare, men det handlar om barnens hälsa.
Diabetes ökar lavinartat i världen. Nu finns även forskning som visar att rejält fettintag (av riktigt fett) förbättrar situationen även för insjuknade diabetiker! Vad sägs om att äta rätt från början också, så behöver inte fler insjukna?
Titta på Vetenskapens värld, SVT play. Inslaget om kost börjar efter 18 minuter.
Vetenskapens värld
onsdag 5 oktober 2011
Plötsligt händer det!
Visst har vi alla gjort det: Drömt om en triss-vinst.
Helst den där när man inte behöver gå tillbaka till jobbet: Jättemånga pengar i månaden i jättemånga år.
När jag var liten, var det en högtidsstund att skrapa en Trisslott. Vi satt alla runt köksbordet och skrapade under andakt.
I min egen familj köper vi Trisslotter för att pigga upp tråkiga och grå vardagar. När vi står i affären, känner oss stressade och trötta och vädret är eländigt, då säger jag: Hörni, ska vi köpa en lott?
Det slår aldrig fel; alla blir lite gladare.
Ibland köper jag och har en i plånboken i flera veckor. Det känns spännande.
Nu tänker jag testa ett helt nytt användningsområde för dessa lotter: Jag utlyser städtävling. Varje vecka ska alla skriva ner de sysslor de gör hemma. Den som i slutet av veckan har gjort mest, får en Triss-lott.
En lott, så många användningsområden!
Om jag har vunnit? Nej, aldrig mer än 75 kr, men det är inte poängen.
Det är drömmen om vinsten som är allt.
Helst den där när man inte behöver gå tillbaka till jobbet: Jättemånga pengar i månaden i jättemånga år.
När jag var liten, var det en högtidsstund att skrapa en Trisslott. Vi satt alla runt köksbordet och skrapade under andakt.
I min egen familj köper vi Trisslotter för att pigga upp tråkiga och grå vardagar. När vi står i affären, känner oss stressade och trötta och vädret är eländigt, då säger jag: Hörni, ska vi köpa en lott?
Det slår aldrig fel; alla blir lite gladare.
Ibland köper jag och har en i plånboken i flera veckor. Det känns spännande.
Nu tänker jag testa ett helt nytt användningsområde för dessa lotter: Jag utlyser städtävling. Varje vecka ska alla skriva ner de sysslor de gör hemma. Den som i slutet av veckan har gjort mest, får en Triss-lott.
En lott, så många användningsområden!
Om jag har vunnit? Nej, aldrig mer än 75 kr, men det är inte poängen.
Det är drömmen om vinsten som är allt.
måndag 3 oktober 2011
Olyckor som sätter spår
När vi är med om trauman i livet, sätter det ofta spår i kroppen. Jag menar inte ärr, inte de fysiska skadorna – jag menar kroppsminnet.
Varenda cell påverkas när något riktigt otäckt händer. I muskler, blodkärl, lungor, hjärna m m lagras den här informationen.
När något liknande sedan händer igen, reagerar kroppen direkt.
Som exempel kan jag ta mig själv. För över tio år sedan blev jag påkörd. Vid smällen fick jag bl a en whiplash och fick vänster höft intryckt.
Nu har jag inte ont av detta, utan ser mig som fysiskt frisk.
Idag fick jag sladd med bilen och höll på att köra av vägen.
Direkt fick jag en del av symptomen tillbaka.
Vad gör man då i dessa situationer?
Andas djupt, försäkrar sig om att allt är väl och adresserar reaktionen i kroppen. Säger: "Jag hör, jag vet att vi minns" och låter det bara passera.
Det är inte livsnödvändigt för kroppen att behålla den här reaktionen, så den kommer att försvinna.
Varenda cell påverkas när något riktigt otäckt händer. I muskler, blodkärl, lungor, hjärna m m lagras den här informationen.
När något liknande sedan händer igen, reagerar kroppen direkt.
Som exempel kan jag ta mig själv. För över tio år sedan blev jag påkörd. Vid smällen fick jag bl a en whiplash och fick vänster höft intryckt.
Nu har jag inte ont av detta, utan ser mig som fysiskt frisk.
Idag fick jag sladd med bilen och höll på att köra av vägen.
Direkt fick jag en del av symptomen tillbaka.
Vad gör man då i dessa situationer?
Andas djupt, försäkrar sig om att allt är väl och adresserar reaktionen i kroppen. Säger: "Jag hör, jag vet att vi minns" och låter det bara passera.
Det är inte livsnödvändigt för kroppen att behålla den här reaktionen, så den kommer att försvinna.
Busbehov
Jag har ett litet busbehov som jag inte kan bli kvitt.
Trots att jag numera är vuxen, kan jag inte låta bli att vara olydig.
Livet blir roligare med bus.
Roliga bus, som sätter sprätt på livet.
Små vardagsbus, lite civil olydnad – vad som helst som gör att jag känner att jag lever.
Som en Halloween, då jag klädde ut mig och båda barnen till läskiga varelser.
Ena ungen var skjuten i tinningen, andra var en läskig grå zombie och jag var en vålnad. Beväpnade med maraccas och trummor stod vi innanför dörren och när maken kom hem, hoppade vi fram och väsnades. Ja, han blev överraskad. Speciellt eftersom jag hade tagit fel på dag och det var ett dygn före Halloween...
Lite bus piggar upp.
Ett litet kuddkrig i soffan, lite killekill vid matlagningen.
Gå mot röd gubbe eller köra mot enkelriktat.
Gömma alla Becel i affären bakom smöret. (För övrigt en god gärning.)
Bara för att det ska kittla till i magen.
Fast nu för tiden är man ju förfärligt ordentlig.
Det blir liksom inte tid till bus så ofta längre.
Jag försöker dock.
Om inte annat kan man ju gå och lägga sig lite för sent!
Trots att jag numera är vuxen, kan jag inte låta bli att vara olydig.
Livet blir roligare med bus.
Roliga bus, som sätter sprätt på livet.
Små vardagsbus, lite civil olydnad – vad som helst som gör att jag känner att jag lever.
Som en Halloween, då jag klädde ut mig och båda barnen till läskiga varelser.
Ena ungen var skjuten i tinningen, andra var en läskig grå zombie och jag var en vålnad. Beväpnade med maraccas och trummor stod vi innanför dörren och när maken kom hem, hoppade vi fram och väsnades. Ja, han blev överraskad. Speciellt eftersom jag hade tagit fel på dag och det var ett dygn före Halloween...
Lite bus piggar upp.
Ett litet kuddkrig i soffan, lite killekill vid matlagningen.
Gå mot röd gubbe eller köra mot enkelriktat.
Gömma alla Becel i affären bakom smöret. (För övrigt en god gärning.)
Bara för att det ska kittla till i magen.
Fast nu för tiden är man ju förfärligt ordentlig.
Det blir liksom inte tid till bus så ofta längre.
Jag försöker dock.
Om inte annat kan man ju gå och lägga sig lite för sent!
fredag 30 september 2011
Förändring - även i politiken?
Förändringens vindar blåser i världen. Det kommer att hända mycket inom kort.
Några av oss har känt av detta länge. Min känsla är att det är som att stå vid ett stup, med tårna över kanten och vinden piskandes håret bakåt. Sjukt spännande, men omvälvande!
Nu tror jag att den här känslan börjar sprida sig även i svensk politik.
Kanske vet man inte riktigt vad det är, men man känner att saker är på gång.
En del känner obehag, rädsla och olust. De slutar.
Andra känner spänning och entusiasm. De tar ett kliv fram.
Fyra nya partiledare på ett år?
Det säger en del.
Jag tycker att det ska bli roligt att se vad som händer härnäst...
Några av oss har känt av detta länge. Min känsla är att det är som att stå vid ett stup, med tårna över kanten och vinden piskandes håret bakåt. Sjukt spännande, men omvälvande!
Nu tror jag att den här känslan börjar sprida sig även i svensk politik.
Kanske vet man inte riktigt vad det är, men man känner att saker är på gång.
En del känner obehag, rädsla och olust. De slutar.
Andra känner spänning och entusiasm. De tar ett kliv fram.
Fyra nya partiledare på ett år?
Det säger en del.
Jag tycker att det ska bli roligt att se vad som händer härnäst...
torsdag 29 september 2011
Göra om misstag
Varför är det så lätt att göra samma misstag om och om igen?
Jo, för att de är en del av hela livsläxan.
Det är just dessa saker vi är satta i livet för att lära mer om. Och antagligen har vi det uppdraget för att vi inte har varit så bra på det hittills.
Så känn dig inte dum för att du går på samma grejer.
Ingen skuld, ingen skam.
Bara le och säg: Jaha – just det, det var ju DET jag skulle lära mig!
Så länge man inte går direkt bakåt, så är det ju en framgång.
Att stå kvar när det blåser jädrigt mycket motvind, är också en framgång.
Möta motgångar och fortfarande stå upp – eller för all del, överleva – är en framgång.
Jag brukar trösta mig med en gammal Eva Dahlgren-låt:
I baktakt dansar mina tankar
på alltför hala golv
Varken lättja eller visshet
kan styra dem
Det är mitt liv ---
På ängar av maskros och törne
dansar en flicka en ensam vals
Runt och runt och runt i cirklar
men alltid på väg någonstans
Det är mitt liv
Visst, vi halkar. Visst, vi snubblar. Men är det inte lite ok? När barn lär sig gå, får man räkna med det. Och vi är alla barn i utveckling genom hela livet!
Jo, för att de är en del av hela livsläxan.
Det är just dessa saker vi är satta i livet för att lära mer om. Och antagligen har vi det uppdraget för att vi inte har varit så bra på det hittills.
Så känn dig inte dum för att du går på samma grejer.
Ingen skuld, ingen skam.
Bara le och säg: Jaha – just det, det var ju DET jag skulle lära mig!
Så länge man inte går direkt bakåt, så är det ju en framgång.
Att stå kvar när det blåser jädrigt mycket motvind, är också en framgång.
Möta motgångar och fortfarande stå upp – eller för all del, överleva – är en framgång.
Jag brukar trösta mig med en gammal Eva Dahlgren-låt:
I baktakt dansar mina tankar
på alltför hala golv
Varken lättja eller visshet
kan styra dem
Det är mitt liv ---
På ängar av maskros och törne
dansar en flicka en ensam vals
Runt och runt och runt i cirklar
men alltid på väg någonstans
Det är mitt liv
Visst, vi halkar. Visst, vi snubblar. Men är det inte lite ok? När barn lär sig gå, får man räkna med det. Och vi är alla barn i utveckling genom hela livet!
onsdag 28 september 2011
Mjölk...
Har ni sett Arlas nya reklam?
"Ska det verkligen behöva vara så, att kanelbullar och mjölk inte ska vara för alla?"
... "Vi på Arla tycker att mjölk ska vara för alla."
Tror jag det! Det är ju deras affärsidé.
Klart att Arla vill sälja.
Men är det verkligen synd om folk som inte kan dricka mjölk?
Jag tycker inte det. Själv väljer jag bort mjölk i det mesta, helt utan allergi. Mina barn dricker inte mjölk, vi lagar inte mat med mjölk i och vi äter glass ytterst sällan.
Mjölk är ingen nödvändighet.
Man klarar sig finemang utan.
Det är inget vidare bra för kroppen. Mjölk ger inte starka ben. I Sverige dricker vi mest mjölk i världen och har högst benskörhet i världen.
Vuxna människor behöver inte mjölk. Inte barn heller, efter att de har slutat amma.
Och jag måste säga att mjölkproduktion är det värsta slaveri jag kan tänka mig. Tänk att bara äta hela dagarna för att amma hela livet! Tunga bröst, mjölkstockning, yr i kupan – och inte ens ett barn att trösta sig med. Grymt, tycker jag.
Så svaret på Arlas fråga/frågor är: JA.
Mjölk är inte för alla.
"Ska det verkligen behöva vara så, att kanelbullar och mjölk inte ska vara för alla?"
... "Vi på Arla tycker att mjölk ska vara för alla."
Tror jag det! Det är ju deras affärsidé.
Klart att Arla vill sälja.
Men är det verkligen synd om folk som inte kan dricka mjölk?
Jag tycker inte det. Själv väljer jag bort mjölk i det mesta, helt utan allergi. Mina barn dricker inte mjölk, vi lagar inte mat med mjölk i och vi äter glass ytterst sällan.
Mjölk är ingen nödvändighet.
Man klarar sig finemang utan.
Det är inget vidare bra för kroppen. Mjölk ger inte starka ben. I Sverige dricker vi mest mjölk i världen och har högst benskörhet i världen.
Vuxna människor behöver inte mjölk. Inte barn heller, efter att de har slutat amma.
Och jag måste säga att mjölkproduktion är det värsta slaveri jag kan tänka mig. Tänk att bara äta hela dagarna för att amma hela livet! Tunga bröst, mjölkstockning, yr i kupan – och inte ens ett barn att trösta sig med. Grymt, tycker jag.
Så svaret på Arlas fråga/frågor är: JA.
Mjölk är inte för alla.
tisdag 27 september 2011
Livspusslet - när bitarna inte passar
För ungefär två år sedan var mitt liv rätt hopplöst.
Jag jobbade, anställd på ett "vanlig", krävande jobb. Bara 75% visserligen, men det räckte. Tvåhundra övertidstimmar om året...
Mina barn såg jag bara några timme varje kväll och morgon. Vi umgicks i bilen – det fick bli vår kvalitetstid! På helgerna var antingen de iväg och lekte med kompisar, eller så var det någon aktivitet för hela familjen.
Maken och jag nötte så smått på varandra. Vi var ofta stressade, arga, irriterade. Det gick inte en vecka utan någon sammandrabbning: Vem skulle ha handlat, ska du bort på möte NU IGEN, varför finns inga rena kalsonger, vem ska skjutsa barnen?
Det var tröstlöst.
Ingen tid för eftertanke, ingen tid för självutveckling, ingen tid för att bara vara.
Vi löste problemen som uppstod, men med axlarna uppskjutna. Borrade ner hakan och bara körde på. Livspusslet kändes som ett gäng väldigt omaka, alldeles för stora, bitar.
Idag känns det oerhört främmande. Jag vill aldrig mer hamna i det där!
Jag jobbar gärna, men inte för mycket. Det måste vara flexibla tider, så att jag får ihop mitt övriga liv! Jo, jag planerar arbetet runt barnens aktiviteter, runt min motion, runt vila. Det måste få vara så för mig, just nu.
Varför ska jag alltid arbeta under de där bästa timmarna, när man är som piggast och gladast? Jag vill umgås med trevliga människor då, t ex min familj. Och ta hand om vårt hus och mig själv. Jobba, det kan jag göra kvällstid likaväl, när ungarna sover.
Och jag vill laga mat. God mat, nyttig mat, mat med extra allt som är gott. KRAV-mat, bonnakött, ekologisk mat, som smakexploderar i munnen.
Sedan vill jag ha tid att tänka.
Och att känna.
Det är tack vare vitaminerna som kom i min väg som jag plötsligt såg allt klart. Så vill jag ha det!
Små piller, som gav mig bättre näringsstatus, gav mig också tillbaka förmågan att tänka. Och styrkan att kunna agera på mina idéer. Så nu lever jag så, tack vare lite vitaminer.
Väl investerade pengar!
Jag jobbade, anställd på ett "vanlig", krävande jobb. Bara 75% visserligen, men det räckte. Tvåhundra övertidstimmar om året...
Mina barn såg jag bara några timme varje kväll och morgon. Vi umgicks i bilen – det fick bli vår kvalitetstid! På helgerna var antingen de iväg och lekte med kompisar, eller så var det någon aktivitet för hela familjen.
Maken och jag nötte så smått på varandra. Vi var ofta stressade, arga, irriterade. Det gick inte en vecka utan någon sammandrabbning: Vem skulle ha handlat, ska du bort på möte NU IGEN, varför finns inga rena kalsonger, vem ska skjutsa barnen?
Det var tröstlöst.
Ingen tid för eftertanke, ingen tid för självutveckling, ingen tid för att bara vara.
Vi löste problemen som uppstod, men med axlarna uppskjutna. Borrade ner hakan och bara körde på. Livspusslet kändes som ett gäng väldigt omaka, alldeles för stora, bitar.
Idag känns det oerhört främmande. Jag vill aldrig mer hamna i det där!
Jag jobbar gärna, men inte för mycket. Det måste vara flexibla tider, så att jag får ihop mitt övriga liv! Jo, jag planerar arbetet runt barnens aktiviteter, runt min motion, runt vila. Det måste få vara så för mig, just nu.
Varför ska jag alltid arbeta under de där bästa timmarna, när man är som piggast och gladast? Jag vill umgås med trevliga människor då, t ex min familj. Och ta hand om vårt hus och mig själv. Jobba, det kan jag göra kvällstid likaväl, när ungarna sover.
Och jag vill laga mat. God mat, nyttig mat, mat med extra allt som är gott. KRAV-mat, bonnakött, ekologisk mat, som smakexploderar i munnen.
Sedan vill jag ha tid att tänka.
Och att känna.
Det är tack vare vitaminerna som kom i min väg som jag plötsligt såg allt klart. Så vill jag ha det!
Små piller, som gav mig bättre näringsstatus, gav mig också tillbaka förmågan att tänka. Och styrkan att kunna agera på mina idéer. Så nu lever jag så, tack vare lite vitaminer.
Väl investerade pengar!
måndag 26 september 2011
Politik - blått eller rött?
Sett i humorprogram på TV:
"Men vad blir det om man blandar rött och blått i riksdagen? Det blir ju typ brunt."
Det var tänkt som ett inlägg i den politiska debatten. Att det inte går att samarbeta hur som helst, att man måste hålla på sin linje.
Jag konstaterar att personen som fällde kommentaren antagligen inte var jättevaken på bildlektionerna. Hans bildlärare vrider sig antagligen i sin grav...
Om man blandar rött och blått blir det lila.
Och i min värld står lila för andlighet, för upplysning, för uppkoppling ovanför sig själv. Det är en helig och insiktsfull färg. Kronchakrat.
Kanske är det precis det vi behöver i politiken?
En blandning av blått och rött, en insikt ovanför oss själva och våra egna behov, något som ser till helheten. Slippa revirpinkeri och vågmästarpartier.
Jag har länge tänkt att riksdag och regering skulle vara direkt representativa. Får folkpartiet 14% av rösterna, borde 14% av såväl riksdag som regering vara folkpartister. Är det 25% av svenskarna som röstar på sossarna, så bör de representeras av så många procent i våra beslutande organ. Inga block, inga "för små" partier. Demokrati är väl representation?
Och så skulle politikerna helt enkelt bli tvungna att samarbeta och komma överens. Kanske skulle det vara svårt, kanske inte.
Jag tror i alla fall att det skulle bli mer engagemang, mer sant, mer direkt.
Det är ju inte demokrati att 51% bestämmer över 49%, så som det ofta blir i Sverige.
"Men vad blir det om man blandar rött och blått i riksdagen? Det blir ju typ brunt."
Det var tänkt som ett inlägg i den politiska debatten. Att det inte går att samarbeta hur som helst, att man måste hålla på sin linje.
Jag konstaterar att personen som fällde kommentaren antagligen inte var jättevaken på bildlektionerna. Hans bildlärare vrider sig antagligen i sin grav...
Om man blandar rött och blått blir det lila.
Och i min värld står lila för andlighet, för upplysning, för uppkoppling ovanför sig själv. Det är en helig och insiktsfull färg. Kronchakrat.
Kanske är det precis det vi behöver i politiken?
En blandning av blått och rött, en insikt ovanför oss själva och våra egna behov, något som ser till helheten. Slippa revirpinkeri och vågmästarpartier.
Jag har länge tänkt att riksdag och regering skulle vara direkt representativa. Får folkpartiet 14% av rösterna, borde 14% av såväl riksdag som regering vara folkpartister. Är det 25% av svenskarna som röstar på sossarna, så bör de representeras av så många procent i våra beslutande organ. Inga block, inga "för små" partier. Demokrati är väl representation?
Och så skulle politikerna helt enkelt bli tvungna att samarbeta och komma överens. Kanske skulle det vara svårt, kanske inte.
Jag tror i alla fall att det skulle bli mer engagemang, mer sant, mer direkt.
Det är ju inte demokrati att 51% bestämmer över 49%, så som det ofta blir i Sverige.
söndag 25 september 2011
Hårfärg
"Du HENNAR väl inte håret? Det är ju JÄTTEFARLIGT."
Jag såg ut som ett frågetecken. Det var min frisör som varnade mig med vidöppna ögon. Tack och lov fann jag mig och sa: "Varför?"
"Jo... För att... Det har man ju hört att man kan vara allergisk mot henna. Och att när man har hennat håret så kan man inte använda vanliga hårfärger."
Eh - nej? Vad är det farliga med det? Allergisk kan man vara mot vanliga hårfärger också. Vanliga i det här sammanhanget menas kemiska, naturvidriga preparat som vi sätter i vårt hår och spolar ut i våra avlopp, som inte kan renas bort och som förstör både vår hälsa och vår natur.
Jag slutade med sådana för snart 10 år sedan. Mest för att jag kände ett obehag för de kemiska preparaten, men också för att jag tyckte att alla färger och toningar blev så trötta och fula efter ett tag. Mitt hår gillade inte.
I början experimenterade jag. Köpte ekologiska produkter, testade, modifierade. Testade med salvia, rosmarin, vin, blåbär. Så sprang jag plötsligt på den perfekta hårfärgen! Naturlig, gick att köpa på nätet, helt perfekt med bara lite tillsats av citronsyra (så den tog det grå håret också).
Jippie!
Men glädjen blev kortlivad.
Den svenska importören meddelade att produkten skulle utgå.
Jag köpte hela lagret. 2 kg hårfärgningspulver.
Det räckte i några år, men sakta kröp sista påsen närmare.
Ingenstans fanns den att köpa!
Jag letade på internet, jag skrev brev till adressen på påsen, jag mailade.
Så googlade jag på hela innehållsförteckningen. Det gav några ledtrådar och jag hittade en italiensk sida med produkter som liknade min favorit. Eftersom hela sidan var på italienska, och personalens engelska hade vissa luckor, tog det lite tid att få till ett köp.
Nu sitter jag här med första påsen ny hårfärg i min kalufs.
Undrar hur det blir...
Nåja - allting klär en skönhet. Och inget missklär en ful!
Jag såg ut som ett frågetecken. Det var min frisör som varnade mig med vidöppna ögon. Tack och lov fann jag mig och sa: "Varför?"
"Jo... För att... Det har man ju hört att man kan vara allergisk mot henna. Och att när man har hennat håret så kan man inte använda vanliga hårfärger."
Eh - nej? Vad är det farliga med det? Allergisk kan man vara mot vanliga hårfärger också. Vanliga i det här sammanhanget menas kemiska, naturvidriga preparat som vi sätter i vårt hår och spolar ut i våra avlopp, som inte kan renas bort och som förstör både vår hälsa och vår natur.
Jag slutade med sådana för snart 10 år sedan. Mest för att jag kände ett obehag för de kemiska preparaten, men också för att jag tyckte att alla färger och toningar blev så trötta och fula efter ett tag. Mitt hår gillade inte.
I början experimenterade jag. Köpte ekologiska produkter, testade, modifierade. Testade med salvia, rosmarin, vin, blåbär. Så sprang jag plötsligt på den perfekta hårfärgen! Naturlig, gick att köpa på nätet, helt perfekt med bara lite tillsats av citronsyra (så den tog det grå håret också).
Jippie!
Men glädjen blev kortlivad.
Den svenska importören meddelade att produkten skulle utgå.
Jag köpte hela lagret. 2 kg hårfärgningspulver.
Det räckte i några år, men sakta kröp sista påsen närmare.
Ingenstans fanns den att köpa!
Jag letade på internet, jag skrev brev till adressen på påsen, jag mailade.
Så googlade jag på hela innehållsförteckningen. Det gav några ledtrådar och jag hittade en italiensk sida med produkter som liknade min favorit. Eftersom hela sidan var på italienska, och personalens engelska hade vissa luckor, tog det lite tid att få till ett köp.
Nu sitter jag här med första påsen ny hårfärg i min kalufs.
Undrar hur det blir...
Nåja - allting klär en skönhet. Och inget missklär en ful!
lördag 24 september 2011
...men tiden går
En av mina absoluta favoritsånger med Monica Zetterlund är "Men tiden går", översättningen av "As time goes by". Hasse och Tage, förstås.
Den är så bra, eftersom den speglar tidernas föränderlighet på ett så mästerligt sätt.
Saker som var sanna igår är inte nödvändigtvis sanna idag.
Föreställningar, åsikter, tankar, politik, lagar – de förändras.
Vi växer.
Som människor, som samhälle, som värld.
Och jag vågar påstå att världen hela tiden blir ett bättre ställe.
Det enda hotet mot denna utveckling är förändringsovilja. "Så har vi alltid gjort". "Men det är ju mycket jobbigare." "Det är tradition." Där har vi de verkliga bovarna, enligt min mening.
Visst ska vi ta med oss det bra från förr! Traditioner innehåller ju bra saker också. Gammal kunskap kan absolut ha en plats i vår nya värld – men den måste granskas först. Den måste utvärderas och synas. Fungerar detta även idag? Eller är den här tanken, lagen, trosföreställningen eller åsikten en dinosaurie, något som bör dö ut?
För man måste komma ihåg detta: Det är alltid enklare att fortsätta med något gammalt än att börja med något nytt. "Va svårt det blir ju mer man lär sig" skriver Hasse och Tage.
Men tiden går är en påminnelse om att världen behöver förändras. Att vi kan vara nostalgiska över tidigare tidsåldrar, precis som vi är över t ex vår barndom, men att förändring är nödvändig.
Hela livet.
Men tiden går (text Hasse och Tage)
You must remember this;
a kiss is still a kiss,
a sigh is just a sigh.
These fundamental things apply
as time goes by.
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren drog en pianist
"as time goes by".
Hjältar som alltid kom från USA.
Tyskar som aldrig gjorde någe' bra.
Negrer som bara stod och sa godda'.
Så enkelt allting va'.
Sheriffer va' så snygga,
och ryssar va' så stygga
mot stackars FBI.
Va' svårt det blir ju mer man lär sej
as time goes by.
John Wayne va' allas vän,
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår.
Och rödskinn va' som dumma får.
Men tiden går.
En guling va' en guling,
en elak liten fuling.
På honom sköt dom prick.
Bob Hope va' alltid jävigt kvick.
Men tiden gick.
För fred och frihet gick dom ut i fält.
Och som en tomte smajla' Roosevelt.
Han gjorde aldrig nånting kriminellt.
Amerika va' snällt.
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren spela pianisten
"As time goes by".
Den är så bra, eftersom den speglar tidernas föränderlighet på ett så mästerligt sätt.
Saker som var sanna igår är inte nödvändigtvis sanna idag.
Föreställningar, åsikter, tankar, politik, lagar – de förändras.
Vi växer.
Som människor, som samhälle, som värld.
Och jag vågar påstå att världen hela tiden blir ett bättre ställe.
Det enda hotet mot denna utveckling är förändringsovilja. "Så har vi alltid gjort". "Men det är ju mycket jobbigare." "Det är tradition." Där har vi de verkliga bovarna, enligt min mening.
Visst ska vi ta med oss det bra från förr! Traditioner innehåller ju bra saker också. Gammal kunskap kan absolut ha en plats i vår nya värld – men den måste granskas först. Den måste utvärderas och synas. Fungerar detta även idag? Eller är den här tanken, lagen, trosföreställningen eller åsikten en dinosaurie, något som bör dö ut?
För man måste komma ihåg detta: Det är alltid enklare att fortsätta med något gammalt än att börja med något nytt. "Va svårt det blir ju mer man lär sig" skriver Hasse och Tage.
Men tiden går är en påminnelse om att världen behöver förändras. Att vi kan vara nostalgiska över tidigare tidsåldrar, precis som vi är över t ex vår barndom, men att förändring är nödvändig.
Hela livet.
Men tiden går (text Hasse och Tage)
You must remember this;
a kiss is still a kiss,
a sigh is just a sigh.
These fundamental things apply
as time goes by.
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren drog en pianist
"as time goes by".
Hjältar som alltid kom från USA.
Tyskar som aldrig gjorde någe' bra.
Negrer som bara stod och sa godda'.
Så enkelt allting va'.
Sheriffer va' så snygga,
och ryssar va' så stygga
mot stackars FBI.
Va' svårt det blir ju mer man lär sej
as time goes by.
John Wayne va' allas vän,
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår.
Och rödskinn va' som dumma får.
Men tiden går.
En guling va' en guling,
en elak liten fuling.
På honom sköt dom prick.
Bob Hope va' alltid jävigt kvick.
Men tiden gick.
För fred och frihet gick dom ut i fält.
Och som en tomte smajla' Roosevelt.
Han gjorde aldrig nånting kriminellt.
Amerika va' snällt.
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren spela pianisten
"As time goes by".
fredag 23 september 2011
Rädsla och ilska
Det är ledsamt många människor som går omkring och bär på rädsla och ilska. De agerar utifrån rädsla, talar i ilska och tar beslut utifrån dessa känslor.
De är rädda för chefen, de är arga på frun eller arbetskompisen, de är rädda att inte accepteras, de är ilskna för att de inte har högre lön eller ett finare hus eller en chefspost.
Det är destruktivt.
För dem själva, för alla omkring dem, för företaget de jobbar på, för samhället.
Den där rädslan som smyger sig på i tonåren – att inte passa in, att inte duga, att inte vara älskad – verkar klamra sig fast långt upp i femtioårsåldern idag. Vad i hela fridens dar beror det på?
Tänk, om vi i stället skulle agera utifrån glädje, kärlek och harmoni?
Om vi tog beslut utifrån de känslorna i stället?
Jag tror att världen skulle se väldigt annorlunda ut...
De är rädda för chefen, de är arga på frun eller arbetskompisen, de är rädda att inte accepteras, de är ilskna för att de inte har högre lön eller ett finare hus eller en chefspost.
Det är destruktivt.
För dem själva, för alla omkring dem, för företaget de jobbar på, för samhället.
Den där rädslan som smyger sig på i tonåren – att inte passa in, att inte duga, att inte vara älskad – verkar klamra sig fast långt upp i femtioårsåldern idag. Vad i hela fridens dar beror det på?
Tänk, om vi i stället skulle agera utifrån glädje, kärlek och harmoni?
Om vi tog beslut utifrån de känslorna i stället?
Jag tror att världen skulle se väldigt annorlunda ut...
onsdag 21 september 2011
Social överstimulans
För tvåhundra år sedan hade de allra flesta människor en bekantskapskrets på kanske 80 personer. Det var folket i byn, släkten och de man såg i kyrkan på söndagarna.
En gång om året åkte man kanske till närmaste stad och såg myllret (200 personer samtidigt!).
Idag ser vi fler människor dagligen bara på väg till jobbet, där vi ser många människor på våra stora arbetsplatser, träffar ytterligare några på träningen och barnens aktiviteter och Facebookar med några hundra personer på kvällen.
Är vi byxade för detta?
Hur mycket kan vår hjärna hantera?
Att många ansikten och många intryck skapar stress vet vi.
Att hjärnans centra för identifikation och relationer stängs av mer och mer ju mer stress vi upplever, vet vi också.
Men jag tänker socialt: Kan vi relatera till så många människor?
Min teori är att vi skyddar oss genom att dela in människor i fack, sortera dem, och sätta etiketter på dem. Kanske också börjar prata om "vi" och "dem". Till och med isolerar oss lite i våra hem, för att få lugn och ro.
Ju fler människor vi möter, desto tydligare kan vi se hur olika vi är.
Jag tror att det är jobbigt för vår sociala förmåga.
Gruppen strävar ju alltid efter likhet, efter konsensus, och när det spretar för mycket i bekantskapskretsen tror jag att det stör oss.
En social överstimulans.
Kanske beror stress och utmattningssymptom också på detta?
En gång om året åkte man kanske till närmaste stad och såg myllret (200 personer samtidigt!).
Idag ser vi fler människor dagligen bara på väg till jobbet, där vi ser många människor på våra stora arbetsplatser, träffar ytterligare några på träningen och barnens aktiviteter och Facebookar med några hundra personer på kvällen.
Är vi byxade för detta?
Hur mycket kan vår hjärna hantera?
Att många ansikten och många intryck skapar stress vet vi.
Att hjärnans centra för identifikation och relationer stängs av mer och mer ju mer stress vi upplever, vet vi också.
Men jag tänker socialt: Kan vi relatera till så många människor?
Min teori är att vi skyddar oss genom att dela in människor i fack, sortera dem, och sätta etiketter på dem. Kanske också börjar prata om "vi" och "dem". Till och med isolerar oss lite i våra hem, för att få lugn och ro.
Ju fler människor vi möter, desto tydligare kan vi se hur olika vi är.
Jag tror att det är jobbigt för vår sociala förmåga.
Gruppen strävar ju alltid efter likhet, efter konsensus, och när det spretar för mycket i bekantskapskretsen tror jag att det stör oss.
En social överstimulans.
Kanske beror stress och utmattningssymptom också på detta?
tisdag 20 september 2011
Internethjärna
Jag besitter ingen TP-kunskap.
Faktum är att jag suger stort på årtal, kungasiffror och sportfakta.
Min hjärna registrerar helt andra saker.
Människors kroppsspråk, till exempel. Jag ser alltid när folk ljuger.
Och samband. Jag ser mönster och förstår kopplingar. Makroperspektiv.
Fakta och detaljer, däremot, försvinner ut i rymden. Nog kommer jag ihåg vad kriget gick ut på och ungefär när det hände, men datum för något visst slag? Nej.
Lite kunskap om många saker, det har jag. Specialkunskap? Inte så värst. Det har alltid retat mig en smula. Speciellt eftersom de flesta i min gamla familj är bra på det där andra.
Men nu har jag kommit på det: Jag är en mer utvecklad modell, en tjugohundratalsvariant av den mänskliga rasen! Jag är nämligen perfekt kompatibel med internet.
Jag kommer ihåg vem som känner den som visste det där om killen som kunde något. Eller minns ett projekt i en stad som handlade om precis det där som jag är på jakt efter. Och då är det bara att låta internet jobba... Google och Facebook, mina bästa vänner!
Min hjärna registrerar många saker hela tiden som jag inte har en aning om när jag kommer att få användning för. Detaljerna struntar jag i, de får inte plats. I den nya, fantastiska internetvärlden behöver jag inte bry min hjärna!
Jag har en internethjärna, helt enkelt.
Faktum är att jag suger stort på årtal, kungasiffror och sportfakta.
Min hjärna registrerar helt andra saker.
Människors kroppsspråk, till exempel. Jag ser alltid när folk ljuger.
Och samband. Jag ser mönster och förstår kopplingar. Makroperspektiv.
Fakta och detaljer, däremot, försvinner ut i rymden. Nog kommer jag ihåg vad kriget gick ut på och ungefär när det hände, men datum för något visst slag? Nej.
Lite kunskap om många saker, det har jag. Specialkunskap? Inte så värst. Det har alltid retat mig en smula. Speciellt eftersom de flesta i min gamla familj är bra på det där andra.
Men nu har jag kommit på det: Jag är en mer utvecklad modell, en tjugohundratalsvariant av den mänskliga rasen! Jag är nämligen perfekt kompatibel med internet.
Jag kommer ihåg vem som känner den som visste det där om killen som kunde något. Eller minns ett projekt i en stad som handlade om precis det där som jag är på jakt efter. Och då är det bara att låta internet jobba... Google och Facebook, mina bästa vänner!
Min hjärna registrerar många saker hela tiden som jag inte har en aning om när jag kommer att få användning för. Detaljerna struntar jag i, de får inte plats. I den nya, fantastiska internetvärlden behöver jag inte bry min hjärna!
Jag har en internethjärna, helt enkelt.
måndag 19 september 2011
Skratta på fel ställe
Jag har ett litet problem när jag ser på film och TV:
Jag skrattar ofta på fel ställen.
Eller fel och fel – jag tycker givetvis att jag skrattar på ett bra ställe.
Det är bara det att alla andra skrattar på andra ställen.
När jag träffade min make, blev jag överlycklig: Han skrattade på samma ställen som jag! Vi har tydligen samma sorts humor.
Vad vi skrattar åt? Ofta ordval, betoningar, små gester... De där skämten som ska dra ner skratt är ofta lite för väl presenterade. Både jag och maken ler kanske, men ska vi garva högt, måste vi bli överraskade.
Det är hysteriskt kul att gå på bio med honom. Generellt sett går det till såhär:
Övrig publik skrattar - vi är tysta.
Vi skrattar - övrig publik är dödstyst.
Efter en stund blir det roligt i sig.
Jag minns när vi såg en film i Australien. Vi fick som vanligt in skratten på helt egna ställen. Dessutom, på grund av språkbarriären, skrattade vi strax efter att det lilla roliga hade hänt. Det blev mycket märkligt... Till slut vände sig folk om för att se vilka idioterna var. Och då blev det fnissigt. Så varje gång jag skrattade på ett sånt där väldigt fel ställe, började både jag och maken fnissa så att bänkraden guppade.
Jag blir glad bara jag tänker på det!
Jag skrattar ofta på fel ställen.
Eller fel och fel – jag tycker givetvis att jag skrattar på ett bra ställe.
Det är bara det att alla andra skrattar på andra ställen.
När jag träffade min make, blev jag överlycklig: Han skrattade på samma ställen som jag! Vi har tydligen samma sorts humor.
Vad vi skrattar åt? Ofta ordval, betoningar, små gester... De där skämten som ska dra ner skratt är ofta lite för väl presenterade. Både jag och maken ler kanske, men ska vi garva högt, måste vi bli överraskade.
Det är hysteriskt kul att gå på bio med honom. Generellt sett går det till såhär:
Övrig publik skrattar - vi är tysta.
Vi skrattar - övrig publik är dödstyst.
Efter en stund blir det roligt i sig.
Jag minns när vi såg en film i Australien. Vi fick som vanligt in skratten på helt egna ställen. Dessutom, på grund av språkbarriären, skrattade vi strax efter att det lilla roliga hade hänt. Det blev mycket märkligt... Till slut vände sig folk om för att se vilka idioterna var. Och då blev det fnissigt. Så varje gång jag skrattade på ett sånt där väldigt fel ställe, började både jag och maken fnissa så att bänkraden guppade.
Jag blir glad bara jag tänker på det!
söndag 18 september 2011
Plommonvisdom
Vissa plommon är godare än andra.
Fast de hänger på samma träd.
De har fått samma förutsättningar allihop. Samma genetiska kod, samma väder och vind, samma sol, samma tillgång till näring.
Ändå smakar de olika.
Det är de plommonen som har de klaraste färgerna som smakar mest. De som har skarpa kontraster, prickar och fläckar som tydligt avtecknar sig mot botten. Lyckan när jag sätter tänderna i ett av dessa är fullständig. Så gott! Smaken exploderar i munnen.
Konstigt nog är det ungefär bara vart tjugonde plommon som är sådant.
De plommon som är lite suddiga och jämnare i färgen, är inte alls lika goda. Visst smakar de plommon, men... Om jag biter i ett av dem, blir jag besviken. Jag brukar låta dem hänga. Ibland vill jag tro att de kommer att utvecklas till jättegoda plommon om de bara får lite tid på sig, men det är inte sant.
Tyvärr står de sig inte riktigt på egen hand.
När de har hängt där ett tag, gör jag sylt på dem.
Och jag tänker att det kanske är så bland människor också.
De där riktigt speciella, som har en egen smak och tydligt kontrasterande färger, är rätt sällsynta. När man får tag i en av dem, blir man lycklig!
Och de där andra, lite suddigare, fungerar i grupp – men på tu man hand blir man lätt besviken.
Kanske är vi inte riktigt lika mycket.
Kanske finns det somliga som lyser lite klarare.
Och det kanske bara är så det är.
Fast de hänger på samma träd.
De har fått samma förutsättningar allihop. Samma genetiska kod, samma väder och vind, samma sol, samma tillgång till näring.
Ändå smakar de olika.
Det är de plommonen som har de klaraste färgerna som smakar mest. De som har skarpa kontraster, prickar och fläckar som tydligt avtecknar sig mot botten. Lyckan när jag sätter tänderna i ett av dessa är fullständig. Så gott! Smaken exploderar i munnen.
Konstigt nog är det ungefär bara vart tjugonde plommon som är sådant.
De plommon som är lite suddiga och jämnare i färgen, är inte alls lika goda. Visst smakar de plommon, men... Om jag biter i ett av dem, blir jag besviken. Jag brukar låta dem hänga. Ibland vill jag tro att de kommer att utvecklas till jättegoda plommon om de bara får lite tid på sig, men det är inte sant.
Tyvärr står de sig inte riktigt på egen hand.
När de har hängt där ett tag, gör jag sylt på dem.
Och jag tänker att det kanske är så bland människor också.
De där riktigt speciella, som har en egen smak och tydligt kontrasterande färger, är rätt sällsynta. När man får tag i en av dem, blir man lycklig!
Och de där andra, lite suddigare, fungerar i grupp – men på tu man hand blir man lätt besviken.
Kanske är vi inte riktigt lika mycket.
Kanske finns det somliga som lyser lite klarare.
Och det kanske bara är så det är.
lördag 17 september 2011
Ja, vi elsker dette landet!
De är så käcka och glada, de där norrmännen.
Iklädda lusekoftor går de på tur och sportar väldigt mycket.
Vårt grannland har god ekonomi, kan anställa våra ungdomar och äter fisk. Mycket fisk. Kanske är det därför de är så glada? Omega 3 och D-vitamin gör ju under för humöret...
Norge är exotiskt, tycker jag.
Avlångt, bergigt och utspritt.
Jag brukar tänka på hur det är att bo i någon av de där nordliga byarna. Insprängd i en fjord ligger byn, som består av några hus. Sedan är det mil efter mil med berg till nästa ställe. Hu! Nej, då passar nog Oslo mig bättre.
Oslo är ju en riktig storstad!
Där finns enligt uppgift bra shopping, trevliga restauranger och vackra miljöer. Barnen kan gå på Tusenfryd, en stor nöjespark strax utanför huvudstaden.
Man borde åka dit på semester.
Bo på hotell och må gott.
Äta ute, kanske ta en spa-dag, strosa runt på Karl Johan och inspireras av norrmännens glada attityd.
För glada och harmoniska verkar de.
Trots Norges kärva natur håller de humöret uppe.
Det är beundransvärt.
Och de har en prinsessa som tror på änglar!
Bara det är värt ett besök.
Iklädda lusekoftor går de på tur och sportar väldigt mycket.
Vårt grannland har god ekonomi, kan anställa våra ungdomar och äter fisk. Mycket fisk. Kanske är det därför de är så glada? Omega 3 och D-vitamin gör ju under för humöret...
Norge är exotiskt, tycker jag.
Avlångt, bergigt och utspritt.
Jag brukar tänka på hur det är att bo i någon av de där nordliga byarna. Insprängd i en fjord ligger byn, som består av några hus. Sedan är det mil efter mil med berg till nästa ställe. Hu! Nej, då passar nog Oslo mig bättre.
Oslo är ju en riktig storstad!
Där finns enligt uppgift bra shopping, trevliga restauranger och vackra miljöer. Barnen kan gå på Tusenfryd, en stor nöjespark strax utanför huvudstaden.
Man borde åka dit på semester.
Bo på hotell och må gott.
Äta ute, kanske ta en spa-dag, strosa runt på Karl Johan och inspireras av norrmännens glada attityd.
För glada och harmoniska verkar de.
Trots Norges kärva natur håller de humöret uppe.
Det är beundransvärt.
Och de har en prinsessa som tror på änglar!
Bara det är värt ett besök.
Undersökningar och statistik
Rätt ofta tycker jag att forskning och studier begränsar sig själva.
Jag menar: Det ställs upp en hypotes och sedan går man in för att bevisa eller motbevisa den.
Då är det svårt att vara öppen för andra utslag.
Om man tänker att man ska se om något är vitt eller svart, så är det begränsande.
Tänk om det varken blir vitt eller svart – utan klarrött? Eller tänk om resultatet inte ens blir en färg, utan... luddigt?
Och sedan blir slutsatserna så märkliga.
Vid studier av vilka som studerar vidare på högre nivå (på master-nivå), såg man att det inte var de med högst IQ som dominerade. Däremot hade de flesta en stark motivation till högre studier.
Slutsats: Högt IQ är inte avgörande för högre studier, motivation är viktigare. Det är alltså inte nödvändigt att vara smart, men däremot att ha vilja.
Öh...?
Min slutsats hade varit en annan: Högre studier lockar inte de med högst IQ.
Klart att det är bra med motivation, men motivation + högt IQ är väl ännu bättre? Men av någon anledning väljer tydligen de med högst IQ att inte i samma utsträckning gå vidare med studierna. Jag hade gissat att det är något i upplägget, i systemet, som inte lockar dem. Intressant vore väl att studera vad som fick dem att välja annat, och vad det var de valde?
Ja, vi tänker olika.
Jag kommer ihåg när jag skrev C-uppsats med mina två vänner. Vår handledare tyckte att vi gjorde så svårt. "Skriv bara att ni inte kom fram till er hypotes. Skit i vad det blev i stället." Men vi envisades att redogöra både för "misslyckandet" och vad vi i stället hittade. Något sorts dubbelresultat. För hur skulle man kunna lämna det spännande vi hittade åt dess öde?
Det gäller ju att ställa rätt frågor.
Och det är det kluriga. För eftersom man formulerar frågorna utifrån sitt begränsade kunnande, blir svaren ju sällan särskilt spännande.
Ibland tror jag det bästa vore om barn ställde frågorna och forskare letade reda på svaren.
Barn ställer ju de allra bästa frågorna! De är inte begränsade, tror sig inte veta svaren, vågar och är fria.
Det skulle bli spännande, tror jag... :)
Jag menar: Det ställs upp en hypotes och sedan går man in för att bevisa eller motbevisa den.
Då är det svårt att vara öppen för andra utslag.
Om man tänker att man ska se om något är vitt eller svart, så är det begränsande.
Tänk om det varken blir vitt eller svart – utan klarrött? Eller tänk om resultatet inte ens blir en färg, utan... luddigt?
Och sedan blir slutsatserna så märkliga.
Vid studier av vilka som studerar vidare på högre nivå (på master-nivå), såg man att det inte var de med högst IQ som dominerade. Däremot hade de flesta en stark motivation till högre studier.
Slutsats: Högt IQ är inte avgörande för högre studier, motivation är viktigare. Det är alltså inte nödvändigt att vara smart, men däremot att ha vilja.
Öh...?
Min slutsats hade varit en annan: Högre studier lockar inte de med högst IQ.
Klart att det är bra med motivation, men motivation + högt IQ är väl ännu bättre? Men av någon anledning väljer tydligen de med högst IQ att inte i samma utsträckning gå vidare med studierna. Jag hade gissat att det är något i upplägget, i systemet, som inte lockar dem. Intressant vore väl att studera vad som fick dem att välja annat, och vad det var de valde?
Ja, vi tänker olika.
Jag kommer ihåg när jag skrev C-uppsats med mina två vänner. Vår handledare tyckte att vi gjorde så svårt. "Skriv bara att ni inte kom fram till er hypotes. Skit i vad det blev i stället." Men vi envisades att redogöra både för "misslyckandet" och vad vi i stället hittade. Något sorts dubbelresultat. För hur skulle man kunna lämna det spännande vi hittade åt dess öde?
Det gäller ju att ställa rätt frågor.
Och det är det kluriga. För eftersom man formulerar frågorna utifrån sitt begränsade kunnande, blir svaren ju sällan särskilt spännande.
Ibland tror jag det bästa vore om barn ställde frågorna och forskare letade reda på svaren.
Barn ställer ju de allra bästa frågorna! De är inte begränsade, tror sig inte veta svaren, vågar och är fria.
Det skulle bli spännande, tror jag... :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)