Jag har alltid ogillat att fira nyår i december.
Det är ologiskt, menar jag.
Året börjar inte i januari.
Året börjar i mars eller möjligen i april.
Det är då som allt startar om igen.
Solen och livet återvänder, frön börjar gro och trädens löv spirar i ung grönska.
DET är det nya året!
Vad har januari att komma med?
Ytterligare kyla, vila, återhållsamhet, väntan?
Absolut ingenting börjar om så här års.
Vi är mitt i den lugnaste tiden, dvalan.
Våren är årets början! Då börjar allt om, allt får ett nytt liv, en ny chans.
Mars, april, maj.
Sedan högsäsongen, då allt står i blomning och alla grödor frodas.
Juni, Juli, augusti.
Därefter kommer hösten, skörden, eftertänksamheten.
September, oktober, november.
Sist på året kommer vilan, dvalan, stillsamheten, meditationen: Vintern.
December, januari, februari.
Vad är det för tokigheter att fira nyår i december/januari?
Ja, det är relativt nymodigt i alla fall.
Förr var det 25 mars som var nyår här i norden har jag läst.
Det kristna nyåret låg också i mars, tror jag, tills för några hundra år sedan.
Jag tycker vi ändrar tillbaka.
Det är dags att vi tar vara på gammal klokskap, naturens självklara klocka och sunt förnuft.
Låt nyåret vara 1 april!
Det skulle kunna ge väldigt intressanta nyårslöften...
Gott nytt år!
lördag 31 december 2011
Reta dig inte på dumhet
Det är ett bra tips.
Att reta sig på dumhet är något av det fruktlösaste som finns.
När man råkar på äkta dumhet (inte tanklöshet eller brist på information), så är det bara att le. Äkta dumhet är obotlig och därför inget att hetsa upp sig över.
Man bör i stället bara rycka på axlarna och gå vidare.
Gilla läget.
Se humorn i situationen.
Spara på lärdomen.
Dessutom kan det vara spännande att för ett ögonblick försöka se världen som den här personen eller gruppen. Ett helt nytt perspektiv! Roligt.
Och ibland kan det hjälpa att tänka:
Näpp, hon tillhör inte intelligenseliten, han är inte den vassaste kniven i lådan, de har inte alla hästar hemma.
Det gör att man står ut.
Och att man slipper vara arg.
För - som sagt - man kan inte vara arg på någon som har blivit lite sämre utrustad.
Att reta sig på dumhet är något av det fruktlösaste som finns.
När man råkar på äkta dumhet (inte tanklöshet eller brist på information), så är det bara att le. Äkta dumhet är obotlig och därför inget att hetsa upp sig över.
Man bör i stället bara rycka på axlarna och gå vidare.
Gilla läget.
Se humorn i situationen.
Spara på lärdomen.
Dessutom kan det vara spännande att för ett ögonblick försöka se världen som den här personen eller gruppen. Ett helt nytt perspektiv! Roligt.
Och ibland kan det hjälpa att tänka:
Näpp, hon tillhör inte intelligenseliten, han är inte den vassaste kniven i lådan, de har inte alla hästar hemma.
Det gör att man står ut.
Och att man slipper vara arg.
För - som sagt - man kan inte vara arg på någon som har blivit lite sämre utrustad.
fredag 30 december 2011
Att reparera sin kropp
Tre saker är väldigt viktiga att komma ihåg när det gäller kroppen:
1 Den behöver ständiga reparationer.
2 Den är en gammal konstruktion.
3 Den är perfekt.
Varje dag slits delar av kroppen ut. Hornhinnan behöver ombildas tre gånger per dygn. Varje dag ska ett lager celler i tarmen bytas ut. Huden, vårt allra största organ, ömsar ett cellager varje dag och ett nytt cellager ska byggas upp underifrån.
Till det kommer muskelceller som har använts, kärl som behöver lagas, reparationer på organ som är lika gamla som vi själva... Kroppen har att göra.
För att reparera något, behövs reparationsmaterial. I kroppens fall är det vitaminer, mineraler och antioxidanter som behövs. Och då gäller det att vi har ätit hela spektrat just idag, att allt finns i systemet.
Vår urgamla kropp behöver gamla molekyler. Vi kan inte genmodifiera våra grödor och tro att de passar i våra kroppar. Inte heller kan vi stoppa i ämnen som är oidentifierbara eller giftiga, som transfetter eller miljögifter. Det går inte! De stör systemet. Därför är det rena grödor, på det gamla hederliga viset, som gäller.
För kroppen är perfekt. Given rätt förutsättningar, med rätt byggmaterial, kan den fixa det mesta på egen hand. I cellkärnorna finns reparationshandböckerna, alla manualer som behövs för att fixa, i vårt DNA.
När vi inte ger kroppen rätt förutsättningar, blir den sjuk. Då skapas allergier mot okända ämnen - t ex genmodifierat kött, då växer osunda celler ihop till tumörer, då upplever vi trötthet eller nedstämdhet eller smärta. Då har reparationsbehovet blivit så stort att kroppen har svårt att hantera det.
Då behöver vi extra hjälp.
Min tanke är att i första hand hjälpa kroppen genom att ge rätt förutsättningar: Näring, vila, ren miljö, motion. Har det gått för långt, så kanske man behöver annan hjälp. Behandlingar, mediciner, operation.
Och då får man välja efter eget huvud.
För egen del försöker jag numera hålla detta i minnet: Vi är skapta perfekta.
Och kroppens självläkande förmåga är enorm.
Börjar man skära och ändra och manipulera, så blir det förändringar. Innan man släpper in någon människa med kniv i sin kropp, eller kemikalier för den delen, så bör man vara helt övertygad om dess kompetens, tycker jag.
Det är inte många människor som jag litar på så mycket som jag litar på min egen kropp.
1 Den behöver ständiga reparationer.
2 Den är en gammal konstruktion.
3 Den är perfekt.
Varje dag slits delar av kroppen ut. Hornhinnan behöver ombildas tre gånger per dygn. Varje dag ska ett lager celler i tarmen bytas ut. Huden, vårt allra största organ, ömsar ett cellager varje dag och ett nytt cellager ska byggas upp underifrån.
Till det kommer muskelceller som har använts, kärl som behöver lagas, reparationer på organ som är lika gamla som vi själva... Kroppen har att göra.
För att reparera något, behövs reparationsmaterial. I kroppens fall är det vitaminer, mineraler och antioxidanter som behövs. Och då gäller det att vi har ätit hela spektrat just idag, att allt finns i systemet.
Vår urgamla kropp behöver gamla molekyler. Vi kan inte genmodifiera våra grödor och tro att de passar i våra kroppar. Inte heller kan vi stoppa i ämnen som är oidentifierbara eller giftiga, som transfetter eller miljögifter. Det går inte! De stör systemet. Därför är det rena grödor, på det gamla hederliga viset, som gäller.
För kroppen är perfekt. Given rätt förutsättningar, med rätt byggmaterial, kan den fixa det mesta på egen hand. I cellkärnorna finns reparationshandböckerna, alla manualer som behövs för att fixa, i vårt DNA.
När vi inte ger kroppen rätt förutsättningar, blir den sjuk. Då skapas allergier mot okända ämnen - t ex genmodifierat kött, då växer osunda celler ihop till tumörer, då upplever vi trötthet eller nedstämdhet eller smärta. Då har reparationsbehovet blivit så stort att kroppen har svårt att hantera det.
Då behöver vi extra hjälp.
Min tanke är att i första hand hjälpa kroppen genom att ge rätt förutsättningar: Näring, vila, ren miljö, motion. Har det gått för långt, så kanske man behöver annan hjälp. Behandlingar, mediciner, operation.
Och då får man välja efter eget huvud.
För egen del försöker jag numera hålla detta i minnet: Vi är skapta perfekta.
Och kroppens självläkande förmåga är enorm.
Börjar man skära och ändra och manipulera, så blir det förändringar. Innan man släpper in någon människa med kniv i sin kropp, eller kemikalier för den delen, så bör man vara helt övertygad om dess kompetens, tycker jag.
Det är inte många människor som jag litar på så mycket som jag litar på min egen kropp.
onsdag 28 december 2011
Allt man behöver
Sitter vid brasan och myser.
Bredvid mig sitter min make och mina barn.
En katt ligger i mitt knä. Hon lyfter hakan och kisar upp mot mig. Jag möter hennes blick och hon börjar omedelbart att spinna.
Elden sprakar i rörspisen. Flammorna slickar uppåt, dansar kring vedträna. Rödorange glöd, brandgula lågor. Så vackert att det gör ont.
Och det slår mig: Så mycket mer behöver man inte.
Kärlek, gemenskap, tillhörighet.
Värme, tak över huvud, en eld att samlas kring.
Kanske ett husdjur som extra sällskap.
Det är väl tillbaka till grottmänniskan igen:
Tryggheten i grottan, lägerelden och familjen.
Och en kycklingskank att gnaga på ibland.
That's it.
Det är allt som behövs, tror jag.
Bredvid mig sitter min make och mina barn.
En katt ligger i mitt knä. Hon lyfter hakan och kisar upp mot mig. Jag möter hennes blick och hon börjar omedelbart att spinna.
Elden sprakar i rörspisen. Flammorna slickar uppåt, dansar kring vedträna. Rödorange glöd, brandgula lågor. Så vackert att det gör ont.
Och det slår mig: Så mycket mer behöver man inte.
Kärlek, gemenskap, tillhörighet.
Värme, tak över huvud, en eld att samlas kring.
Kanske ett husdjur som extra sällskap.
Det är väl tillbaka till grottmänniskan igen:
Tryggheten i grottan, lägerelden och familjen.
Och en kycklingskank att gnaga på ibland.
That's it.
Det är allt som behövs, tror jag.
onsdag 21 december 2011
Pyttefint
"Det är bra att bo på landet, då behöver man inte ha det så pyttefint".
Så sa min makes farmor när hon var på besök i vårt nya hus en gång för länge sedan.
Det har jag kommit ihåg.
Jag gillar det ordet: Pyttefint.
Man förstår precis. Fint och puttenuttigt, pluttiduttigt och chict.
Nej, tack! På landet är det lite mer helylle och rejält.
Fast till jul blir det lite andra krav.
Då vill jag faktiskt ha det åt det pyttefina hållet.
Städa ur alla skåp, diska igenom allt porslin, torka ovanpå skåpen, städa kylen och ugnen, torka väggar och tak, putsa fönster. För då blir det lite mer jul!
Dels är det fantastiskt att sitta på julafton i trevligt sällskap och veta att ALLT är fixat. Njuta av glansen och doften, och vetskapen att det är helrent.
Dels är det så skönt att veta att det blir gjort någon gång. Det händer ju liksom inte en vanlig städdag mitt i veckan...
Pyttefint.
Ganska mycket är fixat, lite är kvar.
Det börjar närma sig julstämning...
Så sa min makes farmor när hon var på besök i vårt nya hus en gång för länge sedan.
Det har jag kommit ihåg.
Jag gillar det ordet: Pyttefint.
Man förstår precis. Fint och puttenuttigt, pluttiduttigt och chict.
Nej, tack! På landet är det lite mer helylle och rejält.
Fast till jul blir det lite andra krav.
Då vill jag faktiskt ha det åt det pyttefina hållet.
Städa ur alla skåp, diska igenom allt porslin, torka ovanpå skåpen, städa kylen och ugnen, torka väggar och tak, putsa fönster. För då blir det lite mer jul!
Dels är det fantastiskt att sitta på julafton i trevligt sällskap och veta att ALLT är fixat. Njuta av glansen och doften, och vetskapen att det är helrent.
Dels är det så skönt att veta att det blir gjort någon gång. Det händer ju liksom inte en vanlig städdag mitt i veckan...
Pyttefint.
Ganska mycket är fixat, lite är kvar.
Det börjar närma sig julstämning...
måndag 19 december 2011
Pinsam
Mina barn är nu i den åldern då jag är pinsam. Det är roligt och samtidigt förvånansvärt kränkande.
Det har tagit mig halva livet att våga vara den jag är (i alla obekväma aspekter). Ska jag nu behöva begränsa mig IGEN?
Näpp. Så blir det inte.
När jag tänker tillbaka till min barndom, inser jag att jag inte skämdes så värst för mina föräldrar. Visst, pappa var högljudd och kontroversiell, men det var ju sån han var. Och visst himlade jag med ögonen när han mitt i 80-talet gick till föräldramötet iklädd kycklinggula utsvängda jeans med hemvirkad bård på byxslagen samt en tight skjorta med galopperande hästar, men samtidigt var jag på något sätt stolt. Stolt över att han inte fogade sig.
Och lilla mamma med sitt fårakrulliga hår och hispiga skratt, rädd för allt och orolig för ännu mer - det var ju min mamma.
Det var med kärlek jag såg dem. De var småtokiga, ohippa, stack ut och var bråkiga, men de var mina föräldrar och jag skulle inte velat ha det annorlunda.
Det skulle jag gärna vilja att mina barn kände för mig. Acceptans och kärlek.
Kan man önska sig det i julklapp?
Det har tagit mig halva livet att våga vara den jag är (i alla obekväma aspekter). Ska jag nu behöva begränsa mig IGEN?
Näpp. Så blir det inte.
När jag tänker tillbaka till min barndom, inser jag att jag inte skämdes så värst för mina föräldrar. Visst, pappa var högljudd och kontroversiell, men det var ju sån han var. Och visst himlade jag med ögonen när han mitt i 80-talet gick till föräldramötet iklädd kycklinggula utsvängda jeans med hemvirkad bård på byxslagen samt en tight skjorta med galopperande hästar, men samtidigt var jag på något sätt stolt. Stolt över att han inte fogade sig.
Och lilla mamma med sitt fårakrulliga hår och hispiga skratt, rädd för allt och orolig för ännu mer - det var ju min mamma.
Det var med kärlek jag såg dem. De var småtokiga, ohippa, stack ut och var bråkiga, men de var mina föräldrar och jag skulle inte velat ha det annorlunda.
Det skulle jag gärna vilja att mina barn kände för mig. Acceptans och kärlek.
Kan man önska sig det i julklapp?
söndag 18 december 2011
Barnarbete
Jag tycker att det har gått troll i det här med barnarbete. Förr i världen, när jag var ung, handlade det om slavförhållanden och 12-timmarsdagar. Idag drar man till med barnarbete när en omyndig person gör sysslor.
Det kanske är lite tillspetsat, men låt mig utveckla resonemanget.
I alla tider har vi varit tvungna att hjälpas åt för att överleva. Människor i olika ålder har gjort olika sysslor. Unga, starka och arbetsföra har gjort det tyngsta jobbet. De äldre har stoppat strumpor, lagat mat, berättat sagor för barnen. Och barnen har hjälpt till med småsysslor som att hämta ved och vatten, så och skörda eller samla och plocka.
Vi har i några årtionden "låtit barnen vara barn" tills de är 20 år. De har inte behövt lyfta ett finger, bara göra det som roar dem. Sedan har vi blivit överraskade för att de inte kan ta hand om sig själva, flytta hemifrån och försörja sig. Ha! Hur skulle det ha gått till?
Det är egentligen ganska självklart.
Utgå ifrån att vi lever i 80 år i snitt. Ska då 20 år i början av livet vara helt arbetsbefriade? Sanningen är ju att ingen överlever utan andras hjälp. Det är lika bra att man lär sig det från början.
Och visst ska barn få leka och gå i skolan! Självklart. Det är en fri- och rättighet. Men inte bara. Vi måste faktiskt också överleva. Och sanningen är att inget samhälle överlever ifall alla sitter med näsan i en bok eller framför en dator. Någon måste odla mat, hålla djur, göra vägar, tillverka nyttoprylar, skapa elektricitet och ta hand om avfall. Det är så det är. I samhället och i hemmet.
Om barn i andra länder behöver gå 1 mil om dagen för att hämta vatten, så är det ju för att deras livsvillkor ser ut så. Skulle det då vara bättre att de skickar mamman dit, vilket skulle innebära att hon inte hinner med tvätten eller maten? Eller att pappan ska göra det, vilket betyder att han inte kan jobba fyra timmar per dag och hela familjen får mindre inkomst?
Nej. Det vi kan göra är att försöka skapa bättre livsvillkor för dessa människor. Att bara instruera dem att inte "utnyttja" sina barn, försämrar allas liv.
I vår vilja att utveckla och civilisera världen, får vi inte glömma bort det mest grundläggande: Överlevandet. I grunden handlar det trots allt om det. Får vi inte mat, vatten, trygg sömn och värme omkring oss, så finns det inget utrymme för finlir.
Och om man både får gå i skolan och lära sig att överleva, så tror jag att det blir väldigt bra!
Det kanske är lite tillspetsat, men låt mig utveckla resonemanget.
I alla tider har vi varit tvungna att hjälpas åt för att överleva. Människor i olika ålder har gjort olika sysslor. Unga, starka och arbetsföra har gjort det tyngsta jobbet. De äldre har stoppat strumpor, lagat mat, berättat sagor för barnen. Och barnen har hjälpt till med småsysslor som att hämta ved och vatten, så och skörda eller samla och plocka.
Vi har i några årtionden "låtit barnen vara barn" tills de är 20 år. De har inte behövt lyfta ett finger, bara göra det som roar dem. Sedan har vi blivit överraskade för att de inte kan ta hand om sig själva, flytta hemifrån och försörja sig. Ha! Hur skulle det ha gått till?
Det är egentligen ganska självklart.
Utgå ifrån att vi lever i 80 år i snitt. Ska då 20 år i början av livet vara helt arbetsbefriade? Sanningen är ju att ingen överlever utan andras hjälp. Det är lika bra att man lär sig det från början.
Och visst ska barn få leka och gå i skolan! Självklart. Det är en fri- och rättighet. Men inte bara. Vi måste faktiskt också överleva. Och sanningen är att inget samhälle överlever ifall alla sitter med näsan i en bok eller framför en dator. Någon måste odla mat, hålla djur, göra vägar, tillverka nyttoprylar, skapa elektricitet och ta hand om avfall. Det är så det är. I samhället och i hemmet.
Om barn i andra länder behöver gå 1 mil om dagen för att hämta vatten, så är det ju för att deras livsvillkor ser ut så. Skulle det då vara bättre att de skickar mamman dit, vilket skulle innebära att hon inte hinner med tvätten eller maten? Eller att pappan ska göra det, vilket betyder att han inte kan jobba fyra timmar per dag och hela familjen får mindre inkomst?
Nej. Det vi kan göra är att försöka skapa bättre livsvillkor för dessa människor. Att bara instruera dem att inte "utnyttja" sina barn, försämrar allas liv.
I vår vilja att utveckla och civilisera världen, får vi inte glömma bort det mest grundläggande: Överlevandet. I grunden handlar det trots allt om det. Får vi inte mat, vatten, trygg sömn och värme omkring oss, så finns det inget utrymme för finlir.
Och om man både får gå i skolan och lära sig att överleva, så tror jag att det blir väldigt bra!
lördag 17 december 2011
Strålande och mer jul
Jag älskar jul!
Det kan liksom inte bli för mycket. Julklappar, julgodis, julstäda, juleljus, pepparkakshus, julstjärnor och julstakar, julbord, julmusik - allt med "jul" är fint.
Allt fler i min bekantskapskrets börjar hålla den där tråkigt medelålders inställningen till denna underbara högtid: De vill att julen ska vara mer lagom. Att det är för mycket hets kring julen, att det är för många saker att göra inför helgen, att det är stressigt.
I mitt huvud är julen faktiskt ett firande av överflödet.
Ända sedan vi firade vinterblot, har det handlat om glädjen över att ha så att det räcker och blir över. Om vi sedan hade det knapert hela januari, så gjorde det ingenting. Vi hade ändå ett välfyllt bord med många rätter och festade rejält i december.
Oavsett om det är vinterblot eller Kristi födelse vi firar:
Vi behöver verkligen en rejäl fest så här mitt i mörkret.
Och det var fest.
Man slaktade sista grisen och fick färskt kött.
Man gjorde lyxiga bakverk med massor av smör och ägg och kryddor.
Man umgicks, frossade i varandras sällskap, tände en extra brasa och njöt av allt ståhej.
Småbarn, gamla, unga och vuxna möttes kring julbordet och lekar och sånger.
"Lagom" när det gäller jul är mer av allt som är gott, om ni frågar mig.
Ett julbord är trevligare och juligare än skinka och köttbullar, så är det bara.
Paket köpta eller gjorda med omtanke och rim slår ickepaket.
Julstrumpa på morgonen är roligt!
Och ett godisfat med sju sorters hemgjorda godisar som efterrätt slår köpepepparkakor.
Jobbigt?
Javisst. Mycket som är riktigt roligt måste man kämpa för.
Ligga på playan kräver t ex att du jobbar massor innan, för att du ska få semester och ha pengar att handla mat för den veckan.
Det är ju liksom det som är halva poängen. Njutningen blir desto större!
Det kan liksom inte bli för mycket. Julklappar, julgodis, julstäda, juleljus, pepparkakshus, julstjärnor och julstakar, julbord, julmusik - allt med "jul" är fint.
Allt fler i min bekantskapskrets börjar hålla den där tråkigt medelålders inställningen till denna underbara högtid: De vill att julen ska vara mer lagom. Att det är för mycket hets kring julen, att det är för många saker att göra inför helgen, att det är stressigt.
I mitt huvud är julen faktiskt ett firande av överflödet.
Ända sedan vi firade vinterblot, har det handlat om glädjen över att ha så att det räcker och blir över. Om vi sedan hade det knapert hela januari, så gjorde det ingenting. Vi hade ändå ett välfyllt bord med många rätter och festade rejält i december.
Oavsett om det är vinterblot eller Kristi födelse vi firar:
Vi behöver verkligen en rejäl fest så här mitt i mörkret.
Och det var fest.
Man slaktade sista grisen och fick färskt kött.
Man gjorde lyxiga bakverk med massor av smör och ägg och kryddor.
Man umgicks, frossade i varandras sällskap, tände en extra brasa och njöt av allt ståhej.
Småbarn, gamla, unga och vuxna möttes kring julbordet och lekar och sånger.
"Lagom" när det gäller jul är mer av allt som är gott, om ni frågar mig.
Ett julbord är trevligare och juligare än skinka och köttbullar, så är det bara.
Paket köpta eller gjorda med omtanke och rim slår ickepaket.
Julstrumpa på morgonen är roligt!
Och ett godisfat med sju sorters hemgjorda godisar som efterrätt slår köpepepparkakor.
Jobbigt?
Javisst. Mycket som är riktigt roligt måste man kämpa för.
Ligga på playan kräver t ex att du jobbar massor innan, för att du ska få semester och ha pengar att handla mat för den veckan.
Det är ju liksom det som är halva poängen. Njutningen blir desto större!
onsdag 14 december 2011
Låtsastrevlig
Det finns låtsastrevliga människor.
De har en vänlig yta, men under är det nattsvart.
Vänligheten och hjärtligheten sitter liksom ett skal runt dem.
Vid en första anblick är det därför det man ser.
De verkar öppna och man vill lära känna dem mer.
Misstag.
Då visar det sig nämligen att under det vackra skalet lurar mörka hemligheter.
Där finns avundsjuka, rädsla, litenhet, hämndbegär, hat, ilska och missunsamhet.
Varje trevlig kommentar har en vass tagg på slutet, som ger en sur eftersmak.
Under ytan är de inte vackra alls.
Fast det syns nästan utanpå också.
Om man är lite van, kan man se det från början.
Den snygga vänligheten är som en glasyta, men den ser ansträngd ut.
Jag undrar om de själva tycker att de är trevliga.
Kanske har de blivit behandlade med så mycket ironi, förminskning och förlöjligande att de inte kan se världen utan?
Rädslan att inte räcka till, att inte vara bra nog, kokar under ytan.
Ilskan över att inte få tillräckligt med plats, att inte vara tillräckligt betydelsefull, skapar spänningar i deras kroppar.
Låtsastrevliga.
Det är faktiskt värre än de som är ärligt otrevliga.
De har en vänlig yta, men under är det nattsvart.
Vänligheten och hjärtligheten sitter liksom ett skal runt dem.
Vid en första anblick är det därför det man ser.
De verkar öppna och man vill lära känna dem mer.
Misstag.
Då visar det sig nämligen att under det vackra skalet lurar mörka hemligheter.
Där finns avundsjuka, rädsla, litenhet, hämndbegär, hat, ilska och missunsamhet.
Varje trevlig kommentar har en vass tagg på slutet, som ger en sur eftersmak.
Under ytan är de inte vackra alls.
Fast det syns nästan utanpå också.
Om man är lite van, kan man se det från början.
Den snygga vänligheten är som en glasyta, men den ser ansträngd ut.
Jag undrar om de själva tycker att de är trevliga.
Kanske har de blivit behandlade med så mycket ironi, förminskning och förlöjligande att de inte kan se världen utan?
Rädslan att inte räcka till, att inte vara bra nog, kokar under ytan.
Ilskan över att inte få tillräckligt med plats, att inte vara tillräckligt betydelsefull, skapar spänningar i deras kroppar.
Låtsastrevliga.
Det är faktiskt värre än de som är ärligt otrevliga.
tisdag 13 december 2011
Tända ljus - livsfarligt?
Det var ett märkligt nyhetsinslag på TV härom veckan. Reportern stod på en av Malmös mest trafikerade gator och påstod att det blir mer luftföroreningar av ett ljus än det är på den gatan.
Jag lyfte undrande på ögonbrynet.
Informationen var något bristfällig.
Luftmängden kring ljuset borde spela in.
Om ljuset tänds i ett 10 kvm stort rum eller ett 40 kvm stort rum ger ju helt olika luftföroreningar, eller tänker jag fel?
Och var i allsindar hade de mätt och när?
Precis vid veken vid tändögonblicket eller två timmar senare, när partiklarna hunnit spridas i rummet?
Jag vet inte om det var rapporteringen kring undersökningen som var kass eller om undersökningen i sig var kass. Däremot vet jag hur jag själv upplever luften i de båda miljöerna.
På en hårt trafikerad gata får jag svårt att andas. Jag får ont i huvudet, ångest och känner mig smutsig. Hud, hår, och näsans innandöme blir täckta med grått kladd.
Om jag så tänder 10 ljus i ett rum och vistas där i timmar, så känns det inte alls. Ifall rummet har dåligt med syretillflöde, kan jag eventuellt få huvudvärk om det blir instängt. I övrigt ingenting, förutom att jag blir lugn och harmonisk.
Min helt ovetenskapliga bedömning är därför att det är precis tvärtom!
Att tända ljus är bra för hälsan och inte farligt.
Att vistas i högtrafikerade miljöer bör undvikas.
Jag tror nog att den där undersökningen är en sådan där mikrovågsugnsundersökning. Kommer ni ihåg när mikrovågsugnstillverkarna gick ut med att det var skonsammast att koka grönsaker i mikron? De hade nämligen köpt en undersökning där man mätte hur mycket vitaminer det fanns kvar i vattnet kring grönsakerna. Om man kokade grönsaker i en gryta, blev det jättemycket vitaminläckage i vattnet. I mikron, däremot, kunde man knappt uppmäta några vitaminer i vattnet. Alltså drog man slutsatsen att alla vitaminerna var kvar i grönsakerna där. Problemet var bara att man inte kollade. Senare visade det sig att grönsakerna i mikron inte innehöll några vitaminer alls, eftersom alla vitaminer skakade sönder. Oooops! Konstigt nog ville inte mikrovågsugnstillverkarna sprida den undersökningen...
Jag lyfte undrande på ögonbrynet.
Informationen var något bristfällig.
Luftmängden kring ljuset borde spela in.
Om ljuset tänds i ett 10 kvm stort rum eller ett 40 kvm stort rum ger ju helt olika luftföroreningar, eller tänker jag fel?
Och var i allsindar hade de mätt och när?
Precis vid veken vid tändögonblicket eller två timmar senare, när partiklarna hunnit spridas i rummet?
Jag vet inte om det var rapporteringen kring undersökningen som var kass eller om undersökningen i sig var kass. Däremot vet jag hur jag själv upplever luften i de båda miljöerna.
På en hårt trafikerad gata får jag svårt att andas. Jag får ont i huvudet, ångest och känner mig smutsig. Hud, hår, och näsans innandöme blir täckta med grått kladd.
Om jag så tänder 10 ljus i ett rum och vistas där i timmar, så känns det inte alls. Ifall rummet har dåligt med syretillflöde, kan jag eventuellt få huvudvärk om det blir instängt. I övrigt ingenting, förutom att jag blir lugn och harmonisk.
Min helt ovetenskapliga bedömning är därför att det är precis tvärtom!
Att tända ljus är bra för hälsan och inte farligt.
Att vistas i högtrafikerade miljöer bör undvikas.
Jag tror nog att den där undersökningen är en sådan där mikrovågsugnsundersökning. Kommer ni ihåg när mikrovågsugnstillverkarna gick ut med att det var skonsammast att koka grönsaker i mikron? De hade nämligen köpt en undersökning där man mätte hur mycket vitaminer det fanns kvar i vattnet kring grönsakerna. Om man kokade grönsaker i en gryta, blev det jättemycket vitaminläckage i vattnet. I mikron, däremot, kunde man knappt uppmäta några vitaminer i vattnet. Alltså drog man slutsatsen att alla vitaminerna var kvar i grönsakerna där. Problemet var bara att man inte kollade. Senare visade det sig att grönsakerna i mikron inte innehöll några vitaminer alls, eftersom alla vitaminer skakade sönder. Oooops! Konstigt nog ville inte mikrovågsugnstillverkarna sprida den undersökningen...
måndag 12 december 2011
Att se längre än sig själv
Du går förbi någon på gatan, någon du känner.
Du hälsar. Hon svarar inte.
Vad tänker du då?
”Varför var hon så sur? Har jag gjort henne något?
Jag tror att det är vanligt att man tänker så. Det är dock ett uttryck för narcissism.
Varför tror vi att allt kretsar runt oss?
Hur kan du anta att hennes humör har med dig att göra?
Kanske går hon i tankar och helt inne i sig själv.
Eller så har hon precis stoppat glasögonen i fickan för att det regnar – hon ser dig inte.
Tänk om hon helt enkelt inte känner igen dig, du kanske har en ny frisyr?
Vi vet ju inte.
Sannolikheten att anledningen skulle ha med just din person att göra, är ju dock försvinnande liten. Eller är du den enda personen i hennes liv? Antagligen inte.
Förmodligen handlar alltså hennes uteblivna hälsning om något helt annat. Att automatiskt tro att det handlar just om DIG, är att ge dig själv väldigt stor betydelse.
En narcissist tror att allt handlar om henne eller honom.
Att världen kretsar kring dem, att planeterna snurrar runt tack vare dem.
De tror att alla relaterar till dem, att allt som händer i närheten är ”deras” händelser.
Du är säkert inte sådan, men tendenser till narcissism har vi nog lite till mans.
Det gäller bara att bli uppmärksam på dem, så att man kan lägga ner de där beteendena.
Om du oroar dig – spring efter henne, dra henne i rockärmen och säg: ”Hej!”
Jag lovar att hon kommer att säga.: ”Nämen hej!” och lysa upp.
Säkert missade hon dig bara…
Du hälsar. Hon svarar inte.
Vad tänker du då?
”Varför var hon så sur? Har jag gjort henne något?
Jag tror att det är vanligt att man tänker så. Det är dock ett uttryck för narcissism.
Varför tror vi att allt kretsar runt oss?
Hur kan du anta att hennes humör har med dig att göra?
Kanske går hon i tankar och helt inne i sig själv.
Eller så har hon precis stoppat glasögonen i fickan för att det regnar – hon ser dig inte.
Tänk om hon helt enkelt inte känner igen dig, du kanske har en ny frisyr?
Vi vet ju inte.
Sannolikheten att anledningen skulle ha med just din person att göra, är ju dock försvinnande liten. Eller är du den enda personen i hennes liv? Antagligen inte.
Förmodligen handlar alltså hennes uteblivna hälsning om något helt annat. Att automatiskt tro att det handlar just om DIG, är att ge dig själv väldigt stor betydelse.
En narcissist tror att allt handlar om henne eller honom.
Att världen kretsar kring dem, att planeterna snurrar runt tack vare dem.
De tror att alla relaterar till dem, att allt som händer i närheten är ”deras” händelser.
Du är säkert inte sådan, men tendenser till narcissism har vi nog lite till mans.
Det gäller bara att bli uppmärksam på dem, så att man kan lägga ner de där beteendena.
Om du oroar dig – spring efter henne, dra henne i rockärmen och säg: ”Hej!”
Jag lovar att hon kommer att säga.: ”Nämen hej!” och lysa upp.
Säkert missade hon dig bara…
söndag 11 december 2011
Gungstol
Det kan vara en av världens bästa uppfinningar.
Så vilsamt, så lugnande, så skönt.
Gungeligung med en bok, en stickning eller en dator i knät.
Det är något magiskt med det där gungandet.
Tre små gung och jag är i en annan värld.
Samma sak inträffar i min hänggunga på verandan och hängmattor.
Kanske är det något från bäbisstadiet.
Det finns de som säger att den gungande vaggan påminner om fostertiden.
Så kanske är det ett ursprungligt skvalpande jag återvänder till.
Lugnt, mjukt och eftertänksamt.
Gungeligung.
Så vilsamt, så lugnande, så skönt.
Gungeligung med en bok, en stickning eller en dator i knät.
Det är något magiskt med det där gungandet.
Tre små gung och jag är i en annan värld.
Samma sak inträffar i min hänggunga på verandan och hängmattor.
Kanske är det något från bäbisstadiet.
Det finns de som säger att den gungande vaggan påminner om fostertiden.
Så kanske är det ett ursprungligt skvalpande jag återvänder till.
Lugnt, mjukt och eftertänksamt.
Gungeligung.
lördag 10 december 2011
Vilket bakverk är du?
Jag tror att man kan förstå människor utifrån vad de köper för bakverk på fik.
Min man, t ex, är en mazarin. En traditionell sort, som inte lockas av nymodigheter. Han vet redan vad som är bäst, behöver inte prova nytt. Samtidigt unnar han sig det goda.
Min mamma, däremot, är en ostmacka. En halv. Hon vill inte slösa, tycker att allt annat är för onyttigt och att mackorna förresten är för stora. Kan man få en kvarts smörgås?
Själv är jag en kärleksmums med extra gugg. Oftast, i alla fall. Om den ser god ut. Annars kan jag ta en chokladmaroni eller en kladdkaka. Choklad är alltid godare än inte choklad. Jag är en njutare/frossare utan tanke på morgondagen, svag för det intensiva.
Jag har en vän som är morotskaka. Eller cheescake. Den där sorten som också njuter hejdlöst, men som är lite förfinade och har gått vidare till det nyare.
Min far är en kanelbulle. Han är traditionalist, ogillar kladd och fuzz och tycker att det är onödigt mycket att välja på nuförtiden. Kanelbullen är ju bäst. Skulle säkert gärna köpa knäckäpplen om det gick.
Vilket bakverk är du?
Min man, t ex, är en mazarin. En traditionell sort, som inte lockas av nymodigheter. Han vet redan vad som är bäst, behöver inte prova nytt. Samtidigt unnar han sig det goda.
Min mamma, däremot, är en ostmacka. En halv. Hon vill inte slösa, tycker att allt annat är för onyttigt och att mackorna förresten är för stora. Kan man få en kvarts smörgås?
Själv är jag en kärleksmums med extra gugg. Oftast, i alla fall. Om den ser god ut. Annars kan jag ta en chokladmaroni eller en kladdkaka. Choklad är alltid godare än inte choklad. Jag är en njutare/frossare utan tanke på morgondagen, svag för det intensiva.
Jag har en vän som är morotskaka. Eller cheescake. Den där sorten som också njuter hejdlöst, men som är lite förfinade och har gått vidare till det nyare.
Min far är en kanelbulle. Han är traditionalist, ogillar kladd och fuzz och tycker att det är onödigt mycket att välja på nuförtiden. Kanelbullen är ju bäst. Skulle säkert gärna köpa knäckäpplen om det gick.
Vilket bakverk är du?
fredag 9 december 2011
Fredagsmys
Fredag är inte riktigt en vardag. Den är ett mellanting mellan vardag och helg.
Allt är lite mer avspänt. Man tar kanske lite längre fikarast på jobbet, det är ok att sluta lite tidigare och tempot är lite chilligare. "Jag tar tag i det på måndag", tycks de flesta tänka.
På kvällen brukar man undvika att starta projekt. Städa ur köksskåpen - ah, det kan vänta. Rensa bland kläderna hinner vi imorgon. Och fastän kvällen är längre än vanligt, känns det inte så viktigt att köra den där tvätten.
Livet är helt enkelt lite skönare.
Och jag tänker: Hur bra vore det inte om vi hade den inställningen hela veckan? Om vi tog det lugnare, unnade oss en kaka till kaffet och andades mer.
Det ska bli min nya grej!
Härmed utropar jag: FREDAG HELA VECKAN!
Är du med mig? ;)
Allt är lite mer avspänt. Man tar kanske lite längre fikarast på jobbet, det är ok att sluta lite tidigare och tempot är lite chilligare. "Jag tar tag i det på måndag", tycks de flesta tänka.
På kvällen brukar man undvika att starta projekt. Städa ur köksskåpen - ah, det kan vänta. Rensa bland kläderna hinner vi imorgon. Och fastän kvällen är längre än vanligt, känns det inte så viktigt att köra den där tvätten.
Livet är helt enkelt lite skönare.
Och jag tänker: Hur bra vore det inte om vi hade den inställningen hela veckan? Om vi tog det lugnare, unnade oss en kaka till kaffet och andades mer.
Det ska bli min nya grej!
Härmed utropar jag: FREDAG HELA VECKAN!
Är du med mig? ;)
onsdag 7 december 2011
Att jaga sin dröm
Det är inte lätt att våga drömma. Att se bortom berg och backar, ignorera svårigheterna och bara sikta på målet.
Det kostar på.
Ibland möter jag människor som inte egentligen har de förutsättningar som krävs för att nå sin dröm. Det kan vara den närsynte som vill bli pilot, dyslektikern som tänker bli författare, lilla knubbisen som vill bli dansare eller kortisen som vill bli höjdhoppare.
Vid en första anblick kan jag tänka "men kära nån, det blir ju väldigt svårt för dig". Det brukar jag dock vara väldigt tyst med, eftersom jag tycker att var och en måste få välja väg själv. Efter ett tag får jag sedan le åt mig själv, och inse att det krävs mycket mer än goda förutsättningar för att lyckas.
Vad som är så imponerande med dessa människor, är flera saker. De verkar inte bry sig om hur lång vägen är till målet. Dessutom låter de inte de här "småsakerna" begränsa sig. Ibland tycks de inte ens se dem! Och det de saknar, tar de igen mångfalt i mod och viljestyrka.
Fantastiskt!
De låter ingenting stå emellan dem och deras mål.
I stället följer de sina drömmar och räknar ut vägen allt eftersom.
Det kostar på.
Ibland möter jag människor som inte egentligen har de förutsättningar som krävs för att nå sin dröm. Det kan vara den närsynte som vill bli pilot, dyslektikern som tänker bli författare, lilla knubbisen som vill bli dansare eller kortisen som vill bli höjdhoppare.
Vid en första anblick kan jag tänka "men kära nån, det blir ju väldigt svårt för dig". Det brukar jag dock vara väldigt tyst med, eftersom jag tycker att var och en måste få välja väg själv. Efter ett tag får jag sedan le åt mig själv, och inse att det krävs mycket mer än goda förutsättningar för att lyckas.
Vad som är så imponerande med dessa människor, är flera saker. De verkar inte bry sig om hur lång vägen är till målet. Dessutom låter de inte de här "småsakerna" begränsa sig. Ibland tycks de inte ens se dem! Och det de saknar, tar de igen mångfalt i mod och viljestyrka.
Fantastiskt!
De låter ingenting stå emellan dem och deras mål.
I stället följer de sina drömmar och räknar ut vägen allt eftersom.
måndag 5 december 2011
Olika nivåer
Vi lever i en värld med en fantastisk variation av nivåer. Man kan i varje liten situation och aktion välja precis var man vill lägga ribban.
Låt oss ta exemplet ”trivsel”.
I mitt behandlingsrum vill jag att det ska vara trivsamt. Givetvis lägger vi olika saker i det begreppet, men en sak tycker jag är oundviklig: Tända ljus.
Det måste helt enkelt finnas någon öppen låga i rummet. Så är det.
Vad mer är: Dessa ljus måste (för att jag ska vara nöjd) finnas i ett fint sammanhang: En fin värmeljuskopp, ett vackert fat med några stenar på eller en fin lykta.
Man kan tycka att jag redan där har höga krav, jag vet.
Tyvärr sträcker det sig längre än så…
Helst vill jag tända med tändstickor. Jag älskar lukten av tändsticka mot plån och när man blåser ut stickan. Gaständare göre sig icke besvär.
Dessutom vill jag att tändstickorna ligger i en vacker ask. Får jag välja, så tar jag en fin ask – kanske lila eller med blommor på – med långa stickor.
Om jag har alla dessa komponenter på plats, är jag nöjd och glad.
Visst förstår jag att det finns folk som inte tycker att tändsticksasken spelar någon roll, eller hur man får fjutt på ljuset. De kanske är nöjda med ett litet ljus och struntar fullständigt i fatet/ljusstaken. Och det finns folk som skiter i ljusen helt och hållet.
Det är bara en fråga om kravnivåer.
Givetvis överlever jag utan både ljus, vackra fat och tändstickor i fina askar.
Får jag välja, väljer jag att lägga tid på att få till det som jag vill ha det.
Låt oss ta exemplet ”trivsel”.
I mitt behandlingsrum vill jag att det ska vara trivsamt. Givetvis lägger vi olika saker i det begreppet, men en sak tycker jag är oundviklig: Tända ljus.
Det måste helt enkelt finnas någon öppen låga i rummet. Så är det.
Vad mer är: Dessa ljus måste (för att jag ska vara nöjd) finnas i ett fint sammanhang: En fin värmeljuskopp, ett vackert fat med några stenar på eller en fin lykta.
Man kan tycka att jag redan där har höga krav, jag vet.
Tyvärr sträcker det sig längre än så…
Helst vill jag tända med tändstickor. Jag älskar lukten av tändsticka mot plån och när man blåser ut stickan. Gaständare göre sig icke besvär.
Dessutom vill jag att tändstickorna ligger i en vacker ask. Får jag välja, så tar jag en fin ask – kanske lila eller med blommor på – med långa stickor.
Om jag har alla dessa komponenter på plats, är jag nöjd och glad.
Visst förstår jag att det finns folk som inte tycker att tändsticksasken spelar någon roll, eller hur man får fjutt på ljuset. De kanske är nöjda med ett litet ljus och struntar fullständigt i fatet/ljusstaken. Och det finns folk som skiter i ljusen helt och hållet.
Det är bara en fråga om kravnivåer.
Givetvis överlever jag utan både ljus, vackra fat och tändstickor i fina askar.
Får jag välja, väljer jag att lägga tid på att få till det som jag vill ha det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)