fredag 29 mars 2013

Köpa sig fri

"Att vara människa är att välja".
Det läste jag idag i en god bok. I sammanhanget handlade det om att det inte fungerar med patentlösningar, färdiga modeller, utan att vi behöver ta ställning varje dag i varje ögonblick.

Så klokt.

Varje handling har en konsekvens.
Om jag väljer att ta bilen i stället för cykeln, så har min handling bidragit till negativ klimatpåverkan. När jag tar de billigare morötterna i stället för KRAV-morötterna, så har jag också tagit ställning för mina barns framtid. Då jag ger mina barn socker, ger jag dem samtidigt sämre hälsa. Om jag köper mer än jag behöver, eller sparar pengar på banken, i stället för att ge medel till Rädda barnen, bidrar jag till den orättvisa fördelningen av resurser.

Jo, precis så är det.
Och JA, det är lite jobbigt att tänka på det.
Men det är verkligheten!

Ibland kan jag tycka att det finns en förfärlig dubbelmoral i vårt samhälle. Vi orkar inte ta ansvar för det vi gör varje dag i vardagen, att våra val faktiskt påverkar jorden och andra människor negativt, så vi köper oss fria. När det är barncancergalan donerar vi 500 kronor och känner oss duktiga. Vi släcker lyset en timme under Earth Hour och bokar en flygresa till solen dagen därpå.

Jag tycker inte att det håller.
Vi lever i dubbelmoral.
Dessutom riskerar det att bli onödigt ytligt.
Vi tar inte frågorna på allvar, vi förenklar och förminskar.

Och visst är det bra att köra kampanjer för att väcka intresse.
Men tar man verkligen frågorna på allvar?
För mig känns det mer som att döva ett dåligt samvete.

Det som spelar roll är vad vi gör varje dag, i varje minut och varje val. Om vi kan säga att vi har gjort vårt bästa i vardagsvalen, finns det inget behov av de där kampanjerna. Det handlar om att ta ansvar för våra liv och hur vi påverkar andra och jordklotet. Och visst är det lite jobbigare att valet av transportmedel, semesterform, matvanor och tvättmedel spelar större roll än tre timmars glättig underhållning och behjärtansvärd insamling.

Sorry, det är så det är.
De fotavtryck du gör på din vardags sandstrand finns kvar länge, länge.
Att vara människa är att välja – eftersom vi har kapacitet att göra det. Vi kan väga saker för och emot varandra, skaffa information om och resonera kring olika alternativ samt göra medvetna val. I mycket större utsträckning än djur, till exempel sköldpaddor eller hästar, kan vi välja hur vi ska agera – behöver inte bara gå på instinkt eller upparbetade mönster. Med valfrihet kommer ansvar.
Att vara människa är att välja.

tisdag 26 mars 2013

Sol!

Jag är totalt solberoende.
Det finns någon sorts direktkoppling mellan det fina, gula solljuset och mitt må bra-centra i hjärnan. Några strålar bara, så har jag ett leende på läpparna.

Avsaknad av sol är lika med betydligt sämre humör.
Då får jag peppa mig själv och kanske muta mig.
Med en kaka eller två.
Annars finns risk för att jag blir sur och tråkig.

Men sol...
Finns det något bättre?
Att sitta mot en husvägg i mars och låta solen värma fram fräknar på näsan?
Eller köra bil i vårsolens sken på väg till påskfirande?
En solig sommardag med bad – aaaahhh!
Eller en vindstilla höstdag då solen får träden att brinna.
Pulkaåkning då snön glittrar som diamanter och himlen är så blå att det gör ont i själen.

JAG ÄLSKAR SOL!
Det är en av anledningarna att jag gör slag i saken och flyttar till Sveriges solsäkraste område: Gotland. Ja, det finns väl ytterligare en och annan anledning, som att det är en magisk ö, att kulturhistoria genomsyrar allt, att all mat och dryck smakar bättre där, att det är otroligt vackert och att själen landar inuti när man är där.

Men solen är också viktig.
För mitt liv blir så mycket lättare att leva när solen lyser.
Kanske går min kropps energi på solceller?

söndag 24 mars 2013

Tvärstopp

Förr i världen hade jag en oerhörd stamina.
Jag kunde kämpa hur länge som helst när jag ville något.
Oavsett hur mycket det sved, så klättrade jag på, med blödande fingrar och skrubbade knän, på ren envishet.

Det var då det.
Nu är det andra tider.

Så fort det känns avigt börjar magen protestera.
Sedan stänger vänstra hjärnhalvan av en funktion i taget.
Ordcentrat i talspråk. Förmågan att hitta. Närminnet. Känslan av sammanhang, stringens.

Och sedan blir det tvärstopp.
Japp.
Optimisten i mig tänker "men bara liiiite" och försöker.
Nix. Tvärstopp. Går inte ens en centimeter till.

Vafan.
Jag som har kunnat köra över mig själv och mina behov efter önskemål. Hoppat över mat och sömn, bitit ihop, samlat mig, bitit mig i tungan och ruskat av mig.
Det var ju praktiskt att kunna det!
Varför försvann det?

Ja ja ja.
Jag vet.
Det var dags för ett annat tänk, jag måste behandla mig själv som jag behandlar andra, det var dags att sluta utnyttja min överskottsenergi. Tjata tjata. Jag vet allt det där. Det är bara det att ibland tycker jag att det är tradigt.

Och faktum är att det känns som att vara besatt av en ond ande.
Att stå där i hallen, försöka klä på sig för att man VILL orka gå ut och göra den där grejen, och så KAN man inte. För någon Hitler-varelse i hjärnan bara stänger av alla funktioner så att det blir tvärstopp.

Jag är inte förtjust.
Vem fasen gav honom mandat att bestämma?
Är det min utbrändhets konkursförvaltare? Han håller hårt i energi-plånboken och säger bestämt nej till alla onödiga utgifter, oavsett hur mycket VILL det finns bakom. Och VILL-et hoppar och studsar och lägger sig ner på golvet i hallen och skriker och sparkar, men Hitler-energi-konkursförvaltaren bara skakar på huvudet, pekar på soffan och stänger av resurserna?

Jag vet inte. Jag vet bara att när det numera känns fel, då går det inte.
Tvärstopp.

fredag 22 mars 2013

När är det nog?

"Idag ska jag ta en promenad", tänkte jag. "Jag tar 3 km-rundan." Så tänkte jag lite. "Fast det är egentligen för lite. Jag får köra lite magisar och annan styrka när jag kommer hem."
Det är så typiskt mig.

Att aldrig tycka att det är bra nog.
Jag minns att jag var ute och gick rundan en annan dag, när en äldre dam kom ut ur ett hus och började prata. "Jag ser dig gå här varje dag, du är så duktig."
Duktig? Jag går ju bara en gång om dagen, tänkte jag. Det borde vara två. Eller så skulle jag åtminstone jogga.

Jag undrar, jag.
Varför är det aldrig nog?
Är det ett personlighetsdrag, som hör ihop med viljan att förbättra och förändra?

Många gånger har jag fått kommentaren:
"Men nu är du väl nöjd?"
Tänk, jag har aldrig förstått att de måste ha uppfattat mig som ständigt missnöjd! Jag hade fullt upp med att förstå frågan. Vad då nöjd? Jag är nästan alltid "under-omständigheterna-nöjd", det vill säga: Det blev bra med de förutsättningar som fanns. Men nöjd utan förbehåll?

Det tror jag aldrig att jag har känt.
Jag har alltid vetat att OM jag hade tagit i mer och OM jag hade övat/samordnat/kollat/jobbat mer, så hade det kunnat bli bättre på ett antal punkter.

Och då kan jag ju inte vara helnöjd.
Nöjd för stunden, med nya lärdomar för hur jag ska göra bättre nästa gång, det klarar jag.

Men... Blir det aldrig nog?
Måste jag verkligen alltid tänka förbättring, utveckling och kämpa mer? Kan det få finnas en nivå, som på något sätt är optimal? När jag når dit, blir jag nöjd?
Kommer det någonsin en dag, då jag kan säga:
"Det här blev verkligen bra!"
Och mena det.
Det vore helt fantastiskt.

onsdag 20 mars 2013

Va då bli frisk? Skojar du?

Jag möter ofta en väldig skepticism när jag säger:
Det flesta problem du har med din kropp går att fixa.
För mig är det ett understatement – jag skulle gärna säga "allt", men tycker det verkar förmätet.

När det gäller fysiska skador, smärta, problem med kroppen på något sätt, så är det dock min erfarenhet. Vill man, så kan man bli av med allehanda problem och svårigheter. Vissa saker är klurigare, somligt får man kanske bara lindring för (t ex då det gäller kroppsdelar som smärtar efter mindre lyckade operationer) men det allra mesta blir bra.

– Va då bra? Du menar att min ischias, som jag har haft i 15 år ska försvinna?
Ja.
– Men min hallux valgus då? Läkaren sa att jag måste operera.
Ja... Vi får väl se... :)
– Jag har haft ont i ryggen sedan jag var tonåring. Ingen vet vad det är.
Det ska vi nog reda ut.

Sambanden i kroppen är så logiska.
Har man bara lärt sig hur det hänger ihop, är det mesta solklart.
Och nej, läkare har inte lärt sig.
Jag har haft de underbara lärarna Zelka Celegin och Anna Kimming, som fick allt att klarna för mig. Så ge mig fem minuter, så ska jag se varför du har ont. Ge mig fem minuter till, så ska jag förklara det för dig.

Det är inte raketforskning!
Det handlar bara om att förstå rörelse, vinklar, belastning och muskler.

Jag älskar att ta emot nya kunder!
De blir så häpna över att jag ser deras problem och att jag inte tycker att de "sjåpar sig". Att jag tror att det går att fixa, att jag tror på deras förmåga att ta sig an uppgiften.
För det är inte jag som gör något.
Nej nej – jag bara tillhandahåller tekniker.
Lite massage, lite töjningar, lite energipunkter, lite mobilisering – jag trycker på knappar. Sedan sätter det verkliga jobbet igång.

Och nej, det finns inget som jag tror är hopplöst.
Onda knän, nackproblem, hälseneproblem, benhinneinflammationer, ryggsmärtor, frusna skuldror, knakande höfter, stela ben, roterade/tiltade bäcken – jag älskar dem. Allihop är välkomna, allt går att fixa.

Klart vi kan!
Våra kroppar är fantastiska.
Vi behöver bara lära oss hantera dem på rätt sätt.
Och få hjälp att rensa ut gammalt skräp, stelheter och blockeringar.
Givetvis också ha modet att släppa taget, släppa rädslor och ha tillit.

Men vi kan. Tillsammans.

måndag 18 mars 2013

Slit och släng

"Sprid ut granolan på en bakplåtspappersklädd plåt."
Stopp lite... Varför då? Det är en helt torr müsli! Varför ska jag lägga den på bakplåtspapper? Jag testar utan. Och tänk, det gick utmärkt. Visserligen fick jag diska plåten, men det tog exakt 2 minuter inklusive torkningen.

Jag tänker att det är en nutidsmarkering.
Man använder bakplåtspapper för att slippa diska.
Det kostar ju ändå så lite! Ett ark bakplåtspapper.
Och det är ju skönt att bara kunna lägga undan plåten efteråt.

Mm.
Å andra sidan kan man tänka att 5 miljoner hushåll som använder bakplåtspapper i onödan någon gång i månaden, blir ganska många ark... Och kanske några träd i slutänden. För vad? För att spara 2 minuters arbete?
Det är faktiskt helgalet.

Vi köper, sliter och slänger som aldrig förr.
Eller egentligen: Numera sliter vi inte ens.
Vi slänger ändå.

Vem lagar strumpor idag?
Jo, jag gör ju det, men jag tror att jag är rätt ensam.
Det är mest för att jag är så pipplig med kvalitet, så att när jag väl har hittat ett par bra strumpor, så vill jag inte skiljas från dem förrän det är absolut nödvändigt. Ett litet hål – det fixar man ju på några minuter. Jag lagar faktiskt barnens kläder, till och med ytterkläderna. Johodå. För jag tycker att det är slöseri att köpa nytt, bara för att en söm har spruckit.

På tippen är man tvungen att slå sönder saker.
Ingenting som är helt eller användbart får läggas i containrarna.
Nä, för då kommer det folk och hämtar dessa saker.
Och då blir det stökigt.
Därför slår vi sönder hela saker, så att inget finns att återanvända.

När ett äpple har en fläck, slängs hela äpplet.
Man sparar inte rester längre, utan slänger flera kilon mat varje år per hushåll.
Faktiskt slänger man råvaror som inte ens är tillagade!
Detta för att datumet har gått ut innan man hann tillreda dem.

I denna vansinneskonsumtion gör det mig så himla glad att samla grönsaksavfallet i en liten hink. Denna töms i komposten nere vid uthuset. Där tillverkas (utan någon insats från mitt håll) underbar matjord! KRAV-matjord, eftersom det bara är KRAV-avfall som hamnar där. Fantastiskt. När jag slänger ner äggskal, krossar jag dem och tänker "där fick jorden lite kalcium!". Om små pumpafrön slinker ner tänker jag "kanske växer någon pumpa upp sedan, eller så fick jorden en vitaminboost". Det är så härligt!

söndag 17 mars 2013

Märkliga händelser med Reiki

Jag har haft Reiki i händerna i snart 10 år.
En sak kan jag intyga: Reiki upphör aldrig att förvåna.

Från början fascinerades jag av hur varmt och soligt det kändes.
Sedan blev jag lycklig av de fysiska förbättringarna.
Min "obotliga" whiplash försvann, den diagnosticerade fibromyalgin lämnade, depressionen blev gradvis bättre för att sedan vara ett minne blott, min svåra vestibulit försvann, onda vänsterknät blev bra. Med mera.

Medan de fysiska krämporna försvann, upplevde jag häftiga andliga upplevelser.
Jag såg (vad jag uppfattar som) tidigare liv. Detaljer kring dessa som jag inte visste, men som gick att bekräfta med lite research. Insikt i att saker och ting är betydligt mer komplicerade – och spännande – än jag någonsin hade trott. Möten med människor som jag inte hann träffa så mycket när de levde. Möten med andra människor, som förklarade saker om världen och min livsresa.
Sammanhang.

Och mycket mer än så...

Jag trodde jag hade varit med om allt, när jag åkte till min Reiki Master-kurs. Som vanligt fick jag tillfälle att skratta åt mig själv... :)
Under en av initieringarna gick lampan ute på trappen. När jag gjorde mina första initieringar (på tre andra personer), smällde en säkring. Och efteråt har det hänt grejer!
Först var det omöjligt att äta kött, fastän jag var vrålhungrig hela tiden. Sedan blev jag sjukt trött, var tvungen att sova flera timmar extra varje eftermiddag. Massor med drömmar nattetid, men sover plötsligt hela nätter (vilket jag inte har gjort på mååånga år).
Och så har jag förfärlig smärta på konstiga ställen – en dag i taget. En dag hade jag akut inflammation i vänster höft. Kunde knappt gå. Dagen därpå var det onda helt borta, men höger höft smärtade i stället. Korsbenet dagen därpå, höger axel sedan, atlaskotan i nacken precis efter. Förfärliga smärtor, men väldigt övergående.

Och så igår kväll, när jag skulle gå och lägga mig.
En mycket märklig upplevelse...
Maken hade gått och lagt sig. Jag stod och borstade tänderna i badrummet bredvid sovrummet. Under dagen som hade gått, hade jag misströstat och varit ganska hopplöst inaktiv, hade lite förlorat tron på min själv och livet. Nu var jag trött, men mindre missmodig. Jag stod och hängde över handfatet, blundade och halvsov. PANG! Ett jätteskarpt ljud precis vid mitt vänstra öra! Som en riktigt stark och djup handklapp, sådär mitt i handflatan som gör riktigt ont i örat. Jag tittade direkt till vänster, för jag var övertygad om att det var min mans skämtlynne som hade slagit till. Dessutom kände jag att någon stod där, väldigt nära mig.
Det var ingen där.
– OH! skrek jag och hoppade bak en meter. Tandborstlödder över halva golvet, puls på 220.
– Vad fan var det, sa maken som kom gåendes ut ur sovrummet.
– Jag vet inte, men det var precis här, sa jag.
– Måste ju ha varit en glödlampa som gick, sa maken.
Inga glödlampor var trasiga. Ingenting hade trillat, inget hade gått sönder. Hur vi än letade, hittade vi ingen förklaring till det starka ljudet.

Men jag visste...
Jag visste att jag just hade fått en tillrättavisning.
KLAPP!
"Ryck upp dig!
Sätt fart – så här kan du inte deppa.
Hepp hepp! Passa dig, nästa gång tar vi i med hårdhandskarna."

Vem det var som åstadkom ljudet?
Ja, inte var det någon i denna världen i alla fall... :)

lördag 16 mars 2013

Lit de parade

Det är ju hur märkligt som helst!
Prinsessan Lilians lik ligger upplagt för allmän beskådan.
Folk som aldrig har känt henne eller ens träffat henne, går in och tittar på den döda kroppen, skriver eventuellt en hälsning i en bok och går ut igen. Och så säger de: Hon var fin och trevlig, prinsessan.

Bara tanken på att någon ska behöva ta ut inälvorna ur en död kropp, puffa upp med trassel (eller vad man fyller kroppen med), hälla i vätskor i blodådrorna och dutta på smink på ett lik, tycker jag är förfärlig. Äckligt! Det är vansinnigt omiljövänligt också. Att folk sedan går för att glo på liket, är faktiskt lika osmakligt för mig.

Förr fanns det ju en anledning:
Man ville se att personen i fråga verkligen var död.
Att inte det var som Mark Twain sa:
"Ryktet om min död är betydligt överdrivet."

Idag känns det som om det finns andra sätt.

Själv skulle jag tycka att det var hemskt att upplåta min kropp till något sådant. Har folk inte bemödat sig att hälsa på när jag levde, behöver de inte komma när jag är död.
Men vänta lite...
Det vore ju jättetrevligt att ha den där lit de paraden när man lever!
Ligga där, rosig och välsminkad, i en bekväm kista (eller kanske säng, mindre makabert).
Och så kan folk komma på parad och säga snälla saker till mig.
Skriva vänligheter i en bok och lägga blommor på mina ben.
Då kunde jag ju få höra och läsa allt!
Och slå upp ögonen och vänt säga "tack så mycket".

Det ska jag ordna.
När jag börjar bli lite knackig på ålderns höst, sprida ut ryktet att jag är död och att en lit de parade ska anordnas. (Ja ja, lite ovanligt att en helt vanlig människa har det, men man kan väl kalla det något annat. Kanske likvaka.) Så kan folk komma på besök när man kan delta själv.
Och så överraskar man genom att slå upp sina blå och säga "oh, vad ni är snälla". Eller sätta sig upp och utbringa ett fyrfaldigt leve för att vi lever.

Så har man klarat av det innan man dör, så att man får dö ifred.

Pallar inte...

Det här med att göra sin del, att ta gemensamt ansvar för saker, är tydligen något som man måste lära in. Det har jag förstått nu när jag har barn.

– Tvätta av handfaten efter dig.
– Vadå?
– Du var så smutsig att det blev bruna fläckar när du tvättade händerna.
– Ah men... Palla. *jättesuck*

Det kan man väl ha lite förståelse för när det handlar om en 11-åring, men vuxna? Jag tar exemplet "byta toarulle på offentliga toaletter", ett ämne som jag har studerat i åratal. Folk gör inte det.
Om toarullen i hållaren tar slut, tar man fram en ny och öppnar den, men ställer den på golvet/på handfatet/på toastolen. Det förstår inte jag.

Ifall det vore så att man tycker att det är hemskt opraktiskt med hållare, så förstår jag att man tar chansen och gör annorlunda när tillfälle ges. Jag har dock frågat runt lite, och det visar sig att nästan alla tycker att det är lite bra när toarullen sitter i hållaren. För om den står på handfatet, blir den nästan alltid blöt och saggig. Och det är svårt att nå den bak på toastolen (om man sitter). På golvet är det ju lite äckligt, då är ju pappret kontaminerat av baciller när man använder det.

Nästan alla tycker att hållaren är en bra uppfinning.
Nästan ingen sätter i den nya rullen.
Varför?

Det tar mig exakt 10 sekunder att byta och slänga den gamla rullen i soporna. Någon som är mindre rutinerad eller lite fumligare kanske behöver 20 sekunder. Ofta går det att göra när man ändå sitter där. Och kissar längre än 20 sekunder, det gör i alla fall jag.
Så det kan inte vara att man inte hinner.
Är det för att man tycker att det är städerskans jobb?
Städerskan, som kommer om två dagar, efter omkring 20 kisspauser?
Så då är det bättre att ha det obekvämt/saggigt/bacilligt i två dagar, än att lägga 20 sekunder på att sätta i den i hållaren?

Jag förstår inte.
Och jag tycker nog att det är lite illa. För i förlängningen har det betydelse. Det betyder att vi inte kan tänka oss att bidra till det gemensamma, att vi inte vill ta ansvar för något som inte är bara vårt eget. Och det blir det väldigt märkligt samhälle...

fredag 15 mars 2013

När kreativ, nyfiken och driven är ivägen

Kreativ, nyfiken och driven.
Tre av mina egenskaper som jag alltid har varit stolt över.
Att jag har idéer och hittar olika lösningar, att jag vill lära mig nytt och är öppen för det mesta, att jag har ett stort mått energi och kraft att göra det jag föresätter mig.
Känns bra!
För det mesta.

Det finns nämligen en aspekt av det här som inte lirar riktigt.
Det var det där med flow, följa hjärtats röst och gudomlig intervention.

När man ska få hjälp att hitta rätt i livet, så sker det med små medel.
Inga blinkande ljus och megafoner.
Stillsamma tecken, små signaler. Man måste lyssna noga.

Är man då en lugn, stillsam och tålmodig person, går det lätt.
Men för en otålig "doer" blir det klurigt.
Jag hinner tänka många tankar...
"När kommer det där jag behöver? Kanske måste jag göra något mer för att det ska kunna komma? Eller så kanske jag ska kasta ut lite krokar parallellt, för att liksom... säkra upp? Nej, nu måste jag ha missat det. Då kanske det dröjer jättelänge innan nästa chans! Jag måste nog hitta på något själv så länge. Eller vänta lite till. Men tänka om jag missar det igen? Borde jag kanske ta tag i detta själv?"
Och så gör jag grejer bara "för säkerhets skull".

Jag kan tänka mig mina änglar, hur de kämpar däruppe.
Först lyssnar de. Vad vill hon ha?
När det är klargjort, börjar de dra i trådarna.
Kanske är det många saker som behöver hända för att bana väg.
Någon måste kanske gå i pension, en annan människa få en insikt, en tredje ska tänka om, en fjärde ska vilja flytta... Änglarna jobbar på. De fixar och donar, planterar idéer och öppnar nya dörrar. Sedan väntar de på att folk ska välja att gå igenom dem.
När saker och ting börjar linjera, när allt börjar likna en väg, då tittar de ner på mig igen.

Men vad ser de?
En förvirrad kvinna som håller på med tre nya grejer.
Eller som har gjort saker under tiden, som har satt mig i en ny sits.
Deras planering fungerar inte längre!
Kaos! Och så får de försöka fixa, lappa och laga, ändra och dona. Allt för att jag inte kan vänta. För att jag inte kan sitta på röven och tålmodigt ha tillit.

Haha! Att vara ängel till mig kan inte vara lätt!
Inte ett jobb jag skulle vilja ha. :)

torsdag 14 mars 2013

Yttrandefrihet

Det är en vacker sak: Yttrandefrihet.
Kort och enkelt betyder det att man får uttrycka sin åsikt.
Det är en rättighet vi har i bland annat det här landet.

Jag måste dock ställa frågan:
Kommer inte den rättigheten med några som helst skyldigheter?

I min värld är varje rättighet förknippad med skyldigheter.
Du har rätt att rösta.
Din skyldighet är att bilda dig en uppfattning och pallra dig till valurnan.
Du har rätt att gå i skog och mark.
Din skyldighet är att inte förstöra för djuren eller markägaren.
Du har rätt att tro på vilken religion som helst.
Din skyldighet är att ge andra utrymme för sin religion samt ta andlig ställning.

Rättigheten att yttra sig borde också vara förknippad med någon skyldighet.
Kanske har vi en skyldighet att tänka efter före.
Kanske också fundera på om vi ALLTID ska säga vad vi tänker.
Och definitivt: Yttra oss utan att skada andra eller inskränka deras utrymme.

Det borde gälla överallt: I tidningar, på TV, på hemsidor, i sociala medier och IRL. En rättighet som gäller alla får inte gå ut över andra! Om man säger eller skriver saker för att såra, har man missbrukat sin yttrandefrihet i min bok. För yttrandefrihet betyder inte "frihet att kräkas ut vad som helst till vem som helst". Man måste faktiskt sålla, sortera, formulera och kommunicera. Kommunicera som i "utbyte", det vill säga att det går åt två håll.

Näthat, nätmobbning.
Skvaller, förtal, ryktesspridning.
Lunchrumsgnäll, korridorsrykten, vuxenmobbning.
Glåpord, barnmobbning, illvilligt toaklotter.

Hur kan vi acceptera detta?
Hur kan vi låta människor gömma sig bakom en så fin sak som yttrandefriheten?
För även om vi KAN säga vad vi tycker, så innebär inte det att vi alltid SKA.

Vi får det samhälle vi bygger.
Och jag för min del, tycker att acceptans och empati är viktiga byggstenar.
Men det kanske bara är jag...

onsdag 13 mars 2013

Det var bättre förr

Som en tjurig gubbe säger jag det: Det var bättre förr.
Efter moget övervägande har jag kommit fram till att det är sant.

Jag har nu nått den ålder då man (snart) har halva livet bakom sig.
Därför har jag lite att jämföra med.
Och väldigt mycket, om inte allt, känns som om det var bättre förut.

Kvinnliga frigörelsen är en av dessa saker.
Vad hände?
På 60-talet brände våra mammor sina BH-ar.
Idag sätter vi på våra nioåringar bygel-BH.
Vi växte upp i tron att tjejer givetvis kan göra lika mycket som killar.
Idag konstaterar vi att vi inte har lika lön för lika arbete, att traditionellt "kvinnliga" yrken har lägre lön generellt, att 2/3-delar av allt arbete i världen utförs av kvinnor som samtidigt äger 1% av jordens förmögenheter.

Jämställdhet oavsett hudfärg är en annan.
På 70-talet satt vi i ringen och tog varann i hand, alldeles oavsett färg.
Röd och gul och vit och svart gjorde detsamma, på riktigt.
En av mina bästa vänner hette Katalin, en annan Penilla och den mest exotiska av dem två var definitivt Penilla, som hade en mamma som inte förvärvsarbetade. Hälften av mina idoler var färgade och jag önskade mig i åratal afroflätor, som var det finaste jag kunde tänka mig. När jag började träffa killar, hade en övervägande del namn från andra kulturer, vilket jag tyckte var kanon – jädrar, vilka goda familjemiddagar man fick!
Vi protesterade mot Apartheid i Sydafrika, vi trodde att rasismen i USA bara förekom bland efterblivna bonnläppar i södern, vi såg fram emot en öppen värld där kulturer och erfarenheter blandades.
Idag vet vi att svenska medborgare förföljs på grund av sin hud- och hårfärg eller sina namn. Vi vet att den största delen av dem som står utanför arbetsmarknaden gör det på grund av att de kommer från andra länder. Idag kan vi höra rasistiska kommentarer på fikarasten på helt vanliga arbetsplatser, från helt vanliga Svenssons.

Familjelivet är ytterligare en.
Jag växte upp i ett samhälle där föräldrar umgicks med sina barn.
På kvällen efter skolan åt vi mat tillsammans. Vi umgicks åtminstone någon timme varje dag, utan TV. Och om vi såg på TV var det nyheter, natur- och samhällsprogram, som hjälpte våra föräldrar att förklara världen för oss. På lördagen åkte vi och köpte fisk i hamnen, som vi sedan tillredde tillsammans. Sedan gick vi på svampplockning på eftermiddagen, för att på söndagen ta en cykeltur med hela familjen i tre timmar.
Idag värmer barn Gorbys efter skolan och sitter framför en dator tills det är dags att sova. På helgen fixar föräldrarna med sitt (varpå barnen får spela dator) eller kör barnen till aktiviteter, där barnen får umgås med andra barns föräldrar.

Min upplevelse är att vi var mer nyfikna på varandra förr, att vi ville lära oss mer, att vi satte en ära i att vara öppna och mottagliga, att vi strävade efter analys och resonemang, att vi var entusiastiska över utveckling.

Vad hände?

tisdag 12 mars 2013

Slut i rutan

När man är utbränd, vidbränd, trött eller bara har låg energi, känner man hur saker och ting tär på krafterna. Det känns mycket tydligt, för när energin är slut så faller man i koma.
Det är precis som om någon drog ur sladden.
Ingen energi, ingen aktivitet.
Slut i rutan blir det.

Skillnaden mot friska människor, är att de vidbrända inte har några reserver. När dagens energiintag har gått åt, så finns det inget att hämta i skåpet. Man kan jämföra med en människa som har överutnyttjat sin ekonomi. Han som har använt mer pengar än han har, har levt på kredit så länge att han gick i konkurs. Därefter beviljas inga krediter – han får leva ur hand i mun.

Så är det för den som har överutnyttjat sin energi också.
Man har en påse med energi för varje dag, och när den är slut så är det slut.
Då går det inte att "bita ihop" eller "kämpa på": Det är slut.

Man har ingen energireserv.

Samma sak kan gälla tankar och ord.
Ett visst antal tankar per dag, ett visst antal ord.
Har man otur, så tar de slut redan vid lunch.
Ett tecken på att de är på väg att tryta, är att händiga ord som "nyckel" och "kuvert" försvinner och man får göra hitte-på-ord av de begrepp man har kvar: "Låsgrunka" och "pappers-vik-påse". Strax därefter tar orden akut slut. Då får man nöja sig med att lulla runt med en tom skalle och ljuda "öööh" och "naaaa". I bästa fall kan man peka och grymta.

Hur man fyller på?
Inga klurigheter: Äta, sova, vila, andas, motionera, gå i naturen.

Och även om både den trötte och de omkring kan tycka att det är hur tråkigt som helst, så finns det inga genvägar. Tröttheten visar ingen som helst hänsyn. När den slår till, så tar allt slut. Koma, medvetslöshet – man är helt borta. Icke kontaktbar, omöjlig att väcka, och när man vaknar är man desorienterad, lite ledsen och rädd. Det är en helt annan sak än att "somna på soffan" lite mysigt...

Det är bara att gilla läget.
Acceptera det som det är just nu.
"Just nu behöver jag äta", säger jag.
"Just nu måste jag sova".
Rakt på sak. Ingen prutmån. Det är bara så det är.
Det är bara att omfamna det.
Slut i rutan. Det är okej.

måndag 11 mars 2013

Jobbannonser och arbetsliv

Jag söker jobb.
Det är något som jag alltid har tyckt om tidigare.
Jag har utmanats av annonserna, gillat att gräva i formuleringarna, gått igång på att skriva mitt brev och njutit av väntan.

Inte längre.

Jag läser platsannonserna.
Det är så många ord...
Mycket verkar så stressigt, så kämpigt, så förvirrat och så inklämt.
Var är arbetsglädjen? Varför nämner ingen "nära till skratt" som en viktig egenskap?
Vissa ord tröttnar man på redan efter fyra annonser:
Flexibel, dokumenterad erfarenhet, driven, resultatinriktad.
Ha!

Flexibel – vad säger det? Att man lätt ändrar sig?
Själv är jag flexibel med vägarna, men sällan vad gäller målet.
Jag vill att det ska bli bra. Punkt. Sedan kan det bli så på olika sätt.
Där kan jag vara flexibel.
Men inte alltid.

Dokumenterad erfarenhet – jovisst.
Men hur ska dokumentationen se ut?
Räcker det med ett intyg från arbetsgivaren?
Eller kan jag knåpa ihop ett själv?

Driven.
Det skriver de.
Mm... Nu råkar ju jag ha erfarenhet av att vara driven.
Väldigt driven.
Och det är inte alltid så himla uppskattat... "Du får ju alla oss andra att se dåliga ut." (Verklig kommentar från kollega.) Mitt tips: Skriv inte det ordet om du inte vill ha det. På riktigt.

Resultatinriktad.
Nu kanske jag är dum, men... vad är man annars?
Socialt orienterad? Eller bara intresserad av att flumma runt?
Jag förstår inte. Klart att man jobbar för att få resultat. Eller?

Det känns som om det är floskler och plattityder uppstaplade på varandra. Och listorna för vad man ska kunna! De kan vara sida upp och sida ner – för ett halvtidsjobb med dåligt betalt. Jag vet inte om man ska betrakta dem som önskelistor eller som kravlistor.

Ibland blir jag lite full i skratt.
Kanske skulle man strunta helt i den där annonsen.
Bara skicka ett brev där man skriver:
"Jag vill gärna göra jobbet ni beskriver. Eftersom jag har högt arbetstempo och gillar planering, förutsätter jag att jag inte behöver stressa och "hålla många bollar i luften", utan kan göra mina arbetsuppgifter på ett strukturerat sätt med fullgott resultat. Jag genomför det jag förutsätter mig, men är inte intresserad av att göra karriär eller springa fortast. Däremot kräver jag att få ha roligt på jobbet! Gillar jag jobbet och vi trivs med varandra, så kommer jag antagligen stanna tills ni får sopa ut mig."

Undrar om det skulle generera jobb eller avskräcka totalt... :)

söndag 10 mars 2013

Kommentera andras kroppar

"Men, vad hon har blivit rund!"
"Han skulle se mycket bättre ut i en annorlunda frisyr."
"Har du sett, hon rakar sig inte under armarna!"

Helt vardagliga kommentarer, eller hur?
Jag funderar lite över själva grundidén:
Varför tror vi att det är godkänt att ha åsikter om någon annans kropp? Eller över huvud taget granska den?

Att vi ser dem vi möter, är givet.
Men att vi granskar dem mer eller mindre kritiskt – vad är det?

Inte är det kärlek, i alla fall.

Och kom inte med det där: Jamen, jag vill ju bara väl.
För det är inte sant.
Om vi ville väl, skulle vi säga och tänka:
"Vad hon ser lycklig och välmående ut!"
"Han är så fin i den jackan."
"Jag önskar att jag också skulle våga gå orakad!"

Hur kan det komma sig att vi tycker att det är godkänt att kommentera andras kroppar? För i kommentarerna ligger faktiskt någon form av fördömande.

Jag satt en gång och diskuterade behåring med två muslimska män. De "tyckte så synd" om sina fruar, som i vårsolen "var tvungna" att vaxa av all behåring från armar och ben och ansikte. Jag tyckte väl att det får man välja själv. "Jamen, de har ju SVART hår" sa männen. Och? Blir de väldigt varma i solen, undrade jag. "Nej men det är ju inte så roligt att ha tjockt svart hår när man är kvinna", menade de. Varför? Jag har hår på hela armarna, sa jag. "Men ditt är ju inte tjockt. Jag tycker inte att det gör något", sa den ena mannen. Jag bara glodde på honom. Som om jag bryr mig om vad du – eller någon annan tycker – om mitt hår? Om man tror på Gud, och tror att denne Gud är allsmäktig, då tycker jag faktiskt inte att man ska kritisera hens skapelse. Jag är skapad med dessa hår, och det betyder att jag är perfekt med dem, menade jag.
Då blev det väldigt tyst.

Jag förstår inte.
Ibland kan jag hoppa till för att någon ser ovanligt speciell ut. Kanske bara har ett öga eller har ett mycket ovanligt utseende. Då är det som om ögonen liksom måste titta lite extra för att förstå, även om jag försöker hejda mig. Men det är inte för att jag vill kritisera! Det är för att jag inte begriper.

Givetvis är alla perfekta.
Just nu, just i deras liv, ser de ut så här.
Det är perfekt.

Den som är tjock behöver vara det för att skydda sig mot sin inre smärta, eller ankra sig vid den här världen, eller för att hen har fullt upp med andra bekymmer. Den som har håret på ända har antagligen annat att tänka på, kanske en sjuk familjemedlem eller har fokus på sitt jobb. Hon som är orakad har väl valt att vara naturlig. So what?
Det intressanta är väl att möta människan bakom den där ytan?
Att prata och interagera med denne, att lära känna, att lyssna.
Fastnar vi på ytan missar vi allt det andra!

Har vi inget annat att prata om, så kanske vi ska vara tysta.

fredag 8 mars 2013

Förtryck!

Jag läser en bok om en hjärnforskare som vid 37-års ålder fick en massiv stroke. Hela hennes vänstra hjärnhalva slogs ut – och hennes värld förändrades. Hon beskriver hur annorlunda förnimmelserna av världen blev, och berättar hur hennes självbild förändrades. Allt ur ett oerhört vetenskapligt perspektiv, med skisser på hjärnan och de olika funktionerna.

Oerhört spännande.

Många insikter har jag fått av denna bok. Den första är att hjärnhalvorna verkligen rent fysiskt symboliserar den ständiga striden mellan ego och gudomlighet, yin och yang.

Vänster hjärnhalva, som styr höger kroppssida:
Kritiskt granskande, kunskap, tal, läsförmåga, jämförande, tävlande, det visuella, stringens i tankar och resonemang, aktivitet, sortering, klassificering.
Ego.
Yang.

Höger hjärnhalva, som styr vänster kroppssida:
Helhet, gemenskap, kärlek, naivitet, vetskap, intuition, det kinestetiska, kreativitet, känslan av att vara ett, lycka, andlighet, sammansmältning.
Gudomlighet.
Yin.

Min andra insikt är att vi lever i ett samhälle som helt har gått upp i Yang-dyrkan! Den vänstra hjärnhalvan dominerar den högra så till den milda grad, att de som anses "framgångsrika" individer är de som nästan inte har någon koppling kvar till sin högra hjärnhalva. I skolan stimulerar vi i första hand vänster hjärnhalva. I arbetslivet är det oavkortat vänster som gäller. I politiken skrattar man åt argument som kommer ur höger hjärnhalva – nej, vänster måste det vara!

Det är ett förtryck!

Min absoluta övertygelse är att det måste råda balans mellan dessa båda för att vi ska vara lyckliga och dessutom nå vår fulla kapacitet som människor. Hade vi bara behövt det ena eller det andra, så hade vi bara haft den hjärnhalvan – eller den funktionssfären.

Det stora problemet är att den vänstra hjärnhalvan tävlar, jämför och kritiserar.
Den högra älskar och accepterar.
Gissa vilken som vinner?

Jag tänker därför att det måste vara vår mission i livet att lyfta fram den högra hjärnhalvans lite tystare kapacitet. Vi bör stimulera yin-värdena med alla medel – kanske till och med försöka använda vänster kroppshalva mer! Varför inte skriva eller äta med vänster hand? Fascinerad inser jag att jag själv har valt att använda endast vänster hand när jag skriver anteckningar under Reiki-sessioner. Det har känts naturligt. Så klart! För det är budskap från höger hjärnhalva!

Plötsligt förstår jag också varför alla dessa män blir så arga när man pratar om gudomlighet, enhet, kärlek – ja, alla de högra hjärnhalvans värden. De känner sig hotade, eftersom detta är traditionellt "kvinnliga" värden. Någonstans inne i reptilhjärnan känner de kanske på sig att de kommer till korta ifall livet inte längre är en tävling för vänster hjärnhalva, utan att det i stället handlar om balans och gemenskap. Svårt. Klart att de blir stressade. Och försöker komma med vänsterhjärnhalveargument och -resonemang. Oerhört stressande blir de när jag (eller någon annan) inte svarar på dessa resonemang, utan bara "känner" annorlunda! Stress triggar aggressivitet, så därav den ilskna tonen.

Hur som helst, så här på kvinnodagen:
Vi måste alla – hela mänskligheten, inte bara kvinnorna – inse att vi är komplexa varelser med betydligt mer kapacitet än vi tror. Om vi kan lära oss att använda höger hjärnhalva i större utsträckning, kommer vi att åstadkomma mer varaktiga och intelligenta lösningar, men vad mer är: Vi kommer att vara lyckligare. Och därmed friskare.

Läs boken: Min stroke.

onsdag 6 mars 2013

Tomma ögon

Har du sett dem?
De tomma ögonen. Ögonen där det liksom inte är någon hemma, där man inte når fram. Man kan titta rakt in i dem, men ser ändå inte vem som är därinne. Det är till och med så att det känns oklart OM det finns någon där.

Och det är inte samma sak som när man sa: "Ljuset är tänt men det är ingen hemma." Då handlade det om ett skämt, att personen i fråga var lite väck, inte hade alla hästar hemma. Det jag pratar om nu är något annat.

Jag ser det hos många barn.
De är inte där.
Inte för att de dagdrömmer eller tänker på annat. Nej, de är där. Tror jag. Men de gömmer sig.

De gömmer sig bakom en tjock ridå.
Jag kan ana mig till ilska, rädsla och någon form av avsky.
Och apati, hopplöshet, uppgivenhet.

Det är så hemskt.
Sorgligt och synd om.
Men också läskigt.
Vad blir det av de här människorna?

De tomma ögonen finns också hos vuxna. Då ofta bakom antingen en trevlig fasad och ett inövat beteende – eller arrogans.

Hur kan det bli så?
Vad i all sin dar har hänt för att man ska se ut så?
Som om det inte finns någon själ.
Eller som om den är låååångt därinne, onåbar.

Ska det vara så?

tisdag 5 mars 2013

The western woman – en gräsrotsrevolution

Inget ont som inte har något gott med sig.
Det tror jag mycket på.

Härom dagen funderade jag på det här med kvinnoförtryck.
Det något hopplösa i att försöka göra sig gällande som kvinna kan göra mig ilsken. Tänk, alla dessa fantastiska kvinnor jag träffar! De har stora kunskaper, många erfarenheter, är eftertänksamma, känsliga, spontana, glada, modiga, inspirerande och fritänkande. Samtliga med känslan av att deras åsikter inte räknas lika mycket som männens, att de inte kan göra sig hörda, att de är "fel". Jag förstår precis vad de menar. Det känns ibland som att vara en fisk i en häcklöpningstävling. Nej, jag har inte förmågan att springa fort och hoppa över höga häckar – men jag kan annat! Om tävlingen handlar om att springa och hoppa, så är jag rökt från början. Det skulle se annorlunda ut om det handlade om att hålla andan under vatten... När loppet är riggat på det sätt som det är, känns det som om det inte går att vinna.

Jag träffar många kvinnor. För det är nästan bara kvinnor som går på de kurser jag går på, som vågar lära sig meditation och reiki, som tränar yoga, som går på hälsoevenemang och som tittar inåt, in i världen inuti.

För mig känns det som om kvinnor i allmänhet har kommit längre i utvecklingen än män i allmänhet. (Provocerande, eller hur? Men det är min upplevelse.) Det handlar inte bara om vänster hjärnhalva, utan både höger och vänster. Vi vågar spränga gränser, vara "obekväma", uppleva saker som inte går att mäta. Och det är viktigt! Det behövs om den här världen ska överleva.

"The world will be saved by the western woman."
Dalai Lama

Det tror jag på.
Är det några som kan, så är det vi.
Vi har både kunskap, färdigheter och medmänsklighet.
Och medel att göra det.

Plötsligt insåg jag: Det är kanske lite tack vare förtrycket.
Om vi hade varit accepterade i helhet i det officiella samhället, så hade vi aldrig letat vidare. När våra kvaliteter och intressen ignoreras, är det ingen idé att vara med. Eftersom vi inte får plats, skapar vi ett eget universum, utforskar nya områden och öppnar nya dörrar.

Kanske hade det inte hänt annars.
Om inte verkligheten hade skavt, hade vi inte sökt andra vägar.
Nu gäller det bara att vi börjar ändra på saker.

Jag tror vi kommer att börja ändra på våra egna liv. Jobba mindre, tänka mer på livsvärde, uppfostra våra barn med sunda värderingar och empati, bry oss om maten vi äter, vårda känslorna och andligheten. Jag vet flera som har börjat... Stillsamt, nästan obemärkt, kommer fler och fler att ställa sig utanför tillväxthysterin och de snabba besluten, tills nästan halva befolkningen inte längre deltar. En gräsrotsrevolution. Lite i smyg.
Och plötsligt har världen vänt.

måndag 4 mars 2013

Sjuka ungdomar

Vi har en lavinartat ökande ohälsa bland ungdomarna i västvärlden. När detta diskuteras, hör jag två angreppssätt: Antingen anser folk att ungdomarna är klemiga, eller också suckar man resignerat. Ibland hör jag också påförande av skuld, det vill säga "de får väl skylla sig själva när de lever så osunt".

Jag vet inte vilket som är mest enfaldigt.

Ungdomar idag utsätts för så mycket mer än vad till exempel min generation gjorde. De äter sämre mat (för att tidigare generationer har förstört grödorna på olika sätt), de är uppväxta med miljögifter (fick dem redan med modersmjölken och har sedan fått i sig blandat skräp i hela sitt liv) och de upplever stress varje dag (på grund av ökad exponering via internet, fler människor, ökat buller osv).
Givetvis måste det ge hälsoresultat!

Med ett epigenetiskt synsätt, får vi ytterligare förklaringar. Forskare säger idag att det våra mor- och farföräldrar åt, påverkar oss idag. Ser vi på ungdomar och barn, så har vi nu första generationen av mer eller mindre ohälsosamt leverne två generationer tillbaka. Både vad gäller kostvanor, motionsvanor, sömnvanor, arbetsvanor, tankemönster och livssituation. Det är ett tungt arv att bära!

Och visst har de bitvis dåliga levnadsvanor!
Det är givetvis inte bra att dricka flera liter läsk i veckan, äta nudlar och surfa på internet (eller plugga) halva nätterna. Det förstår vi alla, även ungdomarna. Skulden ligger dock inte på dem, utan på oss: Deras föräldrar. Det är vårt jobb att lära dem att avstå från det som skapar sjukdom och välja det som skapar hälsa.

För mig är det här med ungdomshälsa en prioriterad fråga.
Många av dem förstår inte ens att de mår dåligt.
Än mindre varför.
Vi har liksom glömt att lära dem att överleva, att ta hand om sig själva!

Det måste det bli ändring på, och det kvickt.
Annars kommer det att ta en ände med förskräckelse.

söndag 3 mars 2013

Otålig

Det är svårt att vänta.
När man har satt upp målet, vill man ge sig av.
Så fort tanken är tänkt.

Då kommer den stora utmaningen:
Att inte springa iväg i förväg.

Om man sticker direkt, får man kämpa, för då har inte universum hunnit bana väg. Det är mycket möjligt att man når fram ändå, men det lär ta mer tid och krävas större energi.

Dessutom kanske man i sin förvirring kämpar som sjutton men styr lite snett, och så kommer man på villovägar. Ungefär som när man går uppför fjället och tittar i marken för att det är jobbigt, och så märker man att man har gått tokigt.

Jag, som är en oerhört otålig själ, har ett knep: Jag mediterar och Reikar. Då får jag sinnesfrid, då upplever jag tid som något ointressant, då känner jag att allt kommer att bli precis som det ska bli.

Då är det lättare att få tiden att gå.
För om man bara sitter rätt upp och ner, så är det lätt att man börjar stirra upp sig...

fredag 1 mars 2013

Varför får jag inte det jag vill?

"Jag har sänt ut mina önskningar i Universum under lång, lång tid och än har jag inte fått det jag vill ha! Vad gör jag för fel?"

För det första:
Det är ingen prestation.
Du GÖR inte.
Din insats i sammanhanget är en intention; en tanke, en känsla, ett tillstånd. Det måste du förstå om du ska kunna be och önska saker: Att det handlar om en ärlig intention. Det räcker med att du tydligt förklarar vad du vill/önskar och att det kommer ur och med en känsla, en emotion.

För det andra:
Det är kanske inte FEL.
Det kan vara lämpligt att sluta tänka i banor om rätt och fel över huvud taget. När det blir något som du inte har tänkt dig, så se det som att det blev annorlunda. Tänk om det är så att allting är precis rätt, och precis vad du behöver, men att du själv inte ser det just nu?

Det du behöver utrusta dig med är tillit och tålamod.
Tillit – tron på att allt blir precis som det ska.
Tålamod – mod att tåla dig och att tåla det som behöver komma din väg.

Ibland tar det tid.
Det kan vara för att massor med olika saker måste falla på plats innan din önskan kan slå in. Eller så måste du falla på plats innan din önskan kan slå in. Tid är dessutom helt irrelevant för universum. Tänk, hur kort tid ett år är för ett universum som varit igång i flera biljoner år! Ibland tror jag att vi är alldeles för intensiva och otåliga, och ger upp för tidigt. När presenten väl är paketerad och levererad, är vi inte kvar där längre.

Ibland är det du som måste släppa taget.
Du bär på rädslor som hindrar flödet, som hindrar dig från att ta emot och se vad det är som verkligen erbjuds dig. Då måste du göra jobbet att rensa ut, göra dig av med onödigt bagage, våga släppa taget om alla måsten. Först när du kan säga "jag släpper taget om allt som hindrar mig om att uppnå det jag önskar, jag släpper taget om allt jag inte längre behöver", först då kan du börja jobba.

"Jag önskar att jag får träffa en livspartner."
"Men först vill jag gå ner lite i vikt."
Typexempel. Du har inte accepterat dig, inte släppt rädslan att inte duga till. Det universum hör är att ni gör ett avtal: Först ska du gå ner i vikt och bli nöjd med dig själv, sedan ska universum skicka en livspartner.
"Jag vill bli en välkänd författare."
"Men jag mår dåligt när folk blir arga på mig."
Typexempel 2. Du är rädd för drömmen. Universum vet att alla som blir välkända, kommer att få både positiva och negativa reaktioner. Och eftersom universum vill ditt bästa, kommer du inte att utsättas för kändisskapet förrän du är redo, dvs när du har släppt oron för att inte vara omtyckt.

Ett av de vackraste uttryck jag vet, är:
Om Gud vill.
Du vet, som många troende säger:
"Jag ska försöka byta jobb framöver, om Gud vill."
Det innebär för mig att man är öppen för att det finns en högre makt som har bättre koll på vad man behöver och att man underordnar sig den allvetande. Jag vill detta, men det viktiga är vad Gud ser att jag behöver.

Det är tillit.