Jag är alternativare. Min uppväxtfamilj är trogna anhängare av den naturvetenskapliga traditionen.
Det krockar emellanåt.
Det som oftast blir problem, är min ovilja att acceptera bevisbördan.
Jag tycker nämligen inte att allt behöver kunna bevisas, mätas, räknas och ses.
För mig är det viktigt, men inte det enda. Jag tycker att jag kan känna, ana, tro och förtrösta också - och det är lika viktigt för mig.
De andra blir galna när jag säger så.
Hur kan man bortse från fakta?
Men det som går och mäta och väga, går ju bara att mäta och väga för att vi har uppfunnit lämpliga måttband och vågar. Om vi bara tror på det våra verktyg kan bevisa, så kommer vi ju aldrig komma på något nytt! Verktygen begränsar oss.
Ta det här med energier (i alternativ medicin), till exempel. Det går inte att mäta att det går energibanor i och utanför kroppen. Däremot kan man mäta resultat av t ex akupunktur, som arbetar i dessa energibanor och energipunkter. För mig blir det då tydligt att vi bara saknar metoder och verktyg att mäta ett fenomen som faktiskt existerar. Jag konstaterar alltså bara att det fungerar och är nöjd med det, eftersom jag inte är forskningsintresserad. (Någon annan får uppfinna mätredskapet.)
- Men HUR kan du tro på något du inte ser? frågar min upprörda forskarsyster.
- Eh - hur kan du tro på kvarkar? svarar jag.
- Vad då, det är ju inte samma sak. Det finns ju BEVIS för att de finns.
- Men ingen har ju sett dem. Och det finns ju BEVIS för att energibanor också finns, men inte matematiska formler utan empiri.
- Äsch, det är ju bara subjektiva upplevelser, de kan man inte lita på.
- Tror du inte att det var en subjektiv upplevelse som fick Newton att "uppfinna" dragningskraften?
Det slutar alltid i osämja.
En dag när jag körde hemåt, fick jag en annan bild i huvudet.
Om man bara tror på det man ser, så är det ju jätteläskigt att köra bil.
I varje ögonblick ser jag ju egentligen bara ett visst antal meter framför mig. En väg som svänger lite, träd runt omkring och där borta... Vad göms därborta? Kan jag egentligen vara säker på att världen fortsätter där? Jag ser den ju inte. Borde jag inte köra väldigt försiktigt fram, eller skicka fram någon sorts undersökningsredskap - en månsond - för att kolla att inte allt bara slutar där borta? Nej. Jag litar på min empiri: Igår när jag körde här så fortsatte vägen. Det gick fin-fint att köra hela vägen hem till Mistelås, inga stup eller svarta hål kantade min väg.
På dessa grunder kör jag bil.
Jag förtröstar på att världen fortsätter, jag litar på min erfarenhet att vägen går vidare, jag tror på de "sagor" jag har hört om att jorden är rund, jag känner att det kommer att ordna sig, jag anar att skogen fortsätter bortom de träd jag kan se just nu.
Alltså lever även naturvetarna i min verklighet där man också litar till erfarenhet, tro, förtröstan, känslor och aningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar