Namn - igen!

När man möter ett namn för första gången, färgar den personen av sig på det namnet för lång tid framöver.

Därför har - åtminstone jag - svårt för vissa namn. Inte för att dessa personer var sällsynt tråkiga eller mesiga, men för att de var... speciella.

Ändå finns det vissa namn som liksom inte har en sportslig.

Greger, till exempel. Det kan ju aldrig bli snyggt. Det är ju fult, ligger inte bra i munnen, och låter gnälligt och trist.

Urban är ett till sådant namn. Urban. Det blir inte precis en programledare av den, inte. Urban är ett trubbigt och långsamt namn. Det sjunger inte alls. Vem döper sitt barn till Urban?

Så har vi de där utrikiska namnen som uttalas på svenska. George är ett trevligt namn på engelska, men när det uttalas Jeorj låter det ju efterblivet. Steve McQueen var ju cool, men Ste-ve på svenska låter som trimmad raggar-volvo. Kevin och Liam har ju i alla fall den fördelen att de går att uttala på svenska...

Jag skulle bra gärna vilja veta hur de här namnen låter i öronen på de föräldrar som väljer dem. Det måste låta HELT annorlunda än i mina öron, det är i alla fall säkert.

En annan rolig sak med namn ska jag berätta: Jag, min mamma och mina två systrar har samma andranamn! Vi har varsina två namn, och andranamnet är Margareta efter min mormor. Jag frågade min mor varför i herrans namn hon gjorde så och fick svaret: "Det var praktiskt. Något skulle ni ju heta." Ha ha! Det tycker jag är hysteriskt roligt! Fångad i konvention (man måste ha minst två namn) och tradition/dålig fantasi. Jag trodde förresten väldigt länge att min far hette Bertil Margareta... :)