Gott om plats är det ont om

Jag har ett problem: Jag får inte plats.

Det är så trångt överallt! Smala gångar i affärer, stora ställ med burkar som väller ut i de redan trånga passagerna, galgar som trängs på ställen, för många stolar kring för många bord i det lilla caféet, för trånga sittplatser på bussen och för små bagagehyllor på tåget.

Allt är för litet!
Jag känner mig som Gulliver i lilleputtarnas land.

Och visst är jag stor, större än medel. Både längre och tjockare. Men det handlar för tusan bara om någon decimeter på alla håll!

Jag tror att det handlar om något annat: Behov av eget utrymme. Jag känner mig trängd om det inte finns tillräckligt med luft och fria ytor. Lagom mycket möbler i mitt öga, är tomt och kalt för andra. För mig är det jättejobbigt med människor som står för nära när de pratar. Jag behöver lite avstånd, för att kunna betrakta och förhålla mig till folk.

Det här trånga - som andra tycker är mysigt - ger mig svettningar. Folk köper torp med 1.90 i takhöjd, inklämda mitt i skogen. Jag kan inte andas. Folk klämmer in köksbord och stolar där det knappt går att dra ut de sistnämnda utan att skrapa väggen, och jag får klaustrofobi. Ju större, desto bättre tycker jag. Högt i tak, stora ytor, lite saker. Då kan jag andas, tänka, vara.

Att bara ligga mitt på gräsmattan (ca 1000 kvm) är underbart. Jag gillar inte att krypa in bakom en buske och ligga och mysa. På samma sätt älskar jag hav och strand, mycket mer än sjö med träd. Luft - jag behöver luft!

Kan det bero på att jag är ett eldtecken?
Eld behöver luft för att växa...